Inför mp:s riksdagsdebut 1988: "Hur många har elden?"

För tjugo år sedan skulle ett gäng miljöpartister för första gången delta i riksdagens högtidliga öppnande.

Vi hade drivit en tuff valrörelse med hård kritik av jakten på ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion, vi hade drivit frågan om sänkt arbetstid och minskad materiell förbrukning. Och faktiskt redan då: avveckling av fossila bränslen och satsning på den nya tekniken.

Hur skulle vi nu klara riksdagen? Skulle det bli början till slutet eller inledningen på en historisk utveckling?

Det var frågor jag tog upp på DN-debatt den 3 oktober 1988. Jag skrev:

Hur illa partiet än tycker om det kommer fokuseringen till stor del att ske just på riksdagsgruppen. Kommer den att falla ner i riksdagens dvala och protokollsdöd eller orkar den hålla elden brinnande? För det är eld som behövs. Visionerna måste hela tiden fylla hjärta och hjärna. Hur många har elden?

Ska partiet våga stå för den radikala ekologiska grundsynen som medför ganska kärva beslut: ökade bensinskatter, minskad materiell förbrukning, minskad varuomsättning, minskad bekvämlighet (just du skall börja sortera dina sopor, kånka returglas, ta ett personligt ansvar). Eller ska "ja-men-så-kan-vi-inte-säga-"-mentaliteten ta över? Ska den smygande anpassningen börja?

Det gäller att brinna inte bara för miljöfrågorna - utan också för fördelningen och viljan att ge människor makt över sina liv.

Och det gäller att minnas att den som pratat offentligt i tio minuter utan att någon blir förbannad eller upprörd - den har inte sagt just någonting. Strömlinjeformade politiker har vi ingen nytta av. De gröna utmanar etablissemanget Det kan bli obekvämt. Men det är nödvändigt.

Det handlar om att skapa och väcka opinion - inte att flyta med. Det handlar inte om att värna marginalväljare, vi skall driva grön politik.

Sänkt arbetstid? Systemskifte?? Vi...?

Har fått ett gäng mejl efter min analys av regeringsfrågan i söndagens Agenda. Några har varit arga.

Främst har man retat sig på att jag hävdade att mp - som en del av strategin för att ingå i en Sahlinledd regering - tonat ner arbetstidsfrågan.

Jag förstår inte riktigt kritiken. Det är ju uppenbart så, vilket väl inte minst budgetdebatten i riksdagen häromdagen visade.

Där kunde man höra följande (det är nedklippt, hela debatten finns här, läs den för att få en totalt rättvis bild av vad som sades). Jag hade önskat att det som Anders Borg sade i nedanstående citat hade sagts av miljöpartisten..

Anders Borg (m): Miljöpartiets ideologiska kärnidé är att vi arbetar mindre, att det ska finnas större möjligheter att lämna förvärvslivet, att arbetstiden ska kortas och att ledigheterna ska bli fler. Det är den ideologiska kärnan i Miljöpartiets ekonomiska politik.

Mikaela Valtersson (mp): Jag tror att det blir en mer seriös och bättre debatt om vi fokuserar på den politik som faktiskt förs av olika partier. För vår del handlar det om att vi efterfrågar och vill ha mer satsningar på utbildning och arbetstillfällen. Det är just det som vår kritik mot regeringen gäller, alltså att de inte gör mer.

Anders Borg (m): Varför inte stå för det som är Miljöpartiets kärnidé? Varför inte berätta att ni vill minska arbetstiden, att ni vill öka ledigheten?

Mikaela Valtersson (mp):

Mig veterligen har vi inga förslag – Anders Borg kan väl i så fall visa på dem – som handlar om att människor ska vara mer lediga.

Anders Borg (m): Ni vill inte ha en arbetslinje. Ni vill ändra fundamenten för den svenska modellen... Där finns skiljelinjen, och jag tycker att det vore bättre om Miljöpartiet fullt ut också stod för det som är partiprogrammets grundbult.

Bilden föreställer en överkörd grön cykel. Detta är förresten min syn på arbetstidsfrågan.

För övrigt håller jag med Anders Borg om att det är värdefullt att stå för sitt partiprogram. Om inte annat för att skapa opinion. Att säga att man vill ha makt genom att ingå i en regering blir inte så mycket värt om man först frånsäger sig det som skiljer en från de andra.

Grattis mp, för 27 år sedan inleddes det partibildande mötet

Idag, för 27 år sedan, öppnades det möte som beslöt bilda ett nytt parti...

Vilket firas med utdrag ur det första partiprogrammet.

De ansträngningar som gjorts för att bygga upp vår välfärd är värda mycket repsekt. Men någonstans på vägen förlorades de fina målen om frihet, rättvisa, solidaritet, trygghet och inflytande ur sikte. En ständigt ökad ekonomisk tillväxt för att först och främst nå en hög materiell levnadsstandard kom att bli ett självändamål...

Det är hög tid att lägga om kurs. Människors själsliga och kroppsliga hälsa och naturen balans måste sättas före materiell tillväxt. Ekonomin skall styras av demokratiska, ekologiska , kulturella och sociala värden.

Vi vill arbeta för ett samhälle som erbjuder livskvalitet. Ett sådant samhälle präglas av ekologisk jämvikt, social solidaritet och kulturell mångfald.

Vi vill förskjuta ekonomin åt ett tredje sektor, åt den så kallade informella med lagliga ekonomin. Vi vill sänka arbetstiden i den formella sektorn så att människor hinner med att vårda barn, gamla och sjuka och att arbeta med kultur och engagera sig i samhället

Ekonomin skall ha ökade inslag av kooperations - och löntagar och medborgarinflytande. Spekulation och överflödskonsumtion skall beskattas hårdare än inkomst av arbete, likaså energi och råvaror.

En rättvis fördelning av jordens tillgångar medför en materiellt sänkt standard för oss, något som vi måste acceptera.

Vi anser att datateknik inte får användas till att övervaka och kontrollera människors effektivitet eller personliga förhållanden.

Föräldraförsäkringen skall kvoteras mellan föräldrarna så att även männen kan stanna hemma hos barnen.

Vi måste få slut på alla former av diskriminering av invandrare och andra små folkgrupper med hjälp av skärpta bestämmelser

Skolans uppgift skall var att ge eleverna kunskaper om oss människor som delar av ett ekologiskt, historiskt och kulturellt sammanhang. Eleverna skall uppmuntras att använda och utveckla sin tankeförmåga, sina känslor, sin vilja, sin handlingskraft ock sin fantasi. Undervisningen ska vara en växelverkan mellan teori och praktik.

Mer personligt minne från den partibildande mötet finns här.

David mot Goliat...

I miljöpartiet börjar nu striden om EU. I ett antal debatter skall de som vill ha kvar en vision om att Sverige skall lämna EU möta dem som vill ta bort denna vision från partiprogrammet.

Det uppseendeväckande är att båda språkrören ställer upp i debatterna. Det lär här och var uppfattas som ren utpressning, eftersom var och en inser att båda rörens trovärdighet riskerar att rämna om partiets medlemmar röstar emot dem.

Skulle det trots allt bli ett nej så har partiets medlemmar visat att de ännu inte drabbats av auktoritetstroende, att den grönanarkistiska ådran finns kvar och att en grön David kan vinna över en statsrådshungrande Goliat.

Ställer man sig bakom språkrören krav så kommer partiet å andra sidan på DN:s ledarsida att åter hyllas som modernt. Vad nu det är värt... Herregud, modernt kan ju rosa sandaler, spånplattor, Jan Björklund och strypkoppel också vara.

Av nostalgiska skäl hoppas jag att rören inte gör som Ingvar Carlsson i den avslutande tevedebatten inför folkomröstningen om EU - när argumenten tröt tittande han rakt in i kameran och sa: "Lita på mig!" Det var då jag tappade all tidigare vunnen respekt för Ingvar Carlsson.

Han borde sagt: "Tänk själva!"

Till miljöpartiets Davidsöner- och döttrar kan jag hänvisa till en sosse som fick både mig och Per Gahrton att framstå som duvungar. Partiets Goliatar kan säkert känna styrka och tillförsikt här.

För övrigt har de två rören satt sina fötter i de forna kommunisternas bo, Peter verkade föga road medan Maria var mer diplomatisk. Ohly själv är nog nöjd med att de båda rören vill slopa utträdeskravet.

Obama slirar också...

I ett av försommarens nummer av Riksdag och Departement svarade riksdagsledamöterna på frågan vilken amerikansk president de föredrar. Demokraternas kandidater vann överlägset förstås. Märkligt var att det bara var en miljöpartist som hade lagt sin röst på De grönas kandidat.

Är man elakt realistiskt så kan man väl säga att det var ganska väntat... Ideologi och samhällsförändring ligger ju inte högst på det svenska gröna partiets dagordning... Men kanske skulle det låta annorlunda idag när Obama slirar alltmer när det gäller Irak och kritik av frihandel utan ekologiska och sociala regler.

Här kommer i alla fall lite upplysning till de miljöpartister som slirar i tron på den egna rörelsen.

De gröna - bara en ny vänsterrörelse?

De gröna saknar ideologi, hävdas i en skrift från den gröna tankeverkstaden Cogito. Är då De gröna bara en ny del av den gamla vänsterrörelsen?

Mitt svar är förstås ett Nej. Grön ideologi kan inte blandas samman med de traditionella ideologierna, utan står på egna ben.

Johan Hellström, miljöpartist i Borås, påminner förresten om att De gröna inte bildat regering med socialdemokraterna någonstans i Europa, däremot med så kallade borgerliga partier.

Johan Hellström gör också en nyttig genomgång av hur stora de gröna partierna är i Europa:

1. Freie Liste, Liechtenstein 13%
2. Déi Greng, Luxembourg 11,6%
3. Die Grünen, Österrike 11,1%
4. Grüne Partei der Schweiz 9,6%
5. Vihreä Liitto, Finland 8,5%
6. Die Grünen, Tyskland 8,1%
7. Eestimaa Rohelised, Estland 7,1%
8. Strana Zelených, Tjeckien 6,3%
9. Miljöpartiet de Gröna, Sverige 5,2%
10. Écologistes, Belgien 5,1%
11. Green Party, Irland 4,7%
12. Groen Links, Nederländerna 4,6%
13. Scottish Green Party 4%
14. De Vlaamse Groenen, Belgien 4%
15. Iniciativa per Catalunya Verds, Spanien/Katalonien 3,8% (i valallians med ett socialistparti)
16. Les Verts, Frankrike 3,3%
17. Sinistra Arcobaleno, Italien 3,3% (regnbågskoalition med två vänsterpartier)
18. Green Party, Nordirland 1,7%
19. Alternattiva Demokratika Malta 1,3%
20. Grünliberale Partei Schweiz 1,3%

För övrigt har ett antal mejl inkommit från ett gäng miljöpartister med anledning av mitt blogginlägg igår. Ingen av dessa vill låta sig citeras, eller kommentara på annat mer synligt sätt. Hårda bud?

För övrigt är det kallt i vattnet idag, men riktigt varmt på frukostbryggan. Lommen vaktar ute i viken, havsörnen seglade nyss förbi - jo, havsörnar finns även i inlandet, de bryr sig inte om sitt namn...

Miljöpartister: "Det finns ingen grön ideologi!"

Den gröna tankesmedjan Cogito – eller idéverkstad som man heller kallar sig – har gett ut en liten skrift som fått namnet Behövs det en grön ideologi?

Tyvärr måste jag först säga att jag sällan läst en slarvigare text, det dräller av skriv- stav- och redigeringsfel. Man kan tycka att ärendets vikt borde ha lett till en mer seriös och professionell hantering.

Titeln utgörs alltså av en fråga: Behövs det en grön ideologi? Några större ambitioner att svara på frågan görs inte, även om Mike Moon i sitt bidrag pliktskyldigast konstaterar att svaret på en sådan fråga är Ja. Utan ideologi riskerar de gröna att bli förvaltare av det idag rådande systemet. I denna analys ansluter jag mig mer än gärna. Det är uppenbart att dagens ledande miljöpartister nästan aldrig argumenterar utifrån ett ideologiskt ställningstagande. Vilket är märkligt med tanke på att det borde vara viktigt att bygga upp en grön identitet.

Men finns det då någon grön ideologi? Det är snarast denna fråga som boken behandlar. Sju tunga miljöpartister, som har eller har haft strategiskt viktiga uppdrag i partiet, tycks vara eniga om att det nog inte finns någon sådan.

På frågan om det finns en grön ideologi svarar Mike Moon att det inte finns om man med en sådan menar ”varje seriöst och genomtänkt försök till en välgrundad och sammanhängande förståelse som grundval för sitt handlande”. Moon tycker det är helt i sin ordning eftersom det tar lång tid att utveckla en sådan. Ett halvt sekel, vilket den gröna rörelsen snart har varit aktiv, kan väl tyckas vara en ganska lång tid, ett kvarts sekel också om man ser till tiden för de gröna partierna...

Kristian Skånberg, som bland annat varit anställd som ekonom på miljöpartiets riksdagskansli, låter i sin uppsats meddela att det knappast ens ”finns en ekonomisk inriktning som kan kallas grön ekonomi”. Visst är det bra med ödmjukhet, men att reducera begreppet grönt på det sätt som man här gör upplever jag som närmast självföraktande. Om det nu inte är en strategi för att legitimera ledande miljöpartisters ovilja att argumentar för sina förslag utifrån en ideologisk plattform.

Ulf Söderström hävdar i sin text att han inte vet om det ens finns en grön ekonomisk teori. Ibland undrar jag om denna gröna osäkerhet bottnar i en överdriven respekt för de – ibland mycket flummiga - ekonomiska teorier som socialister och liberaler bygger sina antaganden på. Varför vågar inte Moon, Gahrton och Söderström räta på ryggarna? Söderström formulerar själv givna grundbultar i en grön ekonomisk teori, men reducerar värdet av dessa när han tyngs av tron att övriga teorier är mer gedigna därför att de upprepats och fått akademisk status.

Lotta Hedström (f.d. språkrör) och Angela Aylward (ledamot i mp:s partistyrelse) skriver om ekofeminism resp gueerteori. Ett samtal mellan de två skulle tydligare klargöra klyftor som finns mellan dessa två inriktningar. Men svar på skriftens titelfråga Behövs det en grön ideologi? ger man inte. Aylward slår fast att slutmålet för grön feminism inte bör vara jämställdhet mellan könen, utan jämlikhet mellan människor. Lotta Hedström menar att ”de värden och den analys som finns att hämta i det breda fältet Ekofeminism är ett knippe aspekter som spontant redan finns inbegripna i den ekologiska rörelsen och i grönt tänkande”.

Jag väljer att tolka ordet ”spontant” som ”självklart”, i bemärkelsen att det inte behövs akademiska och teoretiska uppsatser för att inbegripa de ekofeministiska aspekterna i grön ideologi, men jag är inte helt säker på att jag tolkar det rätt.

Per Gahrton avslutar boken med en genomgång av hur ett antal gröna partier, från olika världsdelar, ser på saker och ting. Han finner att det finns ett i stort sätt gemensamt tänkande, men hävdar lakoniskt att det ”kanske inte räcker till att fastslå existens av en grön ideologi”.

Man kan, inte minst efter att ha läst denna skrift, konstatera att det behövs debatt om grön ideologi. Jag får väl också döpa om min föreläsning om Grön ideologi till Vad jag trodde var grön ideologi innan Cogito berättade att det nog inte finns någon sådan…

Själv blir jag således förvånad över denna lilla bok. Att den är slarvigt och nonchalant redigerad må vara en sak, värre är att författarna har så lite tilltro till det som på goda grunder är att beteckna som grön ideologi. Denna bristande tilltro kan möjligen förklara de krumsprång som miljöpartiet gjort de senaste åren. Som t ex när miljöpartiets företrädare på fullt allvar hävdar att det är grön politik – inte bara resultat av en kompromiss – att skicka soldater till Afghanistan under Natobefäl eller utan att rodna plötsligt hävdar att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för social och ekologisk utveckling. Det förklarar kanske också oviljan att kritisera konsumtionssamhället och tystnaden när det gäller synen på lönearbete. Är man inte tryggt förankrad i en grön värdegrund kanske det inte är så lätt att opponera mot dagens samhälle och de normer som styr. Men frågan blir då: blir det inte falskt konsumentupplysning att kalla sig De gröna om man inte förstår att grönt är en ideologisk plattform?

Grön ideologisk debatt är nödvändig, Mike Moons motivering för detta är i allra högsta grad giltig. Men det lär väl vara som Per Gahrton menar: partier som har maktställning uvecklar inte grön ideologi. Kanske i tron att det är viktigare att bilda regering än att bilda opinion - och att det är antalet statsråd som miljöpartiet får som är en indikator på hur grön en regering är.

Och hur blir det om sd kommer in?

Krönika i veckans nummer av ETC.nu

Förra fredagen, när försvarsberedningen presenterade sitt förslag, så redovisade socialdemokraternas och miljöpartiets representanter i beredningen sina ståndpunkter i en gemensam debattartikel i DN.

Detta måste betraktas som ett avgörande steg på väg till en regeringsbildning mellan de två partierna. För några år sedan hade det varit en omöjlig tanke – för både mp och s – att uppträda gemensamt i försvarsfrågan. Göran Persson menade att just denna fråga – och frågan om EU – var de avgörande hindret för samarbete. Mp valde, i linje med detta, att inte heller denna gång i Försvarsberedningen markera mot EU:s Nordic Battlegroup. Endast vänstern tog avstånd.

Mp har krattat i manegen för en rödgrön regeringe – tydligt, sakligt och symboliskt.

Vänstern då? Ja, såväl socialdemokraterna som miljöpartiet lär vara tacksamma för att Lars Ohly markerar att vänstern inte vill gå till val i en gemensam valplattform. Det underlättar debatten för Mona Sahlin. Det finns väljare i gränslandet mellan socialdemokraterna och de borgerliga som hellre skulle lägga sin röst på något Alliansparti än på Sahlin om hon sågs i alltför ömsint samvaro med Lars Ohly och Kalle Larsson.

Varken Sahlin eller miljöpartisterna behöver emellertid oroa sig över att Lars Ohly skulle sätta käpparna i hjulet för en rödgrön regering. Och Lars Ohly behöver inte heller oroa sig över att vänstern inte skulle komma att ingå i en sådan – oavsett vilket tonläge man har före valet. Självfallet önskar inte statsministern Mona Sahlin ett vänsterparti i opposition, särskilt inte i en lågkonjunktur.

Förmodligen har man i mer intima partiledaröverläggningar redan för länge sedan diskuterat dessa taktiska frågor på det sätt jag redovisar. Allt annat vore förvånande.

Det är alltså upplagt för, vad man i teve kallar, en kamp mellan det röda och blå lagen. Det enda som kan krångla till denna tydliga kamp är sverigedemokraterna. Skulle partiet komma in i riksdagen som vågmästare, vilket inte alls är otroligt, så kommer de gamla partierna att i först hand försöka hitta blocköverskridande lösningar. Den första mandatperioden kommer inget block att göra sig beroende av sd. Misstanken att borgarna skulle göra det, för att behålla makten, är djupt överdriven.

Varför skulle då inte borgarna låta sig stödjas av sd? Skälet är uppenbart: man byggde en tidigare borgerlig regering på stöd av ny demokrati, och erfarenheterna förskräcker. Reinfeldt umgås istället med tanken att efter valet bredda en regering med miljöpartiet, som ju är helt inställt på regeringsbildning. Det finns de miljöpartister som är oerhört sugna på att bli statsråd - man satt efter valet 2002 i långtgående förhandlingar med folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna. Det var inte mp som bröt de förhandlingarna, det var centern. Maud Olofsson var, enligt åtskilliga källor, livrädd att legitimera mp som ett regeringsdugligt parti.

Det troliga är således att mp får en avgörande roll om sd kommer in i riksdagen. Men skulle det gå väldigt bra för de främlingsfientliga, med siffror på 7-8 procent, varav de flesta plockade från socialdemokraterna, kanske mp inte räcker. Då uppstår en helt annan situation och det är då inte uteslutet att de två största partierna bildar regering tillsammans – precis som i Tyskland. Reinfeldt har säkert umgåtts även med denna tanke – observera hans förvånansvärt ödmjuka hållning till sossarna: han avslår alla försök att genomföra grundlagsberedningens förslag om inte sossarna är med, han betonar att Natomedlemskap inte kan bli aktuellt förrän sossarna vänder i frågan och ha söker komma på god fot med socialdemokraterna när det gäller energipolitiken.

Jag är således övertygad om att Reinfeldt faktiskt umgåtts med tanken att bilda regering med sossarna om sd får vågmästarställning efter valet. Vill man undvika detta – eller att mp frestas att bli femte hjulet under en borgerlig vagn - gäller det att hålla sverigedemokraterna utanför riksdagen. Även om det förstås finns andra ännu mycket godare skäl…

Två poler på samma utvecklingsväg

Vi ser allt tydligare hur två regeringsalternativ står emot varandra. Man blåser upp skillnaderna, trots att man är överens om det mesta. Alliansen och Sosseblocket, med v och mp, är i realiteten poler på samma utvecklingsväg. Det handlar i praktisk politik om mer konsumtion, mer tillväxt, mer lönearbete. Mer av allt som kan räknas i pengar.

De enklaver av motstånd som funnits inom centern och kristdemokraterna, när det gällt att betona livskvalitet snarare än tillväxt, har raderats ut. Och de ideologiska värderingar som ännu finns i miljöpartiets program reduceras till intet i det sosseblock som domineras av ett maktparti, vars historia, erfarenheter, manipulationsförmåga och tillväxtmani står milsvida från gröna värderingar.

Miljöparitet bildades utifrån visionen om ett helt annat samhälle där tillväxt, konsumtion och lönearbetet skulle få stå tillbaka för livskvalitet, mänsklig utveckling och mer fri tid för engagemang i det civila närsamhället.

Det tycks inte finnas någon plats för detta i dagens svenska politik. Det uppfattas, även av De grönas företrädare, som orealistiskt. Därmed har politiken blivit fattigare.

Genom varje samordning före valet, mellan de gröna och socialdemokraterna, tappar den alternativa utvecklingsvägen röst. Opinionsbildning för sänkt arbetstid, minskad konsumtion och djupare värden än de som finns på ekonomismens agenda förvandlas till ett hot mot blockets maktövertagande, istället för ett dragplåster.

Rågången mellan grön ideologi och socialdemokratisk politik är hundrafalt bredare än de nyanser som skiljer socialdemokraterna från moderaterna.

De två blocken i svensk politik är som två filer på en motorväg vars trafikanter inte tillåts sänka farten - än mindra stanna - för att begrunda vart man är på väg. Blickarna är krampaktigt fästa vid vägbanan, man är rädd att tappa illusionen av kontroll. Man ser inte alla de vägar som slingrar sig fram vid sidan av, man vågar inte välja avfarten av rädsla för att förlora tid trots att man vet att tid är det enda man inte kan förlora. Man kan bara fylla den.

Tänkare i långa tider har utgått från att den dag människan har arbetat sig ur fattigdom och försakanden, den dagen ska vi får utrymme att odla våra verkliga intressen, utveckla vår kultur och njuta av vår fria tid. Det var för att nå fram till denna möjlighet som vi strävade efter ekonomisk och materiell tillväxt. Om detta var liberaler, socialister och filosofer överens.

Men istället fastnade vi i det ekonomiska hjulet, i tillväxtmanin. Våra tankar formades så att vi förminskade oss själva och såg oss själva som ekonomiska varelser vars identitet till allt större del växer ur vår konsumtion. Vi blev slavar under ett tankemönster där vi jagar tillfredsställelse som ständigt flyttar fram sina positioner så att vi aldrig blir nöjda. Aldrig kan bli nöjda. Aldrig får bli nöjda. Vi blev del av en stresskultur.

Vi byggde upp system som blev beroende av ständigt ökat flöde med pengar, ständigt ökande varuflöden och där normen blev att köpa och äga - inte att känna och leva. Det som var ett tillfälligt medel att nå det materiellt goda samhället, kom att uppfattas som en bestående och evig utvecklingsväg. De två politiska blocken är poler på denna utvecklingsväg.

Trots att vi på många sätt lever i en brytningstid - inte minst beroende på klimatförändringarna - vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?

I detta ligger den stora tragiken och den stora ideologiska fattigdomen.

Björn Elmbrandt frågar sig i Dagens Arena vad människor som är klimatfrustrerade skall lägga sin röst när inte ens miljöparitet vågar ifrågasätta konsumtion och livsstil. Själv skriver jag en krönika i dagens BT på samma tema. DN:s ledare kritiserar mig och hyllar mp:s partiledning som gör partiet mer realistiskt. Det finns miljöpartister som anser kongressen varit upplyftande. Det är säkert de flesta, de är kanske också nöjda med den utvecklingsväg som de två blocken är så rörande överens om.

Grön vecka: Allt var inte bättre förr...

Idag böjar mp:s kongress. Kan vara värt att påpeka att tiderna förändras. Även politiken, och den ideologiska grunden, vilket Fokus snappat.

Men allt var nog inte var bättre förr... Lycka till på er kongress, kära miljöpartister! Ta kloka beslut, värna den gröna identiteten! Kompromissa gör man när det är dags, inte innan dess!



Huruvida videon avskräcker Ulvskog må vara en öppen fråga...:-) Den tvivelaktiga traditionen med att DN-debatt publicerar en känga upprätthålls... Författaren har förstått vilka ingredienser som behövs enligt den givna dramaturgin.

I Aftonbladet intervjuas Carl Schlyter - det ligger mycket i det han framför, men möjligen övervärderar han EU-frågan inför valet 1994, då partiet kom tillbaka till riksdagen. Tidigare har jag hört Peter Eriksson hävda att det var jämställdhetsfrågan som drog in partiet 94. Nog bidrog dessa två frågor, men det som fick partiet att lyfta den sista månaden var faktiskt den ekonomiska politiken: krav på spelregler för marknaden, Tobinskatt och sänkt arbetstid. Lyftet kom nämligen efter ekonomidebatten i teve. Om nu rätt skall vara rätt.

Förresten: med tanke på jämställdhet och kvinnors rätt, läs gärna DN-debatt, där äntligen Carl Bildts negligerande av kvinnor redovisas! Det var verkligen på tiden!

Grön vecka: Europé? Nja, så känns det väl inte...

Den här veckan avslutas med att Miljöpartiet de Gröna har kongress. En del, för partiet, kontroversiella frågor skall behandlar. Så jag tänkte köra en Grön Vecka på bloggen.

Idag blir det en längre text om det här med EU. Så lång att ingen jäkel orkar läsa den förmodligen...

Hur som helst: Partiet står ju inför tanken att avveckla sitt gamla krav på utträde ur EU.

Konstigt att framföra detta just nu, tycker en del. Är inte det samma sak som att låta vänsterpartiet och sverigedemokraterna bli de enda partier som uppfattas som EU-kritiska?

Och att något nu verkligen hänt som skulle föranleda åsiktsbyte tycker även jag är svårt att finna - om man nu inte alltid tyckt att idén om utträde varit felaktigt. Om detta skrev jag tidigare.

Först några personliga funderingar över att vara europé, därefter en kompletterande historiebeskrivning över EU:s framväxt:

Jag känner mig faktiskt inte som europé. Jag känner mig snarare som skandinav och världsmedborgare. Per Gahrton är europé, skriver han i inledningen till en av sina böcker om EU. Hans anfader var serb.

Själv känner jag mig inte som europé. Tros att min anfader var från fransk-tyska gränsen. Och att det rinner vallonblod från min mors sida, brukar jag få höra. Men jag är totalt ointresserad av det där med blod.

Jag gillar Skandinavien, här är hemma. Men jag gillar att sitta på den lilla krogen i avkroken på Teneriffa, dricka öl i Düsseldorf eller att vandra i Rom och Medina. Också. Men jag är skandinav - trots att jag har svårt att sjunga nationalsång och är lagom road av att hissa flagga. Men leva och dö i Skandinavien vill jag. Här finns älg. Bara det! Här finns björkar, tallar, hagar, fjäll och skärgårdar. Här finns ljusa sommarnätter.

Här finns dessutom människor som ibland kallar sig greker, italienare, turkar, palestinier, kurder, araber, judar, somalier, chilenare, irakier och mycket annat. Underbart! Och sedan finns det plats. Kan det vara bättre?

Det europeiska projektet, som det ser ut, är jag lite skeptisk till. Rent av orolig, trots att jag ser fördelar också. Européerna är alltför bra på att slå ihjäl varandra och andra för att jag ska lita på Unionen.

Jag är kritiskt till att man inom Unionen bygger upp system och strukturer som så lätt kan övertas i det ondas tjänst. Jag kan citera Elin Wägner också i detta fall:

Det är inte bara så att kupper och erövringar underlättas när trådarna är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i en annan.

Det är också så, att människan bli så van att lyda, och så förfärad inför utsikten att komma utanför organisationsnätet att hon utan protest bemannar även krigsmaskineriet...

Jag tycker definitivt inte om Europa, Europa über alles. Inför folkomröstningen om EU läste jag ur en liten skrift: ”Det är klart att vi tillhör Europa, det har vi alltid gjort.... Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd - inte ris eller couscous - som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika.”

Nej, det är inte något citat från någon nydemokrat eller sverigedemokrat. Det är citat från TCO:s utbildningsmaterial inför folkomröstningen. Det kallades folkupplysning och fick statsbidrag men kunde lika gärna vara hämtat från en annan tid med bruna förtecken.

Min oro beror på en utflykt till en gammal vind där jag fick tillfälle att botanisera bland skrifter från en annan tid.

Regnet slår mot taket, när jag sätter mig bland kartongerna och bläddrar i alla gamla papper. Jag läser igenom gamla tal från den tiden då nationalismen var tydligt brun och skabbig. Fredrik Böök var inte värst, men tillräckligt skrämmande.

Jag läser tal som rikskansler Adolf Hitler och riksutrikesminister Rippentrop höll för det tyska folket. Jag läser det tal Hitler höll den 11 december 1941 inför den tyska riksdagen. Det går kalla kårar utefter tyggraden; argumenten känns igen, även om graderna skiljer. Hitler talar om Det europeiska familjen, Det Nya Europa, Vår gemensamma kultur, Vårt bröd.

”Ty liksom grekerna en gång i tiden gentemot perserna icke försvarade Grekland, och romarna gentemot kartagerna icke Rom, romare och greker gentemot hunnerna icke Västeuropa, tyska kejsare gentemot mongolerna icke Tyskland, och de spanska hjältarna mot Afrika icke försvarade Spanien, utan alla försvarade Europa, så kämpar icke heller Tyskland idag för sig självt utan för Europa.”

Jag letar och finner mer som luktar stöveltramp och förnedring.Jag hör rösten när jag läser ur ett Europatal Hitler höll den 8 november 1941: : ”Folkkamrater! Denna kamp är verkligen inte en kamp bara för Tyskland, utan för hela Europa, en strid om dess vara eller icke vara. Vi har ett mål och det omfattar denna kontinent och jag hyser den övertygelsen att denna kontinent inte skall vara den andra i världen, utan att den skall vara den första. Vi får inte hysa något tvivel därom, att Europas öde för de närmaste 1000 åren avgöres just i denna tid.”

Jag läser återigen TCO:s studiematerial. Bröd, ris och couscous. Och funderar på det där som Elin Wägner skrev redan på 40-talet...

Hur har egentligen den förfinade och civiliserade europén betett sig?

Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1449 och vi européer kunde påbörja civiliserandet av det lömska Afrika. Det da Gama fann där borta i de "lägre stående folkens länder" var emellertid upprörande imponerande. Där fanns utvecklade handelsstäder, avancerad kunskap i såväl navigering och skeppsbygge som konsthantverk och stadsbyggnadskonst.

Men européerna valde att slå sönder det som fanns. Vi slog ut balanserade handelssytem och monopoliserade all handel på Indiska Oceanen. Vi ödelade den kultur som växt fram, införde europeisk överhöghet och tvingade till oss årlig tribut i guld. Vi fullföljde vårt uppdrag som upplysare genom att frakta bort 50 miljoner afrikaner som slavar - de starkaste, de friskaste. Afrikas ryggmärg tappade vi ur. Vi kallade det för civilisationsprocess. Miljoner dog på väg till utskeppningshamnarna, miljoner dog på slavskeppen som gick skytteltrafik över havet. Men kristna brödätare var vi.

Efter Afrika var det dags att civilisera Sydamerika och Mellanamerika. Med kulturella, begåvade och förfinande europeiska maner slogs fungerande samhällen sönder. När européerna erövrade Mexiko 1521 hade indianbefolkningen byggt upp de mest avancerade samhällen som existerade. Man hade kunskap att göra böcker, man studerade läkarvetenskap och astronomi, man hade strafflagar och domstolar. Kungen valdes inte p.g.a. blodsband utan p.g.a. duglighet. Under 300 år dammsög vi Latinamerika, skövlade naturresurser med hjälp av billiga levande redskap - indianerna. Åtta miljoner tog vi död på bara i gruvorna.

Så var det dags för Asien. Vi tömde Kina. Medvetet och systematiskt. Slog sönder självtilllit, näringar och kultur. Resultatet lät inte vänta på sig: svält. Och fysiskt och psykiskt förfall för de folk vi skulle civilisera.

Med gemensam vapenmarknad och gemensam strategi för att hålla de svältande borta, kan vi européer nog försvara våra värden... Med gemensam armé och gemensam säkerhetspolitik för kan vi hålla de fattigas avundsjuka på plats.

Nej, nu tar jag väl ändå i. Det finns ju så mycket fint i Europa. Det är ju sant. Mycket ÄR fint. Och bra. Men vår historia bär också anskrämliga delar, kulturer slog vi ut, idéflöden torrlade vi.

Det är viktigt att också veta hur vår historia ser ut. Oavsett vad vi tycker om Unionsbygget och framför allt hur det fortskrider.

Hur började egentligen det här med EU?

Det finns en offentlig historiebeskrivning som talar om det stora fredsprojektet. Men den andra delen av historien låtsas man inte om. Inom EU finns tankar att man skall ge ut en gemensam, godkänd, legitimerad, historiebok för skolorna inom Unionen. Jag är övertygad om att följande kompletterande historiebeskrivning aldrig skulle bli godkänd, trots att den är lika sann som den vedertagna:

Det är en kylig morgon i den lilla holländska staden Oosterbreck. Året är 1954. Några svarta bilar saktar in utanför hotell de Bilderberg. Män i strikta kläder stiger ur och tar några snabba steg i in hotellets vestibul. De passerande stadsborna känner inte igen någon av männen. Vare sig journalister eller fotografer syns till.

En av männen som tar några snabba steg in i hotellet är Joseph Retinger. Han har blivit en av västerlandets grå eminenser och har goda kontakter med såväl politiker och kungahus som företrädare för de större företagen. Han vill nu skapa en elitklubb, ett brödraskap, med ett fåtal utvalda personer. Dessa skall kunna fungera som ljus och ledning för de många människorna. Det är dessa utvalda som nu är på väg in i hotel de Bilderberg. Den elitklubb som Retinger formar får namn efter hotellet; Bilderbergergruppen. Deltagarna består av prominenta politiker, industrialister, bankirer, högre statstjänstemän, fackföreningsledare och vetenskapsmän. För att finansiera verksamheten ställer bl a Unilever medel till förfogande.

Här, inom denna grupp, föddes Romfördraget som tre år senare blev grunden till det som idag är EU. Tanken med Bilderbergergruppen var att man skulle kunna påverka utan att offentligt finnas till. Det som sades bakom slutna dörrar var aldrig avsett för offentlighet. Deltagarna i brödraskapet var inte inbjudna som officiella representanter för länder, företag eller organisationer. De var inbjudna som privatpersoner. Tillsammans hade de en stor, ofta utövande, makt och de konsensusbeslut som togs i gruppen förväntades Västeuropa följa. Centralgestalt, vid sidan av Retinger, blev från allra första början prins Bernhard av Holland. Han uppfattades som neutral och kanske harmlös.

Den sekretess som redan från början omgav Bilderbergergruppen gör det svårt att hitta vare sig uttalanden eller beslut som är tagna i gruppen. Men i biografier och memoarer kanman hitta en del. När t ex författaren av prins Bernhards biografi frågade styrelseledamoten George McGhee, tidigare amerikansk ambassadör i Bonn, vilka resultat man hade kunnat uppnå på sina hemliga möten svarade han: ”Jag antar att man kan säga att Romfördraget, som ledde till bildandet av EG, föddes under dessa möten.”

Så lades då de viktigaste grundstenarna till det som så småningom blev EG, och som nu förvandlats till EU, i ett icke-offentligt brödraskap. I detta konstaterande finns egentligen inga värderingar.

Strukturen i Europa tilltalade inte de transnationella bolagen, speciellt inte de som hade sin huvudsakliga marknad i vår världsdel.

Delmarknaderna var små. Självständiga stater i Västeuropa valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och ställde dessutom olika krav på olika varor utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de multinationella bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var drömmen.

De officiella makthavarna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen, de transnationella intressena, ställde på dem. De drogs ju såväl med val och opinioner. Demokratiskt tillsatta ministrar kunde ställas till svars för sina beslut, något som naturligtvis försvårade möjligheterna att föra en långsiktig stabil politisk linje. Fragmenteringen skulle fortsätta om ingenting hände. Kanske sneglade man med viss avundsjuka på vissa delar av öststaternas form av s.k. demokrati. Sovjetunionen hade många nackdelar i form av politiskbyråkratisk planekonomi, men samtidigt fördelar genom att opinioner och tillfälliga folkyttringar inte tilläts påverka en planerad utvecklingslinje. Några, som man inte kom åt, visste bäst.

EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, domstolens domare står helt fria från folkvalda politiker och EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir effektivare så. Demokrati, folkvaldas beroende av väljare, uppfattas som ett problem.

Men vad har detta med De grönas kongress att göra?

Kanske inte någonting, kanske ändå en del. Det kan ju, om inte annat, vara värt att ha med sig i beslutsfattandet. Huruvida det skall leda till att partiet skall överge sitt gamla, kanske mest symboliska, krav på utträde har jag inte med att göra.

Däremot kan jag tycka att den argumentation som lett fram till att kravet skall slopas är konstig, för att inte säga obetänksam. Men det skrev jag, som sagt, tidigare.

För övrigt tror jag inte att detta är det största ideologiska vägvalet kongressen har att göra: det är frågan om huruvida De gröna skall anamma arbetslinjen, som alla andra partier står bakom, eller inte. Återkommer till det. Men vill inte kalla dess motsats för ledighetslinjen, som SvD idag gör. Det handlar om mycket mer än så!

Förresten skall ni också få möta en grön, lite bortglömd, profil som betytt väldigt mycket för partiets utveckling.

Veckans höjdare...

Veckans bästa debattinlägg gjordes av Gustav Fridolin på DN:s beryktade kultursida. Artikeln handlar om "islamofobi" i verkligheten, vilket var renande efter den fåniga grabbdebatt som förekommit mellan Johan Norberg och Andreas Malm...

Veckans klirr står Bengt Westerberg för, i egenskap som ordförande i Röda Korset. Han bekymrar sig för att det är färre medlemmar i organisationen och tycker att man skall tänka om. Man borde kanske börja med att sänka arvodet för generalsekreteraren som idag har mer än 1 miljon i årsinkomst. Ordföranden själv lär ha 800.000 för att svinga klubban i den ideellt arbetande organisationen...
Veckans ut ur garderoben stod Peter Eriksson för, som i radio Östergötland deklarerade att han egentligen aldrig någonsin stått bakom partiets utträdeskrav. Synd att han inte sa något till mig under nittiotalet om den saken... Det hade ju varit kul att veta.

Veckans intressantaste debattinlägg stod annars De grönas grå eminens för. Per Gahrton skriver, nu när Maria Wetterstrand plogat, att han aldrig egentligen stått bakom utträdeskravet, vilket säkert kan överraska en och annan partimedlem.

Han skriver: "Min närmaste ideologiska förebild i EU-politiken har alltid varit den danska Junirörelsen som är starkt kritisk mot EU:s centraliseringsvansinne och har stått på nejsidan i alla danska folkomröstningar om nya EU-fördrag - men aldrig krävt danskt utträde ur EU."

Därmed har han således egentligen haft samma hållning som den andra gröna EU-parlamentarikern under 90-talet, Inger Schörling, hade. Fast Inger talade om det på varje kongress... Och blev vald ändå. Snopna må miljöpartiets medlemmar vara att man skickade ner två företrädare som i denna fråga avvek från partilinjen... Livet upphör aldrig att förvåna, som gammalt rör står jag allt mer frågande och förvirrad...

Eftersom man gärna använder sig av ordet "modernt" så får man väl då betrakta att detta ingår i partiets modernisering. Gillas säkert av många, kan säkert vara en god grund för regeringsbildning och kanske också opinionsframgångar. När tunga mp-politiker nu också avslöjat att man vill avveckla partiets krav på sänkt arbetstid så är nästa steg i anpassningen till det politiskt normala taget. När ska något rör framträda för att tala om att det där med sänkt arbetstid har man egentligen aldrig trott på?

Det gamla miljöpartiet kanske bara sörjs av fåtalet. Allt har sin tid. Vi ser en utveckling mot tvåpartisystem och betydligt mindre samhällskritik.

Rätt steg av De gröna - men bara om man är villig att ta fler steg...

De grönas partistyrelse vill slå ihop a-kassa och sjukförsäkring - samtidigt som man avvecklar a-kassorna och finansierar alltihop via skatten. En ny myndighet får hand om detta - liksom socialbidragen.

Därmed sker en nödvändig samordning som gynnar både stat och individ. Något nytt är det knappast i det gröna tankegodset, det har funnits med från bildandet av partiet. Däremot är det ett välkommet förtydligande.

Det nya tycks snarast vara att man inte längre ser denna idé som ett första steg mot en framtida grundtrygghet lika för alla, som i sin tur skulle kunna följas av ett tredje, mer utopiskt, steg: basinkomst eller som det olyckligt nog kommit att kallas, medborgarlön.

Tvärtom tycks man nu vilja knyta mer an till lönearbetet som den styrande faktorn för hur människor skall värderas även i framtiden. Man tycks ansluta sig till den förhärskande synen på människan - värdet på henne sätts genom hennes duglighet som formell ekonomisk aktör i samhället.

I detta ligger en ideologisk omsvängning. Vilket förmodligen hänger ihop med att det under de senaste tio åren inte förekommit någon som helst kritisk debatt om huruvida arbetet är livets mening eller inte. Den sfär i vilken samhällsdebatten idag förs är snävare än kanske någonsin i modern tid.

Samtalet om det goda samhället har inskränkts till ett intellektuellt undermåligt prat om utanförskap, som skall definiera alla som inte har ett lönearbete. Som om livets grundläggande värde och mening bestod av arbete.

De gröna tycks således vilja ansluta sig till den idag förhärskande synen om att arbetet har ett egenvärde, utan att förstå att detta synsätt bottnar såväl i en undermålig syn på människan som anslutning till tanken om evig ekonomisk tillväxt och ständigt ökande konsumtion. I sådant fall ett historiskt nederlag för det enda parti som tidigare vågat bryta sig ut ur detta tidevarvs högsta normer som reducerat människan till en ekonomisk varelse.

Jag skulle inte bli förvånad om miljöpartiets kongress, som skall ta ställning i frågan, kommer att ta ett beslut som innebär att partistyrelsens förslag bara är att se som ett första steg som kan införas redan nu - men att målet är att omforma samhället och frigöra människan i ett system där en grundläggande basinkomst införs, vilket även aktiva miljöpartister i bloggsfären tycks mena. För detta krävs att den specifika skatten på arbete ersättas av skatt på produktion - oavsett om denna sker genom mänskligt arbete eller genom maskiner.

Dagens system, där skatten på arbete är det som främst finansierar välfärden, är ett missfoster - hur mycket vi än rationaliserar, automatiserar, effektiviserar, robotiserar och datoriserar så kommer vi ändå alltid att behöva arbeta för att finansiera välfärden. Detta är absurt. Självfallet är det produktionen som skall beskattas - kort sagt: staten skall få in lika mycket pengar oavsett om det är människa eller robot som utför arbetet.

Partiet har genomfört ett rådslag, där medlemmar fått tycka till om olika förslag. Upplägget var oerhört tendentiöst, bland annat genom att man valde att låtsas som om skatt på arbete var det som måste finansiera trygghetssystemen. Därmed blev alla förslag, utom det som föranlett De grönas nyss presenterade ställningstagande, orimliga att genomföra.

Ohly behöver inte visa sin lojalitet med s....

Lars Ohly meddelar att vänsterpartiet inte kommer att ingå i någon sorts valallians med s och mp före valet. Detta som svar på att Marie Wetterstrand, i Ekots lördagsintervju, slog fast att mp och s avser att ingå en sådan. Mona Shlin hade redan varit och pratat för mp:s riksdagsgrupp och partistyrelse. Och språkrören skall tydligen snart visa upp sina bästa sidor inför sossarnas dito.

Vad är att säga om detta?

Tja, för det första att De gröna, enligt sitt partiprogram i alla fall, står betydligt längre bort från sossarna än vad vänstern gör. För det andra var det mindre än sex år sedan den nuvarande gröna partiledningen satt i reella regeringsförhandlingar med fp, kd och c - trots att man i valrörelsen heligt lovat att aldrig sätta sig i sådana med kd. För det tredje har åtskilliga i De grönas inre krets - t ex tidigare partisekreteraren Håkan Wåhlstedt - offentligt vittnat om hur genuint illa man tyckt om den socialdemokrati man förhandlat med.

Allt detta medför förmodligen att De grönas partiledning nu känner starkt behov av att markera sin lojalitet med Mona Sahlin och sossarnas riksdagsgrupp. Trots att Sahlin oblygt kanske avser att - "för Sveriges bästa" - göra upp med borgarna om både skolfrågan och energipolitiken... Och trots att man inte, som sitt norska systerparti, lyckats komma längre än man har när det gäller analysen av ständig tillväxt...

Maria Wetterstrands lista på alla de sakområden hon ansåg att mp och s skulle göra upp före valet var lång, den tycktes mig nästan oändligt lång - så pass lång att det riskerar att inte kännas som någon skillnad att rösta på s eller mp. S tycks dessutom nu lägga sig på samma målsättningar som mp när det gäller klimatpolitiken, och i debatten har titt som tätt den socialdemokratiske talesmannen i miljöfrågor synts i sammanhang där det naturliga tidigare hade varit att mp:s talesskvinna synts.

Tilläggas skall att mp redan tonat ner sin antimilitära framtoning - i själva verket lade sig sossarna på en större besparingsnivå än De gröna (realistiskt eller inte må vara osagt) vad gäller försvarsbudget! - och har till och med ställt sig på samma linje som sossarna när det gällt svensk medverkan i EU:s militarisering genom bland annat Nordic Battle Group. Mp har till och med ställt sig bakom svensk trupp i Natoledda insatser i Afghanistan.

Partiprogrammen skiljer sig mycket - liksom historiska rötter och ideologiska grund - men detta betyder mycket litet för den gröna partiledningen som tycks ha målet att visa sin goda vilja och lojalitet med s redan före valet. Man har en tydlig strategi, ingen kan säga något annat. Huruvida detta har stöd i fattade kongressbeslut är måhända en annan sak.

Lars Ohly har inte samma problem. Såväl Mona Sahlin som sossarnas riksdagsgrupp - för att inte tala om väljarna - vet att vänsterpartiet alltid kommer att stötta en s-regering oavsett vad denna säger och gör. Vänstern har alltid varit hunden som viftat på svansen när det bränt till, visserligen kan man skälla en del men svansen viftar likt förbannat.

Vänstern behöver inte manifeistera sin lojalitet i form av formellt alliansbygge före valet. Dessutom har man efter alla år som stödparti till s vant sig vid att inte ha statsrådsposter.

Jag är övertygad om att det i de gröna leden finns större sug efter statsrådsposter än det gör i vänsterleden. Att få avsluta sin karriär som minister efter att ha varit med om en lång resa med uppbyggade av ett nytt parti kan säkert locka, det blir på något sätt ett erkännande - både för parti och person. Det sistnämnda skall inte underskattas. Den strategi man har är, säga vad man vill, tydlig och klar. Kanske är till och med temat för en s-mp-allians redan klar: Trygghet och förnyelse.

Mp på väg byta fot i EU-frågan??

Ska Miljöpartiet hålla kvar vid kravet på EU-utträde. Det tycker inte partistyrelsemedlemmen - tillika Maria Wetterstands nyanställda språkrörssekreterare(!) - Anders Wallner, som på sin blogg skriver att "det är orimligt att som parti driva att Sverige ska lämna EU".

Anders Wallner skriver vidare:

Min bild av unga gröna idag, som nästan alla har rest i Europa och är uppvuxna med täta kontakter med vänner i hela världen via Internet, är att vi är mer positiva till europeiskt samarbete än äldre gröna.

Det kommer även motioner till Grön Ungdoms årsmöte med krav på att utträdeskravet tas bort från partiprogrammet - och att GU skall driva detta på kommande mp-kongress.

Vad finns att säga om detta? Ja, för det första kan man konstatera att det i partiledningen - och kring denna - förmodligen finns ett allt svagare stöd för utträdeskravet. I miljöpartigruppen som arbetade i regeringskansliet var Anders Wallners syn väl representerad på nyckelposter.

Jag är ganska övertygad om att den yttersta ledningen svär ve och förbannelse - eller åtminstone suckar djupt - över partiets utträdeskrav, och nog ser medlemmarna i partiet som ett hinder för ett "modernare grönt parti" eller något sådant. Ordet "modernt" används ju titt som tätt även av den gröna partiledningen som en definition av den politik man företräder - tydligen helt omedveten om att även rosa plastskor och strypkoppel kan vara modernt.

Det som syns mig mest märkligt är emellertid att företrädarna inte tar tillfället i akt, varje gång frågan kommer upp i intervjuer, att tala om varför man har utträdeskravet kvar. Istället surrar man lite generat om att man inte driver frågan och att den inte är ett hinder för regeringsmedverkan, vilken den naturligtvis inte är. Moderaterna ville redan för länge sedan avveckla landstingen, men var aktiva där ändå...

Det man kan fundera över vad gäller strategi är om det är så smart att överge utträdesfrågan när i så fall bara vänsterpartiet och sverigedemokraterna kan komma att ha med det i nästa valrörelse.

Även i sakfrågan finns förstås anledning att fundera. Anders Wallner skriver att unga gröna är för samarbete i Europa, vilket äldre gröna inte skulle vara. Känner jag inte alls igen. Gröna studenters språkrör - riksdagsledamot Max Andersson tycks snarast vara den i partiet som är hårdast EU-motståndare, åtminstone om man får tro hans blogg. Äldre gröna har mig veterligen alltid varit för samarbete, de flesta var under min tid som rör snarast kosmopoliter. Partiets grånande skara har mig veterligen alltid förordat överstatliga beslut i en omfattning som inte ens moderater och sossar accepterat - t ex majoritetsbeslut om lägsta miljöskatter, gemensam lägsta koldioxidskatt, lägsta golv - men inte tak - för miljökrav.

Jag tillhör inte de som är absoluta motståndare till medlemskap i EU, eller ens att Sverige när det blir naturligt, vilket det förmodligen blir så småningom, byter till euro. Men det vore väl aningen märkligt att byta fot i ett läge när EU satsar allt mer på militär upprustning, en gemensam militär identitet, en gemensam utrikestalesman och kräver fortsatt groteskt stopp för länder som vill gå före när det gäller miljökrav på produkter och processer.

Ska man byta fot bör man rimligen vänta till något positivt ur grön synvinkel inträffat i unionen. Eller åtminstone formulera vad som krävs för att man skall lämna utträdeskravet. Då skulle vi ju plötsligt få en intressant EU-debatt, istället för genant mumlande.

PS! En läsbar version av förslaget till ny EU-grundlag finns här. Bäst att läsa själv, för både EU-vänner och EU-motståndare har en viss förmåga att citera, för sitt syfte, lämpliga delar...

Årskrönika 2007 - året för utshoppade, flipperekonomi, klimatångest och exorcister...

Dags att sammanfatta 2007, så här när tomatplantorna ännu grönskar och potatisen kan plockas ur jorden... Det var året då allt fler började känna sig utshoppade. Helt enkelt drabbas av insikten att livet inte blir bättre av ännu en pryl. Konsumtionsutmattade. Oförmögna att finna frälsning i nya köptempel. Och det värsta är att vi utshoppade nog är lyckligare än de flesta, vi har blivit drogfria.

Fast å andra sidan visar det sig att konsumtionen ökar ändå. Med elva procent jämfört med förra året. Vilket ses med oro av allt fler klimatforskare. Det räcker nämligen inte med ny, smart teknik för att lösa klimathotet, det krävs en ny livsstil också. Färre flygresor, bilar som drar mindre, mer tåg, solfångare och mindre kött på matbordet.

Tufft. Men inte hälften så tufft som människor i de länder där klimatet ställer till den ena katastrofen efter den andra. Där handlar det inte om lyxfrågor som att ställa in Kinaresor, som för mig, utan att fly för sina liv. Så vad har vi att klaga på?

Klimatdebatten, som jag längtat efter i snart tjugo år, har tagit sådan fart att jag är orolig för att den skall brinna ut, att det blir för mycket i teve, radio och tidningar. Men positivt är förstås att alla, och jag menar alla - till och med kristdemokraterna - nu har insett att vi står inför ett gigantiskt hot.

Kristdemokraterna var ett av de sista partierna i Europa som lovade sänkta bensinpriser mitt under brinnande klimatdebatt. Så sent som i förra valrörelsen profilerade man sig i denna fråga. Men för några veckor sedan kröp man till korset. Erkände att ökad skatt på bensin är nödvändigt. Man har blivit upplyst. Som om en exorcist har drivit ut det onda.

Exorcisten har nog varit framme hos moderaterna också. I ett gigantiskt lappkast har detta parti plötsligt insett att det sker ett förfärligt slöseri inom militären. Och att det finns pengar att spara, att organisationen inte har koll. Miljöpartiets hälsning till Anders Borg när han tillträdde var: titta noga på försvarets siffror! Samarbetet med sossarna hade nämligen gett insyn i försvarets budget, en insyn som skrämde.

Borg har tittat, så noga att försvarsministern fick gå. Med eller utan exorcist till hjälp. För övrigt bör Reinfeldt kunna bli en god tågmästare, eller rent av generaldirektör för SJ, när han slutar som statsminister: han är bra på regelbundna avgångar. Fast han måste lära sig att det inte funkar med ström i schenorna...

Sossarna ville ju inte vara sämre dom, när de gäller frontalangrepp på den försvarslösa militären. Så i årets riksdag lade man förslag som innebär större besparingar på försvaret än vad till och med miljöpartiet funnit genomförbart! Om miljöpartiet klassats som flummigt i försvarsfrågan, vad är då sossarna?

Centern är väl det parti som annars förvandlats allra mest. Profileringen med Stureplanscenter är pinsam, acceptansen av kärnkraften och Maud Olofssons senaste utspel riktat till Bryssel - för att försöka ge Sverige rätt att släppa ut mer koldioxid än vad EU-kommissionen anser rimligt- är trist. Undrar om inte den där onda anden som plockades ur kristdemokraterna placerats hos centern. Vid nästa fullmåne skall jag gå ut i natten och ropa upp i kosmos: Olof Johansson, var är du?

Vad annat har hänt inom den politiska världen detta år? Jo, värt att notera är att vänsterpartiet tagit beslut om att vänsterpartister ska se gladare ut än förr. Det är därför Lars Ohly numera ikläder sig rollen som Glader även när han skall förklara de usla opinionssiffrorna.

Nu undrar förstås vän av ordning varför jag ännu inte, i denna smått sarkastiska genomgång av det snart gångna året, kommenterat miljöpartiets insatser. Tja, vad ska jag säga. Partiet tycks vilja fläta sig samman med sossarna. Det är synd. De gröna borde värna sin identitet, hålla på rågången till de andra partierna, särskilt nu när man sitter i opposition. Kompromissa gör man efter valet. Istället har man fått ett block om foten.

Ska sanningen fram så har sossarna mer gemensamt med moderaterna än med miljöpartiet. De är ju båda inriktade på fortsatt konsumtionssamhälle, acceptans av flipperekonomi och ständig jakt på tillväxt. Och det är väl inte miljöpartiet? Fast blott gudarna vet så här i blockpolitikens dagar.

Folkpartiet då? Skönt för Leijonborg att inte hans efterträdare tvingat fram betyg också för gamla partiledare.

En annan märklig sak har också hänt detta år. Det gäller språkbruket. Begreppet spelare har tagit sig in bland nationalekonomer, politiker och journalister. Har ni tänkt på det? "En ny spelare på marknaden", "en stark spelare på börsen", "jag vill gå in som spelare i branschen".
Ursäkta, men vem vill lägga sin framtid i händerna på spelare? Genom begreppet försöker man normalisera ett perverst förhållningssätt i detta flipperekonomins tidevarv.

Gott nytt år!
(Denna grundtext är införd som krönika i KK).

Mellandagshälsning till gamla gröna vänner...

P C Jersild skrev en krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan: ”I själva verket är Persson och Bildt numera som ett gammalt grälsjukt äkta par i en nerlegad dubbelsäng: så fort de slutar käbbla och slumrar till, riskerar de att glida ner och krocka i gropen.”

Nu är det Reinfeldt och Sahlin som glider ner i gropen. Och de som tillhör deras block följer med.

En politik utan visioner och lust är nämligen en död politik. Vem kan känna lust i ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av moderata krumsprång? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande? Det borde vara det gröna partiets största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor.

Det är det som skapar engagemang, vilja och mod.

Och det är just engagemang, vilja och mod som måste utlösas om vi ska kunna förändra Sverige, om vi ska kunna förändra Europa, om vi ska kunna förändra världen. Då gäller det att lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar och våga säga: ingenting är omöjligt.

Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är omöjligt, det är orealistiskt.

Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av samma ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den?

De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier - eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter?

De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?

De som tror att demokrati, jämlikhet och delaktighet är irrationellt - eller de som vet att det är det mest rationella och effektiva som finns?

Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart? Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden.

För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin. Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig det ekologiskt och socialt hållbara samhället som ett dystert och kärvt samhälle. Inget kan vara mer fel! Och det, just det, borde vara De grönas uppdrag att säga!

Teknofix i all ära, några fler miljarder till järnväg i all ära – men för att tända hjärtan krävs så mycket mer! Ny teknik, javisst, men också ny etik. Nya värden och ny livsstil.

Det är mycket som måste förändras. Dagens system, strukturer och normer motverkar ekologisk, social och demokratisk hållbar utveckling. Den ekonomiska politiken motverkar miljömål, globaliseringens avarter motverkar närdemokrati och överblickbarhet, de anonyma ägandeformerna motverkar ansvarstagande. Och de normer som styr vardagen är köpandets och ägandets normer snarare än levandets och varandets.

De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka, administrativt välorganiserade och självbevarelsedriften tvingar dem att göra våld på demokratiska, kulturella, sociala och ekologiska värden. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.

Valet borde stå mellan De gröna och De visionslösa. Det som händer i dagens samhälle är ju att människor reduceras till ekonomiska varelser. Ekonomiska varelser som ska vara konsumenter, producenter och duktiga idioter som springer omkring i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare - där den som ramlar av är ingenting värd. De visionslösa bygger samhället för ekonomiska varelser och kallar det realism. Men vi människor är inte ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala och kulturella – eller om du så vill: andliga - varelser. Det är för biologiska, sociala och kulturella varelser vi ska bygga samhället. Ett samhälle för hela människor. Detta borde vara den gröna utmaningen.

Det gäller att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen.

Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet.

Det gäller att inse att sociala nätverk är det enda som kan ge verklig trygghet i en värld av siffror på vanskliga konton - det gäller att skapa utrymme för människa att hitta sitt värde i något större än lönearbetet.

Det gäller att skolan möter med breda penslar och flöjt, inte med linjal och sudd

Det gäller att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet. Det gäller att se på den andre, oavsett kön, namn och hårfärg, med jämlika ögon.

Det gäller att avslöja globaliseringen avarter och dess myter. Det gäller att se skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital. Mot globaliseringens avarter borde De gröna ställa självtillit. Självtillit innebär oberoende av maktcentra och är i själva verket grunden för verklig demokrati.

Självtillit innebär inte isolering från omvärlden. Tvärtom! Självtillit innebär trygghet som ger oss möjlighet - både på individplan och samhällsplan - att med öppna ögon och utan rädsla möta omvärlden och främmande kulturer. Global samverkan utifrån en robust ekonomi med trygga sociala nätverk är i själva verket en förutsättning för samverkan på lika villkor, utan dominans och utan destruktiv känsla av att man är i händerna på maktcentra som man inte själv kan styra.

Det handlar om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri.

Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i det som borde vara gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta den tid man har på allvar!

Kampen borde stå mellan De gröna och De visionslösa! Inte mellan De visionslösa i olikfärgade skal.

P C Jersilds krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan är mer aktuell än någonsin.

Det gäller att förstå att vi står i en brytningstid. Att då inte våga brinna för en vision som de visionslösa räds och därför förlöjligar, förnekar och förskjuter är att göra sig själv utbytbar. Visst kan man få hyggliga opinionssiffror, hanka sig fast i riksdagen eller till och med få ingå i en regering. Men man förändrar inte samhället. Man glider med.

Backspegel 3: Sälvalet var inget sälval för mp....

Det var inte sälarna som drog in miljöpartiet i riksdagen 1988, som första nya parti på 70 år. Det är en myt, som inte blir mer sann därför att journalister, ledarskribenter och krönikörer gång på gång påstår det.

Redan i mars 1987 - vilket tidningsklippet från DN:s förstasida är från - tog sig mp över 4-procentspärren i opinionsmätningarna. Långt före sälarna tid... I maj var vi ifatt centern och hade 8,1 procent i Sifo!

Ett halvår senare låg partiet i vissa mätningar på över 10%. Sedan kom sälarna. Och alla partier, utom miljöpartiet och moderaterna, mifflade med sälar på valafficher eller valbroschyrer....

Till och med Forskning och Framsteg anammade häromåret myten om sälarnas betydelse för miljöpartiets inträde i riksdagen 1988. Men tog, med milt generade kinder, tillbaka det efter att ha tvingats tala med Sören Holmberg om saken...

Bengt Westerberg klappade säl i tevestudio, sossarna lovade bli det nya miljöpartiet - och ju mer sälarna utnyttjades av de gamla partierna ju mer tappade faktiskt miljöpartiet i opinionsmätningarna.

Varför var 1987 då det stora opinionsvinnaråret för mp? Jo...

... för det första hade partiet fått ett eget namn i Sifos mätningar,
... för det andra genererade det högre siffror,
... för det tredje gav de högre siffrorna medieutrymme,
... för det fjärde gjorde vi inte bort oss när vi fick chansen i teve eller radio.

Dessutom fanns det en robust organisation och ett drivet rikskansli i Lund som utgjorde stadga. Till det kommer en redan då mycket väl utvecklad politik.

Jag minns när Jarl Alfredius skulle göra en intervju i Aktuellt-studion med mig. Den spelades in några timmar innan sändning. Han ställde frågor om ekonomisk politik, familjepolitik, löntagarfonder etc och fick göra om intervjun därför att han fick konkreta korta svar på allt - upplägget var ju tänkt att visa att partiet inte kunde svara för sig när det gällde skattepolitik, alternativ till löntagarfonder eller konkreta förslag i familjepolitiken... Det var kul att titta på en bandupptagning häromdagen - Jarl ser nästan lika förvånad ut vid det andra intervjutillfället... Då var det bara att tacka alla som jobbat i partiet med att utveckla politiken!