Utdrag ur Gud Älskar Att Färdas I En Rosa Cadillac

Inledning Jesus bad mig skriva den här boken.

Det kan ju låta aningen förmätet att hävda något sådant. Men jag gör det i alla fall. Av den enkla anledning att det är alldeles sant.

Jag vet inte vilken erfarenhet du har av Jesus eller ens vilken religion du bekänner dig till. Om du nu bekänner dig alls. Själv bekänner jag mig till min egen religion och är fullständigt övertygad om att det är den rätta. Sedan må präster och pastorer från alla världens religioner säga vad de vill.

Att Jesus bad just mig att nedteckna min berättelse är inte så konstigt. Det är en bra berättelse, hämtad direkt från verkligheten. Det är klart att det finns en del suddiga luckor i minnet, och kanske förtränger jag en del. Min terapeut har varit mig behjälplig att försöka få fram också sånt.

Hur som helst: Jesus var ganska påstridig, han ville att jag skulle teckna ner mina minnen innan de omformats av tidens tand.

”Det är din plikt”, sa han.

”Du är utvald”, fortsatte han.

Vad svarar man på sådant? När grabben står där framför en och spänner blicken i en med sin förbaskade gloria och allting.

”Nå?”, nästan skrek han.

Man tar det till sig. Man sätter sig ner och formulerar. Man förstår att det ingår i ens ansvar att berätta hur det verkligen var.

Titeln kom jag på ganska sent. Från början hade jag tänkt mig något som Blandad frukt och Blå mockaskor eller något i den stilen. Inget för bästsäljarlistorna, tyckte Jesus. Han tyckte att den största sanningen borde framgå direkt av titeln. Att Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

Vad kan förresten vara bättre än att sanningen omfattar två så starka varumärken som Gud och Cadillac.

Tke Care of Buisness, Take Care of Love!

Promised Land, den 8 januari 2005

(Utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, som finns att köpa här.) Inledning av kapitel 1

If your baby leaves you And you got a tale to tell Just take a walk down lonely street To Heartbreak Hotel. Mae Axton, Tommy Durden, Elvis Presley

Jag lämnade Heartbreak Hotel tidigt på morgonen. När jag steg ut på det som skulle föreställa trottoar slog stanken av fuktig rå bomull emot mig som om den legat på lur för att anfalla första bästa idiot som skulle spottas ut från något av de hotell som dominerade den här delen av hålan. Gatan kändes övergiven och de få bilar jag kunde skymta stod skugglika och tysta. En Chevrolet, en Ford och en lastbil av okänt märke. Jag stod med bagen mellan fötterna och gitarren på ryggen. Det dova mullret från ett bomullsrenseri trängde genom dimman. En tupp gol och en neger kom hasande mitt på gatan. Jag funderade över hur jag skulle hantera Dixie. På morgonen hade hon krävt det igen. Trots att vi hade hållit på hela natten. Jag skäms inte för att erkänna det: jag var trött och slak och ointresserad av sex.

Jag hörde rytmen av klampet från en häst som stretade på en vagn. Mitt hjärta slog i samma rytm. Stillsamt, lite sorgligt och dovt som en stilla blues.

Om Dixies morsa hade vetat vad hennes dotter krävt av en man så hade hon rodnat. Dixies morsa var en fin dam, sprungen ur den övre medelklassen, med Doris Day som idol. Kort sagt: Dixies morsa utstrålade inte sex. Det hade väl inte Dixie heller gjort den där gången vi träffades.

Vi hade hållit ihop sedan hon var knappt fjorton. Min farsa sa att jag fick vara försiktig.

”Du är en man, grabben. En man från arbetarklassen tar ansvar. Dixie är fortfarande ett barn, så var försiktig. God bless you, son.”

Jag var fem år äldre än Dixie. Hon var inte ens lovlig. Så farsan hade gjort sin förbannade plikt. Morsan hade inte sagt nå´t om saken, hon ville väl att jag skulle tro att hon utgick från att knulla var något man gjorde efter det att man gift sig. Det var ju den officiella vita normen i Södern, som man inte ens behövde prata om. Det var bara The Holy Rollers som fick ta för sig efter gudstjänsterna. Förutom negrerna förstås.

Senare förstod jag att morsan egentligen ansåg att jag borde leka rommen av mig – om man nu kan uttrycka det så om en man – innan det var dags för det äkta ståndet. Morsan hade förstått att mitt liv, som det höll på att utvecklas, skulle innebära så många frestelser att jag omöjligt skulle kunna motstå dem. Det gällde att så sin vildhavre innan det heliga äktenskapet skulle fullbordas. Morsan trodde på trohet i äktenskapet. Det gjorde kanske farsan också. Vad vet jag? Jag kände honom inte så väl. Jag hörde dem nästan aldrig höja rösten mot varandra. Morsan bestämde, farsan lät det ske. Ungefär så.

Det talades inte om sex till vardags. Faktiskt inte. Inte i relation till dess vikt i alla fall. Det är klart att grabbarna pratade, men jag hade aldrig varit med i något gäng och hade inga speciella kompisar att prata med. Fick farsans kompisar för mycket i sig på lördagarna kunde det hända att de förde lallande samtal om hur bra det vore att vara nigger så man kunnat knulla hur mycket man ville, med vilken liten kåt niggertös som helst.

Vi talar tidigt femtiotal. Vi talar djupa Södern. Vi talar Alabama, Tennessee, Mississippi och Texas. Vi talar cotton fields, corn patches och polk salad.

Utdrag ur kapitel 3

Jag föddes således i East Tupelo, i nordöstra hörnet av Mississippi, halvvägs mellan Memphis och Birmingham, i United States of America.

East Tupelo var ett vitt getto. Varken mer eller mindre.

Skjulet vi bodde i var av typ shotgun style. Den som så ville kunde skjuta rakt igenom huset med ett hyfsat hagelgevär utan att något stod i vägen.

En av mina sysslor bestod av att, helst innan solen gått upp, fylla en tvättbalja med vatten och låta den stå i solen hela dagen så vi hade varmvatten till kvällen. På lördagarna sattes jag i tvättbaljan för att skrubbas ren och fin till söndagens gudstjänst.

Det som gällde i trakten var cotton fields, corn patches och polk salad. Jag har sagt det förr. Jag kommer att upprepa det. Därför att det är värt att upprepas.

Jag är barn av den amerikanska Södern. Och det är jag stolt över. Vilket säkert fisförnäma newyorkliberaler, med ena benet hos psykologen och det andra i pillerburken, fnyser åt medan de ångestfyllt grubblar över villkoren för människans existens.

Jag är alltså stolt över att vara barn av den amerikanska Södern. Man kan tycka att detta tillkännagivande visar att jag skulle vara en inskränkt person, att det skulle vara ett bevis på total avsaknad av stil och finess. Att jag skulle vara en insnöad knäppskalle. Ingenting kan vara mer fel. Visst finns det knäppskallar i Södern. Men vi kallar dem för knäppskallar till skillnad från på Manhattan där man kallar sina knäppskallar för intellektuella.

Jag har redan berättat att min tvillingbror inte blev gammal. Man sa att han var död när han kom ut ur den boning där vi tillbringat våra första knappa nio månader. Men det trodde jag aldrig på. Jag var övertygad om att han fortfarande levde då han kom ut, jag var övertygad om att jag skulle ha upplevt döden i morsans livmoder om min tvillingsjäl verkligen varit död redan där. Jag var redan som liten övertygad om att man känner sådant.

Hur som helst: jag kunde inte sörja över att det blev som det blev eftersom jag inte kunde föreställa mig hur det vore att växa upp med en tvillingbror. Men morsan sörjde. Ja, farsan också förstås. Men inte som morsan. En mor känner mer för en nyfödd än en far gör. Hon har burit den nyfödde i sin kropp i nio månader, närt det nya livet, sett sin kropp förändras, drabbats av skenande hormoner och mentalt fått det absoluta ansvaret att uppfostra en ny människa som plötsligt ligger vid hennes bröst och suger kraft ur henne.

Jag är säker på att banden mellan mor och barn alltid kommer att vara starkare än mellan far och barn. Jag är säker på att morsor skall vara hemma och fostra och ge sina barn den reservationslösa kärlek de behöver. Jag påstår att det är naturligt och att det vore onaturligt om inte den part som gett nio månader av sitt liv för att föda fram ett barn har större anledning att känna ansvar. Skulle något gå snett så är alla dessa månader, alla dessa dagar, alla dessa timmar offrade fullständigt i onödan. Kraft är slösad utan mening.

För en man krävs inte mycket kraft. Det räcker med att jucka på höfterna ett tag. I New York räcker det att bara jucka lite grand.

Vi talar familj. Vi talar tradition. Det är inget fel på det. Jag hade inte blivit den jag blev utan min familj. Ingen blir det man blir utan sin familj. Min bestod av mamma, pappa, barn. Och farmor, som blev en viktig del av familjen i en annars rätt försupen släkt. Familjen gav trygghet, det fanns alltid någon hemma som kunde trösta, som ställde fram en kopp varm choklad när jag kom hem och var kall. Det är så jag minns det. Det var fattigt på många sätt. Men inte på kärlek och brysigom. Det vill jag bestämt hävda. Jag önskar att fler fick ha det så. Det finns ett praktiskt värde i dessa traditioner.

Jag är barn av sydstaterna. Ingen kan ta det ifrån mig.

Nästan varje söndag gick vi i kyrkan. Det berättas att jag som tvååring kröp ur morsans famn, kravlade upp på scenen och försökte sjunga med i kören. Jag minns inte. Men det berättas mig. Fast kören kan inte ha varit så stor. Inte församlingen heller. Vad som än berättas i sagorna om mitt liv.

Det var väl en ganska tuff kyrka, om man säger så. Vi fick lära oss att goda ska belönas och onda skall straffas, att varje ord i Bibeln är sanningen och att bio var förbjudet. Vi körde med tungomålstalande och helbrägdagörelse. Det var, kort sagt, ett herrans liv.

Utdrag ur kap 7

Den 16 september 1954 är en av de häftigaste dagarna i mitt liv. Efter alla år jag suttit klistrad vid radion för att lyssna på Louisiana Hayride skulle det bli min tur att åka till Shreveport i Louisiana för att debutera. Farsans våta dröm om sin ättelägg var på väg att uppfyllas.

Hayride sändes från Shreveport Municipial Auditorium. Där fanns plats för nästan 4000 pers. På den här scenen hade många fått sitt genombrott. Hank Williams, Jim Reeves och Faron Young är bara tre av dem. De hade alla gjort succé framför jättekulissen som föreställde en loge, en silo och en åker.

Så ni förstår att det mest handlade om lantismusik.

Farsan, morsan och Dixie skulle sitta och lyssna över några Pepsi därhemma. Vi tog Scottys bil och drog västerut tillsammans med Sam Phillips som var ganska nervös. Ett bra gig här och det skulle öppna sig nya marknader för plattan. Vi var på väg att bli nå´t stort i Memphis, vi sålde bra lokalt. Men nu kunde vi bli nå´t över ett större område. Radiosändningarna nådde långt in i Texas, Arkansas och Alabama. Det vill säga nästan hela den kända världen.

Dagdrömmarna om att kunna leva på musik hade börjat ta fart. Scotty jobbade i sin brorsas tvättfirma, Bill jobbade på Firestones däckfabrik, själv körde jag lastbil. Inga höjdarjobb. Det vi nu skulle göra på Hayride var tillräckligt för att hålla dagdrömmarna vid liv.

Det var lite cigarettreklam – Cleaner, Fresher, Smother! Yes, a Lucky tastes better because it’s made of fine tobacco and it’s toasted to taste better. So pick up a carton of Lucky Strike! - och sedan skulle vi in på scenen. Speakern, iförd cowboykläder, hölster och hatt, annonserade:

”För bara några veckor sedan spelade en ung man från Memphis, Tennessee, in en sång på Sun Record och den har med raketfart tagit sig upp på listorna. Här är han, den unga grabben med the hillbilly blues beat! Välkommen till Hayride.”

Applåderna var försiktiga när vi stegade in. Man undrade väl vad det var för idiot som gick först. Jag hade skor av krokodilskinn, rosa strumpor, rosa skjorta och svart i övrigt. Vi körde de två låtarna från första plattan. Reaktionen blev allt annat än försiktig. Vi erbjöds på stående fot ett årskontrakt med Hayride! Vi skulle få spela varje lördag under ett år!

Själv fick jag inte skriva på eftersom jag inte var myndig. Så morsan och farsan följde med nästa lördag och godkände avtalet. Jag skulle få 18 dollar per show. Scotty och Bill skulle få 12 dollar var. Bensinen fick vi pröjsa själva.

”Arton dollar, grabben!” sa farsan och dunkade mig i ryggen efteråt ungefär som om vi hade gjort en kupp.

”Bara det inte blir för mycket för dig, med flickorna och allt”, sa morsan.

”Det är okej”, sa jag.

”Du måste vara försiktig”, sa hon. ”Du måste vara rädd om Dixie”.

"Jag klarar avbetalningar på en Martin D-28”, sa jag som drömde om en ny gura.

”Grabben blir stor”, sa Sam Phillips och tittade farsan i ögonen. ”Han behöver en professionell manager som har kontakter över flera stater.”

”Räcker det inte med Tennessee och Louisiana?” frågade morsan.

”Nej, vi måste ut bredare”, sa Sam. ”Som ett andra steg. Innan vi går vidare.”

”Vidare?” sa morsan och tittade skräckslagen på Sam. ”Vidare? Till Ohio?”

”Till Ohio, frun, och Pennsylvania…”.

”Pennsylvania”, sa jag, ”så långt från Dixieland…”.

Jag var osäker huruvida min stil skulle funka norr om Kentucky. Om musiken skulle funka. Den skilde ju sig en del från Doris Day och fina jazzen och sån´t. Charlie Parker hade dessutom spelat in en platta med stråkar som dom gillade norrut.

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag svårt att greppa hur den del av världen som låg bortom bomullsfälten såg ut. Jag menar, vi har en egen historia, en egen kultur, nere i Södern. Så var det då. Så är det nu. Vi tror på Jesus och vi gillar dödsstraff och anser det vara självklart att vi alla skall ha rätt att bära vapen så vi kan försvara oss mot alla jävlar som går omkring med vapen. Vi litar inte på folk som kommer norrifrån av den enkla anledningen att de inte förstår Dixieland. Vi är intoleranta och småjävliga, och det är vi stolta för.

Men vi har hjärtan av guld och vi älskar den riktiga musiken.

Vår sydstatshistoria är inte den vackraste, trots att vi presterat den bästa musiken. Vi hade rasmotsättningar. På stora scener kunde vita band spela för vit publik tidigt på kvällen. Sedan utrymdes placen för att släppa in negrerna som fick köra sitt.

Det låg en avgrund mellan vit och svart musik. Det fanns till och med olika försäljningslistor. På den vita härjade Vera Lynn, Perry Como, Patti Page och Eddie Fisher. Ingen kan påstå att de var särskilt upphetsande. På de svarta hittade man Willie Mae Thornton som sjöng Hound Dog, Clyde McPhatter med Money Honey och Lloyd Price som hade en hit med Lawdy Miss Clawdy. Och Ray Charles! Det var musik!

Det var sjukt, de vita kidsen skulle behöva höra mer riktig musik, race records, rhythm and blues! Kanske gjorde jag en insats, inte så medvetet kanske, men ändå. Jag sjöng i alla fall djungelmusik. En massa vita ungdomar lyssnade plötsligt på djungelmusik.

Det var djungelmusik de vuxna vita idioterna kallade det jag gjorde. När dom inte kallade det för djävulsmusik. Dom var rädda för att deras kids skulle tänka på sex. Som om ungarna inte gjorde det ändå. Men dom var ännu räddare för att deras kids skulle börja gilla negrer. För att inte tala om risken för att deras små döttrar skulle drömma snuskiga drömmar om svettiga negersångare.

Det ena kan ju leda till det andra…

Det komiska är att det dom kallade djävulsmusik har tjocka rötter till den kristna väckelsen med negro spirituals och gospel. Väckelsen växte fram under 1800-talet och pastorerna började dundra om djävulen och hur den fan lockade de arma människosjälarna till synd och moralisk upplösning.

Ni måste ha klart för er hur det var innan väckelsen drog fram. När folket drog in till städerna, för att slita livet ur sina kroppar i fabrikerna, så förde det med sig Den Stora Rotlösheten. Och rotlöshet är frihet in absurdum. Folk låg med varandra huller om buller, i fyllan och villan, frivilligt och under tvång. Det var taskiga tider för kvinnor och barn.

Väckelsen växte i själva verket ur laglöshet, allmänt knullande, våldsamt drickande och eviga slagsmål.

Så när gudsmännen dundrade i kyrkorna så var det inte bara för Jesus skull, utan också för kvinnors och barns. Predikanter som red omkring i landet höll ofta de mest svavelosande predikningarna. Om predikanterna inte hade drivit folk till Jesus hade det gått åt helvete.

För att de arma satarna skulle få något hopp sjöng man om gyllene gator och allt annat fint man skulle få uppleva efter döden om man bara skötte sig hyggligt på jorden.

Härnere i Södern försökte man fördriva de bästa predikanterna, de svarta. En av de bästa hade varit en enögd, låghalt neger som dragit runt och fått folk att tala i tungor och svimma så det stod härliga till. Han hade fått hålla till utomhus, raslagarna förbjöd negrer att predika inomhus. Hans predikningar hade varit enkla och tydliga. Han hade kokat ner Gud och Den Helige Anden till blott och bart Jesus. Vita pastorer hade lyssnat i lönndom, lärt sig och fört vidare negerns predikokonst. Den enkla och raka och begripliga. Kristendomen kan ju vara lite marig, komplicerad, svår att begripa när teologerna krånglar till det så förbaskat.

Jag menar, hur många begriper egentligen det där med Treenigheten? Den straffande Fadern, den förlåtande Sonen och den totalt obegriplige Anden. Det där är för svårt för en normalbegåvad dixie. Biblen berättar om Gud som skrämmande, straffande och hämndlysten - tänk bara när han lockade Abraham att slakta sin egen son! Abraham skulle minsann älska Gud mer än han älskade sin son, därför måste han vara villig att stycka upp sonen till Guds ära! Snacka om svartsjuka!

Jag formulerade det där med svartsjuka i en låt så småningom: I´d rather see you dead, little girl, than to be with another man…

Om Gud var svår att begripa så var Den Heliga Anden ännu konstigare. Den där Anden är ju obegriplig till och med för en pillerknaprande newyorkliberal. Jag försökte förresten beskriva det obegripliga genom att i en av mina låtar sjunga ”Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, wop-bop-a-loom-bop-a-boom-bam-boom”.

Jag vet inte om ni tillhör de esoteriska som förstått textens innebörd. Om inte, så fundera ett tag på det.

Lugn, jag bara skämtar.

Utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, som finns att köpa här.) Utdrag ur kap 17

Nu var vi på väg åt andra hållet, från Memphis till Tupelo. Jag körde bilen den här gången, farsan satt i framsätet i den rosa Cadillacen, morsan där bak.

Det var på något sätt högtidligt att färdas genom fälten där de gröna bomullsbuskarna var klädda med vita, pösiga bomullsbollar och vildvuxet ludd. Det var besynnerligt vackert med de rostiga vattenpumparna, de sladdriga klädstrecken och de leriga gårdsplanerna med sina vinda verandor. Det var som om jag såg allt detta för första gången.

Jag hade stängt av bilradion och det enda som lät var vindbruset. Det kändes som att färdas genom en dröm. Det uppstod liksom ett vakuum, och bilder och känslor från min barndom fyllde mig.

Vi körde om ett gäng hillbillis som var på väg ner från bergen för att tjäna en hacka på att plocka bomull så att de resten av året skulle kunna sitta framför sina kojor och dricka hembränt. Dom kom i skraltiga lastbilar, stående, sittande och liggande på flaken.

Dom kom i flockar. Hela familjer med mamma, pappa, barn och mormödrar och farbröder. Det var kanske ingen vacker syn. Men den tillhörde bomullsbältet och var en del av livet i Södern.

Hillbillis fick en dollar och fyrtio cent per hundra skålpund bomull de lyckades få ihop. Hade dom tur, och om skörden var bra, kunde dom få ihop 500 skålpund per dag. Så dom visste från början graden av fattigdom. De inhyrda mexikanarna, med sina vita hattar, fick ofta lägre.

Negrerna fick lite si och så.

Bomullsplockningen pågick i ungefär tre månader och var ett skitjobb. Plockarna gick över fälten i tre omgångar. Man gjorde ungefär en km per timme. På en dag blev det tolv kilometer. På en vecka närmare åtta mil. På en livstid blir det jävligt långt.

Mr B.B.King hade varit bomullsplockare innan han kunde leva på sin blues och köpa sin första Cadillac. När jag träffat honom bakom scenen på den där radiostationen som firande så hade han berättat att han vandrat över bomullsfälten en sträcka lika lång som jorden runt.

Jag trodde honom. Mr B.B.King skall man tro på.

Det var hillbillis, mexikaner och negrer som vandrade.

De började i mitten av september, när den värsta sommarhettan lagt sig. Hade dom stackars satarna tur, eller otur beroende på hur man ser det, var dom färdiga före jul. De släpade på sina bomullssäckar, som var metern längre än dem själva. De kunde se fram mot en dag som skulle fyllas av för varm sol eller för blött regn eller för ond rygg. Oller för ond rygg.llsplantor. ser det,______________________________________________________________________________________

Ofta i kombination.

Utdrag ur kap 42

Det är alldeles stilla och tyst och jag sitter vid pianot i det i övrigt tomma och kala rummet i Burbank och försöker komma igenom Månskenssonaten av Beethoven. Jag fastnar gång på gång i en passage och kommer inte vidare förrän Billy Goldenberg, som skriver musik till tevespecialen och som skall leda orkestern, släntrar in och visar mig hur sjutton man ska komma över den där passagen.

Jag gillar att sitta så här vid pianot och spela för mig själv. Helst vill jag inte att någon lyssnar. Så det är lite genant att Billy hittar mig. En rockstjärna ska inte spela Månskenssonaten. En rockstjärna ska sjunga Roll Over Beethoven.

Men så enkelt är det inte. Bra musik är bra musik. Sedan får det vara Chuck Berry eller Beethoven.

Månskenssonaten är kanske den mest kända pianosonat som skrivits. Den inleds med dämpade, brutna ackord som låter som krusningar på en månbelyst stilla, långsamt flytande flod. Ur den gungande rytmen smyger den lite sorgligt försiktiga melodin stillsamt fram. Den gungande rytmen bär sedan hela stycket. Många har tänt på det där. Fler än man tror. När Ben Weisman skrev Monlight Swim som jag gjorde i filmen Blue Hawaii i början 60-talet så bygger den på samma grej.

Det är rytmen det hänger på. Alltid rytmen.

När Beethoven skrev den här låten så vände han upp och ner på det mesta. Han bröt stilen för wienerklassicism och snöade in på det som sedan skulle kallas romantiken.

Det är alltid de som bryter mönster som utvecklar musiken. Det gäller väl all konst. Det gäller förresten hela samhället. Och det är ofta, nästan alltid, typer som kommer från hårda förhållanden som gör det. Ludwig van Beethoven var inget underbarn som seglade fram med guldsked i truten. Tvärtom. Hans farsa var fattig, hård och alkoholiserad. Ludwig fick ofta stryk.

Han pryglades fram till pianot. Precis som Jussi Bjorlings röst mer än två hundra år senare skulle pryglas fram. Farsorna hade samma idé: ungarna skulle bli så bra att de kunde dra in stålar till familjen.

Dock slapp båda att få de ädlare delarna avskurna i farsornas jakt på stålar och bättre liv.

Mitt första möte med Ludwig var förresten när jag krigade för att hålla kommunisterna stången. Tyskland var ju uppdelat på den tiden. I Östtyskland surrade kommunisterna om att jag och rockmusiken var det vapen som de onda kapitalistsvinen satt in för att undergräva moral och god kultur. Eftersom man utsett Ludwig till östtysk nationalhjälte så blev han symbol för kampen mot degenerering och rock´n´roll.

Det här bör man tänka på när man lyssnar till Chuck Berrys låt Roll Over Beethoven.

Men Ludwig van Beethoven har betytt mer än så. När LP-skivans uppfinnare valde formatet två gånger drygt 20 minuter så var det för att hans älsklingsverk, Beethovens violinkonsert, skulle få plats på en enda platta. Och när Sony utvecklade CD:n så ville man att Beethovens nia skulle få plats. Den är ungefär 75 minuter lång.

Jag har tänkt mycket på det där. Och jag har tackat alla makter som finns för att CD:n uppfanns efter det att jag lämnat Hollywood. Då räckte det att få ihop töntiga filmlåtar lagom för en LP, knappt 30 minuter. Tanken att behöva fylla en CD, med minst den dubbla tiden, får mig att rysa av obehag.

Hur som helst så satt jag där vid pianot den där söndagen i slutet av juni 1968 och samlade mig inför inspelningen av låten som skulle avsluta specialen. Jag hade fått texten några timmar tidigare, memorerat den, lyssnat på melodin och känt hur den växt i mitt bröst. Det var en fantastisk låt och jag lovade mig själv att aldrig mer spela in låtar som jag inte kunde stå för.

There must be lights burning brighter somewhere, got to be birds flying higher in a sky more blue. If I can dream of a better land, where all my brothers walk hand in hand, tell me why, oh why, oh why can't my dream come true.

”Tiger, det är dags”, säger Charlie som kommit in och lagt handen på min vänstra axel.

”OK”, säger jag.

Utdrag ur kap 50

Vägen till Civic Arena i Pittsburgh är inte vacker. Den är för jävlig. Husen är fallfärdiga, fabrikerna nedlagda och utanför bilfönstret huttrar människorna i kyla och blåst och ser ur som om de vore sura uppstötningar från den stora depressionen.

Vi är på väg för att saliggöra tiotusen fans. Det är nyårsafton och klockan klämtar snart. Jag är på väg att dö, jag har sett döden framför mig, men ingen jävel tycks begripa. Jag hälls ner i overallen och knuffas fram mot scenen för att sjunga alla låtarna med alla dessa förbannade ord, som fladdrar runt i en enda oreda, staplade på varandra.

Jag är rockstjärna.

Hjärtat bultar. Ibland tycks reflexen att andas ha övergett mig och jag måste tänka på hur man ska göra för att suga in syre i lungorna.

Detta är mitt liv. Detta blir min död.

En gång i tiden, det var inte så många år sedan, åt jag salttabletter just före föreställningarna för att svettas ordentligt på scenen. Dom gillade det. Det var sexigt.

Nu svettas jag bara jag tar mig från logen till scenen.

”Andas djupt från mellangärdet”, skriker någon.

”Slappna av, Tiger”, skriker någon annan.

Jag ser min kropp skymta innanför overallen. Herregud, är detta min kropp! Vem har gett mig den?

Morsan lämnade Jorden när hon fyllt fyrtiofyra.

Jag är övertygad om att hon blev äldre än jag kommer att bli. Det är inte många dagar kvar. Farsan är också på väg att ta slut. Darrig, hjärtinfarkt. Nå´n kusin dog i överdos häromdagen. Blues suede shoes, baby!

Wolfgang blev trettiosex. Franz blev trettioett. Jag har överlevt dem, jag lever på övertid. Vilka är slutsatserna av talserien 41, 36, 31? Totalt 108. Nio gånger lärjungarna. Men jag glömde ju James Dean. Han blev tjugofyra. Talserien blir 41, 36, 31, 24. Totalt 132. Elva gånger antalet lärjungar. Ta bort elva Judas och vi får 121. Lägg till Jesus ålder så når vi talet 154. Dubbla med morsan och James Dean så är vi uppe i 219. Lägg därtill buddhismens åttafaldiga väg och att det bara finns en Gud slutar det på 228. Så många dagar till kommer jag att leva. Eller om det är sekunder.

Det rinner svett i pannan.

”Gud kommer inte att låta dig dö”, viskar någon och jag känner händer på min panna.

”Gud tar död på oss alla”, sa jag. ”Det är hans förbannade plikt.”

Dr Doctor petar i mig några tabletter. Vraket skall upplivas. För att sedan sövas ner. För att sedan åter upplivas. That´s the way it is.

Tiotusen därute. Tiotusen!

Det är fortfarande lika konstigt att tänka sig att människor tar sig tid att komma, att titta, att lyssna, att älska mig. Det är ju bara jag. Herregud, jag älskar dom!

Ut, din sonofabitch, och gör din plikt.

Var är jag?

Pittsburgh? Varför då?

Also sprach, Zarathustra.

Ut. Ljuset överfaller mig. Var bättre än du någonsin varit. Bevisa det omöjliga. Applåderna vet inga gränser och fyller min kropp, som är nedhälld i den förbannade overallen, med ny kraft.

See, see, rider. See, what you have done.

Utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, som finns att köpa här.)

RECENSIONER

Kunskaperna har Schlaug definitivt, även på 10 000-kronorsnivå. Expressen

Birger Schlaugs roman är som starkast och mest övertygande så länge Elvis är ung. När blodet kokar och rock'n'roll ännu är nytt och framtiden fortfarande sjunger sånger som ännu inte blivit blasé. Helsingborgs Dagblad

Den sista mörka tiden när Elvis är fånge i sin egen myt och fast i sitt pillerberoende har total trovärdighet. Expressen

Boken är rolig, fräck, vanvördig och bitvis lysande. Gotlands Tidningar

Elvis relationer till BB King och andra svarta artister känns alltigenom äkta. Hans envisa arbete i skivstudion likaså. Expressen

Jag kan inte annat än fascineras av Schlaugs berättarförmåga, språk, konceptet med historiska fakta och trovärdigheten åt Elvis. Jag sträckläste boken. Katrineholms Kuriren

Det bästa med boken är tidsatmosfären och miljöbeskrivningarna. Det ångar om Södern på 50-talet när Elvis och hans musiker svischar förbi bomullsfälten på de långa krävande resorna till olika spelningar. En ny tids gryning, inte bara för rock´n´roll. Medborgarrättsrörelsen är på gång. Expressen

… entusiasmerande skildringar av dofterna och känslan på söderns bomullsvidder och gistna verandor. Göteborgs-Posten

En glödande och passionerad kärleksförklaring… Helsingborgs Dagblad

Schlaug tar ut svängarna. Utvikningar till Einstein, Paganini, Mozart, Goethe, Kant, Schubert och Schopenhauer är halsbrytande men funkar för det mesta. Expressen

Schlaug är oerhört påläst och har lyckats sätta in den vite rebellen i en miljö och ett politiskt sammanhang som känns helt rätt. Gotlands Tidningar

Som om Elvis själv skulle ha suttit vid tangenterna nästan 30 år efter sin alltför tidiga död. Jag kan inte annat än fascineras av idén. Falu Kuriren Ändå har såvitt jag vet ingen gett sig på att skildra Elvis liv genom hans egna ögon, öron och tankar. Inte förrän nu när Birger Schlaug stiger in i Elvis huvud och berättar hela hans historia. Expressen.

Lysande beskrivning av hur en ny tid växer fram. När Elvis besöker den tunga svarta klubben är det en historisk smocka åt Söderns vita etablissemang. boksidan.net

Den är ovanligt och befriande opretentiös i anslaget. Den är skriven med en lite svängig stil - den liksom släntrar fram, avslappnad och avspänd - och ska därmed föra tankarna till tiden och den jargong som då rådde. HD

Språket är korthugget och effektivt. Expressen

Så otroligt bra! Vilket språk! Så fascinerande! Vilket överraskning! Betyg: 5 stjärnor! Bokus Kungsbacka, läsarpanel

Vi kommer rockkungen så nära att det bränns. Jag är så överraskad och utlovar högtidsstunder för den som tar till sig den här boken. boksidan.net

Det är skimrande musikhistorik... Boken är bra och fullastat med fina rockhistoriska referenser som är roliga att läsa. Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens världshistoriska betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!

Det är briljant roman som alla borde läsa för att förstå essensen som Birger Schlaug verkligen lyckas förstå, vad rockens verkliga själ är. Vi bugar oss vördigt för det som står i boken. Heder åt Birger Schlaug. Webbtidningen Blaskan

ProVoka säljer signerade och dedikerade ex av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac här! Men den den finns förstås också på ett bibliotek nära dig.