En röst av 24 karat

Boxare kan vara de modigaste av män. De vet att bara en man kan vinna - och att den mannen är den störste. Medan den andre är världens störste förlorare.

Han vet uppriktigt sagt inte varför det är just detta han tänkte på när han kände att hjärtat inte ville längre.

Han var ju ingen boxare. Möjligen armbrytare. Men inte boxare.

Kanske tänkte han som han gjorde eftersom Ingemar Johansson knockat Floyd Petterson. Den svenske Ingemar hade blivit världsmästare i tungviktsboxning. Och nog hade han väl suttit vid ringside och känt sig storsvensk som man kunde göra på den tiden. Året var 1959. Det var boxning och något som hette rock´n´roll. Elvis hette den stora stjärnan. Heartbreak Hotel var musiken.

Nej, hjärtat vill inte längre. Och därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Det är i London, vädret har under dagen varit som det bara kan vara i London, fuktigt, dimmigt med en obestämbar kyla som letar sig in överallt. Kanske är det spänningen som öppnar hudens porer och släpper in fukt och kyla. Men vad vet han? Han är ju lika lite vetenskapsman som boxare.

Men jäklar vilken rysare det var. Fyrtifem sekunder in på tredje ronden slår Ingemar en rak höger, världsmästare Patterson går ner för räkning. Han kommer upp på nio, men Ingo träffar igen. Och igen och igen och igen. Efter sex nedslagningar bryter domaren matchen och Ingo är världsmästare. Ända tills det är dags för nästa match, och nästa, och nästa. För världsmästare är man bara tills dess någon annan tar över titeln.

Hjärtat. Detta förbaskade hjärta. Hjärta, smärta.

Bröstsmärta, det gör ont i bröstet, han känner en hård klump i bröstet som liksom som inte får plats. Han har andnöd, illamåendet stiger som ond sav från magen och drar ihop halsen, han känner kallsvett i pannan. Han känner kyla som om Londons fukt tränger in genom kläderna, dessa kläder han gömmer sig i.

Hjärta, smärta, ett riktigt fint operarim, tänker han.

Ska han dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Hans händer är klumpiga har det sagts, hans rörelser stela, hans kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk. Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det?

Han har några få steg kvar på den förbaskade trappan upp till scenen, men han orkar inte. Stannar upp, känner hur trappstegen ger efter, ser sig om som i en främmande värld. Han ser farsan. Han ser sig själv, från en annan tid, som bakom ett disigt handblåst fönster. Han har boxhandskar på sig. Han ser hur farsan jabbar, han är liten, kanske fem-sex år, är utspökad i folkdräkt. Farsan får in en vänster, men han står upp. Han gråter.

Så är han tillbaka på den förbaskade trappan. Tar ett djupt, men försiktigt, andetag. Han minns hur farsan pratade om hur nära det var att han blivit proffsboxare i Amerika. Han gick några matcher som amatör, hade en bra vänsterkrok och var stryktålig. Men det blev ingenting av med proffsplanerna. Det blev aldrig någonting av.

Bröstsmärtor. Han vänder, tar trappstegen ner, han hinner gå tillbaka till logen inte det är dags, hinner sitta en stund, det finns tid.

Plötsligt ser han nyutslagna björkar. Det är försommar någon gång i mitten av tjugotalet. Herregud, han är bara barnet. Kanske femton år eller så. Det i Västervik. De bor på Centalhotellet, mitt emot kyrkan. Alltid dessa hotell. Hans barndom består av hotell. Inte av hem. Utan av hotell.

Hem? Vad är hem för något? Ett rum med brutet tak? Herregud, ett rum med brutet tak över Paris takåsar. Där bor Rodulfo, poet skapad av Puccini. Det är Rudolofs roll han skall spela. När hjärtat orkar. Det är grannflickan Mimi han skall ta i handen, för hon behöver värme och ljus, hon hostar så förskräckligt. Rudolfo ska beröra hennes hand och känna att den är så kall. Deras ögon ska mötas. Han tar hennes hand, värmer den i sin. Och jävlar vad han skall sjunga!

Han vaknar upp, finner sig själv i logen. Sittande på sin pall. Hur han kommit dit vet han inte. Han är ensam. Han tittar in i spegeln och ser sitt sminkande ansikte. Det är askgrått. Ser svetten i pannan. Publiken där ute sorlar, han hör dem genom väggarna. De sorlar och kräver mer av honom än han någonsin förut har gett. De kräver att han skall vara bättre än han någonsin varit. Alltid bättre, alltid bättre. Ingen ro, ingen stillhet, bara bättre. Man säger att han har en strupe av guld, men kräver ständigt högre karat.

En karat innebär att guldets vikt är en tjugofjärdedel av legeringens vikt. Tjugofyra karat är så mycket det kan bli. Men sedan då? När man kräver mer än vad som kan existera?

Det var tjugoett år sedan han var i London för detta ärende. Att sjunga opera. Att ge publiken vad den betalt för att få, att visa att han ännu är den bäste tenoren, den bäste.

Tjugoett år sedan. Herregud var har de tagit vägen? Andnöden tränger på. Om Mamma varit här hade hon tröstat, lugnat, men hon är i kvar i Stockholm. Mamma, hans ståtliga hustru, hans mentor in i den fina världen, den där världen som älskar och respekterar hans röst, hans frasering, hans timbre.

Den där världen han inte begriper sig på. Den där världen som behöver hans röst för att känna doften av kultur bakom pladder och kall kristall.

Hjärtsvikt, är det så det kallas? Infarkt? Han tar sig till soffan, lägger sig ner och blundar. Är det så här det känns att dö? Väggarna böljar och han hör sorlet därutanför som om han befann sig under vatten. (Utdrag ur en text om Jussi Björling, forts här!).