Världen har, så där i smyg, konstaterat...

Världen har konstaterat, så där i smyg, att vi konsumerar alltför mycket. Jorden pallar inte för trycket.

Samtidigt säger politiker och nationalekonomer att vi måste konsumera mer för att hålla igång produktionen. Håller vi inte ingång produktionen så tappar vi det som kallas "sysselsättning" och drabbas därmed av det som numera kallas "utanförskap". Eftersom produktionen blir allt effektivare - vi behöver sätta in allt färre människor för att producera allt mer - måste vi konsumera allt mer för att kunna upprätthålla hög sysselsättning. Vilket världen konstaterat, så där i smyg, att jorden inte pallar för.

Så här är det: Sedan några årtionden tillbaka minskar användningen av energi och råvaror per producerad enhet. Bra! Vi blir helt enkelt smartare i att tillverka våra pryttlar. I EU har insatserna av till exempel energi minskat med 0,4 procent per producerad krona sedan 1960. Men trots detta ökar den totala energianvändningen i EU med 2,6 procent per år eftersom produktionen ökar. Detta brukar kallas rekyleffekten.

Olika regeringar göra vad de kan för att blanda bort korten. ”Vi blir allt smartare när vi producerar, därmed klarar vi både tillväxt och miljö”, hävdar man. Och blundar således för att hela den vinst som vi gör genom att effektivisera varuproduktionen äts upp – och mer därtill – av att vi producerar så mycket fler varor än förr. Varuomsättningen ökar. Förr höll telefonen en halv livstid, numera byter vi ut den efter något år. Modetrenderna växlar allt snabbare, för att vi skall lockas att konsumera mer. Och mer måste vi producera för att skapa arbetstillfällen… Ser ni problemet?

”Fel! Fel! Fel!”, hojtat nu vän av bortförklaringar. ”Vi är redan inne i ett tjänste- och informationssamhälle! Allt mindre av vår ekonomi härrör från varuproduktion!” Ofta är det nationalekonomer och politiker som kör denna megahit bland bortförklaringar. För en bortförklaring är det. För det första minskar inte varuproduktionen i reala tal bara för att den största ökningen i vår ekonomiska bubbla härrör från tjänster. För det andra är det så att även om vi skulle producera färre pryttlar i vårt land så kommer varje svensk, liksom varje EU-medborgare i övrigt, att konsumera alltfler importerade varor. Gärna från Kina.

Det är alltså inte alls sant att vi växlat bort från industrisamhället, vi låter bara industrin finnas i något annat land. Ska sanningen fram använder vi för övrigt mer sten idag än på stenåldern och gudarna vet om vi inte är mer vidskepliga än under medeltiden. Vidskepelsen har bara ändrat karaktär. Nu är den flyttat in i börshus samtidigt som prästerskapet är neoklassiska nationalekonomer och enfaldiga börsanalytiker.

Nu är det ju inte så att vi konsumerar allt mer för att vi har ett behov av det. Tvärtom. Våra behov är i stort sett tillgodosedda i den rika delen av världen. Fördelningen är taskig, men generellt sett är våra behov uppfyllda. Det är därför reklamen och den kommersiella livsstilspropagandan väller över oss. Det är enda sättet att få oss att konsumera alltmer. Och konsumerar vi inte alltmer, blir det färre jobb och därmed lägre skatteintäkter till staten och välfärdssystemen. Konsumtionen har blivit medel, inte mål. Reklamen innehåller inte information, utan känslor.

Konsumtionen är således motor i samhällsekonomin. Samtidigt som vi håller på att konsumera ihjäl det klot vi lever på. Världen har inte råd med 6 miljarder svenskar, än mindre med 6 miljarder amerikaner. Därför är det bra att några av oss blivit utshoppade, mentalt ointresserade av den frälsning som reklam och köptempel utlovar.

(Har varit införd som krönika i BT)

Genvägar

Lördagen den 17 november 1990 vaknade jag med olust krypande i kroppen. Jag hade inte gjort det jag skulle göra och det måste göras nu. För första gången på länge kändes det tungt att och obekvämt att lägga ved i spisen, inte ens spraket kändes trevligt när det väl brann. Kaffet var blaskigt. Och dagen måste fyllas med sådant jag inte tycker om.

Ögnade igenom Dagens Nyheters ledarsida med de vanliga mer eller mindre snusförnuftiga kommentarerna till de aldrig sinande opinionsmätningarna om väljarsympatier. Folkpartiets framgång skulle, enligt en betraktelse, hänga på ”med vilken kraft partiledaren driver de tunga ekonomiska frågorna...”. Som om man glömt att det som fick folkpartiet att lyfta en gång var en effekt, inte en politik.

Så såg jag rubriken till Eva Mobergs krönika: ”Ansvar - i helvete!” Jag läste. Dagen var räddad. Som så ofta när den påbörjats med en krönika av Eva Moberg. Numer hittar man henne inte i Dagens Nyheter, människor med en världsbild som tycks hotande för gamla föreställningar är väl inte så välkomna i tidningen som kallar sig oberoende liberal, men borde kalla sig beroende ekonomistisk. Nåväl, Moberg skrev: ”För en tid sedan såg jag Gensvar, en soppteaterföreställning om genteknik. Det var mycket roligt och välspelat. Men när de hisnande farorna hade gestaltats, så förklarade det tillkallade oraklet, Forskaren, att vi nu alla delar ansvar för vad som händer med den här tekniken. Och skådespelarna tycktes fromt instämma. Publiken skulle ta sitt ansvar, det var budskapet. I helvete!”

Precis! I helvete heller! Hur ska människor kunna ta ansvar när de inte är tillfrågade? I själva verket är gentekniken en fråga som undanhålls människor på ett systematiserat medvetet sätt. Trots att det är den ojämförligt största frågan människan ställt inför någonsin. I riksdagen har det legat krav, år efter år, från miljöparitet på att ekonomiska medel skall ställas till förfogande för att stimulera en stor, bred och djup informationskampanj om genteknik, uppbyggd på samma sätt som när det gällt stöd till studiecirklar, skolor, högskolor, fackföreningar och organisationer för att stimulera debatten kring kärnkraften och EU. Men man vågar inte! Man är rädd för att människor skall lägga sig i, tycka, tänka, fundera och kanske fråga sig vad som håller på att ske. Kreti och pleti skall hållas utanför. Människor skall ställas inför fullbordat faktum. Och sedan, om de reagerar på vad de ser, skall de få höra att det är för sent att reagera och att det borde man gjort förut. Du ska hållas utanför. Men ansvar ska du ta. I helvete heller!

Vad är det då som händer? Varför denna upprördhet? Låt oss se:

Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra.

Numera är det ingen omöjlighet att fattiga unga kvinnor i u-länder lockas att bli gravida mot betalning för att sedan abortera sina foster för att de ska överföras till ett reservcellslager - en marknad för vävnad är på väg att uppstå som följd av ny teknik, marknadstänkande och smärtsam fattigdom.

Numera kan man på det Fria Universitetets Sjukhus i Bryssel betrakta frysta embryon. Embryots föräldrar kan nämligen betala för att få sin lilla telning nerfryst för att sedan, om andan faller på, tina upp den lille. Den kan ju vara bra att ha. I ett tvillingpar kan den ena bli mor till sin egen syster, eller få en son som är bror till den egna mormoderns mor.

Så monteras barriärerna ner, utan debatt. Men vi skall alla ta ansvaret. Snart kommer barn tillverkade genom provrörsbefruktning att delas i bitar varav den ena, efter uppodling till en cellmassa, hamnar i frysen som en reservdelstvilling medan den andra läggs in i en livmoder för att bli framfött. Det är ekonomiskt rationellt. Och säkert kul för ett antal forskare som är helt upptagna av stt uppdrag. Hade jag varit forskare hade jag varit livsfarlig!

Det är inte längre skenande fantasi att människoembryo kan utvecklas i livmodern på ett djur. Och hittar man ett bra embryo med fina anlag - varför då inte mångfaldiga detta? Några gränser finns inte. Nobelpristagaren Joshua Lederberg talar klartext: ”Om en överlägsen individ är identifierad, varför inte kopiera den direkt hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella. Lämna sexuell fortplantning till experimentella ändamål... När man försäkrat sig om en lämplig typ se till att behålla den med klonial förökning”.

Visst är det fint och rationellt - vi kan klona fram lyckliga människor som är snygga och trevliga och anpassliga. Godmorgon, du nya sköna värld.

Vi ställs som individer inför nya valsituationer - och ny uttalad eller outtalad press från ”samhället”. Vem vill inte föda vackra, snäll, friska, intelligenta och välanpassade barn framför fula, elaka, sjuka, dumma och bråkiga barn? Är det inte rationellt och lönsamt för staten att i en hårt pressad ekonomisk situation acceptera - och i smyg uppmuntra - en kvalitetskontroll av embryon för säkerhets skull? På så sätt kan man välja bort embryon med mindre goda egenskaper.

James Watson, nobelpristagare och genforskare, menar att den nya tekniken måste användas fullt ut för både individernas och samhällets bästa. ”Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde alla föräldrar beredas tillfälle att ta ställning, medan bara ett fåtal har möjlighet under det nuvarande systemet. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville och därmed spara en massa elände och lidande. Jag anser att ett sådant synsätt är det enda förnuftiga och barmhärtiga.” Watson menar att bl a gener för homosexualitet skall vara skäl för utmönstring.

Nu går ”utvecklingen” fort. Och det vitrockade prästerskapet som klipper och klistrar i våra gener slipper ju insyn och debatt. Vem vågar förresten ifrågasätta? Varje enskildhet kan ju motiveras med något gott. Vi kommer kanske att förstå de genetiska faktorer som ligger bakom cancer, Alzheimer, schizofreni och en lång rad andra sjukdomar som begränsar livet för miljontals enskilda människor. Vi kan klippa, klistra, manipulera, ta bort, lägga till och hävda att vi gör det för att minska lidandet. Vi gör det av godhet. Men vem tar ansvar för helheten? Vilka tvingas leva med den nya helheten? Vet man vad man gör när man bryter evolutionens miljardårslånga sammanhang inom loppet av sekundkort ögonblick? Lider man inte av hybris när man leker Gud, utan att någonsin trott på någon gud? Finns det ingenting som kan betraktas som heligt? Har det hybrisdrabbade släktet Homo Sapiens verkligen rätt att göra det man gör trots att man vet så lite som man gör, i en tid när ekonomismens evangelium lär att etik och moral och eftertanke underställs kraven på förräntning?

Det har hänt mycket sedan Mendel korsade höga och låga artväxter. I början av 1960-talet lyckades man dechiffrera den genetiska koden - allt liv från bakterie till människa kodas i princip av fyra bokstäver formerade i baspar, länkade efter varandra i långa kedjor. I slutet av 60-talet lyckades forskarna framställa den första konstgjorda genen. Under 70-talet utvecklades hybrid-DNA-tekniken. När Walter Gilberts 1987 argumenterade för att hela människans arvsmassa borde kartläggas lär han inte ha trott att det skulle vara förverkligat inom en generation. Men så ser det ut att bli. Med den takt som gällde för bara några år sedan skulle en forskare behöva arbeta i över 30.000 år för att fastställa ordningsföljden på den mänskliga arvsmassans 3 miljarder baspar. 1996 hade man kunnat analysera några tiotal miljoner. Med ny teknik går det att massanalysera DNA till en kostnad på mindre än 20 öre per baspar i en takt som går på högvarv. Redan kring sekelskiftet har kartläggningen av människans arvsmasssa genomförts. Det sker i det multinationella projektet HUGO (Human Genomic Projekt). Syftet är att skriva Livets Bok - arkiverad i jättelika databanker. Förväntningarna är enorma, en eufori har spritt sig bland det vitrockade prästerskapet. Och visst är det spännande, det är som att leka med mekanot när man var liten. Man glömmer omvärlden och hittar nya fantastiska sätt att kombinera och bygga.

När människogener ”planteras in” i gris ger det bättre kött på ett prisvärt sätt; etiska spärrar luckras upp, normer förändras. Inte som följd av en medveten folklig debatt, utan som följd av teknikens landvinningar. Människogen inplanterad i gris kan ur ett genperspektiv tyckas vara något tämligen marginellt - det som på molekylnivå skiljer grisen från människan är nämligen bara mängden och sammansättningen av generna. Men ur ett evolutionsperspektiv, ett socialt perspektiv, ett etiskt perspektiv kan det rimligen ifrågasättas. Människor ställs inför nya situationer som de aldrig varit med att skapa, som de aldrig varit delaktiga i, som de aldrig kunnat påverka. Och vad gör det politiska etablissemanget? Tittar på. Men mest tittar man på något annat; marginalskatter och så.

Aldrig har så många politiker stoppat så mycket av sitt medvetande i sanden som när det gäller gentekniken. Orsaken kan vara så enkel som att frågan är så gigantiskt komplicerad, att det är så lätt att framstå som bakåtsträvare, att det är svårt att ta debatten med de som rent vetenskapligt ägnar sitt liv åt gentekniken, att det alltid finns några goda och känslomättade argument i de enskilda fallen, att det är så vårt att fatta innebörden av den totala samhällsförändring och det totala brott mot evolutionen som är på väg att ske. Genrevolutionen är nästan omöjlig att styra, förmodligen är det så att genteknikens landvinningar i sig kommer att styra samhället mer än någon diktator någonsin styrt ett samhälle.

För att förstå betydelsen och omfånget av de sociala frågeställningar, problem och hot som uppstår som en följd av den allt snabbare utvecklingen på genteknikens område finns skäl att utgå från tidigare historiska skeenden. Den mest relevanta - men också mest skrämmande - utgångspunkten är tidigare rashygieniska resonemang.

Begreppet rashygien förknippas vanligen med nazitysklands drömmar om den ”rena ariska rasen” men redan 1925 bildades i Tyskland Gesellschaft für Rasenhygiene. Universitetsinstitutioner inrättades och de flesta medicinska fakulteter undervisade i rashygien redan före det att nazisterna tog makten 1933. Förebild var de amerikanska lagar som antagits redan på tjugotalet. Målet var att sortera ut vad man uppfattade som dåliga egenskaper genom sterilisering. Även i Sverige förordade många rashygien - det var inte onda människor, det var allmängods också inom socialdemokratin där Gunnar och Alva Myrdal gick i täten. Men tekniken fanns inte. Nu finns den.

Fältet ligger nu öppet för rashygien på ett sätt som man tidigare bara kunnat drömma om. Idén att få fram den förment rena och effektiva människan kan nu förverkligas. Den ofta förekommande invändningen om att de som fört världen framåt - inte minst då det gäller kultur - aldrig skulle ha fötts om rashygien och ekonomisk effektivitet fått råda är värd att ta på allvar. Eller är det så att någon sorts högre och mer objektiv vetenskap sitter inne med sanningen och att vi därmed inte behöver oroa oss?

Auktoritära politiska system kan naturligtvis utnyttja den nya tekniken i allehanda syften. Men även det vi uppfattar som demokratiska system kan utnyttja tekniken för olika syften - i en tid när det ekonomiska systemet alltmer reducerar människan till att vara en ekonomisk varelse, vars främsta värde ligger i produktion och konsumtion, kan naturligtvis genetisk utrensning ske i stor skala i ett rent rashygieniskt syfte. Redan har landsting beställt beräkningar på hur mycket pengar som finns att tjäna om man med genteknikens hjälp kan sortera bort foster med gener som kan medföra att sjukdomar bryter ut som kan kosta sjukvård. Mycket tyder på att genteknikens sociala följder kan bli självgående, att politiker och människor inte längre vare sig kan styra eller förhindra en utveckling som riskerar leda till en omänsklig värld där enskilda människor ställs inför valmöjligheter som många kännande människor inte orkar leva med. Att välja vilka som skall födas, vilka arv som skall föras vidare är exempel på situationer som redan nu är tunga. Gensamhället kan innebära att de som klarar det genetiska nålsögat, som riskerar att bli allt smalare, får leva. Det var inte godheten hos människor som satte stopp för rashygienens genomförande under nazitiden - det var teknikbrist.

Kunskap är neutral, den är vare sig god eller ond, brukar det hävdas. Denna tes är emellertid tämligen ointressant. De frågor vi måste ställa oss är: Hur kommer kunskapen att styra samhället? Hur kommer kunskapen att användas? Vilken världsbild bygger kunskaperna på? Vad händer om kunskapen missbrukas? Varför skulle den inte missbrukas?

Information om enskilda människors genuppsättning används redan idag på ett sätt som kränker individens integritet. Företag, försäkringsbolag och banker söker sedan länge information om enskilda människors gener. Det är en tidsfråga innan detta når också Sverige - politiker, som saknar mod att våga, brukar ju skylla på ”internationalismen”, ”marknadens krav” som vore det något sorts ödesbestämd väg vi måste gå. Bakom hörnet väntar genetisk klassning och därmed att ett nytt klassamhälle. Ett minimikrav, om vi vill behålla ett uns av värdighet, är att förbjuda all sökning, efterfrågan eller användning av information om enskilda människors genomuppsättning.

Det är emellertid inte bara det sociala och kulturella samhället som ställs inför helt nya frågeställningar och helt nya förhållanden. Hade det ”bara” varit människan och det mänskliga samhället som riskerade sin egen framtid hade det varit en sak. Men påverkan är ju så mycket större än så. Hela det ekologiska systemet, som växt fram genom evolutionen, kan slås sönder inom loppet av några få historiska ögonblick, utan att vare sig marknadens aktörer eller makthavande politiker ens vill släppa in människor i en levande debatt. Är vi på väg från en biosfär till en teknosfär? Till en värld där mjölk produceras i tankar, växtsubstans odlas i förökningskamrar och köttliknande strukturer produceras med hjälp av immobiliseringsteknik? Och vore det i så fall inte värt en debatt innan vi är där?

Livet har alltid hittat nya former, anpassning till nya livsförutsättningar sker och nya arter uppkommer. Allt som en del av evolutionen. Med gentekniken har människan fått ett instrument att själv leka Gud. Visserligen har människan, ända sedan Mendel korsade ärter med varandra, förstått att påverka utvecklingen. Men med hjälp av genteknik kan människan bryta naturliga korsningsbarriärer, driva fram nya arter och i rasande takt slå sönder det som evolutionen tagit årmiljarder att forma. Med genteknik kan informationsbärande gener i överföras från en organism till vilken annan organism som helst. Gener från människor eller getter kan överföras till möss, grisar, får, apor eller ekar. Det finns nästan obegränsade möjligheter att ympa genetiskt betingade egenskaper på vilket sätt man önskar. Inom en snar framtid kan vi beställa livsformer. Och klona djur, lär redan vara ett faktum - något som gör det som hände Jurassic Park till en något möjligt och rent av troligt. Det gäller bara att hitta en cell med intakt DNA. De långsamt framväxande förändringarna genom årmiljoner kan manipuleras på några få historiska ögonblick.

Detta innebär att gentekniken måste ses ur ett vidare och djupare perspektiv än vad som idag är vanligt. När kortsiktiga ekonomiska intressen får styra gentekniken och dess olika användningsområden underställs evolutionens mångmiljonåriga utveckling kortsiktiga förräntningskrav. En inplanterad gen i ett sädesslag kan innebära att sädesslaget tål en specialsydd kemikalie eller t.o.m. att sädesslaget direkt producerar ett insekts- eller svampgift. Riskerna är uppenbara: genen kan ta sig över till ett ogräs som därmed kan bli resistent. Eftersom t.ex. ärtväxter sammanlever med bakterier som kan omvandla luftens kväve till sådana föreningar som växterna behöver är det naturligtvis intressant att manipulera dessa bakterier så att de kan sammanleva också med stråsäd eller andra grödor som inte kan ta till sig luftkväve. Därmed skulle behovet av konstkväve minska. Även här är riskerna uppenbara: de manipulerade bakterierna kan slå sig ihop med en vild växt som därmed skulle ges egenskaper som hotar den ekologiska balansen.

Till skillnad från kemikalierevolutionen innebär genrevolutionen att levande ”produkter” sprids i naturen, vilket innebär att det blir mycket svårare att säga vad som blir följden - de kan föröka sig, förflytta sig och låta gener överföras till andra arter. Därför kan de ge enorma skador som är omöjliga att förutsäga och omöjliga att reparera. Trycket på att få plantera ut genmanipulerade växter är stort eftersom insatt kapital måste förräntas. Bolag står i kö för att släppa ut tusentals manipulerade virus och organismer som man vet mycket litet om - och i Sveriges riksdag står en Weibull (m) och pratar för sitt familjeföretags rätt att agera som vore det frågan om en hembygdsförenings rätt att måla om hembygdsmuseet. Det måste bli ovillkorligt förbud att frisläppa genmodifierade djur, växter och andra organismer. Vi vet ju för guds skull inte vad vi håller på med! Människan använder en pytteliten del av sin hjärna men uppträder som om hon satt inne med Den Stora Sanningen. Det är både löjeväckande och skrämmande.

Det handlar naturligtvis inte om teknikfientlighet då man kritiserar den gentekniska utvecklingen. Det handlar snarare om att inse att människan inte är mogen att hantera det redskap som hon skaffat sig. När Albert Schweitzer fick Nobels fredspris 1952 försökte han få människor att inse faran i att skaffa sig övermänsklig makt utan att ha nått upp till ett övermänskligt förnuft. Han sa: ”I samma grad som hennes makt växer, blir människan alltmer utarmad. Vi måste gripas i våra samveten av att vi blir alltmer omänskliga, ju mer vi förvandlas till övermänniskor”.

Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer. C. F. Wright, generaldirektör vid FAO, hävdade vid ett beryktat gentekniksymposium i London för några år sedan: ”Vi och politikerna måste komma underfund med hur vi ska få folket med oss. Det är naturligtvis i första hand en fråga om uppfostran.”

I helvete heller!

(Utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar, som finns att köpa här.)

Om du vill förstå

För elva år sedan kom Jesper Huors bok med den profetiska titeln ”I väntan på talibanerna”. Här berättar han om den oerhörda dekadens och misär han möttes av då drömmarna om ett modernt Afghanistan var som starkast – och mötet som fick honom att resa hem.

Publicerad 2021-08-20

”Jag landade i Kabul 2009 när drömmen om ett demokratiskt, marknadsliberalt och modernt Afghanistan nådde sin kulmen.

Intrycken var överväldigande.

Det var byggboom. Kapitalet flödade. Staden som ligger som i botten av en kittel, omgiven av berg, insvept i smog, stod i snabb förvandling. Biståndskontor poppade upp som svampar ur jorden, drogbaroner byggde palatslika residens i den gräsliga stil som fick namnet narkotektur.

Det var lätt att bländas av USA:s militära och logistiska kapacitet.

I Kabulbubblan minglade det internationella folket med inhemsk elit; på klubben L’Atmosphère, bevakad av kulsprutenästen, flödade alkoholen, i poolen simmade västerländska biståndskvinnor i minimala bikinis medan afghanska tjänsteandar passade upp. Några stenkast därifrån låg myndigheten för religiösa affärer, i flyktinglägren någon stadsdel bort dog småbarn av sjukdom och undernäring.

Dekadens och skriande orättvisor gick hand i hand med reella framsteg: inte sedan Sovjetkommunisternas tid på åttiotalet hade man sett så många kvinnliga studenter sitta på gräsmattorna vid Kabuls universitet med kursböckerna i sina tygväskor.

Själv hängde jag en del med en krets unga afghanska poeter, som drack vodka, läste dikter, drömde om frihet, sex och rock’n’roll och som hatade det konservativa islam. Bakom stängda dörrar kunde de slunga ur sig de mest hårresande hädelser.

Bortom Kabuls larm fanns en helt annan värld. En lantlig konservativ värld som alltid stått i opposition mot städerna, det var den världen som nu skulle betvingas med Barack Obamas fantasm kallad ”the surge” – den förföriska och på pappret utmärkta idén att kraftsamla militärt och på kort tid driva bort gerillan och vinna civilbefolkningens hjärtan med hjälpprojekt och massiva infrastrukturbyggen. Vapenmakt skulle skydda framstegen. Det var en dröm jag nästan kunde tro på. Hur skulle en trashanksgerilla kunna stå emot denna övermakt, detta otroliga högteknologiska överdåd?

Långt över hundratusen utländska soldater i hundratals baser i alla landets provinser! Det var lätt att bländas av USA:s militära och logistiska kapacitet. Jag glömmer aldrig Kandahar Airfield, KAF, USA:s största militärbas, en veritabel stad uppbyggd i öknen med trettiotusen invånare och gator med namn som Chinook Road, Tropical Lightning Boulevard, med salsa och yoga och McDonald’s – intill milslånga landningsbanor fyllda med bombplan, drönare, helikoptrar och än mer exotiska flygfordon bestyckade med missiler och kanoner som kan regna eld och förstörelse. Men i hela detta enorma stycke Amerika transplanterat in i Centralasien fanns knappt några afghaner!

Det var det amerikanska projektets essens, en främmande transplantation som stöttes bort av värdkroppen. Allt servicearbete på basen sköttes av ickemuslimska asiater på entreprenad. Afghaner på besök eskorterades och övervakades och kontrollerades noga innan de ens fick komma in, de sågs som säkerhetsrisker allihopa. Och det nog med rätta. Bortom slagorden om att kämpa tillsammans skuldra mot skuldra var de utländska soldaterna hatade, mer hatade än de själva förstod.

I staden Kandahar mötte jag afghanerna som körde mat från Pakistan till USA:s militärbaser och de sa att de jublade varje gång en amerikan dödades av gerillan. Deras hembyar hade bombats, deras släktingar kidnappats, de törstade efter hämnd, bidade sin tid och längtade efter talibanernas återkomst, sa de. Jag mötte fattigbönder vars land stulits av regeringens krigsherrar men som fått upprättelse av talibanernas shariadomstolar. Jag mötte en Guantánamofånge som frigivits. Han sågs som en hjälte, folk stoppade honom på gatorna och i basarerna. Märkt av tortyr som han var fann han ingen glädje i det.

Jag mötte en talibanledare utanför Mazar-e Sharif i norr och slogs av hur smala anklar han hade (han måste ha levt på svältgränsen), hur ålderdomlig hans kalasjnikov var (kan den ens skjuta?) men också av hans starka övertygelse. Vi kommer att driva bort ockupanterna och återupprätta emiratet en dag, sa han och något i hans röst gjorde att jag trodde på honom.

Kvinnorna längtade inte efter den dagen. Kvinnoförtrycket genomsyrade varje nivå av samhället på ett så genomgripande sätt att det var omöjligt att ta in. För mig som man var det svårt att få föra ett samtal med en kvinna i enrum. Jag mötte nytillträdda Runa Tarin, chef vid Kandahars kvinnodepartement, hennes företrädare hade precis dödats i ett attentat. Hon visade mig en vägg full med fotografier. Bilder av stympade och lemlästade kvinnor, fall som hon försökte få polisen att utreda, men de brydde sig inte. Guvernören, dåvarande presidentens bror, en drogbaron med ett privat CIA-utbildat mordkommando, tyckte hon var besvärlig och drog in hennes livvakter.

I en gudsförgäten byhåla utanför Herat i väst hade en biståndsorganisation öppnat ett litet internetcenter. Där mötte jag en sextonårig flicka i lysande röd slöja som lärt sig engelska och publicerat noveller på nätet som fått viss internationell spridning och nu brevväxlade hon med folk över hela världen. Jag skulle skriva ett gulligt personporträtt, för mig själv kallade jag henne Rödluvan. Vi utbytte mejladresser och jag minns hennes desperata epost, hon skrev att hon levde i helvetet, att hon skulle bli bortgift med en analfabet och aldrig få skriva en rad mer, bara få stryk och föda barn. Hon frågade om jag inte kunde ta med henne därifrån, hon skulle göra vadsomhelst för det. Vad svarar man på ett sådant mejl?

Förtrycket drabbade förstås också de utbildade kvinnorna med arbete i Kabul. Jag lärde känna en afghanska där, som senare kom till Stockholm inom ramen för ett biståndsprojekt. Hon ville ses men ställde in i sista stund. Männen i hennes delegation bevakade henne, skrev hon, redo att sprida livsfarligt skvaller därhemma.

Vi sågs i smyg i en nedsläckt hotellobby.

Min reportagebok med den idag närmast profetiska titeln ”I väntan på talibanerna" kom ut för elva år sedan och jag kan utan glädje konstatera att jag hade rätt i att talibanerna skulle återvända till makten i Kabul. Inte genom att vinna stora militära slag utan genom helt andra metoder: hot, mord, gerillakrig. Och genom att erbjuda vad en del afghaner uppfattar som ett slags rättvisa.

Jag skrev att en från början populär invasion – få älskade talibanväldet – alltmer kom att ses som en ockupation, som ett stöd till en avskydd och korrupt regim. Jag skrev om hur de utländska trupperna drogs in i en rad lokala och komplexa konflikter, om hur man upprepade Sovjetunionens misstag och skapade en urban och modern elit i städerna medan landsbygden härjades av krigsherrar understödda av amerikanska bombflyg.

Jag saknade den mentala konstitution som krävdes, kunde inte stänga av.

Men boken var långtifrån en stridsskrift, kanske var jag väl försiktig i mina slutsatser. Jag ville visa det vackra och fascinerande i Afghanistan, landskapens skönhet, människornas härdighet, historiens skikt och de surrealistiska kulturkrockarna när supermakten USA skulle bygga en demokratisk nation av världens mest stolta, splittrade och fattiga land.

Det var en dröm, en utopi lika orealistisk som talibanernas vision om den rättvisa islamiska staten, även om de idag står som segrare i Kabul.

Jag bläddrar i bildarkivet på datorn och minns de fantastiska främmande landskapen:

Kandahars ökenliknande stäpper där nomaderna slår läger med sina dromedarer och lastbilar under en gassande sol.

Farahs finkorniga öken med sanddynor höga som skyskrapor.

Den bördiga Shomalislätten med sina sprakande höstfärger.

Utsikten från vägen till Jalalabad: oändliga landskap av sten och grå öken, bortom dem skymtar de Vita bergen.

De tomma Buddhanischerna i Bamiyandalens roströda klippor som öppna sår i urberget.

Drakens dal och de metalliska blå sjöarna i Hazarajat.

Citadellet i Herat byggt på ruinerna av ruinerna av ruinerna av Alexander den stores fort från 330-talet före Kristus.

Bergen som omger Fem tigrars dal med sin brusande flod, dalen som är världens vackraste plats, som Sovjetunionen aldrig erövrade på åttiotalet, som talibanerna på nittiotalet aldrig tog, som fortfarande hålls av mujahedinhjälten Ahmad Shah Massouds son, men som kan falla vilken dag som helst, för fanatikerna under det vita baneret.

Jag tänker på människorna jag mötte, på skratten och gästfriheten, vad jag såg och vad jag lärde mig och vad jag aldrig riktigt förstod. Jag tänker på Rödluvan.

Några hemska erfarenheter och syner i Kandahar och Kabul, barn med sönderslitna kroppar, skakade mig i grunden och fick mig att ge upp mina egna fåfänga drömmar om att bli krigskorrespondent. Jag saknade den mentala konstitution som krävdes, kunde inte stänga av.

Under en riskabel resa i bergen berättade min afghanska ledsagare kärleksfullt om sin fru och sina fem barn, om huset han sparat ihop till, hur han tog hand om sina föräldrar. Det fick mig att ifrågasätta mitt eget atomiserade liv. Vad gjorde jag mitt i en främmande konflikt, vad hade jag därhemma, en sporadisk flickvän, en liten hyreslägenhet, vem skulle sakna mig om jag försvann?

Jag flyttade hem och påbörjade ett annat, lugnare liv.

Sedan dess har jag följt händelserna på distans. Det är med sorg jag märkt att själva ordet Afghanistan som en gång hade en laddning av exotism, en air av äventyr, av något främmande och fantastiskt – Afghanistan! – idag av begripliga skäl fått en djupt negativ klang och förknippas med religiösa fanatiker, hungrande flyktingar och förtryckta kvinnor. Ibland vill jag utbrista att ja, allt detta är sant, men det finns också en skönhet i Afghanistan, i landskapen, i de härdiga människorna som med mycket små medel lyckas hanka sig fram, många är kanske analfabeter men de bär en rik muntlig poetisk tradition från Rumi till Hafez och vidare fram till dagens alla poeter.

Det är också med sorg jag märker att namnet på landets invånare, afghan, numera är starkt negativt laddat, liksom förgiftat av hatmånglarna online som i ändlösa kommentarsfält raljerar, hånar och föraktar de afghaner som sökt skydd och ett bättre liv i Sverige.

Jag förstår de röster, bland annat svenska Afghanistanveteraner, som tycker vi svikit afghanerna och särskilt kvinnorna, men deras argument om att kriget kunde vunnits om vi hållit ut tio eller tjugo år till håller inte. Kriget var förlorat redan 2008 när jag först kom till Kabul. Somliga kännare menar att det hade kunnat gå annorlunda med en annan politik precis efter invasionen 2002 då västmakterna var populära, men att chansen förspilldes.

Själv tvivlar jag på att någon kan styra Afghanistan.

Jesper Huor

Jesper Huor är författare och journalist. Han har bland annat arbetat för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sveriges Radio. Han vann Stora radiopriset för sin dokumentär ”Bibliotekarien” om stölderna på KB. Han har också som frilansjournalist skildrat sina resor i Sydamerika, Kina och Sydostasien. Hösten 2010 utkom ”I väntan på talibanerna” på Ordfront förlag, en personlig skildring av Afghanistan i slutet av 00-talet.