MIN KULTURHISTORIA (9 AV 10)

DN har en serie med kulturskapare som får berätta om nio verk som påverkat dem. Serien går under rubriken Min kulturhistoria. Jag tänker inte vara sämre. Så här kommer en serie på 10 händelser/verk som påverkat mig. Del 9.

Jussi Björling. Morsan gillade Björling, hon hade en LP med förskräckliga låtar på svenska. Förstod mig verkligen inte på det där. Men, när Lena och jag i början på 2000-talet besökte en bokhandel så reades Yrsa Stenius bok  – som också innehöll en CD – om Jussi Björling ut. Tänkte: jaja, bör väl ta reda på varför morsan gillade den där figuren. Hemma lyssnade vi på CD:n. Vi satt som förstummade. Och tårarna föll. Nessun Dorma sjöngs på ett sätt som slog ut allt annat. Och sekvenser ur Che gelida manina får fortfarande ögonen att tåras.

Nu finns det mesta här hemma, jag har till och med fått skriva om Jussi. En av de roligaste föreläsningarna jag hållit utspelades på Jussi Björlings-museet i Borlänge. Morsan hade varit förvånad. Föreläste om Elvis Presley och Jussi Björling på temat "trovärdiga röster". Publiken var blandad. Medelålders raggare och mer sofistikerade äldre operavänner. I pausen började de prata med varandra. Och fann varandra. Fördomar försvann. 

Jag lät pausen vara lång. 

Som politiker satt jag ofta och skrev debattartiklar under viss tidspress. Antingen ackompanjerades skrivandet av tekno eller med opera. Det gav energi. Puccinis slagdängor har energi. Chemical Brothers musik också. Det skulle vara högt ljud. Och gärna Jussi Björling. Som öppnade mina öron på ett sätt jag inte tidigare trott var möjligt.

 

En röst av 24 karat

Boxare kan vara de modigaste av män. De vet att bara en man kan vinna - och att den mannen är den störste. Medan den andre är världens störste förlorare.

Han vet uppriktigt sagt inte varför det är just detta han tänkte på när han kände att hjärtat inte ville längre.

Han var ju ingen boxare. Möjligen armbrytare. Men inte boxare.

Kanske tänkte han som han gjorde eftersom Ingemar Johansson knockat Floyd Petterson. Den svenske Ingemar hade blivit världsmästare i tungviktsboxning. Och nog hade han väl suttit vid ringside och känt sig storsvensk som man kunde göra på den tiden. Året var 1959. Det var boxning och något som hette rock´n´roll. Elvis hette den stora stjärnan. Heartbreak Hotel var musiken.

Nej, hjärtat vill inte längre. Och därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Det är i London, vädret har under dagen varit som det bara kan vara i London, fuktigt, dimmigt med en obestämbar kyla som letar sig in överallt. Kanske är det spänningen som öppnar hudens porer och släpper in fukt och kyla. Men vad vet han? Han är ju lika lite vetenskapsman som boxare.

Men jäklar vilken rysare det var. Fyrtifem sekunder in på tredje ronden slår Ingemar en rak höger, världsmästare Patterson går ner för räkning. Han kommer upp på nio, men Ingo träffar igen. Och igen och igen och igen. Efter sex nedslagningar bryter domaren matchen och Ingo är världsmästare. Ända tills det är dags för nästa match, och nästa, och nästa. För världsmästare är man bara tills dess någon annan tar över titeln.

Hjärtat. Detta förbaskade hjärta. Hjärta, smärta.

Bröstsmärta, det gör ont i bröstet, han känner en hård klump i bröstet som liksom som inte får plats. Han har andnöd, illamåendet stiger som ond sav från magen och drar ihop halsen, han känner kallsvett i pannan. Han känner kyla som om Londons fukt tränger in genom kläderna, dessa kläder han gömmer sig i.

Hjärta, smärta, ett riktigt fint operarim, tänker han.

Ska han dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Hans händer är klumpiga har det sagts, hans rörelser stela, hans kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk. Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det?

Han har några få steg kvar på den förbaskade trappan upp till scenen, men han orkar inte. Stannar upp, känner hur trappstegen ger efter, ser sig om som i en främmande värld. Han ser farsan. Han ser sig själv, från en annan tid, som bakom ett disigt handblåst fönster. Han har boxhandskar på sig. Han ser hur farsan jabbar, han är liten, kanske fem-sex år, är utspökad i folkdräkt. Farsan får in en vänster, men han står upp. Han gråter.

Så är han tillbaka på den förbaskade trappan. Tar ett djupt, men försiktigt, andetag. Han minns hur farsan pratade om hur nära det var att han blivit proffsboxare i Amerika. Han gick några matcher som amatör, hade en bra vänsterkrok och var stryktålig. Men det blev ingenting av med proffsplanerna. Det blev aldrig någonting av.

Bröstsmärtor. Han vänder, tar trappstegen ner, han hinner gå tillbaka till logen inte det är dags, hinner sitta en stund, det finns tid.

Plötsligt ser han nyutslagna björkar. Det är försommar någon gång i mitten av tjugotalet. Herregud, han är bara barnet. Kanske femton år eller så. Det i Västervik. De bor på Centalhotellet, mitt emot kyrkan. Alltid dessa hotell. Hans barndom består av hotell. Inte av hem. Utan av hotell.

Hem? Vad är hem för något? Ett rum med brutet tak? Herregud, ett rum med brutet tak över Paris takåsar. Där bor Rodulfo, poet skapad av Puccini. Det är Rudolofs roll han skall spela. När hjärtat orkar. Det är grannflickan Mimi han skall ta i handen, för hon behöver värme och ljus, hon hostar så förskräckligt. Rudolfo ska beröra hennes hand och känna att den är så kall. Deras ögon ska mötas. Han tar hennes hand, värmer den i sin. Och jävlar vad han skall sjunga!

Han vaknar upp, finner sig själv i logen. Sittande på sin pall. Hur han kommit dit vet han inte. Han är ensam. Han tittar in i spegeln och ser sitt sminkande ansikte. Det är askgrått. Ser svetten i pannan. Publiken där ute sorlar, han hör dem genom väggarna. De sorlar och kräver mer av honom än han någonsin förut har gett. De kräver att han skall vara bättre än han någonsin varit. Alltid bättre, alltid bättre. Ingen ro, ingen stillhet, bara bättre. Man säger att han har en strupe av guld, men kräver ständigt högre karat.

En karat innebär att guldets vikt är en tjugofjärdedel av legeringens vikt. Tjugofyra karat är så mycket det kan bli. Men sedan då? När man kräver mer än vad som kan existera?

Det var tjugoett år sedan han var i London för detta ärende. Att sjunga opera. Att ge publiken vad den betalt för att få, att visa att han ännu är den bäste tenoren, den bäste.

Tjugoett år sedan. Herregud var har de tagit vägen? Andnöden tränger på. Om Mamma varit här hade hon tröstat, lugnat, men hon är i kvar i Stockholm. Mamma, hans ståtliga hustru, hans mentor in i den fina världen, den där världen som älskar och respekterar hans röst, hans frasering, hans timbre.

Den där världen han inte begriper sig på. Den där världen som behöver hans röst för att känna doften av kultur bakom pladder och kall kristall.

Hjärtsvikt, är det så det kallas? Infarkt? Han tar sig till soffan, lägger sig ner och blundar. Är det så här det känns att dö? Väggarna böljar och han hör sorlet därutanför som om han befann sig under vatten.


”Mr Björling, är ni död?

Det är scenmästaren som väcker upp honom med detta lustiga utrop. Han ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.

– Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.

Det är allt han får fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att han ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.

Han hör springande steg. Han halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle det göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.

Han tänkte att han dragit sin sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen utanför Siarö.

Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta sig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på honom. Så dom har vanan inne. Och igår fick dom ju premiären. Dom fick honom igår. Han fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna skrev sitt. Visst sjöng han vackert, fantastiskt vackert, men han gick inte på alla fyra.

Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i honom. Han gick inte på alla fyra, klagade dom jävlarna. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde sig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att han påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.

Daily Express hävdade att han såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att han bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev de. Men Daily Mail var inte nådig. Hans röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel. Kryp på alla fyra.

Men folkets hyllning fick han. Trots att engelsmännen är lite stela. Sanningen är den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.

Bara nu hjärtat vill slå ett tag till.

Doktorn kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.

”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger Jussi.

”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”

”Lång vila?”

”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”

”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.

”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger han. Operachefen drar en suck av lättnad, går ut och meddelar publiken att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen.

”För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”.

Publiken drar efter andan.

”Men har ni tålamod att vänta, herr Björling säger han att han skall försöka sjunga.”

Visst ska han försöka, bara han för vila lite.

Jussi Björling gick ut, han gav dem allt, fick stormande ovationer, överlevde ännu en tid.

(Utdrag ur en text om Jussi Björling, forts här!).

Månadens Jussi: O soave fanciulla

Ni som följt mig vet kanske att jag går igång på Jussi Björling, till och med föreläst om honom. Här kommer månaden Jussi från Puccinis La Bohéme:

24 karat guld, del 2

”Mr Björling, är ni död?

Det är scenmästaren som väcker upp honom med detta lustiga utrop. Han ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.

– Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.

Det är allt han får fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att han ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.

Han hör springande steg. Han halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle det göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.

Han tänkte att han dragit sin sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen utanför Siarö.

Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta sig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på honom. Så dom har vanan inne. Och igår fick dom ju premiären. Dom fick honom igår. Han fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna skrev sitt. Visst sjöng han vackert, fantastiskt vackert, men han gick inte på alla fyra.

Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i honom. Han gick inte på alla fyra, klagade dom jävlarna. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde sig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att han påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.

Daily Express hävdade att han såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att han bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev de. Men Daily Mail var inte nådig. Hans röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel. Kryp på alla fyra.

Men folkets hyllning fick han. Trots att engelsmännen är lite stela. Sanningen är den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.

Bara nu hjärtat vill slå ett tag till.

Doktorn kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.

”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger Jussi.

”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”

”Lång vila?”

”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”

”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.

”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger han. Operachefen drar en suck av lättnad, går ut och meddelar publiken att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen.

”För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”.

Publiken drar efter andan.

”Men har ni tålamod att vänta, herr Björling säger han att han skall försöka sjunga.”

Visst ska han försöka, bara han för vila lite.

Jussi Björling gick ut, han gav dem allt, fick stormande ovationer, överlevde ännu en tid.

Mellan hägg och björk, i snokens rike

Livet känns bra mycket bättre mellan hägg och syren än mellan hägg- och björklund.

Konstaterar jag sittande på bryggan efter ett tidigt morgondopp och en kort tur med kajaken för att kolla läget för häger och fiskgjuse borta vid öarna.

Vår brygga är förresten alltid fri från tvåbenta inkräktare, den vaktas nämligen flitigt av Eriksson - snoken som ligger och gottar sig på bryggan så fort vi inte är där. Namnet? Tja, den slingrar sig och struntar i partiprogram. Vad vi kallar den envisa sädesärlan som ständigt struttar omkring på bryggan får förbli en valhemlighet.

En roddbåt drar stillsamt över fjärden, och jag minns historien om när Jussi Björling en tidig morgon hade tagit roddbåten från sin brygga på Siarö, rott över till en gammal dam som fyllde 70 år, stolpat upp till hennes lilla hus och knackat på fönstret och med all sin kraft sjungit Morgon, av Ekelöf. Damen hade öppnat fönstret till sovrummen och ropat: "Vem fan är det som väsnas så här tidigt på morgonen?" Jussi tystnar häpet. "Jasså, är det den när Björling! Slut med oväsendet och kom in så får han en kopp kaffe."

"Min sämsta recension någonsin", berättade Jussi senare. Här finns en av de finaste versionerna av Nessum Dorma, inspelad i mars 1944. Hade man tur kunde man tydligen höra den sväva ut över havet från bryggan på Siarö. Jag önskar att jag varit där och kunnat uppleva det.

Något jag inte önskar är att vara partiledare/språkrör i dessa dagar. Minns hur jag - nätterna då DN och SvD kom från tryckeriet med sina senaste opinionsmätningar - satt och inväntade telefonsamtal för att få veta hur det låg till. Ibland med skräckblandad förtjusning, ibland med bara skräck... (Det var innan man kunde gå in på nätet och kolla,,,). I natt har Hägglund, Olofsson och de rödgröna haft all anledning att känna skräck, och Åkesson skräckblandat förtjusning. Sifo, som mätt senare än SCB, pekar på att inga sädesärlor i världen kan garantera någonting... Tar ett sista dopp i det löjligt kalla vattnet. Det sägs vara bra mot smärta om inte annat. Sen får Snoken ta över. Godmorgon.

Bilden föreställer Kung Hubertus, den stiliga paddan som bebor dammen därhemma.

Seg är jag.... det tog 35 år...

 

På spåret har jag förbigått under 35 år. Hustru har varit av annat virke. Som språkrör hade jag helt enkelt inte tid, var alltid något annat som måste prioriteras. Efter språkrörstiden hade det blivit en vana att förkasta programmet. Först för några år sedan fastnade jag och det visades sig att Lena och jag nästan var baddare på det där. Huruvida det är det ordvitsarna eller sakkunskapen som hjälper till är oklart... och möjligen något genant. Men att en snofsig första bokstav i ett kapitel heter Anfang och att den yttersta elektronen är en valenselektron är mitt gebit. Konst och arkitektur är Lenas. 

Nu till saken: det är final ikväll. Och inte en enda gubbe är med, famlande och utslagna är de. Intressant att de som fördomarna säger skulle vara mindre vetande visat sig vara mycket vetande om allt möjligt. Medan en och annan högprofilerad journalist och vanligen aktningsvärd kultursnubbe visat sig vara rent uselt allmänbildade. Fallet från piedestalerna är nyttigt.

Och nu sitter de som nog de som många uppfattat som pladdriga och/eller ganska fånig humorister i final efter att visat sig vara allmänbildade, kluriga och snabbtänkta. Kring detta bör både jag och säkert också andra fundera. Och glädjas åt att fördomar faller.

Det sistnämnda skriver jag förresten om i de memoarer som kommer ut i höst. Så här:  

Många som samlat på sig ett sjuttiotal årsringar minns vad de gjorde natten till den 26 juni 1959. Det var då Sverige fick en världsmästare i tungviktsboxning. Jag var tio år och satt tillsammans med resten av familjen vid det franska fönstret en trappa upp på Dalagatan 40. Vi hade rattat in Radio Luxembourg redan vid midnatt och sett gryningen komma smygande in över Vasaparken. Morsan hade gjort varma mackor med sparris och ost. De vuxna drack kaffe. Brorsan och jag drack Pommac, nästan som på julafton alltså. Ingemar Johansson skulle boxas mot Floyd Patterson.  

 

Ingemar vann. Det var stort. En svensk världsmästare i boxning! Jag tyckte att morsan var konstig som var mer begeistrad över att ha hört Jussi Björling bli intervjuad inför matchen än av Ingemars raka höger. 

 

Då kunde jag inte ana att jag ett halvt sekel senare skulle föreläsa på Jussi Björlingsmuseet. Om Jussi Björling och Elvis. På temat trovärdiga röster[PL1]  och kravfyllda liv. Det kom äldre operavänner för att lyssna. Och gamla raggare. De betraktade varandra med visst avståndstagande. I pausen möttes de. Och pratade för första gången med varandra. Jag såg till att pausen blev lång, de tycktes ha trevligt, fördomar föll som spön i backen. Det är politik när den är som bäst... Vi lyssnade på Che Gelida Manina, Nessun Dorma, It´s now or never och If I can dream. En och annan tår föll. Det blev en av de roligaste föreläsningar jag hållit – och det har ändå blivit fler än tusen stycken under de senaste 40 åren.

 

Då, när jag var tio år och Ingo golvat Floyd och nyss själv blivit tvångsförflyttad till Stockholm från det fria livet på landet, kunde jag förstås inte heller ana att jag på dagen 30 år senare skulle stiga upp tidigt för att...

Närmare det som påstås vara Gud kommer man inte

De som inte var på Stockholmsoperan för att se hyllningskonserten till Jussi Björlings minne häromsisten kunde se den i SVT på lördagskvällen. Årets bästa program med sångare som Charles Castronovo, Jonas Kaufmann och Paulina Pfeiffer. Man kunde t ex höra duetten ur pärlfiskarna. Då rinner mina tårar. Så har det gjort så länge jag hört den. År efter år. Det går inte att hindra. Närmare det som påstås vara Gud går inte att komma.

Ni som missade årets program i teve har chansen idag, i SVT 24. Klockan 22.00. Har ni ett moget, sensommarmjuk rödvin - eller ett lika sensommarmjukt glas av nyfångad äppelmust - hemma så öppna flaskan, sätt er tillrätta och våga vara kvar över den första kvarten och njut. Mot slutet kommer ni till Leoncavallos Pajazzo med Jonas Kaufmann. Nej, han gör den inte lika smärtsamt vackert som Jussi Björling, men inte långt ifrån. Här har ni låtlistan.

Tills SVT 24 ger reprisen så finns ju alltid duetten - i en gammal sliten inspelning - av pärlfiskarna med Jussi Björling och Robert Merrill. En väv av röster som är mer än klassisk.

Det här var kul att hålla på med...

Det hände sig på den tiden då jag föreläste om Elvis Presley och Jussi Björling på en gång. Temat var röster. En gång inträffade detta på Jussi Björling-museet i Borlänge. Dit kom äldre Jussifans och inte fullt så gamla raggare. De möttes. Intressant!

Nu skall museet läggas ner, ty Borlänge fattade inte riktigt vad det var man hade. 

Helt riktigt, som det står i underrubriken, att jag skrivit en bok om rockmusiken och Elvis -och höll på med en om Jussi Björlings liv. Dessvärre består Björling-manuset än så länge bara av fem kapitel. Kanske blir det inte mer än så. Fast vem vet. Först bör boken om Elin Wägner färdigställas. Det tar sin tid, det finns så mycket att göra...

För 99 år sedan föddes Rösten...

För 99 år sedan - den 2 februari 1911 föddes den man som skulle bära den främsta rösten genom tiderna. Främst därför att han kunde sjunga de mest sanslösa partier utan att det lät ansträngt. Jämför gärna med Pavarotti och andra!

Jag tänkte ta med er till ett fantastiskt ögonblick, i slutet av 50-talet. Platsen är Rom. Och så här var det:

Vi hade spelat några timmar på uteserveringarna, håvat in en del
grus och fått för oss att inta Grand Hotels terrass, där det förstås
satt en massa rika knösar som vi skulle locka kulor av.

Vi hade hunnit köra några verser på O Sole Mio när en ganska kort och
fet snubbe ställer sig upp och helt enkelt tar över. Han har en röst
som inte är av denna värld och han sjunger O Sole Mio så att
fönstren öppnas och folk lutar sig ut, servitörerna stannar upp
och hela gatan håller andan. Den där killens röst ekar mellan väggarna
och jag får gåshud över hela kroppen.

Rösten svävar, lika lätt som mäktig, ut över gatorna
och till och med ekot studsar tillbaka
med perfekta tonträffar. Det är så oändligt vackert, så himmelskt
fulländat att det överskrider allt jag tidigare hört. Det är
som att förflyttas till en dröm där allt utom den där gyllene rösten
lagt sig till ro. Visst, det var jäkligt långt från Beale Street,
men om den ångade av djävulskt skön blues så var detta snarast
som om himlen öppnats. Ingen annan dödlig kan ha sjungit så
tidigare!

Vi stod alla tysta och handfallna någon sekund innan vi brast
ut i jubel och applåder när han levererat den sista tonen med en
självklarhet som om han inte gjort annat i hela sitt liv.

Jag frågade en tårögd servitör vem det var som sjungit och fick
till svar att det var en operasångare som hette Jussi Bjorling. Han
var i Rom för att spela in en skiva.

Nu var det så att operamusik inte var mig främmande,
jag hade lyssnat på This hour is yours, radioprogrammet
som Firestone sponsrade och där man sände konserter med operasångare
och symfoniorkestrar och sånt.

Att jag lyssnade på den där typen av musik var inget jag pratade
om, det skulle ju verka töntigt med en ung rebell som gillade
de bästa slagdängorna av Verdi och Puccini.

(-)

Hur som helst: jag kunde förstås inte avhålla mig från att släntra
förbi Grand Hotel med jämna mellanrum för att försöka uppleva
samma sak igen. Jag längtade verkligen efter att få höra den
där rösten igen.

Sista kvällen på min utflykt till Rom ser jag
honom stå i hotellets bar. Jag stannar utanför och tittar. Han är
kort, rund, bär grå kostym och vit skjorta som är uppknäppt i
halsen. Han har vita skor. Precis som jag. Han är ensam. Han ser
faktiskt jävligt ensam ut. Han stirrar med tom blick in i spegelglaset
bakom hyllorna med flaskor. Han har två glas framför sig,
bartendern fyller på dem i takt med att de töms. Snubben slår i
sig innehållet med båda händerna, i rasande takt. Det ena glaset
efter det andra som vore det panik, som om han måste släcka helvetets
alla ångesteldar innan de tar kål på honom.

Jag gick in i baren och ställde mig bredvid honom, beställde
en Pepsi och sa:
”Sir, ni borde inte dricka mer. Ni måste vara rädd om rösten …”
”Unge man, musiken är mitt liv och min död”, sa han förvånansvärt
nyktert och tittade mig i ögonen, också det förvånansvärt
nyktert.
”Jag hörde er sjunga O Sole Mio på terrassen häromkvällen.
Det var det vackraste jag hört.”

Han fortsatte att slå i sig glas efter glas, tittade på mig när inte
bartendern hängde med i tempot och sa:

”Tack, min unge vän. Jag är bara en pojke från Big Tuna som
har hamnat här …”
”Big Tuna?”
”Ja, Big Tuna, en liten by i Midnattssolens Land. Jag är här för
att spela in en skiva för RCA Victor och för att bevisa något.”
”Sir, jag spelar också in för RCA Victor.”

Han tittade på mig uppifrån och ner.
”Unge man, vad sjunger ni?”
”Egentligen sjunger jag allt, men mest rock’n’roll.”
”Hm, har hört om det.”
”Ni sjunger opera, eller?”
”Ja, opera, opera, opera och jag jämförs med Caruso. Det är
inte kattskit, min unge vän. Det är inte kattskit.”
”Ni sjöng vackert, jag ska spela in O Sole Mio någon gång. Jag
ska tänka på er, sir.”
”Det var vackert sagt. Ska min unge vän stanna länge i denna
förtjusande stad?” frågade han och beordrade bartendern att slå
upp ett glas åt mig.
”I morgon åker jag tillbaka till Amerika”, sa jag och smakade
på skiten. Det var ren råsprit, utan minsta lilla finess.
”Jaså, Amerika. Jag har turnerat där i många år. Scenen är min
försörjning, men jag är rädd för den, undrar vad jag har där att
göra, måste bevisa att jag duger, gång på gång. Det är en evig cirkel
där det bästa måste följas av något bättre.”

Han rullade lite med överkroppen, vinglade till en aning och
slog i sig några glas till.

”Många i min släkt dricker, jag vet hur det är”, sa jag.
”Min unge vän vet hur det är? Ja, är man ung vet man hur allting
är. När du är äldre vet du mindre. Till slut vet du ingenting.
Jag tänkte aldrig åka hit till Rom, jag satte ner klacken innan jag
steg på tåget i Stockholm. Jag visste inte vad jag skulle hit och
göra. Så jag skickade ett telegram där jag hövligast bad dem dra
åt helvete och låta mig vara ifred. Där satt allihop, dirigenten,
orkestern, teknikerna, producenten och den där sopranen, och
väntade på mig. Det var väl komiskt …”

”Blev dom inte besvikna?”
”Besvikna? Dom blev förbannade, hela högen. Och vet du vad
dom gjorde? Jo, den högt värderade, för mig okända, äkta maken
till sopranen fick för sig att telegrafera till mig och ljuga ihop att
han var juridisk representant för skivbolaget RCA Victor och att
han minsann skulle se till att jag skulle få betala ersättning för
hela klabbet eftersom jag inte behagat komma ner, i enlighet med
upprättat kontrakt. Det skulle bli multum det! Betala för hela
besättningen som var på plats! Orkester, sopranen, lokaler, alltihop!
Vilken jävel att hitta på något sådant, va!” hojtade han och
gapskrattade så hela baren vände sig om.
”Så ni reste hit, sir.”
”Tacka fan för det! Jag trodde ju att det var allvar. Dagen
därpå kom jag inglidande, nykter som ett spädbarn”, sa han,
ögonblicket innan han slog ner mer sprit i magsäcken.

”Ni borde sluta dricka nu”, sa jag och kände mig hjälplös.
”Jag är inte färdig än, min unge vän. Jag är inte färdig. Man
slutar när man är färdig.”

I restaurangen spelade en orkester La Paloma. Två gubbar och
en fin dam kom emot oss, drog bort honom från glasen och skällde
på bartendern och bligade på mig.

”Min unge vän, jag visste det”, hojtade Mr Bjorling.
”Jag visste det så fort jag hörde La Paloma”, fortsatte han. ”Så
fort jag hör den satans sången så går det åt fanders, far min slog
mig medvetslös till La Paloma när jag vägrat hålla tonen, den
jävla Atlantångaren höll på att gå under när orkestern exekverade
La Paloma och nu kommer dessa olyckor och stoppar mitt
samtal med den unge mannen här … Jag är inte färdig”, skrek
han och gjorde motstånd när de drog honom med sig mot hissarna.
Så sjöng La Paloma så att glasen klirrade på bardisken.

Detta var två korta utdrag ur min bok Svarta oliver och gröna drömmar. Det mesta är sant, Jussi Björling stod där på terassen och sjöng O Sole Mio så det ekade i kvarteret - det var det gamla Grand Hotel, från terassen på det nya Grand Hotell kan det inte eka så mycket! Det är också sant att Jussi Björling flydde från en inspelning på det sätt som han berättar ovan, att hans far slog honom nästan medvetslös och att Atlandångaren råkat ut för storm medan orkesterns spelade La Paloma - och att han drack kopiöst och ohejdat när han drack, uttrycken i dialogen är också den autentisk.

Jussi Björling var en enkel man, han var noga med att titta upp till publiken som satt på de billigaste platserna, han kände sig obekväm under kristallkronorna där hans hustru kände sig mer hemtam. Han dog straxt efter det att han dragit en gädda, och byggt på ett utedass vid sin sommarstuga i Sttockholms skärgård. Därmed försvann också rösten som ibland kunde eka ut över kobbarna. Han blir fortfarande, med jämna mellanrum, utsedd till historiens bästa tenorsångare.

Så här lät det i Rom den där kvällen...


Och killen som lyssnat åkte hem och spelade in den...

Det var inte så lätt att klara av den här låten. Men så här var det:

Aaron kom själv till studion när det var dags. Han beskrev hur
han tänkt sig låten och grabbarna lyssnade och såg lite skeptiska
ut. Jag höll hans text i min hand och vi började testa lite. Det här
var något helt annat än vad jag gjort tidigare. Det var en utmaning.
Jag var spänd och kände hur stämbanden liksom låste sig
inför uppgiften. Det gällde att rösten verkligen skulle palla för att
fixa till både melodi och ord.

Jag blev osäker på om jag skulle
klara av det. För första gången kände jag att jag ville mer än rösten
tillät. Det var en känsla jag aldrig ville ha tillbaka. Där var de
samlade allihop, musiker, tekniker och producenter. Och jag stod
som ett fån och kände hur rösten aldrig skulle bära den här låten
på det sätt jag krävde av den. Tårarna började rinna. Jag grät. För
första och sista gången grät jag i en studio. Sången var så vacker
att det gjorde ont att känna att jag inte skulle klara av det. Att jag
inte skulle räcka till. Med tårarna rinnande nedför kinderna gick
jag in i kontrollrummet där Aaron satt.

”Aaron, jag är ledsen, jag vet inte om jag klarar det här. Du har
gjort en underbar text och jag skulle verkligen vilja sjunga den.”
Scotty kom in och undrade vad som stod på. Han tittade mig i
ögonen och sa:
”Du kan.”
Charlie, polarn som jag lärt känna i armén, stöttade:
”Tiger, jag vet att du kan.”

Så gick vi ut i studion igen. Jag kämpade med tårarna. Grabbarna
i studion såg förlägna ut. För män ska ju inte gråta.
Vi samlades kring pianot, dämpade belysningen och jag flyttade
mickarna så vi kunde få större närhet. Det låg en tystnad i studion
som var tung och nästan andlig. Jag kände hur kraften kom
till mig och jag nickade till killarna i Jordanaires att inleda. Så föll
Scottys mandolinlika gitarr in och jag hörde min egen röst som i
trance.

It’s now or never,
come hold me tight.
Kiss me my darling,
be mine tonight.
Tomorrow will be too late.
It’s now or never,
my love won’t wait.

Vi satte den på fyra tagningar, varav två avbröts redan under
introt. Så egentligen räckte det med två försök. Jag hade fixat det
och jag visste att det nu inte fanns några gränser. Jag önskade att
Marion varit där. När jag tittade mot kontrollrummet såg jag att
några av killarna grät. Bill Porter satt alldeles stilla och tittade
med tom blick ner på kontrollbordet.

Då, just då, vid midnatt den 3 april 1960, kom vi alla närmare
varandra.

Vi tog fyrtiofem minuters paus. Det var den tystaste inledning
på en paus jag någonsin varit med om. Några stod tysta på trappan
till bakgården och rökte under stillhet. Andra satt på golvet
i kontrollrummet och liksom andades ut.

Så småningom började vi prata och snart var stämningen nästan
euforisk.

När vi kom tillbaka in i studion kände vi alla en enorm inspiration.
Innan kvart i fyra på morgonen hade vi färdiga masters av
de sju låtar vi planerat.

(Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac)

Tjugofyra karat

För några år sedan satt jag på ett tåg, lyssnade till Jussi Björling och funderade på om jag skulle skriva en bok om honom. I jagform. Jag skrev de första kapitlen redan på tåget, men sedan kom så mycket annat i vägen - bland annat en bok om en annan stor röst. Men så här hade boken om Jussi Björling inletts om jag fortsatt att skriva... Och i så fall hade den kommit ut den 2 februari år, för då hade han fyllt 100 år. Se det som en hyllning till världens främste tenor, till en man som inte kände sig hemma i den fina världen, till en sångare som hade kravet på sig att alltid vara bättre än när han var som bäst.

 

Tjugofyra karat

- Jussi Björling och tenorernas död.

1

Boxare kan vara de modigaste av män. De vet att bara en man kan vinna - och att den mannen är den störste. Medan den andre är världens största förlorare.

Jag vet uppriktigt sagt inte varför det är just detta jag tänkte på när jag kände att hjärtat inte ville längre.

Jag var ju ingen boxare. Möjligen armbrytare. Men inte boxare.

Kanske tänkte jag som jag gjorde eftersom Ingemar Johansson knockat Floyd Patersson. Den svenske Ingemar hade blivit världsmästare i tungviktsboxning. Och nog hade jag väl suttit vid ringside och känt mig storsvensk som man kunde göra på den tiden. Året var 1959. Det var boxning och något som hette rock´n´roll. Elvis hette den stora stjärnan. Heartbreak Hotel var musiken. Märklig musik.

Nej, hjärtat vill inte längre. Och därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Det är i London, vädret har under dagen varit som det bara kan vara i London, fuktigt, dimmigt med en obestämbar kyla som letar sig in överallt. Kanske är det spänningen som öppnar hudens porer och släpper in fukt och kyla. Vad vet jag. Jag är ju lika lite vetenskapsman som boxare.

Men jäklar vilken rysare det var. Fyrtiofem sekunder in på tredje ronden slår våran Ingemar en rak höger, världsmästare Patterson går ner för räkning. Han kommer upp på nio, men Ingo träffar igen. Och igen och igen och igen. Efter sex nedslagningar bryter domaren matchen och Ingo är världsmästare. Ända tills det är dags för nästa match, och nästa, och nästa. För världsmästare är man bara tills dess någon annan tar över titeln.

Hjärtat. Detta förbaskade hjärta. Hjärta, smärta.

Bröstsmärta, det gör ont i bröstet, det känns som en hård klump som inte får plats. Jag har andnöd, illamåendet stiger som ond sav från magen och drar ihop halsen, jag känner kallsvett i pannan. Jag känner kyla som om Londons fukt tränger in genom kläderna, dessa kläder jag gömmer mig i.

Hjärta, smärta, ett riktigt fint operarim vill jag lova.

Ska jag dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Mina händer är klumpiga har det sagts, mina rörelser stela, min kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk. Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det? 

Jag har några få steg kvar på den förbaskade trappan upp till scenen, men jag orkar inte. Stannar upp, känner hur trappstegen ger efter, ser mig om som i en främmande värld. Jag ser farsan. Han tittar på mig som bakom ett disigt handblåst fönster. Han har boxhandskar på sig. Jag ser hur han jabbar mot mig, jag är liten, kanske fem-sex år, är utspökad i folkdräkt. Han får in i vänster, men jag står upp. Jag gråter.

Så är jag tillbaka på den förbaskade trappan. Tar ett djupt, men försiktigt, andetag. Jag minns hur farsan pratade om hur nära det var att han blivit proffsboxare i Amerika. Han gick några matcher som amatör, hade en bra vänsterkrok och var stryktålig. Men det blev ingenting av med proffsplanerna. Det blev aldrig någonting av. 

Bröstsmärtor. Jag vänder, tar trappstegen ner, jag hinner gå tillbaka till logen inte det är dags, hinner sitta en stund, det finns tid.

Plötsligt ser jag nyutslagna björkar. Det är försommar någon gång i mitten av tjugotalet. Herregud, jag är bara barnet. Kanske femton år eller så. Vi är i Västervik. Vi bor på Centalhotellet, mitt emot kyrkan. Alltid dessa hotell. Min barndom består av hotell. Inte av hem. Utan av hotell.

Hem? Vad är hem för något? Ett rum med brutet tak?

Herregud, ett rum med brutet tak över Paris takåsar. Här bor jag, Rodulfo, poet skapad av Puccini. Här bor jag, fattige sate, tillsammans med en konstnär, en musiker och en filosofi. Det är julafton och vi saknar pengar till ved. Det är kallt. Jag, poeten, offrar mitt manuskript för att tända i kaminen. Filosofen kommer hem efter att förgäves ha försökt pantsätta någon av sina böcker.  Pantbanken har stängt, säger han. Det borde han väl begripet. Det är ju för satan sent på julafton. Men se där, där kommer musikern, han har minsann pengar, fått dem efter att ha prostituerat sig hos en lord, musicerat gunås, gett det finare folket den musik de inte kan skapa själva. Musik kommer från rännstenen, från folket, från smärta och ensamhet, från tvivel och pengabrist.

               Prostitution ger pengar. Pengar ger ved och mat. Och dryck. Vi bestämmer att fira julafton på krogen, i värme och glatt rus. Men jag, jag måste stanna kvar en kort stund. Måste skriva färdigt en dikt, jag är ju för fanders nästan framme vid slutet. En dikt som kan ge oss mat och rus till nyår.

Jag blir avbruten, det knackar på dörren. Jag öppnar. Det är grannflickan Mimi. Hon ber mig tända hennes slocknade ljus. Hon behöver värme och ljus, hon hostar så förskräckligt, hon tappar nyckeln och vi letar efter den bland skuggor och smolk. Jag berör hennes hand och den är så kall. Våra ögon möts och vi känner förälskelsen strömma genom våra kroppar som den bara kan göra på fantasins tiljor. Jag tar hennes hand, och värmer den in min. Från gatan ropar mina vänner. Jovisst, vi kommer. Mimi och jag, Rodolfo, går hand i hand ut till dem för att fira julafton. Det är underbart att vara förälskad.

Jag vaknar upp, finner mig själv i logen. Sittande på min pall. Hur jag kommit dit vet jag inte. Jag är ensam. Jag tittar in i spegeln och ser Rodolfos ansikte. Det är askgrått. Ser svetten i pannan. Publiken där ute sorlar, jag hör dem genom väggarna. De sorlar och kräver mer av mig än jag någonsin förut har gett. De kräver att jag skall vara bättre än jag någonsin varit. Alltid bättre, alltid bättre. Ingen ro, ingen stillhet, bara bättre. Man säger att jag har en strupe av guld, men kräver ständigt högre karat.

En karat innebär att guldets vikt är en tjugofjärdedel av legeringens vikt. Tjugofyra karat är så mycket det kan bli. Men sedan då? När man kräver mer än vad som kan existera?

Det var trettionio år sedan jag var här i detta ärende. Att sjunga opera. Att ge publiken vad den betalt för att få, att visa att jag ännu är den bäste tenoren på tiljorna, den bäste.

Trettionio år sedan. Herregud var har de tagit vägen?

Andnöden tränger på, men jag försöker att inte jaga upp mig. Om Mamma varit här hade hon tröstat, lugnat, men hon är i kvar i Stockholm. Mamma, min ståtliga hustru, min mentor in i den fina världen, den där världen som älskar och respekterar min röst, min frasering, min timbre. Den där världen jag inte begriper mig på. Den där världen som behöver min röst för att känna doften av kultur bakom pladder och kall kristall.

Hjärtsvikt, är det så det kallas? Infarkt? Jag tar mig till soffan, lägger mig ner och blundar. Är det så här det känns att dö? Väggarna böljar och jag hör sorlet där utanför som om jag befann mig under vatten.

Västervik.

Vi bor på Centralhotellet, bredvid kyrkan. Som vanligt hade vi körts i säng kockan åtta. Det var regeln, även nu när vi inte var småbarn längre. Herreminje, jag var femton år, Olle var sjutton och Gösta fjorton. Vi var strängt uppfostrade, vi i brödraskaran. Men den här kvällen var det ändå annorlunda. Farsan hade varit var blek och tyst en längre tid. Dompterade inte så mycket. Nu låg han där och såg blek ut. Klagade på ont i magen, kanske var det gallan?

Vi pojkar hade kunnat passa på att sjunga schlagers, men inte ens det hade vi gjort. Han brukade brusa upp om vi ägnade oss åt sådana fasoner.

Sommarnatten hade inget leende, sommarnatten hade bara bitterhet att bjuda den där natten då han fördes till lasarettet. Stor och sträng hade han varit, nu låg han blek som för döden. Vi står som tända ljus kring sängen och far säger till oss att ta vara på varandra, sedan vänder han sig till mig och tittar mig djupt in i ögonen:

- Ta vara på din röst, Jussi. Du har ett ansvar för att vår skapelse skall nå sin fulländning.

Så tystnar han, vi står där och vet inte vad vi skall göra. På natten opererades han, vi stannade kvar på lasarettet, vi fick smörgås och saft. På morgonen fick vi veta att far var död. Av sprucken blindtarm.

”Mr Björling, är ni död?”

               Det är scenmästaren som väcker upp mig med detta lustiga utrop. Jag ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.

                – Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.

Det är allt jag fick fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att jag ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.

Jag hör springande steg. Jag halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle han göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.

Jag tänkte att jag dragit min sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen på Siarö.

Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta mig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på mig. Så dom har vanan inne.

För inte var det väl så att jag sjöng häromdagen? Inte var det väl häromdagen jag var Rodolfo i La Boheme? Inte var det häromdagen jag återvände för första gången på 21 år?
 Jovisst, satans, det var igår. Jag fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna dom skrev sitt. Visst sjöng jag vackert, fantastiskt vackert, men jag gick inte på alla fyra. Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i mig. Jag gick inte på alla fyra. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde mig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att jag påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.

Daily Express hävdade att jag såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att jag bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev dem. Men Daily Mail var inte nådig. Min röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel.  Kryp på alla fyra.

Men folkets hyllning fick jag. Trots att engelsmännen är lite stela, sanningen var den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.

Bara hjärtat vill slå ett tag till.

Läkaren kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.

”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger jag.

”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”

”Lång vila?”

”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”

”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.

”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger jag och operachefen drar en suck av lättnad.

Sedan går han ut på scenen

”Jag måste meddela att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen. För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”, förklarar han medan publiken drar efter andan.

”Men har ni tålamod att vänta, säger han att han skall försöka sjunga.”

Visst ska jag försöka, bara jag för vila lite.

Fortsättning imorgon. I Sveriges Radio kör Nordegren i P1 en Jussifestival.