Många konstiga uppgifter florerar...

Jag har (inte minst i mitt Facebook-flöde) sett en massa konstiga uppgifter om vad asylsökande får i dagsersättning. Samtalet blir inte speciellt relevant om man utgår från felaktiga uppgifter - oavsett om dessa är högre eller lägre än vad som gäller.

Bor den sökande på en av Migrationsverkets anläggningar där fri mat ingår är dagersättningen:
24 kr/dag för vuxna ensamstående
19 kr/dag per person för vuxna som delar hushåll
12 kr/dag för barn t.o.m. 17 år (från och med.tredje barnet halveras bidraget).

Har den sökande eget hushåll och sköter matinköpen själv är dagersättningen:
71 kr/dag för vuxna ensamstående
61 kr/dag och person för vuxna som delar hushållskostnader
37 kr/dag för barn upp till 3 år
43 kr/dag för barn 4–10 år
50 kr/dag för barn 11–17 år (från och med tredje barnet halveras bidraget).

Den som fått beslut om avvisning eller utvisning förlorar rätten till ersättning. Undantag barn eller de som har barn under 18 år. Oavsett vad man i tycker i frågan om dagersättning så kan det ju vara bra att känna till hur det verkligen är. 

Läsvärt och lyssningsvärt

Frågan - På vems mandat agerar Peter Hultqvist? - ställs av Kvinnor för fred. Frågan är motiverad, svaret förskräcker, liksom tystnaden som råder trots att det under rödgrönt styre sker en gigantisk omstöpning av svensk utrikes- och försvarspolitik som leder rakt in i Nato-medlemskap.

https://www.svd.se/pa-vems-mandat-agerar-peter-hultqvist

Och lyssningsvärt för dig som vill förstå skola och samhälle
För ett antal år sedan intervjuade jag Emma Leijnse med anledning av hennes bok Godkänt - en reportagebok om den svenska skolan.

Många författare till böcker om skola och utbildning samtalade jag med i samma teveserie: En bok, en författare.. Men Emmas var i en klass för sig. Hör hennes viktiga Sommarprogram som sändes igår. Finns här.

Upplösning

Hörru, Mats Odell, jag är långsint ibland...

SvD 2019-08-10

Minns en debatt som Vägföreningen anordnade för ett antal år sedan - bland annat Mats Odell, Lennart Daléus och jag diskuterade med transportföretag och vägtrafikens lobbyister. Odell mest känd som kristdemokratisk kommunikationsminister och Lennart som partiledare för Centern. 

Då redovisade jag den forskning som fanns om luftskepp som ett miljösmart, billigt och effektivt sätt att transportera material - och blev våldsamt hånad av Mats Odell.. Ironin stod förstås som spön i backen från betongklossarna från Vägföreningen. Jag berättade bland annat om att luftskepp ställer små krav på infrastrukturen, kan nå alla platser även inne i städerna och är nästan helt utsläppsfria. Vägföreningens folk fnissade.

Nåja, tre herrar kom fram efteråt och vi samtalade om luftskeppens möjlighet. Rapporter har skrivits och minsann hade inte SvD en lång artikel häromdagen, tjugo år efter debatten då Odell frustade.

Mats Odell har förstås glömt sitt överlägsna flin och tal om att "Miljöpartiet är ju känt som bakåtsträvare och flummare i ett, och Birger Schlaug är ju inte den mest realistiska...". Jodå, Mats, jag är långsint när det gäller en del politikers uppförande.

Lysande roman återuppstånden...-:)

Slutsåld och borta från handeln. Men ett gäng av min roman Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, som kom ut för 13 år sedan, har återuppstått i originalupplaga. Skrev den efter det att jag slutat som språkrör och riksdagsledamot, jag var oändligt trött på det politiska språket. Ville skriva på ett helt annat sätt. Och det är klart att jag blev glad åt recensionerna, för nervös var jag innan jag läste dom... Kan beställas här. 

"Lysande roman - skimrande!"

RECENSIONER

Boken är rolig, fräck, vanvördig och bitvis lysande.

Gotlands Tidningar

Jag kan inte annat än fascineras av Schlaugs berättarförmåga, språk, konceptet med historiska fakta och trovärdigheten åt Elvis. Jag sträckläste boken.
Katrineholms Kuriren

Kunskaperna har Schlaug definitivt, även på 10 000-kronorsnivå. Expressen

Så otroligt bra! Vilket språk! Så fascinerande! Vilken överraskning! Betyg: 5 stjärnor!
Bokus Kungsbacka, läsarpanel

Schlaug är oerhört påläst och har lyckats sätta in den vite rebellen i en miljö och ett politiskt sammanhang som känns helt rätt.
Gotlands Tidningar

Det bästa med boken är tidsatmosfären och miljöbeskrivningarna. Det ångar om Södern på 50-talet när Elvis och hans musiker svischar förbi bomullsfälten på de långa krävande resorna till olika spelningar. En ny tids gryning, inte bara för rock´n´roll. Medborgarrättsrörelsen är på gång.
Expressen

Entusiasmerande skildringar av dofterna och känslan på söderns bomullsvidder och gistna verandor.
Göteborgs-Posten

Den sista mörka tiden när Elvis är fånge i sin egen myt och fast i sitt pillerberoende har total trovärdighet. 
Expressen

Som om Elvis själv skulle ha suttit vid tangenterna nästan 30 år efter sin alltför tidiga död. Jag kan inte annat än fascineras av idén.
Falu Kuriren

Ändå har såvitt jag vet ingen gett sig på att skildra Elvis liv genom hans egna ögon, öron och tankar. Inte förrän nu när Birger Schlaug stiger in i Elvis huvud och berättar hela hans historia.
Expressen.

Lysande beskrivning av hur en ny tid växer fram. När Elvis besöker den tunga svarta klubben är det en historisk smocka åt Söderns vita etablissemang.
boksidan.net

Elvis relationer till BB King och andra svarta artister känns alltigenom äkta. Hans envisa arbete i skivstudion likaså.
Expressen

En glödande och passionerad kärleksförklaring…
Helsingborgs Dagblad

Schlaug tar ut svängarna. Utvikningar till Einstein, Paganini, Mozart, Goethe, Kant, Schubert och Schopenhauer är halsbrytande men funkar för det mesta.
Expressen

Birger Schlaugs roman är som starkast och mest övertygande så länge Elvis är ung. När blodet kokar och rock'n'roll ännu är nytt och framtiden fortfarande sjunger sånger som ännu inte blivitblasé.
Helsingborgs Dagblad

Den är ovanligt och befriande opretentiös i anslaget. Den är skriven med en lite svängig stil - den liksom släntrar fram, avslappnad och avspänd - och ska därmed föra tankarna till tiden och den jargong som då rådde.
Helsingborgs Dagblad

Språket är korthugget och effektivt.
Expressen

Vi kommer rockkungen så nära att det bränns. Jag är så överraskad och utlovar högtidsstunder för den som tar till sig den här boken.
boksidan.net

Det är skimrande musikhistorik... Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens världshistoriska betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!

Det är briljant roman som alla borde läsa för att förstå essensen som Birger Schlaug verkligen lyckas förstå, vad rockens verkliga själ är. Vi bugar oss vördigt för det som står i boken. Heder åt Birger Schlaug.
Webbtidningen Blaskan

Liberal samhällsordning

DN kräver att Sveriges blivande EU-kommissionär siktar högt och gör rätt. Med högt och rätt menas att arbeta för mer transporter av varor över haven. Samtidigt skall högt och rätt vara klimatfrågan, enligt DN:s ledaranalys. Frågor drivs i burkar med vattentäta skott emellan. Det blir lika komiskt som tragiskt.

Högt och rätt är också, enligt ledarredaktionen, att motsätta sig minimilöner inom EU eftersom det skulle "ytterligare försvåra den fria rörligheten för arbetskraft och minska dynamiken". Läs nog och analysera: "fri rörlighet för arbetskraft". 

Det är människor vi talar om, men de är reducerade till arbetskraft som skall bidra till ökad dynamik. Farsor som inte kan komma på kvartssamtal för att de jobbar i en annan del av Europa bidrar till dynamik. Splittrade familjer, där var och en är att se som varande och blivande arbetskraft, är bra för tillväxten, dynamiken och konkurrenskraften. Men vad ska vi ha livet till?

Går det ut på att var och en av oss - som inte lever på inkomst av kapital - skall reduceras till kugge i ett ekonomiskt system som kräver att hjulen snurrar fortare och fortare? Så: Vad ska vi ha livet till? Vad ska vi ha samhället till? Vad är en människa?

Vi måste resa oss upp också från denna fördummande tidsepoks reduktion av människan! Systemet som råder är ju absurt!

Liberaler, till vilket DN:s ledarredaktion räknar sig, bör värna den liberala samhällsmodellen vad gäller människans frihet och respekt för att få vara den man är, säga vad man tycker och få växa som människa utan var sig gudars eller statsmaktens diktat - men sluta hylla den frihet för kapital som gör människan till kugge i ett hjul, verktyg för ett system och undersåte till anonyma krafter.

Liberaler stod upp när individen blev undersåte till diktatorer och till statens maktfullkomlighet - men tiger oftast som muren då individer blir undersåte när den så kallade marknaden löper amok, Som grön avskyr jag när såväl staten som kapitalet reducerar människan till undersåte, till kugge vars värdighet mals ner oavsett om det sker genom diktatorer som i Östtyskland och Francotidens Spanien eller genom Wall Street och bolagskonglomerat.

Tummen upp för Systembolaget - tummen ner för vinrecensenter

Det må vara så att små vinproducenter och mindre vinimportörer har svårt att få plats på Systembolagets hyllor. Men när jag i egenskap av "konsument" besöker affärer så slås jag gång på gång av samma tanke: tänk om alla varit lika kompetenta, lika serviceinriktade, lika tillmötesgående, lika intresserade som personal på Systembolaget.

Och vad mer: de försöker inte plocka på mig mer än jag själv vill ha. Deras intresse verkar vara kunden, inte att sälja så dyrt eller mycket som möjligt. I detta finns något sorts medborgarperspektiv som är befriande i en omgivning där det övergripande intresset är att få mig att köpa så mycket som möjligt som ger största möjliga avkastning för företaget. Inte undra på att Systembolaget gång på gång röstas fram som det företag/myndighet som människor i Sverige har störst förtroende för.

Men kritik bör riktas mot att Systembolaget är så ogin när det gäller att informera om - och exponera - naturvin, det vill säga vin som är något sånär fritt från alla de tillsatser som hemlighålls i de vanliga vinerna. Man hävdar att EU-regler försvårar. I så fall: strunta i EU-regler som uppehålls av lobbyister som föraktar medborgarnas rätt att få information. Skönhetsfläck således.

Fler mindre vinproducenter bör ges plats i en flexibel hylla under rubriken: veckans små men goda. Allt skall inte behöva tillverkas i massmängd för att hamna på Systemets hyllor. En skönhetsfläck till såldes. Men i grunden är Systembutiken ett fint undantag i en annars ganska konsumentföraktande butiksmiljö.

Däremot finns anledning att vara generellt djupt skeptisk till vinrecensenter. Denna kår saknar jag allt förtroende för. Tanken dyker upp gång på gång: Av vem får de betalt? Vilket intresse står bakom? Varför detta löjligt blommiga språk, varför dessa hysteriska hyllningar till mer eller mindre mediokra tillsatsdränkta viner? Hur kan de komma sig att nästan en hel kår, som påstår sig vara konsumentupplysare, årtionde efter årtionden tiger om all skit som finns inom vinproduktionen? Den makt som denna (välbetalda?) kår utgör hade - om den tagit sin roll som upplysare snarare än som någon sorts lobbyister - för länge sedan kunnat tvinga fram såväl innehållsdeklaration som upprensning i vinproducentträsket.

För övrigt bör recensioner av potatissorter, tomatsorter, pasta och annat som vi dagligen köper recenseras och säljas med större respekt än som "fast potatis", "mjuk potatis" och "pastan kokas 8-10 minuter". Vilka usla jordar har de smaklösa tomaterna odlats på - och hur många kemiska bekämpningsmedel har använts? Varför bara vin??

Därför är det "förvånansvärt tyst" om Erlandsson

Mårten Schultz är SvD:s juridiske kommentator. Han hans artikel finns här.

Jag noterar att flera juridiska kommentatorer ställt sig frågan om varför det varit "förvånansvärt tyst i media om Erlandsson". Den Erlandsson som avses är Eskil, riksdagsledamoten och f.d. statsrådet. Han är anklagad, och åtalad, för sexuellt ofredande. Han anklagas för att ha lagt sin näve på kvinnors lår under olika sittningar - på Centerns partistämma, i riksdagens lunchrestaurang och på ingenjörsvetenskapsakademien.

Varför så tyst? Tja, svaret är nog hur enkelt som helst: hur många journalister - manliga och kvinnliga - har inte under sitt liv lagt sin näve på låret på den som suttit bredvid? På rak arm kan jag säga att till och med jag varit med om att plötsligt, på en kongressfest, känt en kvinnlig journalist lägga näven på mitt lår. Att hon skulle göra ett stort nummer av Erlandssons tafsande är inte troligt. Huruvida hon hade sexuella målsättningar eller bara ville skapa viss intimitet för att få ut information "oss vänner emellan" är oklart.

Trots att Metoo gav utrymme för anklagelser som nog hade med hämnd - och kanske vilja att vara med i rörelsen och bli sedd - att göra så var dess våg en oerhört nyttig väckarklocka. Och påminnelse om såväl maktstrukturer som hur sjuka normer, inte minst de grabbiga, kan vara. Fallet med Erlandsson väcker förmodligen många generande minnen hos åtskilliga hos de som vanligen rapporterar om skandaler inom politiken... Så, därav, råder förvånansvärd tystnad. Svårare än så är det inte.

Världen sedd utifrån grillkolsperspektiv

Det säljs fyra gånger så mycket europeiskt FSC-märkt grillkol än vad som produceras inom Europa. Det bluffas kontinuerligt. Det är främst i EU-landet Polen som det bluffas, kol från regnskogar i Afrika och Sydamerika packas om där, den mesta grillkol som säljs i Sverige är importerat från just Polen. 

Många tror att grillkol märkt med FSC är en garanti för ordning och reda. Så är det inte, den märkningen ger utrymme för marknaden att bluffa. Den enda grillkol som kan anses vara acceptabel är märkt med Svanen eller Bra miljöval. 

Idén att transportera grillkol - frihandel, tjoho! - över världshaven är grotesk. När samma politiker som hyllar denna absurditet som en mänsklighetens framgång och tillväxtens tjänare, samtidigt lägger pannan i djupa veck och talar fint om att man tar klimatfrågan på allvar så är hyckleriet fulländat. 

Än värre blir det när samma politiker - oavsett färg - ger sken av att marknaden nu tar klimatfrågan på allvar, när de till och med står på sina kongresser och mässar om denna floskel... Marknaden lever under kortsiktighetens förbannelse, svårare än så är det inte. Det är nästa kvartalsrapport som styr så oändligt mycket i den globaliserade ekonomin. 

Och politikens styrmedel används allt annat än konsekvent för att minska miljöbelastning, klimatrelaterade utsläpp och allt mer absurda sårbarhet. När krisen kommer - och den kommer - är systemet uppbyggt enligt principen "faller en så faller alla". 

Det finns inte en enda ledande politiker - oavsett färg - som vill, vågar eller orkar plädera för en sammanhållen politik som inte bara värnar miljö och klimat utan också värnar den goda företagarens konkurrenskraft gentemot kvartalsrapporternas diktat.

Godis - eller nåt - från Facebook

Medborgare, använd gärna konsten för att stärka demokratin.

Medborgare, använd gärna konsten för att stärka demokratin. Säger jag som svar på Stina Oscarsons uppmaning till medborgarna att inte använda konsten som vapen. Stina skriver:

"Visst har man ibland, så som världen ser ut, ett behov av att reagera, protestera och agera. Rätt ofta till och med. Demokratin kräver också att vi gör det. Demokratin kräver vårt engagemang som medborgare. Men agera då som medborgare och använd inte konsten som vapen."

Varför skulle man inte det? Visserligen är det som Stina skriver: kultur och demokratin hänger inte ihop i någon slags oupplöslig förening. Och visst är det så att "den starkaste kulturpolitiken oftast återfinns i auktoritära stater". Men, bäste medborgare, just därför: använd gärna konsten för att stärka demokratin, annars riskerar du att konsten kommer att användas för att bygga ett auktoritärt samhälle där din frihet att använda konsten snöps.

Stina avslutar sin artikel: "Så visst. Kulturen kan rädda en sönderfallande demokrati. Förutsätt att den inte får det som uppgift." Så må det vara, men som medborgare med konst som intresse och kultur i hjärtat finns all anledning att använda konsten som fredligt vapen för att stärka demokratin.

Grymhetens härskarkonst

Så har då SvD (Under strecket) recenserat Max Blomentals The management of savagery.

En mycket bra recension, vilket möjligen får SvD:s ledarsida att fundera över sitt berättigande...

Bokens tema och grundläggande fundament är nog inte nyheter för alla, men säkert för dem som ser på världen enbart med höger öga och blundar med vänster för att slippa få sin världsbild ifrågasatt. Det gäller att se med båda ögonen om man har tillgång till sådana...

Bokens innehåll är så väl dokumenterat att den som vant sig att se med ett öga kanske vill blunda helt för att upprätta en lika bekväm som skev världsbild. Det är därför det är så bra att det är Under strecket i SvD som boken avhandlas.

Bra inte minst i en tid när svenska ledarskribenter och politiker binder upp Sverige allt mer vid USA:s militär och vid "informationsflöden" i häraden kring CIA i akt och mening att föra in Sverige i Nato genom att få oss alla att blunda med ena ögat.

HÄR finns artikeln. Och här ett utdrag:

Bumenthals huvudpoäng är att nästan ingenting av detta hade varit möjligt utan USA:s – och några av dess bundsförvanters – aktiva stöd till olika jihadiströrelser i syfte att bekämpa den ena eller den andra motståndaren. Redan i augusti 1979 drev president Carters nationella ­säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski igenom ett program för militärbistånd till mujaheddin (”gudskrigarna”) i Afghanistan som gjort uppror mot den Moskvastödda regimen i Kabul. Syftet var, har Brzezinski senare med­givit, att provocera fram en militär intervention som skulle ge Moskva dess eget demoraliserande Vietnamkrig.
Just detta skedde julen 1979 och ledde till åtta års sovjetisk militär katastrof. 1985 inleddes på president Reagans tillskyndan CIA:s mest omfattande hemliga utlands­program någonsin, Operation Cyclone, som försåg både mujaheddin och tillresta arabiska jihadister med avancerade vapen och utbildning i miljarddollarklassen. Sam­tidigt producerade det civila biståndsorganet Usaid fyra miljoner skolböcker som lärde ut till afghanska grundskoleelever att de skulle sticka ut ögonen och amputera benen på ryssar – dessa skolböcker anammades senare av talibanerna i deras koranskolor.
Men det medförde också att grupper som al-Qaida föddes och blomstrade under afghanernas kamp mot den sovjetiska supermakten. Tack vare USA:s och Saudiarabiens finansiella och militära stöd kunde Usama bin Ladins och bland annat Hekmatyar Gulbuddins kvinnoföraktande terrororganisationer sätta sin prägel på Afghanistans ­politiska karaktär, även under och efter talibanstyret 1996– 2001 som ju Bushadministrationen gjorde slut på med sin känslostyrda våldsintervention efter 11 september 2001.
Då hade ändå det kring bin Ladin personfixerade terror­nätverket al-Qaida bränt sitt dödligaste krut. När Bush & co på ytterst skakiga grunder invaderade Irak 2003 och störtade dess diktator Saddam Hussein föddes en ännu farligare organisation, eller rörelse, som efter ett knappt decennium manifesterade sig som Islamiska staten i Irak och Syrien. Ironiskt nog var ett av Bushadministrationens huvudargument för invasionen att Saddam­regimen var den främsta statliga sponsorn av al-Qaida. I själva verket varnade Saddam, både under sitt styre och efter att han greps i december 2003, för alla former av ­islamistisk jihadism. I stället ledde ockupationsmaktens upplösning av den irakiska armén och utrensning inom statsapparaten till att allehanda sunnimuslimska jihadistorganisationer fritt kunde rekrytera mängder av ­krigare bland frustrerade före detta officerare och statstjänstemän.
USA:s ockupation gav alltså direkt upphov till terrorismen i Irak, inte tvärtom, summerar Blumenthal: ”Den internationella jihadismens pestsjukdom som USA bidrog till att släppa loss genom sin hemliga kallakrigs­intervention i Afghanistan skulle komma att expandera och bilda metastaser till följd av den amerikanska ockupationen av Irak.”

För mig personligen är det en påminnelse om hur jag själv bar mig åt. Jag var huvudtalare  i en demonstration utanför sovjetiska ambassaden, tillsammans med Bengt Westerberg. Det handlade om Sovjetmaktens förfärande agerande i Afghanistan. Men också vitmålande av deras motståndare. På tunnelbanan hem började jag fundera över vad jag egentligen visste om Afghanistan. Mer än vad jag läst i svenska tidningar. Där allt var svart-vitt, präglat av informationsflöden som hade syfte. De sovjetiska militärerna betedde sig fruktansvärt åt. Var man emot det förhatliga sovjetiska regimens agerande var man god. Men den som är emot det onda är inte med självklarhet god. Den som är emot ett förtryck är inte självklart emot ett annat. I tunnelbanan bestämde jag mig för att läsa på ordentligt om Afghanistans historia, uppbyggnad och strukturer. Förstod att grupper som utmålades som de goda och demokratiska vare sig var det ena eller det andra. Men de strukturer som råder i landet  kan man inte kriga sig till underkastelse, förståelsen för dess historia och sociala nätverk, beroenden och till och med geografi var noll i vår del av världen .

Hade svenska riksdagsledamöter orkat läsa på hade de förstått att det militära krig som Sverige blev en del av i Afghanistan inte kan vinnas. Jag försökte få de som då var i ledningen för MP att förstå, men de hade redan bestämt sig, hade inte tid att lyssna. Att gå emot svenskt militärt deltagande - vilket inte uteslutet civilt bistånd etc - hade varit detsamma som att, trodde man nog, försvåra en kommande regeringsmedverkan under S-ledning.

Det gäller att passa på...

Nyhetsflöde... om konsten att gotta sig i elände

In Sweden.... Det här vore nåt för Donald Trump att gotta sig i. I övrigt kan konstateras att vi nog skall känna tillförsikt över att homo sapiens - "den visa människan" - ännu inte lyckats bosätta sig någon annanstans än här på denna lilla planet. Sägas skall att det är homo sapiens själv som gett sig det namnet. Vilket är en oerhörd brist på vishet.

När vi ändå håller på med elädeskatalogen, hur vore det med den här?

I väntans tider

Augusti har anlänt. En tid då varje partiledare och språkrör börjar känna en ilning i magen. Opinionsmätningar inleds snart igen, efter sommarens opinionsmätningstorka. Terminen börjar rulla igång. Så rullar historiens hjul...

• medan istäcket på Grönland uppnår rekordtemperaturer, 
• nytt avtal skall öka importen av nötkött till EU från USA med 180 procent, 
• EU ger bidrag för att öka svenska ungdomars ätande av griskött
• .... och den enda faktorn som kan hålla tillbaka ökade svenska koldioxidutsläpp är att den ekonomiska tillväxten uteblev andra kvartalet.

Så rullar historiens hjul... med ytterligare en sensommarturné för Ulf Lundell vars årsringar bildats i takt med mina egna. Och dina. Själv sitter jag på ett manus som skall bli bok och undrar vad det skall vara bra för, ingen som borde lyssna lyssnar ju, dom mal på som om ingenting hänt, som om isen ligger tjock, som om världen blir bättre av att vi äter mer griskött och skickar mer kött över Atlanten och att målet är tillväxt nästa kvartal, och nästa, och nästa, och nästa ända in i kaklet...

Evigt ung

Det sägs att den som blir äldre tappar förmåga att höra syrsor. Fast man menar egentligen vårtbitare. Själv hör jag dem hela tiden. Tinnitus. För övrigt skall mer nötkött forslas över Atlanten - som om vi inte hade nog med transporter som genererar koldioxid - efter det att EU och USA kommit överens om det. Den ständigt ökande världshandeln diskuteras i en bubbla, klimatfrågan i en annan. Gång på gång på gång. De som håller på med detta har drabbats av något värre än tinnitus...

Flest höginkomsttagare på opera eller rockkonserter?

Det händer fortfarande att jag kan få småspydiga kommentarer när det kommit fram att jag varit på opera. Fördomar mot sådan är mångfaldig... 

Myndigheten för kulturanalys har sågat en av fördomarna i en rapport: 24 procent av höginkomsttagare har gått på opera/klassisk konsert medan mer än dubbelt så många (53 procent) har gått på rock/popkonsert. 

16 procent av låginkomsttagare gått på opera/klassisk konsert medan 19 procent gått på rock/popkonsert under en tolvmånadersperiod. För oss som är medelinkomsttagare är siffrorna 17 resp 36 procent.

Det var förmodligen fler höginkomsttagare när jag såg Bruce Springsteen än när jag såg La Traviata.

Om att se med ett öga och ha dåligt minne...

När jag besökte Designmuseets utställning om ny teknik så påmindes jag - genom texten nedan - om hur magstarkt det är av Västländers politiker att angripa Kina för att de kanske (förmodligen) utnyttjar Huawei för spioneri men blundar för annat...

Hur var det nu med USA och Storbritannien om spionerat på Merkel, företag, telebolag och 50 000 nätverk... vilket ju Snowden avslöjade. Här utställningstexten:
.

Bisarr verklighet

Häromdagen undrade jag om jag blivit dement, tappat förankring, gått in i en fantasivärld - för inte kan det väl vara som det synes vara? Så läser jag Emil Arvidson i SvD och förstår att jag inte är ensam om viss förvirring...

"Målsägande i rättegången verkar vara född i ett annat land än Sverige. Under veckan har Moderaternas Hanif Bali hängt ut dennes bakgrund på Twitter. (-) En annan nytillkommen hiphopälskare, Donald Trump, skäller ut Stefan Löfven och erbjuder sig att betala borgen för ASAP Rocky, trots att Sverige saknar borgenssystem. 

Medan jag skriver den här texten gör så den tidigare riksdagsledamoten Carl B Hamilton (L) – som tycker om försvarsalliansen Nato – ett utspel på Twitter. Han hävdar att ASAP Rocky-historien framförallt bevisar en sak: Sverige borde gå med i Nato. (-) Backa fem år. Föreställ dig att du förklarar för någon hur Donald Trump (japp, USA:s president!) tillsammans med Kanye West och Kim Kardashian sätter press på Stefan Löfven för att ASAP Rocky ska släppas ur ett häkte på Kungsholmen i Stockholm. Ingen skulle tro dig."

Det är inte jag som är dement. Det är verkligheten som är bisarr.

Kärleken finns där,,,

Gomorron, har nu fått frågan "Hur är din relation till Miljöpartiet?" så många gånger att jag väl måste besvara den mer offentligt:

Min relation till MP är nog densamma som de flesta har till sina barn, kärleken finns där även om de trasslar till det för sig, umgås i fel kretsar och blir sura när de får berättigad - och någon gång kanske oberättigad - kritik.

Min kritik består främst i att partiledningen i första, andra och tredje hand varit, och är, språkrör för regeringen och därmed suddat ut partiets profil vilket medför att allt färre vet vad partiet i grunden står för. Det vill säga en förändring av system, strukturer och normer. Jag vet att många av oss som varit med länge längtar efter klartext, modet att sticka ut och därmed tala för den fredliga kulturrevolution som grön politik faktiskt innebär.

Det är nog inte många under 30 år - eller som flyttat till Sverige - som har en susning om grön politik vad gäller fredsfrågan, globaliseringens avarter och systemkritiken mot det nuvarande ekonomiska systemet. Allt sådant som partiet byggde på och som många medlemmar uppenbarligen fortfarande känner såväl tilltro som tillit till.

Att föreläsa i lokalavdelningar är en fröjd, där finns allt det där som så sällan hörs från riks. Ådran finns kvar. Men hur länge om det offentligt aldrig talas om den? Så: Mer grönt, tack! Räta på ryggarna! Våga sticka ut! Driv opinion!

För politik består ju av två huvudgrenar: Dels det politiska hantverket i riksdag och regering, dels opinionsbildning för det partiet byggde sin ideologi för.

Partier utvecklas. Så måste det vara. Men jag tror att det finns en kärna som vill ha mer näring för att kunna växa och ha modet att visa upp sig. Grönt är i mångt och mycket en käftsmäll på de föreställningar och fördomar som dagens dominerande politik bygger på.

Sen dess att partiet bildades har hela det politiska fältet (alla partier) flyttat sig till höger, vilket bland annat lett till att socialliberaler och Centerns ekohumanister blivit marknadsliberaler. Arbetslinje och ekomodernism håller nu på att ta kål på såväl planeten som människans värdighet i takt med att vi blivit alltmer reducerade till konsumenter och producenter vars uppdrag det blivit att hålla igång de ekonomiska hjulen som skall snurra fortare och fortare för att kunna upprätthålla en bisarr tillväxtekonomi.

Här ovan en bild från språkrörstiden - allt var inte bättre förr, så var det inte, men det var annorlunda och jag är övertygad om att en del från den tiden borde dammas av, plockas upp från arkiven och återvinnas. Maskrosen är ett ogräs i den kemikaliserade etablerade rabatten, spränger genom asfalt och lyser som solen...

Tiden är mer mogen för den gröna fredlig kulturrevolutionen idag än för tjugo - trettio år sedan. Tiden har kommit ifatt oss gröna. Nu, om någonsin, bör partiet stå på barrikader, driva opinion och våga stå för allt det där som får delar av såväl liberalism som socialism att framstå som något konservativt, otillräckligt och smått enfaldigt...

Återvinn radikalismen och sluta påstå att opinionsbildning är detsamma som "plakatpolitik", sluta påstå att allt som inte leder till regeringsmedverkan är detsamma som att "sitta på läktaren". Om inte annat kan ju nu var och en se att marknadsliberala idéer från dagens C och L - som ju "sitter på läktaren" - har mer inflytande över politiken än många av de som formellt sitter i regeringen. Därför kommer klyftorna att fortsätta att öka mellan rik och fattig, vilket kommer att leda till ökande spänningar i samhället, fler rädda människor i såväl materiellt fattiga som rika områden och än sämre möjligheter att få med sig människor på den nödvändiga klimat- och miljöomställningen.

Mitt enkla råd till de som sitter i ledningen för MP: våga visa mod, våga driva opinion, våga ställa till ett herrans liv, våga kritisera regeringspartnern, sluta larva med i krigshets och ekomodernismens naiva världsbild. Våga vara språkrör för De gröna i första hand, inte för en regering som för en politik som i stora avgörande stycken leder bort från de visioner som är våra. Våga riskera den formella makten för att försöka vinna makt över den politiska dagordningen och därmed ge väljarna ett verkligt alternativ till den brunanfrätta politik som är på krigsfot i hela Europa.

Som sagt: Min relation till MP är nog densamma som de flesta har till sina barn, kärleken finns där även om de trasslar till det för sig, umgås i fel kretsar och blir sura när de får berättigad - och någon gång kanske oberättigad - kritik.