Vad är det för fel på män? En relevant fråga, kan tyckas. Vilket får mig att minnas en av de få gånger Per Gahrton och jag var oense. Mer om det under bilden.
![]() |
| Mer än var fjärde man sympatiserar med SD, alla som ägnar sig åt Street Fight - där man i underhållningssyfte slåss utan regler - är också män, vilket är ett ironiskt retoriskt påpekande på fullt allvar.... Utdrag ur mina memoarer som kommer ut i höst: Under ett partistyrelsemöte under onådens år 1993 – Svenska Mad läggs ner – presenterade Per Gahrton sin nya bok Låt mormor bestämma. En på många sätt lysande bok men också med innehåll som jag ansåg vara fullständigt förödande för trovärdigheten.
Per menade på fullt allvar att det skulle vara en formell merit vid tillsättning av tjänster att vara mormor. Jag tar det en gång till: att ha fött en dotter som i sin tur fött barn skulle vara en formell merit vid tillsättning av tjänster. Det var, enligt min uppfattning, fullständigt sjukt. Jag antydde att den där idén runnit upp i Pers huvud för att han skulle imponera på sin nya kärlek, Drude Dahlerup, som inte bara var ledande i den danska kampen mot medlemskap i EU utan också ledande forskare inom forskningsfältet "kön och politik". Jag mindes förstås också den korkade argumentationen mot Åsa Domeij några år tidigare. Dessutom: att kvinnor som inte kunde få barn skulle straffas när det gällde tillsättningen av tjänster var milt sagt oaptitligt.
Per ville dessutom införa lagstiftning om att minst hälften – upp till 100 procent således – av alla viktigare positioner skulle tillsättas med kvinnor. Vilket inte överensstämde med Miljöpartiets egen linje om minst 40 procent av varje kön i beslutande organ.
Jag meddelade styrelsen att jag skulle ta avstånd från denna bisarra art av särartsfeminism och biologism om någon journalist började ställa frågor. Per hävdade att jag inte förstod mig på feminism. Kändes förstås lite marigt med tanke på att det var Elin Wägner som var grunden till att jag var språkrör i vårt parti. Troligen följde jag upp vårt meningsutbyte med några lätt sarkastiska påpekanden om att det dåvarande Bilistpartiet hade en kvinnlig partiledare och att Nordiska Rikspartiet var det första parti i Sverige som valt en kvinnlig partiledare. Det hade ju inte med saken att göra, men retoriken kan ibland gå på autopilot... Vilket sällan är bra.
Gudarna ska veta att jag var väl medveten om hur patriarkala system och normer styrde. Det hände flera gånger att jag beskrevs som avsändare av citat på presskonferenser trots att de härstammade från Marianne. Vid ett tillfälle påpekade jag detta för Magdalena Ribbing på DN, som just gjort på det sättet, vilket resulterade i en sur kommentar om att det viktiga var väl att partiet fick sagt det som sagts. I och för sig helt sant. Men motsatsen – att Marianne tillskrevs en bra pratbubbla som jag presterat – förekom aldrig. Vi experimenterade genom att skicka ut pressmeddelande med citat från Marianne – vare sig TT eller medier i övrigt tog notis om det. Vi skickade dagen efter ut samma meddelande med samma citat men från mig – då togs det in. Det hände flera gånger. Så såg det ut. Under alla de år jag var språkrör minskade inte inslagen i denna sketna ignoreringsbransch. Senare i boken återkommer jag till hur den yttersta chefen på ett public servicebolag betedde sig i just den branschen.
Det följde några frostiga dagar mellan mig och Per, men bara en vecka senare hörde Per av sig i ett annat ärende. Han berättade att Peter Eriksson hade startat ett rykte om att det rådde ”en bitter konkurrens mellan Birger och Marianne”. Vilket Per insåg var rent nonsens. Vilket han gjorde helt rätt i. Han antydde att Peter nog ville bli språkrör.
|
.png)
.png)


.png)
.png)
.png)
.png)

.png)
.png)




.png)
.png)
