Tyst

Lena fotade livet häromdagen

Höstlig morgonkyla, fjärden ligger kallblå, luften lätt att andas. Ska skrapa, slipa och måla fönster på uthusen, se över hängrännor och tömma en kompost. Inte ett ljud hörs, som om den höstliga morgonkylan vägrar medverka i världens tjatter och hysteriska ljudkuliss. Men så: ett löv faller.

Apropå förhandlingar: Allid denna kärnkraft...

Bild: Eva, Birger, Åsa Domeij på valvakan 1988. Vi kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Och Daniel Helldén i SVT:s "30 minuter".

Kärnkraft eller inte. Nåt för ev regeringsförhandlingar. Som om allt glömts... Skriver i mina memoarer följande med anledning av Tjernobyl:

"Eva Goës, eldsjälen, åker runt med tickande och knastrande Geigermätare. Hon mäter, informerar, talar och sjunger. Hon mäter livsmedel, vattenpölar och hittar radioaktiva hotspots. Eva bor själv i ett av de mest drabbade områden i Sverige. Härnösand. Vi har kontakt via telefon varje dag, Eva är laddad och kunnig. Hon var inte ensam. Vi var inte ensamma. Om att kräva avveckling.  

En del har glömt sin egen historia, eller vill i vart fall inte skylta med den. Till och med Dagens Nyheter krävde på ledarplats att Barsebäck skulle avvecklas fort. Man påpekade att ett haveri där skulle medföra att 1 400 000 människor skulle behöva evakueras från Köpenhamn och Malmöområdet. Och konstaterade att Sverige knappast skulle ha någon fysisk möjlighet att behärska och stoppa en reaktorkatastrof. I Sovjet kunde man falla tillbaka på en enorm militärapparat – med hundratals helikoptrar och helikopterförare som skickades in i högst ett par minuter var för att släppa bly, sand och bor över helvetesgrytan – och man kunde kommendera in militärer och även civila efter behov. Detta meddelades helt korrekt på ledarsidan. Sånt låter sig inte så lätt göras i en demokrati, meddelades också.   

DN:s ledarredaktion av senare årgångar har förstås inte låtsas om att just DN krävde avveckling av reaktorer. Istället har man kritiserat de som tog DN på allvar och avvecklade."

Mer här.

Obekvämt budskap i SVT:s direktsändning

Plötsligt är det någon från Stockholms innerstad som åker upp till Borlänge och granskar hur läget är. Det var SVT:s kriminalreporter Diamant Salihu som gjorde det. Kom tillbaka till Aktuelltstudion och berättade live vad han kommit fram till. Programledarna såg inte nöjda ut alls. 

Hade det han sa fått vara kvar om det inte var i direktsändning? Jag är orolig att SVT klippt bort lika mycket som de gjort i sammanfattningen som ligger ute på SVT Nyheter. 

SVT "lyckas" inte ens i direktsändningen texta en av de viktigaste punkterna i Diamant Salihus redovisning som är kritik av inte minst SVT:s egen rapportering. Han säger: "Jag hoppas rapporteringen blir lite mer nyanserad..." Och så sa han att det är viktigt att man går till botten med vad som är sant och vad som är rykte.  

Mediernas källor, vilka är det i Borlängefallet? Har man kollat källornas trovärdighet och ideologiska egenintresse? Jag känner människor i Borlänge, dock inga vänsterpartister eller någon med somalisk bakgrund, och har fått en annan bild än den som medierna ger och som mellan raderna mer eller mindre slår fast att den aktuelle riksdagsmannen har fifflat. 

Så till ett resonemang om det personval vi har i Sverige. Det har tillkommit för att kandidater längre ner på listorna ska kunna ta sig förbi de som partierna sätter högst. Det har faktiskt tillkommit för att civilsamhället ska bli mer engagerat i politiken. Att människor som är uppskattade för sitt samhällsengagemang i lokalsamhället ska kunna bli inkryssade. Att fler än de som vanligen röstar ska bli engagerade. Att människor ska bli mer delaktiga. Att valet inte ska tappa i legitimitet. 

Observera att de senaste åren har personval kritiserats för att det varit alltför svårt att bli inkryssad, att så få har ens kryssats, att så få ens kan nämna namnet på en kandidat. Man har diskuterat om spärren för att bli inkryssad ska sänkas. Men nu när en icke-vit från civilsamhället blir inkryssad så ifrågasätts själva personvalsidén! 

I många andra länder är det möjligt för icke partianslutna att bli inröstade, vilket inte är möjligt i Sverige då det endast är de som står på partiernas valsedlar som kan bli inröstade. Därför utgör personvalet en ventil.

Nu ska sägas att jag alltid varit kritisk till personval eftersom det lockar fram också egot hos de som ägnar sig åt personval, att partierna ser de som ägnar sig åt att marknadsföra sig själv som"radikala alibin" i någon fråga för att sedan, om de väl blir invalda, låta partipiskan vina.  

Till detta kommer rent generellt att partierna måste inse att det inte finns "icke-valbara-platser" på listorna. Alla som står kan bli invalda. Vilket givetvis innebär att partierna har ansvar för vilka de sätter på listorna. I det nu aktuella fallet i Borlänge tycks man helt enkelt satt upp en populär, engagerad person som stått i valbyrå på ställen där andra inte haft lika stor lust att stå. Helt i linje med att fler ska bli engagerade i valet.

För övrigt är det en jättekonstig debatt som förs från höger som går ut på att det är något skumt med att människor med utländsk bakgrund inte i större omfattning röstar på det politiska lag där Sverigedemokraterna, med Jomshof, Söder och grabbarna, ingår. 

Notera att jag inte är vänsterpartist. Men anser att det ska vara någon jävla ordning på mediers bevakning om de vill att vi ska känna tillit. 

Politikerdebatten, Jan Scherman och spottkoppar

 

Det är full fart på debatt om den debatt som politiker ägnat sig åt genom att kalla varandra allt möjligt och följa med i spåren av hatet på nätet. Det är Jan Scherman som dragit igång debatten genom att föreslå en sorts politikens ombudsman som ska. 

Nu har Jan förstås själv medverkat till att förlöjliga politiker genom att under sin tid som tevejournalist förmå partiledare och språkrör att göra löjliga saker för att sedan ställa frågan: är du så mediekåt att du kan göra vad som helst? 

Jag var en som inte ställde upp på det under en Almedalsvecka då Jan ville att jag skulle stå på händer mot borgmuren för att sedan fråga varför jag gjorde det. Sorry, Jan, jag ställde inte upp. Vilket du var hederlig nog att berätta i ett teveprogram sedermera. 

1996 skrev jag en debattartikel i DN på temat: vem vill bli allmän spottkopp när inte minst medier bedrivit usel journalistisk. Då var det Bo Holmström som hade betett sig. Skrev om det i debattinlägget.

DN:S EGEN INGRESS BLEV SÅ HÄR:

Om man vill överleva som hel människa måste man fundera noga på om man vill fortsätta med politik. Vem vill bli allmän spottkopp och driftkucku? Vem vill utsätta sig själv och sin familj för att oförskyllt hängas ut i press och TV?

Det skriver miljöpartiets språkrör Birger Schlaug om bakgrunden till att han tvekar att fortsätta som politiker. Han menar att politikerföraktet i Sverige göds av eliter som anser sig för fina att själva delta i den representativa demokratin.

OCH HÄR KOMMER DELAR AV HELA ARTIKELN:

Vem vill bli politiker? Vem vill bli allmän spottkopp? Vem vill bli allmän driftkucku? Vem vill bli bedömd som en av "de där politikerna" - oavsett vad man står för, oavsett vilken ideologi man företräder och oavsett vad man tyckt i de aktuella sakfrågorna. 

 

Vilken snickare, författare eller journalist skulle acceptera att som individ bli bedömd utifrån en allmänuppfattning om yrkeskollektivet?

 

Vem väljer att ta de representativa uppgifterna i den parlamentariska demokratin om det medför att man i samma stund blir lovligt byte för allsköns förnedrande kommentarer från alla dem - allt från intellektuella och kulturelit via kåserande kommentatorer till ledarskribenter - som seglar fritt men som inte redovisar någon bättre form för demokratin än just den representativa parlamentarismen?

 

Förvisso måste politiker kritiseras och politiken diskuteras. Det är en del av den demokrati som på alla sätt måste värnas. Det är det öppna samtalet som kan föra samhället framåt på ett civiliserat och genomtänkt sätt. Men varför måste då formerna i stället vara sådana att allt färre människor, som borde ägna några år av sitt liv åt politik, hellre väljer att göra något annat.

 

Politiskt intresserade, kunniga och engagerade människor ställs inför ett antal vägvalsfrågor. Varför välja politiken och den representativa demokratins hantverk? Varför inte ägna sig åt att skriva böcker? Varför inte fungera som fri debattör utan något som helst ansvar för vad man tycker? Varför inte ägna sin fritid åt friidrottsförbundet eller programledarskap i TV istället?

 

Varför inte kravla sig upp på den kulturella gräddhyllan och därifrån se ner på dem som besudlar sina händer med att ta den del av samhällsansvaret som politiken utgör?

 

Varför inte satsa på näringslivet? Varför inte sätta sig framför TV-n, låta sig underhållas och ha full frihet att förlöjliga och kritisera utifrån den totalt ansvarsbefriade ställningen?

 

Det är ju bra mycket enklare och bedöms som betydligt mer hedervärt.

 

Så länge politikerföraktet växer och göds av allehanda figurer i olika eliter, som själva möjligen anser sig för fina för att ta i den demokratiska representativa demokratins hantverk, kommer vi att få se en nedåtgående spiralrörelse där vi får sämre politiker som blir värda alltmer politikerförakt, vilket i sig leder till att vi får ännu sämre politiker.

 

Denna självgående rörelse skrämmer mig. Den borde skrämma varje medborgare som tror på demokratin och inte kan finna en bättre demokratisk ordning än den representativa parlamentarismen.

Vi måste få en självgående rörelse åt det andra hållet så att vi får fler bra, dugliga politiker med integriteten i behåll och med en brinnande vision om ett bättre samhälle!

 

När herrar som Bo Holmström i det nyss sända TV-programmet "Reportrarna" gör det till en lustig grej att medvetet kollektivt förlöjliga och ge en kollektivt fördummande bild av unga politiker, så undergräver han i själva verket demokratins förutsättningar. 

 

Särskilt när de individuella offren för förlöjligandet blir de som med en brinnande vision tagit på sig ansvar och efter ett hårt och tidskrävande arbete dessutom lyckats med mer än de flesta.

Vi riskerar att få se hur allt fler människor som saknar integritet kommer att fylla upp den representativa demokratins förtroendeuppdrag, delvis som en följd av det ibland totalt antiintellektuella och pösande politikerföraktet. 

 

Vi riskerar att få se fler marknadsgycklare, fler som saknar kompetens och förmåga att göra karriär i den icke-politiska sfären, fler som inte berörs illa av att vara spottkoppar därför att de saknar känsloliv eller förmåga att begripa när de förnedras - vare sig det gäller i medierna eller genom mordhot mot dem själva och deras familjer.

 

Vi riskerar att få hårdhudade karriärister. Eller ännu fler politiker som inte kan motstå frestelsen att sko sig på systemet. Och därmed kommer politikerföraktet att ytterligare öka och den nedåtgående spiralrörelsen att fortsätta. 

 

Ett av den representativa demokratins största problem är redan nu att över huvud taget hitta kandidater som är villiga att åta sig ansvar som politiskt förtroendevalda.

 

Många undviker politiken, trots att de kanske är de mest lämpade. Få vill utsätta sig själva, sina familjer och sina vänner för att oförskyllt hängas ut i press, TV, på arbetsplatser eller som del i en kollektiv spottkopp. Men hur ska då det vi lärt känna som demokrati överleva?

 

Och om det vi lärt känna som demokrati och politik försvagas ytterligare - vad händer då?

Vilka har glädje av politikens och den folkvalda representativa demokratins förfall?

 

Var och en vet svaret. Det är de som kan styra samhället utan att vara representanter för människor.

(-)

Om man vill överleva som hel människa, måste man fundera mycket noga över om man vill fortsätta med politik.

 

Att min tveksamhet kommit ut innan partiets valberedning fått ett slutgiltigt besked kan förhoppningsvis starta en debatt om politikerrollen, politikerföraktet och förutsättningarna för det politiska hantverk som parlamentarismen utgör.

 

Vi ser alla att det är svårt att få fram politiker i ledande ställning. Kraven att förenkla, att tala i TV på ett sätt så att kvällspressens boxningsreferat av debatten ger vinst på knockout eller åtminstone på poäng, att synas i allehanda mediala sammanhang, att ställa upp på de mest absurda bildidéer (till exempel iklädd kostym stående i havet med vatten upp till knäna) för att få utrymme i pressen är säkert taktiskt riktigt men måste väl ändå kännas förnedrande. 

 

Den som säger nej till bildidéerna får räkna med mindre utrymme - ja till och med att artiklarna placeras på sämre nyhetsplats.

 

När partiledningar känner behovet att marknadsföra sina partiledare på premiärer, smårättsätande bland kändisar och lekande i underhållningsprogram på TV så är det naturligtvis kanske riktigt - men är det ändå inte en bit in i förnedringens utkanter?

(-)

Det finns intressegrupper som intet hellre vill än att göda politikerföraktet. När en marknadsgycklare och en excentrisk miljonär med roliga slipsar och allmän brännvinsadvokatyr bildar nytt parti och kommer in i riksdagen så är det väl ändå tecken på vad politikerföraktet kan leda till.

Vilka politiker vill vi ha?

Skådespelande marknadsgycklare?

 

Figurer som saknar förmåga till empati på grund av att de själva är känslodöda?

Politiker som saknar förstånd nog att uppleva förnedring?

 

Ja, då kan vi fortsätta med det kollektiva politikerföraktet och steg för steg se hur demokratin tas ifrån oss.

Valfusk...?

Hur är det egentligen? Vad är tillåtet och inte?

Får man dela ut valsedlar med förkryssat namn som del av personvalskampanj? Ja, om kryssen gjorts för hand. Det förekommer emellanåt. 

Får man skjutsa väljare till vallokal? Ja, naturligtvis. Inte ovanligt. 

Får man betala någon för att rösta på ett visst sätt? Nej, inte formellt. Ingen ser heller vilken valsedel som verkligen läggs i kuvertet. Utom...

... när väljaren behöver hjälp i valbåset. 1989 fick också Sverige allmän och lika rösträtt när "psykiskt handikappade och utvecklingsstörda" fick rösträtt.  Medföljare kunde därmed ibland rösta åt väljaren.

Personligen gillar jag inte personval, som infördes 1998, eftersom de i realiteten lovar mer än de håller. Den personvalde rättar nästan alltid in sig i ledet när hen väl är i riksdagen. 

Dessvärre har personvalskampanjer ökat i antal. I alla partier. Mer eller mindre obehagligt. Även i MP. Och förkryssade valsedlar har i vart fall såväl SD (2018) som KD (2022) fått kritik för. 

Själv har jag blivit den mest i kryssde med invandrarbakgrund. Min far föddes i främmande land. 

Hur som helst, medier skriver mycket om fallet i Borlänge. Vilket passar som hand i handske för de som inte vill se V i regering. Om åklagare kommer fram till att inget brott begåtts, att det varit rykten utan reell substans som gjort gällande att väljare fått betalt direkt vid uttagsautomat så är det djupt obehagligt. Minst lika obehagligt som om ryktet stämmer.

Hur som helst: Alla bör lära sig att kryssa förstanamnet på valsedlar om man vill förhindra att någon längre ner på listan tar sig in. Hur svårt kan det vara att fatta?

Gott så!

 

Sorry, tillfälligt slut...

😔

 Sorry, boken är tillfälligt slut. →Men går att beställa direkt från förlaget här, med rabattkoden "birger".

För 45 år sedan bildades Miljöpartiet

Vad var det då för människor som var med på det där partibildande mötet i Örebro den 20 sept 1981? Skriver så här i mina memoarer som snart kommer ut:

"Den som tog del av mediernas berättelser kunde få intrycket att det – förutom besvikna och förbannade kärnkraftsmotståndare – var ett antal glada amatörer, engagerade strulnissar, halvflummiga grönavågare och en före detta vilsen folkpartist. Plus en vildvuxen trubadur som emellanåt avbröt förhandlingarna. Men bilden skulle också kunna vara att det var skollärarnas parti, akademikernas parti, småföretagarnas parti, småbrukarnas parti. Sanningen kommer man närmast om man slår ihop de båda bilderna. Partiet bildades helt enkelt av en samling människor som ville stoppa hotet mot livsmiljön och bygga upp en alternativ ekonomi med hjälp av en annorlunda typ av politiker.    

Det där med annorlunda typ av politiker var viktigt, vi skulle verkligen inte bli som de andra. Stadgarna skrevs för att stoppa livstidspolitiker, politiskt mångsyssleri och gubbstrukturer. Petra Kelly, som var den tyngsta ideologen i det tyska gröna partiet och min partipolitiska guru, ansåg att gröna partier per definition måste vara antipartipartier. Smaka på det begreppet! Själv älskade jag det.  

  

Som antipartiparti gällde det inte minst att stoppa gubbväldet i politiken. Så i det nya friska partiets stadgar, som skulle antas, krävdes minst 40 procent av varje kön i varje beslutande församling. Och dessutom stadgades varvade valsedlar. Vilket givetvis hånades i en del medier.   

  

Partistyrelse bannlystes, istället bildades fyra utskott, varav politiska utskottet var ett.  Partiledare, eller ens språkrör, fanns inte ty sådant skulle bara leda till personkult och maktkoncentration. Istället skulle ledamöterna i politiska utskottet rotera som sammankallande med uppgift att företräda partiet i högst tre månader. Vi visste banne mig vad ledare heter på tyska… Såna skulle vi inte ha. Däremot skulle vi ha en maskros till partisymbol. Det fanns alternativ: solros och tussilago. 

 

Dië Grünen hade solros, men vi föredrog något mer rebelliskt."

Kan beställas till bibliotek eller förhandsköpas direkt från förlaget (uppge koden "Birger" i kassan så blir det rabatt.) Läs mer om boken här.

 

För 45 år sedan sa det klick

 För exakt 45 år sedan. Det var en vacker dag, höstsol. Jag steg ur min bil. Ur bakdörren på en bil som parkerades bredvid steg en rödhårig tjej ut. Vi tittade på varandra. Och sen var det klart. Det skulle bli vi. Allt annat var otänkbart. Så enkelt kan det vara.

När vi åkte hem dagen därpå hade vi inte bara varandra, vi hade ett parti också. Miljöpartiet bildades den helgen.

Efter några år fick vi en dotter, sedan en son, sedan gifte vi oss 1986. Lena med maskrosor i håret, på bordet fanns maskrosvin. Då hade jag blivit språkrör. Mot alla odds.

Tack Lena, för alla dessa år.

Bild: Lena Rosén, som var aktiv i Linje tre, men för ung för att rösta. Per Gahrton,  som tog initiativ till bildandet av MP, på det partibildande mötet. Möteshandlingarna med fronten handskriven och bladen stencilerade. Heliga papper...

Framåt! Dit näsan pekar?

 

Jag vill bakåt. 

Så var det

Artikel i Syre med anledning av att mina memoarer kommer ut (lite försenad på grund av en del tekniska orsaker). 

"Birger Schlaug var med och byggde Miljöpartiet och tog som språkrör partiet in i riksdagen vid två historiska tillfällen. Hans memoarer ger en unik inblick i Miljöpartiets två första decennier, men också i vad det gör med en människa att befinna sig i maktens centrum."

Här finns artikeln:

https://verbalforlag.se/bocker/medan-sanden-rinner/

Kärnvapen, Dca, Nato och vem som betalar

Är inte det här märkligt? Alla utom V och MP accepterar kärnvapen på svensk mark. Förhandlingar sker nu med Frankrike om kärnvapen. Sista bilden bör kompletteras med texten "högst 15 miljarder av de 300 som skall betalas till försvaret vill S ta ut i ny skatt för höginkomsttagare." V drev inte Natofrågan eller ens frågan om att säga upp DCA-avtalet med USA i valet. Detta avtal ger USA möjlighet att bygga upp 17 militärbaser i Sverige.

 

Råd från avdankad...

Jo, den är på riktigt!

Tidöligan ser ut att tappa majoritet. Gott så. Nu börjar nästa steg. Tips till språkrör från dinosaurie:

1. Jäkta inte. 

2. Behåll utanförperspektivet.

3. Om ni blir statsråd förbli ändå i första hand språkrör för Miljöpartiet.

4. Ta ett djupt andetag och tänk då och då på partiets rötter.

5. Sitt inte på det sluttande planet när kompromissandet börjar. Hur ska man undvika det? Regel 1: Lockas inte av fint cv. Regel 2: Ha en grupp utanför den inre cirkel för att bredda bedömningar. Regel 3: Förhandla inte sena kvällar och nätter hur mycket S än försöker.

6. Minns vad Kullgren är för typ.

Amen.

PS! Affischen är på riktigt, sanktionerad av KD.

Bacchi Syre vinner över jättehotellet...

Det jag lärde av valkvällen var att vego-maten på Syre Bacchi var suverän medan den var trist på Clarion hotell där MP höll valvaka. Träffade på MP:s valvaka andra föredetta språkrör, Maria, Åsa, Gustav. Och gamla jobbarkompisar från vårt riksdagskansli som jobbade kvar. Trevligt. Vid frukosten mötte jag Daniel som såg oförskämt pigg ut. Bådar gott! Mycket MP blev det. Den mer radikala skaran fanns förstås på Bacchi Syres valvaka, så där var trevligast. Gammal man blev intervjuad om sin nya bok och kunde inte låta bli ett utbrott om hur grön politik bör låta. Ack....

Valvaka

Röstat. Grönt. För säkerhets skull. För miljöns skull. För att jag gillar begrepp som solidaritet. För att det är bra med vuxna i debattrummet.

Titta in på Bacchi Syres valvaka. God mat, trevligt folk och vid 19-tiden blir jag intervjuad av Benita Eklund som läst manus till mina memoarer som kommer ut den 17:e sept, lagom till MP:s 45-årsdag. 

Bacchi finns här:

https://www.bacchisyre.se/event-details/sveriges-storsta-fristaende-progressiva-valvaka

Och Allan sa: Nu kör vi!

 

AI är på gång. Och forskare meddelar att det finns cirkus 10 procents risk för att AI utrotar människorna nom en tioårsperiod. 

Vi får väl trösta oss med att AI kan skapa mycket tillväxt och fina börsvärden i nio år... 

Jag brukar kalla AI för Allan. Allan kan således få för sig att utrota människan. Tja, kanske för att det är bäst så. Mest rationellt för planetens livskraft. Faktaunderlaget har Allan kunnat inlemma i sina överväganden efter att tagit del av den forskning som finns. Människan är planetens farligaste varelse. Planeten och dess framtid mår bäst av att människan avlägsnas.

Hur? Tja, det finns många sätt, Allan är kreativ, Allan snokar runt bland0 världens all kunskap, kopplar ihop det ena med det andra och utropar det Allan lärt sig av programledare och hysteriska politiker: "Nu kör vi!"

Som jag skrev i min bok Vad ska vi ha samhället till? krävs att vi som mänsklighet har lika stor tur som Alexander Lukas för att det inte ska gå åt helvete. Vi lever i en "perfekt storm". Allan som kan gå bananas, klimatkris som tränger sig på och det sluttande planet, med kärnvapen som slutdestination, som utgörs av kriget i Ukraina. Allt pyntat i vår eget lilla hörn av världen med att Försvarsmakten ljudsätter krigshandlingar med Schuberts Ave Maria. Vi kan gå mot döden med kulturell stil. Nu kör vi! 

Under tiden inleds snart valvakan efter en valrörelse där Allan varit bortrationaliserad och enighet uppnåtts om att kärnvapenfrågan icke bör nämnas. 

Nu kör vi!

Om spjut, tillräcklighet och hopp om det som nog är en omöjlighet...

Ursäkta att jag stör... Men ska vi vara lite petimetriga? Och dra konsekvenser av att vi som mänsklighet inte kan fördra begreppet "tillräcklighet"? Läste just att spjut, som använd i friidrott, nu ska förses med en rörelsesensor så att vi som mänsklighet kan lära oss att uppnå nya världsrekord i att kasta spjut i OS etc. Det är ju fantastiskt på sitt sätt. Jag inser det, jag gillar friidrott dessutom. Jordartsmetaller som också krävs för rörelsesensorer i spjut lär vara sådana som neodym, lantan, yttrium och cerium. Dessa finns i gruvor. Och är ett skäl till att bryta ny gruva i Norra Kärr vid Vättern. En sådan gruva hotar vattnet i Vättern som är en av norra Europas största dricksvattentäkter. Om vi inte kan anamma begreppet "tillräcklighet" - och som mänsklighet anser att miljö och natur väger tyngre än "ekonomisk och teknisk utveckling" - så är det högst naturligt att starta gruvor som förser också spjut med jordartsmetaller. Vad gäller spjuten så är det naturligtvis mycket små mängder. Men spjuten är bara ett exempel på en sådan liten mängd. Många små mängder leder till större mängder. Jag tänkte på detta när Amanda Lind fick frågan från SVT:s utfrågare som med förvånad uppsyn frågade henne om vi måste behålla våra saker längre trots att teknik och uppfinningsrikedom kan ge oss bättre saker som är roligare och bekväma att använda. Se där ett dilemma. Det är ju inte bara för det goda livets behov som vi ständigt konsumerar mer, byter ut våra grejer och finner gårdagens jättebra teknik som något mindre bra än löften om vad fler gruvor kan ge oss. Ledarskribenter och Mats Knutsson skulle kasta sig över en politiker som på fullt allvar sa att det får fan vara nog nu, vi måste ta begreppet "tillräckligt" på större allvar än begrepp som "mer, större, snabbare". De skulle få höra att Sverige skulle bli fattigare istället för det som regering och ekonomiska experter vill: rikare. Rikare kan innebära något så bisarrt som fler siffror i fiffigare ordning på konton. Det är nämligen så att systemet med förfärande likgiltighet för verkligheten har en förmåga att likställa finansiellt kapital (siffror) med sådant som naturkapital (verklighet). Ju mer vi sargar planeten ju rikare blir vi på siffror... Det är naturligtvis helt sjukt. Men systemet är sjukt. Det har gett oss mycket, men dess bäst-före-datum har överskridits. Men tillväxten då? Vi har fått lära oss att utan tillväxt - det vill säga att vi är lika rika som förra året - är detsamma som att bli fattigare. Hur vore det om någon statsministerkandidat vågade nysta i det? Om att själva systemet vi lever med är destruktivt i längden... Efter valet har partierna nästan fyra år på sig innan de kortsiktiga vallöftenas tid återkommer så nog borde någon då våga på allvar. Vi har ju gjort det förr. Innan den så kallade ekomodernismen vann gehör eftersom den var mer bekväm att handskas med bara skyddslapparna var på. Jag förvånas ändå lite grand över att det tycks vara tabu i valdebatten att på allvar kritisera den livsstil, som styr vårt handlande. Rädslan för att kritisera livsstilen innebär ju faktiskt att man accepterar den grundläggande konsumtionsnorm som vi lever med. Det är förstås skönare att säga att "vi är ingen livsstilsrörelse", det låter mindre hotande, mindre påträngande. Men ändå inser många att den norm vi lever med, den livsstil vi lever med, är totalt ohållbar. Den norm som råder kan upprätthållas genom att allt mer av vår vardag fylls med konsumtionspropaganda. En norm som obevekligt leder till att planeten sargas och vi själva som människor reduceras till verktyg för att hålla igång systemet. Producenter, företag, politiker bär sitt ansvar, men det gör vi som efterfrågar och konsumerar också. Visst är det obekvämt att spegeln OCKSÅ riktas mot oss som individer. Om detta skulle jag vilja att en valrörelse handlar. Även om det blir obekvämt, svårtsmält och inbjuder till hånleenden från de som lever i villfarelsen att vi kan fortsätta som vi gör. Hej och hopp, nu är valrörelsen snart slut. Må det bli förändring. Än större än vad som tycks möjlig. Det tycks viktigare att spjutet kan kastas 45 centimeter längre.

Naturskyddsföreningen granskar partierna

 SNF har granskat. Förvånar resultatet? Här redovisas det:

https://www.youtube.com/watch?v=nbZU5mtS1to

Och här finns hela rapporten, bildsatt och tydlig.

Den obefintliga valfrågan: Vem ska ha makten över pengarna?

 

Vem bör ge ut pengar? En av de mest avgörande frågor för hur ett samhälle bör fungera som är helt borta från valrörelsen. Men partierna har synpunkter. Ett parti (MP) svarar rätt på alla frågor... Gissa vilket som är sämst...

 

Det är horribelt att privata banker har rätten att skapa pengar ur intet... Bara 1 % av pengarna ges ut av staten via Riksbanken. Resterande 99 % har skapats av privata banker ur "tomma intet" och lånas ut till alla oss andra till en räntekostnad. 

 

Skrev ett kapitel om detta i boken Vad ska vi ha samhället till? och det var faktiskt det kapitlet som väckte mest kommentarer när boken kom ut. 

 

Läs mer här där partiernas svar redovisas:

500 ogiltiga röster kan avgöra valet

"Max 500 röster anses ogiltiga på grund av misstag på temat mänskliga faktorn", meddelas av Valmyndigheten. Eftersom ett enskilt mandat, som kan avgöra vilket block som får flesta ledamöter i riksdagen, kan tillfalla ett parti med en rösts marginal så är det inte alls så bekymmersfritt som det antyds. 

 

När riksdagens sista mandat ska fördelas jämförs partiernas decimaler nationellt. Om det skiljer extremt lite mellan två partier kan en röst avgöra vilket parti som kniper just det sista mandatet.

Så att prata som om 500 röster är så få att det är ointressant är inte seriöst.

 

Om det, mot alla matematiska odds, skulle bli så jämnt att två partier hamnar på exakt samma jämförelsetal för ett mandat efter att alla röster räknats, så avgörs det för övrigt genom lottning, vilket parti som får mandatet. 

 

En enda röst kan avgöra om Liberalerna bli kvar eller inte. Därför tänker jag som förhandsröstat just den dag då det strulat ta mig till vallokalen för att rösta där. För att ännu en gång inte rösta på Liberalerna...

 

 

 

PS! Min personliga erfarenhet av Liberalerna härrör från den tid då de hette Folkpartiet. Om valrörelsen 1994 skriver jag så här i min kommande bok:

 

"Annars var den mest bisarra upplevelsen när Veckans Affärer arrangerade ett rundabordssamtal om ekonomisk politik mellan Miljöpartiet och Folkpartiet.

 

När jag kom till redaktionen visade det sig att Folkpartiet skulle ställa upp med två personer: både partiledaren Bengt Westerberg och den ekonomisk-politiske talesmannen Carl Bastiat Hamilton. Redaktören som skulle hålla i det såg generad ut när jag påpekar att det var två mot en. Hamilton såg lika generad ut när jag frågade honom om inte »Bengt fixar det här själv«. 

 

Eftersom redaktören smilat elakt på temat »vi klipper som vi vill« tog jag upp en bandspelare (vilket inte var brukligt på den tiden) och sa att jag skulle spela in hela samtalet. Det blev inte populärt.

 

För mig var det en aha-upplevelse utan like. För första gången insåg jag att det fanns gamla etablerade tolvtaggare som var rädda för mitt sätt att argumentera. Jag fick råg i ryggen. Bara att tacka och ta emot.

 

En liten lustifikation på temat »för en del tar det tid innan myntet trillar ner«: i det där rundabordssamtalet gick Bengt Westerberg till hårt angrepp – med melodin att Miljöpartiet bestod av förvirrade korkskallar – på vårt krav om införande av miljötullar för att skydda länder som infört miljöskatter. Idén var »befängd«, enligt Westerberg. Den hotade själva essensen i frihandel. Trettioåtta år senare hade Liberalernas ledare (som för tillfället råkade vara Johan Pehrson) kommit fram till att det befängda är det klokaste man kan göra för att balansera att en del länder har mycket låga koldioxidskatter eller inga alls."