Mellandagshälsning till gamla gröna vänner...

P C Jersild skrev en krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan: ”I själva verket är Persson och Bildt numera som ett gammalt grälsjukt äkta par i en nerlegad dubbelsäng: så fort de slutar käbbla och slumrar till, riskerar de att glida ner och krocka i gropen.”

Nu är det Reinfeldt och Sahlin som glider ner i gropen. Och de som tillhör deras block följer med.

En politik utan visioner och lust är nämligen en död politik. Vem kan känna lust i ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av moderata krumsprång? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande? Det borde vara det gröna partiets största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor.

Det är det som skapar engagemang, vilja och mod.

Och det är just engagemang, vilja och mod som måste utlösas om vi ska kunna förändra Sverige, om vi ska kunna förändra Europa, om vi ska kunna förändra världen. Då gäller det att lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar och våga säga: ingenting är omöjligt.

Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är omöjligt, det är orealistiskt.

Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av samma ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den?

De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier - eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter?

De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?

De som tror att demokrati, jämlikhet och delaktighet är irrationellt - eller de som vet att det är det mest rationella och effektiva som finns?

Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart? Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden.

För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin. Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig det ekologiskt och socialt hållbara samhället som ett dystert och kärvt samhälle. Inget kan vara mer fel! Och det, just det, borde vara De grönas uppdrag att säga!

Teknofix i all ära, några fler miljarder till järnväg i all ära – men för att tända hjärtan krävs så mycket mer! Ny teknik, javisst, men också ny etik. Nya värden och ny livsstil.

Det är mycket som måste förändras. Dagens system, strukturer och normer motverkar ekologisk, social och demokratisk hållbar utveckling. Den ekonomiska politiken motverkar miljömål, globaliseringens avarter motverkar närdemokrati och överblickbarhet, de anonyma ägandeformerna motverkar ansvarstagande. Och de normer som styr vardagen är köpandets och ägandets normer snarare än levandets och varandets.

De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka, administrativt välorganiserade och självbevarelsedriften tvingar dem att göra våld på demokratiska, kulturella, sociala och ekologiska värden. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.

Valet borde stå mellan De gröna och De visionslösa. Det som händer i dagens samhälle är ju att människor reduceras till ekonomiska varelser. Ekonomiska varelser som ska vara konsumenter, producenter och duktiga idioter som springer omkring i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare - där den som ramlar av är ingenting värd. De visionslösa bygger samhället för ekonomiska varelser och kallar det realism. Men vi människor är inte ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala och kulturella – eller om du så vill: andliga - varelser. Det är för biologiska, sociala och kulturella varelser vi ska bygga samhället. Ett samhälle för hela människor. Detta borde vara den gröna utmaningen.

Det gäller att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen.

Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet.

Det gäller att inse att sociala nätverk är det enda som kan ge verklig trygghet i en värld av siffror på vanskliga konton - det gäller att skapa utrymme för människa att hitta sitt värde i något större än lönearbetet.

Det gäller att skolan möter med breda penslar och flöjt, inte med linjal och sudd

Det gäller att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet. Det gäller att se på den andre, oavsett kön, namn och hårfärg, med jämlika ögon.

Det gäller att avslöja globaliseringen avarter och dess myter. Det gäller att se skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital. Mot globaliseringens avarter borde De gröna ställa självtillit. Självtillit innebär oberoende av maktcentra och är i själva verket grunden för verklig demokrati.

Självtillit innebär inte isolering från omvärlden. Tvärtom! Självtillit innebär trygghet som ger oss möjlighet - både på individplan och samhällsplan - att med öppna ögon och utan rädsla möta omvärlden och främmande kulturer. Global samverkan utifrån en robust ekonomi med trygga sociala nätverk är i själva verket en förutsättning för samverkan på lika villkor, utan dominans och utan destruktiv känsla av att man är i händerna på maktcentra som man inte själv kan styra.

Det handlar om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri.

Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i det som borde vara gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta den tid man har på allvar!

Kampen borde stå mellan De gröna och De visionslösa! Inte mellan De visionslösa i olikfärgade skal.

P C Jersilds krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan är mer aktuell än någonsin.

Det gäller att förstå att vi står i en brytningstid. Att då inte våga brinna för en vision som de visionslösa räds och därför förlöjligar, förnekar och förskjuter är att göra sig själv utbytbar. Visst kan man få hyggliga opinionssiffror, hanka sig fast i riksdagen eller till och med få ingå i en regering. Men man förändrar inte samhället. Man glider med.

Jag saknar den lilla tjejen

Finns det verkligen någon framtid?
Jag fick frågan efter en föreläsning i ett gymnasium under en av alla valrörelser. Frågan kom så direkt och ärligt och sorgset att den brände fast ordenligt i mitt inre. Den unga flickan hade, under den formella frågestunden, ställt frågor om miljöförstöringen och de ekonomiska systemet. Jag hade försökt förklara så gott jag kunde. Jag lät som man ska låta, övertygande och hoppingivande.

Nu stod hon framför mig. Hon var så naken. Hon var så allvarlig. Hon hade sorg inför framtiden. Det syntes i hennes ögon och hördes i hennes ord. Hon ville veta om hon någonsin skulle kunna ge någon trygghet till sina barn. Hon ville veta vad pengar egentligen är, vilken trygghet som finns i pengar. Vi pratade om de stora ekonomiska systemens trovärdighet innan jag drogs iväg till nästa föreställning i det som är så förvillande likt ett kringresande teatersällskap.

Vi har brevväxlat en del, den lilla tjejen i den stora aulan och jag. Jag har legat sömnlös och funderat, hennes sorg har följt mig. Genom hennes ögon och öron upplevde jag min egen självgående retorik som något jag tyckte hjärtligt illa om. Jag hade förmåga att gömma mig bakom orden, medan hon levde i dem.

Finns det någon ekonomisk trygghet? De stora internationella och nationella ekonomiska systemen bygger på anonymitet och avstånd. Där finns inga relationer, ingen ögonkontakt, ingen moral - de är självgående system som kan skena och gå under. Systemen hotas av finansiella sifferkrascher där penningvärden försvinner och verkligheten inte längre har ett penningekonomiskt värde.

Ett besök på börsen på Wall Street i New York är en absurd upplevelse. Datasladdar som hänger löst, papper och engångstallrikar på golvet, konstgjorda masker på människorna som intagit den roll de förväntas ha under kontorstid. Ögon som avslöjar kokain. Skitigt, simpelt och på gränsen till något sjukt bakom den välansade ytan med uniformsklädda insläppare och vakter. Bilden är lika komisk som skrämmande. Det lär vara rationellt och höjden av effektivitet. Om man ser människan som en ekonomisk varelse. Men vi är ju så mycket mer. Ändå låter vi framtiden avgöras av de vars enda uppgift är att förränta pengar. Har det med verkligheten att göra?

Vem kan lita på system som bygger på fiktiva värden? Vem kan lita på system som inte känner lokalt, regionalt eller ens nationell tillhörighet? Det var det hon skrev om, den lilla tjejen.

Pengar, konton, siffror. Vi måste börja räkna i andra sorter också. Det är ju egentligen så självklart. Är brödet slut och affären stängd spelar det ingen roll hur mycket pengar jag har och hur mycket siffror jag samlat. Vi har börjat förväxla pengar och siffror med verkliga resurser. Vi förlitar oss på den döda ekonomin och förnekar den levande. Den levande ekonomin bygger på solens strålar som de gröna växterna kan omvandla så att djur och människor kan leva. Den döda är de siffror som baseras ut i A-ekonomi.

Trygghet. Pengar ger ingen trygghet, pengar är symboler, värdet av dessa symboler bygger på förväntningar snarare än på verklighet. Det finns bara en enda trygghet, en enda säkerhet: det är självtillit och sociala nätverk i det ekologiskt hållbara samhället. Det har föga att göra med konton, siffror och investeringar i papper att göra. Att vara oberoende av maktcentra, att stå med båda fötterna i verkligheten istället för i symbolvärlden är det enda som kan ge trygghet.

Aulan var tyst. Hon stod med rädsla och hopplöshet i ögonen och undrade om hon orkade leva. Vi brevväxlade några gånger. Hon lärde mig mycket. Nu är hon död. Hon tog sitt liv för att hon inte orkade med.

Hon var känslig, sa de som kände henne. Men det var inte så. Hon såg verkligheten och hon blev förtvivlad. Förtvivlad över allt från hur vi behandlar höns till de globala orättvisorna. Så långt in i hjärtat sorgsen över hur vi behandlar vår jord och våra barn.

Världen är sjuk, sa hon. Världen svarade med att påstå att hon var sjuk och känslig.

Jag saknar henne, den lilla tjejen med de sorgsna ögonen i den stora aulan.