Snubblar

Ellen Key, akvarell av

Lena Rosén Schlaug

Så ha då Grekland fått en nya president, Hon heter Katerina Sakellaropoulou. Ett namn jag snubblar på eftersom grekiska är rena rama grekiskan för mig. Sakellaropoulou är kvinna, vilket är nytt för Grekland där bara fem av 31 statsråd är kvinnor.

I Sverige är vi bättre då det gäller statsråd, men vi har  ännu inte haft någon kvinnlig statsminister - vi blir således sist med det i Norden, precis som vi blev sist när det gäller rätten för kvinnor att rösta.

(Det gällde dock inte alla kvinnor. De som uppbar "socialbidrag" - vilket främst var ensamstående mammor - hade inte rösträtt. Det som firades nyss av sossar och liberaler och andra var en ren klasslagstiftning - att det firas av nyliberaler kan jag förstå, men hur sossar, vänsterpartister och gröna kan stå och fira hundraårsjubileet av "allmän och lika rösträtt" ter sig minst sagt vedervärdigt och avslöjar en hel del om värderingar eller åtminstone om bristande historiekunskap.).

I länder som Georgien, Serbien, Slovakien är kvinnor valda till presidenter. Undrar vad Ellen Key skulle säga om det. Det är inte helt säkert... Hon hade nämligen, till skillnad från Elin Wägner, åsikten att kvinnor visserligen är lika mycket värda som män, men däremot mest lämpade för vissa arbeten. Arkitekt kunde en kvinna visserligen bli, men då skulle hon ägna sig åt lekrum och barnstugor.

Sakellaropoulou blev inte vald av folket, utan av parlamentet. Parlamentet består till 80 procent av män. Som alltså valde en kvinna. Sakellaropoulou var innan hon blev president chef för Greklands högsta administrativa domstol. Nu är hon presidenten utan politisk makt - presidenten i Grekland utför ceremoniella uppdrag, ungefär som Sveriges statschef som däremot inte väljs utan utses i en drottnings livmoder. Sverige i demokratins front?

Kvinnor i regeringar bli förresten inte alltid fler bara för att chefen är kvinna. I Margaret Thatchers regeringar fanns under alla år bara en annan kvinna.

Den första kvinnliga partiledaren i Sverige hette Asta Gustafsson - hon var partiledare för Fria Samhällspartiet och skrev bland annat porrnoveller. Partiet drev krav på lägre skatt, lägre vin- och spritpriser och reklam i TV. Året var 1976. Hon hade inte mycket till övers för kvinnorörelsen. De ”ser ut som avskalade korpar med sitt kortsnaggade hår och ofta utklädda i karl-kläder, gärna i snickarbyxor, randig skjorta och skitiga skor i syfte att likna arbetare”, skrev hon i sina memoarer. Hennes parti inspirerades av Mogens Glisterups danska parti.

Den första kvinnliga partiledare i ett svenskt riksdagsparti var Karin Söder. Hon var centerpartist och stark röst i kampen mot kärnkraft.

Det första svenska parti som stadgade att kvinnor och män skulle varvas på valsedlar var MP som också kvoterade styrelser och utskott. Innan det att partiet införde språkrör företräddes det av en "sammankallade i politiska utskottet". Inför partiets första val 1982 var det Ragnhild Pohanka som innehade denna post. Ragnhild blev också, tillsammans med Per Gahrton, partiets första språkrör. Vilket var inför valet 1985. Jag, som var språkrör i sammanlagt 11 år, var det tillsammans med Ragnhild, Eva Goës, Marianne Samuelsson och Lotta Hedström.

Heja Katerina Sakellaropoulou! Tack för idag, slut för idag.

Tillflykt

Lena Rosén Schlaug

På senaste tiden har jag tagit del av krönikörers och annat löst folks berättande om att de numera tar
sin tillflykt till köket. Tillflykt! Som om det vore en uppoffring.

Här på vischan är det stora lantköket centrum inte bara i hemmet utan i det närmaste, bortsett från sovrummet, det mest frekventa stället att leva i. Här lagas mat, äts mat och tillbringas tid för samtal, läsning och inhalering av dofter av långkok, nyskördade kryddor och - inte minst viktigt - stundom nymalet, nybryggt kaffe.

För övrigt ligger fjärden stilla, luften är klar och dagens papperstidning levererad till postlådan. Och som vanligt gäller: vi har valt ett läckert boende på vischan istället för ett boende i urban miljö, det kostade mindre än en etta i Stockholm. Köket är lika stort en sådan etta.

Lyx? Jo, men kåkar på landet finns det mängder av, det letar efter ägare som är villiga att byta ut trottoarserveringar, gallerier och människomyller mot något som kan liknas vid dess motsats. En räv lunkade just över ängen ner mot fjärden. Två tranor trotsade den soliga morgonkylan. God morgon!

Vår när det höstas

Våryra, Lena Rosén Schlaug

Det blir vår, den är redan på väg. Annorlunda, inga barn eller barnbarn som tillbringar påsken hos oss. En ny titel har lagts på mina och andras axlar sedan en tid tillbaka: äldre-äldre.

Påminner mig om ett kapitel i Svarta oliver och gröna drömmar som jag skrev 1997 när jag var mitt i den politiska världen, vantrivdes, ville lägga av - jag såg mig aldrig som politiker utan mer som gäst i politiken - men övertalades att vara språkrör en valrörelse till.

Så här skrev jag, aningen patetiskt vilket nog berodde på desperation:

"Kajaken klyver vattenytan. Stilla. Tyst. Jag har paddlat i timmar, flytt från det som påstås vara min verklighet för att finna det som är min verklighet. Det är nödvändigt, en form av meditation, för att fortfarande kunna titta på det jag håller på med från ett utanförperspektiv och för att kunna skala av det som synes vara för att se det som det är. Solen har fallit från den molnfria himlen, lagt sig på vattenytan och sjunkit bakom synranden med ett rödskimrande avsked. De långa skuggorna har knaprat i sig allt mer och till slut har de slukat ljuset. 

Mörker, ljus, ensamhet och gemenskap. Kylan drar in. Drar på en tröja till. Stjärnorna kryper inpå som om himlen välver sig allt närmare vattenspegeln. Jag känner doft av äpplen som om medelåldern vill påkalla sin höstdoft. Åren lapar i sig den utmätta tiden.

Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna öppnas alla sinnen, och sorgen, smärtan, glädjen och livslusten befrias från dimmor och töcken, de ligger där nakna och kan betraktas som om de vore objekt på en utställning av ett landskap. Den största och mest skrämmande klumpen som ligger där är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker. Den vackraste och mest skimrande kristallen som ligger där är tilliten. Hacken i den kristallen får den inte bara att skimra mindre än den borde, de gör så förbannat ont. Det är ett sårbart landskap som föga lämpar sig för den politiska världen. Jag kan tänka mig att de flesta människors landskap är ungefär likadana. Kanske de flesta av oss inte alls passar för den politiska världen, vilket rimligen borde innebära att den politiska världen måste förändras om vi vill ha en politik för människor istället för människor för politik.
Jag paddlar och timmarna rusar fram som vattnet kring fören, timmarnas malande rörelser väcker vågor av känslor som sveper genom medvetandet. Dofter, färger, ljud som lagrats i det inre återuppväcks. Långt borta är den andra verkligheten, den yttre verkligheten där maskerna, som döljer tvekan, tvivel och längtan, byggs upp. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är. 

Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel - i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera. Den som vägrar är olydig. I rollen förväntas vi försvara vapensmuggling, bedrägerier, manipulation, den politiska lögnen, vad som helst. För den goda sakens skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till Bofors, Nordbanken, BT Kemi, SSU i Uppsala eller nationen Sverige. Kanske blir vi så uppvarvade av våra roller att vi jagar själen ur våra kroppar.

Att paddla under stjärnorna ger perspektiv på tillvaron, krymper det uppblåsta och förstärker det verkliga, det viktiga, det som betyder något den dag man måste ta farväl. Jag paddlar under stjärnorna timme efter timme, mil efter mil, för att nå runt och återkomma till utgångspunkten, och ser på mig själv som en främmande figur i den där verkligheten som jag påstås vara en del av. Solen börjar försiktigt flyta upp igen, skuggspelet börjar, jag når fram till stranden där bilen är parkerad, bär upp kajaken och känner mig åter fångad av den där overkliga verkligheten man kan ta del av i teve. Fåglarna har kommit igång igen. Vattnet ligger fortfarande stilla, men jag anar början av små krusningar. Och den söta doften av höstens äpplen målar en rispa i hjärtat och påminner än en gång om att det till slut blir för sent att ta tillvara på det som är viktigare än något annat."

Slut på texten från det kapitlet. Men nu vankas vår igen. Mitt i hösten med sin doft av äpplen. Äldre-äldre... också en jäkla titel. Känner mig inte som sådan. Hade jag ställt upp i det amerikanska presidentvalet hade jag varit klart yngst av de kvarvarande, säger vän som vill mig väl men som lägger till: du ska inte besöka bygghandeln, du är i karantän, så inredning av vinden får vänta. Vänta? Ett lustigt ord när man är äldre-äldre... Vårliga björkhagar är i alla fall fina, särskilt när de visar hänsyn till de äldre-äldre...

Profetia? Nej, självklart för alla som ville se

Boken kan förbeställas hos förlaget som ger 10 procents rabatt om bloggläsare uppger koden BIRGER. HÄR.

Utkommer 17 maj.
 

Omtanke, omstart, omställning

KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT KOMMA TILL HELA ARTIKELN.

En ganska kvalificerad gissning är att det är få personer i Sverige som lider brist på kläder, skor, solglasögon, hemelektronik och bilar.

Ändå är det som kallas "ekonomi" beroende av att vi alla köper mer av sådant vi inte lider brist på. Medan luften, haven och planeten i stort mår bättre av att vi inte producerar och konsumerar lika mycket. Således: när systemet vi byggt upp krackelerar så lever allt sådant vi verkligen är beroende av upp…

Borde inte många börja fundera på detta? Just nu tycks alla tvärtom tala om återgå till det som var före Corona. I stället för att fundera på hur vi kan bygga upp nya system, strukturer och normer. Är inte detta tragikomiskt? Eller kanske bara tragiskt. Vilken möjlighet vi har till omtanke, omstart, omställning!

I min nya bok ”Vad ska vi ha samhället till?” hävdar jag att den tid vi lever i borde kallas econocen, ekonomismens tidsålder snarare än antropocen, människans tidsålder.

Varför? Därför att vi är fångar ett ett system som styr vårt tänkande, låtande och handlande. Och som gör oss mindre än vi är. Vi reduceras till kuggar i ett hjul. Det var inte så vare sig Marx eller liberalernas John Stuart Mill tänkte sig att det skulle bli.

Lika lite som konservativa tänkare. En av dem hette Staffan Burenstam-Linder. Han var vice ordförande i Moderaterna och rektor på Handelshögskolan. Så här skrev han i boken ”Den rastlösa välfärdsmänniskan”:

"En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt – så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa". 

Så, låt mig konstatera, att alla från Löfven till Kristersson och Busch kan luta sig tilbaka och hänvisa till sina gamla ideologer och säga: Dags för omtanke, omstart, omställning! Men, så för i h-e, gör det!

Om liberaler dessutom lär sig begripa att det är en oändlig skillnad på frihet för människor och frihet för kapital vore mycket vunnet. Om liberaler dessutom förstod att medborgarperspektiv passar så mycket bättre inom vissa sektorer än kundperspektiv så vore mer vunnet.

Och om alla socialister lär sig förstå att jämlikhet inte alls är detsamma som likhet så är ännu mer vunnet - myller och mångfald är en styrka i naturen såväl som i kultur och näringsliv. Och de konservativa kan ju fundera på varför de numera inte förstår att det mest konservativa som finns är att värna planeten och den biologiska mångfalden.

Birger Schlaug, tidigare språkrör MP, numera fristående debattör och föreläsare som i maj utkommer med boken ”Vad ska vi ha samhället till?”

La théorie, c'est bon, mais ça n'empêche pas d'exister

Jean-Martin Charcot föreläser för män med kvinna som verktyg...

La théorie, c'est bon, mais ça n'empêche pas d'exister. (Teorier är bra att ha, men de hindrar inte att
fakta existerar.)

Detta är ett uttalande som den makalöse Jean-Martin Charcot tillskrivs och kan väl vara aktuellt att fundera över i dessa dagar även om det säkert finns anledning att tycka ganska illa om Charcot. Han var en karismatisk vetenskapsman med icke obetydlig skådespelarförmåga. Han ägnade sig åt hypnos och hans specialämne var hysteri.

Han blev medlem av Franska vetenskapsakademin och invaldes 1887 som ledamot av den svenska Kungliga Vetenskapsakademien.

Alltså: La théorie, c'est bon, mais ça n'empêche pas d'exister.

Problem kan vara att vi inte känner till alla fakta. Vetenskapens styrka, till skillnad från religiösa dogmer, är att god vetenskap alltid ifrågasätter sig själv. Kunskap har bäst-före-datum. Det är sant. Men för att ha någon som helst trovärdighet för den som uttalar sig tvärsäkert i en komplicerad fråga krävs trots allt kunskap i botten.

Det går liksom inte att att likställa allas åsikt då det gäller rätten att bli tagen på allvar - trots att en del fått för sig att just det är demokrati. Frågan "vad anser du i den här frågan?" bör kompletteras av frågan "på vilka grunder har du tagit ställning?".

Att uttala sig om smittspridning, virus och liknande utifrån "sunt förnuft" är inte rimligt. Hur många var det inte som var tvärsäkra på att alla skolor borde stängas - det var ju sunt förnuft - innan de plötsligt fick klart för sig att det redan i tidigt skede skulle medföra att sjukvårdspersonal som är småbarnsföräldrar till ökande del skulle vara hemma hos sina barn och därmed försvåra för sjukvården att fungera.

Men mormor och morfar kunde ju vara där hos barnbarnen, meddelades då med samma sunda förnuft. Ända tills kunskapen om att just äldre var den stora riskgruppen flödade ut och fick det sunda förnuftet att ändra skepnad.

Den där Jean-Martin Charcots favoritämne var som sagt hysteri.

Hemkarantän - inte så pjåkigt

Hemkarantän? Målning av Albert Edelfält.

Hemkarantän med begränsade sociala kontakter. Lär vara en mardröm för de som är extroverta. Jag är mer introvert, även om jag nog också är hyggligt socialt kompetent...
För oss som är introverta är det inte så farligt, i princip lever jag vardagen som vanligt bortsett från att bokningar är avbokade. Vilket innebär att jag slipper ångestkänslorna innan föredragen, men blir utan glädjen under och euforin efter... Släktens påskträff blir inställd, det får man ta, ingen har behövt fly från krig i alla fall.:-)

Nu är det nog lättare för oss som bor på vischan att leva i hemkarantän, vi kan röra oss hur fritt som helst - här ser man inte många människor i alla fall. Gillar man skog, sjö, fåglar, igelkottar, älgar och doften av vårvarm mossa är problemen begränsade. Gillar man dessutom att läsa, skriva och lyssna på musik är hemkarantänen på intet sätt plågsam.

Men när jag nu - liksom andra som bor bra, fritt och ganska rymligt - berättar om frukost på verandan, fika vid tjärnen och hur bra allt går - typ Amelia Adamo som pudlat och berättar att hon gått i karantän i sitt sommarhus på Dalarö - så är det förstås en oerhörd skillnad från att bo i en tvåa mitt emot ett annat hyreshus så att solen inte kommer in. Alla har ju inte en balkong man kan sjunga från.

Vi som har vårt på det torra har verkligen inte mycket att oja oss för. Ojar vi oss för att inte få gå på krogen och teatern så ber jag ödmjukt om en tanke på de som flyr från krig och fattigdom och möts med skylten "Här är fullt". Den som flyr tycks orka hur mycket som helst, många av oss andra tycks inte orka bråkdelen.

Det är klart att den som har tagit lån på 7 miljoner för att köpa en bostadsrätt Hammarby Sjöstad eller på Östermalm i Stockholm blir orolig om jobbet försvinner och värdet på lägenheten rasar. Men - ursäkta jag skäms lite för det - jag kan inte uppbåda så mycket sympati för oron eftersom vem som helst som ville nog kunde förstå att det någon gång framöver faktiskt skulle spricka. Inte som just nu. Men på ett annat sätt, med snarlika följder för många som rusat fram i tron att det som var igår var normalläge trots att det i själva verket var en parentes som bara väntade på det bortre parentestecknet. Men visst, jag hoppas det löser sig för dem också. Men utan att känna överdrivet mycket medlidande, om än lite grand.

Hur som helt, hela Coronatiden är förstås lättare för oss introverta än för de extroverta, lättare för oss som bor fritt på vischan än de som bor trångt i en förort, lättare för oss som växte upp med uppfostran om att inte skuldsätta sig för mycket än de som växt upp när bankerna inte gjort annat än att göra reklam för skuldsättning.

Lättare för oss som under ett antal år i våra liv fått vända på varje krona för att få kvar pengar till mjölk till våra barn än de som alltid haft överflöd, lättare för oss som lika gärna äter raggmunk eller rårakor med hemkokta lingon som går på krogen och äter finmat.

Vi som alltid hellre åkt hem än minglat under kristallkronorna kan nog förlika oss med hemkarantän ganska länge. Har vi dessutom aldrig tråkigt utan alltid har massor att göra, läsa, skriva, se och höra så har i vart fall inte jag något att gnälla på. Bara buga åt de som inte sitter i karantän och utför de samhällsviktiga jobben: hämtar soporna, ser till av avloppsledningarna funkar, håller en tröstande hand på en orolig morfar på äldrevården, sätter på sig skyddsmask och talar vänligt till oss om vi får feber, hostar och svårt att andas.

Korthus

Den irrationella kärnkraften

Fyrtio år sedan folkomröstningen om kärnkraft. Den blev följden av haveriet i Harrisburg. Man kan tycka vad man vill om kärnkraft, men var och en borde ju åtminstone anse att direkta lögner och direkt manipulation inte hör hemma i en demokrati. Så till skäl varför kärnkraft är irrationellt.

Riskanalys
Det finns två olika typer av risker. En som kommer smygande - och vars konsekvenser man kan åtgärda genom planerade beslut. Den andra som är plötslig och oväntad, och därmed svår att planera för. Klimatrisken tillhör den första - och vi gör inte tillräckligt åt den trots att vi känt till den sedan 1980-talet. Kärnkraften tillhör den andra - från en dag till en annan kan vi befinna oss i kaos. Att lösa den förstnämnda med att bygga in oss i den sistnämnda är minst sagt irrationellt.

Sårbarhet
Det finns två varianter av sårbarhet. En handlar om tillgång till råvaror. En annan handlar om direkta händelser - det kan vara angrepp med följder som kan vara katastrofala (terroristangrepp är ett exempel), det kan vara plötsliga tekniska problem eller materialutmattning. Vintrar med flera reaktorer avstängda har förekommit. Vid ett allvarligt haveri i något kärnkraftverk skulle opinionen dessutom kräva akut stopp för reaktorerna, vilket skulle skapa stora elförsörjningsproblem. Vid krigshot måste kärnkraften stängas av.

Tidsaxel
Det finns en tidsaxel. Den innehåller ett antal bekymmersamma fakta. Inom mycket kort tid skall vi avveckla fossila bränslen, eller åtminstone förhindra produktion av klimatrelaterade gaser. Kärnkraftverk, om vi nu skulle bortse från risk- och sårbarhetsanalysen, tar lång tid att bygga, särskilt om de skall vara i omfattning som faktiskt kan göra någon nytta för klimatet. (Kärnkraft är inte koldioxidneutralt). Vi behöver satsa på åtgärder som får resultat nu, inte om femton-tjugo år. Vindkraft och solkraft är exempel på snabba lösningar.

Kostnadsanalys
Kostnadsanalysen tyder på att kärnkraftsproducerad el inte är konkurrenskraftig med vare sig förnybar el eller energihushållning. Priserna för byggande av kärnkraft har snarast gått upp jämfört med vad man spått och förutsett, i Finland t ex. Medan sol, vind etc rasar i pris (delvis beroende på Kinas uttalade mål att tillverka mängder med solceller, delvis beroende på mängdutbyggnad i Tyskland vilket skapade en snabbt växande marknad i Europa).

Utbyggnadstendenser
I EU var 14 procent förnybar el vid sekelskiftet, häromåret var det 32 procent enligt den årliga sammanställningen från Agora och Sandbag. Trots att kärnkraften minskade, så kunde det fossila minska från 55 procent år 2008 till 42 procent år 2018. I Sverige kommer vindkraften, enligt prognos presenterad idag, att fördubblas inom fyra år, till ca 35 TWh.

Lagring
Sverige tillhör de gynnade länderna då det gäller lagring av kraft, vattendammarna fungerar som stora batterier - regulatorer - vilket innebär att förutsättningarna att balansera systemet är förhållandevis stort, vilket i sin tur minskar problem som kan uppstå då "vinden inte blåser och då solen inte skiner" (citat känd politiker).

Koldioxidneutralt?
Konsumentverket förbjöd (2010) lobbyorganisationer och elbolag att dela ut broschyrer i skolan/marknadsföra kärnkraft som koldioxidfri energi. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år.

Korts sagt: kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller ett riskmoment som är svårt att hantera i en demokrati. Det utgör därmed ett svagt alternativ i frågan om att lösa klimatproblematiken. Personligen identifierar jag mig som grön och har därmed också andra grunder för kritisk hållning: storskalig och centraliserande kraftproduktion bör inte satsats på, småskalig och decentraliserad kraft minskar sårbarhet, ökar självtillit och ger större utrymme för delaktig demokrati.

Tre män - och en begravning (av demokrati)

Fyrtio år har gått. Sedan folkomröstningen om kärnkraft. Om den kan man tycka vad man vill. Man kan också tycka vad man vill om kärnkraft, vindkraft och olja.

MEN, oavsett vad man tycker, bör man kunna enas om att partier som lovade ett i folkomröstningen och gjorde något helt annat inte är värda annat än förakt.

Det var nämligen inte någon vanlig folkomröstning - människor i Sverige har nog aldrig varit så engagerade och insatta i någon enda fråga som man var inför denna folkomröstning.

Studiecirklar, kurser, debatter, radio- och teveprogram, sida upp och sida ner i tidningarna - och en hetta som väl aldrig tidigare förekommit i svensk debatt.

Nu, fyrtio år efter folkomröstningen, har ett antal reaktorer stängts av säkerhetsskäl och marknadsekonomisk skäl. Nu väntar enorma kostnader för rivning. Resten av reaktorerna räddades kvar genom att riksdagen (inkl MP) avvecklade den effektskatt som riksdagen (inte minst tack vare MP) infört för att påskynda avvecklingen. Effektskatten var en del av den gröna skatteväxling som MP drev igenom med början i slutet av 90-talet.

Clownerna i den partipolitiska manegen har gjort sitt. Här nedan finns två sådana - och en som till slut, efter alla års kamp, svek under ymnigt svettande.

Socialdemokraterna och folkpartiet stod bakom den vinnande linjen - Linje 2 - i den folkomröstning som skedde för 40 år sedan. Men har efter valdagen inte gjort någonting för att genomföra det man lovade inför omröstningen. Tvärtom röstade man i riksdagen gång på gång emot det man sagt, lovat och debatterat.
 
Eftersom den svenska tidningsmarknaden helt och hållet dominerades av tidningar som stod sossarna och folkpartiet nära undkom man år efter år anklagelser för att svika. Här kommer de tre valsedlarna:

Denna linje stod Moderaterna och Svenska Arbetsgivarföreningen bakom. Det är identiskt med det som nu de rödgröna gjort till sin politik.

Detta är den linje som Socialdemokraterna och Folkpartiet stod bakom, liksom LO och TCO. Som ni ser är första sidan identisk med Linje 1. Men eftersom Olof Palme ville trixa så lade man till en baksida. På den lovades sådant som Socialdemokraterna aldrig någonsin levt upp till, tvärtom har man aktivt röstat emot förslag som skulle uppfylla kraven.

• Trots löften på baksidan röstade man i riksdagen emot förbud mot direktverkande el - vilket innebar att hundratusentals nya villor byggdes just med direktverkande el som medförde att energibolagen fick avsättning för sin överproduktion av el. Och en avveckling försvårats.

• Trots löften om att kärnkraftverken skulle ägas av staten, för att slippa skadeståndskrav etc vid nedläggning - som man i Linje 2:s avvecklingsplan lovade skulle ske senaste 2010 - överförde man istället ägandet till bland annat utländska intressen som Preussen Electra.

• Trots löften om energihushållning, som skulle bedrivas kraftfullt, har idag Sverige byggnadskrav som lett fram till att nya hus, fyrtio år efter folkomröstningen, fortfarande får byggas utan lågenergistandard.

Folkpartiet har givetvis betett sig lika svekfullt som Socialdemokraterna. Något annat var hellre aldrig meningen. Inför folkomröstningen bluffade dessa partier sina väljare rakt av.

Bakom Linje 3 stod Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, som inte satt i riksdagen än. Linje 3 fick 0,4 procent mindre än Linje 2. Miljöpartiet fanns inte på den tiden.


 
Tre män - två manipulationer och ett svek. 
Ingvar Carlsson, socialdemokratiskt statsminister under många år, har varit den fräckaste av samtliga politiker. Så sent som den 15 juni 1995 låtsades Ingvar Carlsson att han stod fast vid löften socialdemokraterna gett inför folkomröstningen, nämligen att all kärnkraft skulle vara avvecklad 2010.

Inga beslut tog denne man, eller hans efterföljare, som ens tillnärmelsevis skulle kunna leda till en avveckling enligt löftet. Det var bara lögn. Inget annat. Medveten om att han skulle vara avgången, och att riksdagsprotokoll sällan läggs på minnet, sa han den 15 juni 1994 följande:

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Låt oss konstatera det Ingvar Carlsson säger: det är en moralisk fråga. Och det parti som alltid haft möjlighet att i olika koalitioner avveckla kärnkraften till 2010 visade sig sakna moral.

Jag vet att det gör mer ont i många sossar än i mig. Själv har jag aldrig, ens för en sekund, litat på ord från detta partis företrädare efter detta. De enda de är intresserade av är makt.

Torbjörn Fälldin - till slut blev det svek. Centerpartiet lanserade 1971 ett nytt partiprogram, men en försiktig varning för kärnkraften. Detta ledde till att Birgitta Hambraeus fick i uppdrag att kontakta professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén för ett sammanträffande med Torbjörn Fälldin, som i sin tur bjöd in Alfvén att tala på nästa stämma. De som var med har berättat att det var dödstyst i salen under detta tal.

Torbjörn Fälldin tog sedan snabbt avstånd från att medverka i en regering som skulle satsa på kärnkraft. I sitt miljöprogram 1974 krävde Centern förbud mot kärnkraft och avveckling av de reaktorer som fanns till senast 1985.

I valrörelsen 1976 kom kärnkraften att spela en huvudroll. Fälldin sa: "Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse." De borgerliga vann valet och socialdemokraterna fick lämna regeringsmakten för första gången på 44 år.

Därefter började ett kattrakande, med regeringskris där Fälldin tvingas avgå och efterträdas av en minoritetsregering ledd av Ola Ullsten. Fälldin återkom 1979 som statsminister och kärnkraften förföljde honom. Han tvingades/valde att dagtinga med sitt samvete, medan svetten rann på en presskonferens där han skall redogöra för att Barsebäck skulle laddas.

Olof Palme var rasande över att socialdemokraterna förlorat valet på ett löfte som aldrig hölls. För Fälldin hade vunnit valet, och kunnat bilda regering, tack vare kärnkraftsfrågan - som var så mycket mer än kärnkraft, det var en samhällsfråga eftersom den rymde konflikten centralisering v/s decentralisering, materiell tillväxt v/s miljö, betong v/s gröna vågen.

Efter kärnkraftshaveriet i Harrisburg beslöt socialdemokraterna att säga ja till Centerpartiets krav på folkomröstning. Centern ville ha tydliga röstsedlar med ja eller nej till kärnkraft. Detta kunde inte Palme acceptera för då hade han tvingats stå på samma sida som högern. Därför manipulerades det fram tre linjer, där socialdemokraternas Linje 2 gavs samma innehåll som moderaternas Linje 1, men med en baksida med löften man aldrig hade för avsikt att genomföra.

Linje 2 vann med 0,4 procent över Linje 3. Hade Linje 3 vunnit med 0,4 procent hade naturligtvis Socialdemokraterna efter några år pläderat för att man egentligen borde räkna ihop Linje 1 och Linje 2 eftersom de hade samma grundsyn på kärnkraften... Manipulationen var total - och socialdemokraterna lade inte två strå i kors för att infria det löfte man gav under valrörelsen: att all kärnkraft skulle vara avvecklad till 2010.

Frustrerande

Det känns frustrerande över att ha sagt samma sak i årtionden. Det här skrev jag 1997 i boken "Svarta oliver och Gröna drömmar". Jag var då språkrör för MP och ingen i partiet, vad jag vet, ansåg att det var kontroversiellt.

"Politiken tycks drabbad av trender där skocken springer i panik åt samma håll. Okritiskt anammas fundamentalistiska teser om marknadens gudomlighet, avregleringens lyckobringande effekter, frihet för kapital, globalisering utan spelregler och tanken på att samhället blir effektivt och “modernt” när klyftorna ökar. Jag är så trött på det. Jag är så innerligt trött på det. Trött på de som driver på utvecklingen. Trött på de som rantar efter och i tysthet accepterar."

Varför är det så tyst idag från det parti jag var språkrör för i elva år? Inte ens nu när det är så uppenbart att vi hade rätt då.

Dom fartblinda...

Låt oss ödmjukt ta till oss långsamhetens lov, den minskande konsumtionens tillfredsställelse och möjligheterna i ett samhälle där ”karantän” – i dess bästa bemärkelse: leva i närhet – utgör en mycket större del av våra liv.

På kuppen tror jag att de allra flesta kommer att färdas så mycket bättre. Oljesamhället var en parentes, kommer framtida generationer att säga. Och med en suck tillägga: Dom blev så fartblinda att dom inte förmådde tänka långa tankar – var dom inte lite korkade?

Det vore kul om framtidens människor fann att några av oss som lever nu faktiskt fattade. Läs hela krönikan här!

Vi har alla olika problem...

 n

Vad gäller det nya fräscha Coronaviruset så lär också jag bli smittad. Mitt mål är inte att slippa bli smittad, utan att försöka hålla smittan borta så länge som möjligt för att inte riskera att bli belastning på en hårt arbetande sjukvård när det är många som behöver hjälp. När jag väl fått smittan - och kanske som tillhörande riskgruppen "äldre" till och med överlever - är det bara att vara nöjd och glad för att jag lär vara immun i flera år. Jippi! Ett antal kändisar som fyllt 70 gnäller över att de skall undvika sociala kontakter, de är ju så friska och krya och ogillar order uppifrån. Amelia Adamo, Elisabeth Höglund, Karin Thunberg... Här en riktigt bra känga från en ledarskribent på DN som jag vanligen inte uppskattar.

För att få lite dimension på det hela kan noteras att 500 - 2000 dör i Sverige av den "vanliga" säsongsinfluensan.Vad gör man på äldreboenden etc för att undvika det?

Har politiker i alla färger fattat nu?

Lena Rosén Schlaug, Walk a mile in my shoes

Så har då också politiker av alla färger förstått vilka arbeten som är viktigast för att samhällets grund skall fungera. De bäst betalda kan lämna allt utan att så mycket händer, de där som flyttar pengar och därmed är högbetalda visar sig än en gång vara virrhjärnor som vi både kan ha och mista.

Tänk om vi efter denna samhällskris kunde komma ihåg det och ära de som äras bör. Inte managementkonsulter utan undersköterskor på äldreboendet, inte börsmäklare utan sjuksköterskor, inte ledarskribenterna vid sina skrivbord utan de riktiga journalisterna, inte mäklare utan lågstadielärare.... ja, ni vet hur det ena efter det andra kan räknas upp.

Ofta - inte alltid, men ofta - är det bara att vända på löne- och statuspyramiden för att se vad samhällets stöttepelare finns. Det är inte de med feta guldkedjor runt halsen och ett kallt huvud utan de med ömsinta händer och ett varmt hjärta.

Man kan beskåda detta problem om man strövar runt en stund i de finare finanskvarten. En teaterscen där åtskilliga nollor placerar en etta framför sig och ger sken av att vara värdefulla. Förr kunde man åka till Kivik marknad för att se gycklarna - nu räcker det att besöka finanskvarter.

Apropå mäklare... Skrev i boken "Svarta oliver och gröna drömmar" om hur det kan vara:

"Mäklaren hade stadiga guldkedjor kring både arm och hals och hävdade att stugan skulle kunna säljas under rubriken Sjöutsikt.

Ställde man sig på vinden, som skulle kunna inredas, och lutade sig ut genom ett fönster, som inte gick att öppna, så skulle man faktiskt kunna se ett stänk av havet.

- Läget är inom pendlingsavstånd från Stockholm, sa mäklaren.

En renovering av stugan skulle kunna resultera i ett härligt sommarviste för någon jäktad innehavare av sådant som värderas högt: siffror på konton.

Stugan var egentligen mycket stor. Men bara två rum hade används. I nedre våningen stod fem rum helt oanvända, hela mellanvåningen var omöblerad och hela vinden var just bara vind.

Nu skulle stugan bli sommarviste.

Bara två veckor tidigare hade jag suttit på sängkanten hos den gamla gumma som vägrat möblera vinden. Och just när solen rann ner i osynligheten dog hon.

Hon var gammal. Hon hade fostrat tolv barn. Mestadels ensam. Hennes karls insats i hemmet hade varit befruktningsögonblicket. Och då hade han vanligen varit full.

Hon älskade sina barn över allt annat på jorden. Ändå hade hon inte sett något av barnen på över ett helt år. De hade inte tid. Och själv ville hon inte vara till besvär.

Hon dog i en stund då hennes ögon sa mig att hon förlät alla som glömt henne. Hon dog med ett leende och en fast övertygelse om att det fanns ett ljus där utanför.

Låt mig kalla henne Elin. Elins barn hade kommit långt, som det heter. De hade fina titlar och kunde hänga tjocka guldkedjor runt halsen. Det var fint folk. Så fint att de inte gärna hade tid för henne.

Elin läste inte börsnoteringarna - men hon skänkte en tiondel av sin lilla folkpension till de som än bättre behövde det. Rädda Barnen, Jorden Vänner, Framtiden i Våra händer, Amnesty. Hon led med barnen som svalt och med skogarna som förgiftades.

Efter valet 1985, när miljöpartiet stod med skulder upp över öronen, skickade hon trettio kronor i ett vackert kuvert. Hon skrev, med vacker gammelstil, om den sjö hon älskade och de barnbarn hon älskade. Hon hade en dröm om ren luft och rättvisa. Jag hälsade på henne några gånger, hade kaffe med mig och pratade bort en stund.

När solen rann ner i osynligheten den där varma junidag dog hon. Hon hade aldrig fått del av ATP eller av den ökade köpkraften eller av det materiella välståndet som ombudsmän och finansvalpar och Brysselresenärer och de flesta av oss andra suger i oss som hade vi gjort oss förtjänta av det.

Elin hade inte gjort några aktieklipp - hon hade bara fött upp tolv barn. Hon deltog inte i lönekarusellen och fick inga avgångsvederlag à la De Välklädda Männen med sina fyrkantiga väskor. Hon hade gjort sitt. Avstått för att ge till de som hade det sämre.

Hennes granne hade gått i pension för några år sedan. Han hade levt på kapital och varit en kunnig man på att hantera pengar så att dessa förökat sig genom att flytta från konto till konto. Han tog månatligen ut nästan tio gånger så mycket som Elin hade i folkpension.

Svanar kan bli dränkta i en ankdamm. Och svansången hörs sällan i ankdammens tjatter.

Hon dog med huvudet på en vit kudde med vackra spetsar. Hon dog med ett leende i sina ögon. Örngottet luktade gott. Mäklaren, med sina tjocka guldkedjor, sa att man nog skulle få ut en bra slant för huset. Och det är ju många barn som ska dela.

- Vill man ha närmare vatten kan man lägga in en pool, sa mäklaren.

Och ankorna tjattrade från viken.

Jag åker förbi huset ibland. Det jag ser är ett hus som dött av skam över att bli utbjudet till försäljning, som en slav med priset bundet vid sin hals." 

(Bilden: Walk a mile in my shoes, Lena Rosén Schlaug)

Tyvärr hade vi rätt

Skriver tillsammans med bland annat KG Hammar, Maj Britt Theorin, Birgitta Hambreus, Ingela Mårtensson, Lars-Gunnar Liljestrand, Margareta Zetterström och f.d. försvarsministern och riksdagens talman Thage G Peterson.

Ett avtal mellan talibanrörelsen och USA undertecknades den 29 februari. Vi som har kämpat mot kriget och mot Sveriges deltagande i kriget känner en stor glädje och lättnad över att vapnen tystnat. Ingen kan garantera att det innebär verklig fred, men om USA:s, Natos och andra allierades trupper (inklusive Sveriges) verkligen hemkallas innebär det ett stort steg på väg till fred.

Vi hoppas att det nu överenskomna dokumentet sätter stopp för att Afghanistan blir ett fäste och fristad för internationella terrorister och terrornätverk.

En helt annan fråga är om afghanerna klarar att på fredlig väg lösa alla de motsättningar som ackumulerats under utländskt förmyndarskap. 19 års ockupation (och före det ett decennium av sovjetisk ockupation) har satt djupa spår i nationen och att tro att de skulle läka över en natt är naivt.

De som inte visste det förut måste nu erkänna att Afghanistans problem med kvinnoförtryck och ett underutvecklat utbildningssystem är problem
som inte kan lösas med militär intervention utifrån.

Nu måste västvärlden i stället pröva den andra vägen, att med ekonomiskt bistånd underlätta försoning och återuppbyggnad i det krigshärjade landet.

Det långa kriget, som varat två gånger längre än första och andra världskriget tillsammans, har kantats av lögner och halvsanningar.

Krigsförespråkarna talade osant om ett klart FN-mandat. De internationella soldaterna bar inte FN:s blå baskrar. Utan Natos hjälmar. Man sa att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men de svenska soldaterna deltog i strid och dödade. Propagandan för Sveriges krigsinsats hade inga gränser. Om Sverige tog hem soldaterna skulle alla skolor tvingas stänga och händerna huggas av de afghaner som röstade i de stundande valen.

För svenska folket marknadsfördes kriget som en humanitär intervention. Alla ville delta i ”kriget mot terrorismen”. Så också Sverige. Om vi inte krigade i Afghanistan var Sverige i akut fara. Från dåvarande ÖB kom 2004 det förbryllande beskedet att ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”. Många bland svenska folket stödde från början deltagande i kriget. Men efterhand växte tveksamheten. Allt fler insåg att kriget var både orättfärdigt och meningslöst och att Sverige utnyttjades av USA och Nato.

Ett brett upprop med kravet ”ta hem trupperna” offentliggjordes av oss i februari 2007. Över 7 000 svenskar skrev under. Det var representanter från alla politiska läger. Och från svenskt kulturliv. Vi minns i dag särskilt Hasse Alfredsons och Eva Mobergs stöd och insatser.
Att det var USA:s krig och att Sverige deltog för att kvalificera sig som en militär partner till USA och Nato var inget som det officiella Sverige talade högt om. Det kom bara med i en bisats då regeringen varje år begärde riksdagens ja till fortsatt svensk trupp.

Det vackra talet om humanitära mål föll som ett löv till marken då utredningen om Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2002–2014 lades fram 2017. Inget av de fina humanitära målen uppnåddes. Endast målet om att vara en trogen militär partner till Nato uppfylldes, enligt utredaren.
Nu kan kriget summeras.

Kostnaderna för Afghanistankriget är ofattbara och skrämmande. Vad Sverige har lagt ner på det svenska deltagandet har mörkats. Regeringen bör inte minst av moraliska skäl ge Riksrevisionen i uppdrag att utreda vad de verkliga kostnaderna uppgår till. Svenska folket har rätt att få veta vad kriget totalt har kostat dem.

Afghanistan är i dag ett förött land. Snart tjugo års krig har inte lett till bättre levnadsförhållanden. Tvärtom. Det har blivit sämre för det afghanska folket. Inte minst kvinnornas situation är mer katastrofal i dag än före kriget. De allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister.
Kriget har lett till över 200 000 dödade afghaner. Förra året 2019 var dödssiffran för civila afghaner högre än något år tidigare. En tredjedel av alla dödsoffer är barn. Flera hundra tusen är sårade. Miljoner afghaner är på flykt från sina hem och sitt land.

Regeringens utredare gav oss kritiker rätt på i stort sett varje punkt. Svenska soldater hade inte i Afghanistan att göra.

Krigets anstiftare, USA och Storbritannien, men även svenska Försvarsmakten hade bristfälliga kunskaper om Afghanistans historia. Ingen utomstående har någonsin vunnit ett krig i Afghanistan. Så länge främmande makters soldater finns på afghansk mark så fortsätter det väpnade motståndet mot inkräktarna. Vi varnade för detta och hänvisade till Afghanistans långa krigiska historia. Men det var inget som Nato eller Sverige tog hänsyn till.

Afghanistankriget är en katastrof. Det svenska deltagandet är inte bara ett misslyckande. Kriget är också en skamfläck för Sverige. Det svenska krigsäventyret är ett sorgligt kapitel i Sveriges historia. Sverige har deltagit i ett nykolonialt krig i Asien. Nu måste Sveriges regering, sedan USA kommer att avsluta kriget och så småningom lämna landet, omedelbart se till att de resterande svenska soldaterna tas hem. Annars är risken stor att Sverige blir det enda krigförande landet, som biter sig fast i Afghanistan.

Det vore ett dåligt eftermäle som skulle sitta i för generationer.
Thage G Peterson
före detta talman i Sveriges riksdag och försvarsminister
Lars-Gunnar Liljestrand
före detta ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Maj Britt Theorin
före detta nedrustningsambassadör
Stefan Lindgren
författare och före detta ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Birgitta Hambraeus
före detta riksdagsledamot
KG Hammar
före detta ärkebiskop för Svenska kyrkan
Gösta Hultén
medgrundare av Svenska Afghanistankommittén
Ingela Mårtensson
före detta riksdagsledamot Folkpartiet
Birger Schlaug
före detta språkrör för Miljöpartiet
Margareta Zetterström
författare och översättare

Till SvD här:

Dagens dikt

Dagens dikt:
Vi har inte råd med sjukhussängarna,
Vi köpte JAS-plan för pengarna.

Handskakning - den nya dödskyssen...

Kommer ni ihåg debatten om hur man skall hälsa i Sverige? Det var ett jäkla liv. I Sverige tar vi varann i hand när vi hälsar, meddelade statsministern. Jag tyckte det var fånigt, som om han aldrig satt sin fot i en gruva, en skitig verkstad eller en ladugård. Där har man vett att laga efter läge när man hälsar.

Själv hade jag som politiker aldrig problem med hur jag skulle hälsa. Som "makthavare" lät jag alltid den jag mötte välja sätt. Så jag har hälsat med allehanda varianter. Trevligast har varit att ögon möts med handen över hjärtat. Obehagligast har varit kindpussandet - därför är jag glad över att aldrig mött Gert Wingårdh som i SVT;s husdrömmar tränger sig på för att pussa på alla och envar. Jag håller med Alice i det här fallet...

Minns ni förresten då en kvinnlig programledare i programmet Halal-tv blev utskälld av nationalekonom Hamilton för att hon istället för att skaka hand med honom lade handen över hjärtat. Hamilton hävdade då att sådana som hon borde bo i en jordhåla. Året var 2008. På något sätt försvann Hamilton från spalterna efter det. Synd på ett sätt eftersom han onekligen tillförde ett och annat i den ekonomiska debatten.

Hur som helst: Nu ska vi inte ta varandra i hand.Coronatider gör att dödskyssen numera handlar om dödshandskakning. Såna här rubriker får en annan innebörd idag...

 

I SD-landet Skåne blir det svårt att minska Coronasmittan: 

Gillar inte experten sport eller vill han bli ledig?

Se upp för den mamman!

Miluj mě něžně, miluj mě sladce

Det sägs att man skall tvätta händerna lika länge som det tar att sjunga Happy birthday två gånger eller en vers av Internationalen en gång - varför inte nionde versen även om den på sitt pacifistiska sätt är lite blodig?

På förskolor lär att man kan sjunga Blinka lilla stjärna först på svenska och sedan på engelska (varför inte två verser på svenska - även om den fjärde versen kan vara lite scary, förlåt skrämmande).

Låt mig i all ödmjukhet bidra med en vers av Love me tender först på engelska och sedan på tjeckiska, vilket med lite strul med det sistnämnda leder till 30 sekunder.

Love me tender, love me sweet
Never let me go
You have made my life complete
And I love you so. 

Miluj mě něžně, miluj mě sladce
Nikdy mě nenech jít
Naplnila jsi můj život
A já Tě tak miluji