fredag 9 december 2022

Verbal förlag gör en insats... :-)

 

Fram till Luciadagen ger förlaget 25 procents rabatt. Här

"Ska slå in Schlaugs bok i tre paket. Så får det bli. Den är ju rolig också! " Bernt Fredriksson

"Boken är ett mäktigt aktstycke. Den har kraften att bli epokgörande för en ny syn på liv och samhälle i en orolig tid."  Kjell Dahlström

"Oupphörligt intressant, fylld av fakta och bildande utvikningar. Mycket bra! 5 stjärnor!" Bibliotekstjänst

"Rekommenderas varmt." Sakine Madon

"Birger Schlaug har skrivit en bok som kan förändra liv."  Göran Hådén 

"Det är en förmån att läsa honom!" Anders Karlsson

"Birger Schlaug gör en heroisk insats..." Global Politics 

" Läs och glöd ikapp med honom!" Lotta Hedström

"Boken ger insyn och insikt på ett korrekt, ärligt och humoristiskt sätt." Rebecka Le Moine.

torsdag 8 december 2022

Bluesjammet som inte är med...

Listan över de mest (sönder)spelade jullåtarna är presenterad.

Det här bluesjammet fanns förstås inte med - men det skulle aldrig kunna bli sönderspelat...

onsdag 7 december 2022

Revoltmanifest för anomalier...

 

Vi var några som satt kring ett bord efter en föreläsning. Och så kom ett revoltmanifest till. Sen reste vi oss och gick. Var och en åt sitt håll.

HÄR finns hela krönikan att läsa.

tisdag 6 december 2022

Förlaget ger 25% på nya upplagan fram till Luciadagen.

 

Här når du förlaget.

Att skriva ett brev... och lite annat.

Undrar vad hon skriver. Kanske svar på ett brev hon fått. Ett kärleksbrev? Hon verkar tillfreds i alla fall. 

Jag gillar den här tavlan. Den finns på Nationalmuseum. Som några veckor ytterligare har fritt inträde.

Det hade definitivt inte sett lika vackert ut om hon suttit vid en dator och skrivit. Det är inte heller samma sak att få ett handskrivet brev och att få ett mejl. Det handskrivna säger så mycket mer om personen, i vart fall förr när vi fortfarande hade vana att skriva. Mejl är platta, som kommunikation ganska lustlösa, opersonliga hur personliga de än är.

Tragikomiskt nog så tänker jag alltid på det där med att skriva sina egna tal och debattartiklar när jag ser henne sitta där med pennan i hand. Måste bero på att min värld varit full av sånt, vilket på många sätt kan vara lite inskränkt.

Å andra sidan är det nog bra att som politiker skriva sina egna tal. Har förstått att partiledare - och även språkrören efter det att jag avgick vid sekelskiftet - har talskrivare. Jag tycker sådant är konstigt. Att hålla tal som andra har skrivit... Skulle aldrig falla mig in.

Förta gången jag hörde talas om det i Miljöpartiet var när Paolo Silva presenterades som Maria Wetterstrands talskrivare i medierna. Det var kanske tecken på att MP blivit etablerat som parti. Alltför etablerat enligt min uppfattning i så fall.


Att skriva sina tal och debattartiklar själv gör att de får en personlig profil - men än viktigare är att själva skrivandet kräver tänkande som gör att politikern blir något mer än bara en rollfigur som fått sina argument och sin retorik serverad. Kort sagt: det är ett otyg med talskrivare och spökskrivare.

Undrar vad kvinnan på tavlan heter. Maria? Eller Elinor?

Konstnären är i alla fall finländaren Albert Edelfelt. Han dog den 18 augusti 1905. På dagen 2 år före det att min mamma föddes. Vad nu det har med saken att göra. Edelfelt är begravd på Sandudds mycket vackra begravningsplats i Helsingfors.

Jag hoppas kvinnan på tavlan hade många år kvar att leva när konstnären förevigade henne. Tror det var bra år. Hoppas att hon aldrig lät sig reduceras till en rollfigur.

måndag 5 december 2022

Järngreppet

 
Järngreppet. Kristerssons hand hopklämd. Högsta domstolen (HD) i Sverige har konsekvent nekat
utlämningar till Turkiet med hänvisning till bristande rättssäkerhet och risk för tortyr.

Märkligt - eller kanske inte alls märkligt i Natotider - att Migrationsverket gör en annan bedömning än HD gällande möjligheten att utvisa personer till just Turkiet.
 
Var det inte demokrati och rättssystem vi skulle försvara?
 
Till och med de mest högljudda "försvarsvännerna" borde inse att demokrati, rättssäkerhet och frihet inte bör försvaras genom att ge upp demokratiska värden, slira på rättssäkerheten och ynkligt flina när ett järngrepp tas.
 
Har bara en sak att säga till regeringen: Sätt Natoansökan på paus, sluta låta er förnedras, sluta göra Sverige till åtlöje.

 

söndag 4 december 2022

Här är kapitel 2

 

Jag har fått frågor om jag har lust att lägga ut något ur boken. Så klart. Här är kapitel 2 som handlar om... tja, kolla själv:

DET hände sig på den tiden när socialdemokraten Anna Hedborg förskräckt meddelade att föräldrar tar ut ledighet alldeles obetalt. Detta förhållande beskrevs som en synd i sig. Ett icke önskvärt beteende. De kunde ju arbeta och göra rätt för sig. Producera. Skapa tillväxt och hoppas på lite högre pension en vacker dag.
 
I samma veva underrättades världen om att sådant ofog leder till allvarliga problem för näringslivet som inte riktigt vet var det har sina anställda. 
 
Avsändare för detta budskap var LO-chefen, tillika socialdemokraten, Karl-Petter »Kålle« Thorwaldsson.Att barnen får veta var de har sina föräldrar tycktes inte vara en försonande omständighet.
 
Året då detta meddelades var 2014. Då hade länge predikats att vår plikt är att arbeta och konsumera, hålla igång hjulen. Om detta rådde stor enighet. Vi levde redan under den överideologi som heter Arbetslinjen.
 
Ibland blir jag trött på sossar. De borde duga till mer. Till något bättre. De bär ju ändå på en historia som är ärofylld. Även om den historien ligger en bit bort.
 
Det kan, om man är lagd åt det hållet, tyckas aningen småttigt att reducera värdet av ett barn till en fråga om missade tusenlappar. Att barn också ger något – till exempel ökad mening med livet eller något liknande oekonomiskt trams – är ingenting ekonomismens härförare kan föra in i sina excelkolumner. De vill att vi skall vara fullt upptagna med begrepp som CV, karriär, heltid och drömmar om en pension som ändå ingen kan veta något om.
 
Det är ju så det skall vara. Det är så normen är. Det är så kulturen är. Det är så vi skall tänka, om vi vill vara goda samhällsmedborgare i ekonomismens tidevarv.
 
Det är något sjukt med att arbetarrörelsen anpassat sig så till den milda grad efter ekonomismens spelregler att dess företrädare på fullt allvar kan hävda att barns rätt till sina föräldrar, och föräldrars rätt till tid med sina barn, är ett bekymmer därför att det »ställer till trassel på arbetsmarknaden«. 
 
Betyder individens frihet så lite? Det är förskräckligt att så många av arbetarrörelsens företrädare – hand i hand med så många företrädare för liberalismen – anammat ekonomismens effektivitetshets. Om än på delvis olika grunder.
 
Ska vi ha någon värdighet kvar som människor måste vi bryta denna utveckling. Annars blir vi bara kuggar i ett ekonomistiskt jul som skall snurra allt fortare. Där staten och kapitalet med gemensamma krafter försöker förvandla allt mer av det som är våra civila liv till sådant som kan generera jobb och tillväxt.
 
Vi skall förmås reducera allt mer av det som är själva livet till en tillväxtmotor för att upprätthålla system som annars riskerar att krackelera.
 
Vi behöver en bred motreaktion mot denna utveckling. Den som kommer från vänster kan luta sig mot Nina Björk, vars argumentation är sylvass utifrån ett socialistiskt och feministiskt perspektiv. Hon ställde en av vår tids viktigaste frågor häromåret: Vad blir kvar av oss som människor om vi lägger ut allt mer av våra liv på entreprenad?
 
Den som kommer från höger kan luta sig mot Staffan Burenstam Linder, som för flera decennier sedan lika sylvasst konstaterade att vi hamnar i ett ekonomiskt slaveri om vi låter oss styras av tillväxtmanin.
Från grönt håll finns möjlighet att luta sig mot nästan alla gröna mödrar och fäder som formulerat tankarna i det som kallas grön ideologi.
 
Vi behöver en fredlig kulturrevolution som frigör oss från ekonomismens järnlag, befriar oss ur den tankebur som dominerar samhällsdebatten. Vi borde titt som tätt ställa oss frågan: Vad ska vi ha våra liv till?
 
Politiker borde ta livet på allvar, ta planeten på allvar, ta väljare på allvar. Vi alla borde – modigt och med stark integritet – ta Elin Wägners uppmaning på allvar: Skapa en vision om en värld med mening i. Hon var en av de första ekofeministerna, kanske den första som skapade en ideologisk väv av kvinnors rättigheter, ekologisk grundsyn och kamp för fred.
 
Hon gjorde det främst i boken Väckarklocka som kom ut 1941 och vars sista kapitel som heter Molnfödelse skakade om min världsbild och förändrade mitt liv. Du kan läsa en omöjlig intervju jag gjort med henne – hon dog en vecka innan jag föddes – som sista kapitel i den här boken. Hon sökte en vision om fred på Jorden, fred med jorden och fred med oss själva.
 
FLER BARNVAGNAR SÄTTER SNURR PÅ EKONOMIN, DE SOM LIGGER I ÄR MEST TILL BESVÄR...
Att föräldrar – jo, det är fortfarande mest mödrar – håller sig borta från arbetsmarknaden genom att ta ut obetald föräldraledighet eller jobba deltid uppfattas alltså som en förlust. För alla. För föräldrar, oavsett den enskilde förälderns uppfattning om saken. För näringslivet, för staten. Och för jämställdheten – som om den omöjligt kan vinnas utan att barn skall bli verktyg.
 
Vad barnen tycker har liksom inte med saken att göra, om jag förstått det rätt. Barnperspektiv är bara bra så länge det gynnar arbetslinje, tillväxt och konsumtion. Fler nya barnvagnar sätter snurr på ekonomin. Men de där som ligger i barnvagnen är mest till besvär. Snorar och drar ner tillväxten när föräldrar tvingas vara hemma. Vilket var det reella politiska innehållet i propåerna från de S-märkta Anna Hedborg och Karl-Petter »Kålle« Thorwaldsson. 
 
Den sistnämnde toppade sina ideologiska uttalanden i samband med att LO ville få fler småbarnsföräldrar att jobba heltid med att det "kanske kan leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis. Det får vi ta! Det viktiga är att kvinnorna inte fastnar i deltidsträsket"
 
Att långa dagar för småbarn kan innebära uppemot 12 timmar på deras »arbetsplats« är inget som bekymrar företrädaren för den stora fackliga organisation som med vidöppna ögon accepterat att traditionellt kvinnliga yrken varit sämre betalda än traditionellt manliga, att de som arbetar inom de sistnämnda ofta kunnat förhandla till sig sänkt arbetstid medan de som arbetar inom de förstnämnda drabbats av delade turer och därmed längre arbetsdagar. 
 
Det är enklare att göra barn till verktyg för ökad jämställdhet än att driva krav i löneförhandlingar och att på allvar förändra villkoren på arbetsmarknaden. Hyckleri är bara förnamnet. Min uppfattning är att småbarnsföräldrar som frivilligt – utan känsla av tvång från arbetsgivare, stat eller själva systemet – väljer att arbeta heltid naturligtvis skall göra det. Däremot sviker "samhället" de föräldrar som vill lönearbeta mindre.
 
Liberalerna då? Vad har de hittat på? Jo, föräldrarnas vård av sjuka barn kostar pengar, fem miljarder, meddelades upprört av den dåvarande folkpartistiska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström när influensan tog fart 2015. Föräldrar som är hemma med sina sjuka ungar är nedrigt såväl för staten som för företagen meddelades med emfas. Det är bättre att barnvårdare åker hem till sjuka barn så att deras föräldrar inte stör verksamheten i företagen. Företagen är, till följd av effektiviseringar och konkurrens och globalisering och modernitet och framgångar, så slimmade att föräldrar med barn är en säkerhetsrisk. Barn är att se som små missiler mot arbetslinjen. Men med barnvårdare som åker hem till de små liven skapas arbete, vilket den goda liberalen är noga med att påpeka. 
 
Ju mindre vi gör i den obetalda sektorn – till exempel att vara deltagande föräldrar för våra sjuka barn – desto mer kan vi göra till formaliserad ekonomi vilket är fint för tillväxten.
 
VAD ÄR DET ATT VARA MÄNNISKA
En gång i tiden skrev jag en aningen retorisk krönika om vikten av att rensa sin egen wc-krök. Jag tog mig friheten att uppmana den tidigare statsministern Göran Persson, som då lät bygga sitt nya boende i Sörmland, att låta bli rutavdraget och själv göra just detta: hålla rent på sin egen toalett. Det är liksom en del av livet, att ta hand om sina barn när de är sjuka, att hjälpa barn med läxan, att bädda sin säng, att diska sin disk och rensa sin krök. 
 
Det är nog bra att ta hand om sin egen byk för den som har förmånen att mentalt och fysiskt kunna göra det. Om inte alltid, så åtminstone ofta. 
 
Det är en del av livet, en del av att vara människa. En del av att vara rustad om arbetslivet kollapsar. En del av att skapa självförståelse och självtillit. Därför är det viktigt att värna sådant som ligger utanför marknad och stat, sådant som tillhör det obetalda, sådant som tillhör den civila sektorn där vi inte har annan roll än att vara människa. Inte kund, inte rollspelare, inte konsument, inte producent. 
 
Denna grundsyn är en del av det jag uppfattat som varande grön ideologi. Det är tveksamt om Miljöpartiets nuvarande ledning håller med mig. Det kanske numera – så har det berättats för mig – bara betraktas som mossig »schlaugism« av de mer trendkänsliga gröna företrädarna. Tja, mossa är i alla fall grön.
 
Det är således inte bara allehanda socialister och liberaler som älskar arbetslinjen så högt att de gärna vill dränera den civila sektorn – den sektor där vi obetalt gör saker i vår vardag. Så här beskrev miljöpartisten Per Bolund, biträdande finansminister efter valet 2014 och sedermera språkrör, sin framtidsvision: 
 
»När jag kommer nedför trappan står min frukostpåse utanför ytterdörren som vanligt... Jag öppnar tvättpåsen som kom från tvätteriet igår kväll och tar fram en struken skjorta och ett par byxor. Samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till min stilguide, han lyckas alltid köpa in rätt kombination plagg för att skapa en klädstil jag trivs med«. 
 
Per Bolund drömmer om »ett enkelt och smidigt liv baserat på mängder av tjänster«. Inför kvällens teaterbesök har han »avtalat med läxhjälpen att de tar hand om barnen även i kväll« Per Bolunds vision, som den uttryckts här, har inte ett dyft med vad jag trodde var grön ideologi.
 
Men, visst, jag kan ha fel. Hur som helst utvecklas partier, och i det här fallet kanske var Per Bolund som drev sin egen linje.
 
Ju fler vardagliga handlingar som förvandlas till tjänster på marknaden desto bättre för den ekonomiska tillväxten. Och det är en övergripande strategi att värna just tillväxten. Vi kan bädda varandras bäddar, diska varandras diskar, rensa varandras krökar och vara hemma hos varandras sjuka barn. Eller som det allt för ofta är: den nya tidens arbetare, gärna i av prekariat, levererar tjänster och service till oss som är mer bemedlade och som kan göra avdrag på skatten. På det sättet kan vi göra »ekonomisk utveckling« av allt. Vi som är mer bemedlade erbjuds avdrag för allehanda ting – när de mindre bemedlade ges stöd kallas det bidrag.
 
Frågan som bör ställas är:Vad är en människa? Vad är det mänskliga livet? I ekonomismens tidevarv är svaret ganska beklämmande: Människan är kugge i ett ekonomistiskt hjul och det mänskliga livets allt viktigare uppdrag är att bevara ett ekonomistiskt system. Vi ska arbeta mer så vi kan konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan arbeta mer så vi kan... Så var det väl aldrig meningen? Inte var det drömmen som vare sig Karl Marx eller John Stuart Mill, den gamle liberalen, hade.
 
KAMP FÖR GAMLA HEDERLIGA KLASSJUKDOMAR
Deltid är ett obskyrt – rent av hatat– begrepp i den politiska debatten. Visserligen har arbetslösheten varit hög i årtionden, men det ska vi inte prata om nu. För nu ska vi prata om att DU, din lata oansvariga typ, inte bara ska jobba heltid utan också skicka ungarna till förskola fortast möjligt. På heltid. Gärna på nätter också. Gärna så fort barnet fyllt ett år. Därför ska kommuner ställa dagis till förfogande dygnet runt. Om det är röda, rosa och tydligen också en drös gröna överens. Och Svenskt Näringsliv förstås.
 
Småbarnsföräldrar skall ges möjligheten att få jobba nätter och på oregelbundna tider, meddelade ett gäng S-märkta kommunalråd före valet 2014. Möjligheten! Det är direkt ohälsosamt att arbeta på oregelbundna och obekväma arbetstider. Hur vore det om vänstern tog till sig det budskapet istället för att vara duktiga idioter i en samhällsutveckling som medför att det reella klassamhället förstärks? 
 
Forskning visar på såväl samband mellan sömnbrist och fetma, som att störning av dygnsrytmen leder till sämre ämnesomsättning, minskad insulinproduktion och ökad risk för diabetes. Gamla hederliga klassjukdomar. Och var så säker, det är inte vi med goda inkomster och goda fria arbeten som lär drabbas av de där klassjukdomarna. Det är inte ens kommunalråden som skriver att nattöppen förskola »möjliggör för fler kvinnor att kunna jobba obekväma arbetstider, vilket leder till en högre inkomst och bättre pension«.
 
Inte ett enda parti sätter målet att inga småbarnsföräldrar skall tvingas till jobb på obekväm arbetstid eller oregelbundna arbetstider. Tvärtom, här skall inte bara sjukhus, brandstationer och polisstationer ha öppet dygnet runt, utan varenda galleria borde hålla öppet dygnet runt så att jobb skapas och så att vi begriper att vår uppgift är att konsumera mer. Fritid som inte nyttjas för att konsumera är olönsam. BNP mår inte bra av att hängmattor används. De får gärna säljas. Men de ska användas i så ringa omfattning som möjligt. 
 
Vad är det för arbetarrörelse vi försetts med i detta land? Först ställer rörelsen sig bakom en pensionsreform som innebär att pensionerna sänks medan pensionsmäklare och fondägare kan skära guld med täljkniv på pensionsmarknaden. Sedan ser den till att låginkomsttagare betalar löjligt hög skatt på sin inkomst, medan höginkomsttagare kommer allt mer lindrigt undan – inte minst genom låg skatt på kapitalinkomster. Slutligen har dess företrädare i årtionden motsatt sig sänkt normalarbetstid, vilket bidragit till att arbetslösheten varit så hög att ensamstående föräldrar med små barn kunnat jagas ut på nätterna för att kunna försörja sig. Och få möjligheten att tillskansa sig gamla fina klassjukdomar.
 
Skälet till allt detta är att också vänstern – allehanda liberaler ska vi inte tala om i detta fall – låter idén om den eviga tillväxten väga tyngre än människors livskvalitet och värdighet.
 
Många i vänstern har fastnat i tillväxtmanin. De hjälper därmed Svensk Näringsliv att reducera människan till en produktions- och konsumtionsvarelse vars uppdrag det är att hålla igång ett ekonomiskt hjul som ska snurra fortare och fortare. Dygnet runt. Ungjävlar är i vägen. Bortsett från att deras förekomst i samhället genererar försäljning av barnvagnar och ett överflöd av kortlivade leksaker som forslas över haven i en allt snabbare takt. Reklamens uppdrag är att hjälpa barn och föräldrar att förstå att de inte mår bra av otrendiga kläder, förra årets modell av smartphone eller ens jeans som håller.
 
Jag har svårt för delar av feminismen och delar av vänstern eftersom så många självpåtagna och valda företrädare anammat ekonomismens idé om att det mesta skall reduceras till enkelt mätbara värden där arbete, konsumtion och siffror på konton är det som räknas. Jobba heltid! Gör karriär! Tänk på dig själv – men bara i mätbara excelanpassade termer. Istället för att kritisera männens traditionella sätt att leva bör tydligen alla leva samma torftiga liv vars värde räknas i konsumtionsutrymme, CV och heltid.
 
Hur mycket i livsinkomst förlorar den som jobbar mindre än 40 timmar i veckan när ungarna är små? Detta räknas det ständigt på. Det går nämligen att räkna på. Och det är förvisso en relevant fråga i ett samhälle som krackelerar på grunt av ökande ekonomiska klyftor och underskott på rättfärdighet. Men den frågan räcker inte. Det krävs en fråga till: hur mycket förlorar den som inte jobbar lite mindre när ungarna är små? Den frågan kan inte besvaras med en procentsats så den är obekväm, det blir liksom inget kvantitativt svar utan kvalitativt. Och kvalitet – precis som doft, smak och känsla – är svårt att föra in i - excelkolumner.
 
VI BEHÖVER EN EKONOMI SOM OM MÄNNISKAN BETYDER NÅGOT
Kommer du förresten ihåg – eller har hört talas om – debatten som fördes innan maxtaxan på dagis infördes? Inför valet 1998 ville statsminister Göran Persson i slutskedet leverera något fint. Jo, det var för barnens skull. Hette det. Det lät ju fint. Men hela idén baserades på att föräldrar skulle stimuleras att ha barnen längre tid på dagis så att de själva skulle kunna lönearbeta mer och bli duktiga kuggar i samhällsmaskineriet som kräver tillväxt, heltid, arbetslinje.
 
Jobba-din-jävel-och-gör-din-plikt-som-kon-sument och begrip att du skall skämmas om du smiter undan och tar hand om dina barn, när du egentligen skulle kunna jobba så näringslivet vet var det har dig och så att du kan drömma om en pension som du förmodligen ändå blir blåst på.
 
I samma anda meddelades alltså femton år tidigare, ur samma ideologiska bunke via Anna Hedborg och Karl-Petter »Kålle« Thorwaldsson, att »den obetalda föräldraledigheten« måste stramas åt. LO tyckte att det bara ställer till trassel på arbetsmarknaden. Jo, det trasslar verkligen till det, meddelade också arbetsgivarna. Saltsjöbadsandan hade slagit till igen Jag tycker inte om det. Vi behöver en större berättelse om människan, planeten och livet än den som levereras av dem vars bäst-före-datum har överskridits med många år. 
 
Kort sagt: vi behöver en vision av en värld med mening i, vi behöver en ekonomi där människan betyder något. Det behövs insikt om att vi lever på en begränsad planet, där vi som varit fräcka nog att kalla oss homo sapiens– den visa människan – är en av flera livsformer som är beroende av varandra.
 
Slut på kapitel 2...
Verbal förlag ger 25% rabatt på boken - tack! - fram till Luciadagen. Ange koden "Jul2022".

 

 

lördag 3 december 2022

Fina gnället på gång igen...

Lustigt, den låt som programledaren för Sommartoppen 1965 (Pekka Langer) presenterade som Gnället i kapellet snurrar numera runt på sociala medier. Låten toppade försäljningslistan i England och nådde andra plats i Sverige på midsommarafton 1965. Här i en av alla reaktionsversioner:




fredag 2 december 2022

Avlopp

Politisk ledning upptäcker läckande avloppssystem.
Nej, rubriken syftar inte på de delar av den politiska debatten som kan liknas vid sådant som forslas ut ur avloppsrören. Utan om de rent fysiska avloppsrören. 

De uppmärksammas allt mer eftersom de steg för steg krackelerar. Varför krackelerar de? Jo, de är gamla, slitna och behöver renoveras eller bytas ut.  

Den samlade kostnaden för detta ligger i mångmiljardklassen. Och jag menar mång. Enormt mång. 

En politiker/föredetting påpekade detta redan för mer än ett kvarts sekel sedan. Gissa vem... Vi var förresten fler. Det var då en systematisk genomgång av hela avloppssystemet borde påbörjats, med restaurering och byte av såväl rör som system. 

Men det var väl inte så röstdragande förstås. Trots att det borde ingått i det som kallas försvar.

torsdag 1 december 2022

Och så är nya upplagan ute...

Dessvärre tog boken slut innan en ny upplaga han tryckas. Men nu finns den igen. I lokal bokhandel såväl som på nätet, bland annat hos Bokus:



onsdag 30 november 2022

Staten utan ansvar...

Elbil. Har en sådan. Liten, smidig tyst, felfri, inte överdrivet materialslukande batteri, klarar dock 42 mil på sommaren, drygt 30 vid smart körning i kyla. Laddar oftast hemma, vilket är dubbelt bra eftersom vi har solpaneler som ger el. Lena har den till och från jobbet, vilket blir 9 mil om dagen, fem dagar i veckan. Perfekt!

Men. Infrastrukturen. Den är usel. Staten har inte tagit ansvar alls, det vill säga det är lika illa som när det gäller bredband. Där också ett myller av mer eller mindre - ofta mindre -  seriösa aktörer är så kallade spelare...

Usla samarbeten - fiber från Vingåkers kommun slutar några få kilometer från vår by som ligger i Finspångs kommuns ytterkant där vi får vänta ännu minst ett år på bredband... Statsråd, med ansvar för bredband, har pratat, pratat och pratat men varit och är helt uppfyllda av det som kallas "marknadsperspektiv" istället för medborgarperspektiv. Hade det sistnämnda rått så hade allt varit klart för länge sedan, förmodligen till lägre kostnad om det skett utan vinstintresse utan för medborgarnas bästa.

Samma sak med laddstolparna... Staten kunde inte ens kosta på sig att kräva ett gemensamt betalsystem, nu ska det laddas ner alla möjliga appar som fungerar och inte fungerar, märkliga betalkort som stundom fungerar vid stolparna, stundom inte.

Säg som det är: staten och dess politiskt ansvariga har varit och är usla på ansvarstagande inför sina medborgare. Trots att det är medborgarna - i betydelsen vi som bor och verkar i det här landet - utgör själva grunden för staten och dess politiker.

Skämmes ta mig fan!

(Just hemkommen från en turné som inte kunde bygga på tågresande eftersom tågen ställs in, är försenade och dess hela infrastruktur delats upp på så många "aktörer" att alla kan skylla på varandra och ingen har ansvar. Allt medan generaldirektörer och liknande på "entreprenadsidan" göds med feta löner med motivet att de har stort ansvar... Ibland önskar jag att jag varit kvar i riksdagen, rent av som språkrör, och kunnat läsa lusen av alla undflyende kolleger i talarstolarna, fladdrande generaldirektörer och figurer som ser sig som "spelare" på marknaden... Vem i h-e vill låta sina liv, sina vardagar, sin framtid, avgöras av sådana som identifierar sig som spelare... ) 

Tack för idag, slut för idag.


tisdag 29 november 2022

Än lever den gamle...

Vem lyssnar på den där gamlingen... sa en ung man, påhejad av sina partikompisar i bunkerns närhet. Gamlingen var jag.

Och det jag sa var "omodernt". Grönt var numera ekomodernism... och då var kritik av tillväxtmantat, arbetslinjen och kritisk analys av frihandel in absurdum bara gamlingars retorik.

Igår fylldes Immanuelskyrkan i Jönköping. Massor med människor. Där satt kloka miljöpartister också. Från region och kommuner. Och dom verkade nöjda med det jag sa... gamlingen lever, de gröna grundvärderingarna lever... hur mår de unga glina som röjde runt i bunkern?

Slut på årets föreläsningar. Bara jag slipper höra de värsta jullåtarna inväntar jag nästa års föreläsningar med tillförsikt...

måndag 28 november 2022

Trots allt, vi blir allt fler...

Jaha, turné en gång till. Föreläsningar. I helgen för SNF i Stockholm. Idag för alla som vill i Jönköping. 

Lustigt, har hållit på så här ända sedan hösten 1985. Tusen föreläsningar, eller snarare fler än så. Kunde jag inte ana när jag gick i småskolan i Handen söder om Stockholm, eller när jag skoltrött gick ut Norra Latin som student. 

Jobbade med lite av varje, studerade vidare. Men ingenting talade för att jag skulle bli en figur som pratade och pratade och pratade... privat gör jag ju inte alls det, är för det mesta tyst, lyssnar hellre än pratar. Det sitter väl kvar sedan barnsben, jag stammande nämligen. Och då var det lugnast att hålla tyst.

Samhällsdebatten är torftig på många sätt, ekonomiskt starka tankesmedjor med särintressen dominerar och skapar bilder av verkligheten som är totalt verklighetsfrämmande... De stora, finansiellt starka normskaparna är de som vill få oss att tro att timmerplantage är skog, att vinstuttag från skolor är fullständigt naturligt, att ekonomisk tillväxt är svaret på alla problem, att vi i Sverige inte bidrar till krigshetsen, att vi till och med att fria från korruption. 

Hur många är det som i kväll säger ungefär det jag ska säga ikväll i Jönköping? Några stycken är vi i Sverige, många fler i Europa och världen i övrigt. Sverige ligger snarast efter i framtidsdebatt.

Vi är faktiskt ganska många som vet att våra samhällen har nått dithän att gamla lösningar inte längre fungerar. Vi som fattar att varje tidevarv har sina lösningar. Och att nästa steg i samhällets evolution inte är desamma som de steg som fört oss hit.

Vi som ser skuldberget bli allt större, prekariatet som växer fram, ser utsläpp av växthusgaser och skövlingen av naturresurser som sätter spår som aldrig förr. Lägg till det att demokratiska värden urholkas och som gör många av oss inte bara bedrövade utan rent av förbannade.

Vi är många som vill se något annat.
Vi som vill utmana rådande system och strukturer,
vi som tror på en fredlig kulturrevolution,
vi som känner att någonting grundläggande blivit fel trots att så mycket blivit bättre,
vi som tror på gemensam säkerhet, inbördes hjälp och uthålligt samhälle,
vi som tror på självtillit som en möjlighet att möta världen utan rädsla,
vi som tror mer på livslinje än på arbetslinje,
vi som tror mer på människor i samverkan än på staten och kapitalet,
vi som känner att ekonomismen håller på att ta strupgrepp på framtiden,
vi som vill ändra spelreglerna så att frihetlighet och rättfärdighet kan gå hand i hand inom de ramar som naturen sätter.
Vi som tror på en utveckling bortom tillväxt- och konsumtionssamhället.
Vi som vill vara med och skapa opinion för en djupare debatt om vart vi är på väg - och vart vi skulle kunna vara på väg om vi bara vågade.
Vi som tror på omställning.
Vi som tror på omstart.
Vi som tror på omtanke.

Vi är fler än de flesta av oss tror...

söndag 27 november 2022

Och sen då, när kriget är slut?

Nog är det klent med långa tankar när kriget och dess följder debatteras. Insikten
av att det ska fungera också efter kriget saknas ibland, balansgången med att straffa och undergräva framtida demokratisk utveckling är allt annat än lätt. 

Vi har att leva med ett Ryssland även efter det att Putin-regimens krig är slut. Redan nu ser vi hur Ryssland steg för steg förvandlas till system som rådde i Sovjetunionen. Cementeras detta kommer vi att ha ett långsiktigt problem - framför allt kommer vanliga ryssar att få ett helvete.

När vi i väst nu har som mål att krossa den ryska ekonomin på alla upptänkbara sätt - utom att omedelbart stoppa importen av gas, olja och uran eftersom det är ett pris vi tydligen anser vara för högt - så finns den uppenbara risken att om tio år inte bara har en isolerad och eländig variant av Nordkorea inpå knuten utan mängder med människor som känner hopplöshet.

Kan lärdomarna av första världskriget vara till nytta? Vinnarsidans hantering av Tyskland kom att göda ett monster. Hur västvärlden skall balansera för att inte göda ett sådant är faktiskt värt en del tankemöda som jag tycker saknas i dagens akuta debatt.

Har jag några bra svar? Nej. Bara frågor. Det borde de som har makt också ha.

En av dem som skrev om situationen efter första världskriget var Elin Wägner. I sin bok Från Seine, Rhen och Ruhr förklarade hon varför vinnarna av kriget skulle skapa ett monster. Här skriver jag om boken. 


lördag 26 november 2022

Ja, det är nog ett av problemen...

Svar på frågan vad Tobias Billström anser sig kunna bidra till i Utrikesdepartementet är nog, med hans politiska historia, ett av problemen:


fredag 25 november 2022

Här råder fundamentalism utan att människor ser den...

Sverige är det enda land där ägare av offentligt finansierade skolor får ta ut vinst ur verksamheten. Men
hur många vet att vården i Sverige också är unik? I vart fall i Västeuropa. Vi har nämligen ingen etableringskontroll. Lönsamhet, inte vårdbehov, styr svensk vård...

 
Göran Dahlgren, tidigare chef för socialdepartementet sjukvårdsenhet och nu gästprofessor i Liverpool, säger i DN:
 
- Det strider mot den behovsstyrning av vården som slås fast i hälso- och sjukvårdslagen och de etiska principer som riksdagen fastställt.
 
Javisst är det så. I Sverige etablerar sig läkare mest där det finns friska patienter, lönsamma patienter.
I min bok Vad ska vi ha samhället till? beskriver jag hur marknadsperspektivet dominerar över medborgarperspektivet i Sverige. Och hur detta är urbota korkat. 
 
Sverige är ett fundamentalistiskt land på många sätt. Dessvärre verkar medborgarna inte fatta hur fundamentalistisk Sverige faktiskt är. Kan det möjligen beror på att Socialdemokraterna aldrig satt ner foten?
 
Hela idén o "marknadisering" sjösattes när Svenska Arbetsgivarföreningen på 70-talet påbörjade en motkampanj som reaktion på LO:s och Socialdemokraternas införande av löntagarfonder. Som svar inrättade man tankesmedjor, bokförlag och erbjöd gratismaterial till skolor och inrättningar.
 
Det gick bra för hela det projektet. Kanske till och med för bra också enligt de som startade upp det hela. Fundamentalism var ju inte riktigt meningen, de hade nog tänkt sig mer motstånd. Men det svenska facket - ett av världens starkaste sett till medlemmar - satte aldrig hårt mot hårt. Lika lite som sossarna. Och så blev marknadsfundamentalismen normaliserad. I Sverige. Utan att de flesta förstått att vi är unika. Lägg till att vi är ett av de få länderna som inte har vare sig arvs- eller förmögenhetsskatt ens på mycket stora arv och förmögenheter.
 
Så var det då det hör med sjukvården...
 
I DN läser jag att danska Folketinget i somras beslöt att unga läkare skulle tvingas praktisera mer i glesbygd. Att regleringen skulle skärpas än mer. Är det inte Danmark som lovprisas av den nya svenska svenska regeringen? Men det kanske bara gäller de delar där invandrare sätts åt...
 
Bilden: Av Ernst Josephson, 1882. Finns på Nationalmuseum.

torsdag 24 november 2022

Bollar i nät

Fotbolls VM. Qatar. Mutor. Korruption. Fifa. Första VM jag inte bryr mig om. Finns annat att gotta sig åt... som den makalösa upphämtningen efter 4-0 i baken efter 55 minuter - upphämtningen designad av Kim Källström som förbundskaptenen ratat... Njut! Här:


onsdag 23 november 2022

Sånglig kommentar till klimatmötet som just avslutats...

 


Ordna till dina glesa testar
låna min kam och tvätta din trut
dagen är slut
festen är över fast alla festar
talet har tystnat fast alla talar
döden tar fatt dig i desssa salar
håll andan en kort minut
och smyg sen försiktigt ut.

Kan du förstå vad som här passerar?
fattar du vad det är som sker?
död är allting du ser
hur du än grubblar och kalkylerar
hur du än frågar och söker minnas,
kommer den stunden att återfinnas
gå härifrån jag ber
låt bli - drick inget mer

Res dig se dig nu kring försiktigt
gå bort till dörren som gapar ljus
lämna ditt krus
det som ska göras ska göras riktigt
det som ska göras ska göras snarast
gå dit där ljuset syns vara klarast
glöm detta onda rus
aldrig mer antabus

tisdag 22 november 2022

Lögn som politiskt verktyg för att motivera maktskifte och krigshandlingar...

Aldrig har det ljugits så mycket medvetet i en valrörelse som det gjordes i den  senaste. De partiledare som nu bildat regeringsunderlag ljög något alldeles förfärande.

Men, visst, ibland måste politiker ljuga, den som svarar ett ärligt ja på frågan om valutan ska devalveras nästa dag skulle kunna skapa totalt kaos...

I krönikan beskriver jag några inhemska såväl som direkt hemska lögner som lett till, eller bidragit till, miljoner människors död. Så vem ska vi tro på i frågan om Nord Stream...?  Här finns krönikan.

måndag 21 november 2022

Prat och stockar...

 

Den 28 november är det dags för Jönköping och prat om min bok. (Immanuelskyrkan kl 18.00) 

Vid ett tidigare "prat" i stan såg det ut som på bilden... 
 
I publiken satt både Elvis gamla trummis (DJ Fontana) och gitarrist (Scotty Moore). Fontana hasade fram till trummorna så småningom. Min son fick trumstockarna, signerade av mästaren...

söndag 20 november 2022

Lögnen som verktyg

Inte interiör från Tidö Slott.

 

Aldrig har det ljugits så mycket i en valrörelse som det gjordes i den senaste. Lögnen har accepterats, blivit en del av politikens verktyg för att vinna makt.

De partiledare som nu bildat regeringsunderlag ljög något alldeles förfärande.

  • Självfallet visste de att den där utlovade elkompensationen inte skulle kunna betalas ut i november, 
  • självfallet visste man att dieselpriset inte skulle kunna sänkas så där som de hävdade, 
  • självfallet visste de att de vapenslag som man krävde att Sverige skulle skicka till Ukraina inte skulle kunna skickas där och då, 
  • självfallet visste de att Ringhals inte skulle kunna starta upp igen, 
  • självfallet visste de att ny kärnkraft inte kan byggas på tre år, 
  • självfallet visste de att rättsväsendet inte skulle få 20 nya miljarder, ändå sa man det...
  • självfallet visste de att...
Får man ljuga? Svaret är komplicerat och så här skrev jag om det i boken Svarta Oliver och Gröna drömmar:

"Politiker är ibland tvingade att ljuga. Den politiker som inte förnekar en förestående devalvering kan kosta sitt land mycket. Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken.

Göran Persson ljög om sina avsikter att bli statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering. Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti - det kan han ju aldrig ha trott.

Jag ljög om stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst. Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick välbetalda EU-jobb.

Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Bilbranschen genomförde en mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men Bilbranschen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam...

Den lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna.

Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år!

- Jamenherregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...

Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.

Journalister ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Ledarskribenter ljuger för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka debattörer till studion.

Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt. Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt."

Slut citat. Journalister då? Låt mig berätta om några erfarenheter, men kom ändå ihåg att de flesta journalister gör ett bra jobb med ärligt syfte.

Den välmeriterade journalisten på SVT skulle göra ett inslag om det hen kallar modern och omodern miljöpolitik. Hen har fått för sig att Stefan Edman, socialdemokratisk miljödebattör, stod för det moderna i form av ekonomiska styrmedel medan jag, som var språkrör för MP, stod för det omoderna i form av mer förbud. 

Idén hade, så vitt jag kunnat utröna, kommit från Stefan som skrivit en erbarmlig artikel.

Problemet för själva upplägget var att jag talade mycket om ekonomiska styrmedel, jag hade ju själv utrett grön skatteväxling. Intervjuaren var inte nöjd, det passade inte in i det tänka upplägget. Så hen ställer om frågorna, gång efter gång.

Jag misstänker att nu är det något skumt på gång. Jag ber partisekreteraren komma in. Vilket han gör. Intervjuaren fortsätter, blir nöjd till slut. Och klipper ihop en intervju som ger intryck av att jag säger något jag inte alls säger. Och så lägger man till en infam bildsättning som ska förstärka intrycket av det som alla inblandade vet är lögn.

Självfallet blir vi förbannade, det intervjuaren inte vet är att vi haft en bandspelare igång under sista delen av intervjun. Partisekreteraren skriver till den välmeriterade intervjuarens chef, berättar hur det gått till.

Intervjuaren blir sur, hör av sig och tycker att vi borde pratat med hen istället för chefen.

Det tragiska är att jag inte ens nu, trots att ett kvarts sekel gått, förmår att ta något inslag som intervjuaren/kommentatorn gör på riktigt allvar, hur seriöst det än må bara. Hen har i mina ögon ingen som helst trovärdighet kvar. Vilket känns ledsamt.

Vad kan man lära av detta? Kanske inte mer än det du redan vet. Nämligen att allt behöver inte vara som det ser ut. Särskilt inte när medier lagt ner rejält med tid och pengar för ett inslag eller program - och sedan visar det sig att upplägget inte håller. Då händer att man fullföljer projektet, vinklar och kör.

Eller vad sägs om en långt program som framlidne Bo Holmström var programledare för. En stackars journalist sänds till MP:s kansli för att göra en intervju som utgick från att jag - till skillnad från marina forskare som man intervjuat - skulle hävda att Östersjön riskerade att dö knall och fall.

Det hade jag aldrig hävdat - bottnar kan dö i stora områden med förfärande konsekvenser - men journalisten vägrade nöja sig med att jag svarade exakt som de marina professorerna... 

Intervjuaren ville göra om gång på gång för att få mig att säga nåt hen kunde använda sig av - så hen skyllde på bakgrundsljud för att ta om frågorna, skyllde på dåligt ljus för att ta om frågorna, skyllde på att bakgrunden kunde bli bättre - men jag svarade likadant varje gång.

Så fick hen för sig att dra iväg ut till en rondell i Stockholm, där skulle vi ta intervjun istället. Jag förstod ju varför, men ville se hur långt han kunde gå... Vi tid mitt i rondellen, bilarna forsade omkring oss, det var ett jävla liv, men jag blev inte så stressad som hen ville att jag skulle bli...

Hela processen med detta tog över 90 minuter. När programmet kom så påstod Bo Holmström att MP ansåg något som jag aldrig sagt och hela intervjun med mig var nedklippt till cirka tio sekunder  som kunde tolkas, efter Holmströms inledning, som att jag sa något jag inte sagt... 

Jag skrev till intervjuaren som hävdade att han var oskyldig, att han inte stod för klippningen och att jag väl visste "hur Bosse är...".  Om jag trott en enda sekund var den trevlige pricken gjort i teve därefter? Svaret är nej. Ibland skriver han, som pensionär, lite smått och gått på Namn och Nytt i DN.

Även trevliga prickar kan låta sig köpas för att göra medvetna skitreportage.

Och så till den där journalisten som ägnar sig åt grävande. Hen har gjort massor med bra program som jag gillat. Men så var jag med i ett program som en av flera intervjuade - programmet var helt i linje med vad jag själv ansåg vara rätt, men problemet var att hen klippt mina svar så att svaren föll än mer in i vad grävandet ville uppnå, mina svar lät mer ensidigt kategoriska än de varit.

Därmed tappade jag tron på allt den journalisten skulle komma att göra och allt vad hen gjort, vilket gjorde lite ont för vi hade ofta samma utgångspunkt och samma ståndpunkt i de frågor hen grävde i.

Det är, för såväl politiker som journalister, en lång väg att bygga upp riktigt stort förtroende, det kan gå väldigt fort att rasera alltihopa på ett sätt som inte går att reparera. Ni tre vet vilka ni är. Vill bara meddela att vad ni än gör - och ni gör en massa bra - så kommer jag inte att lita på er. Sorry!

Visst, de där falsarierna kan ju tyckas harmlösa i det stora hela. Det finns värre lögner, att de används i icke-demokratier är väl känt och en del av att vara icke-demokrati. Problem av större dignitet uppstår när ledare som är demokratiskt valda ljuger och lögnen kan trigga krig och massdöd.
 

Tony Blair ljög tillsammans med sin kompis George W Bush om Iraks kärnvapen - en lögn som a) skulle legitimera det militärt angreppet på Irak och b) satte igång hela det elände som därefter drog igång. Inklusive gödandet av det som blev känt som IS. Ändå bjuds Blair in på festligheter som vore han värd beundran.

Sanningen dyker ofta upp när hemligstämplingarna gjort sitt och arkiven öppnas. Alla de som var blinda och döva inför kommunismens vedervärdiga baksida lär fått sig en tankeställare när de östtyska arkiven öppnades och allt vedervärdigt las i öppen dager. Vi var många som visste hur det också innan arkiven öppnades, som hade sett skiten.Men visst, auktoritära länder förväntar man sig inte annat av än lögner. Värre när demokratier agerar. Som i det här fallet:

  • Den 4 augusti 1964 hävdade USA, under demokratisk regim, att nordvietnamesiska torpedbåtar angripit ett amerikanskt krigsfartyg på internationellt vatten i Tonkinbukten.
  •  Detta besvarades med flygbombningar av Nordvietnam. 
  • 50 år senare offentliggörs sanningen: Allt var påhittat för att kunna motivera amerikanskt anfall. Det var en amerikansk jagare, USS Maddox, som hade öppnat eld först. 
  • Ett påstått annat anfall från nordvietnamesiska torpedbåtar hade aldrig ägt rum. 
  • Allt var lögn. 
  •  Minst 2 miljoner dog under Vietnamkriget.
Borde vi inte lära oss något av detta när vi - inte minst svenska medier - har en sådan fäbless för att lita just på amerikanska uppgifter om vad som hänt och inte hänt? Vi borde vara mer kritiska än de flesta av oss är. 

Demokratier har i vart fall flera fördelar, det gäller även den amerikanska. Hade rysk eller kinesisk eller indisk politik accepterat så många kritiska filmer om sina länders skumraskaffärer som tillåts i USA hade mycket varit vunnit. Faktiskt.

Bilden är inte en interiör från regeringsförhandlingarna på Tidö Slott.