måndag 28 september 2020

Politiskt obekvämt hål

Gomiddag! Ursäkta att dagens blogginlägg kommer sent. Har grottat ner mig i en utredning och politiska beslut som jag de närmsta dagarna kommer att skriva om. Kritiskt. 

Idag kan en av nyheterna formuleras så här:

Tummen upp: Någon har haft fräckheten att filma politiskt obekvämt hål på Estonia. 

Tummen ner: Den politiska oviljan att filma obekvämt hål på Estonia. 


Dammar dagen till ära av en gammal goding från Marin Nytt 1982, då det mitt i jakten på sovjetiska ubåtar meddelades från Marinens egen tidning att svenska vatten var en motorväg för Nato-ubåtar... Hur det var - och är - med u-båtar lär vara något som först kommande benerationer får veta när de gräver i de där arkiven som är obekväma. 


söndag 27 september 2020

Om Clara Emilia Smitt

I den nya sörmländska kulturtidskriften Trakten skriver jag om en kvinna vars verksamheter inte går av för hackor... Texten är här. Vill du se bilderna också så gå finns hela artikeln med bilder och allt här- rekommenderas. 

Clara Emilia Smitt har du förmodligen aldrig hört talas om. Det hade inte jag heller innan jag för drygt tjugo år sedan flyttade till Byle i Skedevi socken en mil utanför Vingåker. Det var dit hon flyttade vid sekelskiftet och skapade det som blev vattenkuranstalten Byle-Wörishofen. Där bedrevs hydroterapi enligt Sebastian Kneipps idéer.

Redan det är märkvärdigt, men Clara Emilia Smitt var så mycket mer. Hon var kvinnorättsaktivist, skrev bland annat en debattbok som inleds med angrepp på August Strindberg. Och gav Gösta Ekman (den äldre) dennes första jobb. Som städare. 

Starten hade inte varit den bästa för Clara Emilia. Hon blev till av ett misstag våren 1862, växte upp som fosterbarn hos Clara Josefina Gustafsson, ensamstående strykerska i Stockholm. Eftersom folkskolan hade blivit lagstadgad – från och med 1842 måste varje socken och varje stadsförsamling ha en skola med en godkänd folkskollärare – fanns viss möjlighet för arbetarklassens barn att studera.

När jag tänker mig Clara Emilia i skolan ser jag en folkskollärare som upptäckt hennes begåvning och tar sig an henne på det där sättet som goda lärare kan göra. Och som inte bara tar hennes nyfikenhet och begåvning på allvar, så flicka hon är, utan också peppar henne till att studera vidare. Hur hon försörjer sig under studietiden är okänt, kanske hjälper hon sin fostermor med tvätt och strykning, kanske får hon något stipendium, kanske finns en generad anonym fader eller biologisk moder som i lönndom skickar en slant. Kanske… tja, vad vet jag.

Resultatet av studierna blev överväldigande. Hon tar inte bara en sjuksköterskeexamen, i den stora kvinno- och kulturtidningen Idun meddelades dessutom den 22 april 1892: “Fröken Clara Smitt, den för Iduns läsarinnor helt visst välbekanta författarinnan, har härstädes aflagt fältskärsmästarexamen”.


Vadå “för Iduns läsare välbekanta författarinnan”? Jodå, fröken Clara Smitt hade inte bara utbildat sig utan också gjort sig ett namn i feministiska och kulturella kretsar. Dels som skribent och debattör i Idun, dels som författare av boken Kvinnans ställning i samhället: några inlägg i nutidens sociala spörsmål som kom ut 1887. I bokens inledning går hon oförblommerat till angrepp på August Strindberg för dennes syn på kvinnor. Strindberg hade utkommit med de två novellsamlingarna Giftas 1 och Giftas 2. I den förra hade han visserligen talat för kvinnlig rösträtt, men i den sistnämnda hade han tagit tillbaka det. Clara Smitts bok kom alltså ut 1887, då var rösträttskvinnan Elin Wägner fem år… Den omvärld som bestod av män lär väl ha undrat hur en ung kvinna kunnat gå fram på detta sätt, hon verkade ju inte ens hysterisk utan snarare metodisk. Värre skulle det bli…

Efter sina formella utbildningar söker sig nämligen den socialt begåvade Clara vidare. Hon väljer att i Österrike studera det som var på modet i Europa: “moderna hälsometoder som vatten- och ljusterapi och ett sunt levande”. Studierna förlades på ett vattenkuranstalt sydväst om Wien hos den österrikiske läkaren Wilhelm Winternitz. Kallt vatten var själva kärnan i terapin, kallt vatten såväl invärtes som utvärtes. Därifrån var det inte långt till Bad Wörishofen i Bayern där Sebastian Kneipp verkade med sin omåttligt populära kneippkur – en mer metodisk kallvattenbehandling där kroppen utsätts för mer eller mindre kalla vattenstrålar och bad. Barfotapromenader i fuktigt gräs var en del av terapin.

Med allt detta i bagaget tar hon 1895 ett steg av synnerligen uppkäftigt slag: hon flyttar, så fosterbarn till en strykerska hon är, till Saltsjöbaden där familjen Wallenberg härskar. I den Malmska villan öppnar hon den 1 maj 1895 Saltsjöbadens sanatorium där patienterna behandlades med elektriska ljusbad, aromatiska varmluftsbad, turkiska oljegnidningar och grekiska frotteringar. I en tidningsannons i Saltsjöbadens Tidning framgår hela sjukvårdsprogrammet, bland annat ingick roddövningar, trädgårdsarbete, vedsågning och givetvis barfotagående.

Gott så. Men vad gör en kvinna som Clara Smitt av sin nyfikenhet och kreativitet när vardagslunken tar över? Hon vill göra nytta där det händer dramatiska ting, sanatoriet kan de anställda sköta.  Så hon drar till Grekland för att utnyttja sin kompetens som sjuksköterska och fältskär under grekisk-turkiska kriget 1897. Clara Emilia är då 34 år. Två år senare får hon i Stockholm motta hedersbetygelse av den grekiska drottningen Olga Konstantinovna för sin insats. I mellantiden – mellan kriget och hederbetygelsen – hade hon startat Helios, en tidskrift för “andligt och materiellt välbefinnande”.

Clara Emilia låg inte på latsidan. En kan tro att hon var offer för arbetslinjen, men att vara underställd någon som arbetskraft var inte hennes melodi. Hon arbetade av ren lust, gav sig hän, ofta med framgång. Huruvida giftermålet med medicine kandidat Erland Dryselius var en framgång är dock okänt. Men pressen skriver om bröllopet – det var hennes bröllop, få intresserades sig för Erland – som avhölls i en fullpackad Jakobs kyrka i Stockholm. Ett dussintal riktiga tolvtaggare – löjtnanter, doktorer och kändisar – agerade marskalkar.

Sanitoriet restaurerades och blev till Clara Smitt-Dryselius hotell- och ljusbadinstitut där hon kunde utveckla allt det hon lärt sig i Europa. På Birger Jarlsgatan i Stockholm skaffar hon en filial. På båda ställena arbetar en ung man som städare och springpojke, hans namn var Gösta Ekman. Det var hans första arbete. Kanske lärde han sig en del om skådespelandets konst. För inte lär det varit lätt för en kvinna att med enbart begåvning ta sig igenom brandväggarna som upprättats av generationer av män? Vad som skiljer social kompetens med skådespeleri är väl inte helt klarlagt.

Framgången avtar. Ekonomiska svårigheter uppstår. Vattenterapier, som nyss varit mode, ersätts av nya moden. Medicomekaniska rörelseterapier med gymnastiskapparater blir den nya moderniteten. Och sådant är ingenting för Clara som istället säljer sin verksamhet i Saltsjöbaden till de som söker lycka i det nya modet. Själv söker hon sig ut från Stockholmstrakten. Det blir Byle av alla ställen. Skedevi församling får två nya innevånare. Och den natursköna byn Byle får vattenkuranstalt med det mäktiga namnet Byle-Wörishofen. 

I Byle hade man druckit brunn förr, idkat gyttjebad och utlovat läkande behandlingar för det mesta. Allt från blodbrist och hysteri till hypokondri hade man tagit sig an med måttlig framgång. Gästerna hade blivit färre, trädgården misskötts och i medier meddelades hur illa det var ställt. Nu blev det ändring på det. Det mäktiga namnet – Byle Wörishofen – gav glans åt inrättningen. Och namnet Clara Smitt Dryselius innebar kvalitetsstämpel. 

Till Byle- Wörishofens vattenkuranstalt  kunde man komma med ångbåt på sjön Tisnaren eller med hästskjuts från den gamla handelsorten Vingåker som fått än mer liv när Västra Stambanan byggts. De som kom farande med ångbåten hade en dryg kilometer att vandra. Vandringen – eller hästskjutsen vid regnigt väder – tog sin början vid stationshuset vid kajen, förbi bördiga fält upp genom byn med lanthandlare, café, post och telegrafstation. Det berättas att de boende i byn med omkrets med såväl nyfikenhet som viss förundran betraktade flocken på väg mot kuranstalten. Det var så kallat fint folk. För Clara Emilia Smitt riktade in sig specifikt på “lärare, lärarinnor, tjänstemän på banker och kontor”. Det var den urbana grupp som var villig att betala för att få vandra barfota i daggvått gräs och bli behandlad med växelvarmt vatten med lämplig kultur och livsvisdom på köpet. Utan gymnastikapparater. Till kulturen hörde poesiaftnar och samtal om andliga frågor. Till livsvisdomen hörde feministiska tankar om demokrati och råd om att inte skämma bort sina barn med materiella ting och överflöd av leksaker.

Förmodligen var det inte  många i byn som visste så mycket om Clara. Hade de vetat hade de förmodligen skakat på huvudet än mer än när de betraktade den uppklädda flocken som kom vandrande. Inte bara för att urbana människor som hade semester mitt bland hårt arbetande bönder, småfolk och hantverkare nog var något att skaka på huvudet åt. Utan också en feminist, kulturkändis och författare vars arbete bestod i att sköta en verksamhet där det dracks och sprutades vatten. Och vandrandes i daggfuktigt gräs medan bönderna knogade med kängor på fötterna för att slippa vätan.

Det blir några goda år. Nästan tio stycken. Sen går det sämre. Erland, mannen hon gift sig med, försvinner till okänd ort enligt kyrkböckerna. Själv flyttar hon tillbaka till Stockholm. Är vattnet trogen, bedriver mer småskalig verksamhet. Byle-Wörishofen säljs efter några turer till Stockholms Stad och blir barnkoloni. Där kommer en ung flicka vid namn Greta Gustavsson att tillbringa några somrar. Det gjorde Lennart Skoglund också, två decennier senare. Hon blev Greta Garbo med hela världen. Han blev Nacka med hela Sverige.

Några ångbåtar lägger inte längre till i Byle, lanthandel och café är nedlagda, kopparledningen kapad. Men daggvått gräs finns kvar. Clara Smitt ligger sedan 1928 begravd på Norra Begravningsplatsen i Stockholm tillsammans med sin styvmor, strykerskan. Var Erland är begravd är mig lika okänt som hur Clara egentligen såg på sitt liv. Kanske finns dagböcker i det fördolda. Frågan är i så fall var. Några barn fick hon aldrig. Kanske borde någon skriva om henne. Det skulle kunna bli en bra berättelse om ännu en stark kvinna som glömts bort av den historia som under århundraden skrivits av män.

lördag 26 september 2020

Äntligen har det dragit igång så smått...


Eftersom det är starkt begränsat antal platser - som är spridda - så beställ plats i tid om du tänker komma. Boken kommer att säljas till ca 100 kr lägre pris än i näthandeln.  Arrangör är kulturföreningen NK-villans vänner.

fredag 25 september 2020

Solfest imorgon! Boken till solpris, som rabatt på inträdet...

Imorgon föreläser jag i Katrineholm. Kl 13.00 är det dags för mitt föredrag. Kom i tid, begränsat antal. Inträdet till Solfesten är 250 kr, meddelas från ETC. Boken finns att köpa till solpris och utan fraktkostnad, se det som rabatt på inträdespriset. Läs mer här:


 

torsdag 24 september 2020

Trött...

Trött, trött, trött... Så in i helsike trött att den här låten plötsligt dyker upp i huvudet. Då förstår ni ju i helsike trött jag är. Godmorgon! Eller godnatt! Trött, trött, trött. Klicka och njut... eller förtvivlas.

(Apropå trött: hela pärlbandet språkrörskandidater som flutit upp är plötsligt kritiska till hur det varit. Konstigt att de hållit tyst om det så länge. Den enda som stått rakryggad även när det inte var opportunt har varit Rebecka Le Moine. De andra har spelat med. Inte undra på att man är trött.)

onsdag 23 september 2020

Om konsten att vara mentalt blind på ena ögat...


l

Batterier kräver råvaror. Råvaror tas från gruvor. De bil råvarorna tas där såväl miljölagstiftning som sociala regelverk är svaga. Visst pågår utveckling av allt bättre, mer effektiva och mindre miljönegativa processer. Men, om vi nu ska titta med båda ögonen, så har panikproduktionen av batterier – för att minska klimatpåverkan – också en allvarlig baksida.

Utsläppen från själva tillverkningen kan pressas ner rejält, särskilt om grön el används för framställningen. Det är sant. Men att använda grön el är ännu ovanligt i global batteritillverkning. Gruvdriften för att få fram de metaller som än idag krävs för batteriframställning är ingen vacker verksamhet. Ofta är det tvärtom. Ska vi blunda för det? Vi får se upp så inte batterijakten blir det som palmoljan är. Löser ett problem, skapar andra.

Helgens ledare i ETC handlar om de batterier som nu svämmar över samhället - och vars produktionskedja vi inte vill höra talas om... För att rädda klimatet - utan att behöva förändra livsstil och levnadsmönster - håller vi på att skapa andra miljöproblem. Det tycks svårt för de flesta av oss, även för många av oss som är engagerade i klimat- och miljöfrågor, att se helheter.

Läs gärna ledaren som finns här.
 

tisdag 22 september 2020

Det är något djupt bekymmersamt med finansministerns feltänk

Budgetpresentation. Finansministern är tydlig och skarp. Hon får frågan: Vad är den röda tråden? Hon svarar: "Det är jobben. Det är bara genom jobben vi har råd med välfärden." 

Svaret är så fel det kan bli. Och det gör mig djupt bekymrad. Hade jag varit grönt statsråd hade jag kommenterat, lagt till rätta och påpekat det absurda i påståendet. Finansministerns påstående, och tydligen också övertygelse, medför att vi bara får råd med välfärd om det är människor som utför arbetet. Och så är det bara under en förutsättning: att det är arbetet som utförs direkt av människor som skall stå för de stora skatteintäkterna. Vilket är en absurd tankefigur.

Självfallet måste - än mer i framtiden - beskattning av utfört arbete ske oavsett om det är en människa, en maskin, en robot, artificiell intelligens eller någon annan smart mjukvara som utför arbetet. Annars kommer ju alltfler företag som robotiserar att bidra allt mindre till vår gemensamma välfärd.

Jag skriver i Vad ska vi ha samhället till? så här: 

Om jag har ett företag som tillverkar solpaneler eller geléhallon med hjälp av hundra anställda så är det företaget en del av samhället. Det bidrar till att hundra människors arbetsinkomst kan beskattas. Dels med inkomstskatt som ger kommunerna pengar till skola, vård och omsorg. Dels med arbetsgivaravgifter som finansierar våra gemensamma socialförsäkringar – ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring. 

Den dag jag ersätter de anställda med robotar –  med mjukvara av mer eller mindre intelligent art – så hamnar företaget i utanförskap. Det bidrar inte som tidigare med skatt och avgifter till allt det goda som vi anser tillhör ett anständigt välfärdssamhälle. Där kan vi tala om verkligt utanförskap.

När det som beskattas mest – det vill säga direkt arbete – blir en allt mindre del av den totala ”ekonomin” rämnar det vi lärt känna som ett gott samhälle. Vill vi behålla social anständighet i samhället måste därför företag bidra oavsett om dess tillverkning eller tjänster sker med hjälp av människor, robotar, hybrider, artificiell intelligens eller något annat. Kalla det vad du vill. Vi behöver en skattereform som medför att produktionen, eller omsättningen, i sig beskattas. Oavsett om det är människan eller något annat som står för den.

Detta känns säkert obehagligt för både höger och vänster. För högern därför att företag med få anställda och stor omsättning ger större möjlighet för ägarna att ta för sig i form av kapitalinkomster. Vars skärvor de, retoriskt, men mest retoriskt, hävdar skall droppa ner till de många. Så sker inte i någon vidare skala. Det är därför ojämlikheten ökat snabbt i Sverige. Från 1950 till 1980 minskade klyftorna, därefter har de ökat vilket främst beror på att skatten på avkastning av insatt kapital är så mycket lägre än skatten på arbete. De flesta liberaler ser inte några problem med att den som redan är rik så lätt kan bli allt rikare. De anser det vara något av naturen givet att kapitalskatterna är lägre än skatt på arbetsinkomst. De blundar för, eller är rent av ointresserade av, att ekonomiska klyftor bär på såväl demokratiska som socialt och ekologiskt betingade problem. Mer om det senare.

För vänstern är det också obehagligt, eftersom vänstern av historiska skäl älskar skatt på arbete. Det är ideologiskt förståeligt eftersom skatt och avgifter på arbete höjer arbetets värde. Kan man sedan kalla en del av detta för ”arbetsgivaravgifter” och därmed tro att man pungslår den elake arbetsgivaren så känns det förstås ännu bättre (fast det egentligen är en del av löneutrymmet som avsätts till arbetsgivaravgifterna). För de gröna borde det vara en enklare fråga. Redan på 1980-talet drev Miljöpartiet krav på grön skatteväxling (sänkt skatt på arbete och höjd på energi och utsläpp). Denna skulle i takt med att energieffektiviteten ökar och miljöbelastningen minskar övergå till någon form av skatt på ”produktionen” i sig. Allt för att inte tappa möjligheten att värna ett gott samhälle där begrepp som rättfärdighet och solidaritet existerar också i verkligheten.

För att komma ur knipan vi hamnat i när direkt arbete blir en allt mindre del av den totala ”ekonomin” (mätt som bruttonationalprodukt, BNP) måste vi alltså, oavsett om vi gillar det eller inte, bredda skattebasen, det vill säga det vi beskattar. Ska företagen inte hamna i utanförskap måste ”produktionen” eller omsättningen beskattas.

Svårare än så är det inte. Inte enklare heller. Men, visst, det måste till ett visst politiskt mod för att börja prata om en skatterevolution som fullständigt bryter mot det vi vant oss vid.

måndag 21 september 2020

Se upp för moderat rättsröta

 

Det finns gränser som inte bör överskridas i en demokrati. En sådan gräns handlar om rättssäkerhet. Ingen skall bli dömd utan rättegång. Ingen skall förvisas utan att en domstol slagit fast att det finns rättsliga skäl för förvisning. 

Principen är viktig. Börjar vi tumma på detta sitter vi snart på ett sluttande plan. Jag vet att det finns undantag också i svensk lagstiftning, men det minsta man kan begära är att undantagen är synnerligen få. Allt annat är att sätta sig på ett sluttande plan. Vilket moderaterna nu gjort. 

Lägg till det att Jimmy Åkesson vill bli justitieminister i en moderatledd regering. 

Du kanske tycker att "dom jävlarna" skall utvisas även utan domstolsförfarande. Att politiker skall ges större befogenheter att döma utan rättegång. Se upp för sånt! Öppnar man dörrarna på vid gavel för detta så kan det vara du som en vacker dag döms utan rättegång, utan rätt till försvarare, utan bevisade skäl, av mer eller mindre sakliga skäl. Historien bör ha lärt oss det.

Så låt inte lura dig av moderaternas utspel, det tänjer på gränser som skiljer rättsstaten från det politiskt godtyckliga. Om du vill ha hårdare lagstiftning, kräv då det, men nonchalera inte rättsstatens principer. 

Jag tror att de flesta som har några år på nacken och känt eller upplevt länder som Östtyskland och Francos Spanien vet vad rättslöshet kan medföra. Ulf Kristersson kanske är alltför dåligt bevandrad i historia, eller i vart fall för ung, för att minnas. 

Historia är och förbli en av de viktiga grunderna för politiska beslut. Ulf Kristersson öppnar dörren för varianter av politisk rättsröta. 

söndag 20 september 2020

Grattis MP - och tack Lena

Idag för 39 år sedan bildades Miljöpartiet. Igår för 39 år sedan påbörjades mötet med blivande miljöpartister från hela landet. Och jag träffade Lena Rosén. Vi blev livskamrater, fick barn och lever än idag ihop - snacka om att jag hade tur!

Under många år var vi inte bara fem i familjen, utan faktiskt sex stycken. Miljöpartiet var som en familjemedlem vid köksbordet, kvällsmackan, lunchen, diskbänken och överallt. Alla dagar - juldagar som valdagar.

Jag var med att bilda lokalavdelning i Vingåker, Lena i Eskilstuna, vi båda skrev landstingsprogram för Sörmland. Lena blev kommunpolitiker och landstingspolitiker i olika skeden. Jag hamnade redan efter något år i Förtroenderådet, sedan politiska utskottet och blev 1985 vald till språkrör första gången. Det blev elva år sammanlagt (1985-88 och 1992-2000). Fick glädjen att vara rör när MP som första nya parti på 70 år tog sig in i riksdagen - då tillsammans med Eva Goës. Och när vi kom tillbaka till riksdagen 1994 efter att ha åkt ur 1991 - då tillsammans med Marianne Samuelsson.
.
Att komma tillbaka 1994 uppfattades också som en total omöjlighet. Men med enorma ideella insatser av partister i hela landet och ett litet kärngäng med brinnande hjärtan på riksnivå - och tur som komplement till ideologisk trygghet i valrörelsens debatter och "partiledarutfrågningar" i tv - fixade vi det.

Men bäst av allt, rent personligt, är att de 39 åren med Lena pågått utan avbrott. Dessutom som bästa politiska helgröna, ideologiskt trygga, samtalspartner under alla åren som språkrör. Tack Lena!



lördag 19 september 2020

Klimat - och ägande av himmel, hav och jord...

"Frågan om äganderätt var i begynnelsen en central del av den gröna politiken. Miljöpartiet drev förslag på bo- och brukarplikt när det gällde ägande av jordbruksfastigheter.

Och givetvis skulle kooperativt ägande gynnas rent generellt. Anställda skulle i gemenskap ha förköpsrätt till företag som skulle säljas – och finansieringshjälp skulle ges genom till exempel lågräntelån, finansierade genom skatt på det som kallades övervinster. Närfonder skulle upprättas för att stötta lokalt ägande.

De grönas sätt att se på ägande har inte bara retat marknadsliberalismens matadorer utan även mer tungfotade socialister. Minns hur vänsterpartister på åttiotalet med avsmak mötte gröna krav på till exempel föräldrakooperativa dagis eller barnkooperativ äldrevård.

Med åren har ägandefrågorna hamnat i skymundan – det verkar som om trianguleringens förbannelse lagt locket på all debatt. Vilket är illa, med tanke på hur marknadsliberalismen i globaliseringens yttersta dagar leder till att allt större konglomerat tuggar i sig allt mer av den mångfald som stått så högt på den gröna ekonomiska dagordningen."

Klicka här för att läsa hela krönikan - den kan väl vara värld några minuter av ditt liv...😉


fredag 18 september 2020

Georgina i böckernas värld

Idag är det E-bokens dag. Om det kan man tycka lite av varje. Ska inte böcker ha pärmar och doft? Ska de inte finnas i varje rum, nylästa, omlästa och som underlag för prat med livskamraten som också älskar böcker...? 

Böcker. Gärna hårda pärmar. Vore konstigt att leva utan dem. Det började tidigt. Med Fem-böckerna av Enid Blyton. Veckopengen användes till dessa böcker. Och när de var slutlästa så blev det Äventyrsböckerna. Av samma författare. 

Dålig litteratur? Tja, kanske det. Men inkörsport till perioder då allt av Hemingway och sedan Strindberg lästes med stor lust. Patriarkalt så det förslår, även om Madame Flod var en stark kvinna. Pyntat med rockmusikens lyrik skapades en märkligt patriarkal världsbild, även om Madame Flod var en stark kvinna på många sätt. Serietidningen Fantomen las också i vågskålen. Inte undra på att Elin Wägner blev en skön käftsmäll som öppnade fönster och dörrar så frisk luft kom in. 

Fast. Nog var det Georgina som jag gillade mest i Femböckerna. Så det fanns kanske en latent vilande grund när Elin Wägner bröt sig in i hjärna och hjärta. Jag undrar vad som hände med Georgina som vuxen... 

Hur som helst: även litteratur med låg status kan öppna upp för läsandet och därmed öppna hela världar att lära av, tankar att förundras över och ord att filosofera över. Kanske är det därför jag - helt ärligt - brukar säga att mina år som programledare i SVT:s En bok, en författare var ännu roligare än tiden som politiker - och politikeråren var ändå fantastiska på många sätt. 

Bilden: nog är det Georgina som är den aktiva som gör jobbet... 

Doftlöst
PS!
Min senaste bok är utgiven som E-bok. Blev aldrig tillfrågad, men hade förstås inte sagt nej. Har läst den som sådan. Och det blev på något sätt en annan bok, en lite främmande bok. Föredrar, men det är väl en generationsfråga, pappersvarianten. Om jag förstår det rätt kommer E-boken helt att dominera om några år. Pappersboken är på väg ut. Blir nåt för nördar. Men på samma sätt som LP-konvolut, känslan av att dra ut skivan, känna den, uppfattas som plusvärden av nördar kommer pappersboken att överleva för njutningsfulla tillfällen. Hoppas jag. En pappersbok har en doft som jag njuter av när jag öppnar den... Nördigt.
 

torsdag 17 september 2020

Strul


Nej, det är inte "bråk" i frågan om migrationspolitik. Det är olika uppfattningar. S har en uppfattning. MP en annan. Hur vore det om medier och andra skulle lära sig att politisk demokrati och parlamentarism innebär att åsikter ska debatteras - också öppet. Det är en kärna i den liberala samhällsordningen. Inte bråk. Demokrati. 

Politisk kommentatorer som inte kan skilja på detta bör antingen få vidareutbildning eller omplaceras... 

onsdag 16 september 2020

Med risk för att...

Med risk att vara tjatig - men av vad huvudet varit fullt under något års skrivande ramlar behovet ut att berätta vad läsare tyckt om boken på Facebook, Twitter etc... 

"Läs den här, den får tankarna att krulla sig!"
Madeleine Hedenbergh  

"Bladvändare med humoristiska stråk, och ändå knivskarpt seriös. Läs!"
Elisabeth Holmström

"Läs! Läs! Läs!"
Per Lager

"En bok jag verkligen uppskattar och vill uppmana alla att läsa!"
Lena Nockert

"Glödande engagemang för människan, samhället och framförallt det levande livet... få har runt detta millennieskifte uttryckt det så medryckande."
Lotta Hedström

"Rekommenderar den till alla jag känner..."
Birgitta Nyström

"Läser den nu för andra gången, hoppas fler köper/lånar och läser!"
Bo Janeling

"Den är bra att användas i bokcirklar, för politiker och de som är intresserade av att vara delaktiga i att skapa ett, för mänskligheten och allt levande, gott samhälle".
Ingvar Andersson

"Rekommenderas!"
Åsa Domeij

"Jag har just sträckläst fyra kapitel i 
Birger Schlaug:s

bok och är fullständigt drogad av innehållet!"
Rita Brunner

"Mycket läsvärd bok..."
Gunnar Nordlund

"Det är en förmån, ja nästan lite av en fest, att läsa honom!"
Anders Karlsson

"Boken är mycket viktig. Kanske främst för att den utvecklar just den frågan som ställs i titeln. På ett alldeles ödmjukt och inbjudande sätt."
Mikael Svensson,

"Ett mäktigt aktstycke!"
Kjell Dahlström

"Man kan inte annat än uppskatta en röst som Birger Schlaugs!"
Sakine Madon


Boken finns på bibliotek, riktig bokhandel och nätbokhandel - bland de sistnämnda är Bokus och AdLibris de med lägst pris och E-bok som alternativ.
Signerade ex kan beställas från schlaug.provoka@gmail.com


Här från senaste pappersupplagan av Landet Fria:

Är jag en åsiktsmaskin? Häromdagen publicerades mitt 5500:e blogginlägg

Häromdagen publicerades mitt 5500:e inlägg på bloggen. Uppmärksammades av läsare som samlat alla inlägg och trycker upp dem i böcker. I olika teman. Tanken svindlar. Är jag en åsiktsmaskin...? Eller vad? Det här inlägget har lästs/besökts av 47600. Vilket är "rekord", enligt statistiken.

onsdag 1 augusti 2018

Gomorron, Sverige - har har du kartan över världens värstingar!

https://www.footprintnetwork.org/

De lila länderna är de som gör störst ekologiska fotavtryck per person. Du som lyssnat på politiker som hävdar att Sverige ligger i framkant vad gäller miljö och klimat blir kanske överraskad... Deras sätt att mäta är nämligen bedrägligt.

Om du blir så rik så du kan flyga till Maldiverna eller Thailand på semester istället för att ta moppen till faster Greta i grannbyn så minskar utsläppen, enligt deras fina statistik. Och desto mer mat vi importerar, desto "klimatsmartare" blir vi som land...

Hyckleriet saknar gränser!

Så tro inte på vare sig blåa, röda eller gröna politiker som gör retoriska finter eller låtsas att vi ligger i framkant. Hur man nu har mage att påstå något sådant när det skulle krävas 4,2 jordklot om alla konsumerade och levde som oss i Sverige!

Jag är övertygad om att vi aldrig kommer att kunna åtgärda klimat- och miljöproblem om vi inte är ärliga och säger som det är.

Till syvende och sist är det så att vare sig social anständighet eller demokrati kommer att kunna upprätthållas om vi slår sönder de planetära processer - klimatet utgör en av flera sådana - som utgör grund för att vi har möjlighet att skapa goda samhällen med goda liv.

Idag är det "overshoot day" - dagen då vi som världsbefolkning gör slut på det som borde räcka hela året om planeten inte skulle skadas. 

När jag var 40 år inträffade den dagen den 24 december.
När jag var 50 år inträffade den dagen den 24 september.
När jag var 60 år inträffade den dagen den 24 augusti.
När jag nästa år fyller 70 så lär denna dag vara den sista juli.
Men den ekonomiska tillväxten är ju god...

Det finns de politiker som förnekar att det finns problem med jakten på ständigt fortsatt ekonomisk tillväxt. Det finns statsråd som hävdar att kritiken av tillväxtsamhället är att se som en filosofisk fråga. Så är det inte. Det är en synnerligen konkret fråga. Som åtminstone gröna politiker borde fatta.

En del gör det, vågar ta debatt. Men många har tystnat i skuggan av Löfven. Anser att ett sånt här inlägg är fientligt. De fungerar därmed som alibin för ett ohållbar politik. Miljöpartiet är värt bättre. Miljöpartister är värda bättre. Att några andra riksdagspartier skulle säga något - allra minst i en valrörelse - är uteslutet, tillväxtkritisk analys lär de uppfatta som såväl politisk som personlig kränkning...


HÄR ÄR "TOPP-LISTAN" 
(EFTER DE FÖRSTA NIO KOM EN HEL DRÖS MED NÄSTAN LIKA MÅNGA LÄSARE)


tisdag 15 september 2020

"En sjutusan till satsning som räddar klimatet, naturen och livsvillkoren..."


Det var bara miljöpartister - språkrören - som presenterade regeringens och samarbetspartiernas klimat- och miljöbudget.

Enligt Per Bolund en "sjutusan till satsning". 

Och enligt Isabella Lövin medför detta att "vi räddar klimatet, naturen och livsvillkoren för kommande generationer". Nja, så är det ju inte. Men det är nog så långt det gick att komma med den politiska situation som är. En parlamentarisk realitet som är som den är. Isabella är bättre värd än att ta råd från PR-figurer, som väl anser sig vara fiffiga, på departement. Och Centerns totalt insiktsbefriade uppfattning om biobränslen har satt spår - se längre ner i texten. 

Reaktionerna från det som kallas opposition var väntat: V anser satsningen vara för lite, SD att satsningen är för stor och M/KD att den är för fel. Trovärdigheten hos de sista tre måste sägas vara minimal, inte minst med tanke på hur de häromåret skar ner på budgeten i en anda som luktade Trump.

Summan som angavs för miljö- och klimatsatsningar uppgick till 9,7 miljarder. Är den stor? Jo, större än i tidigare budgetar. Bra! Samtidigt som den kan jämföras med de 11 miljarder som SAS fått i statsstöd från Sverige och Danmark.

Dilemman
Det finns, som alltid, dilemman i budgeten och den ekonomiska politiken - såväl sakliga som retoriska. En mer sammanvägd skrivning gör jag när hela budgeten, med alla dess delar, presenterats. Mycket som strävas efter i miljö- och klimatbudgeten kan nämligen komma att motverkas av andra åtgärder sjösatta av andra ministrar och efter påtryckning av C och L.

De gröna kreditgarantierna är bra, men se upp när de bilviljas och se upp för slamkrypare som medierna kommer att kasta sig över även om de skulle utgöra detaljer. Charlataner finns i alla branscher. Även de som klär sig i gröna kläder.

Det gäller att inte heller låta lura sig när klimatvinster skall redovisas som resultat av garantierna: el som ersätter fossila bränslen för t ex stål- och cementframställning skulle förmodligen annars kunna användas för att snabbare kunna minska kolanvändningen inom EU i länder som Polen och Tyskland. På kort tid - och det är kort tid vi har på oss - ger det inga vinster i så fall. Det är de totala sammanlagda utsläppen vi gör som påverkar klimatet. Det finns således dilemman.

Biodrivmedel är problematiska och hanteras ofta slarvigt i retoriken och alltför ofta också slarvigt i sakpolitiken. Bränslereduktionen i bensin och diesel - det vill säga mer inblandade biobränslen - riskerar komma från palmolja och från skogar som borde värnas. Talet om skogsavfall får man se upp med: "avfallet" gör också mark- och biologisk nytta när det ligger kvar. Dessutom missbrukas redan nu skogarna. 

Biodrivmedel
För övrigt är det som om politiker och andra inte tycks kunna ta in att även biobränslen ger akuta upphov till koldioxid när de används som t ex drivmedel. Det tar många år innan nyplanterade träd tar upp den koldioxid - och det är ju brist på tid, det är det som är det största dilemmat. Det är viktigt att notera att det inte är skillnad på en koldioxidmolekyl som kommer från förbränning av biobränsle och en som kommer från förbränning av fossila bränslen. Vid förbränning av fossila bränslen släpps koldioxid ut som innehåller kol som togs upp ur atmosfären av växter och annan levande biomassa som fanns för många miljoner år sedan. Kolet som finns i ett träd har tagits upp ur atmosfären under trädets livstid. Kolet i det som så slarvigt kallas "restprodukter" från skogsbruket skulle ha återgått till atmosfären under upp till 20 år om de brutits ner i skogen istället för att användas som bränsle. Ibland kändes det på presskonferensen som att den också var en del av den startsträcka som skall medföra godkännande av Preem som ju hävdar att det långsiktigt skall göras biodrivmedel i Lysekil. Må det inte vara så!

Batteritillverkning som grön investering??
Den som inte ser dilemman i att regeringen på olika sätt satsar på industri för batteritillverkning är blind på ena ögat - var kommer råvarorna till batterierna ifrån? För att "rädda klimatet" i ena änden skapas nya problem i den andra. Men det ska vi tydligen inte tala om. Det bästa vore om det såldes färre bilar, inte fler. Visst, det skapar problem för tillväxten, men motsatsen skapar problem för naturen. Laddstolpar och eldrift löser förvisso ett problem, men skapar andra. Rent falskt blir det när de som ropar efter batterier samtidigt ger sken av att vara kritiska till nya gruvor. 

Det ensidigt bra...
Ensidigt bra är satsningar på våtmarker och skydd av skog, mer pengar till sanering och att regeringen backar från tidigare beslut och åtminstone skärper kraven på vad som skall kallas "miljöbil" och dessutom äntligen ger grönt ljus för solpaneler på större tak. Att restaureringar av gamla bostäder - som av massor med skäl ändå måste renoveras - läggs på miljö- och klimatkontot kan ju diskuteras. Det är ju knappast någon som sätter in energidåliga fönster när de gamla skall bytas ut. 

Regeringens lista över klimat- och miljöbudgeten finns här. Och som sagt: Utifrån det parlamentariska läget - och genom att politiken är fast i tillväxtmantrat - kunde det väl inte bli mer än så. Inte en sjutusan till budget. Men så bra det nog gick att få till det. Underskottet i kollektivtrafiken på minst 5 miljarder reduceras i alla fall med 2 miljarder ur denna del av budgeten. 

Tillväxtdilemmat
Det är så bedrövande tydligt att åtgärder har dilemman som oftast är förknippade med att vi är fångade i ett system där tillväxt är förutsättning. Jakten på ekonomisk tillväxt är på många grundläggande sätt djupt destruktiv. Vi måste helt enkelt lära oss att tagga ner. Ta oss ur system som utgår från idén om evig ekonomisk tillväxt och missuppfattningen om att finansiellt kapital  - det vill säga siffror på konton - är viktigare än naturkapital, det vill säga verkligheten.

Som många i den bredare miljörörelsen påpekat: det är är svårt att göra slutbedömning innan hela budgeten ligger, att det funnits gröna ambitioner hos MP är en sak, men dessa ambitioner motverkas av annat i budgeten. Hela idén om grön skatteväxling tycks schabblas bort av regeringen och dess samarbetspartier. Här har onekligen C och L förstört själva grunden. Deras inflytande har varit stort, som det tycks har de haft betydligt mer inflytande på helheten än det mindre partiet som "haft makt på riktigt" genom att sitta i regering.

Preem kan slå ut hela bilden - 
det skadar saken än värre än vindkraftförbudet
Hela bilden av MP:s ambitioner skulle drastiskt förändras till fiasko om Preem ges rätten att bygga ut i Lysekil. Det var illa nog när MP la sig platt för försvarsminister Hultqvists krav på att den sedan tio år planerade vindkraftverken Hanöbukten skulle stoppas, den skulle gett lika mycket el till södra Sverige som kärnkraften i Barsebäck gav. Det vore än mer illa om Preem får sitt tillstånd. Lite orolig blev jag när Isabella Lövin korthugget på presskonferensen meddelade att det var ett "förvaltningsärende" på frågan om vad MP ansåg... 

Överdriv inte så förbannat 
Isabella Lövin sa på presskonferens att bankerna räddades vid förra krisen och att klimatet räddas denna gång. Om det varit så att klimatet räddas av 9,7 miljarder i en statsbudget så hade det nog gjorts för länge sedan. Om det krävs 11 mrd bara för att rädda SAS, så är nog klimatet en mer kostsam åtgärd... Ibland är retoriken väldigt övermaga. I det här fallet skapar det intrycket - precis som när regeringen lanserade den så kallade klimatlagen - att nu fixar vi det här, vi kan liksom leva på som vanligt... 

I sak gäller fortfarande att vi i Sverige "släpper ut" minst åtta gånger så mycket koldioxid genom vårt sätt att leva och konsumera som vi borde göra om vi ska göra vår del av "att rädda klimatet".  


måndag 14 september 2020

Gängkriminalitet... Nytt? Svar: Nej.

Nej, det är inget nytt. Med gängkriminalitet. Det har trappats upp, det är sant. Men det har tillåtits. Gängkriminalitet, som nu dominerar den politiska debatten, är inget nytt. För snart 25 år sedan skrev jag, i egenskap av språkrör för MP, en debattartikel om detta: 

"Antingen ger vi rättskedjan rimliga resurser eller också kommer vi att få se hur demokratins kärna ruttnar bort. En maffiainspirerad beskyddarverksamhet breder ut sig – jag möter allt oftare småföretagare som känner sig tvingade att köpa beskydd. Tendenser till privata medborgargarden bubblar lite varstans i Sverige. Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig vad detta kan leda till. Ligor med fullkomlig avsaknad av empati har invaderat samhället. På tok för få våldsbrott hinner utredas på ett seriöst sätt."

Februari 1997

Här en längre del av artikeln:

”Vi i MP har kritiserat vidriga händelser vid Norrmalmspolisen och upplevt onödigt polisvåld mot miljöaktivister och fredsdemonstranter. Vi har, ibland med rätta, känt hur det saknats social kompetens inom hela rättssystemet.

Det som sker i samhället idag motiverar emellertid en ändrad attityd från miljörörelsens och Miljöpartiets sida. Jag hävdar mycket bestämt att det nu krävs ökade resurser till polisen och hela rättskedjan.

Visst kan vi politiker som vill se sociala åtgärder och en rättfärdig fördelningspolitik – som ett sätt att minska grogrunden för klyftor, konflikter och brottslighet i samhället – fortsätta att tala om våra visioner. Men vi får inte gömma oss bakom visionerna för att slippa ta i den verklighet som idag håller på att hota grundläggande demokratiska värden.

Antingen ger vi rättskedjan rimliga resurser eller också kommer vi att få se hur demokratins kärna ruttnar bort. En maffiainspirerad beskyddarverksamhet breder ut sig – jag möter allt oftare småföretagare som känner sig tvingade att köpa beskydd. 

Tendenser till privata medborgargarden bubblar lite varstans i Sverige. Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig vad detta kan leda till. Ligor med fullkomlig avsaknad av empati har invaderat samhället.

På tok för få våldsbrott hinner utredas på ett seriöst sätt. Åklagare hinner inte arbeta fram tillräckliga underlag.

Såväl den ekonomiska som ekologiska brottsligheten ökar. Rena naturvårdsbrott är vi i Sverige synnerligen dåliga på att klara upp och förhindra. Den aktive politiker som besöker äldre människor får allt oftare höra hur rädslan breder ut sig. Självfallet kan man möta detta med att visa statistik som säger att det är inte är så farligt att gå på stan. Men det tar inte bort rädslan. Och rädslan hotar demokratin. Vi riskerar att få ett skadeskjutet samhälle och en söndrig demokrati. (-)

Polisen har kommit att förknippas med konservatism medan de som vill förändra samhället hyst en misstro. Men i själva verket är det så att vi som vill förändra samhället i demokratisk anda, som vill värna gamla humanistiska och grundläggande ekologiska värden måste se till att polisen och rättskedjan ges rimliga resurser. För att fungera. Så låt oss släppa gamla föreställningar, glömma gamla oförrätter och ta kamp för demokratin också på detta sätt."

lördag 12 september 2020

Vad?


Godmorgon! 

En ny dag randas. Regn väntas, därefter sommarvarmt.  Några noteringar: Djurgården återuppväcker Allsvenskan genom att spela mot Elfsborg. Kniper DIF tre poäng så är det bara sex poäng kvar för att nå Malmö. 

Samtidigt som detta sker avser en dansk att bränna en bok i Stockholm. Ska man få bränna böcker? Ja. Men det är förbannat korkat. En löjlig provokation. Till glädje för idioter. Stabsläge har anbefallits. 

Det ska bli regn, men sommarvarmt väntar om några dar. 

Och diktatorn i Belarus ska åka till Moskva. Och Trump är Trump. Och i Libanon är vänner hemlösa. Också.

Tar vi tre poäng är vi bara sex poäng bakom Malmö. Som sagt.

Läget är förvirrat. Men ekorrarna som håller till i skogsbrynet bryr sig inte. Bränner inga böcker, struntar i matcher och vet inte vad stabsläge är trots att jägarkåren numera får skjuta dom för det är ett bra sätt att öva på. Apropå idioter.

Dom borde gått upp i stabsläge, ekorrarna. 

God morgon tillönskas.

torsdag 10 september 2020

Nytt rör - hopp eller hot?


Vägval. Kanske man kan säga. Vägval för Miljöpartiet. Kan man se det så? Valet av nytt språkrör. Hela raddan av kandidater kommer att träda fram, de flesta ganska eller helt okända för de flesta. 

Än så länge  har nämligen både Alice Bah Kunke och Amanda Lind sagt nej. Men de som kommer att berätta att de ställer upp är hyggligt kända inom partiet. En radda som varit och är djupt förankrade i den strategi, retorik och politik som nu förs. På många sätt ansvariga för hur det är, hur det ser ut, hur det talas.

Till det kanske någon tillkommer som har vilja att driva opinion för allt det där som finns i den gröna skattkistan.

Rättfärdig fördelning, medborgarlön/basinkomst, idén om självtillit som balans till globaliseringen, mer kritisk hållning till militarismen, kritik av den smygande process som leder oss in oss i Nato. Och mångfald! Särskilt mångfald är intressant: mångfald inte bara inom naturen, utan även inom ekonomin. Det behövs som reaktion mot den sentida kapitalismen som tuggat i sig allt mer av just mångfald så att allt större konglomerat äger allt mer, styr allt mer, roffar åt sig allt mer, skadar demokratin alltmer.

Så vilka finns som står för sådant? Språkrörskandidater som kan och vill utmana? Det är onekligen så att Rebecka Le Moine är en som många tänker på. Personligen personröstade jag på henne, hon blev faktiskt inröstad förbi Östergötlands listas förstanamn som säkert nuvarande partiledning hellre sett i riksdagen. I naturkretsar är Rebecka mycket välkänd och uppskattad.

Tja, de närmast veckorna lär ge svar på vilka som kandiderar. De flesta i medierna tycks i alla fall helt glömt bort Rebecka Le Moine. Men vad vet journalister om ett partis inre liv och längtan?

Men, vem vet? Och vore det inte att ge sig in i ett smärre helsicke att som djupgrön hamna i positionen som språkrör i ett parti som gömt undan så mycket av det som Rebecka står för? Jo.

– Jag vill driva systemkritiska frågor och våga kombinera dem med dagspolitiken. Vi måste designa om det ekonomiska systemet, som i dag bygger på exploatering av både människor och natur. Vi kan absolut berätta om de kompromisser som vi når, men vi måste också berätta om vår vision bortom den här mandatperioden. Självklart vill Miljöpartiet mycket mer än att smådutta i ett dåligt system. Det måste vi kunna säga, har Rebecka Le Moine sagt till Expressen.

Jag vet en som tycker likadant...:-)



onsdag 9 september 2020

100

Det finns alltid skäl att vara försiktig med siffror som skall visa hur det blir i framtiden. Det finns också skäl att granska rubriker som i medierna sammanfattar eller förenklar vetenskapliga resultat. Ni som följt min blogg etc under åren vet dessutom att jag varit djupt kritisk till en del påståenden som slunkit igenom när det gäller resultat av klimatforskningen. Jag tillhörde de som inte var helt begeistrad av Al Gores film, dels för en del påståenden i den, dels för de minst sagt löjliga förslagen (typ ledlampor) på lösningar.

Men siffran 100 kan mycket väl vara relevant att nu tala om. Det gäller stigande havsnivåer inom hundra år.

Avsmältningen av havsis i Arktis är stor - "rekordstor" - och den så kallade shelfisen på Antarktis – som håller inlandsisen på plats – håller på att vittra bort. Därtill läggs den termiska effekten och andra smältande isar. Det går inte längre att bortse ens från klimatpanelens värsta scenario. Den meter som helt realistiskt kan utgöra ett genomsnitt av havshöjningen. Med förväntade stormar och orkaner, som tenderar att bli värre på grund av klimatförändringarna, riskerar vågor att piskas upp som gör än mer områden utsatta. Likt förbannat talas förväntansfullt om att livet skall återgå till det "normala", semesterflygen till Thailand "komma igång igen" och konsumtionen sätta fart så "ekonomin" börjar "rulla igen". Människan är så ofantligt korkad ibland.

Vår uppgift nu är att inte göra sådant vi kan göra, inte göra sådant som vi har råd med genom de
siffror som flyter in på våra konton.

Hade vi inte varit så många människor - vi kommer att närma oss 10 miljarder - och hade vi inte byggt så många av våra städer nära havet så hade vi förstås haft bättre möjligheter att som art hantera även ökande havsnivåer.

Så till den vanliga slutsatsen: hade vi agerat för trettio år sedan, när tillräcklig vetenskaplig grund fanns att reagera på, hade vi i lugnt takt kunnat ställa om samhället för att minska följderna av vårt sätt att leva. Nu var det istället så att vi som art prioriterade annat. Kortsiktighetens förbannelse fick råda. Synd på så rara ärtor.

Apropå ärtor: i viss mening tycks våra hjärnor inte vara större än sådana.