Trots allt finns bara ett alternativ

"Jan Emanuel – ni vet han som blir upprörd av klimataktivister, blivit rik som ett troll på vinster i
välfärden och stod till förfogande som ny partiledare i sosseriet – blev frustrerad, chockad och lät världen få veta att Miljöpartiet är eländigare än de eländiga.

Själv blev jag lättad över att hamna där jag hamnade. Allt annat hade varit lite pinsamt.  Jag var ändå språkrör för Miljöpartiet i elva år, träffade min fru på det partibildande mötet och har övernattat hos hundratals goda partister.

Trots att jag har en del kritik – inte minst när det gäller attityd, framtoning, språkbruk och en del piruetter åt alla möjliga håll – inser jag att allt annat än sämre.

Nu lär det inte bara vara jag i skaran av föredettingar som drar en suck av lättnad om valkompassen pekar på våra gamla partier. Alf Svensson lär vara frustrerad över sitt gamla partis kärleksstunder med batonger och xenofober. Bengt Westerberg – han som reste sig och gick när Ian Wachtmeister dök upp – lär inte vara lycklig när hans gamla parti legitimerar Jimmie Åkesson. Och Olof Johansson? Han som så nedlåtande kunde väsa något om bolagshögern men som fått se sitt Centerparti hamna längst till höger i ekonomisk politik.

Förresten är väl gamla nassar som lett Sverigedemokraterna också förvirrade nu när högernävarna inte längre far till väders utav bara farten.

Och så har vi då Reinfeldts öppnade hjärta som i tidsanpassad variant blev en gammal hederlig moderat betongklump. Och nog saknar väl Håkan Juholt både retorik och kulturellt engagemang hos sina efterträdare. Dom kanske inte ens gillar Elvis.

Överhuvudtaget tycks många – om jag ska tro uttalanden i medier – ha kommit till slutsatsen att de måste rösta på Miljöpartiet i årets val. Inte för att Miljöpartiet får deras hjärta att brinna – eller ens glöda – men för att det andra regeringsalternativet vore rent förfärligt."

Läs hela här.

Urkopplade rör i Fokus

Maria Wetterstrand, Gustav Fridolin och jag skriver krönikor i tidningen Fokus inför valet. 

Jag definierar mig som grön, vilket jag betonar i krönikan. 

Maria skriver i sin senaste krönika att hon är grön liberal. Vilket också Gustav definierade sig som i sitt Almedalstal 2015.

Det där gör mig bekymrad, rent av ledsen.

Under årtionden var MP noga med att såväl i sak som i retoriken betona att partiet byggde på grön ideologi. Det som hände under åren då Maria och Peter Eriksson var språkrör - plötslig vurm för vinstdrivande skolor som ett exempel - förklaras väl just genom att grönt av en del i ledningen reducerades till ett prefix till liberal.

DEN LIBERALA SAMHÄLLSMODELLEN

Den liberala samhällsmodellen är till stora delar värd att älska. Jag gör det. Yttrandefrihet, organisationsfrihet, pressfrihet, religionsfrihet. Allt detta utgör onekligen ett verkligt medborgarperspektiv. 

Men när liberalismens företrädare inte förstår skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital så överger de medborgarperspektivet och ställer sig på marknadsperspektivets sida. 

Liberaler har alltid försökt skydda frihetsrummet när staten försökt reducera medborgaren till undersåte. Men de blundar allt hårdare med sitt högra öga, de vill inte se hur kapitalets frihet försöker reducera medborgaren till undersåte. 

De tycks ha så svårt att se hur den globaliserade sentida kapitalismen faktiskt urholkar demokratin, försätter människor i tvångssituationer och göder anonymisering av den reella makten. (Socialister i den hårda kärnan har alltid haft fäbless för att blunda med sitt vänstra öga, de vill inte se hur staten kunnat urholka demokratin och reducerat människan till undersåte).

Dessvärre medför Marias senaste krönika att begreppet grönt urvattnas till det prefix som just liberala och socialistiska partier vill. De vill att "grönt" reduceras till klimat och natur. 

Jag tror att urvattningen av begreppet grönt bidragit till att MP uppfattas som ointressant. Gröna trådar hänger och slänger i retoriken utan att fästa i en helhet.

MP:S FRÄMSTA STYRKA JUST NU

Nu är främsta styrkan för MP att partiet krävs i riksdagen för att hålla borta en moderatledd regering styrd av SD:s krav. Jag anser att den anledningen i sig motiverar att rösta grönt även för den som har invändningar mot partiets framtoning och agerande i en rad frågor

Maria och jag skiljer oss åt i krönikorna även när det gäller detta. Maria menar att man ska rösta på det parti vars idéer man tycket bäst om. Jag anser att man i röstbåset måste lägga till vad konsekvenserna blir när det gäller regeringsbildning. 

Ju fler som delar Marias uppfattning, ju färre kommer att rösta grönt vilket kan medföra att partiet åker ur riksdagen och makt över såväl klimat och miljö som fördelningspolitik läggs i händerna på de som vill minst.

Marias krönika finns här: https://www.fokus.se/.../sverige-last-i-hoger-och-vanster...

Min senaste krönika finns här: https://www.fokus.se/skuggkabin.../fan-ska-vara-foredetting/

Gustavs krönika finns här: https://www.fokus.se/.../att-avskaffa-asylratten-ar.../

Idag för 77 år sedan kunde resultatet beskådas...

Idag för 77 år sedan kunde resultatet konstateras. Vad Lilla pojken hade gjort.

Det hade varit effektivt. En hel stad var utplånad. Bomben hade fallit. 140 000 människor avlivades - till det kom hundar, katter, kor, hästar, harar, hjortar och fåglar.

Skolor, sjukhus, äldreboenden, bostäder, affärer, parker, museer, förintades.

Det ansågs vara effektivt. Bomben som fälldes över Hiroshima hade fått namnet "Lilla pojken". För att liksom förmänskliga det hela, men en liten kul knorr.

Beslutet att avliva människorna och förinta staden hade tagits några dagar innan. Av den amerikanske presidenten Harry S. Truman.

Bomben fanns ju fix och färdig. Vetenskapsmän hade arbetat med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den där. Så snopet om den inte kom till användning. Teknik kan aldrig ligga i träda. 

Så beslöts att Hiroshima skulle få äran att bli den första staden att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete.

Efter Hiroshima blev det Nagasaki som fick smaka på. 

För att piloterna som släppte bomberna skulle orka hade de, som så många soldater i så många krig, fått kyrkans välsignelse.

Nog är det lättare att avrätta människor om dessa kan betraktas som en annan sort, en lägre stående sort. Så det hade japanerna utmålats som, dom var inte som "vi". Den militära strategin har använts i krig efter krig. Det sker fortfarande, mer eller mindre uttalat. Oavsett om avsändaren är en galen diktator eller en folkvald president.

Kommer en tredje stad att utplånas? Sker det av misstag? Eller som del av upptrappning av en konflikt? Beslutat av en diktator, en auktoritär hårt ansatt ledare eller en president i en demokrati som förra gången?

Eller som ett olyckligt resultat av militär blockbildning där idén om gemensam säkerhet reducerats till att bygga säkerhet - inte med sin potentielle fiende utan med sina vänner? Med bomben som det yttersta verktyget.

Eller slipper vi uppleva det? Fan vet.

NOBELS FREDSPRIS
Minns du när Nobels fredspris 2017 delades ut till ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen? Organisationen hade arbetat många år för ett förbud mot kärnvapen.

Länder som Sverige hade hakat på och verkat i FN för att få fram en formell konvention. Den hade antagits ett halvår innan fredspriset delades ut. Nu gällde det att så många länder som möjligt skrev på.

Vid utdelningen i Oslo talade åttiofemåriga Setsuko Thurlow – överlevande efter Hiroshima – om sin livslånga kamp mot detta helvetiska vapen för massmord. Det tycktes som om inget öga var torrt när hon berättade.

Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som ens skulle fundera på huruvida konventionen till slut skulle skriva på kändes då minst sagt främmande. Men så blev det. Sverige sa nej.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg meddelade av 2018 års upplaga av Folk och Försvar i Sälen att svensk påskrift skulle få konsekvenser. Vilka då? Tja, kanske skulle Sverige få problem med reservdelar till JAS? Kanske skulle Saabs ramavtal på 4200 miljoner kronor gällande pansarskottet AT4 och granatgeväret Carl-Gustaf avbrytas?

Så, vad hjälpte alla röda ögon när fredspriset delades ut till de som kämpat som mest intensivt för ett förbud för kärnvapen? Ingenting. Det kallas realpolitik. 

Undrar vad Alva Myrdal och Inga Thorsson hade sagt om de vetat att deras arv förvaltas så illa av sina efterkommande. Deras porträtt finns i FN-byggnaden, de hade stått upp i kampen mot kärnvapen. Det hjälpte inte. Inte ens resultatet av Lilla Pojkens verkningar hjälpte.

Så blev det. Vare sig bättre eller sämre.

PS! När Sverige valde att säga nej till kärnvapenförbud hade regeringen, med riksdagens goda minne, redan skrivit på ett värdlandsavtal med Nato. Vilket bland annat inneburit att begreppet ”Natohögkvarter” förts in i svensk lagstiftning och att en minoritetsregering ges rätt att själv ta beslut som gör att svenska vägar, flygplatser, hamnar, strategiska knutpunkter och lokaliteter ställs till Natos förfogande.
 

Frågan har aldrig varit på agendan inför något val. Avtalet liksom bara smögs in.

Det där med medborgarperspektiv är det inte så mycket bevänt med när den politiska eliten har bestämt sig. Med avtalet som grund har Nato potentiell rätt att avfyra missiler riktade mot ”tredje land" – det vill säga Ryssland – från svenskt territorium.

Detta är konfliktskapande, inte konfliktmildrande. Det vi kan uppleva som försvar kan ”den potentiella fienden” uppleva som provokation, upptrappning och vidgat hot. Ungefär som USA gjorde när Sovjet var på väg att installera avfyringsramper för medeldistansrobotar på Kuba. Året var 1962. 

Att bygga gemensam säkerhet är att försöka förstå hur potentiella fiender tolkar det man själv gör.

För övrigt är det är sak att vinna ett krig, en helt annan sak att vinna fred.

2020-talet: Decenniet då bänken töms?

Sista avsnittet serien om decennierna... Tidigare avsnitt finns samlade här.

 

2020-talet inleddes med en riktig saftig lögn. Nämligen hundraårsfirandet av "demokratins införande i Sverige". Det som infördes var klassröstning med rasistiska förtecken för män och kvinnor. När partiledare kallar det för demokrati ska du se upp!

Det var först 1945 som den som som mottog bidrag - mest ensamstående mödrar - fick rösta. Och det var först 1959 svenska romer fick rösta. Allmän och lika rösträtt infördes när jag satt i riksdagen. Nämligen 1989. Då fick även de som ansågs vara ”psykiskt handikappade och utvecklingsstörda” rösträtt.

2020-talet blir - om jag lever så länge som män i genomsnitt lever i Sverige - mitt sista hela decennium. Lite melankoliskt föreläser jag på ytterligare ett tema - livet, döden och historier från ett liv i politiken - under rubriken "Får jag be om några rynkor till". Enligt statistiken ska jag dö några få år in på 2030-talet.

Hela texten finns längst ner här där alla avsnitt i serien finns.

Det du kanske inte visste om arbetslinjens historia

Det hade varit en varm sommar, en av de varmaste på 1900-talet. I Härnösand hade man uppmätt 32,4
grader. Visserligen hade Europas stormakter kors och tvärs förklarat krig med varandra, men solen sken i Sverige och strandlivet kändes trots allt gott.

Året var 1914. Begreppet arbetslinje skulle myntas när sommaren gått över i höst.

Nästan på dagen hundra år senare – den 10 september 2014 - skulle Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt, utropa i Sveriges Radios valdebatt: ”Vi kommer att slåss för arbetslinjen tills vi dör!"

Det hade varit nyval till riksdagens andra kammare. Sverige hade två sådana. Året var 1914. Rösträtt till andra kammare hade män över 24 år som gjort militärtjänst, betalt sina skulder och inte var i behov av fattigunderstöd. Män som arbetade. 250 000 män fick inte rösta. De behandlades som kvinnor.

Högern hade gått bra i valet. Socialdemokraterna också. Båda partierna hade tagit röster från liberalerna som får lämna ifrån sig posten som statsminister. En konservativ ämbetsmannaregering tillsätts eftersom kung Gustav V ansåg att så skulle ske. Det var ofred.

Hur skulle det gå i kriget nere i Europa? Hade Sverige något försvar? Skulle Sverige få exportera varor? Hur skulle det gå med jobben? Massarbetslöshet på gång?

Regeringen beslutar bilda Statens Arbetslöshetskommission. Och denna lanserade begreppet arbetslinje. Principen var, enkelt uttryckt: Ingen jävel bör egentligen få ekonomiskt stöd utan att sättas i arbete.

Nu gick det inte så illa som man trodde under kriget. Ja, människor dog visserligen. Mer än 9 miljoner för att vara noga. Men Sverige exporterade och stod i. Så arbetslösheten förblev måttlig.

Men efter kriget smällde det till. I registren över arbetslösa kunde den då valde statsministern Hjalmar Branting läsa att det fanns 163 200 män som stod utan vanligt arbete. Då skapades nödhjälpsarbeten, eller som de kom att kallas: AK-arbeten. AK som i ArbetslöshetsKommissionen. Lite som Fas 3-jobb, om ni minns dom...
 

AK-arbetare skulle känna sig som lägre stående. Lönen sattes till sjuttio procent av vad en grovarbetare kunde räkna med. Lägre än den inkomst en statare kunde slita ihop. Sveriges statsminister ansåg detta vara en lämplig nivå. Så socialdemokrat han var. Eller om det var därför.

Man dikade åkrar och byggde vägar. En massa vägar. Under åren 1921 till 1934 blev det 716,4 mil för att vara exakt. Ofta arbetade man – det var bara män - långt från hemmet under långa perioder. Men man fick en del gjort. Med spadar och skottkärror. Hellre många i arbete än ny teknik. Om den nu funnits tillgänglig. Arbetet var nämligen en social fråga. Att människor arbetade var ett mål i sig. De disciplinerades om inte annat.

I England hade tanken om basinkomst väckts. Till för den late, lär de lutheranska, eller snarare de kalvinska, tänkarna i Sverige utropat. Och de dominerade. I vart fall mer än i England. För medan britterna valde en obligatorisk statlig arbetslöshetsförsäkring och ett behovsprövat arbetslöshetsunderstöd satsade svenska politiker på just arbetslinjen.

Man ansåg det inte bara vara en försörjningsprincip utan en socialpolitisk åtgärd. Arbete fostrade en god folkstam. En tanke som den tidens arbetsgivarorganisation – Svensk Verkstadsförening – livligt understödde.

Arbetsgivarna var nämligen allvarligt bekymrade över underklassens förmåga att hantera sin tid utanför arbetet. Den 15 december 1920 skickar man därför en skrivelse till riksdagen med anledning av att denna lagstiftat om 48-timmarsvecka för vissa grupper. Man skrev att det bland ”de yngre elementen av arbetarna icke kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre”. Och de äldre var inte bättre de, ty ”dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och dylikt”, vilket gav lite i ”jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”

Folket skulle vara på plats, ja, åtminstone den del som inte levde på inkomster av kapital.

I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserade på det lönearbete man förväntats ha. Stat, fack och arbetsgivare ansåg det vara den goda ordningen. Först ett arbete, sedan viss trygghet.

Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet. I Sverige arbetade vi. Om gick det åt pipan devalverade vi kronan så pass att svenska varor blev så billiga att jobben inom exportindustrin kunde upprätthållas.

Självbilden fick sig en knäck när de svenska varven började gå knackigt på sjuttiotalet. Tio procent av världens större båtar hade byggts i Sverige. Plötsligt byggdes inga alls. Så fortsatte det. Jobben försvann. Arbetslösheten ökade. Plötsligt var 7-8 procent vardagsmat. Men alla skulle jagas på för att söka jobb som inte fanns. Vi hade ju i Sverige mutat in begreppet arbetslinje. Man kunde förresten luta sig mot svensk grundlag, regeringsformens andra paragraf, där det slås fast att det skall ålägga det allmänna att ”trygga rätten till arbete”.

1996 levererade den socialdemokratiska regeringen en proposition till riksdagen på temat ”det är viktigt att stärka arbetslinjen”. Partiell arbetsförmåga skulle tas tillvara. Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns. Det handlade om uppfostring. Alla kan fan i mig lönearbeta. Orkar man inte heltid, så kan man säkert piska fram disciplinering åtminstone några timmar. Det spelar ingen roll om arbetet ger mervärde eller om det kostar att skapa arbetet. Arbetet är en social faktor, viktigare än bostad och hälsa.

Försäkringskassan drevs dithän att de ger ut en skrift som får namnet Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven? Svaret är nej. Nåt kan nästan alla göra, är budskapet. Med nåt menas någon form av lönearbete. Ett liv i den civila sektorn räknas inte som nåt. Den som inte har arbete – sjuk eller inte – får veta att hen lever i utanförskap. Hur mycket hen än betyder för sina barn, sina grannar, idrottsklubben eller kyrkans mötesplats för nyanlända.

Begreppet utanförskap för den som inte lönearbetar myntades av det nya arbetarpartiets dåvarande chefsideolog Per Schlingman.

Arbetslinjens begrepp fladdrade genom årtiondena: utanförskap, ge människor sysselsättning, sätta människor i åtgärder, låta människor komma i arbete, skapa sysselsättning, skapa arbete… Som om människor behövde tvångssysselsättas, som om människor var saker, som om fri tid var ett hot mot hälsa, förstånd och samhällets grundvalar.

”Det är arbetslinjen som skall säkra välfärden och det trygghetssystem”, sammanfattade Schlingman det politiska läget sensommaren 2012.

”Att införa tillfälliga arbetstillstånd kan försvaga arbetslinjen”, meddelar Stefan Löfven när borgerliga partier vill införa sådana i syfte att minska invandringen. Det nya arbetarpartiets och det gamla arbetarpartiets visioner hade vävts samman under ett århundrade till en gemensam trosbekännelse som står över gamla formella ideologier.

Vad är det som driver politiker och organisationer att än idag att fatta sådant tycke för arbetslinjen att den blir en överideologi som förenar röda, blå och – märkligt nog – gröna politiker?

Rent praktiskt beror det väl på att man fått för sig att det är skatt och avgifter på arbetstid som måste finansiera allt sådant som förknippas med välfärd. Skola, vård och omsorg finansieras mestadels genom skatt på arbete. Trygghetssystemen finansieras mestadels genom avgifter på arbetstid. Anser man att det är så det måste vara – istället för att sträva efter en bredare skattebas – så måste man skapa mer arbete. Hur mycket vi än rationaliserar, automatiserar, robotiserar.

Dessutom: Allt mer av det vi gör i den civila sektorn – städa, diska, älska, umgås med barn – måste pressas ut ifrån denna för att istället bli lönearbete som kan beskattas.

Arbetslinjen är således inte ny. Begreppet är hundra år gammalt. Men få har talat så euforiskt, nästan i religiös hänryckning, om arbetslinjens som Fredrik Reinfeldt gjorde året innan han röstades bort. Ingen annan har lyckats få 2802 deltagare på en moderatstämma att ”hoppa på tre för arbetslinjen”, medan ledaren likt en pastor utropar: ”Känner ni kraften??? Nu hoppar hela Trollhättan! Nu hoppar hela Luleå!! Nu hoppar hela Oskarshamn!!! Vi tror på den, vi tror på arbetskraften!”

Fredrik Reinfeldt förlorade valet. Ersattes av Stefan Löfven, socialdemokrat, som lanserade en app att vakna till, en väckarklocka med partiledaren som ringsignal. Partiledarens stämma ljuder som ur en megafon:

”Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare.”

Det fanns de som skakade på huvudet och trodde att det var sabotage, en drift med socialdemokratin, en elak hackare som jävlats på partiets hemsida.

Det var det inte. Det var arbetslinjen. Hundraåringen som inte försvunnit. Än.

Som ett monster dyker den upp också i årets valrörelse. Fördummande, enögd och styrande för samtliga riksdagspartiers retorik. Som om ingen vågar ifrågasätta.

 

 

Finns till...

"Sommarpratet" finns numera också på Spotify - här. Med låtar och allt.
Finns också där andra poddar finns. Och hos Teater Tribunalen om du vill slippa kommersiella plattformar.

 

60 år sedan Marilyn Monroe dog

Idag är det 60 år sedan Marilyn Monroe - eller som hon hette egentligen Norma Jean Mortensen - dog. Vilket på denna blogg uppmärksammas genom ett litet avsnitt ur min bok bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Det är Elvis som berättar om en kväll i en trist bar där Norma Jean dyker upp:

Låt mig säga det tydligt och klart: Joe Di Maggio var en idiot. En av de största idioter som gått i ett par skor. Å andra sidan skulle jag gärna gått i hans skor så länge de gick vid sidan av Norma Jean Mortensen. Jag skulle aldrig ha låtit henne gå ifrån mig. Jag hade gjort allt för att behålla henne. Och inte som den där idioten Di Maggio.

Tänk er själva. Norma Jean spelar den kvinnliga huvudrollen i Flickan ovanpå. Di Maggio blir svartsjuk för att hennes kjol i en scen blåser upp och visar hennes ben för hela världen. Den idioten blir alltmer upprörd över detta och efter fjorton dagars bråk slutar det med att han vill skilja sig. Skilja sig från Norma Jean!

Norma Jean kommer alltid att vara Norma Jean för mig. För andra var hon Marilyn Monroe. Men det var bara den officiella sidan av henne. Norma Jean var den privata. Och det var den privata jag lärde känna den där natten i början på 1956.

Vi hade avslutat sista spelningen i S:t Louis, Missouri, och jag var tröttare än vanligt. Det var nyårsdag och vi hade flugit från Shreveport på dagen. Vi kom upp till hotellet och jag satt en stund i baren med en spetsad Pepsi. Scotty hade gått upp till hotellrummet för att dela kvällen med sin fru som hängt med under nyårshelgen. Bill hade försvunnit med någon dam som han skrivit autograf åt. Så jag satt ensam i den lilla, trista, baren. Trött och ensam.

Tänkte på hur det hade varit med Dixie, om vi suttit här, om jag varit trogen och snäll och sjungit som Pat Boone, eller, vilket vore ett bättre alternativ, varit elektriker. Det är då en blond kvinna sätter sig bredvid mig och beställer en gin och tonic. Det är Norma Jean. Hon ber mig massera hennes nacke och tackar med en kyss. Hon är nyskild från idioten och jag är på väg att bli 21 år och myndigförklarad. Hon berättar att hon skall spela in en ny film som heter Bus Stop.

”Handlar den om bussegregationen”, frågar jag.
”Nej”, säger hon.
”Du har en vacker nacke”, säger jag.
”Vad gör du?”, frågar hon.
”Jag sjunger”, svarar jag.
”Vad sjunger du?”, frågar hon.
”Allt”, säger jag.
”Allt?”
”Ja, allt.”
”Vem låter du som?”
”Som ingen annan.”
”Sjunger du jazz?”
”Sure”, säger jag och tittar ut genom fönstret där gatan ligger död.
”Sjung nå´t för mig”, viskar hon

Så jag sjunger medan jag drunknar i hennes ögon:

”I´ll be as strong as a mountain,
or weak as a willow tree.
Any way you want me,
thats, how I will be.”

”Det var fint”, sa hon.
”Du är finare”, sa jag.
”Sjung lite till”, sa hon.

”I’ll be as tame as a baby,
or wild as the ragging sea.
Any way you want me,
that´s how I will be.”

”Baby, det var vackert”, säger hon.
”Baby, du är vackrare”, säger jag.
”Vi är vackra, du och jag” säger hon.
”Vi är ett vackert par”, säger jag.
”Baby, sjung mer”, gnyr hon.

Och jag sjunger, nästan viskande, medan blodet bultar i min kropp:

”I´ll be a fool or a wise man,
my darling, you hold the key.
Any way you want me,
that´s how I will be.
I´m what you make me,
you´ve only to take me,
oh, in your arms I will stay-hay-hay-hay.”

Jag önskar i den stunden att jag varit en levande James Dean som räddat Norma Jean från ett öde värre än döden med den där Joe DeMaggio, som förlorat the chicken run på liv och död. Jag hör musiken tona upp medan vi går till min rosa Cadillac. Suffletten är nedfällt och jag säger: ”Hoppa in, baby”. Norma Jean stiger in i bilen medan jag startar motorn. Vi kör rakt in i soluppgången för att älska som människor aldrig älskat förr.

Men jag steg aldrig in i någon Cadillac med Norma Jean. Jag var en lika stor idiot som Joe DeMaggio. Så på morgonen flög jag ner till Memphis för en femdagarsturné i Mississippi och Arkansas med Johnny Cash och Carl Perkins.

Jag annonserades som The Folk Music Fireball och som den som sjunger ”country music and Negro blues”. Det räckte för att Ku Klux Klan skulle elda utanför en av arenorna.

Boken kan beställas så här.

2010-talet: Från debatt till samtal, från hopp till ohopp...

Mästarnas Mästare bygger på ett koncept från Belgien. Men i Sverige har det utvecklats så att det inte bara är tävlingar utan också tillbakablickar över mästarnas historia. 

En av de som kom på det var Olle Palmlöf. Smart kille!

Han var så smart så att han under arbete med SVT:s serie En bok, en författare kom på att jag borde vara programledare som samtalar med författarna. 

Gjorde 99 program - de allra flesta oredigerade samtal i 28 minuter. Fackböcker. Allt från astronomi och islam till miljö och ekonomi. Och böcker om hjärnan. 

Det sistnämnda har gjort att jag inte skrivit mina memoarer... det är nämligen så att varje gång en människa tänker på ett minne så förändras det. Vilket förklarar hur en del gamla politiker minns totalt fel till sin egen fördel.  

Det här uppdraget var det roligaste jag hållit på med. Och mest lärorika. Plötsligt slog jag titt som tätt min hustru när vi testade olika allmänbildningsquiz... 

Slutade med uppdraget när producenten fick för sig att 28 minuters samtal var för mycket för unga tittare... så därför gjordes det om till frågor och svar som redigerades. 

Men det kunde ju vilken simpel journalist som helt klara av. Precis som dom klarar av intervjuer med partiledare. Deras oförmåga att ställa den mest grundläggande sokratiska frågan - varför? - gör att politiken blir fördummad och politiker kommer undan med inköpta oneliners och fraser.

SPANINGEN

Många fredagar det här decenniet satt jag i SVT:s morgonsoffa i det som kallades Nyhetspanelen. Roligast var när de andra två bestod av Thomas Idergard och Ursula Berge. Vi var väldigt olika men hade någon sorts outtalad gemensam idé om att föra samtal som byggde på annat än att vinna debatt, snarare ge olika infallsvinklar. 

Min bästa spaning var när jag - till Thomas och Ursulas totala förvåning - hävdade att ny partiledare för Socialdemokratin skulle bli Håkan Juholt. 

Dom trodde att jag var galen. Han blev vald. Höll ett installationstal som fick mig att tro på socialdemokratin, Lena och jag såg det på teve, tittade på varandra som om vi drömde, så här hade inte en sosse låtit sedan Bengt Göranssons dagar. Om ens det. Vi kände hopp. Och jag sa nåt om att det hade varit spännande att vara språkrör för MP och samarbeta med den mannen. 

Sen gillade han Elvis också, dessvärre tror jag att han gillade 70-talselvis mer än 50-talselvis vilket förmodligen blev hans fall. Med benägen hjälp från de "partikamrater" som gärna satte krokben honom.

KAFFE, VATTEN OCH ÖL 

I övrigt bestod mitt 10-tal i föreläsningar om Elin Wägner. Körde enmansföreställningen Mess of Blues som byggde på min bok om rockmusikens barndom. Och en del om miljö och ekonomi. Samma figur - jag - bemöttes helt olika beroende på vad jag skulle prata om. 

"Vill du ha en kopp kaffe?" var oftast frågan när jag anlände för att föreläsa om Elin Wägner. "Vill du ha ett glas vatten?" var frågan när jag anlände för att föreläsa om politik. "Tjena, vill du ha en öl?" var ofta hälsningsfrasen när jag kom för att prata om rockmusik.

Förresten var en av de märkligaste föreläsningar jag hållit den som gick av stapeln i Jussi Björlingsmuséet i Borlänge. Ämnet var Elvis och Jussi - på temat trovärdiga röster. Där kom äldre operavänner. Och gamla raggare. De betraktade varandra med visst avståndstagande. I pausen möttes de. Och pratade för första gången med varandra. Jag såg till att pausen blev lång, dom tycktes ha trevligt, fördomar föll som spön i backen. Det är politik när den är som bäst...

VANDRAR BORT

Det blev en del föreläsningar om grön ideologi för lokalavdelningar i Miljöpartiet, vilket uppenbarligen några i riksorganisationen ogillade till den milda grad att de spred ut att jag var medlem i ett annat parti och därför inte borde bjudas in. 

Innan dess hade partiledningen bett mig lämna partiet eftersom jag stod fast vid de åsikter jag hade som språkrör och emellanåt vädrade viss kritik. 

I slutet av decenniet påbörjade jag manus på det som jag beskrev som min slutplädering.  Den som fyllt 70 bör väl tänka på sånt. Man är liksom på väg bort, men går ännu hand i hand med kommande generation... 

Boken kom när nytt decennium trätt in. Tjugotalet. Dess första år skulle riksdag, regering, kungahus och hela Sverige fira att demokratin fyllde 100 år. Vilket är en simpel lögn. Som säger något om vår tid. 

Mer om det när det här decenniumsurret fortsätter - om det nu gör det. Alla publicerade texter i serien finns samlade här.

Nollnolltalet - räddat potatisland, Memphis och Kumla

Fortsättning på serien med minnesbilder från decennier...

Har man varit statsråd för sossarna byter man glatt sida, tar plats i välavlönade bankstyrelser som alibin och skaffar sig flådigt boende.

Jag lockades, efter att 2001 lämnat riksdagen, av ett fett erbjudande från en intresseorganisation där jag skulle fungera som tänkt alibi. 

Att dom jävlarna trodde att jag var lättköpt förlåter jag dom inte.

Ett fint jobb i en god intresseorganisation kom också på tal men krävde att jag skulle leva i en europeisk storstad – antingen pendlande hem eller också rycka upp barnen från sin tillvaro. Inget var lockande. Fint cv gör ingen lycklig.

Ett halvår efter det att jag lagt av med partipolitiken blev det för övrigt stopp på ett annat sätt. Hade Gessle kommit ut med låten om alla känslor som kommer på en och samma gång så hade den varit aktuell för min del. Hans låt kom ett år efter sammanbrottet.

Känslor och känslor förresten, det var väl snarast kroppen som fått nog. Det blev stopp på uppförsbacken mot vårt hus. Svetten skvalpade. Hjärtat dunkade. Huvudet sprängde.

Det snällaste en läkare sa var att organen gått på högvarv flera år genom negativ stress och att organen därmed åldrats så livet nog skulle förkortas…

Hur vetenskapligt det var vet jag inte. Om lantliga vårdcentralers läkare kan sägas mycket - de flesta kommer och går. Det skulle ta några år innan jag åter kunde springa på skogsstigarna och längta till Lidingöloppets helvetesbacke.

Men skriva orkade jag i alla fall. Hur trött jag än var. Mest trött var jag nog på det politiska språket. Vad är motsatsen till det? Jo, rock’n’roll. Så jag skrev om min barndoms hjälte och rockmusikens barndom.

När manuset var färdigt satt jag på altanen och glodde ut över Kalefjärden i sjön Tisnaren. Hade slutredigerat hela natten, satt med ett glas ljummen maltwhisky innan jag skulle trycka på knappen ”sänd” för att skicka iväg alltihop till förlaget. Men plötsligt händer det…

Någon liksom säger till mig med hånfull röst: ”det finns tusen böcker om samma sak, det här duger inte, skriv om som om Elvis själv berättar”.

Hade jag varit från den amerikanska södern hade jag väl trott att det var vår Herre som talade till mig. Nu, som svensk, var jag övertygad om att det var maltwhiskyn.

Hur som helst: plötsligt stod det alldeles klart för mig att jag måste skriva om alltihopa. Utifrån att det är Elvis själv som berättar, med sitt språk, men sina känslor, med sina undanflykter och sin ångest. Förlaget var vänligt nog att ge uppskov.

Det blev boken "Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac". Det var nåt annat det än partipolitik, riksdagen, evighetslånga sammanträden och det politiska språket. Dessutom fick den bra recensioner.

Så bra att den blev grund för en föreställning med namnet Delvis Presley som jag gjorde tillsammans med den engelske sångaren Fred Lane. Vi gillade både de gamla blueslåtar som Elvis började sin karriär med. Vi gjorde nästan 90 föreställningar – allt från små teatrar till bygdegårdar och fängelser.

På de sistnämnda – i de hårdaste av miljöer med de hårdaste av gossar – var inte alla intagna nöjda då de fick veta att Tutti Frutti egentligen var en gaylåt…

Under det här årtionden började jag också föreläsa om Elin Wägner. Roligast var att få prata om Elin – som var den andra kvinnan i Svenska Akademien – i Akademiens lokaler.

Det lät garanterat helt annorlunda än när Harry Martinsson, som fick Elins stol när hon avlidit, höll sitt inträdestal där han förminskade sin företrädare på ett skamligt sätt.

På nollnolltalet mutades för övrigt vårt potatisland in av ett utländskt gruvbolag… jo, så kan det gå till. Lite ironiskt: jag var ordförande i Rädda Tisnaren under åren då gruvbolag hotade med gruvbrytning nära sjön. Vi fick stopp på det.

Ironiskt var väl också att jag – som aldrig spelat volleyboll – var ordförande i Vingåkers Volleybollklubb som spelar i elitserien. 

Volleyboll påminner om dagens politik. Korta sekvenser, snabba dueller, där det gäller att få in smashar fortast möjligt eftersom teves partiledardebatter numera är nere på 30-sekunders inlägg.

Funkar bra för volleyboll. Uselt för politik. Som fördummas. Inte så att den politiska debatten var befriad från dumhet förr heller. Själv begåvades jag med extra getingar, eller om det var Aftonbladets plus, för att jag i en debatt burit en flådig och skitdyr skjorta... (Bra kvalité, den håller än...).

Förresten var det på nollnolltalet som de dåvarande språkrören bad mig att antingen inte kritisera något de sagt – till exempel att miljön bara kan räddas genom ekonomisk tillväxt - eller också sluta vara medlem i Miljöpartiet.

Med viss sorg valde jag det sistnämnda. Men potatislandet fick jag ha kvar.

Där frodas just nu sparrispotatis som bäst. En ganska fast sort, Passar utmärkt kokt, stekt och ugnsrostad. På franska heter den Asperges men trots denna franska kunskap har jag ännu inte läst nåt av Michel Houllebecq - uppskattar dock Madeleinekakor under förutsättning att de inte är doppade i Prousts lindblomste.

Om det vill sig blir det en minnes-drapa om tiotalet imorgon. Årtiondet då jag blev nästan lika allmänbildad som min hustru tack vare en av hjärnorna som ligger bakom den svenska versionen av Mästarnas Mästare.

NITTIOTAL - seger, varma dofter och kossor till Göran Persson

Dags för NITTIOTAL Undrar hur det varit utan Ronja och Rakel. Om det funkat. 

 

Ronja och Rakel var våra får. Som jag på sena vinterkvällar - när jag kommit hem efter politiska förhandlingar och annat sattyg - gick in till. Kände att stress, ilska och annat bara rann av.

Rakel och Ronja låg ofta och idisslade i sitt lilla hus, reste sig när jag kom in, buffade med sina nosar, hälsade välkomnande.

Dom struntade i Carl Bildt, Göran Persson och talmän.

Dom buffade som ett "välkommet tillbaka till verkligheten och det riktiga livet".

Efter det är MP åkt ur riksdagen 1991, efter bara en mandatperiod, blev jag ombedd att komma tillbaka som språkrör. Vilket jag gjorde. Vi kom in nästa val (1994) igen. Som första parti som återkommit. 1998 blev det budgetsamarbete med sossarna och vänstern. Sett med facit i handen var det oerhört framgångsrikt.

Så framgångsrikt att Göran Persson, som var statsminister, fick motta det norska Sofie-priset för den goda miljöpolitik som bedrevs. Bland annat för grön skatteväxling och rejält högt stöd till skydd av biologiskt värdefull skog.

MP drev igenom alltihop genom budgetsamarbetet. Men det visste ju inte norrbaggarna. Och Persson valde att vara tyst om den saken. En check på hundratusen dollar fick han. Det skrevs i Expressen att han tog pengarna själv. Kanske köpte han kossor för pengarna. En rejäl mjölkko kan man få för 25 000 kronor. Så en miljon räckte till 40 stycken.

Hemma gick Ronja och Rakel ovetande om detta. Däremot såg de till att våra barn fick växa upp med lamm varje sommar och därmed bli en del av det verkliga livet, det där livet från vars utsiktsplats politiken ofta ter sig så märklig.

Det hände dessvärre att jag - sent hemkommen efter en extra hård vecka - även gick in i vedboden, tog första bästa tjocka klabb, la upp på vedkubben, lyften klyvyxan och högg under det glada utropet: "Jävla Göran!"

Sekelskiftet tillbringade familjen löjligt nog på Kungliga Slottet - när klockan slog sina tolv slag skålades för framtiden. Familjerådet kom fram till att det kunde vara ett minne så gott som något. Det var det... Vi stod och tittade ut mot folkhavet som samlats nedanför Slottet då klockan slog tolv. Bredvid oss stod några slynglar med champagneglas i händerna och beskrev de där som samlats nedanför med ordet "pöbel".

Längre än så har vi inte kommit. Var det något jag ogillade under åren som politiker var det möten med den "fina värld" där såväl snorungar som formellt vuxna gick med näsan i vädret och föraktade den verkliga världens människor.

Ofta hade de uppnästa ärvt en förmögenhet. Ofta ansåg de att "arbetslinjen" skulle gälla det arbetande folket, medan de själva inte arbetade utan istället lät "sitt kapital arbeta". Tomma på bildning var de dessutom förfärande ofta.

Några månader efter sekelskiftet avgick jag som språkrör efter 11 år sammanlagt. Besöket i politikens innersta cirklar var över.  

 

Glad att jag kom ur alltihop med livet och mina värderingar i behåll. 

 

Slutade som språkrör våren 2000. Ett av de bästa minnen jag har från tiden var mitt sista kongresstal, det avbröts, enligt trovärdiga källor, mer än 30 gånger med applåder. Sånt känns för en gammal dinosaurie... Dessutom blev jag evig hedersmedlem i Grön Ungdom. Det hjälpte inte, jag är 73 år likt förbannat.

Så hade det blivit 2000-tal. Lite surr om det imorgon.

ÅTTIOTAL - Fjällräven, jeans och skägg öppnar dörren...

ÅTTIOTAL Lever på landet, idkar självförsörjning och mår prima. 1985 blir jag plötsligt språkrör för Miljöpartiet. Som inte hade kommit in i riksdagen.

Bland kvalifikationerna fanns att jag hade Fjärrävenjacka, jeans och skägg.

Förtroenderådet, som skulle välja tillfälligt nytt rör efter det att Per Gahrton avgått direkt efter ett uselt val 1985, hölls i Vingåker vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där.

Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas.

Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.

Dessutom stammade jag ibland och hade torgskräck.

Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader fram till ordinarie kongress, tycktes mig befängd.

Men utmaningen kittlade också. Någon gång måste man ju våga... Och här fanns människor som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Och sen var vi ju två, min första rörkollega var Ragnhild Pohanka.

Dessutom handlade det bara om sex månader, och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora.

Förtroenderådet var enhälligt och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".

Det kan man verkligen tycka!

Jag blev återvald, och återvald, och återvald och rätt var det var stod vi inför valet 1988. MP kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år.

Valvaka på Kulturmejeriet i Lund, vilket retade Stockholmsmedierna. Nyttigt.

Innan dess hade jag inte varit ledig en dag efter den där dagen jag blev vald första gången.

Julaftnar slutade alltid med att jag förberedde utspel till juldagen, ständiga turnéer, sov vid några tillfällen på järnvägsstationen i Katrineholm - sista bussen hem hade gått och jag förmådde inte be Lena att gång på gång hämta vid midnatt.

En gång saktade tåget in så pass att jag kunde hoppa av i Vingåker, personalen tyckte synd om mig...

Trivdes mitt i eländet. Förbannad ibland - alla höll inte deadline vilket innebar att jag satt på nätterna och gjorde det som inte blivit gjort.

Hade haft för vana att utnyttja att TT bytte personal på söndagsmorgnar, som ofta var nyhetsfattiga. Så när den nya personalen tog över ringde jag - jo, man ringde på den tiden - in uttalande som någon på TT skrev ner.

Så blev det små notiser i radion och tidningar. Alltid nåt för att parti utanför riksdagen.

Det funkade ända tills den söndagsmorgon då TT-personen svarade genom att direkt säga "Hej, Birger!". Avslöjad. Detta var innan man kunde se från vilket telefonnummer det ringdes.

Hemma fanns Lena, barnen som blivit tre, huset som blivit större, fåren, hönsen, bina, odlingarna. Mitt i alltihopa jobbade Lena som sjuksköterska.

Hemma fanns det riktiga livet, spadar, grepar, doft av hö och fuktig ull. Jordkällare fylld med mat. Men politiker kände jag mig inte som, även om jag formellt var en sådan.

Jag gjorde besök i politiken. Jodå, ett lyckat besök i och för sig. Men likt förbannat ett besök. När det talades om "politikerna" kände jag att det talades om några andra.

Jag undrar än idag om vad som hänt om jag inte haft Fjällrävenjacka, jeans och skägg den där dagen som tillfälligt språkrör skulle väljas.

Imorgon bli det 90-tal.