Begreppet »arbetslinje« har blivit heligt. Det är en övergripande politisk inriktning. Den som arbetar ska få morötter i form av sänkt skatt, den som arbetat sig sjuk ska piskas.
För att stärka begreppet skapades inför valet 2006 nytt innehåll i ordet "utanförskap". De som inte befann sig på arbetsmarknaden utan var beroende av trygghetssystemen levde i utanförskap. I ett slag förvandlades innebörden från att ha omfattat illa åtgångna individer som satt på parkbänken med en flaska Renat som sällskap till att gälla den som blivit av med jobbet när banken rationaliserat... Eller den som drabbats av långtgående cancer.
Syftet med begreppsförvandlingen var att skapa ångest kring att inte leva sitt liv i enlighet med den heliga normen. Skuld skulle läggas på den som drabbats så illa att hen inte orkade leva upp till normen. För att inte tala om hur uselt den som valt ett annat liv alldeles frivilligt – till exempel genom att vara hemma flera år med sina barn eller ta »överdrivet ansvar« för sin illa drabbade partner – borde känna sig.
Arbetslinjen är fortfarande övergripande ideologi.
När skuld läggs på illa drabbade människor är det oanständigt. Det finns en hel drös oanständiga politiker iklädda allehanda ideologiska färger.
Du, bäste medborgare, måste begripa att lönsamhet uppnås när du arbetar så du kan konsumera, så vi kan producera mer så att vi kan arbeta mer, så vi kan konsumera mer. Du må finna dig i att du är reducerad till en produktions- och konsumtionsfaktor.
Du ska förstå att fri tid – särskilt sådan som är en del av vardagen – egentligen inte har med välfärd att göra. I vart fall inte om du under din fria tid väljer bort Ullared för en bok i ekens skugga, en tur på sjön i kajaken som fortfarande funkar efter 40 års idogt paddlande – eller helt enkelt vandrar i skogen med dina barnbarn för att visa hur skägglav och lodjursspillning ser ut. Eller bakar bullar därhemma.
Sådant ofog, att baka bullar hemma, är en form av skattesmitning eftersom det inte bidrar lika mycket till vare sig jobb eller tillväxt som att köpa Pågens.
Om någon annan tar sin formella arbetstid för att baka bullar blir bullarna beskattade. För det är arbetstid som beskattas mest. Ska vi ha kvar ett välfärdssamhälle behöver stat, kommun och regioner inkomster för att finansiera skola, vård, omsorg. Och inkomsterna kommer till helt övervägande del från skatt på arbete, skatt på arbetstid.
Ur det perspektivet blir det nödvändigt att vi »skapar arbete« hur mycket vi än rationaliserar, automatiserar, effektiviserar. Men bara ur just det perspektivet. Det vill säga om det är skatt på arbetstid som skall finansiera det vi ser som omistliga värden i en utvecklad demokrati.
Men det finns andra perspektiv som är mer relevanta i det tidevarv där vi nu lever. Nu när samhällsevolutionen tagit oss ända hit. Det gamla perspektivet är inte bara gammalt, det är föråldrat.
OM JAG HAR ETT FÖRETAG SOM...
Om jag har ett företag som tillverkar solpaneler eller geléhallon med hjälp av hundra anställda så är det företaget en del av samhället. Det bidrar till att hundra människors arbetsinkomst kan beskattas. Dels med inkomstskatt som ger kommunerna pengar till skola, vård och omsorg. Dels med arbetsgivaravgifter som finansierar våra gemensamma socialförsäkringar – ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring.
Den dag jag ersätter de anställda med robotar – med mjukvara av mer eller mindre intelligent art – så hamnar företaget i utanförskap. Det bidrar inte som tidigare med skatt och avgifter till allt det goda som vi anser tillhör ett anständigt välfärdssamhälle. Där kan vi tala om verkligt utanförskap. Nu sker allt mer inom det som genererar BNP genom AI. Utan direkt arbete av människor. En allt mindre del av vad som produceras ingår i skattebasen, det vill säga det som beskattas.
När det som beskattas mest – det vill säga direkt arbete – blir en allt mindre del av den totala »ekonomin« rämnar det vi lärt känna som ett gott samhälle.
Vill vi behålla social anständighet i samhället måste därför företag bidra oavsett om dess tillverkning eller tjänster sker med hjälp av människor, robotar, hybrider, AI eller något annat. Kalla det vad du vill.
Vi behöver en skattereform som medför att produktionen, eller omsättningen, i sig beskattas. Oavsett om det är människan eller något annat som står för den.
Detta känns säkert obehagligt för både höger och vänster. För högern därför att företag med få anställda och stor omsättning ger större möjlighet för ägarna att ta för sig i form av kapitalinkomster. Det är därför ojämlikheten ökat snabbt i Sverige.
För vänstern är det också obehagligt, eftersom vänstern av historiska skäl älskar skatt på arbete. Det är ideologiskt förståeligt eftersom skatt och avgifter på arbete höjer arbetets värde. Kan man sedan kalla en del av detta för »arbetsgivaravgifter« och därmed tro att man pungslår den elake arbetsgivaren så känns det förstås ännu bättre (fast det egentligen är en del av löneutrymmet som avsätts till arbetsgivaravgifterna).
För de gröna borde det vara en enklare fråga. Redan på 1980-talet drev Miljöpartiet krav på grön skatteväxling (sänkt skatt på arbete och höjd på energi och utsläpp). Denna skulle i takt med att energieffektiviteten ökar och miljöbelastningen minskar övergå till någon form av skatt på »produktionen« i sig. Allt för att inte tappa möjligheten att värna ett gott samhälle där begrepp som rättfärdighet och solidaritet existerar också i verkligheten. Det gröna partiets uppfattning idag har jag inte koll på, men det är i vart fall ingenting man torgför.
DET KRÄVS EN SKATTEREFORM
För att komma ur knipan vi hamnar i när direkt arbete blir en allt mindre del av den totala »ekonomin« (mätt som bruttonationalprodukt, BNP) måste vi alltså, oavsett om vi gillar det eller inte, bredda skattebasen, det vill säga det vi beskattar. Ska företagen inte hamna i utanförskap måste »produktionen« eller omsättningen beskattas.
Svårare än så är det inte. Inte enklare heller.
Men, visst, det måste till ett visst politiskt mod för att börja prata om en skatterevolution som fullständigt bryter mot det vi vant oss vid. Detaljfrågor om hur det skall gå till skulle oroa många politiker. Det försmädliga leendet från Mats Knutson och andra journalister – som blir följden av att svar kan bli diffusa, prövande, osäkra – kan kännas smärtsamt.
Men berätta då hur i all sin dar vi skall kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle utan att låta företag betala för sig!
Det är inte rimligt att det främst är mänskligt arbete som skall finansiera skola, vård, omsorg, pensioner, föräldraförsäkring, sjukförsäkring.
Det är inte rimligt att vi hela tiden måste »skapa mer arbete« för att finansiera allt detta när samtidigt nästan alla investeringar går ut på att rationalisera bort människan, effektivisera, automatisera, robotisera.
Det är inte rimligt att artificiell intelligens, som kommer att ersätta så mycket av det människor gör, skall bli ett hot mot det vi kallar välfärdssamhälle genom att införandet helt sonika reducerar skattebasen när den ersätter mänsklig arbetstid.
Därför måste vi mer likvärdigt beskatta det som kallas produktion, oavsett om det är människor eller något annat som står för den. En rimlig balans måste råda, inte den ensidighet som råder idag.
Förändrar vi inte skattesystemet kommer vi att stegvis närma oss det som kallas nattväktarstat. Det vill säga en stat där bara militär, polis och rättsväsende betalas av det gemensamma.
Ett ohyggligt samhälle där den illa drabbade kommer att fara än mer illa, medan den som tjänar pengar på robotens arbete eller lever på lågt beskattade arv och förmögenheter har möjlighet att köpa sig relevant trygghet, sjukvård och omsorg.
Det finns förvisso krafter som vill att vi styr mot nattväktarstaten, som anser att skatt är stöld och som anser att frivillig välgörenhet, familj eller klan bör duga. Det var inte bara Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som i ungdomligt oförstånd vädrade sina positiva känslor för en sådan utveckling.
Fortsätter vi att låta arbete utgöra den stora skattebasen lär de bli nöjda. Och det vi ännu uppfattar som demokrati bli allt mer urvattnat. Hela idén med ett gott samhälle riskerar att gå förlorad.
Det finns fler hot mot det goda, civiliserade samhället. Det samhälle som är till för människor som är så mycket mer än kuggar i ett ekonomistisk hjul som snurrar allt fortare. Vi är sociala, biologiska, kulturella varelser men vi blir behandlade som ekonomiska varelser som ska vara duktiga idioter i det snurrande hjulet.
Om det borde valrörelsen handla.
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
