Idag för 77 år sedan kunde resultatet konstateras. Vad Lilla pojken hade gjort.
Det hade
varit effektivt. En hel stad var utplånad. Bomben hade fallit. 140 000
människor avlivades - till det kom hundar, katter, kor, hästar, harar, hjortar
och fåglar.
Skolor, sjukhus, äldreboenden, bostäder, affärer, parker, museer,
förintades.
Det ansågs vara effektivt. Bomben som fälldes över Hiroshima hade fått namnet "Lilla pojken". För att liksom förmänskliga det hela, men en liten kul knorr.
Beslutet att avliva människorna och förinta staden hade
tagits några dagar innan. Av den amerikanske presidenten Harry S. Truman.
Bomben fanns ju fix och färdig. Vetenskapsmän hade arbetat
med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den
där. Så snopet om den inte kom till användning. Teknik kan aldrig ligga i
träda.
Så beslöts att Hiroshima skulle få äran att bli den första
staden att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete.
Efter Hiroshima blev det Nagasaki som fick smaka på.
För att piloterna som släppte bomberna skulle orka hade de, som så många
soldater i så många krig, fått kyrkans välsignelse.
Nog är det lättare att avrätta människor om dessa
kan
betraktas som en annan sort, en lägre stående sort. Så det hade
japanerna utmålats som, dom var inte som "vi". Den militära strategin har
använts i krig efter krig. Det sker fortfarande, mer eller mindre
uttalat. Oavsett om avsändaren är en galen diktator eller en folkvald president.
Kommer en tredje stad att utplånas? Sker det av misstag? Eller som del av
upptrappning av en konflikt? Beslutat av en diktator, en auktoritär hårt ansatt
ledare eller en president i en demokrati som förra gången?
Eller som ett olyckligt resultat av militär blockbildning där idén om gemensam säkerhet reducerats till att bygga säkerhet - inte med sin potentielle fiende utan med sina vänner? Med bomben som det yttersta verktyget.
Eller slipper vi uppleva det? Fan vet.
NOBELS FREDSPRIS
Minns du när Nobels fredspris 2017 delades ut till ICAN, den
internationella koalitionen mot kärnvapen? Organisationen hade arbetat många år
för ett förbud mot kärnvapen.
Länder som Sverige hade hakat på och verkat i FN för att få
fram en formell konvention. Den hade antagits ett halvår innan fredspriset
delades ut. Nu gällde det att så många länder som möjligt skrev på.
Vid utdelningen i Oslo talade åttiofemåriga Setsuko Thurlow
– överlevande efter Hiroshima – om sin livslånga kamp mot detta helvetiska
vapen för massmord. Det tycktes som om inget öga var torrt när hon berättade.
Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som ens skulle
fundera på huruvida konventionen till slut skulle skriva på kändes då minst
sagt främmande. Men så blev det. Sverige sa nej.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg meddelade av 2018
års upplaga av Folk och Försvar i Sälen att svensk påskrift skulle få
konsekvenser. Vilka då? Tja, kanske skulle Sverige få problem med reservdelar
till JAS? Kanske skulle Saabs ramavtal på 4200 miljoner kronor gällande
pansarskottet AT4 och granatgeväret Carl-Gustaf avbrytas?
Så, vad hjälpte alla röda ögon när fredspriset delades ut
till de som kämpat som mest intensivt för ett förbud för kärnvapen? Ingenting.
Det kallas realpolitik.
Undrar vad Alva Myrdal och Inga Thorsson hade sagt om de vetat att
deras arv förvaltas så illa av sina efterkommande. Deras porträtt finns i FN-byggnaden, de hade stått upp i kampen mot kärnvapen. Det hjälpte inte. Inte ens resultatet av Lilla Pojkens verkningar hjälpte.
Så blev det. Vare sig bättre eller sämre.
PS! När Sverige valde att säga nej till kärnvapenförbud hade
regeringen, med riksdagens goda minne, redan skrivit på ett värdlandsavtal med
Nato. Vilket bland annat inneburit att begreppet ”Natohögkvarter” förts in i
svensk lagstiftning och att en minoritetsregering ges rätt att själv ta beslut
som gör att svenska vägar, flygplatser, hamnar, strategiska knutpunkter och
lokaliteter ställs till Natos förfogande.
Frågan har aldrig varit på agendan
inför något val. Avtalet liksom bara smögs in.
Det där med medborgarperspektiv är det inte så
mycket bevänt med när den politiska eliten har bestämt sig. Med avtalet som grund har Nato potentiell rätt att avfyra
missiler riktade mot ”tredje land" – det vill säga Ryssland – från svenskt
territorium.
Detta är konfliktskapande, inte konfliktmildrande. Det vi kan uppleva som
försvar kan ”den potentiella fienden” uppleva som provokation, upptrappning och
vidgat hot. Ungefär som USA gjorde när Sovjet var på väg att installera avfyringsramper för medeldistansrobotar på Kuba. Året var 1962.
Att bygga gemensam säkerhet är att försöka förstå hur potentiella fiender
tolkar det man själv gör.
För övrigt är det är sak att vinna ett krig, en helt annan sak att
vinna fred.