söndag 21 oktober 2018

Myten om grön tillväxt

Ekonomisk tillväxt. Inom den gröna och röda sfären diskuteras med jämna mellanrum detta begrepp. Ibland surras det till något alldeles förfärligt. Kanske beror det helt enkelt på det som Kate Raworth skriver i sin lysande bok Donutekonomi: eftersom fortsatt ekonomisk tillväxt också i höginkomstländer anses vara politiskt nödvändigt så hävdas desperat att det är möjligt.



Ekonomisk tillväxt innebär att BNP ökar från ett år till nästa är. Om vi ser BNP som en hink, så skall hinken bli större och större för varje år om ekonomisk tillväxt skall uppnås. När en del tillväxtromantiker talar om “grön tillväxt” så menas att något grönt - låt oss säga solceller eller Krav-odlade bönor - skall växa. Skall vi ställa om så skall rimligen solcellerna och de Krav-odlade bönorna ersätta fossila bränslen och kött. Det vill säga det händer något i den befintliga hinken, dess innehåll blir grönare. Men hinken växer inte med automatik för det. Det vill säga, vi har grön tillväxt utan att det leder till ekonomisk tillväxt i form av en allt större BNP-hink.

Läs hela ledaren här.

lördag 20 oktober 2018

Svårt vägval för MP

"Säg det parti där det inte finns interna splittringar i ledningen. Så på den punkten är Fokus konstaterande om Miljöpartiet inte särskilt upphetsande. När partier förflyttar sina politiska positioner – och till och med värderingsgrunder – måste rimligen splittring följa. För Miljöpartiets del bottnar spänningarna egentligen i vad man anser vara »regeringsduglighet«."



Här finns hela inlägget.

fredag 19 oktober 2018

Majoritetsregering, stabilitet och "beslut som håller över tid" - är det bra det?

"Stabilitet. Beslut som håller över tid. Smaka på de begreppen. De används titt som tätt när det gäller politik. Vi ska ha stabilitet. Och beslut ska fattas som håller över tid. Men vänta nu. Det är ju stabilitet som gäller i Kina och andra diktaturer. Där man inte gillar instabiliteten i demokratier där människor kan rösta lite hitan och ditan. Nya partier som dyker upp och ställer till det. Nya majoriteter. Demokrati må vara härligt, härligt, men är farligt, farligt, meddelade professorn vid ett universitet i Moskva där jag föreläste om demokrati och partibildningar.
Beslut som håller över tid. Vad betyder det? Är det en mandatperiod så är det förstås helt okej. Men sedan utvärderas besluten i val. ska besluten ligga så fast att de där otäcka väljarna inte kan ställa till det genom att kräva nya beslut?" Läs hela krönikan här.

torsdag 18 oktober 2018

Flaggdag till minne av att fattiga inte fick rösta

Morgan Johansson (S) meddelade i gårdagens Aktuellt att den 17 september skall bli flaggdag som en hyllning av demokratin - det är 100 år sedan kvinnlig rösträtt infördes. Men de - inte minst ensamstående mödrar - som uppbar socialbidrag fick inte rösta förrän 1945. Så se upp med sossarna och riksdagen, de anser att demokrati och allmän rösträtt är att utesluta fattiga från valurnorna. Ett klart nyliberalt drag.  

onsdag 17 oktober 2018

Dilemma? Ska man göra upp med fan själv för att få igenom sänkt arbetstid?

När jag var språkrör för MP så dristade jag mig att i en, eller rent av flera, intervjuer säga att jag skulle kunna "göra upp med fan själv för att få igenom sänkt arbetstid, avveckling av kärnkraften och en förutsättningslös utredning om medborgarlön...".

Då fanns inte SD i riksdagen, men om de funnits? Och om de drivit samma krav som MP? Hade det varit bättre att avstå från sänkt arbetstid, avveckling av kärnkraft och utredning om medborgarlön/basinkomst än att förhandla om detaljerna med dom för att vinna majoritet i riksdagen?

Nu är det inte aktuellt eftersom SD står för motsatsen till MP i snart sagt alla frågor. Men om?

En provtanke: är man inte förskräckligt rädd för sig själv, och vad man kan komma att göra, om man inte tar chansen att vinna majoritet även med fan själv? Är man otrygg i vad ens gränser går? Är man rädd för att man är så lättköpt att man sätter sig på det sluttande planet?

Tja, jag vet inte. Glad över att SD inte fanns i riksdagen när jag var rör och glad för att de inte delar uppfattningar i någon av de aktuella frågorna. Det är enklare så.

Men, om vi skall vara ärliga, är det inte enorm skillnad att a) göra sig beroende av ett parti som man avskyr och att b) försöka vinna majoritet tillsammans med det i  enskilda sakfrågor?

Att göra sig beroende av innebär att man kan tvingas kompromissa där inga kompromisser bör göras, att göra upp i sakfrågor genom att prata med den man ogillar är väl en helt annan sak? Eller? I grunden ogillar jag tanken att förslag med automatik skall anses dåligt därför att det kommer från ens fiende.

Alltså på det principiella planet utifrån vad jag dristade mig att säga som språkrör: det är väl skillnad på att göra ett regeringsinnehav beroende av fan själv och att göra upp med fan själv om enstaka frågor som man vill få igenom?

Slut med provtänkandet. Tillbaka till tänkandet... hmmm, det ser ut att bli fint väder idag också.


tisdag 16 oktober 2018

Puckon

Mellan 400 000 och 500 000 människor mördas varje år. I Brasilen skjuts över 5000  människor ihjäl årligen av polisen. Sammanlagt mördas över 60 000 personer.

I Chicago - "My kind of town" som Frank Sinatra sjöng och "In the Ghetto" som Elvis sjöng - var man glad år 2004, då mördades "färre än 500 personer".Två är senare var det ungefär som vanligt igen: 762 personer mördas.

Sammanlagt mördas över 17 000 personer årligen i USA. I Ryssland 14 000. I Sverige drygt 100,
vilket är ungefär 1 per 100 000 invånare. Samma som i Finland och Danmark.

Homo Sapiens har fäbless för att slå ihjäl varandra. Vi är en av de värsta arterna i den branchen. Så ni bara vet. Nu håller vi på att slå ut de planetära processerna också. Vilka jävla puckon vi är som art.

Klicka på bilden så kan du studera mordfrekvensen i världens länder och sedan fundera på det där med puckon.

måndag 15 oktober 2018

Tisdag kl 18


Birger Schlaug
Föreläsning
Elin Wägner
- kvinnan, författaren, ideologen.

Var: ABF-huset i Eskilstuna, Samlingssalen. 

När: 16/10, 18:00 - 20:00
Entré: 50 kronor eller efter förmåga, fika finns att köpa på plats.

söndag 14 oktober 2018

MP gör upp med borgare och partipolitruker är griniga

Stoppat.
Sosseriets härskara är griniga över att MP gjort upp med borgarna i Stockholm. Förmodligen är dom lika griniga för att MP därmed lyckats stoppa ett nytt motorvägshelvete, det groteska Nobelhuset och Apple Store som skulle täppa till Kungsträdgården. Oåterkalleliga investeringar som förhindrats, sådant är viktigt. Om man lyckats tillsammans med det maktfullkomliga S är minst sagt tveksamt. Dessutom hade de rödgrönrosa inte fått majoriet - nu är SD fråntaget inflytande.

Och trot eller inte men uppgörelsen innebär också införandet av fler naturreservat och miljözoner och - hör och häpna - bistånd till papperslösa barn. Hur mycket av detta hade sossarna gått med på i deras kamp för att ta tillbaka SD-väljare och stora darr inför Stefan Sauks behåning av miljözoner och satsningar på cykelleder...? Moderata väljare är förbannade. Bra.

När sossarnas finansborgarråd uttryckte stor glädje över att Apple ville bygga sin koloss i Kungsträdgården tappade jag helt tron på S som motmakt till den bisarra kommersialisering som pågår. Eller deras försvar för det bisarra bygget av Nobelhus där det definitivt inte bör byggas. Hand i hand med kapitalets företrädare var/är man trogna lakejer för att verka "moderna".

Må detta lära S något. Och må MP i Stockholm, till skillnad från MP i riksdagen, förstå att makt får man inte som litet parti om man inte också är villig att lämna den formella makten. Så sätt er inte på det sluttande planet, var inte bekväma.

Acceptera inte t ex Centerns försök att privatisera något bibliotek, men bejaka deras förslag om kulturcheck till alla under 19 år.  Bra att uppgörelsen sätter stopp för bostadsombildningar i såväl innerstaden som närförorter. Bra att fler "bostad först-lägenheter "ska skapas, en viktig åtgärd för att motverka hemlöshet. 

Sossar som pratar om förräderi kan ju fundera på de kommuner där S och M bildat majoritet - i min närhet finns exemplet Katrineholm och Eskilstuna. Och vänsterpartister som hojtar om borgare kan ju fundera på om V i Gällivare är borgare eftersom de gjort upp med M. Så lägg av, ska ett litet parti få inflytande får man inte vara en viftande svans till något av de stora betonghäckarna utan utnyttja deras iver att få formell makt.

Kommunpolitiken är av annan kaliber är rikspolitik. I rikspolitiken står M för något värre än S, men i kommuner är det alls inte så enkelt. Har aldrig varit heller.

Jag förstår att moderata väljare rasar. Liksom säkert Stefan Sauk. Bara det sistnämnda visar att uppgörelsen är helt OK.

lördag 13 oktober 2018

Den allmänna parken behöver stöd

Jag tillhör de som djupt uppskattar idén med Wikipedia. En allmänning för bildning som ger svar och impulser att gå vidare i sökande efter mer. En fantastisk idé i en överkommersialiserad värld. En idé som överlevt. Låt den överleva!


Här kan du också ge ett bidrag, gör gärna det!

fredag 12 oktober 2018

NU satsar vi på klimatförsvar... eller vad?

Sverige engagerar sig NU i klimatkriget. Sålunda välkomnar man, och deltar i, en militärövning tillsammand med Nato utanför Norges kust. USA  har bland annat skickat hangarfartyget USS Harry S Truman, som kan ta 70 stridsplan - 44 jakt- och attackplan av typ F18 och lite annat - och helikoptrar ombord vid sidan av 5000 militärer och lämpliga vapen.

Mikael Holmström - DN:s försvarspolitiska reporter och tillika ledamot av Krigsvetenskapsakademien - berättar smått lyriskt om ångorna från jetbränslet som slår emot honom då han som enda nordiska journalist stiger ombord. Allt sägs vara till för att visa ryssen att det är meningslöst att anfalla något nordiskt land. Varför ryssen skulle göra det är oklart, men operationen är ett äventyr för högste befäl ombord liksom för själva fartyget, meddelas av högste befäl. Det låter trevligt. Man skall nu arbeta tillsammans med gamla och nya vänner, meddelas. De nya är svenskarna ur flygvapnet, armén, flottan och hemvärnet. Luleå skall vara bas för USA-plan.

Från USS Truman sker en normal dag 220 start- och landningar vilket ger lyriska känslor av jetbränsle och krig mot klimat, nedrustning och konflikthantering. Att ha ytterligare en stark partner (Trump) i närområdet är alldeles utmärkt, meddelas av Sveriges flygvapenchef Mats Helgesson. Truman drivs av två kärnreaktorer och är bestyckat med gissa vad. 50 000 militärer deltar i övningen som fått namnet Trident Juncture. Hoppas du känner dig trygg. Företrädare från partiet med rötter i fredsrörelsen är tysta, ty att säga nåt är plakatpolitik.

torsdag 11 oktober 2018

Gomorron, inom kort presenteras utredningen om Sverige vill förbjuda sånt här

Nuclear Blast Animation Blinding Light
När ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen, mottog Nobels fredspris för sitt arbete med att driva fram konventionen fälldes många tårar av rörelse. Inte minst när 85-åriga Setsuko Thurlow - överlevande efter USA:s bomber i Hiroshima - berättade om sin kamp mot detta helvetiska vapen för massmord.

Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som vägrar att skriva på ett förbud kändes då minst sagt främmande. Men det är där vi tycks stå idag.

Att skriva på konventionen mot kärnvapen påstås, som del av en allt mer vulgär debatt, vara detsamma som att gå Putins ärenden. Vilket bland annat Dagens Nyheter framfört som sin åsikt. En märklig åsikt eftersom Putin, lika lite som Trump, tänker skriva på. Men som ett sätt att tysta opinion kan det säkert fungera. Guilt by association är ju en populärt argumentationsteknik när mer ärbara argumenten saknas.

onsdag 10 oktober 2018

Gomorron, ska Sverige skriva på FN-konventionen om förbud mot kärnvapen?

Ska Sverige underteckna FN-konventionen om förbud mot kärnvapen? Beslutet skall hanteras av den nya regeringen eftersom den gamla - ännu sittande - gömde frågan i en utredning för att slippa inre konvulsioner inför valet. Såväl socialdemokratin som regeringen var splittrad. Utredningen skall presenteras i oktober.

Jag förvånas över att partiet med rötter i fredsrörelsen inte säger något, trots att medierna suktar efter politiska ställningstagande när allt nu handlar om regeringsspel. Vad borde man säga? "Vi ställer ett antal krav på en regeringsbildare för att ge vårt stöd, ett sådant krav är att skriva på FN-konventionen om förbud av kärnvapen". Så hade partiet i vart fall sagt när jag var språkrör.

Operation Crossroads Baker Edit.jpg
Av Original: United States Department of Defense (either the U.S. Army or the U.S. Navy) : Victorrocha (talk) - Operation_Crossroads_Baker_(wide).jpg, Public Domain, Länk

Formellt skall den tillsatta utredningen, som skall presenteras inom kort, utreda om påskrift av konventionen kan hota andra nedrustningsavtal. Den finska riksdagen har redan slagit fast att konventionen “inte utgör ett hot mot icke-spridningsfördraget eller de det fullständiga provstoppsavtalet eller mot de internationella förpliktelser som följer med dem. Snarare stöder och kompletterar konventionen de andra avtalen och förpliktelserna.”

Så det är inte detta det egentligen handlar om. Det handlar om rädslan för att stöta sig med USA i en tid när hela konceptet går ut på att steg för steg vävas ihop med Nato.

tisdag 9 oktober 2018

Bergfink och Raworth och ej utdelat ekonomipris till Nobels minne

Minsann, vi har bergfinkar i trädgården, spatserar omkring under ett Åkeröträd, ett par, åtminstone en herre och en dam och emellanåt dyker en dam till upp. Koltrasten käkar äpplen, men bergfinkarna plockar något annat. Dom gillar bok, så mycket vet jag. Och vi har en bok längst bort på tomten, mot sydväst. Men det spelar nog ingen roll, nånstans måste dom landa på väg från norr.

Vad gäller bokar så traskade jag och min språkrörskollega Marianne Samulesson omkring i en bokskog i Skåne och pratade klokt om politik, om ekonomi, hållbarhet och miljö. Det var 1994. Vi spelade in en valfilm till TV4.

Aktuell bok för mig är just nu Donutekonomi - sju principer för en framtida ekonomi av Kate Raworth. Bra, alltid skönt att få bekräftat det man själv pratat om sedan tiderna begynnelse. Som t ex i en bokskog i Skåne. För ibland kännner man sig som en anomali. Läs boken och fundera varför Kate Raworth inte fick Ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Ni kan nog gissa redan nu.

måndag 8 oktober 2018

Ska Sverige fega ur av rädsla för USA?



När ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen, mottog Nobels fredspris för sitt arbete med att driva fram konventionen fälldes många tårar av rörelse. Inte minst när 85-åriga Setsuko Thurlow - överlevande efter USA:s bomber i Hiroshima - berättade om sin kamp mot detta helvetiska vapen för massmord. Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som vägrar att skriva på ett förbud kändes då minst sagt främmande. Men det är där vi tycks stå idag. Och det är förfärande. Hela texten finns här

söndag 7 oktober 2018

Den heliga fragmenteringen....

Pensionsåldern måste höjas, meddelades häromveckan. Vi har inte råd med annat. Såväl pensioner som andra trygghetssystem – liksom skola, vård, omsorg – finansieras ju genom skatt på arbete. Därför måste vi arbeta längre. Experter och politiker av allehanda färger är överens.
Det är så dumt så blommorna vissnar och klockorna stannar. För vad ska vi jobba alltmer med när robotisering och artificiell intelligens tar över allt fler jobb? Varför ställer ingen den frågan? Svaret är tragiskt. Politik debatteras i bubblor, varje sak för sig.
I en bubbla diskuteras hur ny teknik och smartare hårdvara allt snabbare kommer att ersätta människan i en rasande takt. I en annan bubbla diskuteras vikten av att såväl skapa fler jobb som jobba längre så att vi kan finansiera välfärden.
Men vad är det som säger att det ska vara skatt och avgifter på just arbete som ska finansiera pensioner? Varför ställer inte en enda journalist den frågan? Det vore väl den mest självskrivna frågan att ställa.
Självfallet ska det arbete som utförs av robotar, av mer eller mindre intelligent art, beskattas och därmed delfinansiera våra pensioner. Annars blir det ju enbart kapitalägarna som drar ekonomisk nytta av den nya tekniken – med ännu större ekonomiska klyftor som följd.
Allt det där visste.... läs hela krönikan här.

lördag 6 oktober 2018

Nyheter från homo sapiens värld

Utdrag från homo sapiens nyhetsvärld:
  • En vetenskaplig rapport har kommit fram till att vi måste informera homo sapiens om att inte ta selfies på ställen där det är livsfarligt att vara, t ex ställa sig mitt i trafiken eller i gapet på ett lejon.
  • SvD meddelar att två gymnasieelever ur arten homo sapiens tjänat en miljon på att köpt aktier, sedan chattat upp kursen, sedan sålt till andra homo sapiens. Homo sapiens tycker om sådana system, fast är man bara gymnasieelev blir man åtalad.
  • En individ ur arten homo sapiens har inhandlat en flaska whisky för drygt 9 miljoner kronor på auktion. Homo sapiens som smakat många sorter meddelar att det finns både bättre och billigare sorter. Det är en tröst.
  • Homo sapiens i det lilla landet Sverige diskuterar om 143 är fler än 144 eller om det möjligen är tvärtom. En vuxen homo sapiens i rummet hävdar det förstnämnda.
  • En sort från arten homo sapiens som heter Marcus Wallenberg meddelar att "det finns en oro för framtiden som behöver mötas" och att detta "blir en väldig uppgift". 
Min döda katt Nelson skrockar i sin grav.

fredag 5 oktober 2018

Djävulen på korset, floden mellan bergen och ett inställt Nobelpris

Inget Nobelpris i litteratur i år. När förstås Ngũgĩ wa Thiong'o skulle fått det.

Typiskt att en västerländsk kulturprofil skulle lägga hinder i vägen. Europeisk kulturimperialism  har ju legat som hinder för mycket. Också för att förminska kulturer i Kenya. Vilket inte minst Ngũgĩ wa Thiong'o skrivit om.

Själv valde han bort att skriva på engelska. Så han började skriva på sitt hemspråk. Språket är ju mer än en behållare där ord, bilder och idéer kan hällas ner. Som författaren påpekat: språket talar till oss.

Att Ngũgĩ wa Thiong'o  är en lysande författare är det ingen tvekan om. Sedan många år tillbaka har han funnits på listan över presumtiva nobelpristagare.

En favorit är Floden mellan bergen. En berättelse  utan åtbörder och drag av svulstighet - vilket jag uppenbarligen annars är lite förtjust i eftersom andra favoritet är Yasar Kemal och Mo Yan. De är emellanåt duktigt svulstiga.

Floden mellan bergen är en berättelse om berättelsernas och riternas makt, vilket vi kan fundera en del över i vår tid där vi själva är del av berättelser och riter utan att vara speciellt medvetna om det.
Kenya. 1920-talet. Det är platsen och tiden det handlar om. Mellan två åsar rinner en flod. Nog har det funnits konflikter mellan byarna på åsarna förr,  redan deras skapelsemyt innehåller en dualistisk urscen. Som gjort för kolonialmakten att spela ut. Och det gör man. Vem skall träda fram som den store ledaren i en tid när de vita gör allt större anspråk på land och beslutsrätt? Hur ska gikuru-folket bemöta detta, vad kan man ta till sig av de vita männens kunskap och magi utan att förlora sin identitet?

Omskärelse för att bli riktig kvinna och man, kan riter reduceras och till vilket pris i så fall? Kan man utrota könsstympning utan att förstå den djupare mening som riten innebär, måste man inte ersätta riter med andra riter som ger identitet? Boken har flera decennier på nacken, men är nog så aktuell idag...

Huvudpersonen Waiyakis söker en tredje väg, är uppslukad av idén om att sprida kunskap genom bygge av allt fler skolor, fria från missionärernas allt strängare krav. Han bär på en historia som ställer krav. Förälskad i en kvinna från den andra åsen, dotter till en far som gjort de vita missionärernas budskap till sitt. Kamp om makt, där en tredje  ståndpunkt bara kan leda till en sak.

Det är som om Ngũgĩ wa Thiong'o vill spara på orden, inte vill ta läsarens tid i anspråk med onödiga ord och meningar och stycken. Men så återkommer han gång efter annan till kärnan. Kolonialism och missionerande utan vare sig hänsyn eller förståelse för den historia som ligger till grund för de samhällen som  invaderas. Så skapas konflikter där tidigare fred funnits.

Floden mellan bergen läste jag första gången den första kvällen när jag flyttat från den splitternya bostaden i Sollentuna Centrum till den omoderna lilla kåken med utedass och brunn på gården i Kåsta utanför Vingåker. Det blåste i träden och knarrade i huset som om det försökte vänja sig med sin urbana inflyttade utböling. Floden som rann mellan världarna i boken var förvisso större än floden som rann mellan den utflyttade stockholmaren och ägarna av den lantliga miljön men nog fanns likheter också... om än i fredligare och med fler  lättövervunna vadställen.

Djävulen på korset är också den en bok som bör läsas. Och fundera över. Jag tar mig friheten att lite fritt och omformat citera ett stycke.

En bonde
bar en jätte på sin rygg..
Jätten hade kört in
sina väldiga naglar
i bondens nacke och axlar.
Bonden var tvungen
att gå ut på fälten
för att skaffa mat.
Och gå till dalen
för att hämta vatten.
Och till skogen
för att hämta ved.
Och det var han
som lagade maten.


Jättens enda uppgift
var att äta
och snarka i sömnen
på bondens rygg.
Ju mer bonden
magrade
och blev tung om hjärtat,
desto mer växte jätten
såväl kroppsligen
som i hjärtat,
medan han sjöng hymner
som uppmanade bonden
att ha tålamod
ty han skulle få vila
i himlen.


En dag
gick bonden
till en spåman.
Spåmannen tolkade hans bekymmer.
Spåmannen sa till bonden:
Koka olja och häll på jättens naglar
när denne sitter på din rygg
och snarkar efter maten.
Men bonden sa:
Tänk om jag bränner mig,
både på ryggen och axlarna?


Spåmannen svarade:
Det goda uppstår inte utan pina.
Bonden tog rådet till sig.
Bonden räddades från dödens grepp.

torsdag 4 oktober 2018

Sista symbolen för fungerande telefonförbindelser

Stolt har den stått kvar. Stolpen. Som ärofyllt burit de trådar av koppar som gett oss på landsbygden fungerande telefonförbindelser.

Trots att trådarna varit så döda som trådar kan bli så har stolpen funnits där som ett minne av tider när landsbygden räknades. Trådarna blev döda för två år sedan, men de hängde där och stolpen stod stolt upprätt.

Nu är den borta. En underleverantör till en underleverantör sågade ner den och Telias ärominne kan succesivt glömmas bort på samma sätt som Telia glömt bort landsbygden. Och regeringar, oavsett färg och oavsett retorik om landsbygden, lät det ske, kopparledningarna ansågs vara omoderna i all sin osårbarhet och robusthet. Nu skulle digitala moderna ettor och nollor ta över.

Det blev mest nollor. Men regeringar och deras dititaliseringsministrar fortsatte att prata om all fiber som skall komma, man lät privatiseringens aktörer ta hand om det och det riskkapitalbolag som mutat in vårt område är nöjt med att mutat in det, några fibrer har vi inte sett skymten av, men bolags informationschef ser ut som en sån där skojare som säljer bilar utan motorer.

onsdag 3 oktober 2018

Var är fredsministrarna?

Var är fredsministrarna? Om fredens globala infrastruktur.
Illustrationer: Per Lager.

Så heter den, den senaste boken i vilken Valentin Sevéus skriver och sammanställer texter om vikten av fredsdepartement och fredsministrar. Jeremy Corbin meddelar att han avser att utse en fredsminister om han får bilda regering, i USA:s kongress finns ett färdigt förslag på vad en fredsminister skulle ha för uppdrag. Så tanken är inte provinsiell...

I Sverige har frågan diskuterats på åtminstone Miljöpartiets kongresser. Intresset från partiledningen har varit måttligt, eller snarare avvisande. Kanske uppfattas idén om en fredsminister som alltför provocerande i en tid när regering och riksdag inte ens kan ställa sig bakom en FN-konvension om förbud mot kärnvapen.

Valentin Sevéus är en eldsjäl, en sådan som behövs för att hålla fast i en fråga som tycks ligga utanför den politiska dagordningen där det mesta istället handlar om närmande till Nato, upprustning och skapande av konflikter istället för konflitklösning.

På många sätt lever vi i en ond tid, där begreppet "gemensam säkerhet" omtolkats från att ha varit en fråga om att söka dialog och gemensam säkerhet med de som kan uppfattas som fiender till att istället söka säkerhet genom att närma sig "sina vänner". Effekten är given: det blir mer tal om krig än om fred, fler strategier för upprustning än för nedrustning, mer konfliktbyggande än konfliktlösande.

När en motion till s-kongressen 2017 tog upp den bristande viljan till dialog med Ryssland så ligger det, hur ont det än gör att konstatera, mycket i det. Tragiken är dubbel: dels den uteblivna dialogen, dels att denna snarast gynnar Putin-regimen som kan förstärka bilden av att hela världen är emot ryssarna.

Själva idén i boken kretsar kring visionen om att bygga en infrastruktur för fred. I vilket fredsministar och fredsdepartement fyller en funktion. Att rusta för fred helt enkelt.

Valentin Sévesus skriver i en av de inledande texterna: "När jag lyssnar på TV-nyheter om flyktingar från Syrien och Afghanistan som nått landet Sverige hör jag aldrig något konkret om hur människor i framtiden skall slippa krig. När jag läser Dagens Nyheter eller Aftonbladet ser jag aldrig någon vare sig ledartext eller nyhetsartikel som berättar något om forskning om hur krig kan förebyggas. Hör jag dåligt? Ser jag dåligt? Nja, jag tror snarare att det handlar om ett mycket allvarligt systemfel. Och vad detta beror på bör vi försöka förstå."

Vi som har samlat en del årsringar har, åtminstone vi som var aktiva i Miljöpartiet, minnen av hur larvigt - rent av oseriöst - vårt förslag om att inrätta en miljöminister och ett miljödepartement ansågs vara. På samma sätt kommer frågan om fredsminister att tas emot den dag något parti för fram idén. Men den kan mycket väl vinna gehör i längden. Därför är det en välgärning att frågan hålls vid liv.

Vägvalet handlar om fredskultur eller våldskultur. Låt oss inte låtsas något annat. Tro inte på retoriska finter om att rustning för krig leder till fred, tro inte att målet om två procent av BNP till militären (vilket innebär 8 procent av statens utgifter) leder till ökad säkerhet, tro inte på de politiker som försöker omforma begreppet "gemensam säkerhet" till något helt annat än den ursprungliga innebörden - deras omformning av begreppet innebär krigskultur, den ursprunliga betydelsen grundades på fredskultur. Om sådant som boken handlar.



tisdag 2 oktober 2018

"Du är i alla fall inte Gahrton...!"

Ovanstående var inledningsfrasen - sagd med ett lätt självironisk leende skall sägas - då jag för ett antal år sedan var inbjuden till en synagoga med anledning av ett större firande. Min ofta uttalade förståelse för att det måste vara fruktansvärt att bli utsatt för raketer har till viss del balanserat min kritik av Israels politik. Att Per Gahrton tidigt blev svensk frontperson för palestiniernas rättigheter har inte uppskattats av alla, för att uttrycka det milt.

Konflikten - den absurda konflikten - mellan Israel och Palestina har pågått ända sedan den dag jag föddes. Och lär fortsätta långt efter min död. Periodvis har jag följt den i detalj, haft båda sidors förespråkar nära intill mig redan sedan barnsben. Ville man av någon anledning skapa dålig stämning var det bara att inleda ett samtal om det som eurocentrerat kallas Mellanöstern.

Nu är det på väg att bli än värre. Israel, som på många sätt med rätta kunnat kallats demokrati, är på väg att totalt spåra ur. Det började för många år sedan, men nu är extremnationalister och religiöst ultraortodoxa på väg att förvandla Israel till något som inte har ett dyft med demokrati att göra. Talet om Israel som "regionens enda demokrati" blir falskare för vad dag som går. Judiska vänner är förtvivlade över vad som sker. Bosättningar, markplundring, nationallagen som slår fast att endast judar har nationella rättigheter, förslag på att införa dödsstraff. Nu handlar det inte "bara" om hur man betett sig i t ex Gaza, nu handlar det om hur man beter sig i det egna landet.

När jag var i tidiga tonår blev min stora litterära förälskelse Anne Franks dagbok, kanske som en replik på att jag i min närhet haft sådana som periodvis varit intresserade av nationalsocialism. Lustigt nog var det gamla tal av tyska nazister - hittade dammiga buntar av dem i en kartong på en vind - som var mitt starkaste skäl mot svenskt medlemskap i EU.  I TCO:s studiematerial inför folkomröstningen kunde man läsa att vi i Europa hade så mycket gemensamt. Vi åt bröd, inte couscous eller ris, kunde man läsa som argument för medlemskap. Vi européer. Vi som hade bröd som basföda. Inte som de andra. Jag har aldrig litat på Europa, dess historia förskräcker, dess syn på koloniernas befolkning, dess härskarmentalitet, dess föreställning om Europa som kulturens krona, pratet om "redan de gamla grekerna", den eurocentriska historiebeskrivningen.

Rasism, nationalism, prat om "vårt folk". Det är avskyvärt. Därför är också utvecklingen i Israel avskyvärd, trots att den borde kunnat vara ett ljus i mörkret, trots alla goda fredsaktivisters modiga ageranden, trots alla goda demokraters försök att hålla emot. Nu är man på väg att instifta en ny lag: Upphävningslagen som gör det juridiskt fullgott att bortse från lagen om människans värdighet och frihet, den lag som varit ett öppet fönster för att frisk luft skall kunna syresätta rum som annars kan bli så kvävande att varje demokratisk ansats självdör.