Idag skulle Chuck Berry fyllt 100 år. Värt att uppmärksamma. Som treåring såg den lille Chucken sina första vita människor. Det var ett gäng brandmän som kastade sig ur sina röda brandbilar, rullade ut slangar och försökte släcka eldhavet som höll på att förvandla grannskjulet till ett svart skelett. Den lille Chucken trodde att killarna blivit vita av skräck när de kastade sig mot den vrålande elden.
Chuck Berry skrev klassiska rocklåtar och då och då färdas han i en himmelsblå Cadillac Fleetwood.
Egentligen hette han Charles Edward Anderson Berry. Och föddes i St Louis den 18 oktober 1926 klockan 6.59 på morgonen.
Svart var svart, och vitt var vitt när Berry slog igenom. Det fanns svarta topplistor och vita topplistor. Den amerikanska Södern brann.
Som ung man blev Chuck snart "förgiftad av guran", som han skriver i sina memoarer. Han pillade på gitarrsträngarna och sjöng Nat King Cole och Muddy Water på gårdsfester när han inte fick stryk av farsan eller lyssnade på gospel i Baptistkyrkan. Han fick ett råd av sin farsa: håll dig borta från vita kvinnor.
Det gjorde han inte. Och hamnade i statsfängelset i Springfield. Det var där han skrev låtar som No Particular Place To Go och Promised Land. Det var lätt att hamna i fängelse om man hade fel hudfärg och var på fel plats vid fel tillfälle.
En gång skulle Chucken göra en konsert i Knoxville, ensam tillsammans med ett lokalt band. Han hade fått en hit med Maybellene. Han flög ner, landade, hyrde en bil hos Hertz och körde ner till gigget. Han parkerade på baksidan av lokalen och knackade på dörren till sceningången. Dörren öppnades och en stor luns frågade vad han ville.
”Jag ska spela här i kväll”, sa Chucken. ”Jag kommer i god tid så jag kan repa med bandet”.
Lunsen började garva och berättade att Chuck Berry – ”killen med Maybellene” – skulle spela och att det var utsålt.
”Det är jag som är Chuck Berry”, sa Chucken och tog fram kontraktet för kvällens spelning.
Lunsen tittade på pappret, sedan på Chucken. Och slog igen dörren.
Femton minuter senare öppnades dörren igen. Nu stod där fyra män och tre kvinnor och stirrade på Chucken som borde vara vit. Den som såg ut att vara chef sa:
”Vi hade ingen aning om att Maybellene var inspelad av en neger. Vi kan inte tillåta att en nigger uppträder. Det strider mot den lokala ordningsstadgan.” Så Chucken fick åka hela vägen hem igen.
Elvis Presley hävdade under slutet av sin karriär att det inte gjordes några bra rocklåtar längre. Så när han, efter att Las Vegas lagt snaran kring hans hals, letade efter en gammal hederlig rocklåt så hittade han Promised Land. Vistelsen i Stax Studio i Memphis blev, inte minst tack vare låten, goda de här trista decemberdagarna 1973 när livet i övrigt var tungt.
Men inspelningen började dåligt. Presley trodde att man utsatts för invasion i form av fyra nya tekniker från New York. När han lyssnade på de första tagningarna gnällde han: ”Det låter som en typisk New York-mix”.
Det visade sig att en högtalare inte var inkopplad. Presley gillade aldrig New York. Tyckte där fanns för mycket fisförnäma kulturknuttar med ena benet hos psykiatern och det andra i pillerburken.
Chucken själv satt i förhör när Presley spelade in hans låt. En en- och en halvmeterhög skattmas (det var så Chucken beskrev honom) anklagade honom för skattefiffel. Så småningom fick han krypa in. Han började bli van, det var tredje vändan.
We had motor trouble,
that turn into a struggle,
halfway across Alabam'
and that hound broke down
and left us all stranded in
downtown Birmingham.
Sätter på en vinyl. Lyssnar på Berry, tänder ett ljus.
Delar av texten är från min roman Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - men det är alldeles sant i alla fall. Appropå den aktuella politiska debatten med kloka röda linjer mot SD så löd en recension av boken så här: "Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!" En del recensioner gillar man bättre än andra.
Egentligen hette han Charles Edward Anderson Berry. Och föddes i St Louis den 18 oktober 1926 klockan 6.59 på morgonen.
Svart var svart, och vitt var vitt när Berry slog igenom. Det fanns svarta topplistor och vita topplistor. Den amerikanska Södern brann.
Som ung man blev Chuck snart "förgiftad av guran", som han skriver i sina memoarer. Han pillade på gitarrsträngarna och sjöng Nat King Cole och Muddy Water på gårdsfester när han inte fick stryk av farsan eller lyssnade på gospel i Baptistkyrkan. Han fick ett råd av sin farsa: håll dig borta från vita kvinnor.
Det gjorde han inte. Och hamnade i statsfängelset i Springfield. Det var där han skrev låtar som No Particular Place To Go och Promised Land. Det var lätt att hamna i fängelse om man hade fel hudfärg och var på fel plats vid fel tillfälle.
En gång skulle Chucken göra en konsert i Knoxville, ensam tillsammans med ett lokalt band. Han hade fått en hit med Maybellene. Han flög ner, landade, hyrde en bil hos Hertz och körde ner till gigget. Han parkerade på baksidan av lokalen och knackade på dörren till sceningången. Dörren öppnades och en stor luns frågade vad han ville.
”Jag ska spela här i kväll”, sa Chucken. ”Jag kommer i god tid så jag kan repa med bandet”.
Lunsen började garva och berättade att Chuck Berry – ”killen med Maybellene” – skulle spela och att det var utsålt.
”Det är jag som är Chuck Berry”, sa Chucken och tog fram kontraktet för kvällens spelning.
Lunsen tittade på pappret, sedan på Chucken. Och slog igen dörren.
Femton minuter senare öppnades dörren igen. Nu stod där fyra män och tre kvinnor och stirrade på Chucken som borde vara vit. Den som såg ut att vara chef sa:
”Vi hade ingen aning om att Maybellene var inspelad av en neger. Vi kan inte tillåta att en nigger uppträder. Det strider mot den lokala ordningsstadgan.” Så Chucken fick åka hela vägen hem igen.
Elvis Presley hävdade under slutet av sin karriär att det inte gjordes några bra rocklåtar längre. Så när han, efter att Las Vegas lagt snaran kring hans hals, letade efter en gammal hederlig rocklåt så hittade han Promised Land. Vistelsen i Stax Studio i Memphis blev, inte minst tack vare låten, goda de här trista decemberdagarna 1973 när livet i övrigt var tungt.
Men inspelningen började dåligt. Presley trodde att man utsatts för invasion i form av fyra nya tekniker från New York. När han lyssnade på de första tagningarna gnällde han: ”Det låter som en typisk New York-mix”.
Det visade sig att en högtalare inte var inkopplad. Presley gillade aldrig New York. Tyckte där fanns för mycket fisförnäma kulturknuttar med ena benet hos psykiatern och det andra i pillerburken.
Chucken själv satt i förhör när Presley spelade in hans låt. En en- och en halvmeterhög skattmas (det var så Chucken beskrev honom) anklagade honom för skattefiffel. Så småningom fick han krypa in. Han började bli van, det var tredje vändan.
We had motor trouble,
that turn into a struggle,
halfway across Alabam'
and that hound broke down
and left us all stranded in
downtown Birmingham.
Sätter på en vinyl. Lyssnar på Berry, tänder ett ljus.
Delar av texten är från min roman Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - men det är alldeles sant i alla fall. Appropå den aktuella politiska debatten med kloka röda linjer mot SD så löd en recension av boken så här: "Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!" En del recensioner gillar man bättre än andra.
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)