måndag 27 september 2021

Nu lossar det nog...

 


U137 - legitima och icke-legitima lögner

Ola Tunander är inte vem som helst. Och han ger sig inte. I sin nya bok "Navigationsexperten – hur Sverige lät sig bedras av U137" gräver han vidare i gyttret av sanningar, lögner och förnekanden. 

Alla som var med minns säkert hur U137 med dånande motorer 1981 låg på grund utanför Karlskrona efter att helt orimligt gått fram där den typen av ubåtar helt enkelt inte kan klara sig: inte dyka och knappt vända.. Varför hamnade den där? Att spionera hade ju lättare gjorts med en väl utrustad civil segelbåt med svensk flagga...

I sin nya bok lutar Tunander sig bland annat mot den tidigare stabschefen i Karlskrona, kommendör Karl Andersson som var den som intervjuade kaptenen på den sovjetiska ubåten. Han tar också stöd av samtal med involverade amerikanska militärer och diplomater. Det som syntes vara var nog något helt annat...

Ola Tunander är "en av Sveriges främsta kännare av säkerhetspolitik, underrättelseverksamhet och ubåtsoperationer." Han var expert i en av de av regeringen tillsatta ubåtsutredningarna. 

En dokumentär om U137, där bland annat kommendör Karl Andersson intervjuas, sändes i Tyskland, Frankrike, Polen och Danmark för några år sedan. Jag har sett den. Den köptes in av SVT som översatte den men valde att inte sända den. Tunander skriver: ”Saken är uppenbarligen fortfarande alltför känslig för Sverige”.

Vad är det då som är så känsligt när det gäller U137 och de ubåtsjakter som följde?

Efter U137-händelsen blev så småningom ”ubåtsjakter” i Hårsfjärden stort tevedrama månad efter månad, år efter år. Det finns en politiker som grundat sin karriär på den där jakten: Carl Bildt. Vilket inte gör hela historien mindre intressant. 

I boken påtalas bland annat att den socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson påstod sådant som totalt saknade förankring i verkligheten. ”Ren lögn”, som författaren så osminkat skriver. 

I Försvarsmaktens – gäller inte bara den svenska förstås – uppdrag ingår ibland att tiga, ge sken av och ljuga. Av högst legitima skäl eller högst tvivelaktiga skäl. 

När åren går, handlingar blir offentliga och inblandade blivit äldre gentlemen dyker ofta sanningar upp. 

När historien visar sig vara tillrättalagd brukar det heta att det nu gäller att vända blad och gå vidare… Det borde inte få vara så. Men varför är det så? Är svaret så enkelt som att tilliten till Försvarsmakt och Försvarsdepartement skulle minska vilket skulle kunna medföra att även det som sägs idag skulle misstros?

Hur var det med jakten? Vem visste vad? Vad var det för ubåtar....?

År 2000 bekräftade USA:s försvarsminister Caspar Weinberger och brittiske marinministern Keith Speed att de ”ofta eller regelbundet övat med ubåtar i svenska vatten för att testa svenskt försvar”. Det handlade då även om ”djupa intrång” i skärgården. Vilket också ligger i fas med hur Marin Nytt beskrev läget – ”svenska skärgården motorväg för Natos ubåtar” - innan Carl Bildt och ett antal militärer målade upp en helt annan bild som också blev den offentliga. Dvs att det drällde av sovjetiska ubåtar.

Tunander påpekar att försvarsstabschefen vid flera tillfällen ingrep och beordrade eldförbud när en främmande ubåt var på väg ut. Försvarsstabschefen hade, enligt den brittiske marinministern Keith Speed, fått information om tid och plats för brittiska ubåtars operationer i svenska vatten. 

Notabelt är att författaren refererar till ett samtal med USA:s tidigare Chairman of Joint Chiefs of Staff general John Vessey som hävdat att det väsentligt hemliga inte finns i arkiven: ”When it comes to Sweden, there was only  one rule: Nothing on paper”.

Liknande har ordföranden i Natos Militärkommitté, general Zeiner-Gundersen, berättat: ”Det som var mest hemligt beslöts muntligt… det som är skrivet på papper kan alltid läcka till en journalist. Ett muntligt åtagande kan emellertid inte bevisas.”

Ingenting var som det syntes vara, om man ska tro författaren. Och han är ju inte vem som helst. 

Jag är övertygad om att såväl Nato som Sovjet hade intresse av att känna till svensk skärgård. Nato för att kunna gömma ubåtar där, Sovjet därför att de visste att Nato kunde gömma ubåtar där. 

Boken är viktig för att vi som medborgare skall kunna förstå vikten av att värja oss inte bara mot troll och bisarra konspirationsteorier utan också mot falska bilder som målas upp av de som vi egentligen borde kunna känna tillit till.



söndag 26 september 2021

Så sparar vi cement....


Hur ska vi spara på cement? Ett sätt vore att sätta Gert Wingårdh i karantän.

fredag 24 september 2021

Cementa, kalkbrytning, grundvatten och storföretagets vilja att mörka

Mycket har sagts om kalkbrytningen på Gotland. Myndigheter och domstol har inte godkänt fortsatt brytning. Regeringen vill ändå godkänna. Lagrådet säger nej och konstaterar att regeringens remissförslag strider mot grundlagen. Regeringen vill ändå godkänna.


VARFÖR ÄR DET "BRÅK?"
Grundvattnet på Gotland hotas - det råder redan brist. Bolagets ansökan om att fortsätta bryta kalk är bristfällig.

ÄR CEMENTA SVENSKT? 
Nej. Jätten Heidelberg Cement Group med en årlig omsättning på cirka 200 miljarder kronor äger Cementa.
Den svenska efterfrågan av cement är för bolaget förhållandevis liten.
Så liten att det är ett märkligt påstående att Sverige skulle bli utan cement om brytningen på Gotland upphör. Heidelberg cement producerar 184 milj ton cement om året - 2,3 milj ton till svensk byggindustri.
Det råder ingen akut internationell brist på kalk som används för tillverkning av cement.

HUR ÄR DET MED JOBBEN? Påståenden om att "400000 jobb" hotas är rent falsarium, vilket till och med framgår av den ”konsekvens­analys” (på fyra tunna sidor och en tabell) som legat till grund för regeringens beslut att köra över Mark- och miljööverdomstolen.

VAD SÄGER MYNDIGHETER OCH DOMSTOL? 
Mark- och miljööverdomstolen godkände inte Cementas ansökan om fortsatt kalkbrytning trots tio månaders ältande.
Den ena expertmyndigheten efter den andra har avvisat Cementas begäran.
Cementas ägare har haft alla möjligheter att göra en ordentlig miljökonsekvensanalys, men valde uppenbart medvetet att inte göra det eftersom en sådan skulle visa på riskerna för Gotlands grundvatten och negativ påverkan på miljön i övrigt.

VAD SÄGER REGERINGEN? 
Regeringen vill ändra på Miljöbalken och bryta mot grundlagen för att Cementa ska få fortsätta.
Därmed legitimerar regeringen, och dessvärre även miljöministern, det ständiga hackande på miljöbalken som förekommit länge från näringslivets lobbyister.
Regeringen, och oppositionen, vill ändra lagen så att den anpassas till ett utvalt transnationellt företags intressen, vilket bryter mot alla goda principer eftersom lagar skall gälla generellt.
Regeringen kör över EU-rättens krav på ordentliga miljökonsekvensanalyser.

HUR ÄR DET FÖR MILJÖPARTIET? 
För Miljöpartiet är det oerhört illa att klimatministern, tillika språkrör, väljer att argumentera för regeringens beslut utan att meddela om han som miljöpartiets språkrör har en avvikande mening.
Det gör säkert ont i många MP-medlemmar, men värst för miljöpartisterna på Gotland som snarare vore värda uppbackning av språkrören.
Grundlagen (regeringsformen 7 kap, paragraf 6) är ändrad för 11 år sedan så att ministrar kan avge besked om att de inte står bakom regeringsbeslut. Varför gör klimatministern inte det?
Var och en begriper att ett litet parti inte kan köra över hela riksdagen.
Men det innebär inte att partiledare och språkrör ska låta bli att driva opinion för vad deras parti egentligen står för. Det är de skyldiga sina lokalavdelningar där medlemmar sliter utan grandiosa ersättningar. Det är också så, genom opinionsbildning, samhällsförändring kan ske.

VARFÖR ÄR DET SOM DET ÄR? 
Mark- och miljööverdomstolen meddelade att bolaget, med tillgång till hur mycket analytiker de vill, lämnat in en ansökan som var ”behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för ett ställningstagande”.
Var och en kan nog begripa varför bolaget inte, trots påpekanden, lämnat en redig ansökan. Den skulle avslöja det som bolaget inte vill sätta på pränt.

HUR ANVÄNDS CEMENT? 
Ett argument som förekommit är att "det krävs cement för omställningen till ett fossilfritt samhälle". Vindkraft och järnvägsbygge kräver, med dagens dominerande teknik, cement.
Frågan är då om all cement borde använts till nya groteska konsumtionsgallerior, allt fler och större "logistikcentrum" med ökande omsättning av omlastning av varor och döda cementgårdar i nya bostadsområden medan gammal cement dumpas istället för att återvinnas.
Om vi rättat mun efter matsäck - istället för att leva i tron om evig tillväxt och ständigt större omsättning - hade planeten, inklusive Gotlands grundvatten, mått bättre. Det borde gröna språkrör säga. Högt och tydligt.

OCH NU? 
Ärendet är inte över... det kan överklagas till Högsta Förvaltningsdomstolen. Såväl miljöorganisationer som enskilda som berörs av beslutet har rätt att överklaga. Även EU-domstolen kan komma att behöva höras.
 
Affären är märklig och bottnar i ett gigantiskt bolags medvetna mifflande.

torsdag 23 september 2021

Högt elpris - och varför så få vill berätta varför...

Högt elpris. Få vet hur priset sätts. Och många av de som vet undrar hur i h-e det kan accepteras... I Sverige har vi så kallad marginalprissättning vilket innebär att den sista producerade kilowattimmen sätter priset på el. Det innebär att billig el från vattenkraft plötsligt kostar mer när kolkraftverk startats upp (för att det till exempel är lönsamt att exportera el till länder som betalar mer).

Tänk dig att mjölk priset skulle sättas på samma sätt. Den liter som är dyrast att mjölka från en gammal ädel fjällko får avgöra priset för all mjölk.
 
Elpriset sätts således utifrån vad det kostar att producera den sista kilowattimmen från den sist inkopplade kraftkällan inom elmarknadsområdet. (Det är därför t ex södra Norge - ett land som nästan bara har billig vattenkraft - senaste tiden haft ovanligt högt elpris.)

Det hela kompliceras, vad gäller priset till konsument, av att el importeras och exporteras allt utifrån hur tillgång och efterfrågan ser ut. Ofta är det mer lönsamt, trots överföringsförluster, för svenska elproducenter att exportera eftersom elpriset är högre i länder som Tyskland och Polen. 
 
I Norge är det till exempel vanligt att billiga vindkraft från Danmark importeras när det blåser mycket - på det sättet kan vattenkraftsdammarna fyllas på och därmed laddas som batterier. För svensk del fungerar också vattenkraften som batteri som kan nyttjas då vindkraft inte ger så mycket. Kombinationen vattenkraft och vindkraft är således en bra kombo.  

De flesta hushåll har avtal om fast elpris 1-3 år, det vill säga samma pris oavsett tillgång och efterfrågan.

En del debatt har förekommit om att ett stort bageri inte kunnat byggas i södra Sverige på grund av "elbrist". Det är inte "elbrist" som ligger bakom utan den infrastruktur som kan leverera el, sådan måste precis som vägar och järnvägar, byggas ut när stora industrier skall byggas.

Dessvärre har Försvarsmakten, uppbackad av regeringen, stoppat två stora vindkraftsparker i Hanöbukten utanför Blekinge. Trots godkännande av alla myndigheter och långtgående planering. Vindkraften skulle gett el till mer än 1 miljon hushåll. Försvarsmakten är det största hindret för havsbaseras vindkraft vilket gjort att Sverige ligger långt efter andra länder, som t ex Danmark och Tyskland.

Den billigaste elen kommer från vindkraft (solkraft är ännu en mycket liten den i Sverige), därefter kommer vattenkraft, kärnkraft, mottyck, kol, olja, gas.
Den offentliga elpristrappan. Vind billigast, gas dyrast.



onsdag 22 september 2021

Kjell Westling

Plötsligt reste han sig upp i publiken. En vacker sommarkväll i en vacker lokal i Regna. Fred Lane och jag hade kommit hälften in i vår föreställning Delvis Presley, baserat på min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. 

Kjell Westling stod där med sin saxofon och spelade med i Reconsider, baby. Det var ett magiskt ögonblick. Snart tio år senare kommer främmande människor fram ibland och berättar om att de var där och minns det där ögonblicken.

Vid något tillfälle satt denne gudabenådade musiker på vår altan och åt lunch och jag tänkte hur de riktigt stora ofta är de mest ödmjuka.
 
Nu har det kommit en bok om Kjell Westling, en antologi sammanställd av Ylva Mårtens. Finns här. Och ett radioprogram finns här.


tisdag 21 september 2021

Grönt

40 år fyllda. Är Miljöpartiet. Vad var syftet med partiet? Svaret kanske låter hispigt, men vi skulle tillsammans med gröna vänner i allt fler gröna partier rädda planeten på ett solidariskt sätt. Vänster och höger räckte inte till. 

Till skillnad från vänstern breddade vi begreppet solidaritet i både tid och rum – kommande generationer, andra arter och det ekologiska systemet. 

Till skillnad från höger talade vi om frihet för människor, men inte för kapital. Till skillnad från såväl höger som vänster talade vi om militär nedrustning på allvar.

Vi förde in nya begrepp i den inskränkta politiska debatten: Medborgarlön, grön skatteväxling, samlad miljöbalk. Vi talade om ekonomisk demokrati och jämställdhet lika engagerat som vi talade om kärnkraft, blandskog och hyggesfrihet. Kritiserade jakten på ekonomisk tillväxt och den kapitalistiska planekonomin som malde ner mångfald och demokrati.

Något enfrågeparti var det aldrig frågan om. Redan första valet, 1982, hade vi handlingsprogram över hela det politiska fältet. Grönt frihetligt.

Läs hela här:https://tidningensyre.se/2021/16-september-2021/40-ar-med-maskrosor-i-haret/

måndag 20 september 2021

40 år...

 ... fyller MP idag. Tidig frukost serveras efter sen kväll.



söndag 19 september 2021

40 år tillsammans

Idag för 40 år sedan träffades vi. Dagen efter blev vi med parti, sen med en dotter, sen med en son och
därefter gifte vi oss. 

Lena hade maskrosor i håret, på borden stod maskrosvin. Jag hade blivit språkrör för Miljöpartiet som två är senare, som första nya parti på 70 år, skulle komma in i riksdagen.

Imorgon fyller det partiet 40 år.

Vi träffades på parkeringsplatsen på väg in till det partibildande mötet. Jag steg ur min bil. Lena steg ur bakdörren på en bil som parkerats bredvid. Vi tittade på varandra och sen var det klart. Det skulle bli vi. 

Sån tur jag hade.

lördag 18 september 2021

IDAG FIRAR VI HISTORIEFÖRFALSKNINGENS DAG

"Idag för 100 år sedan avslutades det första valet i Sverige där kvinnor fick rösta. Inte alla. Men en del.
Inte fattiga som behövde understöd. Vilket mest var ensamstående mödrar. Inte romer. Oavsett om de hade fast adress eller inte.

Så när denna dag uppmärksammas som hundraårsdag av demokratins införande så är det ljug. Hur mycket än riksdagens talman, hur mycket än statsministern, hur mycket än demokratiministern påstått detta under senaste åren. Hur mycket det än står skrivet på regeringens hemsida att vi har “ett unikt tillfälle att uppmärksamma demokratin införande i Sverige.

Om Jimmie Åkesson (SD) säger det så må det vara hänt utifrån hans perspektiv på etnisk härkomst. Om höger i gemen säger det så är det väl snarast tecken på att de med “demokrati” menar att den som inte kan försörja sig inte heller ska ha inflytande över politiken.

Det som infördes var en rasistisk klasslagstiftning. Och det oroar mig att det kallas demokratins införande.

Hur hela raddan av socialdemokrater och gröna under senaste åren ältat att vi minsann firar demokratins införande ter sig obegripligt. För det gjorde vi inte.

Så idag firar vi snarare historieförfalskningens dag.

LÄS HELA LEDAREN HÄR:
https://www.etc.se/ledare/100-ar-sedan-infordes-inte-alls-demokrati-i-sverige

fredag 17 september 2021

DEL 8: MINNESBILDER INFÖR MP:S 40-ÅRSDAG DEN 20/9. OM KONSTEN ATT BLI ÅTERVINNARE, TAPPA LUSTEN OCH FÅ SPARKEN...

Tidigare avsnitt i serien finns här.

Kongress i Trollhättan 1992. Miljöpartiet hade som första parti någonsin åkt ur riksdagen året innan. Hela valrörelsen hade fallit mellan stolarna. Kongressen skulle bli avstamp för en comeback. Som ingen trodde på. Allra minst journalister och kommentatorer.

Beslut togs om nya organisation: en partistyrelse inrättades och stadgarna skrevs om för att tillåta språkrör att sitta i riksdagen. Och språkrör skulle förstås väljas. Valberedningen hade beslutat att fråga om jag hade lust att ställa upp en gång till.

Frågan kom mycket överraskande; jag hade ju varit språkrör tidigare och tanken om rotation kunde väl inte innebära att man roterade in en gång till som rör...?

Vad skulle Lena säga? Hon jobbade som sjukskötare, hade politiska uppdrag i Vingåker och i Sörmlands landsting. Vi hade två småskolebarn hemma. Det är OK, sa hon. Nej, sa jag. Inte en gång till. Vi hade levt med det där. Politiken var rolig. Men det runt om var alls inte roligt.


I telefonboken hemma hade Lena skrivit numret till SÄPO. Och när barnen var små höll vi koll så att barnen inte försvunnit - lärarna i skolan höll också ett vakande öga. En morgon då vi kom ut från huset hade något tejpat fast en bild på ett av våra barn, ritat en måltavla kring ansiktet och satt en spruta i ögat. En annan gång hade det placerats en brinnande marschall två meter från husväggen på vilken bensin var hälld. SÄPO säkrade våra fönster. På kvällarna kikade Lena mot skogsbrynet för att se att ingen stod där. 

DEN SEXIGA TÄRNINGEN 
Att få tillbaka allt det där kändes olustigt. Lite på skoj sa jag att om jag får tre sexor efter varandra när jag slår tärning så säger jag ja. Det blev fyra sexor.

Jag blev vald. Det stod mellan mig och sittande språkrör, Jan Axelsson.



Marianne Samuelsson blev kvinnligt språkrör. Med erfarenhet av många år i partiets förvaltningsutskott och tre år i riksdagen. En arbetshäst, inte en cirkushäst. Engagemanget hade börjat när hon vaktade Kynnefjäll där planer fanns att lagra kärnavfall.

Medierna betedde sig oerhört patriarkalt - Marianne och jag kunde ha gemensam presskonferens, Marianne sa en lysande spontan oneliner men i tidningen nästa dag las den i min mun. Av kvinnlig journalist. 

IGÅNG IGEN...
Återvald. En märklig känsla. Nu dög jag igen. Det blev en rivstart med turnéer. Och vi fann mycket snart en stor trygghet i det kansli som byggts upp i Kristineberg. Här huserade bland annat den evige partisekreteraren Kjell Dahlström, kanslichef Eva Höjer, miljöutredare Karin Jönsson och ekonomiansvariga Lena Lindström. Här fanns det järngäng som skulle kunna göra det omöjliga möjligt: att faktiskt bli Återvinnare, att faktiskt bli det första parti som återkom till riksdagen.

NÄR EN NEDGRADERING BLEV EN FULLTRÄFF
Valrörelsen blev faktiskt förvånansvärt lustfylld. Några få månader före valdagen låg vi tryggt placerade långt under fyraprocentspärren - när Marianne och jag började hade MP bara drygt en procent. Men vi fick, som före detta riksdagsparti, chansen att vara med i ekonomidebatten i teve. Som parti utanför riksdagen skulle vi få vår korta tid att utfrågas sist av alla. Vi fick inte ens vara med på lottningen. Vi skulle vara sist. Som straff. Men det var ju gudarnas gåva till Miljöpartiet...

Fem minuter innan Aktuellt skulle börja fanns det plötsligt massor med folk som tittade. Mångfalt mer än när programmet börjat. Och jag fick frågor om den ekonomiska krisen, om arbetstidsförkortning och annat - och det gick hur bra som helst. Jag flög. Och en av dem som tittade vara Gustav Fridolin, en ung grabb som i det ögonblicket beslöt sig att bli medlem i MP.

Efter Aktuellt var slut fortsatte ekonomidebatten i regelrätt debattform och det gick ännu bättre för mig. Vi tog på många sätt hem debatten. Och fick bra utrymme i kvällstidningarna. Det fortsatte med en partiledarintervju några dagar senare och den gick också förvånansvärt bra. Vilket jag inte minst får tacka utfrågarna KG Bergström och Eva Hamilton för. De var dåligt pålästa, gav sken av att jag körde en avgassprutade rivstartande bil som de visade i ett inslag och påstod var jag som bar mig åt - det var inte jag som körde, inte heller min bil. När jag började kalla KG Bergström för KGB (som i ryska säkerhetstjänsten) så kändes det som att David höll på att slå Goliat. 

Hur som helst: vågen efter ekonomidebatten rullade hög och plötsligt fylldes torgen och plötsligt var det som att komma som segrare när man trädde in i en skolaula. På några dygn förvandlades en ganska tradig valrörelse till något fantastiskt lustfyllt. Siffrorna sköt uppåt, vi låg över fyra procent, och med mycket höga siffror bland ungdomar, det var en tåga i partiet som jag aldrig upplevt förr. Vi var på väg att göra det omöjliga. Eller...?

ÅTERVINNARE
Vi kom in i riksdagen. Vi blev det första parti som återkommit. Riksdagsgruppen samlades och så började den resan ännu en gång.


Försökte förstås hjälpa till lokalt också.

Redan efter två år - 1996 - ville jag avgå som språkrör. Glädjen från valrörelsen 1994 hade runnit bort. Det var nämligen ett oändligt käbbel i riksdagsgruppen om att jag syntes för mycket - jag hade ofta inbjudningar till tevesoffor och annat. Det gick bra, och det ena gav det andra. Men nästan varje gång fick jag höra att jag syntes för mycket. Så jag började tacka nej och hänvisade till Marianne. Då valde redaktionerna allt som oftast istället att bjuda in Gudrun Schyman som på det sättet fick än mer utrymme. Sägas skall att Marianne aldrig klagade på att jag syntes för mycket, det var andra i riksdagsgruppen. Jag kände igen alltihopa från förra gången. Av etiska skäl ska jag inte citera det jag skrev i en anteckning om situationen. Vad jag än gjorde det några som hackade.

Inte bara interna skäl, dom höll vi internt. Men också den offentliga debatten, vilka politiker får vi om de reduceras till spottkoppar? Bara hårdhudade. Är det bra det?

Jag ville, som sagt, avgå men övertalades att stanna kvar över valet 1998. Först gnälldes det över att jag som man syntes för mycket, sen kom några av kritikerna och bad mig fortsätta över valet. Det blev en frustrerande och tråkig valrörelse utan någon som helst lust. Den valledning som utsetts hade inte förmåga att ta beslut, bland annat ville man att det kvinnliga språkröret skulle synas mycket mer, men samtidigt ville man att det var jag som skulle ta debatterna. De ville inte ta beslut för de var väl rädda att få på sig kritik.

Det var så jag upplevde det. Jag skulle på något sätt känna skam för att jag var man, och råkade vara ganska bra på det jag höll på med. All lust rann bort. Men visst, vi kom in. Och nu som vågmästare. 

Efter formell presskonferens, kort samtal i korridoren och sedan möte över en öl och macka dagen därpå. 

YES! VÅGMÄSTARE OCH UTPRESSNING
Vårt mål i valet 1998 var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). Det lyckades, vi började budgetsamarbeta med S och V. Men innan dess hade jag i samtal med Göran Persson ställt några krav: dels att vi måste ha rätten att kritisera regeringen och driva opinion för vad vi egentligen vill, dels att regeringen inte skulle få ta ett antal beslut som inte hade med budget att göra: inte beslut om euro, inte närmande till Nato.

Mer intressant än själva valrörelsen är hur vi hanterade vågmästarställningen. Vi hade bestämt att inte söka ingå i regering om vi inte fick cirka 10 procent i valet. Vi skulle absolut inte bli inlåsta i en regering, men gärna budgetsamarbeta med rätten att driva egen politik offensivt. Om detta skriver jag här: https://backspegel.blogspot.com/2008/11/valet-1998.html

Jag uppfattade efter några år att det i riksdagsgruppen fanns tendenser till mjukhet i förhandlingarna, att gruppen anpassade sig för mycket, att vi kunnat gått längre ibland, att den gröna själen riskerade att suddas ut under kristallkronor och sittningar med statsråd. Marianne var mer samarbetsvillig, såg möjligheter där jag såg anpassning.

Vid några tillfällen hamnade jag i minoritet riksdagsgruppen. Jag ville vrida förhandlingarna några extra varv. När gruppen tog tillbaka ett beslut bara därför att Göran Persson "slagit näven i bordet" gick det, enligt min uppfattning, för långt. 

En av de lustigaste förhandlingarna var - det var nära deadline för trycka av statsbudgeten - när jag ringde Persson och sa att det vi fått ut inte räckte. Vad vill ni ha då, frågande han. Elektrifiering av Blekingebanan, svarade jag. Okej, sa ha, Det tog två minuter. 



Vi lyckades med ganska mycket, vi stoppade pengar till militären (vilket gladde finansministern), vi fick igenom grön skatteväxling på 30 miljarder, ett jättebelopp för skydd av biologisk mångfald - mer än till och med Naturskyddsföreningen krävt. Vänsterns och Miljöpartiet nyttjade varandra så till vida att vi stöttade deras förslag, som ofta var samma sak som vi ville, och de stöttade våra, bland annat tanken på friår som de nog egentligen ogillade.

Vi försökte smyga ut från finansdepartement bakvägen ibland, men ibland var det å andra sidan viktigt att profilera någon fråga.

I min sista partiledardebatt "duggade inläggen tätt", enligt medierna. Och som vanligt ägnade jag minst hälften av talartiden till ideologisk markering. Allt för att hålla rågången klar mellan De gröna och De Gråa med sin röda eller blå retorik. Jag trivdes i de där debatterna, och jag kan än idag i stunder av nostalgi sakna dem.


År 2000 avgick jag som språkrör. Efter sammanlagt elva år. Och näst mest Almedalstal av alla politiker... Året efter avgick jag i förtid från riksdagen - tanken var att min ersättare i riksdagen skulle kunna inta platsen för att sedermera kunna bli språkrör. Ersättaren var Maria Wetterstrand. Mitt sista språkrörstal hölls på kongress i Vadstena. Det glömmer jag aldrig. Ett tjugotal avbrott med applåder. Och en envis vädjan om att hålla rågången mellan De gröna och de andra, att känna trygghet i grön ideologi, att inte bli som de andra.





 

Efter en debatt i TV4 i samband med val till EU-parlamentet hamnade jag och Bildt i gräl efter sändningen.

Euroomröstningen vann vi - här försöker jag på valvakan komma undan en smackpuss från Gudrun.


GRÖNT OCH  FRITT
När familjen flyttade från Kåsta utanför Vingåker i Sörmland till Byle i Finspångs kommun i Östergötland befriades Lena från alla politiska uppdrag... Vi började leva ett annat liv.

Lena fick mer tid för sitt konstnärskap, hon hade redan haft en del utställningar. Och jag medverkade många år i SVT:s Nyhetspanel på fredagar. Gjorde dessutom 98 program i SVT:s serie En bok, en författare. 28 minuter oredigerat samtal om en fackbok. Började föreläsa om Elin Wägner. Skrev en bok om rockens historia med Elvis som utgångspunkt - boken blev till en föreställning med mig och engelsmannen Fred Lane. Den spelades ett åttital gånger, bland annat på fängelser.

Min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac ledde fram till turné med en föreställning. 

Lite extra kul var det att föreläsa om Elin Wägner i Svenska Akademiens lokaler och på kulturnatten i Riksdagsbiblioteket.


På uppmaning av språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand lämnade jag partiet. Det var som att lämna ett barn på uppmaning av Prussiluskan. De ansåg att jag hade att välja på att vara medlem och inte kritisera dem eller också lämna partiet och bli fri debattör. 

Det jag kritiserat var a) att de skrivit en artikel i DN där de tillsammans med Lars Ohly (V) och Göran Persson (S) hävdat att en hållbar miljö bara kan vinnas i en ekonomi som växer samt b) att MP aktivt stött svensk militär medverkan under Natobefäl i Afghanistan. Jag uppfattade att det totalt stred mot grön ideologi och allt det partiet stått för under de år jag varit språkrör.

Den 20 september firar partiet 40 år. Dagen före firar Lena och jag att vi träffades på det partibildande mötet. Vi kommer båda dagarna att dricka frukostkaffe i koppar med maskrosor på. 

PS!
Om några veckor ska jag föreläsa om grön ideologi i några av Miljöpartiets lokalavdelningar. Och min senaste bok (Vad ska vi ha samhället till?) går som studiecirkel i flera lokalavdelningar. Det känns bra, rent av lite hoppfullt. För boken är en slutplädering för det jag tror på. Och det roliga är att varenda ord i den boken hade jag kunnat skriva som språkrör för Miljöpartiet utan att någon tyckt det vore konstigt.

Det magnifika är att så många - såväl liberala som socialistiska tidningar och neutrala recensenter - när de nu skriver så positivt om boken faktiskt berättar, utan att de vet om det, att det parti jag var ett av språkrören för var väldigt bra. Skulle inte dagens partiledning ta vara på det genom att ta sig en rejäl ideologisk fundering... 

Tack för att du följt den här serien. Och har du inte gjort det så finns tidigare avsnitt här. Imorgon kommer avslutningen.

Plötsligt dök en journalist upp och ställde frågor om tvättning... Jag klarade frågorna...




torsdag 16 september 2021

DEL 7 MINNESBILDER INFÖR MP:S 40-ÅRSDAG DEN 20 SEPT. EN AV ALLA VANLIGA DAGAR...

Tidigare avsnitt i serien finns här: https://psschlaug.blogspot.com/

Jag hade föreläst och applåderna hade tystnat. Människorna framför mig hade sett vänliga och inspirerade ut och det kändes bra. Undrade ändå om jag lyckats, var ganska trött efter en operation och hade druckit mycket vatten för att rösten skulle hålla.

Det var dags att dra ner till järnvägsstationen, invänta tåget till Stockholm för byte i Krylbo-Avesta. Det var lördag, ville jag komma hem så måste jag ta mig över Hallsberg.

Seminariet hade handlat om arbetslöshet, för några sekunder önskade jag att jag själv varit arbetslös istället för kringfarande politiker. Kom ner till stationen, där stod ett gäng bandyentusiaster som skulle till Ljusdal.

När det lätt överförfriskade bandyfolket fått syn på mig så körde de en hejaramsa med mitt namn. Inte elakt, tvärtom. Någon ville, i all vänlighet, berätta historien: ”Schlaug ville ha en oskuld när han gifte sig för han ville han en obesprutad buske.” Vrålgarv. Hade hört den hundra gånger förr, kunde hantera den och försökte balansera mellan att vare sig framstå som fullständigt humorfri eller plump. Stannade och surrade om bandy ett tag.

SÅ KOMMER TÅGET
Tåget kommer, stiger på, hittar min plats, tar upp datorn, skriver ner vad jag pratat om, vilket upplägget var, vilken inledning och avslutning jag använt – det gäller att hålla koll så inte samma exempel och samma inledning används nästa gång.
Stiger av i Avesta-Krylbo, väntetid en timme på tåget till Hallsberg. Folk har känt igen mig, tittar när jag knallar perrongen fram, viskar och försöker låtsas att man inte tittar.

Det börjar bli mörkt, går in i stationshuset, folk väntar, tittar och viskar. Går igenom stationshallen, ut på gatan, ser en tidningskiosk en bit bort. Knallar mot kiosken, två ansikten tittar ut genom fönstret, de känner igen mig, jag köper Aftonbladet och jag känner att de registrerar vilken kvällstidning jag köper. De ser vänliga ut, vi skämtar om något, de följer mig med blicken när jag går mot korvkiosken en bit bort.

Det börjar bli kallt. Det är servering inomhus. Går in, låtsas oberörd av att de som står i kön känner igen mig, tittar på menyn, beställer en 90 g cheeseburgare med rå lök. Det registreras. Visst, det är skräp att äta sånt. Men vad gör man? Vegetariskt var fortfarande okänt som snabbmat.

RYGGEN MOT DÖRREN
Mannen som fixar till maten ser trevlig ut, har vänliga ögon, känner igen mig men låtsas inte om det. Jag registrerar att han är invandrare, kanske kurd så han har ingen anledning att vara annat än positivt inställd till mig.

Jag sätter mig långt bort med ryggen mot dörren så att ingen ska känna igen mig och börja prata – väljer den modellen trots att det känns obehagligt att vända ryggen till. Är mordhotad sedan länge och känner ibland hur olustkänslan kommer krypande. Har svårt att åka kollektivt på kvällarna, det gnölas en del i partiet för att jag åker taxi ibland, undrar om dom som gnölar begriper varför.

Läser Aftonbladet. En ung tjej kommer fram och vill ha en autograf. Jag skriver, bläddrar vidare i tidningen och vi småpratar lite. Tittar ner på Aftonbladet och ser att på de sidor som råkar vara uppslagna finns nakna kvinnobröst och rubriken ”Är du också trött på bröstvårtor”. Jag förstår varför damen som nyss gick förbi snöpte med munnen. Kommer hon att prata med sina väninnor om det?

Att registreras, ständigt registreras och bedömas kändes allt mer påträngande för varje år.

KALLA HÄNDER
Går tillbaka till stationen, genom väntsalen och ut på perrongen. Det vanliga tittandet, känner hur ensamheten lägger kalla händer på min kropp. Andra partier accepterar att de mest utsatta får någon med sig – inte minst för att kunna hålla en fredad zon. Att ha någon att prata med när man känner hur registrering och bedömning och blickar och viskande kletar sig fast är en självklarhet i andra partier.

I Miljöpartiet var ännu motsatsen en självklarhet samtidigt som kraven att hela tiden vara bäst, se mest utvilad ut och vinna alla debatter ligger som ett ok över axlarna och ibland gör det svårt att känna lust för det man gör.

Möjligen beror partiets oförmåga att sätta sig in i situationen på en kombination av att det är så få som själva hamnat där och ”du ska inte tro att du är nåt”. Kanske kan man inte begära att människor ska förstå att ångesten kan komma krypande när som helst när man plötsligt upplever att man är betraktad, bedömd, registrerad - på gatan, i postkön, på Åhléns.

Också en beskrivning... Jaja...


STOR, STARK BEST
När jag var i Falun, några veckor tidigare, hade den miljöpolitiska utredaren från vårt riksdagskansli följt med, det dröjde bara tre dagar innan det kom ilsket brev från en partist som undrade hur partiets pengar används. Hon frågade om jag blivit så stor och märkvärdig att jag inte längre kunde åka själv utan måste ha med mig sekreterare.

Vad skulle svaret bli på det? Att det hittills skett en gång på hundra? Att det snarare berodde på känslan av att vara liten och ensam, än stor och märkvärdig? Att en fredad zon för att klara av att göra det bästa möjliga faktiskt behövs ibland? Skulle hon förstå det? Jag tror inte det. Stor och stark och säker i teverutan var jag ju. En sådan best skall väl inte känna ångest över att vara igenkänd, kontrollerad, bedömd och påpassad?

DEN ÖVERFÖRFRISKADE
Tåget kommer. Det gör en överförfriskad man också. Han säger att han sett mig någonstans. På teve? Jo, det är möjligt. I något roligt program? Nej, det vete sjutton. Norra Magasinet? Nej. Fan, du är Birger. Ja. Hörrudu, jag tänker bli språkrör i Miljöpartiet. Hur gör man, frågar han.

Han hänger på in i vagnen. Folk tittar, bedömer, hur hanterar den där miljöpartisten den här situationen? Han följer med i förstaklass, sätter sig, pratar, är snäll och vänlig och påstruken och fågelskådare och har grepp på växthuseffektens påverkan på Golfströmmen. Han pratar som om vi vore gamla kompisar.

Folk tittar. Bedömer. Är Schlaug också dragen? Tänker inte vara oförskämd eller snorkig - killen har nog sitt helvete ändå och har, enligt egen utsago, förlagt sin tjej någonstans på vägen. Han vill bli rådgivare när jag blir statsminister. Får hans adress, han berättar om fågelstationen på Ölands södra udde och hur hemskt det är när unga ringmärkare råkar få med sig tungan på starar när fågeln ska lossas från näten.

Till slut går han till sin plats i andra klass. Han hade inget årskort, betalat av någon annan.

OTACKSAMT FAST TACKSAM
Några nyktra medresenärer börjar prata om ett teveprogram om arbete jag varit med; jag hade varit bäst och tvålat till Ann Wibble, berättar en dam och skrattar glatt. Vänligt, positivt och det känns så otacksamt att vilja vara ifred.

Går in på toaletten, öppnar fönstret (i mitten på 90-talet fanns det fönster att öppna), andas djupa andetag. Den totala ensamheten. Skulle vilja gå ut och se ut som jag känner mig: trött, tvär, ointresserad och sorgsen och tvekande över rollen. Men hur gör man det när det står partinamnet i pannan?
Skulle vilja lägga upp fötterna på stolen mitt emot, halsa en starköl och sova. Men så gör man inte.

ÄR BARNEN VAKNA?
Två timmar till Hallsberg, vänta en halvtimme och sedan tåg till Katrineholm. Där står bilen och väntar. Kan vara hemma strax före midnatt. Undrar om ungarna är vakna. Ska sova ut nästa morgon. Förbereda ett möte i Göteborg, läsa på om arbetslösheten. Åka dit på måndag och jag kommer återigen att känna att det inte finns något meningsfullare än att vara företrädare för en grön rörelse som vill förändra den sjuka värld vi lever i.

Vänster: Koftor fick inte användas i riksdagen. Jag gjorde det ändå, blev uppkallad till talmännen och uppläxad. Jag hävdade att dom i patriarkal anda negligerade traditionellt kvinnligt hantverk. Det tog. Så stickade koftor fick användas om de hade slag. Kallades då "koftor med schlaug".

Mitten: Vid riksdagsinträdet efter valet 1988 så hade jag en debattartikel i DN där jag varande för anpassning. Vi måste behålla elden och stå för våra värderingar även när vi hamnade under kristallkronorna.

Höger: Vi beskrevs som den gröna familjen i veckopress. Jo, det var vi onekligen. Lena och jag, barnen och partiet ingick i familjen...

Vänster: MP motsatte sig den folk- och bostadsräkning som pågick och där frågor som vi ansåg att staten inte har att göra med ställdes...

Mitten: 
Vi undersökte hur sårbarheten så ut i Sverige. Detta föranledde myndigheter att försöka stoppa den enkätundersökning vi skickat ut till kommuner etc. Att avslöja sårbarheten uppfattades som skymf...

Höger: Lena och jag släppte sällan in journalister i huset. Om inte någon ringde från SVT och ville göra ett inslag - vi misstänkte att de ville komma ut på landet, fika en stund och klappa lamm.


onsdag 15 september 2021

DEL 6: MINNESBILDER INFÖR MP:S 40-ÅRSDAG DEN 20/9. UPP SOM EN SOL, NED SOM EN PANNKAKA

Tidigare avsnitt i serien finns här: https://psschlaug.blogspot.com/

Vi segrade. Kom in i riksdagen 1988, som första nya parti på 70 år.
Eva Goës och jag var valda som språkrör fram till riksdagsvalet. Sen skulle vi rotera ut, enligt principer i stadgarna. Dessutom fick inte språkrör sitta i riksdagen. För makt skall delas. Och makt korrumperar.

Eva kom in i riksdagen, det gjorde inte jag. Vilket gladde en av de nya riksdagsledamöterna från Stockholm så mycket att hen, vid ett informationsmöte med riksdagens talman - då hen skulle dela ut dennes material - med ett flin valde att hoppa över mig vid utdelningen. Kändes lite lustigt.

Dessvärre för hen kom jag in som ersättare då Kjell Dahlström fick i uppdrag att bygga upp kansliet under ett år.

ETT NYTT PARTI TRÄDER FRAM - VILKA VAR VI EGENTLIGEN?
Nya språkrör tillsattes: Fiona Björling, professor i slaviska språk från Lund. Anders Nordin, fjällkobonde från Altersbruk. Jag gillade både två som personer.
Dom hade ett hopplöst uppdrag, bland annat för att medierna ägnade sig åt riksdagen där gruppledarna Claes Roxbergh och Inger Schörling var de naturliga kontakterna. Språkrören var radikalt gröna, gruppledarna var försiktiga.

Massor med oerhört bra motioner skrevs av den lilla riksdagsgruppen. Men det hjälpte inte: den tid som nu följde var bedrövlig. Det parti som syntes där var ett helt annat än det som synts före valet

SOFISTIKERAD SAMBA MED SILVERHATTAR
Det började redan när riksdagsgruppen marscherade till riksdagen bakom en sambaorkester. Den råa orkester vi haft med oss på valtågen dög inte längre. En sofistikerad orkester med silverhattar hyrdes in. Så jäkla fegt!

Och fegheten fortsatte. Åtskilliga ledamöter ville redan första veckorna tona ner vår kritik av militariseringen och rädda regementen som var på väg att avvecklas. Sen blev gruppledare och andra förbannade då jag skrev en enskild motion som avslog extra penningbidrag till riksdagsgrupperna – vi hade ju innan vi kom in i riksdagen kritiserat riksdagsledamöternas arvoden etc. Skulle vi nu byta fot??

Och sedan, i denna trefasinledning, slog jantelagen till. Gruppen ville inte att någon av oss som synts mest i valrörelsen skulle ta den första ”partiledardebatten”.
Jag föreslog att Åsa Domeij skulle ta den, det var ju henne hela mediekåren väntade på. Som dessutom var en bra debattör, rädd för ingen.

Gruppen valde en av den för de flesta okända Anna Horn. Som höll ett jättebra anförande. Lågmält, icke-konfrontativt. På en egen planhalva. Som ingen brydde sig om att bemöta.

Principen som jag i egenskap av språkrör använt mig av – en fot på vår egen planhalva, en på de andras med anklagande offensiv retorik - var tydligen gruppens majoritet ”för fina för att anamma som om de inte begriper sig på vare sig medier eller politik”, som jag ilsket skrev i en notering.

TACKAR FÖR MIG
Innan jag avslutade mitt vikariat i riksdagen fick jag i alla fall gruppens förtroende att ta ”partiledardebatten” våren 1989. Den finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=nOFm7Ko5TrA

Det är lite kul att se hur några av sossarnas statsråd liksom hukar i bänkarna. Det här var det här jag ville se av ett aktivt och offensivt Miljöpartiet.

Sen tackade jag för mitt år i riksdagen. Majoriteten i riksdagsgrupp och politiskt utskott ville då anställa mig som partisekreterare. Men det blev tjafs. Fyra riksdagsledamöter motsatte sig aktivt. Så jag tackade nej.

REAGAN OCH THATCHER
Det här var en tid då Reagans och Thatchers era hade fått de nyliberala tankarna att få fäste också i Sverige. Den så kallade ”kanslihushögern” inom socialdemokratin fick allt större inflytande. Eric Åsbrink, Kjell Olof Feldt och den alltid lika ideologiskt lealöse Klas Eklund drev på.

Och jag fattade inte hur mina ännu aktiva partikamrater kunde vara så tysta. Såg de inte det som utspelade sig? Den politiska debatten och besluten befanns sig på ett sluttande plan.

Så jag skrev en debattartikel i DN som tidningen gav rubriken: Bekämpa kapitalismen! Dess avarter började ju tugga i sig både sans och måtta. Under socialdemokratisk regering. Som stödde sig på Vänsterpartiet.

Såväl språkrör som gruppledning i riksdagen blev upprörda, liksom många riksdagsledamöter. Men kände dom sitt parti? Hade dom suttit i hundratals kök och pratat med lokala miljöpartister?

Det jag skrev var ju sådant miljöpartister applåderat under de år jag var språkrör! Det var exakt samma saker jag sagt i valrörelsen! Den globaliserade kapitalismen tuggade i sig allt mer. En kapitalistisk planekonomi växte fram där handel pågick inom konglomeratens sfär, där kapitalet kunde gå på tillväxtjakt vart helst de ville, där folkvaldas politiska utrymme minskade alltmer, miljöpolitik skulle försvåras och demokratin urholkas. Hade alla glömt att det i vårt partiprogram talades om ekonomisk demokrati?

Jo, jag var besviken. Och förbannad på att partiet inte levde upp till det som väljarna sett och hört i valrörelsen. Jag började av ledande partister kallas "bråkrör". Fyndigt!

ÅTERKOM
Partiet hade kongress i Jönköping sommaren 1990. Jag var inte där. Men Åsa Domeij var där. Hon ringde mig och sa att hon ville nominera mig till politiska utskottet, att jag måste komma ner, att politiska utskottet lagt ett flummigt programförslag, att vi måste kräva att det avslås.

Jag sitter hemma och äter frukost när Lena allvarligt säger att jag bör åka ner. Jag gör det. I vart fall vill jag få klarhet i om medlemmarna vill att jag ska återkomma eller om de likt andra anser att jag haft fel när jag blev ”bråkrör”.

Jag blev invald. Med flest röster av alla. Gissa om det kändes skönt! Och den där programtexten som majoriteten i det politiska utskottet försökte få igenom? Vid voteringen stöddes den av en enda röst.

INNAN UTTRÄDET SOM FÖRSTA PARTI NÅGONSIN...
Nya språkrör valdes: Margareta Gisselberg och Jan Axelsson. Dom hade det inte lätt. Ingen hade det lätt, det låste sig, stämningen var på nollpunkten. Om detta kan skrivas en bok.

Det gick åt fanders. Partiet åkte ur riksdagen efter en mandatperiod. Jag tyckte mest synd om Åsa. Hon var värd en valseger, partiet hade fått det om allt tjafs och alla moment i jantelagen inte lagt krokben för framgång.

Det var skrämmande att se hur så många hyggliga och bra människor - för det var det! - kan strula till det så förbannat. Och genom att inte begripa att man måste upplevas på samma sätt efter ett val som före.

PER GAHRTON SKRIVER...
När jag för några år sedan läste Per Gahrtons bok ”Det gröna genombrottet – mina trettio år med miljöpartiet” förstod jag att han också varit orolig. Jag uppfattade inte så mycket av det under de där åren, han levde på många sett ett eget liv med hästjobbet att få EG-frågan in på den politiska dagordningen. Dessutom var han diplomatisk.

Jag läser att han refererar vad han skrivit i sina dagböcker: ”Jag och Birger varnar för mjukhet”. ”Vi är bekymrade över stilen, bilden vi ger utåt… Skulle den inte vara mer aktiv? Ofta är den ursäktande… Gruppledarna är jättebra på gruppledning. Men på att företräda partiet? Det klarar bara jag, Birger och Åsa”.

Hur som helst, vi skulle bli återvinnare. Ett år efter det att partiet åkt ur valdes jag till återvunnet språkrör. Denna gång tillsammans med Marianne Samuelsson. Vi kom tillbaka till riksdagen 1994. Mitt under den ekonomiska krisen. Om det skriver jag i nästa del av den här serien.

Många minnen rinner till när jag bläddrar bland bilderna nedan.

 
Den här löpsedeln hade lokaltidningen dagen efter valet 1988. Kul att just den taskiga ledarsidan fick se det löpet...

Mycket blev man kallad...  konkurrensen var i och för sig måttlig.

Vår retorik var hård men ärlig...

Här med hedersknyffeln som kunde namnet på alla riksdagsledamöter och som jag hade många roliga samtal med.

Ja, så fick det bli. Ett tag.

Ingvar Carlsson tillhörde, och tillhör, inte mina favoriterna.

Det hade nog inte hjälpt...

När jag var språkrör var jag också ledamot av kommunfullmäktige i Vingåker.