Tjernobyl, 40 år sedan...

 

Utdrag från min självbiografi som kommer ut i höst, straxt efter valet:

Året var 1986. Olof Palme blev skjuten. I Sverige. Bara så där. Ohyggligt. Europe släppte The final countdown. Lena och jag hade byggt ut hemma. Vårt gamla sovrum hade blivit arbetsrum där skrivborden var fyllda med utkast till rapporter och pressmeddelanden. Böcker låg i hög. Ute i hallen fanns telefonen. 

Lena och jag satt vid köksbordet. Vi planerade för odlingssäsongen. De yngsta barnen tultade omkring. Vi skulle snart gå ut till lammen, två av dem måste matas med flaska. Dagen efter skulle jag ner till Mölndal för kongress, jag var föreslagen att fortsätta som språkrör efter mitt halvår på prov. Radion är på. Ekot.   

Första nyhet handlar om ett radioaktivt utsläpp från kärnkraftverket i Forsmark. Man vet ännu inte vilken av reaktorerna som läckt. Sexhundra arbetare har evakuerats. Först på kvällen meddelas att det är radioaktivt nedfall från en havererande reaktor i Tjernobyl som uppmätts vid Forsmark.

Lena och jag ser Rapport, vad händer med människorna kring reaktorn? Ska brandmän tvingas in för att sedan dö av strålningen?  

Vi förstår att våren där hemma kan bli förstörd, allt hänger på vindriktningen. Plötsligt känns all planering för odlingssäsongen meningslös. Och den nya sandlådan som jag byggt? Kan den användas? Kan lammen beta? Hönsen picka? Katterna vara ute? Vad händer med binas honung? 

Skulle det hektiska tickandet från Geigermätare förflyttats från Bondfilmen Dr No till verkligheten? Till Härnösand, Vingåker, Malmö, Sundbyberg, Gottsunda och hela fjällvärlden? Geigermätare var det mest tekniska som Q hade utrustat Agent 007 med i den första Bondfilmen.   

Stämningen på kongressen var tryckt. Roland von Malmborg inledde kongressen med partisången. Beethovens Nia. Ganska dämpat. Kongressen löper, beslut tas, gymnastik i bänkarna anbefalls och till kvinnligt språkrör väjs Eva Goës från Härnösand. Hon intog scenen med att sjunga. Skulle jag aldrig göra. Eva ville bli språkrör, var en urkraft och djupt engagerad i motståndet mot kärnkraft. Hon hade erfarenhet som grön kommunpolitiker och därmed också erfarenhet av att bli kritiserad. 

Medier konstaterade att Eva, precis som Ragnhild, hade sex barn. Expressens rubrik från kongressen var ”Miljöpartiets krav på språkrören: SEX BARN ELLER HELSKÄGG”. Det är fan inte lätt att driva politik, noterade jag. Inte för att jag minns om jag suckade också, men förmodligen gjorde jag det.   

Vi ställde krav på att svensk kärnkraft skulle avvecklas på högst tre år, att Barsebäck omedelbart skulle stängas eftersom ett haveri där skulle kunna medföra att Köpenhamn och Malmö skulle behöva utrymmas för årtionden. ”Hur tar man ansvar för sådant”, frågade jag retoriskt i kongresstalet, ”avgår man som energiminister, får ett avgångsvederlag och bosätter sig på solkusten?”  

De närmaste dagarna är kaotiska. Radioaktiva moln förs ut över Europa. Också till Sverige. De svenska apoteken säljer massor av jodtabletter, småbarnsföräldrar blir rekommenderade att duscha barnvagnshjulen om man kört i vattenpölar. Man ska inte äta sådant som växt där radioaktiviteten slagit sig ner. 

Jakt ställs in. Renbeten förgiftas. För höga doser i fisk. Julgransodlare är oroliga. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg passar på att vädra tanken att partiet kanske bör arbeta för snabbavveckling av kärnkraften. Vad skulle han säga?   

Eva Goës, eldsjälen, åker runt med tickande och knastrande Geigermätare. Hon mäter, informerar, talar och sjunger. Hon mäter livsmedel, vattenpölar och hittar radioaktiva hotspots. Eva bor själv i ett av de mest drabbade områden i Sverige. Härnösand. Vi har kontakt via telefon varje dag, Eva är laddad och kunnig. Hon var inte ensam. Vi var inte ensamma. Om att kräva avveckling.  

Till och med Dagens Nyheter krävde på ledarplats att Barsebäck skulle avvecklas fort.  Man påpekade att ett haveri där skulle medföra att 1 400 000 människor skulle behöva evakueras från Köpenhamn och Malmöområdet. Och konstaterade att Sverige knappast skulle ha någon fysisk möjlighet att behärska och stoppa en reaktorkatastrof. I Sovjet kunde man falla tillbaka på en enorm militärapparat – med hundratals helikoptrar och helikopterförare som skickades in i högst ett par minuter var för att släppa bly, sand och bor över helvetesgrytan – och man kunde kommendera in militärer och även civila efter behov. Detta meddelades helt korrekt på ledarsidan. Sånt låter sig inte så lätt göras i en demokrati, meddelades också.   

DN:s ledarredaktion av senare årgångar har förstås inte låtsas om att just DN krävde avveckling av reaktorer. Istället har man kritiserat de som tog DN på allvar och avvecklade."

Så ja...

Så, ja... äntligen. 🙂 

Fast det borde skett av klimatrelaterade skäl för länge sen. 

Hur är det med S-moralen?

Skriver i Aftonbladet om hur Ingvar Carlsson lovade mig, i en riksdagsdebatt, att folkomröstningens resultat skulle gälla eftersom det handlade om en moralisk fråga...

Så här:

Vi har haft en folkomröstning om kärnkraftens vara  eller inte. Det blev ett nej. I så motto att allt skulle avvecklas. Det kan man tycka är ett bra beslut, eller ett dåligt. Men alla borde rimligen vara överens om att det var ett resultat. 

I en folkomröstning där oerhört mycket engagemang, kunskap och samtal ingick. 

Hela samhället var involverat: studiecirklar, arbetsplatser, medier, kulturscener, forskarsamhället. Kort sagt: hela civilsamhället. Kunskapen om kärnkraft dess fördelar och nackdelar har aldrig varit större. Inte bara rent tekniskt allt från uranbrytning via upparbetning och drift till slutförvar. Utan också om sårbarheten, ägarprinciper, storskaligheten, centraliseringen och hela samhällsbygget. Inför folkomröstningen var hela samhället involverat på ett sätt som det nog aldrig varit tidigare. Debatten och folkbildningen genomsyrade hela samhället några månader.

Tre valsedlar fanns att välja på under valdagen. Resultatet blev att Linje 2 fick flest röster. Stödd av S, LO och FP. Avveckla senaste 2010 var löftet/hotet. Baksidan på valsedeln berättade om hur det skulle ske. Bland annat utfasning av all direktverkande elvärme, överföring av kärnkraften till offentlig ägo etc etc. Ingenting av detta skedde.

Den 15 juni 1995 så lät Ingvar Carlsson - socialdemokraternas partiledare - meddela i en riksdagsdebatt:

"Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det."

Det märkliga är att just det parti som Ingvar Carlsson företrädde inte lagt två strån i kors för att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Frågan är då hur det är med moralen.

Oavsett den moralen finns all anledning att ta folkomröstningar på allvar. Skall resultatet ändras bör det ske genom en ny folkomröstning. Jag är synnerligen förvånad över politiska partier anser det rimligt att frångå den principen. En del vill frångå den principen också när det gäller övergång till euro.

Oavsett vad man anser om kärnkraft - det finns argument både för och emot - bör politiker av alla de sorter ha så mycket etisk resning att de kräver att folkomröstningars beslut bara kan ändras genom ny folkomröstning. Eller för att citera Ingvar Carlsson: Det svenska folket har sagt i en folkomröstning kan politiker inte bara ändra på. Det är en moralisk fråga.

Så: hur är det med moralen? 

Birger Schlaug, fd språkrör MP

Ja, men då så...

 

Nästan 50 000 nya jobb... Vilken tur att det är krig... 

Skulle så småningom krig uppstå som en följd av alla glada investeringar i militär upprustning och krigsretorik så kommer många jobb att skapas. 

Kistor ska tillverkas, begravningar ska utföras och städer ska byggas upp. I ett land där arbetslinjen och kampen för att skapa fler jobb är en central del av politiken finns framtida möjligheter. 

Se krigen an med tillförsikt. Efter regn kommer sol. Även om det är jävligt mycket regn. Efter krig kommer tillväxt. Krigsretorik ger framtidstro. 

Den ena kommunpolitikern efter den andra i hårt ansatta kommuner meddelade för en tid sedsn i Rapport att de har fått framtidstro. Fantastiskt! För nu ska jobb skapas, satsningar på infrastruktur kan bli av och fler kan bygga ut altaner. 

Detta meddelades av kommunalråd, oppositionsråd och ordförande i kommunstyrelser. Det var moderater, centerpartister och socialdemokrater. De hade alla fått framtidstro. De var från Falun, Arvidsjaur, Sollefteå och Kristinehamn.

Alla framförde de ett indirekt tack till Vladimir Putin. Utan Putin hade alla dessa kommunpolitiker varit fortsatt sorgsna utan framtidstro. Men nu ska kommunerna få nya regementen för att skydda sig mot Putin som beskrivs som ett militärt hot mot Sverige.

Krigshot ”är precis vad vi behöver”, meddelades mellan raderna från moderat håll i Kristinehamn. Från socialdemokratiskt håll i Sollefteå sades att de militära spänningar som växer fram är ”enormt viktiga för vårt självförtroende”. Nu kan det skapas jobb och byggas ut altaner. Länge leve krigsretoriken, upprustningen och närheten till krig.

Om de 50 000 skulle kunna få jobb i skola, vård, omsorg och för att restaurera natur? Nej, det skulle vi inte ha råd med... sägs det.

Mina fördomar om fördomsshowen i SVT...

 

SVT har sjösatt ett nytt program med den svenskspråkiga titeln FÖRDOMSSHOWEN. Journalisten Emil Persson, sittande bakom tungt skrivbord i upphöjd position, tittar ner på partiledare medan han citerar ur ett papper vilka fördomar han har om den som sitter där nere. 

Första avsnittet är avklarat. Den som tvingas titta upp på Emil var Simona Mohamsson (L). Övriga partiledare följer.

Mina fördomar mot programledare som sitter upphöjt över de tilltalade består i att programledaren är ganska ynklig och feg. Rent av lite ämlig. 

Min fördom består också i att den som måste ha ett papper att läsa i för att komma ihåg vilka fördomar hen har är ganska platt. Om hen dessutom i sin upphöjda position ironiskt flinar när den tilltalades tillkortakommanden avslöjas är min fördom att hen innerst inne är en mobbare. 

Som med alla fördomar kan man ibland ha rätt. 

 

Tis 21 april. Örebro

 

Jamen, då så...

 

En statsminister utan mage...

Hur har dom mage? Så förbannat oförskämt. Dom ska delvis bo där några år. Och gnäller på bidrag till de som behöver bidrag för att leva drägligt. 

https://www.expressen.se/nyheter/sverige/har-ar-overpriserna-for-statsministerparets-inkop/

Karriär och glaskulor

Karriär. Det pratas mycket om karriärer. Om att "lyckas". 

Den dag man ligger på dödsbädden och försöker se tillbaka på sitt liv, är det då karriären man tänker på? 

Eller ens den nya flådiga stålgrå bilen, de ekochicka köksskåpen eller trendiga märkesglasögon? Skulle inte tro det. 

Men kanske på doften av rena lakan som hängde ute i vårsolen. 

Eller de där gångerna när man satt på trappan och väntade på barnen, den där gången när de kom hem från skolan och doften av nybakade kanelbullar fick dom att skratta så där lyckligt som bara barn kan.

Eller den där gången då man höll den lille döende pojken i hand i det där flyktinglägret, den fantastiska känslan när man en varm sommarmorgon gick genom skogen och såg rådjurskidet resa sig för första gången, eller när man gick genom staden den där gången utan pengar på fickan men med förälskelsen i bröstet.

Karriär. Det blir lätt så att man vill leva sitt liv på det sätt som imponerar på andra. Man speglar sig i andras ögon istället för i sina egna. Vi triggas att klättra på stegar därför att andra kan komma ifatt. Kanske inte alls därför att vi själv vill. Utan därför att vi är rädda.

Vi staplar glaskulor kring våra liv, för vi tror att glaskulor är värdefulla. 

Våra liv mäts i vikten av glaskulor. För vi lever i glaskulornas tidevarv. Det är på många sätt en fattig tid.

Solkraften i bolagens händer

 

Tar en omväg på väg till vårdcentralen. Bara för nöjet att se det blågrå havet som skimrar i solen. Vårdcentralen ligger i Vingåker. Och havet är inget hav utan en stor solcellspark.

Vi borde haft fler. Som ren säkerhet.

Det blågrå skimret påminner om hur vi påverkas av krig som driver upp priserna på el. Västra Sörmland drabbas hårdare än många andra. I snitt har invånare här drygt 100 000 kronor mindre i årsinkomst än genomsnittet i Sverige. 

Det hade nog varit klokt om Vingåkers kommun ägt den där solpanelsanläggningen. Långsiktigt skulle den ge ett bidrag till kommunkassan. Och kunnat öka elsäkerheten. Nu ägs den i stället av tyska Commerzbank Group.

Än mer solpaneler kommer att byggas i Vingåker. Brene Gård, mer känd för sina utegående KRAV-grisar, arrenderar ut ”sin sämsta åkermark” till bolaget Turn Energy som ska sätta upp närmare 70 000 solpaneler. Bolaget ägs främst av det franska investmentbolaget Omnes Capital. Som ser inkomstmöjligheter.

Kommunen får nöja sig med blågrått skimmer. Alltmer av svensk energiförsörjningen – allt från kärnkraft till sol och vind – ägs av utländska kommersiella bolag.

Solpaneler i Vingåker.

Foto: Elin Elander

Det blågrå skimret påminner mig om hur energidebatten lät när jag var politiskt aktiv i kommunen för drygt ett kvarts sekel sedan. Det var ett liv och ett kiv. En ledande politiker hävdade att miljömärkt el till kommunens fastigheter var orealistiskt eftersom det skulle krävas nya elledningar. En annan meddelade att källsortering var omöjligt eftersom inte alla hus hade källare. Han som sa det hette för övrigt KG Källerfors och var på många sätt en hedersknyffel.

Vi kallade honom KG Röd eftersom han var sosse. Det fanns en KG Blå också. Han var moderat. Också han på många sätt en hedersknyffel. Men förslag på att i detaljplaner skriva in att fastigheter skulle planeras för att i framtiden få bästa möjliga läge för solpaneler avslogs av alla KG:ar. 

Synd, tycker jag.

Jag tror nämligen att en fördel i framtiden är att vara så självförsörjande som möjligt när det gäller el. Krig och jävelskap kan ställa till det. Tänk om varenda politiker – från minsta nämnd i minsta kommun till Rosenbad – hade det i åtanke i stället för att se snopna ut när kriserna kommer.

Utifrån det perspektivet tycks det mig märkligt att politiker föreslår byggande av nya kärnkraftverk när drönare, missiler, krig och angrepp på energianläggningar håller på att normaliseras. 

Hur som helst kan Vingåker bli en solkommun. Om än i händerna på globala jättar.

Ett tips är att ta solen i egna händer.

Det finns andra svar än 42

 

 

Hur vore det om vi skulle tänka om. Göra fred till skolämne, inrätta fredsdepartement med fredsminister, återupprätta fredsforskning och diplomati samt våga ifrågasätta den krigskultur som invaderat politik, medier och normer.

Flummigt? Eller rent av överlevnadsstrategi?

I Liftarens guide till galaxen letar man efter svaret på allting. Man hittar svaret. Det är 42. I dagens debatt tycks militarisering och gigantisk upprustning vara det enda svaret. Det är lika dumt som att svaret är 42. Rent av flummigt.

Andra svar diskuteras inte. Vare sig inom politiken eller i medierna. Den beryktade åsiktskorridoren är trängre än någonsin. Korridorens sidodörrar är stängda. Den som ens försöker glänta på någon av dörrarna anklagas för att vara naiv – ja, till och med fientlig. 
Vi är illa ute, såväl säkerhetspolitiskt som intellektuellt om vi fortsätter så här.

Nog skulle vi behöva både bredda och fördjupa säkerhetspolitiska analyser. Låta fler än ”de som tycker rätt” höras som experter.

”42” är ett uselt svar. Det är inte bättre för att vartenda parti i riksdagen anammat det.

Vi som ser behovet av något annat, vart ska vi ta vägen? Ska vi bara bortse från säkerhetspolitiken som vore det vilken sakfråga som helst? Kanske är det så partistrateger tänker. Eller kommer någon partiledare/språkrör plötsligt att vidga och fördjupa debatten? Förmodligen inte. Den som försöker riskerar att kölhalas av de andra …

Trots att krig, krigsövningar och upprustning innebär gigantisk påfrestning på klimat och miljö.

Trots att de 5 procent av BNP som, enligt riksdagens partier, ska gå till försvaret utgör drygt 20 procent av statens utgifter och därmed tränger undan medel till skola, omsorg, vård och rättssystem.

Trots att vi blir del av den globala rustningsspiralen som steg för steg närmar sig det totala vanvettet.

Trots att vi tydligen anser oss behöva böja rygg och titta bort när den moderna västvärldens frontfigur Trump agerar som både mobbare och flåbuse.

Frågorna hopar sig. Har vi blivit säkrare genom DCA-avtalet med USA? Har vi blivit säkrare som medlem i Nato?

Vi som inte tror det, var ska vi ta vägen i höstens val? Vi som ser inlemmandet under USA som en säkerhetsrisk snarare än den säkerhetsgaranti som utlovades, vart ska vi ta vägen? 
Vi som är övertygade om – eller i vart fall på fullt allvar anar – att det finns andra svar än 42 …

Undrar om vi är många. Undrar om vi skulle bli fler om debatten tilläts, om någon ledande politiker haft modet att frångå den outtalade ordern om ”att vi alla ska vara eniga”.

Vi skulle behöva fredskunskap i skolan, fredsminister i regeringen och fredskultur i samhället. Vi skulle behöva återupprätta fredsforskning, fördjupa den säkerhetspolitiska debatten. Istället för att i formell enighet sitta på det sluttande planet på väg mot kollaps. Ropandes: ”Vi är dock eniga, det är en styrka!”

Miljöpartister har i alla fall möjlighet att gå med i en av partiet icke sanktionerad grupp som kallas Miljöpartister för fred och nedrustning (MPFN). Där vidhåller man snarast det som partiet stod för i dessa frågor före det att 42 smetades över hela samhället. Vackert så.

Stöd gärna tidningen Syre! Här kan du prenumerera. 

En rädd liten pojk i vuxna kläder

Alex Schulman har aldrig varit en favorit. Är aningen långsint när det gäller synen på sådana som skaffat sig en plattform genom att vara mobbare. När detta pimpas med att komma från känd familj så känns den surfvåg de far fram på mycket billig, rent av vulgär. 

Men, det ska erkännas, jag läser stundom hans korta krönikor i DN för att försöka förstå mig på varför han var en mobbare. Jag tror mig ha funnit svaret: han är en rädd och - om jag ska vara lite retorisk - ganska ämlig figur. 

Rädda fegisar blir lätt mobbare för att kravla sig upp över vattenytan för att kunna andas. Om ni förstår vad jag menar. Har träffat på flera av den sorten, även inom politiken. 

Det är märkligt att läsa allt som Alex Schulman tycks vara rädd för. Trots mogen ålder. Nu senaste meddelar han i DN att det är "spöklikt att öppna sitt sommarhus efter vintern". Och att han inte vill veta varför "ett djur grävt ett stort hål i gräsmattan". 

Han meddelar att han är rädd för att råttor gömmer sig bakom ett plank. Han ser musspillning och oroar sig för att bli galen. 

Han har redovisat hur han rycker i en lång växt och roten svarar... när det sprattlar till i gräset fem meter bort.så släpper han taget och "skriker rakt ut, i äckel och fasa."

Men, lelle pojk, vad är det med dig? Du låter till och med tårarna rinna över din egen godhet när du köpt fotbollstbiljetter (Sverige - Polen) till dina barn. Käre Alex, är du på riktigt, eller vårdar du ett nytt varumärke eftersom det tidigare (som mobbare) inte är så aptitligt längre...

Och sedan var det då den bisarra krönikan då Alex meddelar världen att en dam som sitter bredvid honom på tåget äter en äggmacka. Detta är för mycket för Alex. Han sneglar på den ätande kvinnan och vill gråta av äckel. "Det något nästan makalöst äckligt med just ägg", meddelar den gamle mobbaren. Han meddelar att resan är som ett dårhus och, innan tanken passerat de mer analytiska delarna av hjärnan, tänker jag att där hör han ju hemma. Dumt tänkt. Men lite roligt.

Varför just ägg? Kanske, visar det sig vid genomläsning av flera krönikor, för att hans pappa (den kände) gick ut och kokade ägg när han såg Vasaloppet på teve. Vasaloppet kan förstås reta Alex, ty en del har inte förberett sig tillräckligt, de är ena "jävla losers". 

Frun är, som det verkar, tidvis ett hatobjekt ty hon kan inte fylla en diskmaskin på det sätt som Alex anser vara det rimliga. Alex skriver: "Jag smyger fram, betraktar allt hon lämnat efter sig, kastrullerna och skålarna som ligger kvar i vasken. De smutsiga bordsytorna, klägget runt spisplattan. Varför gick hon bara? Och så tar jag en titt jag ner i diskmaskinen, ser all förödelse hon lämnat efter sig där." 

Varför meddela världen detta? DN pröjsar väl bra. Eller?

Ibland verkar frun lika obegriplig som curling, för Alex. Han meddelar att han inte fattar någonting men blivit besatt av stenarna. 

Delvis förlåter jag honom ty han tycks inte heller begripa sig på Mello. Vilket hedrar honom. Även en rädd liten pojk i vuxna kläder kan uppvisa en god sida... Ja, jäklar, han klagar på Guldbagge-galan och Trump också. Och Liberalernas nya ledare. 

Förövrigt är podden Alex och Sigge en av de mest avlyssnade, tydligen. Jag lyssnade några gånger och stod inte ut för pladdret om allt det fina med de produkter som sponsrade podden - blev bara för mycket, det lät så falskt så det saknade motstycke. Rent patetiskt var det när han berättade hur fantastiskt det var med Lendo. Hans bastu hade brunnit ner, och minsann fixade inte Lendo så han fick ett bra lån. Att killen lånade pengar för att bygga upp en bastu som kostar vad han tjänar på några veckors poddande och skrivande är ganska osannolikt. Omsättningen i Alex Schulman AB var häromåret 19 miljoner.

Alex Schulman har förresten i en krönika påstått att han minns ”snurrbollen Birger Schlaug som mest släpade sig runt och var glad och trött - varje gång man såg honom oroade man sig över om han fått nog sömn”.

Frågan är när han såg mig. Jag har i alla fall aldrig sett honom.

Det där med ”snurrboll” är ju lite kul, kanske är det en liten söt hämnd för att jag i en krönika för drygt 15 år sedan var ironisk över livet på Stureplan där Alex Schulman höll till.

Jag skrev i den krönikan: ”Här, i champagnegettot, finns de mest osannolika figurer som kan beskådas i detta land. Snorvalpar och nyrika glin som med föraktfull min uttalar sig om bönder, hemvårdare, kassörskor, småföretagare och andra som utgör grund för att samhället skall fungera.”

Men, visst, det är ju snällt att Alex Schulman oroade sig över min hälsa när han såg mig, om han nu gjorde det eller om det bara är minnesbilder sett ur ett dimmigt förflutet på Spy Bar.  Vad vet jag…

Torftig analys av SVT:s "säkerhetsreporter"

SVT:s "säkerhetsreporter" John Granlund pratar in en analys över krigshot i Arktis. "Stormakterna rustar för krig i Arktis", slår han fast. Och Sverige kan vara hotat. Om Ryssland "skulle vilja skydda sina styrkor på Kolahalvön".

Där tog "analysen" slut. Inte ett ord om hur DCA-avtalet i realiteten ger USA tillgång till baser i norra Sverige och därmed blir en del av "rustningen för krig". Inte ett ord i "analysen" om huruvida Sveriges intåg i Nato bidrar till att Sverige hamnat i ett sämre läge än innan. 

Analysen är så torftig att SVT borde skämmas. "Säkerhetsreporter" Granlund är onekligen del av den krigskultur där det gäller att blunda med ena ögat och säga det som ryms inom den rådande krigskulturen. 

Tilltro?

 

REZA PAHLAVI

Många, även iranska vänner, hoppas på den gamle shahens son. Som igår sa sig vara stolt över sin sin familjs historia. En rent vedervärdig historia. Det känns darrigt.  

Han vill dessutom att Israel och USA fortsätter att bomba Iran. I tron att regimen då skulle falla i takt med att landets infrastruktur, teatrar, skolor och bostäder bombas sönder och vanliga människor dör.

Bekymmersamt, försiktigt uttryckt.

Framtiden en möjlighet (bland flera)....

Ett nytt parti har bildats i Flen. Dess frontfigur meddelar att de "ser framtiden som en möjlighet". 

Glatt besked i en tid av Trump, Putin och Pål Jonson.

Örebro, Helsinborg, Härnösand och Tokalynga

 

Trädgårdstider

Vi har en stor trädgård. Så här på förvåren känns den oändlig. Var man står ser man sånt som bör åtgärdas, skötas, tas om hand. Sly som tränger in från skogen, brännässlor som tar sig fram i stenpartier, kvistar som blåst ner, odlingsbäddar som behöver omsorg, växthus som behöver lite vård, damm som vill bli ompysslad, grind som hojtar efter att målas, komposter som vill ha tillsyn, huggorm som ömsint men bestämt ska flyttas, stolpar som bör bytas ut, ett fönster som ska restaureras. Laga den lilla sprickan i reveteringen. Däckbyte. Utemöbler fram, cykelkedjor oljas, en takpanna bytas ut, en trall bör oljas, bryggan sjösättas. Kaffe drickas i sol. Såddar förberedas. Vi har fullt upp. Värk lite varstans. Hej och hå. 

Se upp, ni tappar trovärdighet

Vem ska man tro på? Frågan infinner sig ganska ofta. Och det är farligt. Särskilt i tider av oro, kris eller krig. 

Man ska inte sprida rykten, se upp för påverkanskampanjer.

Nog finns synnerliga skäl att kritisera Putin och Ryssland. Det allt mer vulgära anfallskriget i Ukraina är ett av skälen. "Spökflottan" en annan. Auktoritärt styre, ett tredje. Osv.

Falska eller vinklade nyheter tillhör de politiskt auktoritära staternas principer. Det är illa när svenska medier kör nyheter och analyser i liknande anda.

Minns hur grotesk vinklingen var när Nordstream sprängdes. Ryssarna hade spängt sina egna gasledningar. Hette det. På raderna och emellan. Självfallet var det ukrainska intressen som sprängde, helt rimligt. Sverige slutade utreda, när det började bli jobbigt. Tyska myndigheter avslöjade hur det var.

När drönare för en tid sedam kraschade i Estland och Lettland så meddelades med automatik ut att det var ryska drönare. Trots att allt talade för att det var några av de ukrainska på väg mot mål i Ryssland som hamnat fel. Vilket det också var. 

I krigskulturen är det inte så noga...

Jag tror att vi är illa ute om de stora medierna kör på autopilot, drar slutsatser som är mer retoriska än sökande, mer i linje med hur det "borde vara" än med hur det är. 

Om krisen och kriget kommer hit på allvar - vem i hela friden ska man lita på?

Som försvarare av public service känns det allt annat än bekvämt när också de väljer bort kritisk analys. 

Fastnat... one night

Av outgrundlig  - eller av högst rimlig? - anledning dyker en del låtar upp i huvudet och går på reapeat. Den här har invaderat senaste dagarna: 

Så förbannad... antikt inlägg...

Ett debattinlägg från 2020. Antikt, således:

"Ursäkta, men jag är så förbannad. Att försöka föra ett samtal om faran i att bygga sårbara globaliserade komplexa system som bygger på idén om evig ekonomisk tillväxt har varit som att tala med fyrkantiga stenar. Vi måste lära oss skapa system som inte är beroende av ständigt ökande produktion och konsumtion - om inte annat så borde väl ändå var och en begripa det nu. Alla borde begripit det redan efter senaste "ekonomiska krisen". Och var så säker: det kommer flera.

Samma "ekonomiexperter", samma ekonomijournalister och samma ledarkommentatorer som påhejat och påskyndat den naiva globaliseringen, frihandelsfundamentalism och idén om evig ekonomisk tillväxt sitter nu som experter och uttalar sig som om de inte varit ansvarig för den utveckling som skett.

Samma "experter" och politiker som ironiserat över de som krävt att vi måste bygga robusta system som inte gjort sig beroende av evig tillväxt sitter nu och lägger pannan i djupa veck och låtsas att de inte deltagit i den utveckling som gjort oss sårbara när kortsiktighetens förbannelse fått råda.

Som om de skulle vara överraskade av att globaliseringen allt mer kommit att innebära "faller en så faller alla". 

Vi som hävdat att det måste finnas balans mellan självtillit och globalisering har avspisats som omoderna eftersom vi inte tror på den naiva föreställningen om "den globala byn". Vi som hävdat att mångfald är en styrka såväl i natur och kultur som i näringsliv och ekonomiska systembyggen har ansetts som mindre vetande av "experter". Dessa figurer har varit så marinerade av en naiv världsbild att de uppträtt på samma sätt som de som med iver hävdade att jorden var platt. 

Varför byts dom inte ut? Svaret är lika enkelt som pinsamt: alla tolvtaggare i ekonomi- politiker och- mediekåren har varit  delaktigt i att såväl skapa det sårbara samhället som att förlöjliga kritiker av detsamma. De sitter i samma båt. Journalister och nyhetsankare som uttalar att "experten" konstaterar medan tillväxt- och globaliseringskritiker påstår. Och nu klappar de varandra på ryggen igen som om ingenting hänt. Det är förfärande. 

Att påtala detta kallas av samma figurer för populism - "att måla upp motsättningar mellan folket och eliterna". Genom att nedsättande avfärda det som "populism" för att få tyst på kritik beter de sig, utan att själva fatta det kanske, som de auktoritära ledare som de annars med rätta avskyr. 

Putins, ayatollors och Orbáns försök att tysta kritiska röster är vedervärdiga - de som försöker skrämma kritiker av globalisering och tillväxtfundamentalism till tystnad är förvisso av annat art men befinner sig inom samma härad. 

Ni som återfinns i denna härad kan ta varandra i hand hur obehagligt ni än känner att det är - tittar ni på varandra så är det delvis som att se er själva i en spegel.

Ni som tigit och samtyckt - trots att ni vetat bättre - för att ni då erbjudits plats under kristallkronorna kan delta i handskakningen. Skäms! Ingen nämnd, men heller ingen glömd. Hur ska jag kunna känna förtroende för er även om ni nu, när det känns mindre besvärande, kommer ut som ert bättre jag? Att samtala med er har varit som att tala med fyrkantiga stenar. Om ni ens ställt er till förfogande för samtal i en tid då det var mer personligt lönsamt att ironisera och ta avstånd.

Ursäkta utbrottet. Men det kom från hjärtat."

Slut citat. Läser gör övrigt om en annan gamling, Pepi II. Intressant med gammal historia. 

Problemet...

Problemet är inte Tidöregeringen, den kan röstas bort. Problemet är att alternativet är en S-ledd regering med Damberg som finansminister, Hultqvist som försvarsminister och Centern som livlina.

De två blocken synes därmed i realiteten, bortom retorik och oneliners, färdas på samma motorväg, mot liknande mål om än i olika filer.