Tänk själv

Det finns tre sorters maktutövning. Den tvingande, den belönande och den betingande.

Det är den sistnämnda som skapar normer, får dig att föreställa dig världen på på ett visst sätt, får dig att tro att evig tillväxt är naturlig, önskvärd och möjlig. Får dig att tro att ständigt ökande konsumtion är naturlig, önskvärd och möjlig.

Tänk själv.



Klimatkris. Finanskris. Miljökris. Stress. Men svaret från ledande poltiiker är: Stimulera konsumtionen, stimulera tillväxten, lönearbeta mer och längre så att vi, trots att vi är rikare än någonsin, får råd att ta hand om stressad natur och stressade människor som just tillväxtjakt och vulgärkonsumtion skapar.

Tänk själv.



Vi har kommit dithän, att det vore en nåd att höra åtminstone några ledande politiker offentligt ställa frågan: Vad gör vi nu? För vi kan ju inte fortsätta som förut.

Tänk själv.

Vilket är mest kris...?

Det sägs att det är kris för att Volvo inte får sälja så många personbilar som man planerat. Men, allvarligt talat, vore det inte större kris om Volvo hade fått sälja dem?

Det sägs att det är kris därför att Volvo inte får sälja planerade 14 000 nya lastbilar på Europamarknaden. Men, allvarligt talar, skulle det inte vara mer kris om man fått sälja dem? Det Europa behöver är ju knappast fler transporter…

Det sägs att det är kris för att H&M får sälja mindre kläder än förra hösten. Som om svenska garderober vore tomma…

Det sägs att det är kris för att skobranschen ser ut att få minskad tillväxt. Men, allvarligt talat, har inte de flesta av oss ganska många skor redan?

Lars Calmfors är en av dem som som är fast i tron att ökad privat konsumtion skall rädda världen. Som om naturlagar inte fanns, som om ekologiska begränsningar inte fanns, som om vi, trots en gigantisk konsumtion, ständigt måste öka densamma. I SvD berättas om Borgs verktygslåda, utan att koppla samman det med vad man skriver på andra sidor om konsumtionens katastrofala påverkan på miljön.

Världens skall räddas genom att föräldrar, med extra barnbidrag inför jul, dränker sina ungar i än mer kinesiska plastleksaker med allt kortare bäst-före-tid innan de hamnar på redan överfyllda soptippar. Ju snabbare flöde de ändliga naturresurserna strömmar genom samhället för att hamna som synligt avfall och osynliga molekylsopor ju mer tillfredsställda blir ekonomer utan naturvetenskaplig utbildning.

Problem uppstår när denna världsfrånvända art - hur trevliga de än kan vara på individnivå - på fullt allvar tror att ekonomiska teorier väger tyngre än ekologiska realiteter.

Citat från konservativ häxa...

Igår fick jag ett gäng riktigt förbannade mejl, förmodligen från goda socialdemokrater.

De var upprörda över vad jag skrev på bloggen: att det är bra att moderaterna börjar tala om maxtid på dagis. Jag betraktades som opålitlig borgarbracka.

Nu ska jag göra de förbannade än mer förbannade. Och citera en, som hon beskrivs i ett av morgonens mejl, konservativ häxa, nämligen Elise Claeson. Hon skriver i dag:

"När arbetslinjetänkandet har nått dagis bör vi stanna upp och fundera över vad vi sysslar med. När barndomen koloniseras av sociala ingenjörer med rättighetskataloger och livspusselscheman har något gått snett i hela värlfärdsstatsprojektet."

Bra sagt. För miljöpartiet (liksom för t ex De gröna i Tyskland) var det tidigare självklart att driva människors rätt att kunna vara hemma hos sina små barn. Därför drev vi att föräldrar skall kunna ha rätt att bli kommunala dagbarnvårdare åt egna barn, på samma villkor som om man kan vara det för andras barn.

Repris i sammandrag av gårdagens blogg: Moderaterna har lagt förslag på att barn inte skall vara på dagis mer än 4o timmar i veckan. Bra! Även barn måste ha rätt till begränsad arbetstid. Men självfallet skriker sossar i högan sky: i det här fallet Nalin Pekul. Föräldrar skall, enligt förslaget från moderatgruppen, få ersättning för att kunna gå ner i arbetstid. Bra. Pekul protesterar, kallar det reaktionära åsikter. Suck.

Själv föreslog jag maxtid på dagis istället för maxtaxa, i valrörelsen 1998, men mina partivänner sögs med när sossarna krävde införande av maxtaxa. Vi hade rejäla holmgångar om detta i riksdagsgruppen, en vacker dag skall jag offentliggöra mejlen. Jag var så förbannad! I underlaget för sossarnas maxtaxa fanns de verkliga orsakerna beskrivna: det var inte för barnens skull, inte för föräldrarna skull heller, det var för den ekonomiska tillväxtens skull. Fler skulle arbeta längre, halleluja! Tillväxt som religion. Vi måste lära oss tänka längre.

Använd reptilhjärnan, tänk mindre, köp mer

Aktuellt fredagen den 17 oktober i krisens Sverige. Ämne: finanskristen och den begynnande lågkonjunkturen. Hur ska det gå? Hur ska det gå?

Vi får veta att det är demonstrationer i Kina eftersom man inte längre får tillverka lika mycket leksaker till USA på grund av det oroliga finansiella läget. Tillväxten hotas.

Det märkliga är att ingen i inslaget reflekterar över om det är brist på leksaker i USA, eller om det rent av är en rimlig utveckling att ungarna inte dränks i plastleksaker med livstid kortare än ett kvartal. Leksaker som bara kan säljas via enorma reklaminsatser.

Tvärtom, det beskrivs som ett hot mot världen att människor inte köper alltfler leksaker till sina ungar, i länder där ungarna redan dränks av pryttlar.

Aktuellt fortsätter efter detta med en genomgång av hotet mot den svenska tillväxten. ”Oro och pessimism har slagit klorna i många människor”, får vi veta av programledaren som fortsätter: ”Här i Sverige rapporterar många företag att affärerna går trögt” och att ”osäkerheten gör att folk blir allt mer försiktiga med inköpen”.

Intervjuad klädhandlare berättar sedan att det varit återhållsamt bland kunderna. ”Dom är inte lika hungriga och snabba på beslut”, säger han och är sorgsen över att den stora shoppingglädjen lagt sig och att kunderna ställer dumma frågor som ”kan jag ha dom här plaggen en längre tid?”

Handlaren fortsätter bekymrad sin analys över kunderna. ”Man har djupare funderingar om det är detta man vill ha, för det ändamål som man tänkt sig, man går runt lite mer och funderar och tänker över besluten”.

Herregud! Detta utmålas som ett hot! Att tänka efter... Att fundera om kläderna är hållbara... Att ha djupare funderingar... Nej, tacka vet jag kunder som shoppar utan att hjärnan är inblandad, då blir det mer fart på konsumtion och tillväxt... Som om inte svenska garderober redan var överfyllda!

Därefter beskriver bekymrad ICA-handlare krisens verkningar med oroad blick: ”Istället för oxfilé köper man fläskfilé till helgen”. Jävlar, vilket offer!

Han berättar vidare att ”färdigskuren sallad minskar och basvaror som morötter ökar”. Problem: folk orkar skära salladen själva.

Andra problem: ”Man köper inte bröd varje dag utan lägger det i frysen, och tar skiva för skiva istället”. Problemet är att man inte köper bröd, äter så länge det är färskt och sedan kastar för att köpa nytt... Det är ju sådant agerande som ökar tillväxten... Kloka konsumenter är ett hot...

En kund i ICA-affären säger att hon tittar på köttet, och kanske äter mer fisk istället och kanske renat av köper det direkt av fiskarna. Jättebra, säger jag!

En annan kund berättar: ”Istället för att köpa en färdig kaka så tänkte jag ´varför inte göra någonting själv´ så jag handlade lite blockchoklad och tänkte göra en egen liten chokladrulltårta.”

Kunden förklarar vidare att detta inte är något som tidigare tänkts så mycket på att man kan göra men att det ”liksom kommer automatiskt in i huvudet varför man inte kan göra lite själv”.

Kanon! På köpet slipper hon härdat fett, konserveringsmedel och färgämnen.

Vi får också veta att branschorganisationen Svensk handel ser ”oroligt på att kunderna sviker”. Sviker? Sviker vem? Sviker vad? Jo, sviker sin förbannade plikt att konsumera, att hålla igång tillväxten, att köpa och slänga fortast möjligt för att köpa nytt.

Svensk handel är orolig för att kunder kanske börjar fundera på om man inte behöver den här vinterkappan, jag kanske kan skjuta på skorna… Återigen: kloka kunder uppfattas som ett hot. Sådan är dagens norm. Tänk med reptilhjärnan, är budet från Svensk handel.

Sedan blir vi informerade om att handeln i Sverige ökat i 142 månader på raken och att köpa varor – allt från tuggummi till lyxbilar – är en viktig del av ett lands ekonomi. Handlen utgör drygt 10 procent av vår bruttonationalprodukt, ”det vill säga att var tionde krona som Sverige tjänar går via handeln - och detta skapar också jobb, nästan 400 000 människor arbetar i detaljhandeln.”

Köp och släng så skapar vi fler jobb, är budskapet. Är det inte dags att pröva detta synsätt?

Forskare på Handelshögskolan berättar: "Ekonomin är ju ett system, ungefär som det ekologiska systemet, så är det en del som mår dåligt så drabbas alla andra också, så det kommer man inte undan, det räcker med ganska måttliga produktionsminskningar för att det skall få stora återverkningar på det totala systemet, så det kan bli allvarligt."

Suck! Att ständiga produktionsökningar och snabbare varuflöden genom samhället skadar det ekologiska systemet tycks han inte känna till. Nej, det ekonomiska för sig, det ekologiska för sig... Ordning och reda.

Så har vi Mats Dillén, generaldirektör på Konjunkturinstitutet som bister säger: ”Just nu är stämningen på bottennivå...". Hotet är att vi kanske inte slår rekord i julhandeln i år. Och att vi kanske bara handlar lika mycket 2009 som vi gjorde 2008, det vill säga inte får någon tillväxt i ekonomin.

Stackars oss! Hur fan ska vi klara oss? Hur ska vi kunna sätta människor i arbete 40 timmar i veckan? Hur ska vi kunna skapa sysselsättning?

Smaka på orden! "Sätta i arbete"... "Skapa sysselsättning..."

Jag längtar efter den politiker som slutar larva med i pratet om konsumtionskris och absurd jakt på tillväxt, utan annat innehåll än volym. Varför vågar inte längre en enda politiker öppet ifrågasätta resonemanget i finanskrisens spår? Varför vågar inte någon ifrågasätta de normer som råder? Varför vågar ingen säga att vi måste våga pröva om de förställningar vi har är rimliga?

Ett system som som kräver starka ledare

Med viss förvåning har jag tagit del av senaste dagarnas översvallande beröm åt Gordon Brown.

Han hyllas som en stark ledare. Som den som tog kommandot. Som drev igenom nödvändiga åtgärder snabbt och effektivt. Som inte lät sig hunsas av demokratiska processer och tidskrävande reflexioner.

Oavsett vad man anser om innehållet i det paket som Brown drivit igenom, och som fått Euroländerna att haka på, kan vi konstatera att den allmänna meningen tycks vara att vi behöver starka män.

Än så länge har ingen ifrågasatt själva tankegodset om starka ledare som sätter ner foten hårt och rejält.

Demokrati fungerar sällan på det sättet att starka män sätter ner foten. Har vi glömt det?

Borde vi inte ställa oss frågan: Är det bra med system som kräver starka ledare för att överleva?

Och är det möjligen så att den globala kapitalismen gör sig bäst i en politisk diktatur? Närmar vi oss, även om vi har en bra bit kvar, den kinesiska modellen utan att reflektera så mycket över det?

Tryggare än kan ingen vara

Ögon. Män. Inte från dataspel. Här. Nu. Framtiden i deras händer.
Bilderna fotograferade från gårdagens SvD. Med anledning av så kallad finanskris.

263 - 171, meddelas världen.
För litet och för sent för att jaga bort rädslan, meddelar SvD.
Det handlar i hög grad om dålig upplysning hos väljarna, meddelar DN.
Den store poeten har dock meddelat:
Vid vägs ände ser jag makten och den liknar en lök...

Demens och flipperekonomi

Tryggare kan ingen vara... Finansmarknadsminister Mats Odell, vakar över marknaden... Hoppas du kan sova gott, med denna vetskap.

Begreppet spelare har tagit sig in i nationalekonomins, politikens och journalisternas vardagstermer. Har ni tänkt på det? "En ny spelare på marknaden", "en starkt spelare på börsen", "jag går in som spelare".

Det är klart att det går åt helvete. Man måste vara dement för att inte se det.

Jag undrar hur det kan komma sig att just politiker så lätt drabbas av denna demens. Kort minne, förvirring och svårt att orientera sig, brukar ju vara kännetecken på denna ohyggliga sjukdom. Och det är ju detta politiker drabbats av.

Nu står dessa dementa stackare mitt i krisen - för vilken gång i ordningen? - och pratar åter om åtgärder, regleringar och att hålla aktörerna" i herrans tukt och förmaning". Det sistnämna är det Anders Borg som sagt. Han har glömt det samma dag medierna sätter strålkastaren på något annat...

Minns ni? Ekonomisk kris inför valet 1994, spekulation över alla gränser, 500 procents ränta, politiker står i kö för att prata om krav på att hålla marknad i herrans tukt och förmaning. Men minnet är lika flyktigt som pengarna på börsen.

När sälarna dök upp, liggande på rygg, sommaren 1988 så stod politiker i kö för att uttala sig. Men pratet lades snart i glömskans hav. För att åter poppa upp, med krav på åtgärder, efter nästa spektakulära miljökris.

Efter Tjernobyl insåg alla att det där med kärnkraft skall vi nog se upp för, politiker stod i kö för att uttala sig. Men minnet avklingade snabbt. För att poppa upp, med krav på åtgärder, efter nästa kärnkraftshaveri.

Tryggare kan ingen vara... än den med kort minne och oförmåga att se längre än näsan räcker. Så småningom spelar vi vidare vid flipperspelet och glömmer det som varit.

Jag råder varje medlem i politiska partier: Om du misstänker demens hos ledande företrädare, ta kontakt med vårdcentralen för en första undersökning. Börja gärna med de sossar som fått för sig att de hade gjort något annat än de borgare man kritiserar...

Besök på Wall Street - och i en skolaula i en liten stad i Sverige

Mitt besök på börsen på Wall Street i New York var en absurd upplevelse. Datasladdar som hängde löst, papper och engångstallrikar på golvet, konstgjorda masker på människor, ögon som avslöjade kokain. Skitigt, simpelt och på gränsen till något sjukt.

Jag tänkte på det när jag fick den där frågan i en skolaula under en valrörelse. Det var en liten tjej som frågade, frågan kommer jag att minnas så länge jag lever:

Finns det verkligen någon framtid?

Frågan kom så direkt och ärligt och sorgset att den brände fast ordentligt i mitt inre. Den unga flickan hade, under den formella frågestunden, ställt frågor om miljöförstöringen och de ekonomiska systemet. Jag hade försökt förklara så gott jag kunde. Jag lät som man ska låta, retoriskt övertygande och hoppingivande.

Nu stod hon framför mig. Hon var så naken. Hon var så allvarlig. Hon hade sorg inför framtiden. Det syntes i hennes ögon och hördes i hennes ord. Hon ville veta om hon någonsin skulle kunna ge någon trygghet till sina barn. Hon ville veta vad pengar egentligen är, vilken trygghet som finns i pengar. Vi pratade om de stora ekonomiska systemens trovärdighet innan jag drogs iväg till nästa föreställning i det som är så förvillande likt ett kringresande teatersällskap.

Vi har brevväxlat en del, den lilla tjejen i den stora aulan och jag. Jag har legat sömnlös och funderat, hennes sorg har följt mig. Genom hennes ögon och öron upplevde jag min egen självgående retorik som något jag tyckte hjärtligt illa om. Jag hade förmåga att gömma mig bakom orden, medan hon levde i dem.

Finns det någon ekonomisk trygghet? De stora internationella och nationella ekonomiska systemen bygger på anonymitet och avstånd. Där finns inga relationer, ingen ögonkontakt, ingen moral - de är självgående system som kan skena och gå under. Systemen hotas av finansiella sifferkrascher där penningvärden försvinner och verkligheten inte längre har ett penningekonomiskt värde. Banker och ekonomiska rådgivare är med och skapar en skräckhistoria, som Nick Leeson skriver i dagens SvD.

Vem kan lita på system som bygger på fiktiva värden? Vem kan lita på system som inte känner lokalt, regionalt eller ens nationell tillhörighet? Det var det hon skrev om, den lilla tjejen.

Pengar, konton, siffror. Vi måste börja räkna i andra sorter också. Det är ju egentligen så självklart. Är brödet slut och affären stängd spelar det ingen roll hur mycket pengar jag har och hur mycket siffror jag samlat. Vi har börjat förväxla pengar och siffror med verkliga resurser. Vi förlitar oss på den döda ekonomin och förnekar den levande. Den levande ekonomin bygger på solens strålar som de gröna växterna kan omvandla så att djur och människor kan leva. Den döda är de siffror som baseras ut i A-ekonomi.

Trygghet. Pengar ger ingen trygghet, pengar är symboler, värdet av dessa symboler bygger på förväntningar snarare än på verklighet. Det finns bara en enda trygghet, en enda säkerhet: det är självtillit och sociala nätverk i det ekologiskt hållbara samhället. Det har föga att göra med konton, siffror och investeringar i papper att göra. Att vara oberoende av maktcentra, att stå med båda fötterna i verkligheten istället för i symbolvärlden är det enda som kan ge trygghet.

Det blinda försvaret av ett ekonomiskt system som överlever på ständigt ökande konsumtion, finansierat genom lån, kan bara gå under. Det var ungefär så jag sa, den där gången på 90-talet i den stora aulan i den lilla staden. Försvaret kan föda den auktoritära kapitalismen: en stark centralistisk stat som skyddar kapitalet mot demokrati, löntagare och kriser, skriver Olle Svenning i dagens Aftonbladet. Tja, ungefär så. Botemedlet står inte att finna i de utvecklingsvägar som idag manifesteras, för vårt lilla lands räkning, i det röda eller blå laget. De är bara poler på samma utvecklingsväg. Vi måste bryta, skapa robust ekonomi baserad på verkliga värden, inte fiktiva drömmar om en evig tillväxt.

Aulan var tyst. Hon stod med rädsla och hopplöshet i ögonen och undrade om hon orkade leva. Vi brevväxlade några gånger. Jag skrev om hopp och möjligheter, om uppvaknande. Hon om tvivel och fångenskap. Hon lärde mig mycket. Nu är hon död. Hon tog sitt liv för att hon inte orkade med.

Hon var känslig, sa de som kände henne. Men det var inte så. Hon såg verkligheten och hon blev förtvivlad. Förtvivlad över allt från hur vi behandlar höns till de globala orättvisorna. Så långt in i hjärtat sorgsen över hur vi behandlar vår jord och våra barn.

Världen är sjuk, sa hon. Världen svarade med att påstå att hon var sjuk och känslig.

Jag saknar henne, den lilla tjejen med de sorgsna ögonen i den stora aulan. Jag har besökt hennes grav några gånger. Och jag minns henne starkare varje gång de förnumstiga ekonomiexperterna pratar sitt prat. Jag tänker på henne när jag hör Fredrik Reinfeldts uppmaning till oss, hans råd för att vi skall ta oss ur krisen: Fortsätt konsumera!

Vi förlitar oss på den döda ekonomin, och förnekar den levande, sa hon. Bättre kan det inte sägas.

(Första gången jag berättade om den lilla tjejen var på DN-debatt i mitten på 90-talet, sedan skrev jag om henne i min bok Svarta oliver och gröna drömmar).

Politikers uppmaning: Var duktiga idioter och spring så hjulet snurrar!

De låter allt mer lika, politikerna. Nu är de överens över blockgränserna igen. Det behövs än mer arbete "för att klara välfärden".


Vi måste arbeta mer för att skatterna skall räcka till skola, vård och omsorg, berättar socialdemokraterna och låter som ett eko från regeringskansliet.

Det man samfällt säger är således att vi måste arbeta mer trots att vi automatiserat, datoriserat, robotiserat, effektiviserat och rationaliserat ända sedan den dag vi införde 40-timmarsveckan för snart ett halvt sekel sedan.


Man tänker fel, man har nämligen fastnat i den tanke som utgår från att det är skatt på arbetstid som skall finansiera den gemensamma sektorn. Det medför att vi alltid kommer att behöva arbeta mer, hur mycket vi än skapat utrymme för mer fri tid. Människan blir, med Sahlins och Reinfeldts tankegods, fast i ekorrhjulet för att aldrig komma ur. Aldrig tidigare har väl begreppet S/M haft en tyngre innebörd. Hör gärna den pinsamma intervjun i gårdagens Nordengren i P1. Slutsaten var: vi arbetar för lite i det här landet.

Politikerna sitter fast i en mental bur. De tycks inte förstå att den gemensamma sektorn lika gärna kan finansieras genom t ex produktionsskatt.


Om man producerar hundra bilar med hjälp av hundra människor ger det staten inkomster från såväl inkomstskatter som arbetsgivaravgifter. Om lika många bilar produceras utan hjälp av människor får staten inte in just någonting. Trots att produktionen är lika stor. Detta utgör grunden till att vi sitter fast i ekorrhjulet med motivet att "vi måste arbeta mer för att klara välfärden".


När man införde arbetsgivaravgifterna - som ju är en löneskatt på arbete - motiverades det med att välfärden skulle byggas ut samtidigt som det skulle stimulera teknikutveckling. Helt rätt tänkt. Nu har vi kommit in i ett nytt skede, ett nytt tidevarv, där vi måste styra över arbetsgivaravgifterna från skatt på arbetstid till allmän produktionsskatt. Gör vi inte det kommer vi alltid att vara fast i ekorrhjulet.


Vi måste lära oss att ta vara på allt det goda som den ekonomiska och materialla tillväxten gett, istället för att hamna i det som Staffan Burenstam Linder kallat vulgär tillväxtmani där tillväxt och arbete blir ett självändamål. Vi måste växla över från mer lönearbete och konsumtion till mer fri tid, kultur och andra kvalitativa livsvärden - precis som liberalismens fader John Stuart Mill hävdade.


Det är tragiskt att politiker av alla färger sitter fast i gamla mentala burar, att de inte förstår att vi är inne i ett nytt tidevarv. Än värre är det nästan att de som, trots allt, begriper inte vågar driva frågan av rädlsa för att verka vara utanför det politiskt korrekta.

"Att lappa och laga i gamla strukturer hjälper inte. Det krävs något radikalt nytt", säger socialdemokraterna när de presenterar sekelgamla argument. Inte ens miljöpartiet lyckas på DN-debatt formulera tanken att jobbavdraget, som man försvarar, kan användas för att sänka arbetstiden, skapa mer fri tid - oavsett om man har barn eller inte. Livets värde består, om man skall tro 1900-talets samtliga partier, i den tid man har på arbetsmarknaden. Ja, allt annat kallas numera för utanförskap. Orwell är pånyttfödd.

Så långt har makthavande politiksfär kommit från alla de drömmar tänkare av alla färger haft om mer fri tid, mer kultur, livskvalitet större än konsumtion och köplador. Istället tycks man känna tryggheten i ekorrhjulet. Fastlåsta i den mentala bur man sitter i. Kanske beror det på rädsla. Rädsla för den frihet som finns utanför buren.

Aldrig har vi haft större möjligheter än idag att ta steget in i ett samhälle präglat av livskvalitet, kultur och fri tid. Men då måste vi bryta mot den förhärskande ekonomistiska trossatsen att människan är en ekonomisk varelse, där tillväxten skall upprätthållas och fyllas av nya köplador och pladder.

När makthavare inte inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse är vi illa ute. För det är en gigantisk skillnad på att bygga samhälle för ekonomiska varelser och för riktiga människor. Det behövs mer grön ideologi...

Rätt tänkt om inflation

Äntligen är det någon som orkar tänka längre på debattsidorna än vad riksbank och riksdag anser vara lämpligt.

"Riksbanken bör ompröva sin räntepolitik och inse skillnaden mellan inflation och prisökningar. Den akademiska diskussionen om inflationsbegreppet måste återupplivas", skriver nationalekonomen Ingemar Bengtsson i SvD.

Inte bara den akademiska, skulle jag vilja tillägga. Den politiska också.

För övrigt var det denna kritik mp hade innan majoriteten i partiledning och riksdagsgrupp lät sig fångas av den fördummade och förenklade bild som ansågs vara politiskt korrekt. Dags för fundering hos de som gillar grön ideologi...

Förstamajtal: Var är drömmarna i politiken?

En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är ett dött och stillastående samhälle. Men sällan har väl politiken varit så visionslös som idag.

Inte ens De gröna tycks våga tala om den nödvändiga, fredliga, kulturrevolution som klimatkrisen ropar efter.

Trots att vi lever i en brytningstid vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället? Det gäller ju att inse att ny, miljövänligare, teknik inte frälser oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter upp de miljövinster som ny teknik medför.

I De grönas uppdrag borde det ligga att hålla visionerna om ett annat samhälle levande. Det är visioner som kan skapa engagemang, vilja och mod att bryta sig loss från en livsstil som bevisligen inte gör oss lyckligare.

Och det är just engagemang, vilja och mod som måste utlösas om vi ska förändra Sverige, Europa och världen. Vilket borde vara den gröna rörelsens uppgift. Att lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar och våga säga: Ingenting är omöjligt!

Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är orealistiskt.

Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av samma ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den?

De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier - eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter?

De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?

Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart?

Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Mer än någonsin har vi möjlighet att bygga det goda samhället, där tid inte är bristvara, där tillväxt handlar om kvalitet och kultur, där vi vågar möta vår nästas ögon därför att vi handlat med respekt för henne - oavsett var hon finns i världen.

Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden.

För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin. Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig att ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhället är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel! Och detta, just detta, borde vara De grönas uppdrag att säga!

Tekniskt utveckling, javisst - fler miljarder till järnväg i all ära – men för att tända hjärtan krävs så mycket mer! Ny teknik, javisst, men också ny etik. Och nya värden. Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste ta de ärofyllda stegen till ett samhälle där normerna är levandets och varandets.

Det är inte att ta steg tillbaka. Det är att ta steg framåt.

De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka och administrativt välorganiserade. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.

För vem kan känna lust i överflödskonsumtionens och ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av moderata krumsprång? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande? Det borde vara det gröna partiets största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor.

Och drömmen är egentligen så självklar. Fråga dig själv vilket samhälle du skulle vilja leva i om du skulle återfödas utan att veta i vilken miljö, i vilket kön, i vilken klass, i vilket land eller med vilken hudfärg. Fattig eller rik. Begåvad eller obegåvad. Heterosexuell eller homosexuell. Troende eller ateist. Frisk eller sjuk. I en stad eller på landet.

Är det ett samhälle med eller utan miljöförstöring? Ett samhälle med eller utan stora ekonomiska klyftor? Ett samhälle med eller utan frihet att tala och skriva? Ett samhälle där levnadsstandard tas ut i fri tid eller i mer konsumtion av det du redan har?

Vi vet alla svaret. Jag har ställt frågan hundratals gånger på offentliga möten och svaren är nästan identiska.

Valet borde stå mellan De gröna och De visionslösa. Det som händer i dagens samhälle är ju att människor alltmer reduceras till ekonomiska varelser vars huvuduppgift är att vara konsumenter, producenter och duktiga idioter i ett hjul som snurrar allt fortare - där den som ramlar av är noll värd.

De visionslösa kallar detta för realistiskt och förnuftigt. Ingenting kan vara mer fel. Att vi accepterar detta beror bara på att vi vant oss. Som burfågeln som blir förvirrad om buren öppnas.

Begrepp som "utanförskap" och "skapa arbete" vill få oss att tro att livets mening är lönearbete. Som om livet fanns blott och bart på arbetsplatsen. Som om de sociala samhället inte hade något värde. Vilket det kanske inte heller har när maktens män och kvinnor - i politiken, i näringslivet och facket - har fulländat sin dröm om ekonomismen i det eviga tillväxtsamhället som kräver ständigt ökad konsumtion för att fungera.

I dess kölvatten växer normen om 40-timmarveckan till någon närmast heligt för De Visionslösa. Med en arbetstidslag som - trots datorisering, robotisering och automatisering - slår fast att 40 timmar är det för evigt optimala, den sanna marknadsekonomin. Vi får höra att förändring i arbetstidslagen till 30 timmarvecka skulle vara planekonomi. Man frågar sig då var 48-timmarsveckan var...

Det gäller att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen. Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet. Det gäller att skapa goda förutsättningar för att bygga sociala nätverk, som är det enda som kan ge verklig trygghet i en värld av siffror på vanskliga konton - det gäller att skapa utrymme för människa att hitta sitt värde i något större än lönearbetet.

Det gäller att skolan möter barn med breda penslar och flöjt, inte med linjal och sudd för att bli duktiga kuggar i ekonomismens grottvärld. Det gäller att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet. Det gäller att se på den andre med jämlika ögon. Det gäller att se skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital.

Det gäller att våga ta steget in i ett annat tänkande, att inse att försvar för demokrati och frihet kräver en skolan där man blir sedd och får växa, ett fungerande rättssystem och internationell humanism.

Det gäller att inse att världen har alltför gott om militärer, och allt för ont om läkare och sjuksköterskor. Att världen har för gott om vapen, och för ont om läkemedel och mat. Och sedan dra slutsatser av detta.

Det handlar om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri.

Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i det som borde vara gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta den tid man har på allvar!

Kampen borde stå mellan De gröna och De visionslösa! Inte mellan De visionslösa i olikfärgade skal.

(Ett tal som aldrig framförts, men som skulle blivit framför om jag varit Förstamajtalare. Bygger på ett av mina sista språkrörstal).

Tillväxttvång hotar klimatet - utshoppade hot enligt trött elit i Davos...

Tar del av rapporter från det ekonomiska elitmötet i Davos. Sverige ställer upp med såväl Wallenberg som Bildt - de stora nytänkarna... Man listar hoten mot världsekonomin. Hot är kraftigt ökade oljepriser. Hot är att hushållen håller i pengarna.

Hot är att människor inser att de är utshoppade. Människor som är nöjda utgör ett hot, de väljer ju att prioritera fri tid framför ständig konsumtion.Hot utgörs av att vi skulle vilja byta livsstil. Hållbar livsstil utgör hotet mot ekonomin.

Naknare står inte världen. Tillväxttvånget ligger som en strypsnara. Vi är systemet fångar. Den trötta eliten säger: Mer av det vi redan gör, mer av det vi redan har. Det hysteriska utropen är: Spring fortare, annars går vi under. Tillväxt, tillväxt, skriker de som om ropen vore utslag av nervösa tix.

Ingen ställer den mest avgörande frågan: Vad gör vi nu, när det gamla tänkandet gjort oss till fångar? Vad gör vi efter konsumtionssamhället? Vad gör vi för att befria oss från tillväxttvånget?

Den trötta eliten i Davos vill hålla oljepriserna nere. De som vill åtgärda klimathotet vill ha dyrare olja.

Den trötta eliten i Davos vill att vi fortsätter att överkonsumera. De som vill åtgärda klimatet inser att densamma måste minskas.

Den trötta eliten i Davos vill att den globala handeln ständigt ökar. De som vill åtgärda klimathotet inser att transporterna skall minska.

Nu gäller det att hålla igång systemet, så får vi ta klimatet nästa år. Det är det trötta brödraskapets budskap till världen. De vill dessutom ha starkare ledare. Jag bävar när jag tänker på vilka ledare de är de vill ha!


PS om Urban Bäckström - kunde varit finansminister...?
Lyssnar på Ekot. Urban Bäckström, vd i Svenskt Näringsliv, debatterar med Peter Eriksson. Han går hårt åt EU:s (ganska milda!) miljökrav på Sverige. Industrin hotas, jobben hotas, det mesta går åt h-e om vi tvingas minska utsläppen. Vi måste producera mer. Konsumera mer. Hjulen måste snurra. En svartsyn som tycks mig totalt världsfrånvänd. Han hävdar att svensk industri inte klarar av de elpriser som redan finns i övriga EU. Att vattenkraften måste byggas ut, att kärnkraften bör byggas ut.

För några år sedan funderade miljöpartiet på att göra Urban Bäckström till finansminister... Då hade man dåligt omdöme. Eller om det var följd av den tragiska insikten att en sosse inte skulle vara bättre som finansminister, man hade ju haft med Nuder att göra och visste förstås en del. Man visste att nästan allt det som gynnade miljön under åren av samarbete hade tillkommit genom hårda förhandlingar, där motståndaren var finansdepartementet.

PS om Nuder
Nuder var alltså ett rött skynke för många i De gröna. Det fanns ledande miljöpartister som till och med hävdade att man vill avsluta samarbetet med s om Nuder skulle få fortsätta även nästa mandatperdiod. Nu tycks han vara på väg bort, vilket säkert underlättar en regeringsbildning mellan s och mp.

Mellandagshälsning till gamla gröna vänner...

P C Jersild skrev en krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan: ”I själva verket är Persson och Bildt numera som ett gammalt grälsjukt äkta par i en nerlegad dubbelsäng: så fort de slutar käbbla och slumrar till, riskerar de att glida ner och krocka i gropen.”

Nu är det Reinfeldt och Sahlin som glider ner i gropen. Och de som tillhör deras block följer med.

En politik utan visioner och lust är nämligen en död politik. Vem kan känna lust i ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av moderata krumsprång? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande? Det borde vara det gröna partiets största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor.

Det är det som skapar engagemang, vilja och mod.

Och det är just engagemang, vilja och mod som måste utlösas om vi ska kunna förändra Sverige, om vi ska kunna förändra Europa, om vi ska kunna förändra världen. Då gäller det att lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar och våga säga: ingenting är omöjligt.

Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är omöjligt, det är orealistiskt.

Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av samma ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den?

De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier - eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter?

De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?

De som tror att demokrati, jämlikhet och delaktighet är irrationellt - eller de som vet att det är det mest rationella och effektiva som finns?

Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart? Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden.

För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin. Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig det ekologiskt och socialt hållbara samhället som ett dystert och kärvt samhälle. Inget kan vara mer fel! Och det, just det, borde vara De grönas uppdrag att säga!

Teknofix i all ära, några fler miljarder till järnväg i all ära – men för att tända hjärtan krävs så mycket mer! Ny teknik, javisst, men också ny etik. Nya värden och ny livsstil.

Det är mycket som måste förändras. Dagens system, strukturer och normer motverkar ekologisk, social och demokratisk hållbar utveckling. Den ekonomiska politiken motverkar miljömål, globaliseringens avarter motverkar närdemokrati och överblickbarhet, de anonyma ägandeformerna motverkar ansvarstagande. Och de normer som styr vardagen är köpandets och ägandets normer snarare än levandets och varandets.

De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka, administrativt välorganiserade och självbevarelsedriften tvingar dem att göra våld på demokratiska, kulturella, sociala och ekologiska värden. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.

Valet borde stå mellan De gröna och De visionslösa. Det som händer i dagens samhälle är ju att människor reduceras till ekonomiska varelser. Ekonomiska varelser som ska vara konsumenter, producenter och duktiga idioter som springer omkring i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare - där den som ramlar av är ingenting värd. De visionslösa bygger samhället för ekonomiska varelser och kallar det realism. Men vi människor är inte ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala och kulturella – eller om du så vill: andliga - varelser. Det är för biologiska, sociala och kulturella varelser vi ska bygga samhället. Ett samhälle för hela människor. Detta borde vara den gröna utmaningen.

Det gäller att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen.

Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet.

Det gäller att inse att sociala nätverk är det enda som kan ge verklig trygghet i en värld av siffror på vanskliga konton - det gäller att skapa utrymme för människa att hitta sitt värde i något större än lönearbetet.

Det gäller att skolan möter med breda penslar och flöjt, inte med linjal och sudd

Det gäller att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet. Det gäller att se på den andre, oavsett kön, namn och hårfärg, med jämlika ögon.

Det gäller att avslöja globaliseringen avarter och dess myter. Det gäller att se skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital. Mot globaliseringens avarter borde De gröna ställa självtillit. Självtillit innebär oberoende av maktcentra och är i själva verket grunden för verklig demokrati.

Självtillit innebär inte isolering från omvärlden. Tvärtom! Självtillit innebär trygghet som ger oss möjlighet - både på individplan och samhällsplan - att med öppna ögon och utan rädsla möta omvärlden och främmande kulturer. Global samverkan utifrån en robust ekonomi med trygga sociala nätverk är i själva verket en förutsättning för samverkan på lika villkor, utan dominans och utan destruktiv känsla av att man är i händerna på maktcentra som man inte själv kan styra.

Det handlar om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri.

Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i det som borde vara gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta den tid man har på allvar!

Kampen borde stå mellan De gröna och De visionslösa! Inte mellan De visionslösa i olikfärgade skal.

P C Jersilds krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan är mer aktuell än någonsin.

Det gäller att förstå att vi står i en brytningstid. Att då inte våga brinna för en vision som de visionslösa räds och därför förlöjligar, förnekar och förskjuter är att göra sig själv utbytbar. Visst kan man få hyggliga opinionssiffror, hanka sig fast i riksdagen eller till och med få ingå i en regering. Men man förändrar inte samhället. Man glider med.

Tro på något större än veckans extraerbjudande

Semestrarna har börjat och jag läser att köerna till Ullared och andra konumtionstempel växer.

"Att handla är livet", hör jag någon säga i radion. Medan en annan tar till med att "jag älskar att konsumera". Vi beräknas köpa uppåt 10% mer denna sommar än förra. Allt fler försöker, i ångestladdad panik tycks det mig, skapa sig en identitet genom att konsumera.

Stackars jävlar, tänker jag. Och så dyker en fråga upp i huvudet: Kan världen överleva utan religion?

För några år sedan hade jag svarat obetingat ja och undrat om frågeställaren var riktigt klok. I dag är jag obehagligt osäker. Trots allt elände som religioner ställer till med. Men kanske är det så att vi utan religion, som ger oss normer om något högre än det materiella, inte förmår leva på ett sätt som alla kan leva alltid. Kanske är det så att vi för att kunna leva tillsammans behöver en religion, som sätter ramar och styr våra liv. Är det rent av så att religion är smörjmedel för oss ynka människor att ta oss upp ur ekonomismens och konsumismens träskmarker.

Tragiskt i så fall. Men vad ska man tro när man ser sig omkring?

Isac Newton förledde oss att se på världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och lärde att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. Vi lärde att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Mer och större blev synonymt med bättre.Och så har det fortsatt. Det är volymer och matematik som gäller. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, tog fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i ett volymmått: "bruttonationalprodukt". Ekonomi reducerades till en fråga om ständigt ökad produktion och konsumtion. Ekonomer och börstempel ersatte Gud och kyrkorna som normskapare. Jag kan inte påstå att det blivit bättre. Bara annorlunda.

Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin, då bli det bäst för alla, hävdade nationalekonomins, och marknadsekonomins, fader Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Smith menade visserligen att den osynliga handen styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller inför sina grannar... Men det var när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn som ett varnande finger, ett hotande monument och/eller ett budskap om att det fanns högre värden. I dag konsumerar vi något som någon producerat på andra sidan jorden, vi behöver inte skämmas när vi ser ögonen på den vi utnyttjat för att få varorna så billigt som möjligt. Och kyrkan är det inte mycket bevänt med, och någon högre andlig makt är det svårt att tro på.Ibland fylls jag av vanmakt. Vi lever inte på ett sätt som är hållbart. Vi lever på ett sätt som förtar våra möjligheter att leva i morgon. Och vi anser oss inte har råd till något annat. Vi utsätts för mer normskapande påtryckningar än vi som mänsklighet någonsin gjort: konsumera, köp, var aldrig nöjd, sitt aldrig stilla, tänk inga långa tankar för det hotar välfärden.

Den mekaniska världsbilden formade våra tankar, satte gränser för våra utblickar och reducerade oss till något mindre än vi är. Och nu står vi här, främmande och rädda för att göra det vi vet att vi egentligen borde göra. Frihet från religion och kyrka skulle få oss att växa i frihet som individer, att ta ställning själva i stället för att bli påtvingade av mer eller mindre outtalade hot och löften. Jag tror fortfarande på det. Men jag vet inte om det fungerar. Människan tycks inte klara sin frihet.

Trots att det senaste århundradet gett oss så mycket nytt - relativitetsteorin, kvantfysiken, kaosforskningen - tycks mycket av våra liv och våra föreställningar styrda av det gamla mekaniska synsättet. Mäta volymer. Det tar tid för det nya att tränga in i skolan, politiken och normbildningen. Det nya är dessutom obekvämt. Den nya vetenskapen handlar nämligen inte om säkerhet utan om osäkerhet. Inte om mätbara enheter utan om sammanhang. Det nya säger oss att det inte går att skilja det iakttagna från den iakttagande. Det nya säger oss att medvetandet påverkar den fysiska verkligheten. Hur flummigt och irrationellt som helst i öronen på den som är rädd för det som inte låter sig förklaras i gamla invanda termer.

Det nya är som gjort för att vi ska känna oss lite illa berörda, lite skakade, lite omtumlade. Men, egentligen, vore det inte konstigare om det mesta förhöll sig på det enkla sätt som det synes vara? Bara den, numera, oomstridda tesen att tiden flyter fortare i den tyngdkraftsbefriade rymden än här på jordytan får alla invanda rationella föreställningar att rämna, samtidigt som den befriar oss från de bojor som förhindrar tankarna att gå på upptäcksfärd långt utanför det synligt förnuftiga. Det är kanske då, och först då, vi har blivit civiliserade. Och förmår fylla vår utmäta tid med sådant som betyder något. Inbördes hjälp i stället för inbördes kamp. Varsamhet med jorden i stället för rovdrift. Vi måste lära oss att tro på något som är större än veckans extraerbjudanden.