Djävulens musiker och drömmen om himlen

Passo di Gatta Mora, Svarta Kattens Gränd. Det är en liten, smutsig och mörk trappgränd i staden Genua. Ibland känner man dofter från hamnen tränga upp till den lilla gränden. Det är dofter av tjära och hav. Dofterna från hamnen är ett välkommet avbrott i stanken av avfall och läckande skittunnor uppe i gränden.

Här uppe i gränden kan man höra glam och stoj, och ibland flöjttoner, från torget som inte ligger så långt bort, alldeles i närheten av stans flotta palats. Främmande ansikten tillhör vardagen uppe i gränden. Och främmande språk. Hit drar nämligen sjömän på jakt efter kvinnor. Mellan spyorna berättar de om Orienten och Amerika på lagom berusat blandspråk. I gränden hänger tvättkläder, linorna är spända mellan husen. I kläderna fastnar doften från avskräde.

Det kanske inte är att undra på att mödrarna här uppe drömmer om att få sina söner kastrerade på det att de - sönerna - skall kunna komma härifrån, bli gudomliga kastrater vid furstarnas hov. De skulle kunna bli rika som troll. Så var drömmen.

Som goda avlövade söner skulle de ta hela familjen till sig när de nått höjderna, låta ljuset och musiken och festen tränga in i sina arma morsors och farsors liv på ålderns höst. Att låta kastrera sina kottar var att delta i ett lotteri där det fanns en och annan högvinst. Förresten: när Mozart skrev musik för kastrater så var han själv ett barn.

Mor Teresa hade inga planer på att kastrera sina söner. Hon hade nämligen mött djävulen i en av sina drömmar. Hon hade fått ett löfte av honom att kotten skulle få en själ som skulle brinna i takt med rytmen från sin fiol. Hennes lille parvel Nicolò skulle bli rik och berömd. Men hon hade svårt att tro på det, för den lille var bräcklig och klen. Han höll på att dö flera gånger innan han ens fyllt sex. Men ändå talade mycket för att Teresas avtal med djävulen verkligen var underskrivet, för Nicolò blev så upprörd att han kunde få krampanfall så fort han hörde en falsk ton spelas på familjens mandolin. När han själv fick pröva mandolinen kunde han gråta flera timmar, utom sig av upprördhet, när han inte fått strängarna att låta som han ville.

Mandolinen var inte hans instrument. Så istället lånade han sin storebrors violin. Han smekte den med sina små fingrar, kände taglets strävhet mot sin kind och drog stråken över strängarna. Det var något med violinen som växte samman med honom. Men det dånade av djävulska skrik i hans huvud vid varje falsk ton. För att få ut skriken som ekade inom honom måste han öppna munnen och låta dem flyga ut. De studsade mellan väggarna och rasade ut genom fönstren för att ta sig nedför gränden och ut över havet.

Vad är nu detta? Jo, det handlar om Nicolò Paganini. Den störste violinist som nångsin levt. Han steg, precis som Presley skulle göra drygt hundra år senare, in på scenen i rätt tid för att skapa något helt nytt. Under första halvan av 1800-talet minskade nämligen kyrkans och fina folkets dominans över musiken. Kyrkorna och grevarnas slott ersattes av öppna affärsdrivna konserthus med kommersiella orkestrar. Publiken blev större, ramarna vidare, utspelen friare. Presley å sin sida kom då televisionen öppnade upp för den stora publiken och de nya utspelen.

Men det handlar självfallet inte bara om att komma i rätt tid, när förutsättningarna finns för det nya att explodera. Det handlar också om konsten att skapa något nytt. Nicolò revolutionerade fiolspelet. Han var den förste som fullt ut använde sig av tekniken att knäppa på strängarna med vänster hand samtidigt som stråken dansade över strängarna. Han skapade speciella effekter genom att stämma om fiolen till det oigenkännliga. Han skapade dramatik genom att fila hack i strängarna så att de sprängdes när han spelade. Publiken tjöt, kvinnor – och en och annan man – svimmade. Han var sin tids rockstjärna, så klassisk musiker han än var. Och minsann, lägrade han inte också Napoleons syster, Elisa Baciocchi.

Sitter och förbereder en föreläsning om denne man, Paganini. Någon som läst min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, upptäckte att han figurerade i boken – ja, han dominerar faktiskt ett helt kapitel i romanen som annars handlar mest om Elvis, rock´n´roll och livet som var – och har beställt en föreläsning för en kulturafton. Överraskande, kan man lugnt säga. Men framför allt tänker jag på vikten av att våga göra något nytt, bryta normer, våga utamana konvensioner, ifrågasätta normer, system och strukturer... Inom kultur såväl som inom politik.