Godmorgon, var har ni varit?

Så har då Energimyndigheten kommit till slutsatsen att Sverige bör bygga ut 30 TWh vindkraft. Godmorgon. Tänk om Sverige inte haft så många nejsägare under alla år!

PS! Regeringen tappar 1200 röster per dag, visar en ny opinionsmätning. Det var nog ganska länge sedan något parti fick röster av annan anledning än att man röster mot något annat. Sällan har väl de politiska partierna varit så visionslösa som idag. Finns det någon politiker som brinner för sina idéer?

För övrigt satte jag in 200 spänn extra till Röda Korset för att slippa en kram av Bengt Westerberg. Hade en debatt med honom om handel en gång - i Veckans Affärers regi. Vi blev rejält osams om synen på barnarbete i fattiga länder. Han försvarade det. Ansåg att det var helt okej som medel för dem att kunna sälja billigt till den rika delen av världen. Det är liksom en del av ett lands utveckling, med barnarbete. Skola är en del av ett barns utveckling, kontrade jag. Jag ville ha sociala klausuler i frihandeln, så att det kunde bli stopp för bland annat barnarbete. Men det var förskräckligt, enligt Westerberg. Så kramen får vara.

Utshoppad och ekonomistiskt asocial...

I dagens Aftonblad försöker jag analysera utshoppandet. Här hittar du debattinlägget.

Lite uran får dom väl tåla...

När Uppdrag granskning igår sände ett program om uranbrytning var det inte något nytt som framkom. Men pinsamheten blev total när moderaternas gruppledare, tillika talesperson i miljöfrågor, Lars Lindblad plötsligt - efter 30 års debatt!!! - ger sken av att inte känna till att uranbrytning är något av det skitigaste man kan hålla på med. Han hade inte "uppfattat sådana signaler", hävdade han.

Antingen är karln totalt urblåst, eller också ljuger han. Jag tycker, trots allt, att det sistnämnda är att föredra.

Den svenska minerallagen är ett sanslöst exempel på naiv underkastelse. Markägare kan körs över, kommuner kan köras över, grannar kan köras över. Har du otur kan bolagen stå utanför din husknut på sommarstugan och ta markprover utan att du kan göra något åt det. Internationella företag hyllar lagen som ovanligt "exploateringsvänlig". Halva Sverige är inmutat för sökande av mineraler! När nu den svenska regeringen profilerat sig som öppen både för mer kärnkraft och för svensk uranbrytning kan ett litet helsicke bryta ut.

Det finns idag i Sverige 149 beviljade eller sökta tillstånd att prospektera uran! Det är näringsministern - centerpartiets ordförande Maud Olofsson - som ansvarar för dessa frågor. Och hon öppnar dörrarna vidöppna. Jo, ni läste rätt. Centerpartiets ordförande Maud Olofsson hukar när det gäller uranbrytning. Olof Hohansson, var är du?

Mer om minerallagen: 1989 slog en stor majoritet av riksdagen fast att internationella företag skall ha rätt att muta in landet för att leta efter mineraler. Vare sig markägare, kommuner eller stat fick vetorätt (vilket miljöpartiet krävde) för att förhindra intrång och mineralletning. Ingen skatt eller ersättning betalas för uttaget av en ändlig naturresurs. Idag är stora områden av Sverige inmutade av internationella företag. Åtskilliga kränks av denna lag: det förekommer att företag går in på andras mark - man får gå ända in till huskroppen på sommarstugor! - för att provgräva.

Miljöriskerna med uranbrytning är sådana att uranbrytning inte bör tillåtas i Sverige. Näringsminister Maud Olofsson borde se till att uranbrytning förbjuds, genom en ändring i minerallagen. Dessutom bör både kommun och markägare ges rätt till veto för all prospektering av mineral. Samtidigt bör skatten på el från kärnkraften snabbt stiga för att på det sättet mönstra ut verken. Den modellen innebär att värdet på reaktorerna blir allt mindre och därmed kan ägarna inte heller kräva enorma ersättningar från staten för beslut om nedläggning, som blev fallet när Barsebäck lades ner.

Om du är intresserad av att läsa vad jag skrev om denna fråga i boken Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts, 1997) kan du klicka här.

Dags för rashygien - Hitlers dröm förverkligas i mer sofistikerade former

På dagens Brännpunkt (SvD) skriver professor Svante Linusson under rubriken "Nyfascism kring Downs syndrom". Han menar att landstingets marknadsföring av ett test som avslöjar kromosomavvikelser är motbjudande.

Jo, det är det. Rashygien ligger och lurar. Det finns all anledning att varna för biologiska soldater. Förespråkarna finns mitt ibland oss. Och så har det varit länge.

Det är ett av skälen till att jag, under årens lopp, varit så förbannat på att debatten om gentekniken aldrig förts ut till människor för debatt. Fega politiker har alltid sagt att "gentekniken är vare sig god eller ond" istället för att fundera över det faktum att en teknik inte kan ligga i träda. Den kommer att användas.

När Hitler tog makten 1933 dröjde det bara 6 månader innan en lag om sterilisering på rashygienisk grund antogs. Förebilden var för övrigt de amerikanska lagar som antagits redan på tjugotalet. Men nu, under nazitiden, skulle lagen användas konsekvent. Läkarna ålades att rapportera vilka barn som fötts med defekter. Domstolarna avgjorde sedan om barnen skulle få leva eller dö. Läkarna förvandlades till biologiska soldater.

Rashygien i modern tappning är en direkt följd av genteknikens framgångar. Det är försent att ta debatten nu, det skulle vi gjort på 80-talet. Vi som då försökte idiotförklarades. Vi svartmålade. Var teknikfientliga. Trots att vårt syfte var att frågan åtminstone skulle diskuteras eftersom den mer än någon annan fråga skulle få konsekvenser för både miljö och samhälle. Inte ens i riksdagen blev det vettiga debatter, alla hukade, rädda för att verka "omoderna".

1953 lyckades James Watson och Francis Crick presentera en modell över DNA-molekylens uppbyggnad. Nio år senare fick de nobelpris.

Francis Crick, en på många sätt ärans man, har hävdat att barn som inte har tillräckligt goda arvsanlag mycket väl kan mördas:

"Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag". James Watson förklarar närmare: "Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..."

För tio år sedan ansåg han att om det visar sig att homosexualitet är genetiskt betingat, vilket han trodde att det var, så borde alla gravida kvinnor ges rätt till abort. Så sent som för några månader sedan hävdade han att svarta hade gener som gjorde dem mindre intelligenta än vita, och att detta var förklaringen till varför Afrika var fattigt... Detta föranledde obskyra ogransiationer att jubla...

Nåja, dessa två nobelpristagare är inte ensamma. Joshua Lederberg fick nobelpris 1958 och menade att rashygien var mer än rimligt. Har man funnit en "överlägsen individ" ska denne kopieras direkt "hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella".

1978 skrev nobelpristagaren Macfarlane Burnet i sin bok The endurance of life:"Vi måste se till att alla barn faller under de accepterade gränserna för det normala. För a tt gå rakt på sak: det innebär att ta död på havandeskapets produkt så fort man säkert kan konstatera att det inte är tillräckligt välrustat för att klara livet. Det kan tänkas att man inom en inte alltför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar".

Men det är ju inte bara mer eller mindre galna nobelpristagare som drömt om en värd där rashygien är medel för att skapa den nya människan. I folkhemmets Sverige var det Alva och Gunnar Myrdal som gick i spetsen. I Kris i befolkningsfrågan skrev man: "Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial".

De två hävdade att det krävdes karaktär och intelligens av "det mänskliga produktionsmedlet", de "lågvärda" människorna skulle steriliseras. 1941 hävdade den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller att samhällsvinsten var ett gott argument för rashygieniska åtgärder. Det var säkert inga onda människor, och det är just precis det som är så obehagligt. I det godas namn kan man ägna sig åt att genomföra Hitlers dröm om den perfekta människan, med A-barn och allt. I en debattartikel (8 juli 1989) skrev jag om detta på Brännpunkt i SvD, vilket resulterade i ett gäng med hatbrev. För övrigt passade man på att hota min då fyraårige son också.

Jag fick ett brev från betongindustrin...

Efter valet 1994 fick jag ett brev från Betongvaruindustrins Riksförbund. Man protesterade mot att jag ibland använt begrepp som Betongsossar och Cementhäckar om diverse politiker som vägrat att ta vettiga beslut för miljön.

Betongvaruindustrins företrädare ville tala om för mig att "betongen haft stora uppgifter" och att betongen är ett "i alla avseende sunt och naturligt byggnadsmaterial som inte utgör någon egentlig miljöbelastning". Nu ville man få mig att sluta använda ordet betong "i slagordsdueller refererade i media".

Man avslutar brevet, som är underteckna av Ulf Redtzer, med att berätta att man, trots sina tvivel om min goda vilja, gärna står till "Ditt och partiets förfogande med ytterligare information om materialet betong".

Under många år hade jag detta brev, inramat, på väggen i riksdagens övernattningslägenhet. Det var på något sätt ett kvitto på att någon därute hört vad man sagt...

Jag, släkt med en apa?

Uppenbarligen är det många människor som finner det förnedrande att vara släkt med apor. Det är finare att få uppträda i rollen som Guds avbild, väl avskild från de förfärliga djuren. Det tycker även en amerikansk presidentkandidat - republikanen Mike Huckabee. Förmodligen har han sällskap av en majoritet av presidentkandidaterna.

Men, allvarligt talat, är det inte i så fall mer förnedrande för aporna att vara släkt med människan?

Träffade Göran Palm igår. Och han slog huvudet på spiken. Han visade vilka synonymerna till ordet mänsklig är: vänlig, tolerant, mild, barmhärtig Och synonymerna för djurisk: driftstyrd, rå, brutal, bestalisk.

Ursäkta, men är inte människan driftstyrd? Är vi inte råa? Brutala och bestaliska? En blick i historieboken ger svaret. För att inte tala om en blick i kvällsblaskorna. Och toleranta??

Och det intressanta är att vi människor dessutom brukar hävda (helt felaktigt) att vi är den enda art som kan planera, se följderna av våra handlingar och till och med är den enda art som är försed med empati, det vill säga kan sätta oss in i hur andra känner.

Men ändå, trots dessa gåvor, lyckas vi utföra folkmord, stoltsera över att vi har vapen som kan utrota varenda jävel på den här planeten, anser oss ha rätten att leva på ett sätt som driver fram klimatkatastrofer, hellre drömer om att köpa en splitterny Merca än satsa samma pengar på att rädda liv i översvämningarnas Bangladesh. I förment kärleksfulla religioners namn slå ihjäl varandra så blodet flödar och köttslamsorna sprids på marken. Samtidigt som vi ältar huruvida homosexuella som älskar varandra skall få gifta sig eller inte... Smarta?? Empatiska?? Barmhärtiga? Toleranta??? (En undersökning från Expo visar att Sd har åtta procent av unga industriarbetarna med sig, för att ta en liten detalj...).

Är det inte bättre att begreppet mänskligt får stå för att vi är intoleranta, driftstyrda, råa, brutala och bestaliska? Vi - jag också - har en del att jobba på för att leva upp till det flotta innebörden av begreppet "mänskligt".

Borde inte aporna skämmas en smula över att vara släkt med den amerikanske presidentkandidaten Mike Huckabee?

(För att undgå smockor som kommentarer så skall jag berätta att jag vill vara människa - på samma sätt som katterna vi bor tillsammans med förmodligen vill vara katter. Båda jag och katterna känner oss ganska hemma i våra respektive roller...).

Det vill inte säga litet...

Mona Sahlin skriver på DN-debatt att Sverige aldrig tidigare haft en regering där det varit större skillnad mellan vad den säger och vad det faktiskt genomför.

Det vill inte säga litet.

Jag minns en regering som berättade att man skulle genomföra "det gröna folkhemmet". Jag minns en regering som absolut och heligt lovade att kärnkraften absolut skulle avvecklas till 2010.

Så det vill verkligen inte säga litet. Men Mona har säkert rätt.

För övrigt är ni som kan välkomna till Kristinehovs Malmgård, Kristinehovsgatan 2, på Söder i Stockholm. Kl 12.00 inleds ett seminarium på temat: Hur lägger vi överflödssamhället bakom oss.

De utshoppades dag, inget för töntar...

Shoppa inte idag, spar dina pengar till julhandeln...

Nej, förlåt, det var bara en liten drift med "Buy nothing day". Men det är lite lattjo att miljöorganisationer, socialistiska tidningar och gröna bloggare - som i grunden är kritiska till konsumtion - försöker kränga grejer till jul. Se bara till vänster här!

Själv avser jag att hedra denna dag genom att inte köpa något alls. Vilket inte är så svårt eftersom jag är utshoppad.

För någon månad sedan skrev jag några krönikor och en blogg där jag berättade att jag var utshoppad. Jag fick många reaktioner, och det har till och med startats en blogg med namnet Utshoppad. Lysande! Hörde att det finns de som nu jagar Svenska Akademin för att få in ordet i nästa upplaga av ordlistan. Än mer lysande!

Jag är övertygad om att det kommer att bli status att vara Utshoppad i framtiden. Att helt enkelt ge fan i att överkonsumera, att inte låta lura sig av fördummande reklam som riktar sig till magtrakten istället för till huvudet. Man vill ju inte vara en tönt. Som ordföranden i Svenskt Näringliv. Hon vill att vi skall bejaka konsumtionssamhället och att ökad konsumtion räddar världen. Hennes tema är det gamla trötta: Den som har mest prylar när han dör vinner.

Politiker borde fundera över är vad man skall göra när vi tröttnat på att konsumera, när gallerierna står öde, när det inte längre går att hålla igång samhället på ständigt mer konsumtion. Men än så länge har inget politiskt parti snappat detta, till och med det mest miljöradikala partiet bygger sin pågående klimatkampanj på ett ben (ny teknik) istället för de två ben som är nödvändiga (ny teknik och ny livsstil). Så fegt!

Häromdagen var jag på ett seminarium i riksdagshuset med Dr Nafisa D'Souza från Indien. Hon kopplade ihop klimat och fattigdomsbekämpning. Hon talade om vikten av både ny teknik och en ny livsstil med mindre konsumtion. Magnus Andersson, ordförande i Centerns Ungdomsförbund, var inte där. Då hade han inte var så här urbota korkad. Några har ockuperat Centern och gjort det till en filial för utflippade glin som tror att svampen på Stureplan är en gloria.

Med tanke på att julen närmar sig, och att det är vår samhälleliga plikt att fira Jesus födelse genom att slå konsumtionsrekord, så har Frälsis en variant som är ganska kul (de religiösa kan ha viss humor, varför kan jag inte få behålla mina fördomar?).

Nära-döden-upplevelse: Jag höll på att bli...

Har just lämnat SVT:s stora hus efter dagens medverkan i Nyhetspanelen. Domen kommer redan på Karlavägen. Glada tillrop, en och annan sur kommentar. Fattar inte att så många ser på teve på morgonen. Kikar in på Politikerbloggen, innan frukosten på hotellet. Där har man en märklig serie som handlar om politiker och döden. Bland annat skriver politiker under rubriken Jag lurade döden.

Man anar den där kryptiska formuleringen som medierna brukar använda när man skall förklara vad som händer om den namngivna gamlingen dör. Senast man koketterade på detta sätt var inför påvens död.

Vi har ett märkligt förhållningssätt till döden, tror allt som oftast att den inte har med oss att göra. Som ung är man morsk och tycker "att va fan, jag vill dö innan jag blir gammal - det vill säga över 40 bast - och trist". Som äldre upptäcker man att man var tristare som ung. Och att livet inte alls är en linjär linje från början till slut, utan en tratt som blir vidare och vidare ju äldre man blir.

Jag har också varit nära döden. Det är vi ju alla i princip varenda sekund, men bortsett från det, så har jag jag haft några nära-döden-upplevelser av klass. En nära-döden-upplevelse var när jag höll på att bli medlem i centerpartiet.

Jag bodde som ung i Stockholm och tyckte centerpartiet var det enda vettiga alternativet. Centerpartisterna i Stockholm var radikala, angrep sossarna, och stundom även kommunisterna, från vänster. Rune Lanestrand vill jag minnas var en av de riktigt härliga centerextremisterna. Tänkte väl bli medlem. Men 1971 flyttade jag till Vingåker. Gröna vågen, ni vet. Läste Land, odlade för självförsörjning, värnade utedasset och skaffade höns, och så småningom får. Skägget blev lurvigare. Och jag gick på centermöte i Vingåker. Återigen med tanke på att kanske bli medlem.

Det var en chock. Det var ett annat parti än det jag perifert närmat mig i Stockholm. PRO var väl snarast att likna vid en ungdomsklubb. Och kvinnor såg jag inte skymten av, de ägnade sig åt bullbak i kvinnoförbundet, helt i enlighet med alla fördomar man kunde ha. Att ens andas om förbud mot besprutning av kommunens skogar var detsamma som att begära en skriftlig idiotförklaring av de äldre herrarna med jord under naglarna och bekämpningsmedel i blick.

Efter några gånger så tyckte jag till. Och blev vänligt men bestämt påmind om att jag nog inte hade varit med tillräckligt många gånger för att kunna tycka något alls. Så skrev Per Gahrton i DN att det behövdes ett nytt miljö- och framtidsparti. Det tyckte jag också. Och kom ur nära-döden-upplevelsen med livet i behåll. För tänk om jag varit medlem i centern nu, när Maud är ordförande, hyllande Stureplanscentern och tillåtande uranbrytning.

Tack, Per Gahrton, du räddade min mentala hälsa! Om det är någon som anser tvärtom, så bjussar jag på det.

Forskare sågar betyg i skolan - men politiker blundar

Tidningen Fokus tar i sitt senaste nummer upp betygsfrågan - och det absurda i att nästan alla partier plötsligt verkar överens om att betyg i skolan ger mer kunskap. Jan Björklund har drivit frågan så hårt att Sahlin har känt sig nödsakad att få sitt parti att också krama betyg.

I en effektiv artikel påvisar Fokus:

• Att betyg i praktiken sällan eller aldrig förbättrar studieresultaten.
• Att det i andra länder finns rejäla studier när det gäller nyttan av betyg.
• Att en av de mest ansedda betygsforskarna, Dylan Wiliam - rektor på Institute of Education vid University of London - pekat på större undersökningar som visar att betyg inte höjer resultaten - inte ens kombinationen av betyg och skriftliga omdömen höjde resultaten
  
• Att beteendevetenskapen visar att den yttre motivationsen, betygen, dödar den inre motivationen.
  

Fokus slutsats: "Det finns få eller inga bevis i forskningen för att tidigare betyg skulle ge den kunskapsskola som alla svenska politiker pratar om. Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar i forskningen här. Och Sahlin följer efter i jakt på opinionen. Och med ett miljöparti som reviderat sitt betygsmotstånd talar det mesta för att tidigare bertyg och fler nationella prov blir verklighet i skolorna".

(Det sistnämnda hade jag lite svårt att förstå, men Fokus lär mena att mp reviderat sin uppfattning så till vida att man kan tänka sig en kombination av betyg och skriftliga omdömen, vilket man kan få intryck av när man ser partiets pressmeddelande.

Men den alltid lika pålästa Johan Hellström skriver på sin blogg: Jag vet inte ifall jag håller med om att miljöpartiet håller på att överge sitt betygsmotstånd, det gick i alla fall att med tydlig majoritet på kongressen förra året få in i valmanifestet att vi vill ha ett alternativ till dagens betygssystem. För att markera hade den lokale miljöpartisten en debattartikel i BT om samma sak. Klokt.)

Dagens PS!

Se upp med kompensationstänkandet, som SNF och annat miljöfolk (jag också) bidragit till att legitimera. Nu ska regeringen klimatkompensera sina resor, men målet är tydligt: fortsätt lev som vanligt, pröjsa bara lite kompensationspengar så löser det sig. Vi som ville väl var naiva, vår naivitet kommer att missbrukas. Tycker mig känna igen detta mönster...

Med en fot över kanten... Utsläppen ökar, vem hade trott något annat?

Igår fick vi veta att utsläppen av koldioxid ökade även förra året. Vilket knappast kan vara en överraskning för någon. Tvärtom, det där har vi tjatat om i mer än 20 år. Det vi ser är således ett betställningsarbete. Vare sig mer eller mindre.

Samtidigt får vi veta att Sverige klarar sig bra i, vi har minskat utsläppen med drygt 7% från 1990. Det man glömmer att påpeka är att vi har förlagt en ökande del av våra utsläpp i andra länder. Ett riktigt sätt att räkna är hur mycket ett lands konsumenter ger upphov till - räknar vi på detta reella sätt så ökar våra genomsnittliga utsläpp från 6 ton per person till upp emot det dubbla...

Kritiker av utvecklingen möttes första med förlöjliganden, sedan med förnekanden och nu med förskjutanden - "vi inser problemet, men vi tar hand om det imorgon, nu är det snart jul och då ska vi fira Disney, Tomten och Jesus med att shoppa utav bara fan så vi kan hålla igång sysselsättning, produktion och tillväxt." Kommer ni ihåg att det var varje amerikansk patriotiska plikt att shoppa i USA efter 11 september? Nu är det vår patriotiska plikt att slå julens shoppingrekord.

Det är skönt att verkligen vara utshoppad, att bara vara totalt nollställd när man ser en galleria, att sätta sig och mata duvorna istället för att trängas med folk som älskar att fylla kassar.

Nåja, tillbaka till saken. Det kommer att visa sig att utsläppen ökar även 2006 och 2007, när den redovisningen väl presenteras. Men, än är det ingen ko på isen, om man får tro FN:s klimatpanel. Panelen menar ju att utsläppen kan fortsätta till år 2015. Sedan måste vi minska. Ingen ko på isen således. Knappt någon is heller, för den delen.

När man tittar närmare på panelens rapporter så slås man av att ingångsvärden lika gärna hade kunnat leda till slutsatsen att utsläppen måste minska nu. Eller för tio år sedan. De självgående processerna (permafrosten t ex) rår vi inte alls över, och de kan skena. Inget nytt det heller. Men världens ledare, och Sveriges också för den delen, har valt ekonomisk och materiell tillväxt framför miljö och klimatsäkrad utveckling. Och det är ett medvetet val. Kom inte och säg något annat.

Vi lever i ett schizofrent tidevarv. Arbetarens klimatblogg konstaterade häromdagen följande:

Tidningarna har det slitigt just nu. Å ena sidan ta ett journalistiskt ansvar och berätta hur vi färdas allt snabbare mot en skräckframtid präglad av klimatkaos. Å andra sidan säga att allt är som vanligt: fortsätt flyga till Thailand! – och därmed fortsätta håva in annonspengarna från turism- och flygindustrin.

Så det blir både och. Metro kör klimatsatsning och färgar hela tidningen grön och skriker “rädda världen!” på framsidan. Men kör samtidigt reklam för ett reportage om de bästa Thailands-tipsen. Sida vid sida.

Svenska Dagbladet har bullat upp med Thailandstips i flera veckor inför den serie om klimat och resande som startade i dag och som är en bra sammanfattningar av hur vi med accelererande flygresor rycker undan alla möjligheter att just rädda världen.

Övrigt att notera för klimatkåta medier: George Bush har bjudit in Al Gore, och fyra andra Nobelpristagare till Vita Huset, den 26 november. Jag ser redan Aftonbladets rubriker: Nu räddar Gore världen!! Det är liksom skönt att lägga ansvaret på någon annan som skall fixa det. Så kan man fortsätta att göra reklam för ny fräck platt-teve, ekologisk pandahelg i Kina och julklappsshopping i Barcelona.

Häromdagen träffade jag förresten en god vän som är benägen att fira jul på grund av det där med Jesus och sån´t. Hon sa: "Stackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer". Kasta ut månglarna! Och känn er lyckligt utshoppade. Om inte annat så för klimatets skull. För det löser man inte med hjälp av bara etanolbilar, biobränslen, mer järnväg eller ens genom att byta ut sin gamla ficklampa mot en solcelldriven... Det handlar i grunden om att vi måste lära oss att konsumera mindre. Att inte tro att vi kan ha samma konsumtionsmönster bara för att vi handlar ekologiskt. Det handlar om att ta sig rätten att bli utshoppad.

August Strindberg, ekorevolutionären....

Vet ni om att August Strindberg visade upp en del gröna sidor på 1880-talet? Det gick så långt att Hjalmar Branting blev förbannad och stämplade Strindbergs åsikter som reaktionära och något som var värre än till och med den konservativa bondefalangen i riksdagen. Strindberg ville, enligt Branting se "en återgång till något, liknande tillståndet i landet för mer än tusen år sedan". Sossar har alltid varit sig lika...

Låt mig säga att jag känner igen det: de debatter jag, som rör för mp, hade hundra år senare med företrädare för pappers- och massaindustrin när det gällde blekning av papper, och med företrädare för LRF när det gällde ekologiska livsmedel slutade ofta med att man hävdade att "mp vill att vi skall gå tillbaka till grottorna".

Vad var det då som Strindberg hävdat? Jo, följande:

• Förbjud reklam och affischering så kommer inte ens hälften av alla produkterna att efterfrågas eftersom människor inte har behov av prylarna. "Vore det verkliga behov skulle köparen uppsöka dem", skriver Strindberg i Om det allmänna missnöjet från 1884.

• Tillväxten, hade enligt Strindberg à la 1880-tal, en gräns som sattes av naturresurserna. "Vi skövlar naturen för kortsiktiga vinsters skull! Ju fler ångmaskiner, ju mer sten och träkol går åt."

• Det gäller att satsa på "naturens gratiskrafter" istället - vattenkraft, vindkraft och solenergi. Han skriver: "Grundtanken är den... att där man har naturkrafter, där är användandet av dyrbarare mekaniska medel slöseri".

• "Varhelst man ser en skorsten resa sig upp mot skyn och bolma stenkolsrök, var helst 'kulturen' bygger sina offerplatser, skall man se bedrövade blickar, bleka kinder och granna strumpor!" skrev Strindberg ilsket.

Orsaken till att sossarnas förste partiordförande och blivande statsminister Hjalmar Branting blev förbannad var, enligt Martin Kylhammars artikel Civilisationskritiker i politisk hetluft, att Strindbergs kulturella kapital hos radikaler var mycket stor efter samhällskritiken i Röda rummet och Det nya riket. Trovärdigheten i Strindbergs kritik växte dessutom i takt med att den ekonomiska krisen växte. Strindbergs analys av den sårbara moderniteten kunde framträda som allt rimligare. "Tänk om han vann striden om det moderna, och det politiskt korrekta blev grönt!", skriver Kylhammar i sin essä.

Branting var allt annat än grön och han oroade sig således för att Strindbergs värderingar skulle sprida sig i radikala kretsar. Strindberg kunde bli ett verkligt hot mot den industrisocialistiska storskaligheten...

Men August Strindberg gav sig inte. Under 90-talet hade han den aningen pompösa iden att pumpa ut kontgjort, alkemiskt framställt guld på marknaden för att krossa både guldmyntfoten och industrikapitalismen så att ett nytt bättre samhälle, i samklang med både natur och högre värden, skulle kunna växa fram. Ja, jäklar vilken fröjd det varit!

Nu vet vi hur det gick, med både miljön och Strindberg. Ja, Strindberg repade sig väl efter 90-talets kaos, med miljön har det mest gått utför...

Tack Susanne för att du tipsade om Martin Kylhammars artikel från 2001 i den alltid lika spännande Tvärsnitt.

Mp tonar ner kritiken av kärnkraften - sätter sig på det sluttande planet för att inte provocera?

Det gröna teet kallnade idag. Frukosten blev stående. Jag hör Peter Erikssons röst i radion. Och får höra att kärnkraft "inte kan ligga först" på en lista över åtgärder mot klimathotet. Att kärnkraft är "begränsat bra". Men "visst kan det vara en dellösning". Så hade det inte låtit för några år sedan.

Huvudargumenten mot kärnkraft, som Peter återkommer till flera gånger, är två: det tar för lång tid att bygga ut kärnkraften och det är dyrt. Inte ett ord om uranbrytning, avfallsproblem eller olycksrisker. Jag tror inte ens Mona Sahlin hade valt att argumentera på detta sätt.

Detta kan inte tolkas som annat än att De gröna är på väg att försiktigt flytta positionerna i motståndet mot kärnkraften. Till och med frågan om kärnkraftverk som mål för terrorangrepp spelades ner - de problem mp:s språkrör såg var, förutom att det tar tid att bygga kärnkraft och att det är dyrt, utbyggnad i "instabila länder", som Pakistan, Iran etc.

Under hela samtalet nämnde Peter Eriksson inte en enda gång att konsumtionssamhället nått vägs ände, att vi måste byta livstil, att det är dags att fråga oss: vad gör vi när konsumtionssamhällets era är över?

Det Peter ger uttryck för är en tydlig grön positionsförändring även i en sådan grundbult som synen på kärnkraft. Tidigare var det synen på svensk medverkan i EU:s stridsgrupper som plötsligt blev en grön hjärtefråga, från att tidigare ha varit otänkbart. Kanske uppfattas det absoluta motståndet mot kärnkraft som omodernt, kanske har man beställt opinionsmätningar, kanske är strategin den att förflytta sig så mycket som möjligt mot en mittposition i tron att "gröna väljare" ändå inte har något annat parti att rösta på. Jag utesluter naturligtvis inte att partiledningen helt ärligt ändrat uppfattning.

Jag tror att man gör ett gigantiskt misstag som nu, mitt under klimatdebattens senaste rapporter, undandrar sig uppdraget att ifrågasätta konsumtionssamhället. Ett lika stort misstag som att låta miljöministrarna ha huvudansvaret för klimatfrågan. Det är en fråga för statsministrar och finansministrar eftersom det är på den nivån samhället måste styras.

Hur hade mp svarat tidigare på frågan om klimat-kärnkraft? Skulle tro att man skulle svarat ungefär som Greenpeace gör: "Kärnkraft är förenat med enorma problem - utsläpp från uranbrytning, risk för utsläpp vid olyckor och terrorangrepp, samt livsfarligt avfall vi inte vet hur vi ska hantera."

Propaganda för monarkin ger mig inga skalbaggar i bokhyllan

Jag hade sett fram emot att få skalbaggar i bokhyllan. Men så blir det inte. Jag har nämligen slutat samla på det praktverk som jag älskar. Av ren tjuskallighet.

Praktverket är Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Jag köpte de första böckerna i serien och njöt. Av Sveriges dagfjärilar och mångfotingar. Dessa framkallade lyckokänsla - läsaren må bedöma det rimliga i det, men så var det. Naturens mångfald sänder lyckorus genom min ryggrad. Att få vara del av denna fantastiska väv av liv!

Den senaste boken handlar om skalbaggar - vackra långhorningar för att vara exakt. Därefter kommer långt fler än hundra böcker, under många, långa år. Som gjort för lycka. För de som samlar på dem, bläddrar i dem, njuter av dem... Men som sagt, jag lägger av. Av ren tjursallighet.

Som inledning av varje bok får vi nämligen veta att Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria är beskyddare av hela detta projekt. En av de första sidorna i böckerna upptas också av en stor färgbild av kronprinsessan. Är hon beskyddare så är hon ju. Enligt uppgift kommer varje volym under de närmaste dryga 20 åren att inledas på samma sätt – kanske dock med undantaget att ordet Kronprinsessa byts ut mot Drottning.

Vad innebär det att vara beskyddare? Innebär det att hovet, kungahuset eller kronprinsessan står för den ekonomiska garantin om riksdagen skulle tröttna? Innebär det ett löfte att skjuta till pengar som fattas? Innebär det ett juridiskt ansvarstagande?

Svaret är Nej. Vare sig hovet eller kronprinsessan har något med projektet att göra. Kungahuset har inte lagt en krona till projektet. Man förpliktigar sig inte heller att beskydda projektet genom bidrag om pengar skulle fattas eller om riksdagens nya majoritet skulle skära ner på ambitionerna. Det handlar således om ett beskydd utan någon som helst innebörd.

Som att smälla upp en brandvarnare utan batteri.

Har då riksdagen godkänt att det projekt man sjösatt skall drivas med rojalistiska förtecken? Nej, något sådant beslut är inte fattat. Vad tycker då sossarna, som satt i regeringen när beslutet togs? Från riksdagsgruppens kansli lät man meddela mig: ”Enligt vår bedömning så är detta inte annat är representativt och då har vi inga synpunkter på det”. Det är således representativt att få vara beskyddare utan förpliktelser…

Miljöpartiet som var initiativtagaren till projektet lät å si sida meddela, via sin infoavdelning, att någon åtgärd från partiet inte är att vänta.

Inte heller republikanerna i vänsterpartiet aviserar att man skall ta upp huruvida det är rimligt att staten finansierar PR för kungahuset, vid sidan av de miljoner som ändå kommer hov och hovstater till godo. De borgerliga bryr sig inte heller. Det borde inte jag heller göra. Jag borde glatt prenumerera på verket och få nya lyckokänningar tre-fyra gånger per år…

Men se det klarar jag inte. Jag tycker det är så förmätet och skamligt att låta artprojektet fungera som PR för kungahuset. För inte är det väl så att bernadotterna en egen art?

Jag har ingenting emot Victoria. Men jag anser att ärftlig monarki är en kvarleva från fördemokratiskt tid. Dessutom är det oförskämt mot dem som föds in i roller de aldrig frågat efter. Så jag sa upp prenumerationen. Ibland kostar det på att vara tjurskallig.

Efter detta blogginlägg kanske några rojalister kommer att skaffa sig praktverket i pin protest mot mitt principfasta, men lätt halsstarriga, beteende…

År 2002 fick ArtDatabanken i uppdrag av riksdagen att skapa ett referensverk som beskriver alla Sveriges 50 000 djur, växter och svampar. Det är ett fullständigt unikt bokprojekt, det första i sitt slag i världen. Projektet tillkom i samband med en budgetuppgörelse mellan miljöpartiet och den dåvarande regeringen. Jag var själv inblandad, så det är något av en egen baby… Bokverket kommer att bestå av mer än 100 volymer. Utgivningen kommer att pågå i mer än 20 år. Projektet bekostas till stor del av skattemedel, som en del av de pengar som går till miljöforskning, miljöinventering och allmän kunskapsuppbyggnad.

Lysande reklam i SVT

Så har då SVT påbörjat sin nya reklamsatsning på Fri Television. Den är lysande. Provocerande. Dessutom sann. Säg det om någon annan reklam... På SvD:s ledarsida får man krupp - bara det är ju värt en eloge. Man gräver i SVT:s historia och hittar några låttexter från Ville, Valle och Victor...

Grävde man än mer skulle man säkert kunna hitta en romantiserad lördagsdokumenter om en nordvietnamesisk bondes lyckliga, harmoniska och fulländade liv i ett socialistiskt lyckorike. Men det överskuggas av att programmen är fria från fördummande reklamavbrott som stjäl vår utmätta tid - reklamteve är tidstjuvar. En film i trean förvandlas ju till en patetisk mardröm där filmen reduceras till vägledare in till reklamen.

Idag är SVT en nödvändig kanal, fri från barnreklam, fri från reklamavbrott, fri från stötande ägarstrukturer. Men naturligtvis inte fri från dåliga program, pubertala skämt och dåligt omdöme. Smaksak, erkännes.

Tänk om SVT skulle ta sitt publicserviceansvar på än större allvar; om dess chef kunde föregå med gott exempel och svara på den där frågan hon fick av radions Studio Ett: har du köpt svart någongång? Vilket ju är en relevant fråga med tanke på SVT:s granskning av politikers svarta affärer... Då hade hon inte tid att svara. Ett svar som brukar ironiseras över i SVT:s egna granskande program...

Nu kanske jag åker ut ur SVT:s Nyhetspanel... Njä, tror inte det. SVT är ju Fri Televison. Som nu lyckats göra Sveriges bästa reklam.

Hade en man kunnat såga en ung kvinna på det sättet?

När försvarsminister Odenberg avgick så var det med kyliga reaktioner i nacken. När Karla Lopez lämnade både riksdagen och miljöpartiet så var reaktionerna inte svala från partiets ledning, de var iskalla. Nästan grymma.

Miljöpartiets kvinnliga gruppledare i riksdagen, Mikaela Valtersson, säger: "Hon har inte bidragit till vårt arbete och för oss som parti blir det ingen större skillnad.". Hon slår vidare fast att Karla Lopez har "personliga problem".

Om detta vet jag intet. Däremot vågar jag med säkerhet påstå att en politiker som varit man inte kunnat såga en ung kvinna på det sättet utan att det skulle bli våldsamma protester. Ur miljöpartiets synpunkt var det därför strategiskt rätt att låta den kvinnliga gruppledaren - partiet har förtås även en manlig - stå för sågningen av både politikern och personen Lopez.

När jag var ung och fräsch som politiker - jag var i Karla Lopez ålder - så kunde jag drämma till äldre politiker av både han- och honkön utan att uppfattas som stöddig, utan tvärtom som offensiv och tuff. När medelåldern började göra sitt intåg så fanns det ingen värre debattsituation än att möta en ung kvinna: hur man än debatterade så kunde det lätt uppfattas som manlig härskarteknik och politikerfasoner. Jag klarade mig nog ganska bra, trots allt, men det gällde att tassa i filttofflor, vara överslätande vänlig och inte låta sig provoceras, om man skulle vinna debatten i åhörarnas öron.

Utifrån detta perspektiv hade det varit förödande för miljöpartiet om någon man från partiledningen sågat Karla på det kyliga och grymma sätt som man nu gjorde. Det är möjligt att Karlas bästa gren inte är att sitta i riksdagen - för hur många är det bästa gren? Det är möjligt att hon förr stigit av uppdrag i förtid, vilket påstås på en blogg. En tidigare riksdagsledamot, med ansvar för försvarsfrågor, skriver på sin blogg att hon inte sällan befann sig i minoritet i riksdagsgruppen, men att "om man vill ändra en partilinje och påverka politiken, handlar det som jag ser det om hängivet arbete". Men jag skulle nog tro att det är en viss skillnad om man har "partiledningen" mot sig eller med sig i de frågor man vill driva inom sitt sakområde...

En av de frågor där Karla Lopez haft konflikt med riksdagsgrupp och partiledning är frågan om svensk trupp i Afghanistan. Hon skriver på Politikerbloggen

När partiledningen gick med på att skicka soldater till Afghanistan blev jag mycket orolig. Bortförklaringarna den gången handlade om att en enskild ledamot satt igång en process som man inte kunde backa ifrån. Det såg dessutom bra ut för miljöpartiet, sade ledningen. Vi uppfattades som “seriösa”. Nu började jag ana att det låg en hund begraven någonstans. Därför engagerade jag mig allt mer i frågan.

Sägas skall att Karla Lopez drev en pacifistisk linje i valrörelsen, och tog sig in högt på riksdagslistan med det budskapet. Nu menar hon att det är högt i tak på kongressen "men sedan följer inte riksdagsgruppen kongressens beslut. De omtolkar massor."

Hennes efterträdare i riksdagen, Lage Rahm, menar också att man skall följa partiets politik. Frågan är då om det är kongresser eller partiledning som slår fast partiets poltik och strategi. Så vitt jag begriper har kongressens uppfattning varit att man inte skall samköra så hårt med sossarna som partiledningen ändå tycks göra.

Personligen förstår jag inte, om det nu är så, varför partiledningen skulle vilja motverka att några gröna riksdagsledamöter försöker driva en grönare linje än majoriteten. Där tror jag att man måste ha stor tolerans och närmast vara uppmuntrande. Det är på det sättet man kan värna sin identitet och hålla partiet levande.

Sju polishelikoprar och 142 JAS- ska man skratta eller gråta?

Jaha, rikspolisstyrelsen har tillgång till sju helikoptrar - häromdagen bara tre. Grattis! Militären har tillgång till 142 JAS-plan. Varav en hel drös lagda i malpåse. Grattis! Är det någon som ser det ironiska i detta?

I övrigt har samma sorts politiker som fixat till ovanstående intellektuella toppnummer lyckats ta kål på hälften av bottnarna utanför Gotland. Syresituationen runt Gotland har aldrig varit sämre. Under 80 meters djup är allt liv borta. Men tillväxten är fortfarande hög och stabil. På pengar. Inte på torsk. Men vem fan bryr sig om flummarna som påstår att man inte kan äta pengar?

En av de mer intelligenta miljöanalyserna gjordes för övrigt igår i SvD. Man skrev: "Störst betydelse för klimatpåverkan har hur många personer som packas in i kabinen, enligt SvD:s undersökning." Ska stuva in hela familjen nästa gång jag flyger så räddar jag klimatet... Det är lika intelligent som när regeringar älskar att hävda att miljön är på väg att bli bättre därför att vi släpper ut mindre skit i relation till den ökande bruttonationalprodukten. Det var så sossarna ville att de gröna nyckeltalen i finansplanen skulle se ut. Även om utsläppen ökade i reala termer skulle siffrorna visa på minskade utsläpp, bara tillväxten var god.

Jag vidhåller det jag skrev här: avveckla militären och satsa pengarna på försvar av demokratin - 20 miljarder till sjukvården (inkl internationella insatser), 10 miljarder till skolan och 10 miljarder till rättsystemet (gärna inkluderande några fler helikoptrar...).

Grön och klimaträtt status...

Att bli mindre beroende av elleverantören är väl en dröm som många har. Att ansluta en egen liten solcells- eller vindkraftanläggning direkt till en elkontakt, efter mätaren, är ovanligt i Sverige. Men det är så det går till. Hur enkelt som helst.

Så smått börjar nu det nya egen-el-systemet komma även till vårt land. Enkelt, smidigt, massor av grön status. Dyrt? Ja, men en Thailandresa kostar också pengar. Och medför dessutom större utsläpp av koldioxid än den genomsnittlige kinesen gör av med på ett helt år...

Någonstans måste man börja om vi skall rädda planeten. Egen el kan vara ett sätt. Stadsjeepen är väl status för en del, väskor för 30 000 spänn är väl också status för en del. Dags att låta egen-el bli status istället!

Här finns några mejladresser för den som är intresserad av egen-el:
http://egenel.etc.se/
http://www.legoelektronik.se/se/produkter/grid_solcells_anlaeggning/grid_connected_solar

De små lyckliga stegens tyranni...

Så har det då hänt. Ordfront och Timbro har enats om något. I SvD är de två bekymrade över det nya övervakningssamhälle som växer fram. Det var ju trevligt. God morgon, kan en grön själ säga som redan på 80-talet brände blanketter till folkbokföringen medan kvällspressen fotade och delar av etablissemanget rasade över tilltaget. Socialister surrade om att samhällsplaneringen skulle bli bättre. Och hävdade att blankettbränning var anarkistiskt. Javisst, och det var jag stolt över.

Många har inte sett vad som hänt de senaste 20 åren. Många har uppfattat att samhället tagit små lyckliga steg i jakten på ett effektivare och tryggare samhälle. Blinda och döva har politiker, av allehanda färger och alltid med goda argument för det lilla steg man just tagit, suttit på ett lutande plan utan att begripa vilka system man bygger upp. System som gjorda att missbruka.

Den 14 november kommer riksdagen att rösta om ytterligare storebrorsfasoner: det skall bli tillåtet med hemlig rumsavlyssning utan att misstanke finns eller brott begåtts.

Absurt? Javisst. Men helt i linje med ett samhälle där man skall samla på sig uppgifter om till vem vi mejlat och till vem vi ringt. En gång i tiden kunde mitt gamla parti, De gröna, gå hand i hand med moderaterna i kampen mot storebrorssamhället. Nu går moderaterna hand i hand med sossarna i kampen för kontroll av individen, vilket tycks vara det nya stora EU-projektet.

"Med de samlade förslag som nu ligger på riksdagens bord öppnas dammluckorna på vid gavel", skriver Ordfront och Timbro. Jomen, visst. När övervakningssamhället i gamla Östeuropa föll blev det liksom ett vakuum.. Som nu fylls på. Då kallades det kommunistdiktatur. Nu kallas det demokrati.

Så fånigt det känns att ha bränt blanketterna till den relativt oskyldiga folkbokföringen på åttiotalet. Fast argumentationen var ganska bra: "Det är bara de första stegen på uppbyggandet av ett Storebrorssamhälle...".

Ekofascism - och massakern i Finland

Massakern i Finland, när en ung förvirrad pojke sköt ihjäl sina skolkamrater, har dragit intresse till det som kan kallas ekofascism. Pojken sägs ha fått griller i huvudet av att ha läst vad Pentti Linkola har skrivit. Linkola brukar betecknas som ekofascist. Tycker att krig är bra eftersom folkmängden minskar, och därmed trycket på naturen. Det räcker inte med att skjuta några skolbarn, menar Linkola.

Hufvudstadsbladet, utgiven i Helsingfors, passar på att göra en svindlande koppling mellan De gröna och massakern. "Mamma är De grönas ersättare i kommunfullmäktige och aktiv i den miljöradikala tidskriften Elonkehä, som en gång i tiden grundades av Pentti Linkola..." Men Linkola bygger sina sjuka värderingar på allt annat än grön ideologi, som ju baseras på icke-våld och solidaritet med utsatta människor.

Förresten undrar jag vad Expressen har för definition av begreppet filosof, man kallar nämligen Linkola för ekofilosof i söndagens tidning, vilket är en grov kränkning av ekofilosofer som Arne Naess, Erik Dammann och andra. En och annan förvirrad bloggare på högerkanten (fp?) kastar sig in i den finska debatten och försöker koppla ihop det svenska miljöpartiet med Linkola, vilket är totalt surrigt. Vilket fått andra att reagera.

Men visst finns det all anledning att varna för ekofascism. Ett av skälen till att gröna partier bildats är just att förhindra att miljöförstöringen går så långt att rop på starka män, diktatur och fascistoida metoder börjar höras. I den gröna ideologin ligger ju motsatsen till just detta.

De som göder Pentti Linkolas ekofascism är de som driver på en utveckling som hotar vår gemensamma överlevnad på den här planeten. De som gång på gång låter kortsiktiga ekonomiska teorier gå före ekologiska realiteter. De som driver på konsumtionssamhället utöver den ekologiska bärkraften, de som motsatt sig nödvändiga åtgärder för att förhindra de värsta klimatförändringarna, de som envisas med att bygga ut kärnkraft med allt vad det innebär av godis för terrorister som inget hellre vill att skapa kaos och förödelse.

Green Angels, Blue Bandidos och Climate Outlaws

Appropå insändaren: I mitten på 90-talet bildade jag Green Angels, för gröna riksdagsledmöter med mc. Nu kanske det är dags för Blue Bandidos... Climate Outlaws finns redan. (Bilden snoddes från Karins blogg, om nu ändå rätt skall vara rätt).

Socialister har mycket att bevisa

Socialister har mycket att bevisa när det gäller miljöfrågor. Jag är synnerligen skeptisk till deras nyuppväckta intresse för klimatfrågor. Varenda tidskrift, som på något sätt profilerar sig som socialistisk eller allmänt vänster, kör idag med klimat och miljö. Men var i h-e var ni innan det blev en poppisfråga? Ni var inte ett dugg bättre än borgerligheten, så sätt inte på er några gröna vingar och låtsas som något annat.

Min uppfattning av radikala socialistiska samhällskrafter är att de till helt dominerande del är miljöpopulister. Det är därför jag får rysningar av obehag när De gröna låter sig inlemmas i "det socialistiska blocket", "vänsterblocket", "det röda blocket". Nog är det så att De gröna under många år drivit en betydligt hårdare fördelningspolitik än sossarna - och till och med än vänsterpartiet när det gäller synen på vilka som skall skyddas bäst i socialförsäkringssystemen. Men det bör inte föranleda partiet att låta sig indefinieras i den socialistiska sfären. Den sfären är anfrätt. För den är nämligen miljöfrågan en tilläggsfråga. En fråga man kan ta till när det passar, när det är trendigt, när man kan miffla till sig röster och sympati. Att tidskrifter till vänster nu har hela nummer som handlar om klimatfrågan är inte mer heroiskt än att Veckans Affärer har det. Inte mer trovärdigt heller. Trovärdighet uppstår den dag man driver miljöfrågor trots vikande opinionsintresse.

Vi som talat om miljöfrågor, om klimatfrågor, i årtionden har av radikala socialister snarast uppfattats som udda figurer. Vänsterfolk har betraktat miljöfrågorna som betydligt mindre angelägna än "de verkligt viktiga samhällsfrågorna". Som lyxfrågor, på samma sätt som många ledande feminister tycks göra. I Björn Forsbergs nyutkomna bok Tillväxtens sista dagar påminns vi om en ledarkrönika i Ordfronts Magasin signerad Björn Eklund. Eklund har svårt att förstå hur något så jämförelsevis obetydligt som landets ledande miljöorganisation kan locka fler medlemmar än Föreningen Ordfront: "Om Naturskyddsföreningen har 200.000 medlemmar, borde inte en förening till värn för demokrati och jämlikhet ha dubbelt så mycket". Miljön är ingen grund för socialister, det är en tilläggshandling. Därför beror engagemanget mer på trender än på vetenskapliga fakta.

När vänsterpartiet, i en budgetförhandling, med alla medel försökte stoppa - och också lyckades stoppa - en bensinskattehöjning så är det inte något unikt. Det var ju innan klimatfrågan var en trendfråga. Det var svårtuggat.
Min första miljödebatt med en vänsterpartist avhölls i mitten på 80-talet. I Strängnäs. Vänsterpartisten satt i riksdagen, var partiets talesperson i miljöfrågor och hävdade att det grå, hårda papper som man hade i de kommunistiska staterna berodde på att socialister tog miljöhänsyn. Något mer korkat hade jag aldrig hört. Utsläppen från pappers- och massaindustrin i de socialistiska staterna var större än i de kapitalistiska. Punkt. Miljö är en tilläggsfråga för de flesta socialister. Precis som det är för liberaler.

Historiskt sett har socialister alltid varit motståndare till naturskydd och miljöhänsyn. Man har sett bolmande skorstenar och stinkande avgasrör som den yttersta formen av välstånd - nu skulle ju arbetarklassen få bete sig lika jävligt som kapitalisterna gjort sedan länge. Det är ideologiskt klockrent - lika klockrent som när nu kineserna, med rätta, anser sig ha rätten att skita ner lika mycket som västerlänningar. Att naturlagarna står i vägen, är liksom underställt denna begäran.

Det var de konservativa som värnade miljön, det var de konservativa som värnade naturen. Naturligtvis med det tillägget att "om kreti och pleti beter sig som vi gör drabbas ju våra sjöar, våra sommarstugor, våra gäddor och vi får svårt att komma fram på vägarna om arbetarna skall ha en massa bilar...". När den moderna gröna rörelsen växte fram och krävde global solidaritet och en miljöanpassad livsstil så tappade högern hakan, och miljöfrågan fick någon sorts vänsterstämpel.

Frågan är då med vilken politik man kan komma tillrätta med klimat- och andra miljöhot. Självfallet fungerar det inte med någon sorts "grön kapitalism" där motorn är evig tillväxt och evigt ökande konsumtion. Men ingenting, absolut ingenting, säger att trovärdigheten är större hos de socialister som yrvaket tittat upp och sett att kapitalister som Al Gore och gamla chefsekonomer på Världsbanken lyckats driva upp klimatfrågan på den politiska agenden...

Socialistiska vänner, ni har jävligt mycket att bevisa! Lika mycket som Reinfeldt. Att ni tror att ni är mer trovärdiga än han är, vilar nog mer på självgodhet än på fakta. Faktiskt.

Och hur var det här då - med skatter och klimat?

Vem vet, det kanske blir slut med granskningen av politikers svarta affärer.

Varför? Jo, plötsligt var det någon (Studio Ett) som började ställa frågor till journalister och chefredaktörer om deras skattesynder. Och de vita vingarna på granskarna visade sig sitta ganska löst. Eva Hamilton, chef för SVT, ansåg sig inte ens ha tid att svara på frågan huruvida hon handlat svart. Ett nej tar tre sekunder att uttala, ett ja med följdfrågor kan förstås ta längre tid. (Jag skulle få hålla på minst 45 sekunder, alla är vi inte lika moraliskt och etiskt rena som Johan Ehrenberg och chefredaktören på GP är - och också alltid varit, om man lyssnar på deras chockvita uttalanden).


Klimatfrågan då? Veckans Affärers senaste nummer handlar om klimathotet. Och hur företag och individer kan dra sitt strå till stacken. Redaktionen har fått svara på frågan “Var går gränsen för ditt miljöengagemang?” SvD:s miljöreporter Susanna Baltscheffsky har uppmärksammat detta på sin blogg och redovisar bland annat följande:

Redaktör Jonas Malmborg: “Rör inte min Landrover Defender”.
Nyhetschef Leila El-Sherif Wollheim: “Vid min SUV”
Börschef Per Olof Lindsten: “Rör inte min V6:a”

Att rädda världen har sina gränser. För oss alla. En god påminnelse om att vi i Sverige, som gärna pekar finger åt kineserna, släpper ut drygt 6 ton koldioxid per person jämfört med kinesernas drygt 2 ton... Om vi räknar in det som produceras i andra länder för vår konsumtion så släpper vi ut upp mot 12 ton per person... Men peka finger åt kineserna gör vi i alla fall...

Och skatterna, vad kan man göra? Inte så mycket, men den del: Inför regler så att man inom idrotts- och kultursektorn får betala låt oss säga 10 000 kronor "svart" under ett år till tränare, ungdomsledare och eldsjälar som håller igång verksamheten. Och se till att sänka skatten på arbete - det är absurt att vår tid beskattas så högt så vi inte har råd med varandra - inför en skattefri zon så att de första 50 000 kronorna blir helt skattefri.

När mp:s krishantering hamnade hos moderaterna...

Mejl till sossar har av misstag hamnat hot en moderat på grund av förväxling av namn. Liknande har hänt förr: Miljöpartiets hela plan för krishantering hamnade hos moderaterna under det glada nittiotalet... Dock utan att vare sig kanel eller glada hattar var inblandade. Tror jag.

Lars Ångström var informationschef och hade fått i uppdrag att leda en grupp för framtagande av en plan för krishantering. Det vill säga hur partiet skall agera, och vilka som skall agera, om någon politiker avslöjas med fingrar i fel syltburk. Eller fel siffror på en räkning. De är ett ganska känsligt dokument.

När Lars Ångström skulle skicka ut planen till partiets riksdagsgrupp och kanslipersonal så råkade han utelämna ett p i mejladressen. Så istället för mp så blev det m. Vilket betydde att alla moderater fick sig till livs miljöpartiets hemliga krisplan. Mig veterligen utnyttjade aldrig moderaterna detta. Men risken är att de kopierat den, och att det är därför det går åt helsicke för dem nu...

Bilden föreställer ett tragiskt misstag.

Nu ska vi bli moderna, säger Bildt

Tisdag gryning. Trälig kilometer i bassängen. Bastubad med gubbarna. Läser Svd till frukost, ser att utrikesminister Bildt öppnar för svensk styrka till Mellanöstern. Det är en "modern säkerhetspolitik", säger Bildt.

Jag är så förbannat trött på missbruket av ordet "modern".

"Sverige har börjat tala - och Europa har börjat lyssna", skriver Bildt i sin självbiografi. Och nu skall svensk militär ut i världen. Sverige leder snart en av EU:s stridsgrupper, Nordic Battle Group. 2350 svenskar, 220 finländare, 150 norrmän, 80 irländare och 50 estländare. Insatser skall göras upp till 600 mil från Bryssel. Nu jävlar, kommer grabbarna från Bofors hemland. Och som extra understöd har man fyra stycken JAS-plan intecknade. Det är modernt. Låt oss befruka världen med svenska soldater.

Tänk om alla dessa resurser, all denna tankemöda, alla dessa pengar hade satsats på något så totalt omodernt som internationella sjukvårdinsatser istället. Tänk som Sverige hade gått före, och istället för att vara störst bästa och vackrast i Nordic Battle Group hade valt att utbilda 2300 sjuksköterskor och läkare för internationella insatser. Istället för de 150 stabsofficerarna satsat på 150 kvalificerade kirurger. Istället för de 28 pansarbilarna utrustat 28 fältsjukhus, istället för de 43 bandvagnarna satsat på 42 ambulanshelikoptar, istället för 16 styck stridsfordon satsat på 16 barnpsykologer.

På vilket sätt hade man gjort mest nytta? Det moderna eller det omoderna? Hade det varit för några år sedan hade jag kunna skriva: det traditionella eller det gröna? Men nu har De gröna också anammat det "moderna".

På vilket sätt tar man mest ansvar i en tid när det är gott om militär och vapen men ont om sjukvård och läkemedel?

Har varenda politiker varit på kanelen?

Frågan är svår att besvara. Och då tänker jag inte alls på den berusande kyss som dödade en karriär nyss, utan på det Fia Med Knuff som partiledningarna ägnat sig åt sista tiden.

Skriver om det i BT. Där får ni också veta när en mycket fin herre som var "jävligt glad i hatten" försökte förföra miljöpartiets dåvarande språkrör Eva Goës. Dels för att lägga ner en tigrinna, dels för att få mp med sig på en högersväng. (Ha, där fick jag dig allt att vilja länka till BT...:-))

Apropå Cederschiöld... Med viss rodnad under skägget träffade jag Reinfeldt

Någon gång i mitten på 90-talet hamnade jag vid ett bord, där man plockade laxsnittar och svarta oliver, tillsammans med Charlotte Cederschiöld - ni vet den senaste (när detta skrivs) moderaten som är ledsen för att hon använt blå, förlåt: svart, arbetskraft.

Vi pratade lite medan jag försökte greppa snittar och vegetariska frikadeller, och hon tyckte väl att det var lämpligt att tala lite miljö med en miljöpartist.

Hon delgav mig sin uppfattning om miljöbilar och sa: " Man vill ju inte ha en miljöbil som första bil, men det är väl konstigt att folk inte köper fler miljöbilar som andrabilar."

Jag fick besked om att mina fördomar hade bäring i verkligheten: i Cederschiölds värld har familjer naturligtvis två bilar.

Ett annat möte med en moderat minns jag också med blandade känslor. Det jag tänker på är ett möte med Fredrik Reinfeldt. Vi möttes i debatt om civil olydnad. Debatten gick av stapeln på Handelshögskolan i Stockholm. Den 8 maj 2000. På ena sidan aktivisten Linus Brohult och jag (då språkrör i De gröna). På andra sidan Fredrik Reinfeldt och filosofen Tomas Månsson.

Fredrik menade att man skulle följa lagarna, och att det var märkligt att jag, som riksdagsledamot och lagstiftare, kunde försvara lagbrott. Jovisst, sa jag, det kan jag under tre förutsättningar: a) det sker utan våld eller hot om våld, b) det sker öppet och offentligt och c) man tar sitt straff - allt för att skapa opinion i syfte att förändra lagstiftningen. Trädkramare hade jag ju varit. Som riksdagsledamot. Men mig var polisen noga med att inte ta. "Låt bli Schlaug, det blir bara en massa skit i medierna", sa polis som berättade att han också helt skulle vilja förvara skogen om han sluppit uniformen. Men, fick jag veta av Fredrik, civil olydnad är sannerligen ingenting för moderater... Lagen skall följas. Rättssystemet är kärnan i demokratin.

Jag kan konstatera att Reinfeldts politiska kompisar nu radas upp, som blå pärlor på ett halsband, för att ha ägnat sig åt just civil olydnad... visserligen av egenintresse men ändå. Inga tevelicenser, svarta barnflickor i källaren och svartbygge...

Historien med Reinfeldts och mitt möte på Handelshögskolan slutar förresten inte här. Innan debatten hälsade vi på varandra, jag kände igenom honom som den före detta ordföranden i MUF, och jag frågade honom artigt intresserad vad han ägnade sig åt nu.

- Jag återfinns på samma arbetsplats som du gör - jag sitter i riksdagen.

Jag kände hur kinderna rodnade bakom skägget. Hade inte sett honom. Hade inte hört honom. Hade inte märkt honom. Trots att vi suttit där båda två i åtskilliga år... Skämmigt. Jag försökte finta mig ur denna pinsammna situation genom att säga:

- Jojo, men vilket utskott sitter du i?

Bilden är hämtad från nätet och är med stor sannolikhet manipulerad... För övrigt har jag redan på sjuttiotalet bytt tjänster svart: jag hjälpte till att hässja hö, för det fick jag både råmjölk och kött. Och nog blev någon gammal bil reparerad utan kvitto vid något tillfälle, så där grannar emellan. Dessutom gav jag mattelektioner i min ungdom, och fick betalt svart... Och nog har någon pensionär som hjälpt mig med huset ett par timmar fått några hundra som tack för hjälpen. Till skillnad från moderaterna så ids jag inte säga att jag är väldigt ledsen för detta. För det är jag inte. Däremot är jag lite ledsen att det kan ta så förbannat lång tid att få hjälpt med husreparationer om man vill betala vitt...