Vill du veta mer än hur många Mariekex Robert Damberg kan vända i munnen?

Vill du veta hur många Mariekex Mikael Damberg kan vända i munnen eller om Dadgostar kommit bakfull till Auschwitz eller om Magdalena Andersson anser att en penis är skalbar får du titta på SVT, typ Fördomsshowen eller Taxi Fouad.

Varför inte ta sig en funderare om värderingar, ideologi och visioner istället? Varför inte läsa boken VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL? Finns på bibliotek och i bokhandel.

Val i höst. Varför inte våga ge sig på en fredlig kulturrevolution? 

Det handlar om att överge den globaliserade sentida kapitalismen, skapa ett förståelsesamhälle, värna medborgarperspektivet, införa en skattereform som på allvar gynnar ekologiska och sociala värden, om utveckling, inte om tillväxt. 

Skulle vi till och med våga oss på lite fredskultur som svar på den krigskultur som råder? 

Flummigt? Tja, som om den rådande samhällsmodellen inte vore flummig! 

Orealistiskt? Tja, som om den rådande ekonomin inte vore alltför kreativ för både människans och planetens bästa...

Naivt? Tja, som om inte dagens utveckling mot det totala sammanbrottet bottnar i naivitet...

Är ni kritiska till vad jag skriver i boken så kritisera inte Miljöpartiet, det är mina visioner.

Fouads taxi

 

JA, MEN DÅ SÅ....

Fördomsshowen och trumpismen

Skriver i ETC kultur.

 SVT har sjösatt ett nytt program med den svenskspråkiga titeln Fördomsshowen. Så mycket show är det väl inte. Men någon sorts underhållning. Journalisten och poddestradören Emil Persson, sittande bakom tungt skrivbord i upphöjd position, tittar ner på partiledare medan han citerar ur ett papper vilka fördomar han har om den som sitter där nere. 

 

Den som först tvingades titta upp på Emil Persson var Simona Mohamsson (L). Sedan har det dessvärre fortsatt. Med idogt, om än ansträngt, skrattande partiledare som inser att de måste vara trevliga oavsett frågornas art. Oavsett om de egentligen skulle vilja be Emil dra åt helvete. För nog var det väl så Magdalena Andersson innerst inne tänkte… Eller?

En gång i tiden lanserade TV3 den där typen av program. Silikon hette det. Året var 2000. En av de som lät sig intervjuas var Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg. Han skulle svara på om han brukade raka pungen och mäta snoppen. Som jag minns det svarade han generat artigt med det nödvändigt påtvingade skattet på köpet. TV 3 ansåg det vara folkligt och glatt. Som komplement till SM i lavemang.

Partiledare och språkrör har ett tryck på sig att ställa upp på sådant där de syns. Trycket kommer från partistrateger. På temat: är du varumärke så ska du fan synas. Vi lever i en tid där synlighet är viktigare än substans.

Själva programidén vad gäller Fördomsshowen gör det naturligtvis högst relevant att fundera på vilka fördomar man har om programledaren. Och om självaste SVT.

 

Mina fördomar om programledare som sitter upphöjt över de tilltalade består i att programledaren egentligen är räddhågsen. Ganska ämlig. Feg. Inte modig, trygg eller ens särskilt schysst. 

 

Min fördom består också i att den som i upphöjd position levererar ett lätt ironiskt, om än proffsigt avspänt och rent av småcharmigt, leende när den tilltalades tillkortakommanden avslöjas innerst inne är en mobbare. Så min fördom i detta avseende är att Emil Persson är hämtad ur samma mentala bunke som den unge mobbaren Alex Schulman var. Den där bunken är visserligen inte samma som den där Trump befinner sig, men den finns i samma härad. 

 

Som med alla fördomar kan man ha rätt. Vilket oroar mig. 

Till skillnad från Emil Perssons fördomar om en partiledare har jag dock inga specifika fördomar om huruvida han besökt Auschwitz bakfull eller inte. 

Nu kan man förstås se hela programidén som en misslyckad muntration, med lite grabbig härskarteknik och inslag av vanlig småmobbing för att sedan vända blad och gå vidare. Om det inte vore för att den här typen av program ligger i tiden. Det finns en tendens att reducera värdet av ideologi och partiernas tankegods till förmån för den trevlighetsfaktor som partiledaren kan mana fram. En sorts fördumning. 

Efter att sett SVT:s programutbud inför valet viskar mina fördomar att SVT:s programstrateger, om än tassande, följer med i släptåget kring trumpismen. På temat förytliga politiken. Ingen blir gladare än Tidöstrategerna över det. Kan man dölja ett auktoritärt samhällsbygge med krackelerande rättssäkerhet bakom ett charmigt leende och prat om barnens veckopeng är det ju en tillgång. Man kan sitta i en låtsastaxi och prata om ditten och datten som i SVT:s andra programserie på temat: reducera politik till krystad underhållning light. 

Konkurrensen om tittare i en tid av ytlighet kräver att man går i trumpismens fotspår, lär sig älska fasader, fokuserar mer på ledare än på ideologi. Små steg som gör oss lite dummare än vi skulle behöva vara. 

Kanske är det SVT som sett till att Emil Perssons nedblick inte bara är nyfiken utan lite ironiskt, ibland småmobbande, dömande, viskar mina fördomar. Och medan de folkvalda politikerna tittar uppåt mot tronen i hopp om nåd, tittar vi väljare på ett skådespel där substansen har försvunnit i tomma intet.

Moderat tar avstånd från Tidöpartierna

 

För en del tar det tid, det krävs att de bli direkt berörda. Mats Svegfors, fd chefredaktör på moderata SvD, skriver öppet brev till Ulf Kristersson. Här utdrag ur brevet:

 

"Käre Ulf!

För två år sedan hoppades jag att jag skulle ha möjlighet att arbeta åt dig i statsrådsberedningen. Nu blev det inte så. I stället blev jag sjuk och bor sedan ett halvår tillbaka på ett långtidsboende i södra Storstockholm.

 

Detta har naturligtvis väsentligen nackdelar. Men det finns ovedersägligen också fördelar – till dessa hör att jag ser svensk välfärd ur ett lite annorlunda perspektiv.

 

Jag inser att den svenska välfärdsstaten i stor utsträckning är ”för svenskar av invandrare”. Och jag tror inte att svenskar i gemen inser vilken besynnerlig skapelse vår svenska välfärdsstat är. Av det tiotal anställda som svarar för min dagliga omvårdnad är bara två ”helsvenskar”. Övrig personal, som jag är helt beroende av, befinner sig i ett slags invandringspolitiskt ingenmansland.

 

Den medarbetare som har ett direkt personligt ansvar för mig – hon svarar inte minst för min personliga hygien – väntar bara på besked från myndigheterna om att hon inte längre får vara kvar i Sverige. 

 

Arbetsrättsligt har hon fast anställning. Och hennes familj bor i Sverige och andra europeiska länder. Men själv löper hon en uppenbar risk att, efter åtta år i Sverige, skickas tillbaka till Kosovo där hon inte längre har några kontakter. Det spelar då inte någon roll att hon har en svensk utbildning, talar flytande svenska och är totalt integrerad på svensk arbetsmarknad. Det spelar ingen roll att hon tillhör en grupp på arbetsmarknaden på vilken det råder skriande brist (undersköterska i äldreomsorg).

 

En av hennes närmaste arbetskamrater, också hon med fast anställning, har blivit utlovad besked om sin långsiktiga rättsliga ställning för flera månader sedan. Men besked ges inte. Det bara uteblir.

 

Mina politiska ställningstaganden har under tre kvarts sekel berott på höger-vänsterskalan. Detta håller på att ändras. Politikens humanistiska dimension kommer i förgrunden. En systemsyn som reducerar individen till ett föremål för politik och politisk styrning förnekar politikens centrala samhälleliga värde.

 

Från min plats på långtidsboendet ser jag hur de som varje dag tar hand om mig drabbas av Moderaternas nya människosyn.

 

De människor som jag möter i min vardag är värda samma respekt som de människor jag har vuxit upp med.

(-)

Avgörande för mitt politiska ställningstagande blir inte höger eller vänster, utan människosynen som den faktiskt kommer till uttryck i politiskt handlande.

(-)

Jag kommer inte att rösta moderat i årets val. Invandringspolitiken är avgörande. De människor jag möter i min vardag är värda samma respekt som de människor jag har vuxit upp med. De må vara uppvuxna i Kosovo, Turkiet eller Nordafrika."

(Mellan 1983–2000 arbetade Svegfors på Svenska Dagbladet, som chefredaktör och politisk redaktör. Vi ett tillfälle hyrde MP in honom för att pressa oss språkrör i ett rollspel).

Partiledarideologi...

 

Tänk så olika slutsatser man kan dra... Apropå gårdagens partiledardebatt i SVT.

Enighet som ideologi...

Två tidigare riksdagsledamöter för MP skriver att "enighet" blivit ett centralt mål för partierna i riksdagen. De skriver:

"När till och med en tidigare ledare för Vänsterpartiet som Jonas Sjöstedt berömmer Pål Jonson för att ha skapat total enighet kring försvarspolitiken och till och med hyllar honom som regeringens bästa minister, borde varningsklockor ringa." 

De två skribenterna problematiserar den ensidiga militariseringen och skriver att vi missar "möjligheter att förebygga och hantera konflikter på fredlig väg".  

Även Hans Blix, med all sin erfarenhet, beklagade i förra veckan (P1) att det bara finns miltära strategier och för lite tankar om att försöka hitta lösningar. 

Han betonade också hur viktigt det är att försöka begripa hur motståndarna tänker. Och att försöka förstå inte är detsamma som att försvara. 

"Man ska inte förbättra sin egen säkerhet till priser av någon annans säkerhet", betonade han. 

Sista gången jag hört någon ledande svensk politiker påtala detta var när Peter Rådberg, försvarspolitisk talesperson för MP, motsatte sig värdlandavtalet mellan Sverige och Nato. Han slog fast att det skulle "öka konfliktytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön, vilket vore ett steg i fel riktning”. 

Sen fick Miljöpartiet en ny försvarspolitisk talesperson och partiet ändrade uppfattning. Förmodligen på grund av idén om enighet. 

En breddning av den säkerhetspolitiska debatten är temat också i antologin Är Sverige säkert nu? skriven av forskare från inte minst Försvarshögskolan. En bok som fått nästan noll uppmärksamhet! Den bryter mot idén om formell "enighet"...

Här finns de två fd riksdagsledamöternas artikel.

Så röd blev jag 1 maj

Inget tal av mig blev det igår. Det närmsta rött jag kom under årets Första Maj blev kallrökt röding. 

Regeringens symboliska ledarpar bakom Jimmi Åkesson mobbade arbetarrörelsens stora dag genom nedanstående.  

Glömska som de är mindes de nog inte att ledare för det som kallades Nya Moderaterna höll tal på den dagen. Då var det Reinfeldt och skojaren Schlingman som sa sig företräda "det nya arbetarpartiet".

Tänk, jag tyckte illa om dom då. Och nu är det än värre.

Ledig fredag för vilka???

Jo, jag förespråkar sänkt normalarbetstid. 30-timmar bör anses vara heltid, istället för 40 timmar. Men jag skulle aldrig, om jag varit företrädare för Miljöpartiet, hävda nedanstående. 

Att ge intryck av att betrakta världen från något sorts urbant tjänstemannaperspektiv är illa. Inom vården, omsorgen och många andra kneg - för att inte tala om småföretagare - finns ingen speciell veckodag som är ledig. 

Så ge inte, genom retoriken,  intryck av att bortse från de som håller igång samhället när vi andra är lediga!

Ett sorts överklassperspektiv är inte klädsamt för gröna politiker. Så sänk normalarbetstiden men med respekt!

Så här kan det gå till:

Ändra arbetstidslagens §5 så att nuvarande 40 timmar ersätts med 30 timmar som varande normalarbetstid. 

 Då skulle den lyda: "7Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 30 timmar i veckan. När det behövs med hänsyn till arbetets art eller arbetsförhållanden i övrigt, får arbetstiden uppgå till 30 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Veckan räknas från och med måndag, om inte annan beräkning tillämpas på arbetsstället.”

Det enda som skett är att siffran 40 bytts ut mot 30. Ett sådant byte över en natt skulle förstås få förödande effekter på många sätt. Det skulle uppstå arbetskraftsbrist. Utbildningsväsendet skulle inte vara anpassat. En del viktiga arbeten skulle inte bli utförda. Övertidsersättningarna skulle bli våldsamma. Det går inte att blunda för. Så övergången måste regleras, det viktiga är att den nya heltidsnormen växer in.

Övergången skulle kunna regleras inom ramen för arbetstidslagens §6, §7 eller §8 som redan nu reglerar hur lagen skall fungera smidigt i verkligheten. I en tilläggsparagraf (lämpligen §8B) skulle kunna slås fast:

”Under en övergångsperiod på sju år från lagens ikraftträdande skall sådan arbetstid som överstiger ordinarie arbetstid enligt §5 (30 timmar) men understiger vad som enligt §5 i denna lagstiftning tidigare gällde som ordinarie normalarbetstid (40 timmar) inte i lagens mening betraktas som övertid. Om kollektivavtal som anges i § 3 tillkommit skall med övertid istället förstås vad kollektivavtalet anger.”

Kort sagt: övertid mellan 30 och 40 timmar ska under en övergångsperiod inte i lagens mening ge upphov till vare sig övertidstillägg eller tidskompensation om inte fack och arbetsgivare kommer överens om annat.

Vad skulle då vinnas på detta? Jo, normen för vad som betraktas som heltid skulle utan större konvulsioner förflyttas från 40 till 30 timmar, vilket i slutänden skulle göra det lika naturligt att tala om heltid som 30 timmar i veckan som det idag är att tala om 40 timmar. Hur dessa ska förläggas – genom sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka – bör vara en fråga mellan arbetsmarknadens parter.

Kungen, onda ögat och varumärke

 Trots att jag varit med i styrelsen för Republikanska föreningen kan jag förstås kosta på mig ett grattis till kungen som fyller 80 år. Det är ju, trots allt, inte hans fel att statschefer utses i en drottnings livmoder. 

Bilder från intervju i SvD.

För övrigt är det värt att notera att riksdagen beslutat att det är kungahusets plikt att "föda upp" (i beslutet skrivs så) nya statschefer och fostra dem i rätt lära. 

Och i näringslivets vokabulär är det ordet "varumärke" som gäller.

Tycker det låter ganska förnedrande.

För övrigt verkar kungen så sorgsen och obekväm. Skulle jag också vara om jag varit ålagd att ta över farsans jobb.

Släpp Victoria fri, det är vår, tänker jag.

Vid en så kallad kungamiddag, för länge sedan,  tyckte Lena och jag att kungafamiljen såg så tragisk ut där den stod i ett hörn långt bort från alla andra. Så vi gick fram och pratade lite med dem. Vi fick onda ögat av paranta äldre damer. Efteråt fick vi höra att vi brutit mot reglerna, överträtt ett rött streck. Det var kungen som, via nån sorts ståthållare, skulle kalla de han ville tala med. 

Nåja, vi överlevde. Det var ju ändå 1900-tal.

Hur som helst: grattis!

Här den sista riksdagsdebatten jag hade om monarkin. En jättemärklig, nästan tragikomisk, debatt där monarkins försvarare lät väldigt ljumma, nästan generade. http://psschlaug.blogspot.com/2011/08/riksdagsdebatt-om-monarkin.html

Svarsfrekvens...

Mycket utrymme ges åt opinionsmätningar. Ofta glömmer man det finstilta. Svarsfrekvensen. I dagens mätning som Ekot rapporterar är den... 40 procent. Också det har blivit sämre sen jag slutade... Ack, ack. 😄

Drygt ett halvt sekel sedan...

Tiden rinner iväg. Då var det uppseendeväckande att vara pappaledig....

Våtvarmt omslag? Och nåt om värsting?

Det finns en mängd obehagliga beslut som måste tas när ett manus till en bok överförts till förlaget. Redaktören har åsikter som ska bekämpas eller tacksamt emottas. Nu handlar det om en självbiografi, så det är känsligt värre... 

Titeln blir Medan sanden rinner. Men underrubrik? En uppkäftig ellet mild? "Du var en grön värsting, det framgår av manuset, du blev ju till och med utsedd till 90-talets politiska värsting i medier", säger en. Jaha, säger jag, och det ska basuneras ut?

Sen kommer då beslut som rör omslaget. Utformning, bildval, modernt eller klassiskt? Uppkäftigt eller milt? Färgtema? Inför förra boken höll jag på att krevera när förslaget presenterades. Så det blev att komma med nya, till slut ett som passade perfekt.  

Beslut om hårda pärmar eller så kallat danskt band. "En riktig boks första upplaga ska vara kartong", säger bokfundisen. Den blir dyrare att tillverka och går inte ner i PostNords lilla brev, säger den praktiske. Jag låter förlaget bestämma den delen. Låter och låter... har inget att sätta emot i den frågan.

Så redaktörens text till bokhandlarnas höstkatalog... så här blev den:

Miljöpartiets skrev historia när de mot alla odds och etablissemangets prognoser kom in i riksdagen 1988. Dåvarande språkröret Birger Schlaug skildrar partiets framväxt och utveckling i en både frispråkig och personlig berättelse – som också kan lära oss mycket om politikens tillstånd i dagens Sverige.

Arkebuseringar i Trumplandet...

På några få år kan mycket förändras... och tiden vridas tillbaka.

Tjernobyl, 40 år sedan...

 

Utdrag från min självbiografi som kommer ut i höst, straxt efter valet:

Året var 1986. Olof Palme blev skjuten. I Sverige. Bara så där. Ohyggligt. Europe släppte The final countdown. Lena och jag hade byggt ut hemma. Vårt gamla sovrum hade blivit arbetsrum där skrivborden var fyllda med utkast till rapporter och pressmeddelanden. Böcker låg i hög. Ute i hallen fanns telefonen. 

Lena och jag satt vid köksbordet. Vi planerade för odlingssäsongen. De yngsta barnen tultade omkring. Vi skulle snart gå ut till lammen, två av dem måste matas med flaska. Dagen efter skulle jag ner till Mölndal för kongress, jag var föreslagen att fortsätta som språkrör efter mitt halvår på prov. Radion är på. Ekot.   

Första nyhet handlar om ett radioaktivt utsläpp från kärnkraftverket i Forsmark. Man vet ännu inte vilken av reaktorerna som läckt. Sexhundra arbetare har evakuerats. Först på kvällen meddelas att det är radioaktivt nedfall från en havererande reaktor i Tjernobyl som uppmätts vid Forsmark.

Lena och jag ser Rapport, vad händer med människorna kring reaktorn? Ska brandmän tvingas in för att sedan dö av strålningen?  

Vi förstår att våren där hemma kan bli förstörd, allt hänger på vindriktningen. Plötsligt känns all planering för odlingssäsongen meningslös. Och den nya sandlådan som jag byggt? Kan den användas? Kan lammen beta? Hönsen picka? Katterna vara ute? Vad händer med binas honung? 

Skulle det hektiska tickandet från Geigermätare förflyttats från Bondfilmen Dr No till verkligheten? Till Härnösand, Vingåker, Malmö, Sundbyberg, Gottsunda och hela fjällvärlden? Geigermätare var det mest tekniska som Q hade utrustat Agent 007 med i den första Bondfilmen.   

Stämningen på kongressen var tryckt. Roland von Malmborg inledde kongressen med partisången. Beethovens Nia. Ganska dämpat. Kongressen löper, beslut tas, gymnastik i bänkarna anbefalls och till kvinnligt språkrör väjs Eva Goës från Härnösand. Hon intog scenen med att sjunga. Skulle jag aldrig göra. Eva ville bli språkrör, var en urkraft och djupt engagerad i motståndet mot kärnkraft. Hon hade erfarenhet som grön kommunpolitiker och därmed också erfarenhet av att bli kritiserad. 

Medier konstaterade att Eva, precis som Ragnhild, hade sex barn. Expressens rubrik från kongressen var ”Miljöpartiets krav på språkrören: SEX BARN ELLER HELSKÄGG”. Det är fan inte lätt att driva politik, noterade jag. Inte för att jag minns om jag suckade också, men förmodligen gjorde jag det.   

Vi ställde krav på att svensk kärnkraft skulle avvecklas på högst tre år, att Barsebäck omedelbart skulle stängas eftersom ett haveri där skulle kunna medföra att Köpenhamn och Malmö skulle behöva utrymmas för årtionden. ”Hur tar man ansvar för sådant”, frågade jag retoriskt i kongresstalet, ”avgår man som energiminister, får ett avgångsvederlag och bosätter sig på solkusten?”  

De närmaste dagarna är kaotiska. Radioaktiva moln förs ut över Europa. Också till Sverige. De svenska apoteken säljer massor av jodtabletter, småbarnsföräldrar blir rekommenderade att duscha barnvagnshjulen om man kört i vattenpölar. Man ska inte äta sådant som växt där radioaktiviteten slagit sig ner. 

Jakt ställs in. Renbeten förgiftas. För höga doser i fisk. Julgransodlare är oroliga. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg passar på att vädra tanken att partiet kanske bör arbeta för snabbavveckling av kärnkraften. Vad skulle han säga?   

Eva Goës, eldsjälen, åker runt med tickande och knastrande Geigermätare. Hon mäter, informerar, talar och sjunger. Hon mäter livsmedel, vattenpölar och hittar radioaktiva hotspots. Eva bor själv i ett av de mest drabbade områden i Sverige. Härnösand. Vi har kontakt via telefon varje dag, Eva är laddad och kunnig. Hon var inte ensam. Vi var inte ensamma. Om att kräva avveckling.  

Till och med Dagens Nyheter krävde på ledarplats att Barsebäck skulle avvecklas fort.  Man påpekade att ett haveri där skulle medföra att 1 400 000 människor skulle behöva evakueras från Köpenhamn och Malmöområdet. Och konstaterade att Sverige knappast skulle ha någon fysisk möjlighet att behärska och stoppa en reaktorkatastrof. I Sovjet kunde man falla tillbaka på en enorm militärapparat – med hundratals helikoptrar och helikopterförare som skickades in i högst ett par minuter var för att släppa bly, sand och bor över helvetesgrytan – och man kunde kommendera in militärer och även civila efter behov. Detta meddelades helt korrekt på ledarsidan. Sånt låter sig inte så lätt göras i en demokrati, meddelades också.   

DN:s ledarredaktion av senare årgångar har förstås inte låtsas om att just DN krävde avveckling av reaktorer. Istället har man kritiserat de som tog DN på allvar och avvecklade."

Så ja...

Så, ja... äntligen. 🙂 

Fast det borde skett av klimatrelaterade skäl för länge sen. 

Hur är det med S-moralen?

Skriver i Aftonbladet om hur Ingvar Carlsson lovade mig, i en riksdagsdebatt, att folkomröstningens resultat skulle gälla eftersom det handlade om en moralisk fråga...

Så här:

Vi har haft en folkomröstning om kärnkraftens vara  eller inte. Det blev ett nej. I så motto att allt skulle avvecklas. Det kan man tycka är ett bra beslut, eller ett dåligt. Men alla borde rimligen vara överens om att det var ett resultat. 

I en folkomröstning där oerhört mycket engagemang, kunskap och samtal ingick. 

Hela samhället var involverat: studiecirklar, arbetsplatser, medier, kulturscener, forskarsamhället. Kort sagt: hela civilsamhället. Kunskapen om kärnkraft dess fördelar och nackdelar har aldrig varit större. Inte bara rent tekniskt allt från uranbrytning via upparbetning och drift till slutförvar. Utan också om sårbarheten, ägarprinciper, storskaligheten, centraliseringen och hela samhällsbygget. Inför folkomröstningen var hela samhället involverat på ett sätt som det nog aldrig varit tidigare. Debatten och folkbildningen genomsyrade hela samhället några månader.

Tre valsedlar fanns att välja på under valdagen. Resultatet blev att Linje 2 fick flest röster. Stödd av S, LO och FP. Avveckla senaste 2010 var löftet/hotet. Baksidan på valsedeln berättade om hur det skulle ske. Bland annat utfasning av all direktverkande elvärme, överföring av kärnkraften till offentlig ägo etc etc. Ingenting av detta skedde.

Den 15 juni 1995 så lät Ingvar Carlsson - socialdemokraternas partiledare - meddela i en riksdagsdebatt:

"Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det."

Det märkliga är att just det parti som Ingvar Carlsson företrädde inte lagt två strån i kors för att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Frågan är då hur det är med moralen.

Oavsett den moralen finns all anledning att ta folkomröstningar på allvar. Skall resultatet ändras bör det ske genom en ny folkomröstning. Jag är synnerligen förvånad över politiska partier anser det rimligt att frångå den principen. En del vill frångå den principen också när det gäller övergång till euro.

Oavsett vad man anser om kärnkraft - det finns argument både för och emot - bör politiker av alla de sorter ha så mycket etisk resning att de kräver att folkomröstningars beslut bara kan ändras genom ny folkomröstning. Eller för att citera Ingvar Carlsson: Det svenska folket har sagt i en folkomröstning kan politiker inte bara ändra på. Det är en moralisk fråga.

Så: hur är det med moralen? 

Birger Schlaug, fd språkrör MP

Ja, men då så...

 

Nästan 50 000 nya jobb... Vilken tur att det är krig... 

Skulle så småningom krig uppstå som en följd av alla glada investeringar i militär upprustning och krigsretorik så kommer många jobb att skapas. 

Kistor ska tillverkas, begravningar ska utföras och städer ska byggas upp. I ett land där arbetslinjen och kampen för att skapa fler jobb är en central del av politiken finns framtida möjligheter. 

Se krigen an med tillförsikt. Efter regn kommer sol. Även om det är jävligt mycket regn. Efter krig kommer tillväxt. Krigsretorik ger framtidstro. 

Den ena kommunpolitikern efter den andra i hårt ansatta kommuner meddelade för en tid sedsn i Rapport att de har fått framtidstro. Fantastiskt! För nu ska jobb skapas, satsningar på infrastruktur kan bli av och fler kan bygga ut altaner. 

Detta meddelades av kommunalråd, oppositionsråd och ordförande i kommunstyrelser. Det var moderater, centerpartister och socialdemokrater. De hade alla fått framtidstro. De var från Falun, Arvidsjaur, Sollefteå och Kristinehamn.

Alla framförde de ett indirekt tack till Vladimir Putin. Utan Putin hade alla dessa kommunpolitiker varit fortsatt sorgsna utan framtidstro. Men nu ska kommunerna få nya regementen för att skydda sig mot Putin som beskrivs som ett militärt hot mot Sverige.

Krigshot ”är precis vad vi behöver”, meddelades mellan raderna från moderat håll i Kristinehamn. Från socialdemokratiskt håll i Sollefteå sades att de militära spänningar som växer fram är ”enormt viktiga för vårt självförtroende”. Nu kan det skapas jobb och byggas ut altaner. Länge leve krigsretoriken, upprustningen och närheten till krig.

Om de 50 000 skulle kunna få jobb i skola, vård, omsorg och för att restaurera natur? Nej, det skulle vi inte ha råd med... sägs det.

Mina fördomar om fördomsshowen i SVT...

 

SVT har sjösatt ett nytt program med den svenskspråkiga titeln FÖRDOMSSHOWEN. Journalisten Emil Persson, sittande bakom tungt skrivbord i upphöjd position, tittar ner på partiledare medan han citerar ur ett papper vilka fördomar han har om den som sitter där nere. 

Första avsnittet är avklarat. Den som tvingas titta upp på Emil var Simona Mohamsson (L). Övriga partiledare följer.

Mina fördomar mot programledare som sitter upphöjt över de tilltalade består i att programledaren är ganska ynklig och feg. Rent av lite ämlig. 

Min fördom består också i att den som måste ha ett papper att läsa i för att komma ihåg vilka fördomar hen har är ganska platt. Om hen dessutom i sin upphöjda position ironiskt flinar när den tilltalades tillkortakommanden avslöjas är min fördom att hen innerst inne är en mobbare. 

Som med alla fördomar kan man ibland ha rätt. 

 

Tis 21 april. Örebro

 

Jamen, då så...

 

En statsminister utan mage...

Hur har dom mage? Så förbannat oförskämt. Dom ska delvis bo där några år. Och gnäller på bidrag till de som behöver bidrag för att leva drägligt. 

https://www.expressen.se/nyheter/sverige/har-ar-overpriserna-for-statsministerparets-inkop/