Ända in i kaklet?

Läs inte det här om du vill ha en positiv och glad dag. Knorren är deppig. Och resan till knorren inte bättre den.

Läser det gång på gång. I medier, i rapporter. Det fattas ungefär 300 000 människor på slagfälten för  Ukraina. Eller som det heter: Ukraina har ett underskott på 300 000 soldater. Skälen är att så många dör och lemlästas, många har flytt landet, en del försöker hålla sig undan och regeringen har uppfattningen att det vore skadligt för Ukraina att sänka mobiliseringsåldern så att allt färre hinner bilda familj för att upprätthålla nationen. 

I EU köper vi vapen från USA som kan slussas till Ukraina. Men soldater skickar vi inte. Inte minst av inrikespolitiska skäl. Men också säkerhetspolitiska skäl. Och av bekväma skäl, vi skulle riskera att omedelbart få avsluta affärerna med Ryssland när det gäller import av olja, gas och konstgödsel. Vi köper ju sådant och finansierar därmed det krig som Ryssland ägnar sig åt. Vi köper för vår bekvämlighets skull, vi i EU. 

För övrigt tog det mer än ett år innan Sverige slutade direktimportera flytande fossilgas från Ryssland. Till Nynäshamn kom lasterna som stödde krigskassan. Svenska Freds och Miljöpartiet hade redan från krigets början krävt importstopp. Regeringen ansåg att bekvämlighet var viktigare. Så vilka är det som varit trovärdiga?

Ska vi kalla det hyckleri? Förräderi? Skam? 

Kriget fortsätter, ryssarna förlorar än fler genom död och lemlästning. Men tillgången till levande kroppar att skicka in i döden är större. Genom vår vurm för bekvämlighet är vi med och bekostar deras soldatlöner, begravningsbidrag och överlevnadspension till änkor. 

Kan vi vara överens om att världen är galen? 

För övrigt närmar sig kriget våra breddgrader. Ukrainska drönare spränger oljedepåer nära finska gränsen, utvecklingen av vapen är formidabel... Och Trump och Israel har satt Mellanöstern i brand. Vi sitter på det sluttande planet där den militära logiken lätt blir självgående. Det ena ger det andra. Plötsligt kan det löpa amok. 

Så ta vara på våren, det finns en del som tyder på att det inte blir så många fler. Fred är omodernt. Fredsforskning töntigt. Diplomati för kärringar. Gud är med oss, meddelas desperat från alla potentater.

En del av oss närstående lär stå i givakt ända in i kaklet. 

 

Ack, liberaler...

 

Kunde inte låta bli att följa Liberalernas digitala landsmöte. Det var det värsta demokratiska haveri jag sett i svensk politik. "Teknikstrul" hette det. Det var värre än så. Det var kaos, förnedring och slutade med att Mohamsson bara fick 95 röster till stöd. En föreställning värd Monty Phyton.

Det sägs att Liberalerna är lärarnas parti...

Stackars skolan i så fall... 

Presidiet. 

Så skapar USA kaos

Så kan det sammanfattas  - och ingenting har Natos mäktigaste land lärt... inte heller har sex partier i riksdagen lärt nör de drev fram inte minst DCA-avtalet med USA.

Musik mot minor på söndag

Personminor är ohyggliga vapen som inte gör skillnad på soldater och civila. Långt efter att en konflikt lagt sig, ligger minor kvar i marken.  

Av alla som drabbas av personminor är majoriteten civila och hälften av dessa barn. 1999 trädde ett förbud i kraft, med Sverige som en av de drygt 160 anslutna staterna. 

Nu pågår diskussion om att Sverige ska tillåta minor igen. Man hänvisar till att Ukraina använder minor för att stoppa ryssarna. Ryssarna använder det för att stoppa ukrainare.  

Det vore rent anskrämligt om Sverige skulle tillåta minutläggning igen. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna är de partier som framför sådant.

Det är ungefär som att en del anser att Sverige också "måste komma på kartan"... Sverige har ingen landgräns mot Ryssland, så även det militära argumentet är darrigt.

På söndag blir det musik mot minor. Musikens Hus. Katrineholm.

1949 års män och kvinnor sprattlar vidare

– Det är smickrande att Simona Mohamsson och Liberalernas ledning vill att jag ska hjälpa till i det här läget. Opinionsläget vi befinner oss i är väldigt prekärt, säger Lars Leijonborg.(DN)

Ser att min gamla årskamrat - tillika politiska motståndare - Lars Leijonborg ställer sig till förfogande för att hjälpa in Sverigedemokraterna i en högerregering. Han tackade jag när Simona Mohamsson bad honom ställa upp på en av Liberalernas lista till riksdagen. 

1949 års män och kvinnor sprattlar vidare. 

Göra Persson lättar ibland från sitt lugna liv för att uttala sig med sävlig röst och tunga argument, Carl Bildt är mer uppburen och syns titt som tätt i teve med både ironiska kommentarer och skorrande r, Gudrun Schyman, född på gränsen till 49,  avverkar parti efter parti (Vänsterpartiet, Feministisk Initiativ, Klimatalliansen) och själv bloggar jag varje dag sedan 2007 förutom en del föreläsningar och bokskrivande. 

Kanske mången ställer sig frågan: kan dom inte hålla käften? Svar: Nej. 

"Dagordning från helvetet" och konsten att titta på sin egen navel

Det är dags för EU:s toppmöte i Bryssel, med en dagordning som vore den från helvetet. Sägs det med viss rätta. Det är klimatkris, krig och desperata ledare lite varstans i världen. Men så har vi det där med naveln också. 

Medan krigen blir alltmer absurda, kvarter som utplånas, sjukhus som bombas, städer som sprängs och mark som översvämmas av minor, fallna drönare och lik så tycks "vår" stora oro vara höjda bensin- och oljepriser pimpat med ökande elpriser. 

Det meddelas i medierna att vi kanske inte kan flyga på semestrar som "vi" vant oss vid, att maten kan bli dyrare (och utgöra en lika stor del av hushållens kostnader som på på 70-talet då "vi" ännu inte vant oss vid att konsumera så mycket mer än det nödvändiga).

Vår oro för att inte kunna flyga, överkonsumera och bära oss åt tycks vara större än oron över att miljoner flyr från sina hem, att städer står i brand. Ekonomer, i vart fall de mest inkrökta och mest hyllade, bekymrar sig mer över börser än över krigets direkt följder. 

Nej, det är inte synd om oss som tvingas dra in på överkonsumtion och livsstil som är bisarrt ohållbar, det handlar i grunden bara om att vad vi vant oss vid som normalitet snarast är "civilisationens" största sjukdom. 

Ska vi klara oss i framtiden så är den bästa försäkringen att vi har en rättfärdig fördelning - vilket innebär att ta från de rika och ge till de fattiga och mindre bemedlade - och inser att vi måste lämna ekonomismens vanvett och börja krama begrepp som solidaritet, tillräcklighet och gemenskap. 

Vi kan ju peppa det med att försöka ta oss ur den krigskultur som tagit så mycket strupgrepp på ledande politiker att det verkar som om syretillförseln till hjärnorna avtagit.

Låtom oss bedja om sans och måtta, långa tankar och synvidgor. Frågan är bara till vem, vad eller vilka vi ska rikta bönen. Gudarna verkar ju antingen vara döda, trötta eller onda. Det är nog så att vi ska rikta bönen till oss själva, var och en. Amen.

Förklarar existensen av Trump?

Aha, nu förstår jag...

 

Liberalerna Mohamsson och Ziirinovskij

Partistyrelsen i Liberalerna kände inte till vad partiledaren Simona Mohamsson "förhandlat" fram och beslutat att offentliggöra.

På söndagskvällen höll partiet ett informationsmöte där över 700 medlemmar deltog utan att kunna säga något, utan  att kunna chatta. De skulle få information om vad de skulle tycka.

Detta är Liberalerna av idag. Ett parti utan ryggrad. Och utan tillstymmelse av interndemokrati. 

Låt mig påminna om Rysslands liberaldemokratiska parti, som leddes av Vladimir Ziirinovskij fram till sin död 2022. 

Han var också ointressersd av interndemokrati. Och hade fäbless för gamla nazister.

Det här bugar Kristersson och Andersson för... Stolta?

https://youtu.be/yMwHqrqc7SQ?is=7duzW8mLaY0R2x7k

Det här är från Vita Husets videokanal. Därmed från Natos dominerande och ledande part. Är Ulf Kristersson och Magdalena Andersson stolta över medlemskapet? Känns det bra att vara del av denna krigskultur som reducerar verkligheten till ett krigsspel?

Eller varför inte betrakta denna från Trumps egen kanal för att förstå vad vi numera är del av:

https://youtube.com/shorts/y-L_vrCqkRU?is=QUwKaKUJWgvjgeoF

 Är DCA-avtalet, som Sverige har med USA, verkligen rimligt? Genom detta bidrar vi till att legitimera den här typen av pubertal krigskultur från Vita Huset. 

Sveriges försvarsminister besöker USA:s krigsminister.

Alexander Bard...

Ja, men då så...

Besök med nostalgi och ångest för att Centern blir Magdas tilltungg

Besök häromdagen. Det blir så ibland. Att ännu varande och före detta miljöpartister hälsar på. Extra roligt när de kommer i klump, så att säga. 

Blir en del nostalgiskt prat, en del minnen hitan och ditan, en del om det som sker nu och en del som skulle kunna ske i framtiden. En del är besvikna, andra ännu lite hoppfulla, en del vet inte riktigt vad de ska rösta på om ett halvår, andra suckar på temat "minst dåligt" och en del vill bilda nytt parti. En del är positivt överraskade av att Daniel Helldén internt tycks vara en radikal herre, en del är mycket nöjda över partiets förslag för fler elbilar som fler har råd med, andra suckar och pekar på att också det är ohållbart med tanke på hela det metallflöde med gruvor och allt som måste till. 

Alla tycks vara förbannade på Tidöpartierna, tvivlande på sossarna och oroliga för att Centerns ekonomiska politik kommer att väga tungt när Magdalena Andersson ska bilda en rödgrön regering. Om hon nu tänker göra det med tanke på hur mycket lättare det vore att bilda regering med moderaterna, kanske med Centern som tilltugg. 

Livet går vidare, bomberna faller, debatterna i teve tycks bli dummare och dummare men snart är det vår.  

Norges utrikesminister ger raka svar i 30 minuter

Se och njut av 30 minuter! 

Varför kan ingen enda ledande svensk politiker vara så tydlig, så rak, så redigt analyserande. Inga undanglidande floskler. 

Jakt på lodjur

Så har då jakten på lodjur varit igång ett tag. Med överklagan och inhibering och... Så jag håller koll på stenen. Lodjurstenen. Den finns precis vid tomtgränsen. 

På den satt ett lodjur och tittade på mig när jag räfsade i trädgården. 

Jakt på lodjur. Ett fullständigt bisarr jakt.

Jag har svårt att fatta hur det kan uppstå så stor glädje att skjuta ett lodjur. En sån eufori, som med stolthet, visas upp i filmen nedan. 

Men det är klart, varför skulle jag kunna fatta allt?

Det mest bisarra är hur de som skjuter upplever sig som modiga, som duktiga. Hur modigt och duktigt kan det vara att stå bakom ett gevär och skjuta ett djur som inte har ett gevär att försvara sig med? Jag fattar inte. Men, som sagt, alla kan inte fatta allt.

Den som lyssnar noga hör hur lodjuret i trädet flämtar, katter gör det när de är stressade. De härsar. Kanske finns det sådana som tycker att det är häftigt att stressa fram det där flämtandet. Jag förstår inte.

Som sagt, alla kan inte fatta allt. 

Men det handlar väl om makt, att med ett gevär sikta på någon som ska dö. Och lagligt är det ju, till skillnad från att skjuta en människa. Det är inte så att lodjur skjuts för köttets skull, för att ge människor mat. Vilket är fallet med hjort, rådjur och älg. Så det kan jag förstå. Och vildsvin.

En del tror att vi som bor på landet i princip hatar rovdjur. Så är det inte. Det är en föreställning. Många av oss som bor på landet har valt det därför att det är... landet. Med skogar, fält och djur. Även rovdjur.

Antingen ser oss som gäster i djurens hem. Eller också ser vi djuren som inkräktare i vårt hem. Vårt. Allt är vårt. Människan är härskare som med stolthet och glädje kan skjuta ett lodjur som inte kan försvara sig, som sitter där och härskar av stress. Pang. Död. Eller i vart fall skadeskjuten. Så duktigt, så modigt, så roligt. Och jag fattar inte ett skit...

Flera hundra utländska jägare är dessutom inbjudna till denna troféjakt. 

Här kan du se en snutt om det jag inte fattar:

Smäller på söndag

 Sitter och äter sen frukost, Lena och jag läser tidningar och småpratar om det vi läser, plötsligt muttrar jag "på söndag smäller det" och Lena frågar "vad ska Trump hitta på då?" Smällen jag tänkte på var kvartsfinalen i svenska cupen i fotboll. Hammarby - Djurgården. 

Apropå smällar:

 

 

DN är lite pigga på kärnvapen. Att öppna upp för kärnvapen beskrivs som "intellektuell rörlighet". DN:s ledarsida vill att Sverige ingår en kärnvapenallians med Emanuel Macron. Han har ju erbjudit det.

Det gäller, enligt DN, att skynda på för snart kan Marine Le Pen var president och hon skulle nog inte vara lika generös... 

 

Så det bästa vore om hon liksom redan sitta fast i avtalet.

DN ser tydligen inga problem med att Sverige skulle samverka med extremhöger i Frankrike om kärnvapen. Det kan förstås beskrivas som intellektuell rörlighet. Eller snarare intellektuell rörighet. 

 

Får vi inte kärnvapen med Frankrike så ökar incitamenten för egna kärnvapen, meddelar DN lättsamt.

 

Kärnvapen normaliseras i den svenska debatten. Steg för steg. Till och med Miljöpartiets ledamot i riksdagens försvarsutskott har berikats med intellektuell rörlighet och anser att det är bra att Sverige skall samarbeta i kärnvapenövningar inom Nato. Något partiet sa nej till före valet. Är rörligheten intellektuell?

Hade någon vid Miljöpartiets bildande hävdat att det vore bra att delta i kärnvapenövningar så hade snarast uteslutning varit aktuell. Det hade brutit mot hela den gröna grundidén. Och ändå levde vi mitt i det kalla kriget, men kärnvapenhot och allt. Men någon polka blev det inte i alla fall. Tankarna räckte längre än så.

Men nu råder det sluttande planets logik. Och alla ska med... Vi får hoppas att den smällen inte inträffar på söndag.

Om SD, hijab och Kjöller

Det är inte varje dag, vecka eller ens år jag citerar Hanna Kjöller som skriver i SvD som kolumnist. Nu är det dags... 

"För ett par veckor tyckte jag mig höra ett radioinslag där sverigedemokraten Jessica Stegrud lanserade en idé om att minska personalstyrkan inom vård, skola, omsorg och bibliotek med sisådär tio procent. Sa hon verkligen det? Ett par dagar senare försöker jag utan framgång att leta mig tillbaka till inslaget. Så jag skriver till SD:s presstjänst för att fråga om jag verkligen hörde rätt. Och får bekräftat, att jo, det gjorde jag.

Det är naturligtvis inte som en neddragning förslaget presenteras. Utan som ”ett slöjförbud (även hijab) för anställda inom all offentlig (skattefinansierad) verksamhet”, som det står i svaret från SD. Inom den högspecialiserade sjukhusvården arbetar jag med flera av de kvinnor som enligt SD inte bör vara där. De hittas bland städare, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Säkert också bland anställda på lönekontor, it-support, HR, ekonomiavdelning och alla andra verksamheter som jag inte kommer i kontakt med mer än telefonledes. Men även där är alltså sjalen, enligt SD, så störande att de inte kan vara anställda. Eller i alla fall bli anställda

För svaret från SD är kort och rymmer inget svar om huruvida förbudet bara skulle gälla vid nyanställningar eller om även redan anställda skulle rensas bort. Inte heller finns någon beräkning av vad det i så fall skulle kosta i utköp, eftersom val av huvudbonad inte utgör skäl för uppsägning. Jag saknar även analysen av hur många nuvarande och blivande anställda som man bedömer att regioner och kommuner kommer att förlora, alternativt inte kommer att kunna rekrytera.

Låt mig påminna om att vi alltså inte pratar om niqab eller burka, heltäckande plagg där man inte ser ansiktet, och som på sjukhus skulle vara en omöjlig klädsel såväl ur ett hygienperspektiv som den begränsning till kontakt som ett täckt ansikte innebär. Religiös klädsel, rånarluva eller mc-hjälm spelar ingen roll. I skolan, liksom på bibliotek och inom vård och omsorg, finns ett osvikligt värde av att se människors ansikten.

Den diskussion om långärmat inom vården som blossade upp för något decennium sedan är numera stendöd. Eftersom man måste kunna tvätta och sprita sina händer långt upp på armarna, och undvika att flytta över bakterier från en patient till en annan vid omvårdnad, är det en icke-fråga. Alla jobbar i kortärmat. Även läkarna som tidigare utmärkte sig genom sina vita, långärmade rockar.

En kirurgbekant berättade att de hårt knutna hijaberna, där allt hår samlats innanför sjalen, vållade debatt när de först dök upp på sjukhuset. Ohygieniskt, var beskedet, ända tills man kom på att även infödda lintottar tvingades packa in håret på operationssalarna. Och om det gjordes av hygienskäl, hur kunde det då vara ohygieniskt om samma sak gjordes av religiösa eller kulturella skäl. Så man fick backa.

En välvillig tolkning av SD:s förbudsidé skulle kunna vara att man värnar kvinnornas självständighet. Att man ser hijaben som ett uttryck för ett patriarkalt förtryck och att man vill hjälpa till att ”frigöra” kvinnorna. Då kan de inte ha träffat så värst många av de stolta, starka, självständiga och högutbildade kvinnor som jag jobbar med.

Dessutom framstår det som tämligen magstarkt att det parti som har lägst andel högutbildade, både bland riksdagsledamöter och väljare, ska förklara för kvinnor som tragglat sig igenom en av Sveriges mest prestigefyllda utbildningar att de trots sina många utbildningsår inte begriper sitt eget bästa.

Och hur ska man förresten göra med intagningen till läkarprogrammet och utbildningar till psykolog, fysioterapeut, dietist, kurator, ekonom, jurist, civilingenjör, HR och tja, alla andra utbildningar som kan ligga till grund för en tjänst inom offentlig sektor? Ska man förbjuda sjaletten redan där? Om inte, hur smart är det att lägga ett par miljoner av skattebetalarnas pengar på att utbilda en läkare för att sedan förvägra samma skattebetalare att skörda frukterna av sin investering?

Bland läkare med specialistkompetens är 37 procent födda utanför Sverige. På tandläkarprogrammet uppgår andelen med utländsk bakgrund till 57 procent. Alla är förvisso inte kvinnor, och alla bär inte sjal. Men tillräckligt många för att definiera SD:s idé om ett slöjförbud som ett samhällsekonomiskt självskadebeteende.

Kanske tänker SD att ett förbud leder till att anställda bara säger okej och tar av sjaletten. Dream on, säger jag. Förbud mot nagellack, smycken, armbandsur och långärmat köper vi alla eftersom det kan motiveras ur ett verksamhetsperspektiv. Men ett emotionellt grundat förbud mot hijab signalerar krav på underkastelse.

Lika lite som andra anställda skulle svälja ett krav på att jobba topless, tror jag att mina hårdöljande kollegor skulle acceptera att ta av sig något på befallning. Snarare skulle de leta efter nya jobb hos privata arbetsgivare som kan tänkas lägga större vikt vid vad en sökande har i huvudet – än på huvudet.

Så grattis digitala vårdgivare i guldgrävarbranschen! Ni som snarare än att hjälpa sjuka, kapitaliserar på människors hälsoångest och obehagsintolerans. Ni som sannolikt genererar mer ohälsa än hälsa genom att medikalisera skavanker, skörhet och övergående infektioner. Ni som hellre strävar mot maximal kundtillfredsställelse än värnar och högtidlighåller principen om vård efter behov. Ni som gräver stora hål i regionernas sjukvårdsbudgetar genom kryphålskreativa affärsupplägg som tvingar regionerna att betala för överflödsvård av unga storstadsbor.

Om sverigedemokrater får som de vill, kan både ni och era aktieägare glädjas åt hur många medarbetare ni kan rekrytera ur den personalpool där det framöver kommer att simma massvis av superspecialister för er att bara håva in. Alltmedan sjukhusen dräneras på kompetenta medarbetare."

Min gamle trätobroder Thomas

Året var 2010

Och nu.

Thomas Idergard. Vi satt många år tillsammans i SVT:s Nyhetspanel som ingick på fredagar i Gomorron Sverige. Det var roligt. Thomas var smått galen, tyckte jag. Men trevlig. Ofta nya kläder, svepande uttalande om att miljö och klimat inte var så viktigt, flyg och far så mycket du vill, kör hårt. Han var moderat, före detta ordförande i ungdomsförbundet. 

Vi satt ofta kvar, tillsammans med den tredje panelisten, Ursual Berge och pratade efter tevesändningen. Han var högerytter, hon var vänsterinner.

Vi pratade om politik, krig och fred och... allt mer om religion. Trevligt, lyssnande och ofta spännande. Kul att gilla någon med så motsatt uppfattning.

Thomas är nu präst i katolska kyrkan. Jag läser ibland de predikningar han lägger ut på sociala medier - jag tycker mig inse att han gått från ytterlighet till ytterlighet. Hans predikningar tycks mig teoretiska och ibland obegripliga - Thomas som knappast var auktoritetstroende tycks nu så troende på hur kyrkan tolkar orden i Bibeln så det känns helt obegripligt för en sån icke-troende som jag. 

Han ogillar att Svenska Kyrkan "är politisk", betonar att Bibeln inte är ett partiprogram och att det inte är givet att skriften menar att vi ska ha det, som i debatten, kallas generös flyktingmottagning. Det är så jag tolkar min gamle trätobroder. Han deltar i poddar som jag undrar om i vart fall förre påven (Franciskus) uppskattat. Men vad vet jag om det...

Jag har alltid varit intresserad av religion, hade högsta betyg i det ämnet då jag gick ut gymnasiet. Med stora undrande ögon studerade jag mer än vad läraren krävde och blev allt mer förvånad över hur människor kan tro på en det ena än det andra. Och hur man kan ägna petimätertolkningar av skrifter som vore det någon guds ord. Är lika förvånad idag. 

Min uppfattning är att religioner skapar mer elände än reda som verktyg för makthavare av alla de sorter. Och nog ryms hyckleri i alltihopa, och rädsla, och maktbegär, och dumhet, och vansinne, och idéer som leder till ett rent helvete på jorden.

De som fällde atombomberna fick kyrkans välsignelse innan flygningen.

Suffragetter och kvinnodag - och nu då?

Internationella kvinnodagen. Den 8 mars. En dag att minnas demokratins framväxt. 

Avgörande för demokratins framgång var kvinnors kamp för rösträtt. Även våldsam kamp. Den utspelade sig inte minst i England för drygt 100 år sedan. Likvärdig rösträtt infördes där först år 1928. För bara fyra generationer sedan. Ett extra tack till suffragetterna. 

FÖR "GAPIGA"
I Sverige tog kvinnorörelsens ledande avstånd från suffragetterna. Man ansåg att dessa var gapiga och förfärliga. En av de få som försvarade dem var Elin Wägner, som kom att skriva romanen Pennskaftet. Den handlar om kvinnors, och en del mäns, kamp för allmän rösträtt.

Den svenska debatten var inte lätt. Kyrkan hade makt. Kyrkoherde Henrik Ringius var en av dem som formulerade en allmän uppfattning. Han skrev i ett debattinlägg: ”Kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen.”

Ringius var inte ensam. Från predikostolar över snart sagt hela landet predikades samma budskap.

NEUTRUM
Kvinnor som tog kampen för jämlikhet beskrevs som neutrum, en tanke som utvecklades i en av den tidens stora boksuccéer, Det tredje könet av Ernst von Wolzogen. Han skrev om dessa kvinnor:

”Dessa urvattnade manliga själar i smaklösa kvinnohöljen, vilka satt en omotiverad stolthet i att ha dödat kvinnans längtan inom sig och vilka försumma sina plikter mot naturen genom att svärma för att grundlägga åt sig rättigheter inom samhället. Arma själar i skärselden, för vilka ingen bedjer… Sådant är detta tredje kön…”

Hjalmar Söderberg var inte bättre han. I sin bok Hjärtats oro meddelar han inte bara att kvinnor som ville ha rösträtt var fula utan också att de var ”som små barn när det gäller politik”. Själv hade han aldrig träffat någon kvinnlig kvinna som brytt sig om rösträtt...

ETT OTING
I tidskriften Strix, som var ett veckoblad där många ur den tidens kulturetablissemang skrev, kunde man läsa hur Albert Engström ansåg att kvinnor som engagerade sig politiskt var ”ett oting som bör klippa sitt hår och tala i bas.”

Kyrkan, kulturfolket… Politiskt då? Många är de liberaler och socialister som gärna vill ta åt sig äran för att Sverige fick kvinnlig rösträtt. Men svenska liberaler och socialister var sega. 

Sverige var sist i Norden att införa kvinnlig rösträtt.

HINKE
På Socialdemokraternas kongress år 1905 avslogs, med stöd av Hjalmar Branting, kravet på kvinnlig rösträtt med 96 mot 66. Frågan om kvinnlig rösträtt fick inte stå i vägen för annat – männens rättigheter nämligen. Ungsocialisterna blev förbannade, den mest framträdande (Hinke Bergegren) uteslöts så småningom ur partiet.

ÄVEN LIBERALER DARRADE
Även liberalerna darrade på manschetten. När den liberale statsministern Karl Staaf år 1905 fick motta en petition med 130 underskrifter av välkända kulturpersonligheter – bland andra Selma Lagerlöf – så svarade han med att frågan inte var mogen. 

Skulle man nu dra med sig kvinnorna så skulle det hota en rösträttsreform för ”ansvariga medborgare”.

År 1909 ramlade det ut ett riksdagsbeslut om allmän rösträtt för just dessa. Med ”ansvarsfulla medborgare” menades de som inte var fattiga, värnpliktsvägrare eller kvinnor.

Men, till slut, år 1921 fick också kvinnor rösta i val till riksdagen. 

Socialbidragstagare, främst ensamstående mödrar, fick vänta ända till 1945. Romer till 1959.

ALLMÄN OCH LIKA
1989 fick även "psykiskt handikappade och utvecklingsstörda” rösträtt. Det var då, först då, vi fick lika och allmän rösträtt i Sverige. När det offentliga Sverige för några år sedan firade hundra år av "allmän och lika rösträtt" ljög man.

Nu har vi det som kallas politisk demokrati. Den omsluts allt mer av en växande icke-demokrati inom ekonomin.

Suffragetterna gjorde ett grovjobb för demokratin. Ett sådant uppdrag väntar också i idag. När demokratin är under attack. När den nya tidens klaner - med gigantisk rikedom  - växer fram i den sentida globaliserade kapitalismen famn. 

Behöver vi inte en ny tids suffragetter? Är inte "våra politiker" alltför rädda att tala klartext? Sitter inte också riksdagen på det sluttande planet?

Ett jävla tjat... och lite till

 

Världen tycks galen... Militariseringen sprider sig, plötsligt finns kärnvapen på den svenska debatten medan diplomater och fredsförhandlare är arbetslösa. Vi sitter på ett sluttande plan och måste börja tänka längre istället för att lalla med. Vi behöver ett jävla tjat om fred.

 

Bokens titel kom till när jag hörde två äldre män med alltmer upprörda och höga röster på ett tåg diskuterande krig och fred, kärnvapen och krigskultur. Den ena blev till slut ilsken på den andre och utropade upprört: "Ja, men, det var ett jävla tjat om fred...".

 

Boken ges ut av Verbal förlag:

OCH SÅ LITE AV FÖLJDERNA AV ETT KRIG:
Strandsatt. Ordet har jag hört till förbannelse, de senaste dagarna. Vuxna människor - inte minst unga vuxna- intervjuas på temat "strandsatt". Inte utan mat eller tak över huvudet, men semestern har drabbats av följderna av krig. En föga trevlig upplevelse förstås. Men strandsatta? Är inte det ett lite väl tilltaget ord för de som valt att dra till Dubai på februarilovet? Ingen kan ju - eller? - varit ovetande om att uppladdningen för krig varit på gång. Är jag orättvis nu? Kanske, men det kan inte hjälpas...

Hur som helst kan det ju vara nyttigt att förstå vad krig kan innebära. En del lever i det, dagligen. De är liksom strandsatta på allvar. 

Arbetstid...

"Så har då frågan om sänkt arbetstid dykt upp igen. Det är ju snart val. Miljöpartiet var först ute den här gången, tätt följd av Vänsterpartiet. Hur hårt tryck vågar de sätta på en potentiell socialdemokratisk statsminister som – det är min övertygelse – hellre gör upp med Moderaterna? Med motivet: ”För Sveriges bästa i oroliga tider …”. Skönt att slippa småpartier dessutom.

Om det nu skulle bli en rödgrön regering så är mitt absoluta råd till Amanda Lind, Daniel Helldén och Nooshi Dadgostar att inte vika ner sig, att inte luras av s-löfte om ännu en utredning. Sådana löften har vi sett i fyrtio år. Alla har haft som outtalat mål att förvirra, fördumma eller till och med förnedra."

Läs hela krönikan här.

Stop running. And look around.

Så kan ett politiskt budskap förpackas. 

Stop running. And look around. Just så.