... och Maria vann med 6 - 0!

Maria Wetterstrand är en farlig politiker. Farlig för regeringen, men också farlig för Mona Sahlin. Veckans debatter har visat att Sahlin gör sig bättre utan att behöva jämföras med Maria.

I jämförelse med övriga utstrålar Maria säkerhet, tydlighet och lust.

Det är visserligen tunt med grön offensiv när det gäller kritik av Lissabonfördraget, tillväxt, energipolitik, 40-timmarsvecka och konsumtionssamhälle. Men i de debatter, som hålls inom de snäva och traditionella politiska ramar som man tycks vara överens om, leder Maria med 6-0 mot de övriga.

Och jag är inte ett dyft överraskad.

Jag är inte heller överraskad över det kretslopp som debatten hamnat i. Samma sak gång på gång, i ett evigt kretslopp, tycks det mig. Det vore befriande om någon tog sig an berättelsen om det samhälle man ville skulle växa fram. Man kan lära sig av Per Albins stora folkhemstal. Oavsett vad man anser om innehållet är det ett tal som bränner, som berör, som beskriver en vision.

Det är inte lätt att vara Sahlin, kan man tänka. Sossarna har höga opinionssiffror på grund av missnöje med Alliansen, men utan att ha sagt så mycket. Sahlin har därför allt att förlora i varje debatt. Det måste kännas oerhört stressat. Att därtill jämförs med Maria, varje gång de ställer upp i samma debatt, måste vara rent plågsamt.

Interna svårigheter för både Sahlin och Maria uppstår när de tvingas komma överens om konkreta sakfrågor som t ex älvförbindelserna i Göteborg. Deras respektive kommunalråd lär inte bli nådiga att tas med.

Fredrik Reinfeldt gör det han ska göra i debatterna, och nog tar han en och annan poäng när han ställs öga mot öga med Sahlin. Han kan ta många poäng om det visar sig att de som lämnat A-kassan inte alls är de som nu hotas av arbetslöshet. Personligt ansvar gör nog att de allra flesta som känt oro för arbetslöshet faktiskt betalat sin försäkringsavgift.

Han kan ta poäng också om Filippa Freinfeldt lyckas justera spelreglerna för vårdval Stockholm så att resultatet inte blir så illa som oppositionen har all anledning att misstänka. Det är Reinfeldt som kan rädda Alliansen. Det är, som DN skriver, som om karln fått blodvittring.

På den borgerliga sidan tycks det mig som om Maud Olofsson är ett rejält sänke, tillsammans med kristdemokraternas ledare. Olofsson för en ganska stirrig debatt, att läsa hennes inlägg i skrift blir ibland parodiskt.

Olofssons pinsamma angrepp på oppositionen för att man där valt att i sina budgetar lägga taket högre än regeringen slog tillbaka när det visat sig att hennes tre regeringskollegor gjorde samma sak när de satt i opposition. På SvD ledarsida upptäckte man nog inte det innan man drog till med sagan om de tre små grisarna...

Göran Hägglunds stora nummer, tandvårdsreformen och småpengarna till pensionärerna, är inga kioskvältare. Kan snarare slå tillbaka eftersom han målar upp reformerna i så stora ordalag att de inte känns igen i den praktiska verkligheten när pensionen kommer och rabatten på 150 kronor utfallet vid en tandundersökning var 18:e månad...

Frågan är om Björklunds osakliga sluggande går hem, det kan låta häftigt, men den som sätter sig och läser utskrifterna blir nog lätt förskräckt. Han angrepp på Lars Ohly slår över så mycket att det blir nästan löjligt.

Ohly då? Jo, styrelsebeslutet att han skall se glad ut försöker han nog leva upp till lite för mycket. Däremot har han ju onekligen, för den som tänker några varv, fullständigt rätt i att det måste gå att diskutera utgiftstak och stelbenta bugetprinciper utan att för den skull utmålas som oansvarig.

För det första bör det finnas ventiler i regelverket som gör att riksdagen kan överskrida taken i situationen när social eller ekologsik kris uppstår. Allt annat är absurt. För det andra är låsningen av budgetramen tre år framåt en allför lång tid - att dra ner till två år kan vara en lämplig kompromiss. För det tredje måste man börja diskutera att dela upp systemet i dels en investeringsbudget, dels en driftbudget. Goda investeringar i en lågkonjunktur bör inte omöjliggöras bara för att kostnaden för socialbidrag ökar... Ökar dessa så bör en god stat, för att rädda kommunernas skola och äldrevård, kunna öka statsbidragen över det fastlagda taket.

Det är, åter igen, Reinfeldt som kan rädda Alliansen. Han utgör, sedan man man tycka hur illa som helst om hans politik, ett flöte i dessa sammanhang. De andra är sänken.

Denna aktiva politikervecka har gjort mig mycket lycklig över att jag redan gjort mitt demokratiska hantverk, och därmed slipper bli utsatt för ledarkommentarer, politiska kommentatorer, pladdrande tyckare i tevesoffor och bloggare som inte behöver ta ansvar.

Oavsett detta, tror jag att alla partier längtar efter en Maria.

Skvaller och sensationer från Almedalen

Så är då Almedalen befriad från politiker igen. Änderna i dammen kan andas ut.

Även jag är återbördad till bostadsorten, efter att ha deltagit på en del förnumstigheter i Visby, bland annat en pratbar efter Maria Wetterstrands tal. Kan man se här
(Axess teve).

Lite skvaller och sensationer från Almedalen:

• Lars Ångström (tidigare riksdagsledamot i mp) sågs iförd skägg, vilket kan betyda att han funderar på att kandidera till språkrör efter Peter Eriksson. Det krävs skägg för att bli manligt rör i mp.


• Grön Ungdoms tidigare språkrör Zaida Catalán meddelade (i det tidigare länkade teveprogrammet) att hon inte säger nej till att efterträda Maria Wetterstrand.


• Avgångne försvarsministern Odenberg försvarade sig vid frukostbordet mot anfallande gräsänder, genom att försöka få dem att förflytta sig till det frukostbord där jag satt.


• Mattias Goldman från Westanders PR-byrå (och tidigare anställd på mp:s infoenhet) menade att Maria Wetterstrand var den "starkaste ledaren" - relativt sitt parti - eftersom hon använde ordet jag istället för vi miljöpartister i sitt tal. (Se Axess-teve). Jag vill minnas att det var en grön grundbult att inte ha partiledare...


• I en intressant integrationsdebatt på temat "Är religon en motkraft eller medkraft?" var det bara miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan som, i enlighet med sitt partis linje, pläderade för religiösa samfunds rätt att bedriva friskolor. Stanley Sjöberg (välkänt och mångårig frikyrkoledare) och Süleyman Wannes (ortodox chorbiskop) tog sensationellt nog starkt avstånd och menade att barn med olika bakgrund måste träffas, spela fotboll tillsammans och lära känna varandra i skolor för alla. Skolor skall, enligt dessa två, inte ha religiösa organisationer som huvudmän.


• Årets varumärke i Almedalen blev, appropå ovan, enligt en prominent jury - håll i er nu! - detta varumärke...


• Årets kalkon blev Alliansens hårt upphaussade gemensamma utspel som visade sig bli att Konkurrensverket uppmanas att sköta sitt jobb. Vad var det för frågan man misslyckades med att enas om?

Bilden symboliserar försvarsministern jakt på anfallande änder samt Alliansens utspel.

Kristdemokrat kommer att citeras på mp:s kongress...

Maria Wetterstrand har ändrat uppfattning i EU-frågan, vilket lär föranleda debatt på miljöpartiets kongress, som börjar om en vecka. Hon motiverar med att "EU:s miljöpolitik är relativt bra".

Kristdemokraternas EU-parlamentariker Anders Wijkman är däremot djupt kritisk till EU:s miljöpolitik - och levererar i Miljöpartiets tidning Grönt (!!) åtskilliga kommentarer som lär citeras på miljöpartiets kongress...

"Jag tycker att det är märkligt att EU först uttalar att man skall minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent fram till år 2020, för att sedan sänka ambitionsnivån till 20 procent. Det gör att jag är mycket kritisk. Sedan är målet till 2050 otydligt", säger Anders.

Jag håller med. Och finner det märkligt att Maria Wetterstrand valt att legitimera myten om EU som den stora miljöhjälten. Myten är en... myt! Skickligt marknadsförd. De 20 procent EU lovat minska växthusgaserna med är inte kopplat till några större uppoffringar. Eller som Anders Wijkman påpekar: "Att ta bort 20 procent till 2020 är enkelt."

Så är det faktiskt. Frågan är om det inte skett även utan klimatdebatten. Motiverat med de högre priserna på fossila bränslen, det teknikskifte som ändå växer fram och det faktum att vi köper allt mer av våra varor från Asien (som då belastas med utsläpp av koldioxid). Dessutom medför det konkreta målet att varje EU-medborgare skall få släppa ut dubbelt så mycket som varje kines. Och närmare fyra gånger så mycket som varje indier...

Anders skulle kunna lagt till att det är absurt att EU lägger ett tak för hur långt enskilda medlemsstater får gå när det gäller miljö och hälsa. Ett golv är bra, men ett tak är groteskt.

Det hade nog varit aptitligare om Maria valt en annan argumentation för sin torgförda inställning i EU-frågan. Man kan misstänka att hennes argumentation snarast var taktiskt motiverad, för att göra medlemmarna i partiet möra. Men om det vet jag inte något, är bäst att tillägga. SvD tycker förstås att det är kul och konstaterar att mp framför sig har en "del övningar som kräver flexibilitet på elitgymnastisk nivå". Ryggdunkningar för sin ändrade uppfattning i EU-frågan - och andra gröna profilfrågor - ges förstås på DN:s ledarsida.

Ett rimligare argument, om man nu villkorslöst skall ändra uppfattning i EU-frågan, hade varit att helt enkelt säga att Sverige har varit med så länge att vi redan blivit en fast del av unionen och ett utträde därför blir svårt och känns konstigt. Maria skulle ju också kunna hänvisa till att mp:s ledning numera är positiv till den pågående militariseringen inom EU genom stridsgrupperna - något som tidigare var ett av huvudargumenten mot medlemskap. Men att enledande miljöpartist medverkar till att legitimera en svag miljöpolitik känns aningen snopet.

PS!
TT har kontaktat 151 av anmälda 180 kongressombud. Av dem svarar 79 att de vill slopa utträdeskravet, 49 säger att de vill ha det kvar, medan 23 inte har tagit ställning eller inte vill svara.

Ohly behöver inte visa sin lojalitet med s....

Lars Ohly meddelar att vänsterpartiet inte kommer att ingå i någon sorts valallians med s och mp före valet. Detta som svar på att Marie Wetterstrand, i Ekots lördagsintervju, slog fast att mp och s avser att ingå en sådan. Mona Shlin hade redan varit och pratat för mp:s riksdagsgrupp och partistyrelse. Och språkrören skall tydligen snart visa upp sina bästa sidor inför sossarnas dito.

Vad är att säga om detta?

Tja, för det första att De gröna, enligt sitt partiprogram i alla fall, står betydligt längre bort från sossarna än vad vänstern gör. För det andra var det mindre än sex år sedan den nuvarande gröna partiledningen satt i reella regeringsförhandlingar med fp, kd och c - trots att man i valrörelsen heligt lovat att aldrig sätta sig i sådana med kd. För det tredje har åtskilliga i De grönas inre krets - t ex tidigare partisekreteraren Håkan Wåhlstedt - offentligt vittnat om hur genuint illa man tyckt om den socialdemokrati man förhandlat med.

Allt detta medför förmodligen att De grönas partiledning nu känner starkt behov av att markera sin lojalitet med Mona Sahlin och sossarnas riksdagsgrupp. Trots att Sahlin oblygt kanske avser att - "för Sveriges bästa" - göra upp med borgarna om både skolfrågan och energipolitiken... Och trots att man inte, som sitt norska systerparti, lyckats komma längre än man har när det gäller analysen av ständig tillväxt...

Maria Wetterstrands lista på alla de sakområden hon ansåg att mp och s skulle göra upp före valet var lång, den tycktes mig nästan oändligt lång - så pass lång att det riskerar att inte kännas som någon skillnad att rösta på s eller mp. S tycks dessutom nu lägga sig på samma målsättningar som mp när det gäller klimatpolitiken, och i debatten har titt som tätt den socialdemokratiske talesmannen i miljöfrågor synts i sammanhang där det naturliga tidigare hade varit att mp:s talesskvinna synts.

Tilläggas skall att mp redan tonat ner sin antimilitära framtoning - i själva verket lade sig sossarna på en större besparingsnivå än De gröna (realistiskt eller inte må vara osagt) vad gäller försvarsbudget! - och har till och med ställt sig på samma linje som sossarna när det gällt svensk medverkan i EU:s militarisering genom bland annat Nordic Battle Group. Mp har till och med ställt sig bakom svensk trupp i Natoledda insatser i Afghanistan.

Partiprogrammen skiljer sig mycket - liksom historiska rötter och ideologiska grund - men detta betyder mycket litet för den gröna partiledningen som tycks ha målet att visa sin goda vilja och lojalitet med s redan före valet. Man har en tydlig strategi, ingen kan säga något annat. Huruvida detta har stöd i fattade kongressbeslut är måhända en annan sak.

Lars Ohly har inte samma problem. Såväl Mona Sahlin som sossarnas riksdagsgrupp - för att inte tala om väljarna - vet att vänsterpartiet alltid kommer att stötta en s-regering oavsett vad denna säger och gör. Vänstern har alltid varit hunden som viftat på svansen när det bränt till, visserligen kan man skälla en del men svansen viftar likt förbannat.

Vänstern behöver inte manifeistera sin lojalitet i form av formellt alliansbygge före valet. Dessutom har man efter alla år som stödparti till s vant sig vid att inte ha statsrådsposter.

Jag är övertygad om att det i de gröna leden finns större sug efter statsrådsposter än det gör i vänsterleden. Att få avsluta sin karriär som minister efter att ha varit med om en lång resa med uppbyggade av ett nytt parti kan säkert locka, det blir på något sätt ett erkännande - både för parti och person. Det sistnämnda skall inte underskattas. Den strategi man har är, säga vad man vill, tydlig och klar. Kanske är till och med temat för en s-mp-allians redan klar: Trygghet och förnyelse.

Om torskar

"Hur kan man gå till sina barn och barnbarn och säga att vi är hyfsat nöjda med att torsken dog ut lite långsammare i Kattegatt?"

Maria Wetterstrand i gårdagens partiledardebatt med anledning av att regeringen säjer sig vara hyfsat nöjd med EU:s fiskeöverenskommelse.

Tony Blair förväntar sig inte så mycket av Reinfeldt...

Istället för färskpotatis, sill och nubbe ägnar sig EU:s toppgarnityr åt militär upprustning på ett möte i Bryssel.

Fast medierna tycks inte intressera sig alls för frågan om militarisering. Andra, ganska oviktiga frågor om ditten och datten, dominerar. Man pekar på konflikter och det blir svårt att få ihop det. Tony Blair säger, enligt DN:

- Det hänger på håret.

Så Reinfeldt förväntas inte vara någon tillgång.

Till saken: EU:s tolvtaggare vill skriva in i fördraget att medlemstaterna inte får nedrusta militären. Det är innebörden av artikel 41.3.

Man avser också att flytta fram positionerna när det gäller ett militärt EU-försvar. Man vill ändra dagens passiva skrivning om att EU:s politik "skulle kunna" leda till ett gemensamt försvar till att politiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, så snart medlemsstaterna med enhällighet har beslutat detta."

Det är alltså ett principbeslut om att EU ska ha en egen armé. Så snart sittande regeringar fattar det beslutet. Och tro inte för en sekund att någon svensk regering avser att ta upp frågan till debatt inför ett val. Här kör vi bakvägen, precis som det gick till när Sverige plötsligt, utan debatt, beslöt att vara med i EU:s militära stridsgrupper.

Midsommar borde istället för detta militärkramande i Bryssel ägnas åt lämplig art av kärlek, jordgubbstårta, färskpotatis, sill och en personligt anpassad dos hemkryddat brännvin för den som så vill och kan. Själv föredrar jag några immade glas lagrad svartvinbärs utan fylltöntiga snapsvisor.

För övrigt rekomenderas Peter Eriksson och Maria Wetterstrand att plocka sju sorters ängblommor, lägga dem under kudden och drömma om sin tillkommande.

Ett block om foten?

Såväl Peter Eriksson som Maria Wetterstrand - de två uppskattade språkrören - luftade före valet i höstas att de kanske skulle avgå om miljöpartiet hamnade i maktskugga. Och därmed bli en i raden av föredettingar... Tänker på det när jag nu är på väg till Norrköping för att som krönikör bevaka kongressen.

Men rören har ändå valt att stå till förfogande. En orsak kan vara att de trivs med uppdraget, känner att de uppskattas. En annan orsak torde vara att det saknas efterträdare som kan föra partiet vidare enligt den strategi som språkrören lagt ner så mycket möda på de senaste åren: att bli ett mer traditionellt blockparti, att samarbeta alltmer intimt med sossarna, med tydligt syfte att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val.

Skulle Maria och Peter avgå nu skulle hela havet storma. Risken finns att kongressen skulle välja språkrör som motsätter sig denna strategi.

Partiets ledamot i EU-parlamentet, Carl Schlyter, skulle nog ligga bäst till att bli manligt rör. Ett charmigt kongresslejon som gång på gång i partistyrelsen hamnat i opposition mot partiledningen. På den kvinnliga sidan finns en stark, drivande, kraft som under många år samlat erfarenhet: Mikaela Waltersson. Hårdför politisk hantverkare, ledamot i riksdagens tunga finansutskott och tidigare skolpolitisk talesman med klara böjelser att göra upp med borgarna.

Skulle Maria och Peter avgå skulle således hela havet storma. Vilket skulle skada den målmedvetna strategin, att ingå i ett vänsterblock under ledning av Sahlin. Man har ansvar att fullfölja det man drivit fram.

En gång i tiden, när centerna var ett grönt parti, beskyllde jag dem för att ha ett block om foten.

Frågan är om det är ett flytblock eller sänkblock som miljöpartiet monterar fast på sin fot... Ska bli spännnade att för första gången på sju år följa en mp-kongress. Denna gång som krönikör på BT.

Så trist, Maria....

Kommer hem från en tur med kajaken. Ser att Maria Wetterstrand, som jag håller för den redigaste politikern i Sverige, berättar i DN att hon tackat nej till att debattera med Sverigedemokraterna i TV8.

- Jag hade ingen lust att ägna en söndagseftermiddag åt att ägna dem uppmärksamhet.

Jag minns när de gamla partierna sa exakt samma sak på åttiotalet. Då ville man inte slösa tid med att diskutera med miljöpartiet.

Tänk vad tiden går. Och värderingarna förskjuts...

Jag tror inte att det handlar om att ägna en söndagseftermiddag åt sverigedemokraterna, jag tror att det handlar om att ägna en söndagseftermiddag åt demokratin och människors rätt till information.

Det är bättre att ta debatten nu, mer än tre år före nästa val, än i en valrörelse då slagord och retorik kan förblinda de flesta.

Det var genom överrumpling som Ny demokrati tog sig in i riksdagen, när folk fick känna dem bättre åkte de ur. Lär av detta! Det är nu, inte om tre år, man hinner genomlysa sd på ett seriöst sätt.

Maria Wetterstrand är en av dem som med absolut trovärdighet skulle kunna göra detta - hon har för vana att debattera kompetent, sakligt och engagerat utan de svagheter som Mona Sahlin tyvärr visade upp i sin debatt med Åkesson.

Luktar det illa ska man reagera i tid.