måndag 8 mars 2021

Kvinnodagen

Kvinnodagen 8 mars. Vad är mer naturligt än att då skriva lite om Elin Wägner? Hon skrev den stora romanen om kvinnlig rösträtt. Den fick namnet Pennskaftet för mer än 110 år sedan år. Sverige fick kvinnlig rösträtt - eller rättare sagt: rösträtt för kvinnor som inte hade socialbidrag och inte var romer - för hundra år sedan, sist av alla nordiska länder.

I boken Väckarklocka, som kom ut 1941, har hon vävt ihop kvinnors rättigheter med freds- och miljöfrågan. Hon skapade en ideologisk väv som fångat upp många, bland annat mig. Utan Väckarklocka hade jag aldrig blivit politiker, kanske struttat omkring på Stureplan eller något annat förnedrande.

Elin Wägner skrev Väckarklocka mitt under brinnande krig. Hon kände djup ångest över kriget och djup besvikelse över att kvinnor inte var ett dugg bättre än män på att förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön som hon redan då insåg skulle komma.

Berodde detta möjligen på dåligt självförtroende hos kvinnor, att de helt enkelt blivit fråntagna kvinnors historia? Att de, som hon skriver, redan som barn tvingades "lära sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra" och att det från predikstolarna ständigt predikades att kvinnas ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. 

Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget när den kom ut, och är radikal än idag. I fråga efter fråga bar Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid. Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde varit innan patriarkat tog över. Hennes engagemang hade lett henne ner till bland annat Kreta och Delfi. Hon ville ge kvinnor kraften att se att de stod på en egen plattform, att de inte behövde tycka som sina män, att de, precis som män, hade en historia, även om den både gömts och glömts.

Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv? Elin Wägner skriver:  

"Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget."

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).

Elin Wägner hade modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de ekologiska sammanhangen. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".

Men det var alls inte väl för Elin Wägner längre - hon hade under de senare åren allt tydligare vävt samman feminism, fredsfrågan och ekologi till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera. Ja, mer än nutiden också kan acceptera... Hon förklarade hur svårt det är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de många uppfattar som självklart och naturligt:  

"En fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för katten."

Elin Wägner anade att hon öppnade sig för kritik. Diplomatisk var hon inte. Karriär brydde hon sig inte om. Det som måste sägas, måste sägas. Hon lät sig inte stillas av de olika råd hon fick från både vänner och förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Men vi som kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt.

Elin Wägner var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av sina kritiker. Även hennes gamla vänner från Fogelstadstiden mötte hennes bok med tystnad. Även de mer liberala bland Fogelstadskvinnorna hade en viss undfallenhet för Stalin, vilket upprört Elin Wägner, som avskydde både Stalin och Hitler genom att avfärda dem som primitiva, tredje klassens diktatorer.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Kvinnor har gått in i de system som män byggt upp, blivit systemets fångar utan att påverka. Militarism, skövling och en mekanisk syn på världen var det system man byggde upp. De politiska huvudlinjerna var som "poler på samma utvecklingsväg" där militarisering, skövling av naturen och härskarideologi förenade dem: mannen skulle härska över kvinnan, den vita mannen härska över den svarte, människan härska över naturen. Allt detta måste avvecklas. På samma sätt som mannens härskande över kvinnan gått hand i hand med människans härskande över naturen måste nu avvecklingen av av detta också gå hand i hand, skrev hon.

Elin Wägner var besviken över att ingenting av detta hade hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppade de strumpor åt armén, tillverkade ammunition, klippte gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen, skrev hon upprört.

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets och normernas ensidighet hon angriper. Hon skrev i en arbetsbok: "Samhällsliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget." Med totalkrig menade hon både det militära och det kemiska som hotar biologisk mångfald och ekologiska sammanhang. Hon skrev i Väckarklocka: 

"Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan. Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och nedbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag."

Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver: 

"Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."

Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, för också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan. Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Elin Wägner kom i viss konflikt med Alva Myrdal och marxisterna. Hon såg nämligen redan 1941 faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda eller snöda syften. Det gällde allt från storkskaliga institutioner för barn och äldre till politiska system. Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tidigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.

Väckarklocka avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandrad. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad reglerar levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen. Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser. 

"Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter."

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt. 

Elin Wägners kosmopolitiska världsbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda. Hon skriver:

"Vi hade alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång. Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockaren. Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem."

Men Elin Wägner blundade inte för att också materiella behov måste stillas. Men de saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsumera mest kan bara leda till mental förnedring och ekologisk förödelse. Boendet var däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.

Boken har 80 år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande. Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar, analyser, diagnoser, spådomar straffpredikningar och visioner har snarare blivit mer aktuella än förr. Eller vad sägs om detta: 

"Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.

Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillestånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas."

Boken möttes mest med tystnad, generade uppsyner och förtal. Trots att Elin Wägner med åren blivit en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit. Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där hon utan diplomatiska formuleringar sammanfattar vad hon kommit fram till. Boken blev alltså nu bemött med hård kritik av de som iddes säga något offentligt, men framför allt bemött med tystnad.

De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang. Mest besviken var hon över tystnaden från de gamla vännerna i Fogelstadgruppen.

Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949 avled ersattes hon där av Harry Martinsson, som med ett magsurt inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev Aniara.

Elin Wägner har i Väckarklocka gjort upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgad, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Väckarklocka är en klassiker, en bok som än idag bränner. Jag hoppas den kan komma ut igen, i nutida språkdräkt och med lätt redigering. Den borde stoppas i varje politiker hand.

PS! Karin Boye skrev sin dikt Visst gör det ont när knoppar brister  till Elin Wägner på hennes 50-årsdag. Några år senare kom den ut i bokform.  

I boken "Det första fotspårets moder" skriver jag och många andra om Elin.

Har du kommit ändå hit och skriver koden "Elin" kan du köpa min senaste bok (där varje kapitel inleds med citat från Elin Wägner) med 10 procents rabatt på Bokus pris vid beställning via provoka@telia.com 

Ibland är en spade en spade - ibland något annat

Mannen till höger är justitieminister Morgan Johansson. 

Han kallar inte alltid en spade för en spade. 

Vad han kallar en spade för annars får vi inte veta. Kanin eller pottaska? Jag skulle så gärna vilja veta.

Möjligen kan detta fenomen förklara varför politiken är som den är.


 

söndag 7 mars 2021

Wisdom har fött

En av mina favoriter i världen - hon heter Wisdom och är världens äldsta albatross - har fått ännu en unge. Vid dryga 70 års ålder. 

Vi är jämngamla. Dock verkar hon piggare än jag är. Även en mycket gammal albatross kan nämligen majestätiskt glida fram över haven mer än 60 mil per dag. Så energieffektivt att människans flygteknik ter sig så primitiv som den faktiskt är.

Den nykläckta ungen väntas testa sina vingar om drygt tre månader. Innan dess sköts ungen ömsint av både mor och far som delar lika på föräldraskapet. Albatrosser ingår oftast livslånga äktenskap, men Wisdom har överlevt ett par av sina gemål.

Mer än var tionde fågelart på jorden är akut hotad eller sårbar - albatrossen är en av dessa. Skrev så här för några år sedan om just Wisdom:
 
Bild från Brutus Östlings bok Under asfalten vilar en strand.
"Varje år fastnar över 100 000 i dåligt anpassade fiskeredskap och drunknar, de
får i sig plast och annat skräp som människan vräkt i havet och hajar kniper ganska många ungar som gör sina första flygförsök. Men mest drabbas de av plasten, inte minst våra plastpåsar - symbolen för masskonsumtion och shoppinghysteri.

När jag sett en albatross har jag alltid fascinerats av hur en klumpig, rent av klantig, varelse på marken kan förvandlas till en mästare bara hon hamnar i sitt rätta sammanhang. Precis som ungar kan vara klumpiga och odrägliga i en skola som inte passar dem, för att sedan, om de får chansen i rätt sammanhang, blomstra och visa sig vara mästare. Om de ges chansen att utveckla sin kreativitet och fantasi.

Albatross. Den har tagit sig friheten när den lyfte. Fler borde göra det. Istället för att bli ett meningslöst offer i ett konsumtionssamhälle där stora delar av livet reduceras till ett platt kontokort av plast".
 
Apropå flygteknik:
Egentligen suktar jag bara efter att göra två ytterligare resor till i mitt liv. Den ena är till Cambell Island, drygt 60 mil söder om Nya Zeeland. Där skall jag känna att själen lyfter, där samlas nämligen hundratusentals individer av det kanske vackraste som finns på jorden: albatrossen. 

Om du läst ända till slutet och funderar på att köpa min nya bok så kan du genom att skriva koden WISDOM köpa signerade och dedicerad ex av nya upplagan till lägre pris (230 kr inkl frakt) än vad Bokus och Adlibris normalt tar. Beställ via provoka@telia.com.

lördag 6 mars 2021

En rödgrön regering? Är det någon som sett till den?

I dagens ledare skriver jag om de avtal och fördrag som urholkar demokratin, här några utdrag:

Länder som på allvar försöker minska användningen av fossila bränslen riskerar att betala böter till de fossilföretag som anser sig bli fråntagna vinster de tänkt sig att få. Det är som att företag som investerat i tillverkning av giljotiner skulle få ersättning då dödsstraff avvecklats. Det är en naturlig del av den sentida globaliserade kapitalismens diskreta charm. Om ironi tillåts.

Sverige – oavsett regering – gör så lite som möjligt för att utmana. I Sverige tycks vi – oavsett regering – totalt blinda också för denna form av globaliseringens avarter.

Det har inte funnits intresse – eller kanske ens kunskap – om att journalistiskt berätta och analysera kring avtal som TTIP (med USA), CETA (med Kanada) etcetera. I andra länder har dessa avtal varit högst intressanta också för gammelmedier. Stora demonstrationer har förekommit i länder som Tyskland. I försvar av demokrati. Medan den som i Sverige vågar sig på sådant riskerar att få smattrande högerkrokar rakt i plytet också av sådana som hävdar att de känner sig som vänster.

Det sägs som att vi har en rödgrön  regering i Sverige. Är det någon som sett till den? 

Den gröna gruppen i EU-parlamentet vågar ofta stå upp men det innebär inte att gröna språkrör i det svenska Miljöpartiet vågar stå upp. Också de ligger platt medan ekonomismen och den sentida globaliserade kapitalismen plockar fjädrarna ur demokratin för att till slut tugga i sig hela inkråmet.

Balans mellan globalisering å ena sidan och demokrati å andra sidan måste upprätthållas om vi inte ska tappa all kontroll över vår framtid. Balans, detta vackra ord, står i bjärt kontrast till såväl fundamentalistisk globalisering som till inskränkt nationalism eller korrupt statssocialism.

Läs hela här.

 

fredag 5 mars 2021

Sverige och Sputnik - vad tänker regeringen om det?

Har inte åkt tåg på ett helt år, föreläst digitalt hemifrån och i mataffären stannar vi inte längre och pratar en stund. Men. Minsann. Häromdagen vid ett besök i samhället blev det ett samtal på gatan. Om vaccin förstås. Jag fick frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta vaccinet från Ryssland. Sputnik V. Det skulle inte jag, sa personen. Som tycker vi ska gå med i Nato istället.

Läs hela krönikan här.

torsdag 4 mars 2021

Den gröna vändningen...


Jaha, en till som försöker analysera "den gröna vändningen", denna gång utifrån den så kallade Stockholmskonferensen 1972. Det var då insikten om att människan höll på att sabotera planetens förmåga att bära civiliserade samhällen för vår art blev mer allmänt bekant. Att denna allmänna bekantskap inte ledde så långt vad gäller förändringar är en annan sak - något som, trots bokens fördelar, jag tycker går författaren David Larsson Heidenblad förbi när jag läser. 

Men så, i slutet av boken står det liksom i neonskrift: "Själv funderar jag dock ibland  på om miljö- och klimatdebatten i alltför hög grad är och har varit koncentrerad kring just frågan om kunskap. Det förefaller mig som stora delar av det politiska samtalet är uppbyggt kring en naiv tro på att den som vet det rätta gör det rätta."

Det behöver du inte fundera på David Larsson Heidenblad! Det rätta, eller ens rimliga, görs inte. Politik och det som kallas ekonomi kommer emellan. Det mest belysande exemplet på detta inträffade 1987- 1990. Det som då hände hade mycket väl platsat i boken för att öka förståelsen för sambandet politik, retorik och avsaknad av handling. Mer om det på slutet. 

Hur som helst: boken Den gröna vändningen påminner om en hel del som dagens mer purfärska debattörer bör känna till, väcker upp minnen för oss som varit med ett tag och tillför en del som i vart fall inte jag observerat. 

Huvudpersoner i skildringen är sådana som nog många av dagens miljödebattörer inte bara glömt utan snarare inte hört talas om.
 
Den med störst roll i redovisningen är Hans Palmstierna. Inte mig emot. Mycket cirklade kring denna man som rörde sig i den tidens maktapparat: socialdemokratin. Han var inte populär överallt inom den rörelsen. Tvärtom. När jag började engagerar mig i miljöfrågan i början på 70-talet hamnade jag inte sällan i samtal/debatt med aktiva i det som framstod som det stora betongpartiet. Ska vi vara ärliga var förståelsen för vad Palmstierna sa större hos centerpartister som fått Torbjörn Fälldin som sin partiledare. 

David Larsson Heidenblad definierar Palmstierna som en av tre kunskapsaktörer. Det är ett bra begrepp: kunskapsaktörer. Författaren menar att kunskapsgenombrottet skedde "på grund av att specifika människor gjorde specifika saker vid speciella tidpunkter, vilket satte igång kedjereaktioner". 

Vid sidan av Palmstierna ingår historikern Birgitta Odén  och journalisten Barbro Soller i trion. Valet kan diskuteras, men några invändningar har jag inte. Tvärtom är det inte mer än rätt att just Odén och Soller - som nog är helt bortglömda - upprättas. Odén var professorn som var pådrivande när det gäller miljöforskning, inte minst utifrån försvars- och säkerhetsperspektiv. Soller blev en sorts grävande miljöjournalist som på allvar tog till sig forskarsamhällets kunskaper, först i DN senare i SVT. Ingen av dem var lika karismatisk som Palmstierna är väl lika bra att tillägga.

I boken ger författaren sin syn på den moderna miljörörelsens historia, inte minst beskrivs Fältbiologernas historia medan till exempel  Framtiden i våra händer och Miljöförbundet förbigås. Jag har beskrivit den moderna miljörörelsen och dess framväxt, som en del av det som kallades Alternativrörelsen, på ett annat sätt än vad som görs i Den gröna vändningen. Författaren motiverar sitt val med att just Fältbiologerna "överbryggar och sammankopplar en rad olika utvecklingslinjer". Har inget att invända mot det motivet. Det är onekligen så att organisationen förändrades från att ha varit en traditionell, ganska konservativ, till att med början 1967 driva mot det författaren kallar gradvisa politisering. Från att "bara" vandrat med lera på kängorna och lupp i fickan blev alltfler medlemmar aktivister med syfte att också påverka politikens inriktning. De vände sig mot idén om evig ekonomisk tillväxt utan att för den skull tappa vare sig luppen eller leran. 

Det är, åtminstone för den som vill väva in politik i det plattform från vilken miljödebatten utvecklats, nog så viktigt att betona att miljöfrågor i form av naturvård från början ägdes av de konservativa. Socialister såg, utifrån sitt ideologiska perspektiv, tvärtom rykande skorstenar och avgasrör som något positivt eftersom det skulle ge möjlighet för arbetarklassen att liksom överklassen njuta av framstegssagan om egen bil och materiellt överflöd. Själv brukar jag under föreläsningar om demokratins och miljörörelsens framväxt läsa högt ur tal som unghögerns ordförande Anders Björk och socialdemokrater som blivande finansminister Kjell Olof Feldt hållit. De flesta tror att jag skarvar när jag läser... Eller förväxlat citaten.

Den gröna vändningen ger en viktig bild av historien, lyfter flera som glömts bort och retar säkert många som var med men i boken bara blev en fotnot eller knappat det. Jag tänker t ex på Björn Gillberg och hans uppbrott från Miljöförbundet och bildandet av Miljöcentrum. Att det var Elin Wägner som först knöt ihop miljöfrågan med demokratifrågan (och fredsfrågan) i sin bok Väckarklocka (1944) borde nog nämnts även om Elin inte skulle bry sig ens om hon levde... 

Författaren har en blogg som heter Ett år av akademiskt skrivande. Kan konstatera att trots akademiskt skrivande har sidorna en förmåga att liksom vända sig själva. 

Jag nämnde inledningsvis att jag skulle återkomma till händelser som beskriver hur politiken - läs: socialdemokratin -  kan fungera när en retoriskt tänkt omställning bort från fossila bränslen och uran ställs in i samma stund som ett valresultat medför att omställningen skulle kunna ske. Om det skriver jag en del i min nya bok Vad ska vi ha samhället till. Kortversionen finns här - där jag också citerar ur Martin Hultmans utmärkta bok Den inställda omställningen.

onsdag 3 mars 2021

Sagt

En bister kommentar hördes från grannskapet:

"Förr var det råttor som spred smitta. Nu är det de som har råd att turista och saknar förmåga att låta bli."

Ligger väl nåt i det.

tisdag 2 mars 2021

Vinnaren över stupet...

Hur många gånger har ni hört begreppet "chicken race"? Många antar jag. Vilket grundas på ett misstag. Uttrycket kommer från filmen Ung rebell med James Dean. 
 
Men i filmen heter det inte chicken race, utan giveIdag tvis chicken run. 
 
I filmen handlar det om två unga män som utmanar varandra genom att köra med bilar mot ett stup, den som först bromsar är en "feg kyckling"... 
 
Ebba Busch kan lära sig nåt av filmen, den som vann i filmen körde utför stupet och dog. Idag börjar domstolsförhandlingarna. Jag tippar att Ebba Busch vinner, annat vore överraskande.

 

måndag 1 mars 2021

Om konsten att läsa in ljudböcker...

Att läsa in böcker kan säkert ha sina sidor... 

Häromdagen berättades i medierna om inläsare som somnat och snarkat. Andra inläsare som uttalat utländska städer på ett halvsovande sätt. Utan att det klippts bort från den inlästa talboken.

Den som läste in min ljudbok var däremot på hugget hela tiden. Och begrep verkligen vad han läste. 

Jag är så glad att Håkan Julander läste. Här finns ett smakprov från inledningen.


söndag 28 februari 2021

Levande landskap

När jag sveptes med av gröna vågen i början av 70-talet läste jag såväl syndikalistiska Arbetaren som den mer lantromantiska delen av Land. Från nybyggt höghus i Sollentuna Centrum till liten stuga med stor tomt utanför Vingåker är det en bit såväl geografiskt som mentalt. Det blev en lyckad förändring av mitt liv. Det blev självförsörjning av potatis, grönsaker och frukt. Det blev höns, bin och får. Inte pjåkigt för en som vuxit upp i Stockholms innerstad. Det har gått snart ett halvt sekel. Och landsbygden har jag blivit trogen, trots mycket jobb i Stockholm. Att bo på landet och göra besök i storstan passar mig perfekt. 

Ungefär samtidigt som jag flyttade till landet började Mats Ahlberg jobba som lantarbetare på Järinge gård i Roslagen. På Balders förlag har han gett ut Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk. En bok om att jorden med sina ängar, skogsbryn, gläntor och åkrar är så mycket mer än jord, ängar, skogsbryn, gläntor och åkrar. Det är språk, det är musik, det är rytm, det är livet som flödar. Allt det där har angripits av de som ansett industrijordbruk och djurfabriker vara det bästa som homo sapiens kan komma på för att försörja sin art med föda.

Mats Ahlberg skriver: "Vad var det som hände? Vad var det som gjorde att levande landskap kunde förenklas till den grad... Att grisar och kycklingar lever inomhus och så kort tid som möjligt, utfordras och transporteras som vore de utan liv... Landskapets musik har tystnat, minnena försvunnit och markens språk blivit allt mer entonigt och enahanda".

Nu handlar inte boken om eländet, utan om hur det skulle kunna bli. Om bönder som inte härskar över jorden utan som samarbetar med den. De bönderna finns. De odlar inte bara ekologiskt utan med känsla. Boken berättar om några av dessa. En del okända, andra lite mer kända för oss som följer, och kanske deltar, i den miljödebatt som direkt rör jorden. Där berättar Elin om vikten av att inget bolag äger kornas gener, Karel om vikten av att fler kommer ut till landsbygden. Där berättar Kristina - som är jordbrukare och forskare som doktorerat på småskaligt jordbruk - att det är det småskaliga och mångsidiga jordbruket som faktiskt är det mest effektiva för att få fram mat per ytenhet. Fram träder den ena efter den andra och berättar om livet, mödorna, idealen och kärleken - som tillåter att man också blir arg ibland - till det de håller på med. Arlagården från Uppdrag Granskning känns långt borta. 

På Solmarka gård, ett par mil söder om Kalmar, heter bonden Botulf, han har gått på Kristofferskolan i Bromma och skickade ut som praktikant till gården för 35 år sedan. Han återkom. Nu är det hans tur att ta emot waldorfelever. På Sunnansjö gård, några mil utanför Uppsala, håller Gunnar Rundgren till. Han var en av initiativtagarna till Krav. Han funderar över ägandeformer. Ja, så där håller det på. Bönder som samtalar om vardagens bekymmer och glädjeämnen, idéer och hopp och saknad och livsglädje. Den sorten som kan skapa nytt liv i landsbygden. 

Mats Ahlberg arbetade många år på Saltå Kvarn i Järna. Han hann med att få besök av tre jordbruksministrar som alla sa att jordbruket behöver ändra riktning, minska kemikalieanvändningen, rikta in sig på samverkan mellan djurhållning och växtodling, värna om miljön och matens kvalitet. Men att det skulle ta tid "eftersom det är som att försöka vända ett jättelikt fartyg på Atlanten". Alla tre ministrarna använde sig av den liknelsen. Resultatet är inte mycket att skryta om. Sexhundra ton glyfosat (Roundup) sprutas årligen ut på de svenska åkrarna. Och globaliseringen tillåter att de stora bolagen ges allt större makt över maten. Medan monokulturer breder ut sig, dödar landskapets rytm och mångfaldens hållbarhet. Så vad ska man säga annat än sådant som berättas i boken bör bli en växande del av framtidens jordbruk?


lördag 27 februari 2021

Trist en lördag...

Lite trist att en fin lördagsmorgon med vår i luften skriva om politik, men så får det bli... Det är ju trots allt en sorts komedi som bottnar i tragik...

Äntligen har nämligen Sverige förlorat sin ihärdiga kamp för att i EU stoppa förslaget om att tvinga de största bolagen att redovisa hur mycket de betalar i skatt i de olika länderna. Det innebär att företagen nu får svårare att fiffla. 

Max Andersson,, tidigare EU-parlamentariker och avhoppade miljöpartist, meddelar lakoniskt men helt rätt: "Och inom en nära framtid kommer de svenska socialdemokraterna låtsas att de alltid har varit för detta....". 

Sverige, Ungern, Tjeckien, Luxemburg, Irland och Malta motsatte sig beslutet, men det räckte inte denna gång. Frågan behandlades nämligen som en fråga som berör bokföring och redovisning - inte skatter i sig vilket hade medfört att Sverige ensamt kunnat blockera.

Här kan du läsa lite mer.


fredag 26 februari 2021

Tankegångar som kan mota kortsiktighet och stuprörstänkande

Först ett konstaterande: Lars Ingelstam ger sig inte. Det bör vi vara tacksamma för. Åttio års allmän livserfarenhet ger sitt - att han dessutom varit chef för Sekretariatet för framtidsstudier och professor vid Tema Teknik och social förändring på Linköpings universitet gör inte saken sämre. På pluskontot finns också att han meddelat mig att han gillar filmen Det är bara förnamnet. Han har varit en inspirationskälla för mig i många årtionden. Han borde gilla min senaste bok, men har inte recenserat den så det vet jag förstås inget om -  men delskyldig till den är han...

I den nya boken Systemet, överflödet och det gemensamma sammanfattar han pedagogiskt och elegant vad han kommit fram till. T ex att om vi ensidigt strävar efter ekonomisk tillväxt så "tvingar vi människor att rikta sina ansträngningar mot sådant de inte behöver, medan de samtidigt förklaras för dem att vad de behöver kan de inte få". 

Och naturligtvis njuter jag i fulla drag av en av de punkter han själv plockar fram i baksidestexten: "Om ekonomers tänkande får alltför starkt genomslag hotas gemenskapen". I min första bok (Miljön, makten och friheten, 1989) beskrev jag det jag kallade "realekonomi" - under läsandet av Lars Ingelstams bok funderar jag på om jag inte fastande vid begreppet när jag läst någon av hans tidigare böcker. 

Hur som helst ägnar sig författaren nu åt att att stringent och intellektuellt hederligt belysa att det finns större utrymme för den gemensamma sektorn och välfärdsåtaganden än vad som allmänt ges sken av i dagens politiska debatt. En debatt som dessutom på ett aningen generande sätt negligerar - och därmed också tappar förståelse för hur system fungerar - att vi idag lever gott på kunskaper som "vuxit fram genom århundranden, lämnats vidare från generation till generation, systematiserats i läroböcker och manualer". 

Jag fastnar lite extra - vi söker ju gärna bekräftelse för egna käpphästar... - för Ingelstams konstaterande: "En fungerande demokrati förutsätter intresserade och välinformerade medborgare. Men systemsamhällets komplikationer gör det allt svårare att vara välinformerad". 

Nära till hands för författaren är förstås samhällsfrågor som rör teknisk utveckling. Demokrati fungerar inte när system och strukturer blir obegripliga, själv pläderar jag i min bok för byggande av "förståelsesamhället", vilket har sin udd mot såväl globaliseringens avarter som de skatte- avdrags- och bidragssystem som byggts upp för att därefter lappas och lagas till förbannelse. 

Omslaget till Lars Ingelstams bok må vara akademiskt torrt så det dammar om det, men boken är inte torr. Hur ska man sammanfatta den? Kanske så här: "En bildningsresa för ekonomer och andra som vill begripa att något är lurt med dagens ekonomiska debatt...". 

Eller varför inte som han själv skriver i efterordet: "Vi behöver tankegångar som kan mota kortsiktigheten, orealistiska marknadsmodeller och stuprörstänkande...". Så är det.


torsdag 25 februari 2021

Det här var kul att hålla på med...

Det hände sig på den tiden då jag föreläste om Elvis Presley och Jussi Björling på en gång. Temat var röster. En gång inträffade detta på Jussi Björling-museet i Borlänge. Dit kom äldre Jussifans och inte fullt så gamla raggare. De möttes. Intressant!

Nu skall museet läggas ner, ty Borlänge fattade inte riktigt vad det var man hade. 

Helt riktigt, som det står i underrubriken, att jag skrivit en bok om rockmusiken och Elvis -och höll på med en om Jussi Björlings liv. Dessvärre består Björling-manuset än så länge bara av fem kapitel. Kanske blir det inte mer än så. Fast vem vet. Först bör boken om Elin Wägner färdigställas. Det tar sin tid, det finns så mycket att göra...

onsdag 24 februari 2021

Smarta med dumma som spån

Trött. Just trött. På allt surrande om regeringen och tegnellen och vems fel allt är.

Trött på Ebba Busch och Åkesson och de andra som pekar finger.

Trött på oss som sitter vid köksborden och skickar ut förnumstiga åsikter via Twitter, Instagram, Facebook och allt vad det heter.

Är mer trött på pladder än på pandemin i sig. Och då ska ni veta att jag är mycket trött på pandemin. Sorgsen över de som dött, ledsen över frånvaro av barn och barnbarn, irriterad över att tvingas föreläsa digitalt utan ögonkontakt.

Låt mig nu vara oförskämd nog att säga att det inte i första hand är Tegnell eller regeringen eller någon potentat som har den största skulden över att det blivit som det blivit med smitta, dödstal och elände. Den största skulden har vi, medborgarna, vi som bor och verkar i landet. Vi som säger: “jag ska bara” och som hittar på ursäkter för att just vi skall dra till fjälls eller att just vi skall dra in hela familjen i gallerian på rean. Eller att just vi “bara ska” dra till London, Teneriffa eller Portugal.

Problemet är att vi hör vad vi vill höra av de budskap som mer eller (ofta) mindre skickliga kommunikatörer från myndigheter får ur sig. Kan vi tolka en bisats för att hitta ursäkt för att göra det där som vi egentligen inte behöver göra så tolkar vi den så. Kort sagt: vi är människor av arten Homo sapiens. Dumdristighet och förmåga att tolka saker till vår personliga kortsiktiga fördel är en del av det som gjort att vi som art kommit ända hit i evolutionen. På gott och ont.

Så när vi nu glada i hågen drar iväg på sportlovsvecka eller av ren lust tagit en inte alls livsviktig tur till London, Teneriffa eller Portugal så har vi antingen direkt bidragit till att öka smittan och dödstalen eller indirekt gjort samma sak genom att vara dåliga föredömen som legitimerar andra att bära sig likadant åt. Kort sagt: vi är.... 

Fortsättning finns öppen att läsa i Sydöstan här. Men risken att du blir förbannad finns...


tisdag 23 februari 2021

Beroendet är ojämlikt...

När skogen brinner dyker ledande politiker upp. Det brukar bli så. Och så blev det också när skogarna brann den heta sommaren 2018. Politiker av allehanda färger betraktade den skog som brunnit, la pannorna i djupa veck och talade vackert. 

De borde lägga pannan i djupa veck oftare. För Sverige sköter inte sin skog på ett rimligt sätt. Möjligen kan sägas att Sverige sköter sina timmeråkrar på ett sätt som timmeråkrar kan skötas om de inte tillåts att vara skog.
 
Skog är inte bara träd. Skog är också andra växter. Och djur. Också sådana som inte ger direkt avkastning på det sätt som krävs när kortsiktighetens förbannelse vilar över oss. Också sådana som den urbana människan kanske tycker är äckliga. 
 
Skog är myller och mångfald. Levande träd, döda träd. Mossor, lavar och kommunikationssystem som kan få människor att känna sin litenhet. Skog är till för fler än människor. Skog är till för annat än att politiker skall lägga pannan i bekymrade veck när tevekamerorna är på.
 
Skogen är inte beroende av människor. Men människor är beroende av skogen. Människor behöver skogen för att kunna finnas. Vilket även gäller den urbana människan, hur långt från en skog hen än är. Beroendet är ojämlikt.
 
Vårt beroende borde leda till ödmjukhet. Istället missbrukas innehållet i det som kallas skogsvårdslag. Där sägs att miljömål och produktionsmål skall jämställas. Tanken var god när beslutet om lagen togs, tanken var nämligen att miljömålen skulle betonas mer än tidigare. Tanken var också naiv. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. I en tid när siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett ligger skogen illa till. 
 
De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.
 
I grunden kanske människans största planetära misstag beror på att allt fler kommit att likställa finansiellt kapital med naturkapital. Siffror på konton, i ett system påhittat av fantasifulla människor, likställdes plötsligt med verkligheten. Det är som att likställa låtsaspengar i Monopol med riktiga pengar. Fast mycket värre.
 
Det där med att ge arvingar en skog att fortsätta att förvalta är inte lika självklart när arvingen minst lika gärna tar emot siffror på sitt konto. Det där med att gå ut i skogen och sköta den har ersatts med bolagisering där en entreprenör på några dygn skyfflar bort skog som vuxit i århundraden utan att ens kosta på sig mödan att lägga upp stockarna på ett värdigt sätt i väntan på bortforsling. Tid är pengar. Tid är siffror på konton.
 
Politiker visar mer omsorg om siffrorna än om skogen. Det är därför till och med Sveaskog, det statliga bolaget, skall ge avkastning. Statens eget bolag gör vad det kan för att kringgå en skogsvårdslag som är naivt formulerad. Biologisk mångfald mals ner till siffror på konton som vidarebefordras till ägaren. Allt medan propagandan från skogsindustrin gör allt den kan för att vi alla skall förmås tro att timmeråkrar är skog. Det krävs för att vi skall bli blinda på ena ögat.
 
Allt fler vill ha träd. Att göra drivmedel av, att göra plast av, att göra hus av, att göra papper av, att göra bränsle av, att göra läppstift av. Att tjäna siffror på. Ingen jävel tycks vilja räkna. Att skogen inte räcker till – om vi ska bevara riktig natur och biologisk mångfald – för det glupska tillväxtsamhällets begär spelar ingen roll. Biologisk mångfald, kärnan i livets väv, väger mycket lite i en kvartalsrapport. 
 
Enligt globala överenskommelser skall 17 procent av representativa naturtyper skyddas. Idag är bara drygt 6 procent av produktiv skogsmark långsiktigt säkrad.
 
Sverige, Sverige, vad fan håller du på med… suckar jag när jag går genom det som förut varit skog. Där fanns två ekar, några granar, många tallar – en del yngre, en del flera hundra år gamla, några döda och hem för sådant som bara kan leva i döda träd. Mossor, lavar, bär, solglimtar, skuggor. Hackspett som dundrade. Uggla som hoade. Och ibland barn som lekte, vuxna som plockade svamp och bär. Så såg det ut ena dagen. Nästa dag var allt borta. Det hade inte brunnit. Men skogen hade skövlats, reducerats till siffror på konton.
 
Vad tänker skogen? Om nu skogar skulle kunna tänka. Förmodligen så här: Bevare mig från människor och deras absurda tankesystem som tillåter dem att tro att naturkapital och finanskapital är av samma dignitet. Kanske skulle den också fundera över människans förmåga att leva i livslögner för att stå ut med sin egen destruktivitet – som när vi homo sapiens i den politiska och ekonomiska debatten låtsas som att nyplanterad skog suger i sig lika mycket koldioxid som vuxen skog. Det gör den inte. Likt förbannat låter det så i Agendas partiledardebatter. 
 
Du har kanske hört det förr, det där uttjatade citatet som påstås härröra från Creeindianerna: ”Inte förrän det sista trädet har huggits ner, inte förrän den sista floden har blivit förgiftad, inte förrän den sista fisken har fångats. Inte förrän då kommer den vite mannen att märka att man inte kan äta pengar.” 
 
Ett lika uttjatat citat kommer från nationalekonomen Kenneth Boulding, lika bra att ta det också: ”För att tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet måste man vara antingen idiot eller nationalekonom”. Är det verkligen så? Om det skall jag berätta i nästa kapitel..."
 
Utdrag ur boken Vad ska vi ha samhället till? Vill du diskutera innehållet och har möjlighet att gå in på Facebook så går det bra här: https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1163723540750235&id=100013377995225   (Jag tvingades för många år sedan stänga av kommentarsfältet på bloggen eftersom det urartade och jag inte hade vare sig tid eller ork att ideligen rensa bort rasism, hot och anonyma oförskämdheter riktade till inte minst andra som kommenterade. Debattnivån på FB blev mycket bättre.)

måndag 22 februari 2021

Tillstånd

Det finns stor litteratur. Det finns bra kriminalromaner, jätteintressanta
faktaböcker. Och så finns det pärlor. Som skimrar. Inte för att de är stor litteratur, spännande eller roliga utan för att de är just pärlor. Tillstånd av Axel Lindén är en sådan pärla. Det händer inte så mycket, men händer ändå massor. Det är en ganska liten bok, varje sida är inte ens helt fylld med bokstäver men är ändå fullmatad. 

Vad handlar då detta om? Alltings djävulskap, kanske är ett bra svar. Hopplöshet och nödvändighet, är också ett hyggligt svar. Insikter om livet, kanske duger. Låter det dystert. Det är det inte. Vemodigt är det. Men mest är det vackert.

Om det är en roman, eller en dokumentär berättelse vet jag inte. Kanske en blandning.

Huvudpersonen Axel är skogsägare, bosatt på landet efter att ha levt i stan. Han vill sköta skogen som en skog skall skötas. En som ser natur, inte bara produktionsytor. Men hur blir en liten skogsägare något annat än en kugge i skogsindustrins stora maskineri? 

När Axel tog över från sina föräldrar var skogen i perfekt ekonomiskt skick. Men i eländigt ekologiskt skick. Som det är i system där naturvärden lika gärna kan ersättas med finansiella värden i form av siffror.

Axel har en plan, eller nåt, för att bevara mångfalden i skogen och omvandla hyggen till riktig skog. Med hjälp av planering, förvirring, motorsåg, traktor och en liten häst som gör så gott den kan. 

Var och en som hanterat en motorsåg känner igen de funderingar som krävs för att få träden att falla rätt i en skog som inte skall fällas rationellt. Det är en konst, som kräver filosofiskt tänkande lika väl som insikter i fallhöjd och tyngdpunkter.

En ny inspektör kommer, den gamle förstod att Axel inte var någon bra affär. Den nye beter sig som om de skulle bli kompisar. Axel konstaterar att det är något slugt med ordet inspektör. Den här är både rådgivare och uppköpare. När de skiljs på gårdsplanen meddelar inspektören att 100 skogsägare av 100 vill få ut så mycket pengar som möjligt för sin skog. Gärna som bulkvara. 

Kärnved och biologisk mångfald är inte rationellt. Vi lever ju under kortsiktighetens förbannelse. Om det har jag skrivit till förbannelse. Och i denna pärla berättas vackert, sorgligt, bittert och nödvändigt om just det. 

Spelar ansträngningar någon roll, när allt ändå verkar gå åt helvete... men vad ska man annars göra, om inte anstränga sig. Med skogen, med familjen, med killen från Afghanistan som fått boende i det stora huset och som väntar och väntar och väntar på vad som skall hända med hans liv.

Domarna dömer efter sina mallar, utifrån sina föreställningar och utifrån vad som för tillfället anses som... jag vet inte vad. Under väntan går killen från Afghanistan, som blir som en i familjen, i skolan och följer med i skogen, kanske förstår han mer än inspektören, vad vet jag. 

Tänker på Slas (Stig Claeson) när jag läser, berättelse liksom släntrar fram som om den inte kunde göra annat. Jag gillar Slas böcker, så det är en av de finaste komplimanger jag kan ge.

Skogsindustrin har sin standard, som gäller allt från lastbilar till sågverk, skördare och skotare. Den längsta plankan som kan köpas längst den högteknologiska och storskaliga leverantörskedjan är 5.40 meter. Axel markerar kapsnitt på 7,5 meter. Han har egen planksåg. 

Han konstaterar att det inte fyller någon vettig funktion att såga så långa brädor, men han gör det ändå. Det gör han förbannat rätt i.



söndag 21 februari 2021

Läser att en opinionsmätning visar att flest (20%) tycker att moderaterna har bäst miljöpolitik. Det är som att säga att kejsaren som är naken är bäst klädd.

Häxbrygder till vår frälsning...

Att ta sig utanför grindarna till tomten innebär vyer och samtal IRL som jag nästan vant mig av med. Har inte åkt tåg på ett helt år, föreläst digitalt hemifrån och i mataffären stannar vi inte längre och pratar en stund. På handfatet hemma ligger numera en gammeldags härlig fast tvål istället för flytande - det kommer inga gäster och då gäller det att passa på...

Men. Minsann. Häromdagen vid ett besök i samhället blev det ett samtal om vaccin. Jag fick frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta vaccinet från Ryssland. Sputnik V.  

Det skulle jag inte våga, sa hen.

Käkar du medicin och tar annan vaccin, frågade jag. Javisst, sa hen. Vet du var de kommer ifrån och hur de tillverkas? Nej, sa hen. Skönt för dig, sa jag. Varför det, sa hen. De tillverkas på ett sätt som du inte vill veta, sa jag.

Och det är väl så det är. En dominerande del av världens aktiva substanser till läkemedel produceras i Indien. Staden Hyderabad har blivit centrum för den globala produktionen. De absurt stora utsläppen från fabrikerna har lett till höga halter antibiotika och andra läkemedel i grundvattnet. 

Nästan all antibiotika som används vid urinvägsinfektioner, bukinfektioner och lunginflammationer är tillverkad i en enda fabrik i diktaturens  Kina.

Käkar du antibiotika som piller överhuvudtaget så är substanserna med stor säkerhet tillverkade i Kina medan pillren sätts ihop i Indien. Spelar inte så stor roll vilket läkemedelsbolag det står på askarna.

Tillverkning och sammansmältning sker inte sällan från fabriker som läcker antibiotika till vattendragen. Länder som Kina och Indien är inte något vidare på miljölagstiftning. Därför kan vi köpa billigt. Och ju mindre vi vet, desto bättre samvete kan ha... 

Globaliseringen medför inte bara centralisering och enfald utan ofta också att lägsta pris vinner utan hänsyn till vare sig miljöpåverkan eller sociala villkor för de som arbetar med framställningen.

Vaccin då? Var tillverkas det? Världens störta vaccinfabrik finns i Indien, närmare bestämt i staden Pune. Där tillverkas till exempel covid-vaccin till Astra Zeneca.

Jag har stoppat i mig läkemedel med substanser som tillverkats i länder med dålig lagstiftning. Fått sprutor med jox tillverkat på alla möjliga ställen under förhållanden jag inte har en susning om. Sputnik V lär inte vara värre eller osäkrare än något annat. Lancet har gett grönt ljus. EU lär komma att göra det. Möjligen blir Sverige ett av de länder som ändå säger nej av politiska skäl, medan länder som Tyskland och Frankrike säger ja. Sverige är lite eljest också i EU-sammanhang. 

Svar på frågan då? Skulle jag ta Sputnik V om det var det vaccinet som erbjöds? Svar: ja. Med visst motstånd. Som jag brukar känna för både vaccin och de substanser som läkemedelsindustrin så gärna vill pytsa i mig. Det gäller för övrigt också den skumma hälso- och tillskottsbranschen som lyckas få människor att tro att bra mat inte räcker. Säger jag och knaprar i mig en macka med strandnyponpulver, bra för leder påstås det. Och så inväntar jag med stoiskt lugn covid-vaccin.

lördag 20 februari 2021

Välkommen till Sagoliden i Byle...

Digitala föreläsningar har sina sidor, inga ögon som möter, inget kroppsspråk som signalerar gillande eller ogillande... Den här gången för SNF om ekonomi, miljö och samhälle. Välkommen till Sagoliden i Byle som ligger i nordvästra Östergötland.  


 

fredag 19 februari 2021

De extrema

 

Jag läste på ledarsidan i DN att ”extrema åsikter måste bekämpas”. Jag håller med! Extrema åsikter måste sannerligen bekämpas. Om det skriver jag i veckans krönika som finns här.

Den extrema idén att sälja ut elnät till globala bolag måste bekämpas! Ett av Sveriges största ägs av en global jätte.

Den extrema idén att som enda land i världen tillåta vinstuttag ur skattefinansierad skola måste bekämpas!

Den extrema och bisarra idén att kalla gran- och tallplanteringar för skog måste bekämpas! Skog är djur, växter, träd, liv och sammanhang.

Den extrema idén att inte skriva på FN-konventionen mot kärnvapen måste bekämpas! En majoritet av befolkningen, i alla politiska läger, vill skriva på. Men de extrema vägrar! 

Den extrema idén att... Läs hela krönikan här - bli förfärad, förbannad eller förbli likgiltig...

torsdag 18 februari 2021

Skärp er!

Det existerar en sorts gemensam sanning att vi alla – åtminstone vi som inte är enögda nationalister – skall se globalisering som något självklart, naturligt. Hur långt den än går. Det är liksom underförstått. I allt från nyhetssändningar och nyhetsartiklar till ledarartiklar och andra politiska kommentarer. Därmed blir debatten enögd. Ett tankemönster uppstår. Ett tankemönster som äter sig in och växer till en normalitet. Trots att det är schizofrent.

Vi får ständigt höra att ”Sverige är ett litet land, med öppen ekonomi”, att ”vi är ett mycket exportberoende land” och att ”vi konkurrerar i ett allt hårdare klimat”. Det vill säga vi är ganska utsatta. Kritisk analys om varför vi gjort oss så extremt beroende av krafter vi inte själva kan hantera är bannlyst.

Vi lever onekligen i en norm där globalisering upplevs som det enda naturliga. De som drivit fram att ”vårt lilla land” gjort sig så beroende av sådant vi inte själva har minsta inflytande över, eller ens kan parera, anses utan ansvar för detta.

Trots att just detta – utsattheten – brukar vara motiv för allt möjligt som inskränker handlingsfriheten. Våra lite hårdare djurskyddslagar ifrågasätts allt mer, åtgärder mot stressig eller rent av livsfarlig arbetsmiljö kritiseras för att de ökar kostnaderna och försämrar konkurrensläget, varningar för skatter som skall finansiera det socialt och ekologiskt hållbara står som spön i backen.

För att konkurrera om investeringar och arbetstillfällen sänker vi bolagsskatter och håller kapitalskatter på betydligt lägre nivå än skatter på arbete. Det pågår ett race mot botten, vilket kommer att straffa sig rejält. Globaliseringen kräver det. Som om den bisarra art av globalisering vi nu ser skulle vara en naturlag.

Vi lever inte – och ska absolut inte leva – i en bubbla för oss själva. Det vore inte bara befängt utan naturligtvis fullständigt kontraproduktivt för en god utveckling. Men någon sorts balans mellan globalisering och självtillit måste upprätthållas om vi inte skall tappa all kontroll över vår framtid. Balans, detta vackra ord, står i bjärt kontrast till såväl fundamentalistisk globalisering som till inskränkt nationalism eller korrupt statssocialism.

Har vi båda ögonen öppna borde vi kunna se att globaliseringen medför en hel del gott, men också att den driver fram en negativ utveckling som vi måste vara medvetna om för att inte fastna i ett ännu hårdare strypgrepp och därmed hamna i ett ännu mer osunt beroende av sådant vi överhuvudtaget inte kan göra något åt.
Det vi lärt känna som demokrati urholkas, grundlagens stolta portalparagraf – ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare” – är på väg att bli en parodisk parafras av dess motsats. Vi – i bemärkelsen ”vi som bor i landet Sverige” – är på väg att bli som barn vars föräldrars intresse och omsorg inte omfattar barnet, särskilt inte det lilla barnet.

Om detta borde vi samtala. Utan att ta till nationalistiska övertoner eller utmåla den andre som fiende.

Jag känner djupt för miljörörelsens gamla slagord: tänk globalt, handla lokalt. Det handlar om att skapa självtillit för att våga möta den andre utan rädsla. Minskad sårbarhet, ökat manöverutrymme, överblickbarhet och robust ekonomi med rätt till viss självförsörjning handlar inte om protektionism utan om förmåga att överleva kriser.

Mångfald, regionala marknader och olika lösningar i olika delar av världen är ett skydd mot globala ekonomiska kriser som kan drabba en värld likt fallande dominopjäser – faller en, faller alla. Myller och mångfald är av godo i naturen och i näringslivet, men också i de globala systemen. Mångfald är positivt oavsett om det gäller växter, djur, språk, kulturer, traditioner, tänkande och ekonomi.
En kritisk analys av globaliseringen behöver inte ha ett vitten med nationalism eller inskränkthet att göra. Tvärtom.

Faller en, faller alla.

Sommaren 2018 ramlade broschyren Om krisen eller kriget kommer ner i brevlådan. Avsändare var MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. I broschyren kan vi läsa att det finns hot mot vår självständighet och säkerhet. Och att fred, frihet och demokrati är värden som vi måste skydda och stärka varje dag.
Jag tänkte: Vilken tur att riksdag och regering har den ryska regimen, med Vladimir Putin i spetsen, att ta till som motiv för broschyren. Det vore ju pinsamt att behöva beskriva det största hotet som det är. Nämligen att politiker, medier och marknadens så kallade spelare gjort allt för att i globaliseringens namn bygga upp det sårbara samhället där allt mer av makten överförts till system och strukturer som vi inte har minsta lilla kontroll över.

Vi skall värna självständighet, meddelas i broschyren. Vilken självständighet? Mig veterligen är vi numera del av en union – på gott och ont – där allt fler beslut tas. Vi är också alltmer beroende av en globaliserad marknad som vi inte har minsta inflytande över. Vi måste lära oss att vara rädda om ordens betydelse om vi skall ha minsta självinsikt kvar!

Vi skall värna säkerheten, meddelas. Vilken säkerhet? Mig veterligen har makthavande politiker byggt bort säkerhet med svindlande hastighet. Kopparledningarna rivs innan fullgott alternativ är utbyggt, köpcenter centraliseras, trygghetssystemen bygger på digitaliserad byråkrati, livsmedelsförsörjningen är skröplig, vi producerar 11 ton koldioxid per person när det borde vara 1 ton. Så, vilken säkerhet skall värnas?

Krisen kommer, var så säker. Av den enkla anledningen att de makthavande politikerna skapat alla förutsättningar för kris. Steg för steg har de i gemensam naivitet byggt det sårbara samhället. Och de som talat om vikten av att bygga robusta system, grundläggande självtillit och rimlig regional självförsörjning har utmålats som bakåtsträvande.

Sverige tillhör de länder som är mest sårbara. Och vi jobbar hårt för att öka sårbarheten. Vi säljer ut elnäten till kommersiella intressen, kan inte ens unna oss att ha en statlig penningförmedling och snart ryker väl också den enda offentligt ägda banken. Vi förmår inte ha regelverk som får samhällets funktioner att fungera eftersom allt mer säljs ut och blir beroende av marknadsaktörer vars framförhållning är nästa kvartalsrapport.

Till råga på allt lär Sverige vara det mest digitaliserade landet i världen. Den digitala kollapsen kommer. Allt annat vore osannolikt. Naiviteten har inga gränser i en struktur där allt vävs samman och allt därmed kan slås ut. Och hackas. Faller en, faller alla – det är en usel strategi.

Globaliseringen behöver tyglas – det är först då den kan kombineras med demokrati, social anständighet och frihet. Ska det vara så svårt att förstå?
Det är synnerligen bekymmersamt när gröna och socialister av olika schatteringar låter nationalistiska – till och med rasistiska – krafter dominera när det gäller kritik av globaliseringen. Men det är inte bara socialister och gröna som borde höja rösten. Nog borde väl socialliberaler också kunna stå upp? Istället har de i tidens anda glidit in i marknadsliberala tankefigurer.

Alla har, som det tycks, gett upp av rädsla för att utmålas som ”bakåtsträvare” eller sorteras i samma fack som suspekta figurer som inte drar sig för att vifta med rasistanfrätt nationalism och främlingsfientlighet.

Demokratiskt grundat motstånd mot de globala intressen som är mer intresserade av kapital än av människor är nödvändigt om vi inte skall urholka det vi lärt känna som demokrati. Många av oss som jublade, med demokrati och fungerande marknad som argument, när den reellt existerande röda planekonomin slogs ut väljer nu att blunda när en blå, kapitalistisk, planekonomi växer fram – där allt fler beslut tas i slutna styrelserum i allt större konglomerat och bolagssfärer. Vilket de facto blir en följd av hur globaliseringen under den sentida kapitalismen fungerar. Ägandet sugs stegvis in i allt större koncerner och finanskonglomerat.

Det har ingenting med reellt fungerande mångfaldig marknadsekonomi att göra, vilket väl en och annan liberal borde fatta. Visst är det lustigt att de som – om jag får lufta lite fördomar – tidigare förnekat Marx analys om hur ägande sugs upp och mångfalden gröps ur, numera är de som stolta bekräftar den förhatliges analyser.
Jag finner det fullständigt absurt att så många inte reagerar när, för att citera en kulturskribent i SvD (Håkan Lindgren), “monopolföretagen väver sitt nätverk av reklam och kontroll allt tätare omkring oss”. Hur kan goda liberaler acceptera detta? Varför står inte socialdemokrater upp? Varför tiger den gröna partiledningen? 

Ni som tiger är antingen naiva - eller också rädda att uppfattas som obekväma i en tid när sans, måtta och balans uppfattas som otidsenligt... Om ni inte helt enkelt väljer att jamsa med för att det ger större chans till välbetalda jobb, mingel med gratissnittar och "fina" sociala kontakter. Skärp er! 

Texten är till största del hämtat från min bok Vad ska vi ha samhället till? 

Signerade ex finns t o m söndag för 190 kr (inkl.frakt som denna vecka sponsras av en grupp bloggläsare!) om de beställs från provoka@telia.com. I övrigt finns den på bibliotek, fysisk bokhandel liksom hos bland annat Bokus och AdLibris för 249 kr. (E-bok 159 kr, ljudbok 179 kr).

onsdag 17 februari 2021

Allt bleknar

      Allt bleknar, idéer, visioner, retorik, historia. Ut kommer nåt som inte var tänkt.