söndag 28 november 2021

Talmannen, Lööf och MP...

 Skriver i Aftonbladet idag: 


"Talmannen skyller surret som uppstått vid regeringsbildningen på Miljöpartiet. Han beklagar att han inte fått information om hur MP skulle agera om ”regeringens budget skulle falla”.

Sitt eget misstag tycks han vara mindre bekymrad över.

Under talmansrundan hade han frågat Magdalena Andersson om hon skulle bilda regering även om hennes budget föll. Ja, sa hon, till skillnad från vad Stefan Löfven meddelat vid tidigare omröstning. 

Varför frågade han inte Miljöpartiets språkrör samma sak? Av nonchalans? Av glömska? Av stress? 

Talman Andreas Norlén borde väl funderat på saken eftersom MP höll med Stefan Löfven om att de inte avsåg att bilda regering om deras budget föll.

Jag är inte medlem in något parti och försvarar inte MP med knäna men anser att någon jävla ordning måste det vara på debatten.

Talmannen borde först och främst, under sin presskonferens, meddelat att han missat att fråga språkröret i stället för att inleda med att ryggradslöst lägga skulden på Miljöpartiet.

En skuld som det givetvis refererades rejält om i medierna, ibland med krigsrubriker.

Talmannen framförde till och med att förtroendet för politiken och riksdagen som institution minskas genom det som hänt. Så kan det vara.

Är det därför han inte orkar stå för sitt eget misstag?

Det finns dessutom en detalj som förvånar mig. Talmannen måste rimligen själv funderat på sin kammare om ett grönt parti, med rötterna i miljörörelsen, en vecka efter klimatmötet i Glasgow verkligen skulle kunna administrera en budget där skatten på fossila bränslen sänks. 

Vore inte det en fullständigt bisarr tanke? Och vad värre: skulle inte då det gröna partiets agerande vara en signal till länder som vill mindre att också de kan göra mindre?

Jag gillar på många sätt hur den nuvarande talmannen med integritet och stillsam humor på ett värdigt sätt hanterat sin roll.

Men ibland gör även den bäste misstag. Talmannen borde inse sitt eget misstag, erkänna det, be om ursäkt – något han med all säkerhet hade fått.

Kunde inte Märta Stenevi självt tagit upp frågan när nu talmannen glömde bort att fråga?

Jovisst. På samma sätt som Magdalena Andersson borde ha tagit upp frågan om inte talmannen själv, som en del av sitt uppdrag, frågat henne – vilket han dock gjorde.

Det kan mycket väl vara så att språkröret var övertygat om att Annie Lööf skulle rösta på budgeten efter att hon fått igenom nästan allt hon ville.

Dagarna innan hade hon dessutom stolt meddelat: ”Centerpartiet är nöjda med att ha fått genomslag för vår politik. Jag kan konstatera att regeringen levererar på den överenskommelse som vi slöt i somras”.

Hade jag varit språkrör skulle jag tolkat detta som att Centerpartiet till slut skulle rösta fram budgeten. Jag kan tänka mig att ledande miljöpartister tolkat det likadant.

Problemet är att så mycket måste tolkas när det gäller Annie Lööf.

Det beror förmodligen på att det saknas personligt förtroende mellan henne och nästan alla andra, oavsett om dessa ”alla andra” är socialdemokrater, moderater, vänsterpartister, liberaler, kristdemokrater eller sverigedemokrater.

Att tolka Annie Lööf kräver en variant av kremlologi, hon har gjort det politiska spelet till kärna i sitt agerande. Att förhandla med sådana är inte tillrådligt. Hon bryter därmed en god tradition som annars följt partiledare i Centerpartiet.

Således: Talmannen bör ta sin del av ansvaret för det som hänt. Och ett forskningsprojekt över hur Annie Lööf ska tolkas borde sjösättas."

Birger Schlaug, tidigare språkrör för MP

Läs gärna hela debattinlägget här!

lördag 27 november 2021

Frågor och svar om läget...

Gomorron! Jag fått frågan om jag vill punkta upp en tydlig analys över läget. Så då gör jag väl det.

1. Är det kaos? Nej, det är inte kaos.

  • Regelverket som styr den parlamentariska ordningen är tydligt men innebär att frågor om statsminister skall bordläggas ett antal gånger.
  • Hade så inte varit fallet hade Magdalena Andersson kunnat väljas på morgonen, få budgetstryk på eftermiddagen, avsäga sig på kvällen och någon timme därefter åter bli vald, men nu som statsminister för en enpartiregering.
  • När en del kommentator påstår att det är en konstitutionell kris och "den största krisen i modern tid" är det tecken på att de där kommentatorerna lever i en bubbla där dom hetsar upp varandra.  

2. Hur var det nu med budgeten? Medier och kommentatorer bidrar till förvirring.

  • Det är inte en SD-M-KD budget som beslutats om, vilket slarvigt påstås i alla möjliga sändningar och artiklar. 
  • Det handlar om ett antal ändringsförslag som SD-M-KD drivit igenom. I det har Magdalena Andersson helt rätt. I realiteten omfattar ändringsförslagen ett par procent av statens hela budget.

3. Varför avgick då MP ur regeringen? Allt annat var omöjligt.

  • Det är totalt omöjligt för MP att mitt under en klimatkris, veckan efter klimattoppmötet i Glasgow, administrera sänkta skatter på fossila bränslen. 
  • Om ett grönt parti i ett av världens rikaste länder sitter i en regering som minskar sådana skatter som forskarna säger är nödvändiga ger det signalen att klimatfrågan inte är på allvar. 
  • Man kan tycka att till exempel femtio öre hit eller dit är en skitsak, men signalen är allt annat än en skitsak.
  • Övriga ändringsförslag stred till största del också mot MP:s uppfattningar.

4. Är budgetbeslutets innehåll besvärande för Socialdemokraterna? Nej.

  • Magdalena Andersson meddelade att hon kan leva med ändringarna. Massor av socialdemokrater och potentiella väljare anser snarare att många ändringar är bra. 
  • Hon slipper ta ansvar för de delar av MP:s inflytande som "sosseväljare" som gått till SD avskyr av någon sorts princip - det är i sak inte så att det är MP som sett till att bensin- eller elpris är höga. Om så varit hade MP haft inflytande i hela Europa. Svenska elpriser tillhör de lägsta och andra länder i EU har högre bensinpris.
  • För socialdemokraterna är frågan om skatter på fossila bränslen och pengar till att skydda skog inte ideologiska frågor, utan sakfrågor i vilka man kan tycka lite vad som hest beroende på läge.


5. Skogen och strandskyddet då? Centern lär le i mjugg.

  • Annie Lööf var nöjd med uppgörelsen om skog och strandskydd. Miljöpartiet kunde (till nöds?) acceptera kompromissen trots att skogsägaren fick friare händer att avverka skog med stora biologiska värden eftersom budgeten innehöll pengar så att staten skulle kunna köpa in mer skog och därmed skydda den.
  • När budgeten föll ramlade också pengarna som var avsedda för inköp av skog bort.
  • Det finns grundläggande regler för förhandlingar: Äpplen kan bytas mot päron. Men äpplen får aldrig vara långtgående, svårändrade beslut medan päronen bara är budgetfrågor som kan ändras från dag till annan. I det här fallet var äpplena ökad frihet för skogsägare medan päronen var pengar i en budget. Så bör man inte förhandla. Kort sagt: MP blev blåst.  
6. Finns det något rödgrönt alternativ kvar? Ja.
  •  Ja, det finns ett rödgrönt alternativ som i så fall består av V-MP-S. Centern lär inte räknas in efter det som hänt, i vart fall inte så länge partiet leds av Annie Lööf och dessutom utgör ett ytterkantsparti i ekonomiska frågor.
  • Om det finns majoritet för att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering lär Magdalena Andersson föredra en enpartiregering.
  • Miljöpartisterna lär vara mindre intresserade av att sitta i en regering, särskilt om den är beroende av Centern.
  • Vänsterpartiet? Deras inflytande kan bli minst lika stort som nu. Får  KD-SD-M med sig L i ett budgetblock så har Magdalena Andersson färre partier att "spela med" vilket gynnar V och MP.

7. Vilken "fel" är det att det blev som det blev? Centerns - eller snarare Centerns partiledning.

  • Annie Lööf hade 62 dygn på sig att ta ställning till budgeten, hade förhandlat den, vunnit stora framgångar, drivit S och MP långt bort från deras egen politik. 
  • Några få timmar före budgetomröstningen meddelar hon med ett flin att Centern inte kommer att rösta på den budget hon påverkat så mycket..
  • Så gör man inte om man är seriös, respekterar sina förhandlingspartner och vill väl. 
  • Centerns strateger förstod mycket väl att MP skulle känna sig tvingat att stiga av ,regeringen. Se punkt 3.

 8. Har högerblocket vunnit på det här?

  • Tveksamt. Liberalernas landsmöte har tagit avstånd från mycket av det som nu är gemensam SD-M-KD-politiken. Dessutom kan L åka ur riksdagen.
  • Att de tre partierna skulle ta fler röster från S är tveksamt. Magdalena Andersson "slipper" ta ansvar för sådant som väljare som vandrat till SD anser vara dålig MP-politik. Vilket snarare kommer att få SD-väljare att gå tillbaka till S.
9. Kan MP vinna förtroende som fristående grönt parti? Oklart.
  • Språkrören är djupt förknippade med den politik de fört i regeringen. De har sällan varit språkrör för MP, utan nästan alltid för den S-ledda regeringens politik.
  •  Att nu plötsligt driva grön politik lär vara svårt med full trovärdighet eftersom man under regeringsåren hävdat att sådant som direkt bryter mot grön ideologi är deras politik som man dessutom är stolt över. 
  • Språkrör har inte sagt att man kompromissat, gjort sitt bästa men inte kommit ända fram utan istället försvarat sådant som är allt annat än grönt.
  • Ministrar har inte utnyttjat att grundlagen ändrats så att statsråd kan ange att de inte ställer upp på beslut som regeringen tagit.
 10. Vilket är den dummaste kommentaren som gjorts under den senaste tiden? Ulf Kristersson som meddelat att SD-M-KD-politik är bra för skogen.
 
 11. Och talmannens agerande?? Oförsvarligt!
  • Talmannen skyller surret som uppstått vid regeringsbildningen på Miljöpartiet. Hans eget misstag tycks han vara mindre bekymrad över.
  • Under talmansrundan hade han frågat Magdalena Andersson hur hon skulle bilda regering även om hennes budget föll. Ja, sa hon. Varför frågade han inte Miljöpartiets språkrör samma sak?
    • Av nonchalans? Av glömska? Av stress? 
    • Talmannen borde först och främst, under sin presskonferens, meddelat att han missat att fråga språkröret istället för att inleda med att ryggradslöst lägga skulden på Miljöpartiet. 
    • En skuld som givetvis refererades rejält i medierna, ibland med krigsrubriker.
  • Talmannen framförde till och med att förtroendet för politiken och riksdagen som institution minskas genom det som hänt. Så kan det vara. Är det därför han inte orkar stå för sitt eget misstag? Och kritiken är nu starkt från statsvetare och till och med DN:s ledarsida...




    Och lugn! Min syn på saken ligger och väntar för att publiceras på en större tidningsredaktion... 😇
 

Den här har fastnat i huvudet...

Vad ska man göra när en låt inte vill lämna huvudet? Det är väl bara att finna sig.


fredag 26 november 2021

Ska vi konsumera slut på regnskogen... eller inrätta regler för handeln?

Black Friday. Allt fler bojkottar denna dag, meddelades i gårdagens nyhetssändningar. Som protest mot den överkonsumtion som allt mer drabbar planeten. 

Vilket ansvar har företagen? Det finns olika sätt att resonera. För 30 år sedan var Miljöpartiet ett radikalt grönt parti som ihärdigt drev linjen att ekonomiska teorier måste underställas ekologiska realiteter.

Bojkott av bolag och konglomerat som t ex skövlar regnskog var en metod MP stod för. Hur många veckor hade det tagit att rädda regnskogen om land efter land bojkottat de bolag som - ofta väl dolt genom bolagskonstruktioner - tjänar pengar på skövlingen? Två veckor? Fyra?

Så här såg det t ex ut på DN Debatt när jag och partiets politiske sekreterare Jan Vikström skrev:


Varje dag försvinner 560 000 kvadratmeter regnskog. På ett år avverkas en yta lika stor som Italien. Mordet på regnskogen är på väg att bli en av de största tragedierna i livets historia. Dels på grund av skogens funktion som jordens lungor, dels för att nästan hälften av jordens arter finns just i regnskogen.

Vi vet alla att Sverige skövlar sina egna fjällnära skogar och att Sverige importerar skövlad regnskog. Men hur många vet att Sverige hjälper till att göda -och legitimera – de företag som hårdast driver fram regnskogens död. Det tysta samtycket, och därmed den konkreta uppmuntran, sker genom en växande handel med de bolag som driver på skövlingarna.

Skulle inte vi i Sverige, på samma sätt som vi bojkottat Sydafrika på grund av dess apartheidsystem, kunna bojkotta de bolag som på olika sätt har ansvar för skövlingen av regnskog? Är frihandelns principer viktigare än ekologiska realiteter? Är de stora orden i miljödebatten bara tomma floskler när miljöansvaret ställs i konflikt med andra intressen?

Ja, hur ska man annars tolka att en bedövande (och bedövad) majoritet i Sveriges riksdags till och med avslår miljöpartiets elementära krav på förbud av import av timmer från tropisk regnskog. Jakten på så kallad utveckling via fri, och ansvarslös, handel tycks viktigare än att ta ett globalt miljöansvar. Det vill säg:  ekonomiska teorier väger tyngre än ekologiska realiteter.

Kanske är det rädsla hos svenskt näringsliv och bland svenskapolitiker som gör att man inte vågar ta i frågan. De som skövlar är mäktiga. Mäktigare än det lilla landet Sverige. Nedan ska vi, genom att bena upp den ganska komplicerade japanska ”bolagskonstruktionen”, redogöra för hur vår materiella konsumtion hänger ihop med skövlingen av regnskog.

Japan är världens ledande importör av tropisk timmer (29 procent). Denna import sker huvudsakligen via japanska så kallade handelshus. Sex av dessa handelshus har verksamhet i Sverige i form av dotterbolag eller representationskontor. De fyra största av dessa är tillika världens största köpare av tropiskt timmer.

Totalt importerade de sex handelshusen, med svensk verksamhet, över 4,6 miljoner kubikmeter tropiskt timmer 1989.

De sex handelshusen, med anknytning till Sverige, är:

·        Marubeni (ca 1,1 miljoner kubikmeter)

·        Sumitomo (ca 1,0 miljon kubikmeter)

·        C Itoch (ca 0,9 kubikmeter)

·        Nissho IwaI (ca 0,9 miljoner kubikmeter)

·        Mitsubishi (ca 0,9 miljoner kubikmeter)

·        Mitsui & Co (ca 0,4 miljoner kubikmeter)

De sex handelshusen tillhör ett slags företagsgruppering som kallas ”keiretsu”. I varje keiretsu ingår 29 – 70 företag. Formellt är varje företag självständigt. Samarbetet grundas på korsvist ägande inom gruppen. Handelshusen är själva kärnan i gruppen.

I till exempel Mitsubishi Group ingår 42 företag. Handelshuset är Mitsubishi Corporation och ett av företagen i gruppen är Mitsubishi Motor Corporation som tillverkar person- och transportbilar. Handelshuset har aktieandelar i bilföretaget. I Sverige är generalagenten Scandinavia Motor Company, som är ett fristående aktiebolag som säljer Mitsubishis bilar. Såväl Mitsubishi Corporation som Mitsubishi Motor Corporation har aktieandelar i svenska Scandinavia Motor Company.

Eftersom vi på alla upptänkliga politiska sätt måste markera avståndstagande från skövlingen av regnskog räcker det inte med fromma förhoppningar och stillsamma vädjanden. Mordet på regnskogarna är så livsavgörande för vår planet och för livet på jorden att vi måste ta till yttersta, men fredliga, metoder.

Sambanden inom respektive företagsgruppering, keiretsu, är tillräckligt starka för att varje enskilt företag har ett ansvar för respektive handelshus agerande.

Sveriges riksdag bör därför besluta om nationell bojkott av varor och tjänster som är kopplade till företagsgrupperingarna.

Nedan ger vi exempel på ett bolag från respektive gruppering och handelshus. Tänk ett ögonblick på vilka effekter det skulle få om det ena landet efter det andra började bojkotta dessa välkända företag! Hur många veckor skulle det ta innan de slutade med skövlingen av regnskog?

·        Mitsubishi Motor (bilar).

·        Sharp Corporations (radio, TV, video, kopieringsmaskiner, fax, skrivmaskiner).

·        Toshiba Corporation (datorer, elektiska komponenter).

·        Isuzu Motor Company (bilar)

·        Nec Corporation (kontorsutrustning, TV, radio)

·        Nissan Motor Corporation (bilar)

Grupperingarna har agerat så att regnskog skövlas på Filippinerna och Indonesien. Just nu är det delstaterna Sarawak och Papua Nya Guinea som står i tur att rensas på regnskog. Handelshusen har nu, när skövlingarna i Sydostasien börjar bli fullbordade, riktat blickarna mot Sydamerika. Bland annat mot Brasilien, som är värd för FN:s miljökonferens 1992. Ska man skratta eller gråta?

Naturligtvis kommer många att uppfatta vårt krav på nationell bojkott som orealistisk eftersom den bryter mot gängse avtal och dominerande ekonomiska doktriner om frihandel och ”ekonomisk utveckling”. Vi hävdar emellertid bestämt att ekonomiska teorier måste underställas ekologiska realiteter.

Miljön och överlevanden måste rimligen gå före ekonomismen.

Birger Schlaug

Jan Vikström (politisk sekreterare)

 

torsdag 25 november 2021

MP hade inget annat val...

 

Bilden är från Centerns valrörelse 1998. Om ni undrar.

Det här ska handla om dagens Centerparti och dess ledare. Och om varför MP lämnade regeringen.

Att ett grönt parti, med rötter i miljörörelsen, mitt under en klimatkris skulle administrera sänkt skatt på fossila bränslen är naturligtvis en bisarr tanke. Såväl i sak som ideologiskt och symboliskt. Varje uns av trovärdighet skulle raseras.

Varje krav på andra länder att ta klimatfrågan på allvar skulle te sig som rent hyckleri om ett grönt parti i ett av världens rikaste länder sitter i en regering som i praktiken ger signalen att klimatfrågan inte är på allvar. Man kan tycka att femtio öre hit eller dit är en skitsak, men signalen är allt annat än en skitsak.

Greta Thunbergs kommentarer - hennes "blablablabla" skulle svida. Lägg till det den interna frustration som skulle svämma över: hur i herrans namn skulle lokalpolitiker och valarbetare klara debatten på ett trovärdigt sätt i en valrörelse när sociala medier skulle översvämmas av kritik från alla håll...

Centerpartiets strateger är inte dummare än att de förstått hur Miljöpartiet skulle tvingas agera. De har aldrig sett med blida ögon på Miljöpartiets regeringsmedverkan.

Men det finns också andra skäl till att Miljöpartiet lämnat regeringen. Skäl som nog bygger lika mycket på sak som på känsla. Uppgörelsen med Centerpartiet om skogen - som trots språkrörens förnekande rimligen måste varit smärtsam för partiet - innebar att ökad makt för skogsägare i viss mån skulle balanseras genom att skjuta till betydande belopp för att köpa upp skyddsvärd skog.

De beloppen försvann omedelbart när regeringens budget föll. För miljöpartisterna måste det känts som om Annie Lööf levererade ett hånflin på temat “ni-är-blåsta”. Det raseri som flera tunga miljöpartister gett uttryck för är därför fullt begripligt.

Kom ihåg att Annie Lööf haft 62 dygn på sig att ta ställning till budgeten, hon flinar ur sig beslutet att avstå från att rösta på budgeten, som hon drivit rejäla steg till höger, några timmar före riksdagsbeslutet. Ett sånt totalt anskrämligt beteende bör medföra att inget annat parti vill ha med henne att göra.

För Annie Lööf är allt ett spel - det må det vara för många politiker men när spelet pimpas med beteenden som i sig är ett enda hånflin borde utvisning vara det enda rimliga. Tänk er själva att Torbjörn Fälldin, Karin Söder eller Olof Johansson betett sig så - nej, just det, det är en omöjlig tanke. De hade - oavsett vad man tycker om deras politik - heder i kroppen. Det saknar Annie Lööf.

För Miljöpartiets språkrör uppkommer en radda problem. Ett av dem är att partiledningen lyckades spela upp beslutet om klimatlag som en gigantisk seger. På den rödgröna regeringens hemsida kan fortfarande när detta skrivs, läsas: ”Varje regering har nu skyldighet att föra en klimatpolitik som utgår från de klimatmål som riksdagen har antagit, klimatlagen lagfäster att regeringens klimatpolitik skall utgå från klimatmålen”. Varje regering... Nu lämnar man för att en regering tvingas ta beslut som går stick i stäv med klimatlagen...

Klimatministern spädde tyvärr på när klimatlagen sjösatts: ”Från och med nu är det olagligt att prioritera bort klimatet!” Ingenting av det där är sant.

Partiets strateger ville blåsa upp klimatlagen som ett gigantiskt storverk. Vi som kritiserade detta - och till och med bad dom ta ner texten på hemsidan och sluta överdriva - ansågs som fiender som ville dom illa. När vi tvärtom ville dom väl.

Det var en absurd strategi att påstå att varje regering måste ta klimatfrågan på allvar, en M-SD-KD-regering behöver inte alls göra det. Språkrör borde sagt: det krävs starkt grönt inslag i regering och riksdag för att garantera att klimatlagen fungerar. Istället spelade man ner sin egen långsiktiga roll.

Men det gör inte Annie Lööfs agerande mindre föraktligt.

onsdag 24 november 2021

Visst är det vackert...


De svartvita bilderna: Kata Dalström, Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Berta Wellin, Elisabeth Tamm.
 
Visst är det vackert att vi ändå kommit ända hit. Regeringsunderlaget - i vart fall de som sett till att en kvinna blir statsminister - består av partier som alla har partiledare/språkrör som är kvinnor. De modiga från kvinnorörelsens barndom lade grunden - och mitt hjärta slår förstås mest för Elin Wägner.
 
Att regeringsunderlaget leds av kvinnor säger naturligtvis inte så mycket om politiken i sig, men det säger något som måste sägas till unga tjejer, till flickor. Och till pojkar och män.
 
 Jag hoppas att ingen någonsin får uppleva det som hände när jag och Marianne Samuelsson, min dåvarande språkrörskollega, samtalade med en av Sveriges stora mediechefer. 
 
Han berättade vad han ville ha framfört. Marianne ställer några konkreta frågor. Mediechefen vänder sig till mig och svarar. Marianne ställer några initierade uppföljningsfrågor men han fortsätter att titta på mig när han svarar. Situationen är absurd. Marianne frågar. Jag får svaren. Hade åtskilligt jag skulle vilja fråga och invända, men jag förmår inte. 
 
Jag väljer att vara tyst för att se hur länge chefen för public-serviceföretaget har mage att bete sig som en fullfjädrad manlig fähund. Han lyckas ända till slutet, trekvart senare. När vi tar i hand och tackar för samtalet, avslutar han, riktad till mig, med några väl valda fraser om situationen. Oss bröder emellan.
Han tar pliktskyldigast Marianne i hand och lämnar rummet. Marianne och jag sitter alldeles tysta. Förundrade, förskräckta och förbannade över det vi nyss upplevt. Samtidigt var mötet en god lektion i samtidshistoria.
 
Nu må det väl vara slut med sådant. Eller?
 
Hur ser det då ut historiskt med kvinnliga partiledare i Sverige?
Centern var det första riksdagsparti som hade kvinnlig partiledare (Karin Söder) - en mycket kort period men ändå. 
 
I Miljöpartiets första valrörelse var Ragnhild Pohanka frontperson och därefter har det - med undantag av ett halvår då Jan Axelsson var ensam - varit dubbelt "ledarskap" i form av språkrör.
Det första partiet som i Sverige hade kvinnliga partiledare var (dessvärre) Nordiska Rikspartiet (Vera Oredsson).
 
Det sistnämnda hade fått många av de kvinnor som stod på barrikaderna att må illa. I början fanns det en övertygelse bland flera av dessa pionjärer att kvinnor skulle rösta bort allt från militär upprustning till dominerande maktstrukturer. När det inte blev så reagerade t ex Elin Wägner med både sorg och bitterhet. Han var ilsken på att männen fått kvinnor att organisera sig i partiernas kvinnoförbund.
I samband med att Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna valmansförbundet) bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan männen tog besluten, skrev hon en essä i Tidevarv (1923) där hon motsatte sig ”ghettoiseringen”. 
 
Hon kritiserade att kvinnor hänvisades till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga svartas tänder.
 
"Kön och ras kan inte vara skäl för gränsdragning", skrev hon i Tidevarv (1923). Detta är bara en form av maktutövning som ”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid, då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld.”
 
Nu har det då kommit dithän att regeringsunderlaget leds av kvinnor. Att partierna främst röstats fram av kvinnor. 
 
PS!För att undvika kommentarer som utgår ifrån att misstolka det jag skriver tar jag det en gång till: Nej, politiken behöver inte bli bättre för att kvinnor är partiordföranden och språkrör. Det är politikens innehåll som räknas. 
 
Jag ser hellre en grön man som statsminister än en moderat kvinna som vill se mer kärnkraft och fler motorvägar, mer pengar till JAS-plan och mindre till bistånd, sänkta kapitalskatter och ingen förmögenhetsskatt så att nya familjeklaner kan växa fram utifrån den globaliserade sentida kapitalismens värdegrund medan prekariatet växer i den andra änden för att "effektivt" kunna leverera varor, stå till förfogande och städa under våra sängar när de rings in. 
 

Tänk så det kan vara...

Partipolitikens logik är ibland lätt bisarr. Magdalena Andersson och Märta Stenevi meddelar ogenerat att
där de är glada, stolta och nöjda med att Dadgostar tvingat regeringen till en uppgörelse som sägs ge mer pengar till de pensionärer som mest behöver det...(Hur riksdagsmajoritet för detta ska skapas är inte sagt.)

Det påminner mig om att Göran Persson var glad och stolt när han fick ett stort norskt miljöpris för att Miljöpartiet tvingat honom att genomföra grön skatteväxling på 30 miljarder och satsa rekordmånga miljarder för att skydda skog i slutet av 90-talet.

(Den stora åtgärden i grön skatteväxling blev att fasa ut villaoljan genom dramatiskt högre skatter - när MP tvingade fram det så resulterade det i våldsamma angrepp från Villaägarnas förening och Skattebetalarnas förening. Jag som språkrör fick åtskilliga brev med mordhot... Idag är nog alla nöjda med att oljan är utfasad.)

tisdag 23 november 2021

Och sen blev det Hjalmar Branting fast tvärtom...

Rubriken från en DN-artikel.
Säga vad man vill om öl, men dess samtidshistoria kan säga något om samhällets – och inte minst det
som i Stockholmsperspektiv kallas landsortens – utveckling.

När jag var så liten att öl inte fanns i min värld fanns mängder med små ölbryggerier över hela landet. Ibland på bynivå. Under ”strukturomvandlingens” tidevarv – vi levde under socialdemokratisk hegemoni – gick en nedläggningsvåg över landet.

Det var som om Hjalmar Brantings idé om storskalighetens förträfflighet och socialismens fördelar tagit så pass mycket struptag på ledande politiker att syretillförseln till hjärnan avtagit.

Branting, som förvisso på många sätt var en förträfflig politiker med ett antal goda värderingar, såg det småskaliga och mångfaldiga som ett hinder på väg mot det socialdemokratiska himmelriket.
I ett tal 1886 meddelade han:

”Den arbetarrörelse som gör anspråk på att förstå sig själv måste således vara socialistisk. Den måste vila på erkännandet av storproduktionens ekonomiska företräden och dess berättiganden – därmed är på samma gång dess ställning given till alla revolutionära svindleriförsök att söka skruva utvecklingen tillbaka till hantverk och småproduktion…”.

Branting var helt på det klara med att dessa storskalighetssträvanden skulle leda till ”kapitalets hopande på allt färre händer i allt större mängd” och hans recept mot detta var att expropriera miljonärernas kapital och göra det till samhällets gemensamma ägande, i meningen statligt ägande. Småskaligt och mångfaldigt ägande var att se som reaktionärt.

Och mycket riktigt: ölen förstatligades så pass att statliga Prippkoncernen kontrollerade mer än hälften av den svenska bryggmarknaden på 1980-talet. Resten ägdes av några få stora bolag.

När den statliga öltillverkningen upphörde tog fåtalet privata jättebolag successivt över. Orkla-gruppen tog över Pripps och slogs ihop med Ringnes-bryggeriet som man redan ägde. I samma vända tog den danska jätten Carlsberg över Falcon, som var Sveriges näst största bryggeri.

Efter lite schackrande tog Carlsberg över gamla Pripps också. Storskalighet och centralisering gick via statligt ägande till privat bolagiserat. Det blev liksom Branting bakvänt. Vi fick globalt verkande jättar, vars kapital socialdemokraterna inte har minsta vilja att expropriera enligt Brantings modell.

En del öldrickare tycks tro att sådant som Eriksberg, Tuborg eller Karhu är något annat än Carlsberg. De har fel. Det behövs inte drickas öl för att ha fel. Den som dricker Ramlösa kan också ha fel. Ramlösa ägs av Carlsberg.

Lyckligtvis har en viss reaktion uppstått. Småbryggerier dök upp. Eller med Brantings ord: genom revolutionärt svindleri har utvecklingen skruvats aningen tillbaka till hantverk och småproduktion.

Härligt! Mer sånt! Över hela linjen! Litet kan vara vackert. Överblickbart.

Själv skulle jag vilja se en liten övervinstbeskattning på stora företag för att kunna finansiera stöd till småskalig verksamhet. Jag skulle vilja se stöd till sociala företag, gemenskapsbolag och kooperativt ägande.

Det skulle ge syre till glesbygd och landsbygd. Kanske inte just öltillverkning i varje by, men mycket annat.

Det revolutionära svindleriet har i alla fall frambringat drygt trehundra små öltillverkare i allt från Umeå och Funäsdalen till Färingsö och Ingarö.

Det skiljer sig förstås från förr, då marknaden var lokal. Till och med humlen var ofta lokalt odlad. Transporter var det minsta problemet. Idag är det ett av de större. För i globaliseringens tidevarv har vi tillgång till allt sådant som kan forslas över haven med hjälp av billiga fossila bränslen.

Därmed kan vi vara lite märkvärdiga och pimpla thailändskt och mexikansk öl mitt i vardagen och låtsas att vi gör en insats eftersom det nog skapar jobb i de länderna…

Själv är jag barnsligt förtjust i Gotlands Pils, som också forslas över ett hav, trots att den inte är så där mörk som jag annars uppskattar mest och som görs riktigt bra i ett hembryggeri i västra Sörmland. Fast det får bryggaren inte sälja, bara njuta av själv och skänka som gåva till förtjänta vänner.

Sådant skapar inte ekonomisk tillväxt. Men trivsel. Det är, sett ur både Rosenbads och Stureplans perspektiv, av ondo.

(Texten är från min bok Vad ska vi ha samhället till?)

I Göteborg serverar 93 procent av alla krogar fatöl från en enda leverantör. Meddelas i Dagens Nyheter. Gissa varifrån ölen kommer...

måndag 22 november 2021

Liberalerna har varit bakåtsträvare förr också...

Redaktionen skriver att jag inte fick medhåll på en enda punkt - kunde lika gärna skriva att Westerberg fick inte medhåll på en enda punkt...

 

Liberalerna har avslutat sitt landsmöte. Det lät ganska surrigt därifrån. Det har varit surrigt förr också.

Minns hur det var 1987. Miljöpartiets opinionssiffror hade ökat dramatiskt, partiet skulle kunna komma in i riksdagen i valet året därpå. Oron spred sig i etablissemanget. Bengt Westerberg - partiledare i Folkpartiet (Liberalerna) - gick till våldsamt angrepp på MP och blev därmed först med ett brett generalangrepp.


Veckans Affärer bjöd in mig till ett rundabordsamtal med folkpartiledaren. När jag kommer till redaktionen visar det sig att folkpartiet skall ställa upp med två personer: både partiledaren och den ekonomiske talesmannen Carl Hamilton.

Journalisten som skall medverka ser generad ut när jag påpekar att det är två mot en. Hamilton ser lika generad ut när jag frågar honom om inte "Bengt klarar det här själv".

För mig är det en aha-upplevelse utan like. För första gången insåg jag att de gamla etablissemangen är rädda, helt enkelt skiträdda!  Jag spelade in hela diskussionen eftersom jag märkt att redaktören smilat elakt på temat: vi klipper som vi vill...

Utdrag från Runda-bords-samtalet som publicerades i september 1987:
 
Om bensinskatt och flygbränsle:
 
Birger Schlaug: Höjer man energiskatterna radikalt och sänker arbetsgivaravgifterna så gynnar detta återvinning av material. Och det är ju med nuvarande beskattning av arbete för dyrt att anställa människor i bland annat vården. Vi måste istället beskatta energi och råvaror betydligt hårdare.
 
Bengt Weterberg: Hur mycket vill ni nu egentligen sänka arbetsgivaravgifterna?
 
Birger Schlaug: Låt oss säga att första steget blir en 25-procentig sänkning. (Anm: Samtidigt ville vi sänka inkomstskatten för låginkomsttagare kraftigt).
 
Bengt Westerberg: Det kostar cirka 35 miljarder kronor. Och hur mycket skall energiskatterna höjas för att kompensera detta bortfall?
 
Birger Schlaug: Ett exempel är att bensinskatten skulle kunna höjas med 2:50 och då ge 20 - 25 miljarder även om man räknar med en konsumtionsminskning på upp till 20 procent. Och det handlar inte bara om bensinskatt utan om olja över huvud taget - och flygbränsle osv.
 
Bengt Westerberg: Det går aldrig att höja energiskatterna så mycket... Man måste ha någon förankring i verkligheten!
 
/Hur blev det? Jo, till slut infördes till och med flygskatt... ett parti låg före, ett höll fast vid det gamla./
 
 
Om frihandel:
 
Birger Schlaug: Miljötullar är det vi trycker hårdast på. Lägger man hårda krav på t ex svensk klor-alkali-industri så är det rimligt att lägga en miljötull som stoppar eller fördyrar importen av samma ämne från andra länder.
 
Bengt Westerberg: Detta är en befängd idé. Då svarar naturligtvis alla andra med samma mynt...
 
/Hur blev det? Jo, nu talar många om miljötullar relaterade till klimatet, till och med EU. Ett parti låg före igen.../
 
Jordbruk:
 
Birger Schlaug: På livsmedelsområdet vill vi gå över till biologiskt jordbruk - vi behöver då inte importera bekämpningsmedel och inte olja för att framställa konstkväve.
 
Carl Hamilton: Med traditionellt ekonomiskt språkbruk tänker ni er alltså minska produktiviteten i jordbruket...
 
/Hur blev det? Ekologisk odling har ökat rejält. Ett parti... ja, ni vet.../
 
Så här höll det på. Till och med barnarbete försvarades då av Folkpartiet utifrån att sådant var ett steg i utvecklingen för fattiga länder, medan MP ville att vi skulle ställa krav på importen så att inte barnarbete skulle ha använts.

Slutsats: dom var fel ute redan då. Men Bengt Westerberg har meddelat att han inte tänker rösta på sitt gamla parti.

söndag 21 november 2021

Som guld i höjdhopp

Det här sammanhanget känns lite som att vinna guld i höjdhopp på OS... Eller diskus.

Kerstin Ekmans nya bok är lysande. Förstås. Hon skriver ju inte alltid så lättillgängligt, men i Löpa varg gör hon det samtidigt som texten är lika stringent som vanligt. Och innehållet så bra. 

Adlibris kunder tycks ha god smak...🙂 

Båda böckerna finns också på bibliotek.

lördag 20 november 2021

Ragnhild Pohanka är död

Ragnhild Pohanka är död. Hon var med att bilda och bygga Miljöpartiet 1981 och företrädde partiet i dess första val året därefter.

Inför nästa val, 1985, valdes hon till språkrör, tillsammans med Per Gahrton. 
Hon var en varm, hjärtlig och ömsint partimamma i dess bästa betydelse. Vilket inte minst jag fick uppleva.

Ragnhild var omtyckt, rent av älskad, i partiet. Hon var jordnära utan varje uns av politikerattityd eller personlig strävan efter makt för maktens egen skull. Hon var djupt socialt engagerad och vävde ihop detta med ett stort engagemang för miljön, inte minst skogen.
 
Till min och Lenas glädje var Ragnhild bröllopsvittne då vi gifte oss 1986. Hennes bröllopspresent, en kopparkittel, är ett kärt minne.
 
Den är idag fylld med blommor.
 
Ragnhilds första valrörelse var således 1982. Den var allt annat än lätt. Vi hade ännu inte språkrör utan valde en "sammankallande i politiska utskottet". I SVT fick Ragnhild den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT valde dessutom att ha en domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort miljöpartiet från riksdagen. 

Partiet missade riksdagen, men etablerade sig i många kommuner. Inte minst eftersom sexbarnsmamman Ragnhild åkt runt i landet och startat lokalavdelningar. Allt skedde ideellt. 

Ragnhild beskrev i antologin "Nu kommer Miljöpartiet" denna tid som att den "griper in i personligheterna och påverkar våra privatliv".

Hon fortsatte: "Inte bara på det sättet att vi offrar vår fritid. Våra familjer får ställa upp för att vi aktiva ska kunna ägna oss åt det inre uppbyggnadsarbetet, det formella arbetet, framställande av material, telefonerande... Dessutom måste vi hela tiden tänka över innehållet i våra idéer, testa dem, pröva dem och vår egen livsinställning för att sedan som i mitt eget fall med tillfredsställelse och glädje konstatera: det stämmer."

När partiet skulle välja något så - enligt medierna - konstigt som språkrör inför valet 1985 blev hon och Per Gahrton partiets fösta språkrörspar.

Ragnhild och Per valda till språkrör inför valet 1985.

Också denna valrörelse var skoningslös hård. Någon riksdagsplats blev det inte. Den allmänna uppfattningen bland politikjournalister var att det redan fanns partier i riksdagen som täckte in allt, inte minst framfördes detta av SVT:s kommentator Olle Söderlund.
 
Efter valdagen 1985 - partiet missade riksdagen ännu en gång - avgick Per Gahrton omedelbart. På ett förtroenderådsmöte - som hölls i Vingåker - valdes jag till Pers efterträdare. Det var då jag verkligen fick uppleva hennes varma hjärta. Ragnhild berättade att hon var så trött och egentligen ville avgå men valde att som språkrörskollega slussa in mig i uppdraget. Vi var språkrör tillsammans ett halvår.

Ragnhild fick en ny språkrörskollega efter valet 1985. Här på Billsbro Gård i Vingåker där Förtroenderådet hölls. 

Ragnhilkd lärde mig att tala om rättfärdighet istället för rättvisa. Rättvisa kan ju vara lite vad som helst - att få behålla allt som tjänats in eller att via skatt dela med sig till andra - medan rättfärdighet pekar på en tydlig riktning. På nästkommande kongress tog Eva Goës över stafettpinnen från Ragnhild. 

Eva och jag var var språkrör när Miljöpartiet, som första nya parti på 70 år, äntrade riksdagen 1988. En av ledamöterna som kom in var Ragnhild Pohanka. Hennes engagemang och ideologiska kompass var som vanligt exakt inställd. Ideologiskt alltid solklar. Ekologiskt hållbart samhälle måste gå hand i hand med social rättfärdighet och strävan efter fred. 

Ragnhild, jag, Åsa Domeij, Per Gahrton och Eva Goës efter valdagen 1988.
 
Ragnhilds djupt berättigade raseri när socialdemokraterna tog det så kallade Luciabeslutet 1989 - beslutet innebar att gränserna stängdes för turkbulgarer på flykt genom att asylrätten togs bort.

Dessvärre åkte partiet ut efter en mandatperiod. Men återkom 1994. Jag var språkrör och minns särskilt ett besök i Ragnhilds valkrets. Vi talade på torg och hade valmöten på kvällarna. Mellan varven talade vi om livet, om barnen. Ragnhild vill göra världen bättre, men var totalt ointresserad av prestige och att bygga upp personligt cv. 

Efter valet skulle vi utse partiets representanter till de olika riksdagsutskotten.  Vi hade vi lite svårt att få någon som med glädje tog sig an riksdagens socialförsäkringsutskott - ett joxigt utskott. Ragnhild tog det. För där låg flyktingfrågor. Också där brann hennes sociala engagemang och rättfärdighet. 

Politik är ju ett brett fält. När jag ser tillbaka kan jag inte minnas en enda sakfråga där jag och Ragnhild hade olika uppfattningar. Svaren på frågorna var alltid självklara. Då är det en ynnest att få vara politiker. 

I den nyutgivna antologin där flera före detta språkrör medverkar berättar Ragnhild för sin son Anders som nedtecknar: "När jag nu på ålderns höst ser tillbaka på mitt innehållsrika liv känner jag glädje och optimism! Jag kan också se att jag hela mitt vuxna liv försökt arbeta för att hjälpa utsatta människor och för att förändra samhället så det blir mer humant och miljövänligt. (-) Och jag tror att de flesta av oss vill det. Det går faktiskt! Låt oss göra det tillsammans."

Ragnhild var på så många sätt ett föredöme. Vi är många så har anledning att tacka henne för så mycket. Jag inte minst.

PS! Det är lustigt hur småsaker fastnar i minnet. Jag och Lena besökte Ragnhild i Borlänge vid flera tillfällen. En gång fattades det grädde till efterrätten som Ragnhild förberett. Hon gick till affären och köpte. Vår mycket unge son tittade storögt på detta... va, bara gå ut och köpa grädde när det fattas... han hade aldrig sett på maken... vi bodde ju på vischan och att handla var ett helt projekt. 

fredag 19 november 2021

Fallet Julian Assange - en historia om förföljelse

 

Nils Melzer är FN-specialist i frågor som handlar om tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter. Han är professor i internationell rätt i Genève och Glasgow. Och har skrivit boken "Fallet Julian Assange – En historia om förföljelse."

Jag får intryck - och hade det redan innan jag läste boken - att Assange är en osympatisk person med gigantiskt ego. Anklagad för sexuellt ofredande och sexuellt tvång - något jag inte alls ifrågasätter.
Förundersökningen las ner efter sju år. Efter sanslöst många och märkliga turer som på intet sätt ställer svenskt rättsväsende i ljus dagar. 
 
Det handlade inte längre om Assanges brott mot två kvinnor, det handlade om - medvetet eller inte - att fungera som mellanhand för de som ville straffa Assange för hans engagemang för att avslöja sådant som inte skulle bli avslöjat.
 
Efter att ha läst boken - den svenska översättningen - är jag stärkt i uppfattningen att Assange själv blivit utsatt för en juridiskt genomförd våldtäkt med politiska förtecken för sitt engagemang i Wikileaks. 
 
Kommer ni ihåg Wikileaks? Organisationen som tillsammans med seriösa medier sett till att visselblåsares material - inte minst om krigsbrott - kunna bli offentliga efter noggrann genomgång.
Det var genom Wikileaks försorg som världen fick se hur amerikansk militär i Irak i en ren massaker - med skrattande militär från en helikopter - sköt ner obeväpnade män, barn och två journalister.
Det var genom Wikileaks och seriösa mediers försorg visselblåsares material om massövervakning, bankers fifflande och offentliga lögner avslöjats. 
 
Det finns många som hatar Wikileaks och Assange och som mer än gärna såg att det svenska rättssystemet brukades som medel för att - medvetet eller inte - varna såväl visselblåsare som andra.
Författaren till boken är ingen sensationsskribent som ägnat sig åt att snaska rykten för att tjäna en hacka och få en stund i solen.
 
Författaren är en torr och gedigen specialist på frågor som handlar om tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter. Boken bör tröskas igenom - det är inget litterärt stordåd - av de som vill förstå att fasader finns till för att dölja, att bruk kan bli missbruk, att juridik kan bli politik också i stater av godare kaliber än Polen.
 
Det handlar om mycket mer än Assange, det handlar om meddelarfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet. Och om sådana som helst vill att sådant skall bli fasad.