Minne från politiken (3): Eva Hamilton och debatten jag ville lämna

Det är inte så ofta jag under en debatt önskat att jag vaknat upp från en ond dröm. Men så var det i den märkliga två timmars EG-debatt som SVT anordnat den 4 juni 1991.

Debattledare var Olle Stenholm och (nuvarande chefen för SVT) Eva Hamilton. De var dåliga i sina roller – den sistnämnda var dessutom snorkig redan före det att tevesändningen kommit igång. Jag skrev i en notering efter debatten: ”Hamilton var förskräcklig, illa påläst, snorkigt beteende, kunde inte dölja sympatier och antipatier.”

Vi var ett femtontal debattörer i studion inklusive partiledare. Debattledarna inledde med frågan om spriten – därför bjöd man på vatten, öl och vin att släcka torrheten med under debattens gång. Vilket gladde Ian Wachtmeister (nd), som tycks gå igång på bara doften av alkohol. Det mest minnesvärda från den delen av debatten var när Eva Hamilton riktade sig till nykterhetsrörelsens representant genom att titta på honom och samtidigt ställa en fråga. Det pittoreska var att han var synskadad och knappast kunde ana att frågan var riktad till honom.

Efter spritfrågorna – där den ärligaste var EG-anhängaren Bengt Westerberg som erkände att risken för kraftigt ökad alkoholkonsumtion skulle bli ett stort problem – drogs säkerhetspolitik, livsmedelsfrågor, arbetsmarknad och miljö. I miljöavsnittet berättade Björn Gillberg och en av landets industrilister om EG:s förträfflighet när det gäller miljöfrågor - det blev aldrig debatt av det.

Programledarna var så dåligt insatta i frågorna att man missade hela problembilden med EU: nämligen att enskilda länder inte ges rätten att gå före och ställa högre miljökrav på produker och att själva strukturen leder till en extrem ökning av antalet transporter, och därmed utsläpp av koldioxid. Inget av detta kom fram. Jag försökte får ordet gång på gång. Möttes av ett hånflin från en av programledarna. Jag kokade inombords.

Gillberg har för övrigt alltid gillat bilismen, försvarat den in absurdum och låtsades som om katalytisk avgasrening – som inte alls biter på koldioxid – redan hade löst problemet med bilismen. Gillberg har problem med ett ben som gör att han mer än de flesta är beroende av en bil – jag är ganska övertygad om att det är därför den i övrigt så medvetne mannen negligerat bilismens problembild. Det är inte ovanligt att personliga erfarenheter och förhållanden formar den attityd man har till olika företeelser. Det gäller självfallet inte bara Gillberg. Det fanns i debatten på den tiden några härliga järnvägsfreak som avskydde bilar och bilism så pass att jag framstår som bilälskare – kanske bottnade deras enorma järnvägsentusiasm i att de led av klaustrofobi, de fick panik i det lilla utrymme som bilen utgör.

Tillbaka till debatten. Att få ordet i denna tevedebatt var således nästan omöjligt, Hamilton visade med övertydlighet att hon i sak gillade Westerberg, var imponerad av Bildt, ville piffa upp debatten med den svepande Wachtmeister och kände sitt kvinnliga ansvar att släppa in Schyman i tid och otid. När programledarna sedan släppte in Thore Skogman för att sjunga några trudelutter, medan man delade ut svenska små pappersflaggor som vi skulle vifta med innan debatten fortsatte kände jag att jag ville resa mig och gå. Det var så in i helvete töntigt.

Där satt Bengt Westerberg och Ian Wachtmeister och viftade med sina flaggor, medan vi skulle sjunga med i några tramsiga rader. Herregud!

Jag ville sjunka genom jorden, skämdes för hela tillställningen. Och tilltron till public service fick sig en ordentlig smäll. Tyvärr måste jag också erkänna att Eva Hamilton i mina noteringar från debatten fick namnet Snorkfröken. Och då ska ni veta att någon annan aldrig fått något elakt namn i dessa noteringar... Sorry, Eva, så illa upplevde jag ditt sätt att vara under de korta stunder vi möttes under mina år i politiken.