Tänk själv

Det finns tre sorters maktutövning. Den tvingande, den belönande och den betingande.

Det är den sistnämnda som skapar normer, får dig att föreställa dig världen på på ett visst sätt, får dig att tro att evig tillväxt är naturlig, önskvärd och möjlig. Får dig att tro att ständigt ökande konsumtion är naturlig, önskvärd och möjlig.

Tänk själv.



Klimatkris. Finanskris. Miljökris. Stress. Men svaret från ledande poltiiker är: Stimulera konsumtionen, stimulera tillväxten, lönearbeta mer och längre så att vi, trots att vi är rikare än någonsin, får råd att ta hand om stressad natur och stressade människor som just tillväxtjakt och vulgärkonsumtion skapar.

Tänk själv.



Vi har kommit dithän, att det vore en nåd att höra åtminstone några ledande politiker offentligt ställa frågan: Vad gör vi nu? För vi kan ju inte fortsätta som förut.

Tänk själv.

Vilket är mest kris...?

Det sägs att det är kris för att Volvo inte får sälja så många personbilar som man planerat. Men, allvarligt talat, vore det inte större kris om Volvo hade fått sälja dem?

Det sägs att det är kris därför att Volvo inte får sälja planerade 14 000 nya lastbilar på Europamarknaden. Men, allvarligt talar, skulle det inte vara mer kris om man fått sälja dem? Det Europa behöver är ju knappast fler transporter…

Det sägs att det är kris för att H&M får sälja mindre kläder än förra hösten. Som om svenska garderober vore tomma…

Det sägs att det är kris för att skobranschen ser ut att få minskad tillväxt. Men, allvarligt talat, har inte de flesta av oss ganska många skor redan?

Lars Calmfors är en av dem som som är fast i tron att ökad privat konsumtion skall rädda världen. Som om naturlagar inte fanns, som om ekologiska begränsningar inte fanns, som om vi, trots en gigantisk konsumtion, ständigt måste öka densamma. I SvD berättas om Borgs verktygslåda, utan att koppla samman det med vad man skriver på andra sidor om konsumtionens katastrofala påverkan på miljön.

Världens skall räddas genom att föräldrar, med extra barnbidrag inför jul, dränker sina ungar i än mer kinesiska plastleksaker med allt kortare bäst-före-tid innan de hamnar på redan överfyllda soptippar. Ju snabbare flöde de ändliga naturresurserna strömmar genom samhället för att hamna som synligt avfall och osynliga molekylsopor ju mer tillfredsställda blir ekonomer utan naturvetenskaplig utbildning.

Problem uppstår när denna världsfrånvända art - hur trevliga de än kan vara på individnivå - på fullt allvar tror att ekonomiska teorier väger tyngre än ekologiska realiteter.

Citat från konservativ häxa...

Igår fick jag ett gäng riktigt förbannade mejl, förmodligen från goda socialdemokrater.

De var upprörda över vad jag skrev på bloggen: att det är bra att moderaterna börjar tala om maxtid på dagis. Jag betraktades som opålitlig borgarbracka.

Nu ska jag göra de förbannade än mer förbannade. Och citera en, som hon beskrivs i ett av morgonens mejl, konservativ häxa, nämligen Elise Claeson. Hon skriver i dag:

"När arbetslinjetänkandet har nått dagis bör vi stanna upp och fundera över vad vi sysslar med. När barndomen koloniseras av sociala ingenjörer med rättighetskataloger och livspusselscheman har något gått snett i hela värlfärdsstatsprojektet."

Bra sagt. För miljöpartiet (liksom för t ex De gröna i Tyskland) var det tidigare självklart att driva människors rätt att kunna vara hemma hos sina små barn. Därför drev vi att föräldrar skall kunna ha rätt att bli kommunala dagbarnvårdare åt egna barn, på samma villkor som om man kan vara det för andras barn.

Repris i sammandrag av gårdagens blogg: Moderaterna har lagt förslag på att barn inte skall vara på dagis mer än 4o timmar i veckan. Bra! Även barn måste ha rätt till begränsad arbetstid. Men självfallet skriker sossar i högan sky: i det här fallet Nalin Pekul. Föräldrar skall, enligt förslaget från moderatgruppen, få ersättning för att kunna gå ner i arbetstid. Bra. Pekul protesterar, kallar det reaktionära åsikter. Suck.

Själv föreslog jag maxtid på dagis istället för maxtaxa, i valrörelsen 1998, men mina partivänner sögs med när sossarna krävde införande av maxtaxa. Vi hade rejäla holmgångar om detta i riksdagsgruppen, en vacker dag skall jag offentliggöra mejlen. Jag var så förbannad! I underlaget för sossarnas maxtaxa fanns de verkliga orsakerna beskrivna: det var inte för barnens skull, inte för föräldrarna skull heller, det var för den ekonomiska tillväxtens skull. Fler skulle arbeta längre, halleluja! Tillväxt som religion. Vi måste lära oss tänka längre.