DET hände sig på den tiden när socialdemokraten Anna Hedborg förskräckt meddelade att föräldrar tar ut ledighet alldeles obetalt. Detta förhållande beskrevs som en synd i sig. Ett icke önskvärt beteende. De kunde ju arbeta och göra rätt för sig. Producera. Skapa tillväxt och hoppas på lite högre pension en vacker dag.
I samma veva underrättades världen
om att sådant ofog leder till allvarliga problem för näringslivet som inte riktigt vet var det har sina anställda.
Avsändare för detta budskap var LO-chefen, tillika socialdemokraten, Karl-Petter »Kålle« Thorwaldsson.Att barnen får veta var de har sina föräldrar tycktes inte vara en försonande omständighet.
Året då detta meddelades var 2014. Då hade länge predikats att vår plikt är att arbeta och konsumera, hålla igång hjulen. Om detta rådde stor enighet. Vi levde redan under den överideologi som heter Arbetslinjen.
Ibland blir jag trött på sossar. De borde duga till mer. Till något bättre. De bär ju ändå på en historia som är ärofylld. Även om den historien ligger en bit bort.
Det kan, om man är lagd åt det hållet, tyckas aningen småttigt att reducera värdet av ett barn till en fråga om missade tusenlappar. Att barn också ger något – till exempel ökad mening med livet eller något liknande oekonomiskt trams – är ingenting ekonomismens härförare kan föra in i sina excelkolumner. De vill att vi skall vara fullt upptagna med begrepp som CV, karriär, heltid och drömmar om en pension som ändå ingen kan veta något om.
Det är ju så det skall vara. Det är så normen är. Det är så kulturen är. Det är så vi skall tänka, om vi vill vara goda samhällsmedborgare i ekonomismens tidevarv.
Det är något sjukt med att arbetarrörelsen anpassat sig så till den milda grad efter ekonomismens spelregler att dess företrädare på fullt allvar kan hävda att barns rätt till sina föräldrar, och föräldrars rätt till tid med sina barn, är ett bekymmer därför att det »ställer till trassel på arbetsmarknaden«.
Betyder individens frihet så lite? Det är förskräckligt att så många av arbetarrörelsens företrädare – hand i hand med så många företrädare för liberalismen – anammat ekonomismens effektivitetshets. Om än på delvis olika grunder.
Ska vi ha någon värdighet kvar som människor måste vi bryta denna utveckling. Annars blir vi bara kuggar i ett ekonomistiskt jul som skall snurra allt fortare. Där staten och kapitalet med gemensamma krafter försöker förvandla allt mer av det som är våra civila liv till sådant som kan generera jobb och tillväxt.
Vi skall förmås reducera allt mer av det som är själva livet till en tillväxtmotor för att upprätthålla system som annars riskerar att krackelera.
Vi behöver en bred motreaktion mot denna utveckling. Den som kommer från vänster kan luta sig mot Nina Björk, vars argumentation är sylvass utifrån ett socialistiskt och feministiskt perspektiv. Hon ställde en av vår tids viktigaste frågor häromåret: Vad blir kvar av oss som människor om vi lägger ut allt mer av våra liv på entreprenad?
Den som kommer från höger kan luta sig mot Staffan Burenstam Linder, som för flera decennier sedan lika sylvasst konstaterade att vi hamnar i ett ekonomiskt slaveri om vi låter oss styras av tillväxtmanin.
Från grönt håll finns möjlighet att luta sig mot nästan alla gröna mödrar och fäder som formulerat tankarna i det som kallas grön ideologi.
Vi behöver en fredlig kulturrevolution som frigör oss från ekonomismens järnlag, befriar oss ur den tankebur som dominerar samhällsdebatten. Vi borde titt som tätt ställa oss frågan: Vad ska vi ha våra liv till?
Politiker borde ta livet på allvar, ta planeten på allvar, ta väljare på allvar. Vi alla borde – modigt och med stark integritet – ta Elin Wägners uppmaning på allvar: Skapa en vision om en värld med mening i. Hon var en av de första ekofeministerna, kanske den första som skapade en ideologisk väv av kvinnors rättigheter, ekologisk grundsyn och kamp för fred.
Hon gjorde det främst i boken Väckarklocka som kom ut 1941 och vars sista kapitel som heter Molnfödelse skakade om min världsbild och förändrade mitt liv. Du kan läsa en omöjlig intervju jag gjort med henne – hon dog en vecka innan jag föddes – som sista kapitel i den här boken. Hon sökte en vision om fred på Jorden, fred med jorden och fred med oss själva.
FLER BARNVAGNAR SÄTTER SNURR PÅ EKONOMIN, DE SOM LIGGER I ÄR MEST TILL BESVÄR...
Att föräldrar – jo, det är fortfarande mest mödrar – håller sig borta från arbetsmarknaden genom att ta ut obetald föräldraledighet eller jobba deltid uppfattas alltså som en förlust. För alla. För föräldrar, oavsett den enskilde förälderns uppfattning om saken. För näringslivet, för staten. Och för jämställdheten – som om den omöjligt kan vinnas utan att barn skall bli verktyg.
Vad barnen tycker har liksom inte med saken att göra, om jag förstått det rätt. Barnperspektiv är bara bra så länge det gynnar arbetslinje, tillväxt och konsumtion. Fler nya barnvagnar sätter snurr på ekonomin. Men de där som ligger i barnvagnen är mest till besvär. Snorar och drar ner tillväxten när föräldrar tvingas vara hemma. Vilket var det reella politiska innehållet i propåerna från de S-märkta Anna Hedborg och Karl-Petter »Kålle« Thorwaldsson.
Den sistnämnde toppade sina ideologiska uttalanden i samband med att LO ville få fler småbarnsföräldrar att jobba heltid med att det "kanske kan leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis. Det får vi ta! Det viktiga är att kvinnorna inte fastnar i deltidsträsket"
Att långa dagar för småbarn kan innebära uppemot 12 timmar på deras »arbetsplats« är inget som bekymrar företrädaren för den stora fackliga organisation som med vidöppna ögon accepterat att traditionellt kvinnliga yrken varit sämre betalda än traditionellt manliga, att de som arbetar inom de sistnämnda ofta kunnat förhandla till sig sänkt arbetstid medan de som arbetar inom de förstnämnda drabbats av delade turer och därmed längre arbetsdagar.
Det är enklare att göra barn till verktyg för ökad jämställdhet än att driva krav i löneförhandlingar och att på allvar förändra villkoren på arbetsmarknaden. Hyckleri är bara förnamnet. Min uppfattning är att småbarnsföräldrar som frivilligt – utan känsla av tvång från arbetsgivare, stat eller själva systemet – väljer att arbeta heltid naturligtvis skall göra det. Däremot sviker "samhället" de föräldrar som vill lönearbeta mindre.
Liberalerna då? Vad har de hittat på? Jo, föräldrarnas vård av sjuka barn kostar pengar, fem miljarder, meddelades upprört av den dåvarande folkpartistiska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström när influensan tog fart 2015. Föräldrar som är hemma med sina sjuka ungar är nedrigt såväl för staten som för företagen meddelades med emfas. Det är bättre att barnvårdare åker hem till sjuka barn så att deras föräldrar inte stör verksamheten i företagen. Företagen är, till följd av effektiviseringar och konkurrens och globalisering och modernitet och framgångar, så slimmade att föräldrar med barn är en säkerhetsrisk. Barn är att se som små missiler mot arbetslinjen. Men med barnvårdare som åker hem till de små liven skapas arbete, vilket den goda liberalen är noga med att påpeka.
Ju mindre vi gör i den obetalda sektorn – till exempel att vara deltagande föräldrar för våra sjuka barn – desto mer kan vi göra till formaliserad ekonomi vilket är fint för tillväxten.
VAD ÄR DET ATT VARA MÄNNISKA
En gång i tiden skrev jag en aningen retorisk krönika om vikten av att rensa sin egen wc-krök. Jag tog mig friheten att uppmana den tidigare statsministern Göran Persson, som då lät bygga sitt nya boende i Sörmland, att låta bli rutavdraget och själv göra just detta: hålla rent på sin egen toalett. Det är liksom en del av livet, att ta hand om sina barn när de är sjuka, att hjälpa barn med läxan, att bädda sin säng, att diska sin disk och rensa sin krök.
Det är nog bra att ta hand om sin egen byk för den som har förmånen att mentalt och fysiskt kunna göra det. Om inte alltid, så åtminstone ofta.
Det är en del av livet, en del av att vara människa. En del av att vara rustad om arbetslivet kollapsar. En del av att skapa självförståelse och självtillit. Därför är det viktigt att värna sådant som ligger utanför marknad och stat, sådant som tillhör det obetalda, sådant som tillhör den civila sektorn där vi inte har annan roll än att vara människa. Inte kund, inte rollspelare, inte konsument, inte producent.
Denna grundsyn är en del av det jag uppfattat som varande grön ideologi. Det är tveksamt om Miljöpartiets nuvarande ledning håller med mig. Det kanske numera – så har det berättats för mig – bara betraktas som mossig »schlaugism« av de mer trendkänsliga gröna företrädarna. Tja, mossa är i alla fall grön.
Det är således inte bara allehanda socialister och liberaler som älskar arbetslinjen så högt att de gärna vill dränera den civila sektorn – den sektor där vi obetalt gör saker i vår vardag. Så här beskrev miljöpartisten Per Bolund, biträdande finansminister efter valet 2014 och sedermera språkrör, sin framtidsvision:
»När jag kommer nedför trappan står min frukostpåse utanför ytterdörren som vanligt... Jag öppnar tvättpåsen som kom från tvätteriet igår kväll och tar fram en struken skjorta och ett par byxor. Samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till min stilguide, han lyckas alltid köpa in rätt kombination plagg för att skapa en klädstil jag trivs med«.
Per Bolund drömmer om »ett enkelt och smidigt liv baserat på mängder av tjänster«. Inför kvällens teaterbesök har han »avtalat med läxhjälpen att de tar hand om barnen även i kväll« Per Bolunds vision, som den uttryckts här, har inte ett dyft med vad jag trodde var grön ideologi.
Men, visst, jag kan ha fel. Hur som helst utvecklas partier, och i det här fallet kanske var Per Bolund som drev sin egen linje.
Ju fler vardagliga handlingar som förvandlas till tjänster på marknaden desto bättre för den ekonomiska tillväxten. Och det är en övergripande strategi att värna just tillväxten. Vi kan bädda varandras bäddar, diska varandras diskar, rensa varandras krökar och vara hemma hos varandras sjuka barn. Eller som det allt för ofta är: den nya tidens arbetare, gärna i av prekariat, levererar tjänster och service till oss som är mer bemedlade och som kan göra avdrag på skatten. På det sättet kan vi göra »ekonomisk utveckling« av allt. Vi som är mer bemedlade erbjuds avdrag för allehanda ting – när de mindre bemedlade ges stöd kallas det bidrag.
Frågan som bör ställas är:Vad är en människa? Vad är det mänskliga livet? I ekonomismens tidevarv är svaret ganska beklämmande: Människan är kugge i ett ekonomistiskt hjul och det mänskliga livets allt viktigare uppdrag är att bevara ett ekonomistiskt system. Vi ska arbeta mer så vi kan konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan arbeta mer så vi kan... Så var det väl aldrig meningen? Inte var det drömmen som vare sig Karl Marx eller John Stuart Mill, den gamle liberalen, hade.
KAMP FÖR GAMLA HEDERLIGA KLASSJUKDOMAR
Deltid är ett obskyrt – rent av hatat– begrepp i den politiska debatten. Visserligen har arbetslösheten varit hög i årtionden, men det ska vi inte prata om nu. För nu ska vi prata om att DU, din lata oansvariga typ, inte bara ska jobba heltid utan också skicka ungarna till förskola fortast möjligt. På heltid. Gärna på nätter också. Gärna så fort barnet fyllt ett år. Därför ska kommuner ställa dagis till förfogande dygnet runt. Om det är röda, rosa och tydligen också en drös gröna överens. Och Svenskt Näringsliv förstås.
Småbarnsföräldrar skall ges möjligheten att få jobba nätter och på oregelbundna tider, meddelade ett gäng S-märkta kommunalråd före valet 2014. Möjligheten! Det är direkt ohälsosamt att arbeta på oregelbundna och obekväma arbetstider. Hur vore det om vänstern tog till sig det budskapet istället för att vara duktiga idioter i en samhällsutveckling som medför att det reella klassamhället förstärks?
Forskning visar på såväl samband mellan sömnbrist och fetma, som att störning av dygnsrytmen leder till sämre ämnesomsättning, minskad insulinproduktion och ökad risk för diabetes. Gamla hederliga klassjukdomar. Och var så säker, det är inte vi med goda inkomster och goda fria arbeten som lär drabbas av de där klassjukdomarna. Det är inte ens kommunalråden som skriver att nattöppen förskola »möjliggör för fler kvinnor att kunna jobba obekväma arbetstider, vilket leder till en högre inkomst och bättre pension«.
Inte ett enda parti sätter målet att inga småbarnsföräldrar skall tvingas till jobb på obekväm arbetstid eller oregelbundna arbetstider. Tvärtom, här skall inte bara sjukhus, brandstationer och polisstationer ha öppet dygnet runt, utan varenda galleria borde hålla öppet dygnet runt så att jobb skapas och så att vi begriper att vår uppgift är att konsumera mer. Fritid som inte nyttjas för att konsumera är olönsam. BNP mår inte bra av att hängmattor används. De får gärna säljas. Men de ska användas i så ringa omfattning som möjligt.
Vad är det för arbetarrörelse vi försetts med i detta land? Först ställer rörelsen sig bakom en pensionsreform som innebär att pensionerna sänks medan pensionsmäklare och fondägare kan skära guld med täljkniv på pensionsmarknaden. Sedan ser den till att låginkomsttagare betalar löjligt hög skatt på sin inkomst, medan höginkomsttagare kommer allt mer lindrigt undan – inte minst genom låg skatt på kapitalinkomster. Slutligen har dess företrädare i årtionden motsatt sig sänkt normalarbetstid, vilket bidragit till att arbetslösheten varit så hög att ensamstående föräldrar med små barn kunnat jagas ut på nätterna för att kunna försörja sig. Och få möjligheten att tillskansa sig gamla fina klassjukdomar.
Skälet till allt detta är att också vänstern – allehanda liberaler ska vi inte tala om i detta fall – låter idén om den eviga tillväxten väga tyngre än människors livskvalitet och värdighet.
Många i vänstern har fastnat i tillväxtmanin. De hjälper därmed Svensk Näringsliv att reducera människan till en produktions- och konsumtionsvarelse vars uppdrag det är att hålla igång ett ekonomiskt hjul som ska snurra fortare och fortare. Dygnet runt. Ungjävlar är i vägen. Bortsett från att deras förekomst i samhället genererar försäljning av barnvagnar och ett överflöd av kortlivade leksaker som forslas över haven i en allt snabbare takt. Reklamens uppdrag är att hjälpa barn och föräldrar att förstå att de inte mår bra av otrendiga kläder, förra årets modell av smartphone eller ens jeans som håller.
Jag har svårt för delar av feminismen och delar av vänstern eftersom så många självpåtagna och valda företrädare anammat ekonomismens idé om att det mesta skall reduceras till enkelt mätbara värden där arbete, konsumtion och siffror på konton är det som räknas. Jobba heltid! Gör karriär! Tänk på dig själv – men bara i mätbara excelanpassade termer. Istället för att kritisera männens traditionella sätt att leva bör tydligen alla leva samma torftiga liv vars värde räknas i konsumtionsutrymme, CV och heltid.
Hur mycket i livsinkomst förlorar den som jobbar mindre än 40 timmar i veckan när ungarna är små? Detta räknas det ständigt på. Det går nämligen att räkna på. Och det är förvisso en relevant fråga i ett samhälle som krackelerar på grunt av ökande ekonomiska klyftor och underskott på rättfärdighet. Men den frågan räcker inte. Det krävs en fråga till: hur mycket förlorar den som inte jobbar lite mindre när ungarna är små? Den frågan kan inte besvaras med en procentsats så den är obekväm, det blir liksom inget kvantitativt svar utan kvalitativt. Och kvalitet – precis som doft, smak och känsla – är svårt att föra in i - excelkolumner.
VI BEHÖVER EN EKONOMI SOM OM MÄNNISKAN BETYDER NÅGOT
Kommer du förresten ihåg – eller har hört talas om – debatten som fördes innan maxtaxan på dagis infördes? Inför valet 1998 ville statsminister Göran Persson i slutskedet leverera något fint. Jo, det var för barnens skull. Hette det. Det lät ju fint. Men hela idén baserades på att föräldrar skulle stimuleras att ha barnen längre tid på dagis så att de själva skulle kunna lönearbeta mer och bli duktiga kuggar i samhällsmaskineriet som kräver tillväxt, heltid, arbetslinje.
Jobba-din-jävel-och-gör-din-plikt-som-kon-sument och begrip att du skall skämmas om du smiter undan och tar hand om dina barn, när du egentligen skulle kunna jobba så näringslivet vet var det har dig och så att du kan drömma om en pension som du förmodligen ändå blir blåst på.
I samma anda meddelades alltså femton år tidigare, ur samma ideologiska bunke via Anna Hedborg och Karl-Petter »Kålle« Thorwaldsson, att »den obetalda föräldraledigheten« måste stramas åt. LO tyckte att det bara ställer till trassel på arbetsmarknaden. Jo, det trasslar verkligen till det, meddelade också arbetsgivarna. Saltsjöbadsandan hade slagit till igen Jag tycker inte om det. Vi behöver en större berättelse om människan, planeten och livet än den som levereras av dem vars bäst-före-datum har överskridits med många år.
Kort sagt: vi behöver en vision av en värld med mening i, vi behöver en ekonomi där människan betyder något. Det behövs insikt om att vi lever på en begränsad planet, där vi som varit fräcka nog att kalla oss homo sapiens– den visa människan – är en av flera livsformer som är beroende av varandra.
Slut på kapitel 2...
Verbal förlag ger 25% rabatt på boken - tack! - fram till Luciadagen. Ange koden "Jul2022".
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)