lördag 1 december 2007

Befriaren

Min far dog med ett förundrat och lyckligt leende i sina ögon. Han lyfte sina händer, log och somnade in. Han hade tackat mig, med en min av hemligt samförstånd för att jag hjälpt honom bort från plågorna.

- Jag är dig evigt tacksam, sa han när sprutans nål gled in genom huden. Jag är dig evigt tacksam.

Vi var ensamma i hans rum. Det luktade urin och gammelman. Klockan i rummet bredvid slog två kyrkklockstunga slag. Den tunga byrån med intarsia stod vid sängen, en låda var utdragen och fungerade som sängbord. Där fanns medicinburkar, ett glas, några tidningar och en låg burk med svarta oliver. Gatubelysningen fladdrade mot väggen och jag såg min skugga bakom hans strama, grågula ansikte med stora ögon och insjunkna kinder. Var det min far?

Min far var stor och rund och bjöd på olikfärgade kompepiller från en liten burk när vi strosade omkring på tomten på våren det där året då han hade lite tid över. Det var visst bara en gång, vad jag minns. Fan ta dig, pappa! Du var rädd för ömhet och kärlek och närhet och gav och tog aldrig några förtroenden. Men du kom hem med hundra mums-mums i en jättekartong. Du gömde din rädsla för närhet i påsar med godis som du hällde upp på köksbordet när du kom hem sent på lördagseftermiddagarna. På morgnarna såg jag dig nästa aldrig, du åkte iväg till arbetet vid femtiden och hade väl just aldrig semester. Jag tror du flydde från något. Rädsla för närhet. Jag minns inte att du kramade mig någon gång - men som gammal höll du krampaktigt i mina händer med dina frusna händer och hade tårar i dina ögon. Jag såg dig aldrig krama mamma heller.

Nu låg han där i sin säng, liten, tunn och hjälplös. Han hade tittat på mig i ett samförstånd jag aldrig tidigare sett i hans ögon. Han hade tackat mig för hjälpen.

- Jag är dig evigt tacksam. Jag är dig evigt tacksam.

Han slöt ögonen, snarkade lite och de magra gammelgrå händerna låg knutna över bröstet som gjorde de sig i ordning för att dö på ett riktigt sätt. Så lyfte han stilla den högra armen, fortfarande med ögonen stängda. Så öppnade han sina stora ögon, tittade förvånat mot evigheten där jag bara såg taket. Så log han, blev femtio år yngre, som den gången han bjöd på kulörta sockerpiller ur en liten ask den vår han hade tid. Så lyfta han sin vänstra arm och lät den, likt en dirigent som dirigerar romansen ur Carl-Erik Larssons pastoralsvit, mjukt röra sig som om den ville uppmärksamma mig på det oändligt vackra som fanns där framför hans ögon.

Han sökte mig med blicken, jag satt i fönstret på den djupa fönsterbrädan, min skugga var fäst på väggen bakom sängen där han låg. Hans ögon tackade mig än en gång. Men framför allt berättade de om den frid han kände och allt han förstod i detta ögonblick. Så slöt han ögonen, lät armarna mjukt och stilla sjunka ner mot bröstet.

Hans liv var borta. Kroppen låg där åter liten och gammelgrå. Odören av urin kändes åter koncentrerad i rummet. Jag öppnade fönstret, det sa han till mig att göra. Det ska inte lukta, sa han. Vädra ut.

Så blev det stilla i rummet. Livet lämnade rummet. Kylan från natten vandrade in. Hans kropp låg där. Jag kände inte sorg. Jag kände tacksamhet över att få vara med om några sekunder av gemenskap och samförstånd.

- Hej då, du var väl inte den bästa av fäder. Inte den sämsta heller. Tack för att jag fick vara med om den här stunden. Tråkigt att det blev den enda stund i våra liv när vi kände samhörighet och vågade visa kärlek. Hej då, pappa.

Det var så jag sa. Jag minns orden i detalj. Jag kan fortfarande se glädjen och tacksamheten i hans ögon när han fick sprutan. Som tack suddade han ut varje uns av den rädsla jag haft för döendet. Jodå, jag känner till det där om att det kan bli syrebrist i hjärnan som kan ge en förlösande lyckokänsla hos den som dör men den förtar inte upplevelsen.

Jag tror att rädslan för döendet växte fram den dag, när jag som liten, hörde honom berätta att han en gång varit på väg att drunkna vid en brygga. Ett färglagt fotografi på just den bryggan fanns inramat i hallen, till höger om ytterdörren. Jag blev alltid påmind om döendet.

Pappa hade haft ålderdiabetes under många år. Så småningom hade sår vuxit fram på fötterna. De hade invaderat allt mer frisk hud, han fick svårt att gå och blev så småningom liggande, omskött av min mamma under många och långa och oroliga år. I det längsta försökte han ta sig till toaletten själv, ramlade gång på gång, slog sig, blev liggande i timmar, huttrande. Hundratalet biträden, undersköterskor och sjuksköterskor passerade revy som vore hemmet ett vandrarhem. Som vore det möjligt att behandla de illaluktande och allt köttigare såren på fötterna och benen utan vare sig personligt ansvar eller personlig uppsikt. Den välmenande sjukvården och den alltid så vänliga personalen förvandlade hans sista år till ett förnedrande helvete.

- Jag är dig evigt tacksam, sa han. Jag är dig evigt tacksam. Kanske var det därför han gav mig en skymt av döden som den milda och vackra befriaren. Mitt förhållande till döden hade präglats av rädsla och ångest men hade samtidigt gett mig ork att leva när jag velat dö. Insikten av att kunna ta sitt liv när som helst gjorde det uthärdligt att leva några timmar till när ångesten och känslan av meningslöshet och oändlig otillräcklighet kom krypande innanför huden under de långa och mörka skolåren.

Jag känner skuld. Han fick en spruta. Han tackade för att lidandet och förnedringen äntligen skulle ta slut. Jag berättade för honom att jag ringt. Han ville dö, sa han. Det måste vara färdigt snart, sa han. Jag har ringt, sa jag. Dom kommer och ger dig en spruta. Tack, då får jag dö, sa han.

Dom kom, han fick sin spruta. Hans ögon blev klara den sekund nålen gjorde hål i huden för att vätskan skulle kunna sprida sig i hans kropp. Hans blick mötte min och i blicken fanns ett oändligt tack. Tack för befrielsen. Tack för konspirationen.

Så var det. Hans tacksamhet var stor. Så stor att han med ett förundrat leende, trots att han under ett helt liv förfäktat motsatsen, ville visa att döden kanske inte var det absoluta slut han under sin livstid förfäktat. Och att döendet gick att leva med. Kanske hade han aldrig erkänt om han vetat att sprutan innehöll morfin i syfte att mildra smärtorna en stund innan lidandet och förnedringen skulle ha fortsatt nästa morgon.

Han gav mig något stort. Kanske av misstag.

(Utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar.)

8 kommentarer:

  1. Tack för en gripamde berättelse!

    SvaraRadera
  2. Oj Birger. Jag har som tappat orden.

    Fått en rejäl klump i halsen känns det som.

    Mycket starkt skrivet verkligen.

    SvaraRadera
  3. Det är mycket som är obearbetat i din relation till din far. Om vi skall tro att din berättelse är sann. Jag undrar hur han skulle beskrivit dig, har du någon aning om hans version?/VS

    SvaraRadera
  4. Bra text, gripande. Jag rekomenderar fler av texterna i vänsterspalten under rubriken Gröna drömmar och svarta oliver!!

    SvaraRadera
  5. Din blogg är en liten guldgruva!!!

    SvaraRadera
  6. Underbart blogginlägg!

    SvaraRadera
  7. Och min mamma, som också nyss gick bort, fick också sprutor för att lindra smärtan det sista. Men hon sov bara av dem. Jag var uppe och tittade på henne en av de sista dagarna, där hon låg i sin säng, sovande, liten, mager, med hela ansiktet fullt av röda utslag av den bältros hon hade drabbats av.

    Hon hade sedan flera år ingen aning om vem jag var. En dag kommer jag kanske att minnas henne som den mamma hon var en gång, en fantastisk mamma. Men det tar nog ännu ett tag, efter de sju år av sorger och strider för henne som nyligen avslutades.

    Vi dör olika, men den död de gamla går till mötes på våra äldreboenden är ofta ovärdig - dessvärre. Jag är dock glad att mamma fick sova nästan hela sista veckan.

    Kerstin

    SvaraRadera
  8. Tack för kommentarer - och din berättelse, Kerstin.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.