David mot Goliat...

I miljöpartiet börjar nu striden om EU. I ett antal debatter skall de som vill ha kvar en vision om att Sverige skall lämna EU möta dem som vill ta bort denna vision från partiprogrammet.

Det uppseendeväckande är att båda språkrören ställer upp i debatterna. Det lär här och var uppfattas som ren utpressning, eftersom var och en inser att båda rörens trovärdighet riskerar att rämna om partiets medlemmar röstar emot dem.

Skulle det trots allt bli ett nej så har partiets medlemmar visat att de ännu inte drabbats av auktoritetstroende, att den grönanarkistiska ådran finns kvar och att en grön David kan vinna över en statsrådshungrande Goliat.

Ställer man sig bakom språkrören krav så kommer partiet å andra sidan på DN:s ledarsida att åter hyllas som modernt. Vad nu det är värt... Herregud, modernt kan ju rosa sandaler, spånplattor, Jan Björklund och strypkoppel också vara.

Av nostalgiska skäl hoppas jag att rören inte gör som Ingvar Carlsson i den avslutande tevedebatten inför folkomröstningen om EU - när argumenten tröt tittande han rakt in i kameran och sa: "Lita på mig!" Det var då jag tappade all tidigare vunnen respekt för Ingvar Carlsson.

Han borde sagt: "Tänk själva!"

Till miljöpartiets Davidsöner- och döttrar kan jag hänvisa till en sosse som fick både mig och Per Gahrton att framstå som duvungar. Partiets Goliatar kan säkert känna styrka och tillförsikt här.

För övrigt har de två rören satt sina fötter i de forna kommunisternas bo, Peter verkade föga road medan Maria var mer diplomatisk. Ohly själv är nog nöjd med att de båda rören vill slopa utträdeskravet.

Grön vecka: Europé? Nja, så känns det väl inte...

Den här veckan avslutas med att Miljöpartiet de Gröna har kongress. En del, för partiet, kontroversiella frågor skall behandlar. Så jag tänkte köra en Grön Vecka på bloggen.

Idag blir det en längre text om det här med EU. Så lång att ingen jäkel orkar läsa den förmodligen...

Hur som helst: Partiet står ju inför tanken att avveckla sitt gamla krav på utträde ur EU.

Konstigt att framföra detta just nu, tycker en del. Är inte det samma sak som att låta vänsterpartiet och sverigedemokraterna bli de enda partier som uppfattas som EU-kritiska?

Och att något nu verkligen hänt som skulle föranleda åsiktsbyte tycker även jag är svårt att finna - om man nu inte alltid tyckt att idén om utträde varit felaktigt. Om detta skrev jag tidigare.

Först några personliga funderingar över att vara europé, därefter en kompletterande historiebeskrivning över EU:s framväxt:

Jag känner mig faktiskt inte som europé. Jag känner mig snarare som skandinav och världsmedborgare. Per Gahrton är europé, skriver han i inledningen till en av sina böcker om EU. Hans anfader var serb.

Själv känner jag mig inte som europé. Tros att min anfader var från fransk-tyska gränsen. Och att det rinner vallonblod från min mors sida, brukar jag få höra. Men jag är totalt ointresserad av det där med blod.

Jag gillar Skandinavien, här är hemma. Men jag gillar att sitta på den lilla krogen i avkroken på Teneriffa, dricka öl i Düsseldorf eller att vandra i Rom och Medina. Också. Men jag är skandinav - trots att jag har svårt att sjunga nationalsång och är lagom road av att hissa flagga. Men leva och dö i Skandinavien vill jag. Här finns älg. Bara det! Här finns björkar, tallar, hagar, fjäll och skärgårdar. Här finns ljusa sommarnätter.

Här finns dessutom människor som ibland kallar sig greker, italienare, turkar, palestinier, kurder, araber, judar, somalier, chilenare, irakier och mycket annat. Underbart! Och sedan finns det plats. Kan det vara bättre?

Det europeiska projektet, som det ser ut, är jag lite skeptisk till. Rent av orolig, trots att jag ser fördelar också. Européerna är alltför bra på att slå ihjäl varandra och andra för att jag ska lita på Unionen.

Jag är kritiskt till att man inom Unionen bygger upp system och strukturer som så lätt kan övertas i det ondas tjänst. Jag kan citera Elin Wägner också i detta fall:

Det är inte bara så att kupper och erövringar underlättas när trådarna är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i en annan.

Det är också så, att människan bli så van att lyda, och så förfärad inför utsikten att komma utanför organisationsnätet att hon utan protest bemannar även krigsmaskineriet...

Jag tycker definitivt inte om Europa, Europa über alles. Inför folkomröstningen om EU läste jag ur en liten skrift: ”Det är klart att vi tillhör Europa, det har vi alltid gjort.... Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd - inte ris eller couscous - som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika.”

Nej, det är inte något citat från någon nydemokrat eller sverigedemokrat. Det är citat från TCO:s utbildningsmaterial inför folkomröstningen. Det kallades folkupplysning och fick statsbidrag men kunde lika gärna vara hämtat från en annan tid med bruna förtecken.

Min oro beror på en utflykt till en gammal vind där jag fick tillfälle att botanisera bland skrifter från en annan tid.

Regnet slår mot taket, när jag sätter mig bland kartongerna och bläddrar i alla gamla papper. Jag läser igenom gamla tal från den tiden då nationalismen var tydligt brun och skabbig. Fredrik Böök var inte värst, men tillräckligt skrämmande.

Jag läser tal som rikskansler Adolf Hitler och riksutrikesminister Rippentrop höll för det tyska folket. Jag läser det tal Hitler höll den 11 december 1941 inför den tyska riksdagen. Det går kalla kårar utefter tyggraden; argumenten känns igen, även om graderna skiljer. Hitler talar om Det europeiska familjen, Det Nya Europa, Vår gemensamma kultur, Vårt bröd.

”Ty liksom grekerna en gång i tiden gentemot perserna icke försvarade Grekland, och romarna gentemot kartagerna icke Rom, romare och greker gentemot hunnerna icke Västeuropa, tyska kejsare gentemot mongolerna icke Tyskland, och de spanska hjältarna mot Afrika icke försvarade Spanien, utan alla försvarade Europa, så kämpar icke heller Tyskland idag för sig självt utan för Europa.”

Jag letar och finner mer som luktar stöveltramp och förnedring.Jag hör rösten när jag läser ur ett Europatal Hitler höll den 8 november 1941: : ”Folkkamrater! Denna kamp är verkligen inte en kamp bara för Tyskland, utan för hela Europa, en strid om dess vara eller icke vara. Vi har ett mål och det omfattar denna kontinent och jag hyser den övertygelsen att denna kontinent inte skall vara den andra i världen, utan att den skall vara den första. Vi får inte hysa något tvivel därom, att Europas öde för de närmaste 1000 åren avgöres just i denna tid.”

Jag läser återigen TCO:s studiematerial. Bröd, ris och couscous. Och funderar på det där som Elin Wägner skrev redan på 40-talet...

Hur har egentligen den förfinade och civiliserade europén betett sig?

Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1449 och vi européer kunde påbörja civiliserandet av det lömska Afrika. Det da Gama fann där borta i de "lägre stående folkens länder" var emellertid upprörande imponerande. Där fanns utvecklade handelsstäder, avancerad kunskap i såväl navigering och skeppsbygge som konsthantverk och stadsbyggnadskonst.

Men européerna valde att slå sönder det som fanns. Vi slog ut balanserade handelssytem och monopoliserade all handel på Indiska Oceanen. Vi ödelade den kultur som växt fram, införde europeisk överhöghet och tvingade till oss årlig tribut i guld. Vi fullföljde vårt uppdrag som upplysare genom att frakta bort 50 miljoner afrikaner som slavar - de starkaste, de friskaste. Afrikas ryggmärg tappade vi ur. Vi kallade det för civilisationsprocess. Miljoner dog på väg till utskeppningshamnarna, miljoner dog på slavskeppen som gick skytteltrafik över havet. Men kristna brödätare var vi.

Efter Afrika var det dags att civilisera Sydamerika och Mellanamerika. Med kulturella, begåvade och förfinande europeiska maner slogs fungerande samhällen sönder. När européerna erövrade Mexiko 1521 hade indianbefolkningen byggt upp de mest avancerade samhällen som existerade. Man hade kunskap att göra böcker, man studerade läkarvetenskap och astronomi, man hade strafflagar och domstolar. Kungen valdes inte p.g.a. blodsband utan p.g.a. duglighet. Under 300 år dammsög vi Latinamerika, skövlade naturresurser med hjälp av billiga levande redskap - indianerna. Åtta miljoner tog vi död på bara i gruvorna.

Så var det dags för Asien. Vi tömde Kina. Medvetet och systematiskt. Slog sönder självtilllit, näringar och kultur. Resultatet lät inte vänta på sig: svält. Och fysiskt och psykiskt förfall för de folk vi skulle civilisera.

Med gemensam vapenmarknad och gemensam strategi för att hålla de svältande borta, kan vi européer nog försvara våra värden... Med gemensam armé och gemensam säkerhetspolitik för kan vi hålla de fattigas avundsjuka på plats.

Nej, nu tar jag väl ändå i. Det finns ju så mycket fint i Europa. Det är ju sant. Mycket ÄR fint. Och bra. Men vår historia bär också anskrämliga delar, kulturer slog vi ut, idéflöden torrlade vi.

Det är viktigt att också veta hur vår historia ser ut. Oavsett vad vi tycker om Unionsbygget och framför allt hur det fortskrider.

Hur började egentligen det här med EU?

Det finns en offentlig historiebeskrivning som talar om det stora fredsprojektet. Men den andra delen av historien låtsas man inte om. Inom EU finns tankar att man skall ge ut en gemensam, godkänd, legitimerad, historiebok för skolorna inom Unionen. Jag är övertygad om att följande kompletterande historiebeskrivning aldrig skulle bli godkänd, trots att den är lika sann som den vedertagna:

Det är en kylig morgon i den lilla holländska staden Oosterbreck. Året är 1954. Några svarta bilar saktar in utanför hotell de Bilderberg. Män i strikta kläder stiger ur och tar några snabba steg i in hotellets vestibul. De passerande stadsborna känner inte igen någon av männen. Vare sig journalister eller fotografer syns till.

En av männen som tar några snabba steg in i hotellet är Joseph Retinger. Han har blivit en av västerlandets grå eminenser och har goda kontakter med såväl politiker och kungahus som företrädare för de större företagen. Han vill nu skapa en elitklubb, ett brödraskap, med ett fåtal utvalda personer. Dessa skall kunna fungera som ljus och ledning för de många människorna. Det är dessa utvalda som nu är på väg in i hotel de Bilderberg. Den elitklubb som Retinger formar får namn efter hotellet; Bilderbergergruppen. Deltagarna består av prominenta politiker, industrialister, bankirer, högre statstjänstemän, fackföreningsledare och vetenskapsmän. För att finansiera verksamheten ställer bl a Unilever medel till förfogande.

Här, inom denna grupp, föddes Romfördraget som tre år senare blev grunden till det som idag är EU. Tanken med Bilderbergergruppen var att man skulle kunna påverka utan att offentligt finnas till. Det som sades bakom slutna dörrar var aldrig avsett för offentlighet. Deltagarna i brödraskapet var inte inbjudna som officiella representanter för länder, företag eller organisationer. De var inbjudna som privatpersoner. Tillsammans hade de en stor, ofta utövande, makt och de konsensusbeslut som togs i gruppen förväntades Västeuropa följa. Centralgestalt, vid sidan av Retinger, blev från allra första början prins Bernhard av Holland. Han uppfattades som neutral och kanske harmlös.

Den sekretess som redan från början omgav Bilderbergergruppen gör det svårt att hitta vare sig uttalanden eller beslut som är tagna i gruppen. Men i biografier och memoarer kanman hitta en del. När t ex författaren av prins Bernhards biografi frågade styrelseledamoten George McGhee, tidigare amerikansk ambassadör i Bonn, vilka resultat man hade kunnat uppnå på sina hemliga möten svarade han: ”Jag antar att man kan säga att Romfördraget, som ledde till bildandet av EG, föddes under dessa möten.”

Så lades då de viktigaste grundstenarna till det som så småningom blev EG, och som nu förvandlats till EU, i ett icke-offentligt brödraskap. I detta konstaterande finns egentligen inga värderingar.

Strukturen i Europa tilltalade inte de transnationella bolagen, speciellt inte de som hade sin huvudsakliga marknad i vår världsdel.

Delmarknaderna var små. Självständiga stater i Västeuropa valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och ställde dessutom olika krav på olika varor utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de multinationella bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var drömmen.

De officiella makthavarna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen, de transnationella intressena, ställde på dem. De drogs ju såväl med val och opinioner. Demokratiskt tillsatta ministrar kunde ställas till svars för sina beslut, något som naturligtvis försvårade möjligheterna att föra en långsiktig stabil politisk linje. Fragmenteringen skulle fortsätta om ingenting hände. Kanske sneglade man med viss avundsjuka på vissa delar av öststaternas form av s.k. demokrati. Sovjetunionen hade många nackdelar i form av politiskbyråkratisk planekonomi, men samtidigt fördelar genom att opinioner och tillfälliga folkyttringar inte tilläts påverka en planerad utvecklingslinje. Några, som man inte kom åt, visste bäst.

EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, domstolens domare står helt fria från folkvalda politiker och EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir effektivare så. Demokrati, folkvaldas beroende av väljare, uppfattas som ett problem.

Men vad har detta med De grönas kongress att göra?

Kanske inte någonting, kanske ändå en del. Det kan ju, om inte annat, vara värt att ha med sig i beslutsfattandet. Huruvida det skall leda till att partiet skall överge sitt gamla, kanske mest symboliska, krav på utträde har jag inte med att göra.

Däremot kan jag tycka att den argumentation som lett fram till att kravet skall slopas är konstig, för att inte säga obetänksam. Men det skrev jag, som sagt, tidigare.

För övrigt tror jag inte att detta är det största ideologiska vägvalet kongressen har att göra: det är frågan om huruvida De gröna skall anamma arbetslinjen, som alla andra partier står bakom, eller inte. Återkommer till det. Men vill inte kalla dess motsats för ledighetslinjen, som SvD idag gör. Det handlar om mycket mer än så!

Förresten skall ni också få möta en grön, lite bortglömd, profil som betytt väldigt mycket för partiets utveckling.

Mp på väg byta fot i EU-frågan??

Ska Miljöpartiet hålla kvar vid kravet på EU-utträde. Det tycker inte partistyrelsemedlemmen - tillika Maria Wetterstands nyanställda språkrörssekreterare(!) - Anders Wallner, som på sin blogg skriver att "det är orimligt att som parti driva att Sverige ska lämna EU".

Anders Wallner skriver vidare:

Min bild av unga gröna idag, som nästan alla har rest i Europa och är uppvuxna med täta kontakter med vänner i hela världen via Internet, är att vi är mer positiva till europeiskt samarbete än äldre gröna.

Det kommer även motioner till Grön Ungdoms årsmöte med krav på att utträdeskravet tas bort från partiprogrammet - och att GU skall driva detta på kommande mp-kongress.

Vad finns att säga om detta? Ja, för det första kan man konstatera att det i partiledningen - och kring denna - förmodligen finns ett allt svagare stöd för utträdeskravet. I miljöpartigruppen som arbetade i regeringskansliet var Anders Wallners syn väl representerad på nyckelposter.

Jag är ganska övertygad om att den yttersta ledningen svär ve och förbannelse - eller åtminstone suckar djupt - över partiets utträdeskrav, och nog ser medlemmarna i partiet som ett hinder för ett "modernare grönt parti" eller något sådant. Ordet "modernt" används ju titt som tätt även av den gröna partiledningen som en definition av den politik man företräder - tydligen helt omedveten om att även rosa plastskor och strypkoppel kan vara modernt.

Det som syns mig mest märkligt är emellertid att företrädarna inte tar tillfället i akt, varje gång frågan kommer upp i intervjuer, att tala om varför man har utträdeskravet kvar. Istället surrar man lite generat om att man inte driver frågan och att den inte är ett hinder för regeringsmedverkan, vilken den naturligtvis inte är. Moderaterna ville redan för länge sedan avveckla landstingen, men var aktiva där ändå...

Det man kan fundera över vad gäller strategi är om det är så smart att överge utträdesfrågan när i så fall bara vänsterpartiet och sverigedemokraterna kan komma att ha med det i nästa valrörelse.

Även i sakfrågan finns förstås anledning att fundera. Anders Wallner skriver att unga gröna är för samarbete i Europa, vilket äldre gröna inte skulle vara. Känner jag inte alls igen. Gröna studenters språkrör - riksdagsledamot Max Andersson tycks snarast vara den i partiet som är hårdast EU-motståndare, åtminstone om man får tro hans blogg. Äldre gröna har mig veterligen alltid varit för samarbete, de flesta var under min tid som rör snarast kosmopoliter. Partiets grånande skara har mig veterligen alltid förordat överstatliga beslut i en omfattning som inte ens moderater och sossar accepterat - t ex majoritetsbeslut om lägsta miljöskatter, gemensam lägsta koldioxidskatt, lägsta golv - men inte tak - för miljökrav.

Jag tillhör inte de som är absoluta motståndare till medlemskap i EU, eller ens att Sverige när det blir naturligt, vilket det förmodligen blir så småningom, byter till euro. Men det vore väl aningen märkligt att byta fot i ett läge när EU satsar allt mer på militär upprustning, en gemensam militär identitet, en gemensam utrikestalesman och kräver fortsatt groteskt stopp för länder som vill gå före när det gäller miljökrav på produkter och processer.

Ska man byta fot bör man rimligen vänta till något positivt ur grön synvinkel inträffat i unionen. Eller åtminstone formulera vad som krävs för att man skall lämna utträdeskravet. Då skulle vi ju plötsligt få en intressant EU-debatt, istället för genant mumlande.

PS! En läsbar version av förslaget till ny EU-grundlag finns här. Bäst att läsa själv, för både EU-vänner och EU-motståndare har en viss förmåga att citera, för sitt syfte, lämpliga delar...

Fem spänn till miljön, eller till Adukussons slips

Fritidssresor erbjuder sina kunder att göra en insats för att kompensera utsläppen av koldioxid. Man har lagt sig på slipsnivå, 5 kronor per resa till Thailand.

För lika stor summa - plus ev trafikavgifter - kan man kan man nämligen sms:a till TV8 och lägga sin röst på vilken slips Lars Adukusson skall ha i teve. Och trots detta infantila tilltag kommer KGB att ha mångdubbelt så många tittare som Adukt.

Eller om det är just därför.

PS!
Folkomröstningar verkar vara ett allt populärare inslag bland borgerliga politiker. Muf vill ha folkomröstning om EU-fördraget och kd om homoäktenskap.

Muf-ordföranden Niklas Wykman vill ha folkomröstning om EU:s nya fördrag. Kul, då kan inte Reinfeldt sucka över att det bara är gamla kommunister och miljömuppar som vill. Niklas säger: "Med det här fördraget, vad folk än säger, så utökas EU:s makt". För övrigt är det värt att notera - säger jag, inte Niklas - att det i fördraget slås fast att EU skall ha en gemensam försvarpolitik "som kommer att leda till ett gemensamt försvar" och att "medlemsländernas förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet".

Kristdemokrater vill folkomrösta om homoäktenskap - plötsligt står det klart att vi lever i totalt olika värdar, hur någon på fullt allvar kan lägga så mycket vikt vid begreppet äktenskap är för mig fullständigt förvirrande. Om man tar kamp mot aborter kan jag förstå det, det handlar ju om hur man ser på något som de facto finns. Anser man att det är mord, så tycker jag faktiskt det är fullt respektabelt att vilja motverka det. Även om nu jag råkar ha en annan uppfattning. Men ett begrepp??

Uppriktigt sagt: Om man nu tror på Gud, tror man verkligen då att denne Gud är så småsint att han/hon/den/det bryr sig? Borde inte den här Gud ha fullt upp med klimatfrågan, svälten, krigen, översvämningarna och människors girighet?

Carl Bildt ger sig inte, värnar strutssjukan på ena ögat...

Carl Bildt ger sig inte. Han är och förblir en gammal moderat. I en debattartikel i DN idag analyserar han världsläget, utifrån sin position som utrikesminister.

Klimatfrågan får inte mycket plats. Och naturligtvis analyserade han inte dess konsekvenser utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Gammal moderat är gammal moderat.

Bildt höll sig till teser om starkare EU, med ökade militära muskler. Undrar om de gröna vänner som understött militariseringen av EU förstår vilka redskap de legitimerat... Om de ser vad som finns i förlängningen?

Som vanligt ägnar sig Bildt annars åt samma strutssjuka som så många andra - allt från superliberalen Johan Norberg till supersocialisten Johan Ehrenberg - som beskriver världen: Mer tillväxt till alla så kan allt bli bättre... Bildt tar det faktum att 50 000 kineser arbetar med den nya enorma klimatgasgenererande flygplatsen i Beijing som exempel på det underbara som händer i världen...

Trots problem i världen så blir det bättre, är Bildts slutsats. Fattigdomen minskar. Men det stämmer bara om man utgår från Världsbanken mest extrema definition av fattigdom: att bara ha en dollar om dagen. Med dess andra definition, att ha två dollar om dagen, har inte antalet fattiga minskat på 25 år. De är fortfarande 2,5 miljarder, som bland annat Christer Sanne betonat: Andelen har krympt från 67 till 48 procent, men det finns lika många fattiga. Trots att världen har blivit nästan dubbelt så rik...

Det är populärt bland ledare i den rika delen av världen att legitimera utvecklingen genom att tala om andelar, istället för om antal. Man använder samma retoriska teknik som flygbolagen brukar göra - de brukar ju hävda att utsläppen från flyget faktiskt minskar. Per flygstol.

PS!
Förresten vill USA gärna räkna koldioxidutsläppen i relation till den ekonomiska tillväxten, och kan då visa att utsläppen minskar fast de ökar... Ja, liknande process ville finansdepartementet i Sverige hålla sig till när vi skulle införa "gröna nyckeltal" i finansplanen 1998: utsläpp i relation till den ekonomiska tillväxten... Så bara vi kan brassa på ordentligt med konsumtion så kan utsläppen minska fast de ökar.

Nu ska vi bli moderna, säger Bildt

Tisdag gryning. Trälig kilometer i bassängen. Bastubad med gubbarna. Läser Svd till frukost, ser att utrikesminister Bildt öppnar för svensk styrka till Mellanöstern. Det är en "modern säkerhetspolitik", säger Bildt.

Jag är så förbannat trött på missbruket av ordet "modern".

"Sverige har börjat tala - och Europa har börjat lyssna", skriver Bildt i sin självbiografi. Och nu skall svensk militär ut i världen. Sverige leder snart en av EU:s stridsgrupper, Nordic Battle Group. 2350 svenskar, 220 finländare, 150 norrmän, 80 irländare och 50 estländare. Insatser skall göras upp till 600 mil från Bryssel. Nu jävlar, kommer grabbarna från Bofors hemland. Och som extra understöd har man fyra stycken JAS-plan intecknade. Det är modernt. Låt oss befruka världen med svenska soldater.

Tänk om alla dessa resurser, all denna tankemöda, alla dessa pengar hade satsats på något så totalt omodernt som internationella sjukvårdinsatser istället. Tänk som Sverige hade gått före, och istället för att vara störst bästa och vackrast i Nordic Battle Group hade valt att utbilda 2300 sjuksköterskor och läkare för internationella insatser. Istället för de 150 stabsofficerarna satsat på 150 kvalificerade kirurger. Istället för de 28 pansarbilarna utrustat 28 fältsjukhus, istället för de 43 bandvagnarna satsat på 42 ambulanshelikoptar, istället för 16 styck stridsfordon satsat på 16 barnpsykologer.

På vilket sätt hade man gjort mest nytta? Det moderna eller det omoderna? Hade det varit för några år sedan hade jag kunna skriva: det traditionella eller det gröna? Men nu har De gröna också anammat det "moderna".

På vilket sätt tar man mest ansvar i en tid när det är gott om militär och vapen men ont om sjukvård och läkemedel?

Yes, yes, yes.... Med Blue Card tar vi hjärnorna också!

Först tog vi slavarna för att få starka kroppar. Sedan tog vi råvarorna för att bygga vårt välstånd. Och nu tar vi de välutbildade. Det är bra för Europa. Det är bra för Sverige. Säger ministern Billström, med ett mjukt leende. Och alla tycks hålla med. Europas diskreta charm...

Med Blue Card skall vi i EU upprätthålla vårt välstånd. Ta välutbildade läkare och ingenjörer från Afrika. Och slippa betala för utbildningen gör vi också... Fiffigt, va? Och vi kan dölja det bakom vackra leenden och ord som frihet och solidaritet, vi öppnar ju våra gränser, ger människor chansen, är vi inte snälla och humanistiska? Vår diskreta charm...

De blåa kortet ger invandrare möjlighet att jobba i de EU-länder som har störst behov av arbetskraft. Invandringen ska alltså helt drivas av ländernas efterfrågan. Det är heller inte alla som är välkomna. Det är för främst högutbildad arbetskraft som dörren öppnas.

Så kan vi effektivt, och i full enighet, dränera t ex Afrika. Grattis Europa! Storeuropén har åter slagit till. Och några kritiska kommenterar från den politiska världen ser vi inte mycket av. Tvärtom, är man tillräckligt liberal kan man motivera att man får gratis utbildad arbetskraft med att "invandrare brukar ju skicka hem pengar, så det blir liksom en form av bistånd". Vi är för gulliga! Snart kommer nog regeringens lösning på enprocentmålet: vi ska inte bara räkna in militära insatser i fattiga länder, vi bör nog räkna in de där pengarna som flyktingar och invandrad arbetskraft skickar hem till sina byar också...

Här nedan kommer en liten sammanfattning över Europas vackra historia, när det gäller att dränera världen:

Den europeiska kulturen påstås vara lite förmer. Jag minns när storeuropén, efter några glas under fracken, frågade mannen från östra Afrika vad han tyckte om europeisk kultur. Den lille mannen tittade milt, och lite överseende på storeuropén och svarade: ”Europeisk kultur?” Den kängan visste vad den tog - i ändan på storeuropén.

För hur var det nu? Hur har den förfinade och civiliserade europén betett sig? Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1449 och vi européer kunde påbörja civiliserandet av det lömska Afrika. Det da Gama fann där borta i de lägre stående folkens länder var emellertid upprörande imponerande. Där fanns utvecklade handelsstäder, avancerad kunskap i såväl navigering och skeppsbygge som konsthantverk och stadsbyggnadskonst.

Men européerna valde att slå sönder det som fanns. Vi slog ut balanserade handelssystem och monopoliserade all handel på Indiska Oceanen. Vi ödelade den kultur som växt fram, införde europeisk överhöghet och tvingade till oss årlig tribut i guld. Vi fullföljde vårt uppdrag som upplysare genom att frakta bort 50 miljoner afrikaner som slavar - de starkaste, de friskaste. Afrikas ryggmärg tappade vi ur. Vi kallade det för civilisationsprocess. Miljoner dog på väg till utskeppningshamnarna, miljoner dog på slavskeppen som gick skytteltrafik över havet.

Den förfinade europeiska kulturen drog vidare. Efter Afrika var det dags att civilisera Sydamerika och Mellanamerika. Med kulturella, begåvade och förfinande europeiska maner – det vill säga blodigt våld - slogs fungerande samhällen sönder.

Så var det dags för Asien. Vi tömde Kina. Medvetet och systematiskt. Slog sönder självtillit, näringar och kultur. Resultatet lät inte vänta på sig: svält. Och fysiskt och psykiskt förfall för de folk vi skulle civilisera.

Och mönstren känns igen. Det Nya Europa, dit nu de välutbildade skall vara välkomna för att upprätthålla vårt välstånd. Det är bra för Europa. Det är bra för Sverige. Men för Afrika? Europén är sig lik. Allt går igen, om än i nya former. Det kan sammanfattas i ett enda ord: Dränera.

Nej, nu tar jag väl ändå i. Det finns ju så mycket fint i Europa, får vi höra med en nästan naiv betoning. Det är sant. Men vår historia är anskrämlig, kulturer slog vi ut, idéflöden torrlade vi. Det är viktigt att också veta hur baksidan ser ut.

Homo Europeus

Succé, låter Carl Bildt meddela efter helgens toppmöte i EU. Jag kan konstatera att orden devalveras när retoriken tar över.

Succé blir det europeiska projeketet den dag det finns en europeisk identitet. Problemet för EU är att detta saknas. I något som liknade panik försökte man förra gången införa nationalhymn, flagga och en konstruerad historiebeskrivning i fördraget. Man talade till och med om Homo Europeus "moraliska och andliga arv". Allt för att skapa illusionen av europeisk identitet. Den här gången har man plockat bort dessa symboler, men i övrigt är det i stort sett samma fördrag som den konstitution som förkastades i några folkomröstnngar förra gången. Vilket också Margot Wallström anser.

Så länge det inte finns någon EU-identitet - och sådan kan bara växa underifrån - så borde ledarna tänka mer långsiktigt än på bygget av sina egna personliga landmärken. Kanske är det denna sjuka som gör att EU-motståndet i Norge fortsätter att vara så högt...

Begreppet "europe" ter sig konstgjort, mer en fråga om geografi än om identitet. Det som oroar mig med EU-ledares jakt på mer eller mindre konstgjord europaidentitet - med paljetter av gemensam utrikespolitik och militär samordning - är tonfall som så lätt övergår i något som kan växa till tesen om "Europa, Europa, über alles".

Jag läser från en liten skrift: "Det är klart att vi tillhör Europa, det har vi alltid gjort... Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd - inte ris eller couscous - som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika."

Vem som gav ut den? Nej, det var inte Ny demokrati. Det var TCO.

Att uppifrån bygga identitet medför allt som oftast att skapa känsla av "vi" och "dom". Lägger man till globala maktambitioner och inbillningen att man står för något ädlare och moraliskt mer högburet är det fara på färde.

Lite lustigt - eller rättare sagt obehagligt - blir det allt när socialdemokrater retoriskt försöker upprätthålla skenet av att värna den "svenska modellen" samtidigt som man på ett högre plan strävar efter europeisk identitet.

Tony Blair förväntar sig inte så mycket av Reinfeldt...

Istället för färskpotatis, sill och nubbe ägnar sig EU:s toppgarnityr åt militär upprustning på ett möte i Bryssel.

Fast medierna tycks inte intressera sig alls för frågan om militarisering. Andra, ganska oviktiga frågor om ditten och datten, dominerar. Man pekar på konflikter och det blir svårt att få ihop det. Tony Blair säger, enligt DN:

- Det hänger på håret.

Så Reinfeldt förväntas inte vara någon tillgång.

Till saken: EU:s tolvtaggare vill skriva in i fördraget att medlemstaterna inte får nedrusta militären. Det är innebörden av artikel 41.3.

Man avser också att flytta fram positionerna när det gäller ett militärt EU-försvar. Man vill ändra dagens passiva skrivning om att EU:s politik "skulle kunna" leda till ett gemensamt försvar till att politiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, så snart medlemsstaterna med enhällighet har beslutat detta."

Det är alltså ett principbeslut om att EU ska ha en egen armé. Så snart sittande regeringar fattar det beslutet. Och tro inte för en sekund att någon svensk regering avser att ta upp frågan till debatt inför ett val. Här kör vi bakvägen, precis som det gick till när Sverige plötsligt, utan debatt, beslöt att vara med i EU:s militära stridsgrupper.

Midsommar borde istället för detta militärkramande i Bryssel ägnas åt lämplig art av kärlek, jordgubbstårta, färskpotatis, sill och en personligt anpassad dos hemkryddat brännvin för den som så vill och kan. Själv föredrar jag några immade glas lagrad svartvinbärs utan fylltöntiga snapsvisor.

För övrigt rekomenderas Peter Eriksson och Maria Wetterstrand att plocka sju sorters ängblommor, lägga dem under kudden och drömma om sin tillkommande.

Per Gahrton och jag kan kasta oss i väggen....

– Folket har inte valt de där slängkapporna i EG-domstolen. De är oavsättliga. De deltar inte i något offentligt samtal, de fattar beslut och sedan är det locket på.

Det sa Morgan Johansson (s) och tidigare folkhälsominister i riksdagen igår. Sedan fortsatte den yrvakne Morgan:

– Vi har varit naiva när det gäller EG-domstolens roll.

Jag kan upplysa dig, Morgan, att EU-lag står över svensk lag. Det är liksom grejen med EU, typ. Morgan fortsätter i gammal god garthonsk stil:

- Det är ju inte klokt.

Som om folkhälsoministern vaknat upp ur ett icke helt nyttigt rus slår han sedan fast en outslitlig sanning:

– Då ska de här juristerna sitta och bestämma över vilka tidningar som ska få leva och vilka som ska få dö. Vad kommer härnäst? Bostadspolitiken? Eller någon av våra grundlagar?

Men, snälle Morgan, det är liksom vitsen med EU. Inte ens den där miljögarantin, som sosseriet pratade så mycket om inför folkomröstningen, gäller. Rätten att gå före och ställa högre miljökrav på produkter gäller inte. Så Kalifornien hade inte platsat i EU:s mer sovjetiserade centraliseringsiver.

– Om man tar EU-kommissionen i hand så får man räkna fingrarna efteråt för att veta om de verkligen är kvar. För har de tagit ett lillfinger tar de hela handen, sedan tar de hela armbågen och sedan klättrar de upp över axlarna också, fortsatte Morgan Johansson i i gårdagens riksdagsdebatt.

Per Gahrton och jag själv kan kasta oss i väggen. Vi har aldrig lyckats ta i så pass, ens i vår glans dagar... Med sådana sossar på barrikaderna är det inte undra på att folkets tilltro till EMU är svagt, vilket gårdagens mätning visar. Tur att för Merkel att hon inte tvingas tas med denna man, utan får nöja sig med den blide Reinfeldt.

När man hört mullret från f.d. folkhälsoministern så funderar man på vilket parti han tillhör, om han är utsänd från sossekansliet för att inför EU-parlamentsvalet norpa väljare från junilistan, v och mp.

Och själv minns jag när jag tappade en stor dos förtroende för sossarna. Det var när Ingvar Carlsson, i slutdebatten inför folkomröstningen om medlemskap i unionen, under sitt avslutande inlägg tittar rakt in i tevekamran, rakt in i våra vardagsrum, och säger: "Lita på mig!"

Han borde sagt: "Tänk själva!"

Reinfeldt teg om USA:s robotplaner i Polen

Så har då Fredrik Reinfeldt tittat in till tvillingarna i Polen. Tydligen utan att med ett ord kritisera USA:s plan att bygga tio avskjutningsramper för robotar vid den polska Östersjökusten.

Ryssland menar att det är provocerande och hotar med att installera missiler i Kaliningrad. Kom inte och säg annat än att USA som vanligt klampar fram med huvudet under armen.

Sveriges statsminister borde tycka något. Polen är med i EU, och länderna har därför en i stort gemensam utrikespolitik med inriktning på en gemensam försvarspolitik. Sverige berörs således dubbelt: både geografiskt och som bundsförvant.

USA:s robotplaner - som motiveras med att man skall skjuta ner missiler från skurkstater - har inte bara dragit till sig Rysslands berättigade ilska, utan kan också att dra till sig "skurkstaternas" intresse som målområde.

USA:s strategi är allt annat än välkommen. Reinfeldt borde ta tillfället i akt och meddela sitt ogillande. Fast problemet är förstås att han inte är så ogillande. Utan därmed snarare är en del av problemet.

Om inte annat så kunde ju Fredrik ta till klimataspekten, han som numera i medier beskrivs som "miljöaktivist"... Begreppet förpliktigar... Militär luftverksamhet släpper troligen ut mer växthusgaser än hela den civila luftfarten.

Skogsskövling i Guinness rekordbok - och Sverige blockerar miljöbra EU-lag.

I nästa upplaga av Guinness rekordbok, som kommer i september, tar man nya grepp. Indonesien placeras som världens värsta skogsskövlare.

Varje timma försvinner indonesisk regnskog på en yta som motsvarande 300 fotbollsplaner. Till stor del för att ge plats för plantager för att fylla "våra behov" av palmolja.

Ungefär hälften av skogen avverkas illegalt - den stora efterfrågan från EU-marknaden driver på avverkningarna.

- Sverige bär ett tungt ansvar för den här utvecklingen eftersom den svenska regeringen sedan länge blockerar en ny EU-lag som gör import av illegalt avverkat timmer olaglig. Idag svämmar den svenska marknaden över av golv, möbler och annan inredning som tillverkats av virke från de skogar som skövlats, berättar Dima Litvinov på Greenpeace.

Upp till 25 procent av växthusgaserna kommer från röjning av tropiska skogar.

Var det inte så att svenska politiker sa att EU skulle användas som instrument för en bättre miljöpolitik? Men samma politiker blockerar såväl vettiga EU-lagar som införandet av majoritetsbeslut när det gäller lägsta nivå på miljöskatter i EU-länderna. Sosseregeringen blockerade - och nu är det dags för den borgerliga regeringen att blockera? Vi får de politiker vi förtjänar...

Sahlins krav bäddar för Sverigedemokraterna.

I går krävde Mona Sahlin att mp och v måste släppa kravet på att Sverige skall lämna EU. Annars kan det inte bli något fortsatt, intimare, samarbete.

Det är ett ytterst märklig, för att inte säga dumdristigt, krav Sahlin nu framför.

Skulle mp och v lämna sitt utträdeskrav skulle de lämna fältet fritt för Sverigedemokraterna att som ensamt parti inta denna hållning. Snacka om att ge Åkesson och Co en extra, alldeles egen, valfråga!

Dessutom: I sak innebär det formella, men i allra högsta grad vilande, utträdeskravet inte ett dyft för det konkreta dagliga rödgröna samarbetet.

Idag önskar dessutom SvD:s ledarsida att Mona Sahlin skall lycka i sitt uppsåt.

Sahlin och SvD i skön förening bäddar för Sverigedemokraterna. Hur tänker dom? Alls?

Svensk trupp kräva avlyssnat folk

Kräftor kräva dessa drycker, hette det inför folkomröstningen om motbokens vara eller inte (1922).

Nu heter det: Svensk EU-trupp kräva ett avlyssnat folk (2007).

Det militära engagemanget i EU-trupp ökar nämligen behovet att avlyssna folkets data- och teletrafik. Det meddelar försvarsminister Odenberg i senaste numret av Fokus.

Försvaret, via FRA, skall således genom kontroll av medborgarnas mejl och sms öka skyddet för svenska soldater på mission i annat land. Självfallet utan domstolsprövning eller åklagares inblandning. Här handlar det om militär verksamhet. Inte om vanliga demokratiska spelregler.

Politiska partier av olika färger - tyvärr även det gröna partiet - har applåderat att svensk militär ingår i EU:s stridsgrupper i syfte att ge världen det man tror att den mest av allt behöver: vapen, kulor och (som nästa steg) ett och annat JAS-plan. Visserligen blev Per Gahrton så förbannad att han avgick som partiets talesman i försvarfrågor, men vad hjälpte det. Den gröna bastiljonen mot militarisering föll... Och sammanblandingen mellan svensk FN-trupp, EU:s stridsgrupper, amerikaner och Nato är bara en naturlig följd av den påbörjade strategin.

Och nu vill Storebror Odenberg således titta rakt in i dina mejl - med motiveringen att skydda svenska flickor och pojkar på mission. Ironiskt. Men logiskt, ty det ena leder alltid till det andra.
Hur gröna debatterar kan du se här.
PS! Motboken föll.

Ge EU chansen!

EU fyller 50 år. Det firas med gemensamt inlägg av Fredrik Reinfeldt och Margot Wallström på DN-debatt. Man skriver att EU är ett bra medel för att lösa dagens stora problem - som miljö, ekonomi, demokrati och säkerhet.

Men några av de mest centrala delarna för att EU skall utvecklas på just dessa områden motverkas aktivt av just moderater och socialdemokrater. EU-motståndare är ofta mer positiva till goda beslut.

Ekonomi: Båda partierna motsätter sig överstatliga beslut om en gemensam lägsta kapitalskatt inom EU. Trots att detta är ett naturligt inslag på en marknad med frihet för kapital.

Miljö: Båda partierna motsätter sig överstatliga beslut om en gemensam lägsta koldioxidskatt inom EU. De motsätter sig också det mest centrala inom all miljöpolitik: en miljögaranti som medför att varje land ges rätt att ställa högre miljökrav än de minimikrav som unionen beslutat.

Demokrati: Båda partierna applåderar att EU alltmer agerar med en röst på den internationella arenan. Men detta är inte självklart förenligt med ökad demokrati. Tvärtom ökar kraven på en "effektiv" beslutsordning. Men en fokusering på effektivitet leder till att demokrativärdena nedprioriteras (Sydsvenskan).

Säkerhet: Socialdemokrater och moderater ställer sig bakom att EU-trupp, inkl svensk trupp, ingår i den USA-ledda International Security Assistance Force. Det ökar inte med automatik säkerheten för EU. Tvärtom likställs EU, och därmed också Sverige, i betraktarens ögon med det USA som är huvudfiende.

Att Reinfeldt och Wallström skriver en gemensam artikel om EU är inte bara tecken på deras gemensamma EU-politik, utan än mer på de låsningar som finns i deras partier när det gälle att göra det bästa möjliga av den Union som finns. Det blir nästan patetiskt att det ofta är EU-motståndare som driver krav - t ex verklig miljögaranti och majoritetsbeslut för lägsta miljöskatter - som faktisk skulle utnytta Unionens kraft på ett hållbart sätt.

Minne från politiken (1): När avgående Persson sken upp...

Under några år var jag ledamot av riksdagens EU-nämnd. Hit kom statsråd för att dra sina EU-ärenden.

Spänningen ökade när statsminister Persson kom för att dra ärenden inför möten med toppgarnityret i EU. Några av sossarna i nämnden var lite fnissiga i väntan på sin ledare… Man visste ju aldrig vilket humör han var på – go och glad eller trött och butter.

En gång – det var en vacker försommardag - såg ha väldigt dyster ut. Hans tankar tycktes långt borta. Kanske drömde han om att få åka till Harpsund till helgen. Få vandra i skogen.

En av hans ministrar talade och själv satt han och plitade med en penna, kliade sig i örat med pennskaftet och gav då och då ifrån sig en tung suck.

Men så plötsligt hör vi vaktparaden gå förbi nere på gatan, spelandes en marsch av något slag. Persson vaknar till liv, reser sig upp och går fram till fönstret och rör huvudet i takt med musiken.

Så småningom rör sig axlarna också, och rätt som det är gungar hela kroppshyddan med. Ministern fortsätter att prata men ingen i nämnden ser eller hör.

Vi stirrar alla på det som händer vid fönstret, ministern är högröd i ansiktet, har tappat tråden, känner sig nonchalerad, tystnar för några sekunder och Persson ler förnöjt över hela ansiktet sådär som bara han kan. Det var surrealistiskt.

Jag tyckte ganska synd om minister som nonchalerats så grovt under föreställningen. Men kände viss förnöjsamhet med Perssons illa dolda ointresse för EU. Och nog har en statsminister också rätt att glädjas åt det lilla, även om det råkar vara något så tvivelaktigt som marschmusik…

Nu slipper du längta till vischan, Göran. Ta vara på friheten, som s-kongressen ger dig idag! Jag var ingen av dina stora fans, men du ska ha ett varm tack för ditt äkta miljöengagemang. Och för att du legitimerade miljöpartiet - det hade ingen av dina företrädare vågat!

Sahlin, ge EU chansen!

I dagarna filar Mona Sahlin på sitt installationstal. Ska hon våga utmana Göran Persson på en av hans heligaste och dummaste principer? Den princip som säger att EU inte skall kunna ta majoritetsbeslut när det gäller lägsta nivå på skatter.

Mona Sahlin, ge EU chansen! Det är orimligt att enstaka EU-länder skall kunna obstruera ett beslut om ett lägsta golv för en gemensam koldioxidskatt.

Sossarnas, och för den skull även moderaternas, nej till en rationell och miljöbra hantering av denna fråga är oförlåtlig. Än mer märkligt vore det om moderaterna överger sin position före socialdemokraterna. Även om det inte skulle förvåna mig.

Därför: Mona Sahlin! Ge s-kongressen under helgen ett klart och tydligt budskap. Snälla! Klarar du sluta röka så klarar du också att utmana Göran!