Så har jag då kommit dithän i mitt liv att det är dags att döstäda arbetsrummet. Det är en konst att inte låta nostalgin ta över, att inte sätta sig timme efter timme mentalt nersjunken i pärmar, anteckningsböcker, arbetsmaterial, utkast...
Att sortera ut bland tusentalet fackböcker från närmare 50 års "arbete" som tyckare, opinionsbildare, programledare, föredragshållare och nördig politiker känns som en ganska omskakande virvel ner i tider och känslor som roterat medan sanden runnit från den övre till den undre behållaren i timglaset. När memoarerna (Medan sanden rinner) väl kom ut i bokform blev det dags att rensa. Dörensa. Arkiv till bränning, böcker till pappersåtervinning och i bästa fall till ortens second hand.
Förra gången jag rensade arkiv var från riksdagsrummet. Det var drygt 25 år sedan. Det kördes hem. Bilen full. Efter några år på vinden brändes det i en majbrasa som en sorts befrielseakt.
Så nu har delar av livet gått upp i rök annat ligger i sopsäckar, kassar och kartonger inför transport till en annan form av kremering. Hårddiskar ska tömmas, disketter krossas, ettor och nollor utraderas.
Det är en konst att inte fastna i nostalgins klor, börja lusläsa, kolla vad som strukits under i böcker. Jag behärskar inte konsten.
Minns hur vi döstädade Lenas morfars verkstad. Han skulle lämna allt för att flytta in på äldreboende. Han satt nästan lamslagen och betraktade hur allt sorterades. En del tog vi hem. Finns i vår verkstad. Svårt att kasta.
När sanden i ens timglas runnit länge blir det dags att göra det man vant sig vid en sista gång. Skriver i memoarerna så här:
"Partiledardebatten gick ganska bra, mer än godkänt i vart fall. Det kändes dessutom skönt att det var den sista. Allt man gör blir en gång den sista. Jag tänker ganska ofta på att det en dag blir den sista jag låser dörren till vårt hus, sista gången jag vaknar hemma, sista gången jag äter frukost med Lena, sista gången jag messar mina barn, sista gången jag träffar barnbarnen. Men mest ser jag bilden framför mig av att stänga och låsa dörren en sista gång, vandra de tunga stegen, lämna huset. Kanske för att förflyttas till ett äldreboende. Om det nu inte blir direkt till frysrummet i väntan på att atomerna ska återgå till kretsloppet. Minska klimatavtrycket, om man ser det från den sidan. Och så småningom ge andra människor möjlighet att bo bra i ett ganska välskött hus med utsikt över en fjärd där lommen låter och isar ömsom lägger sig, ömsom går upp. Eller om det bara blir sommarhus som stillsamt förfaller medan slyet anfaller och äter sig in i trädgårdsland och växthus."





















.png)

















.png)

