P C Jersild skrev en krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan: ”I själva verket är Persson och Bildt numera som ett gammalt grälsjukt äkta par i en nerlegad dubbelsäng: så fort de slutar käbbla och slumrar till, riskerar de att glida ner och krocka i gropen.”
Nu är det Reinfeldt och Sahlin som glider ner i gropen. Och de som tillhör deras block följer med.
En politik utan visioner och lust är nämligen en död politik. Vem kan känna lust i ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av moderata krumsprång? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande? Det borde vara det gröna partiets största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor.
Det är det som skapar engagemang, vilja och mod.
Och det är just engagemang, vilja och mod som måste utlösas om vi ska kunna förändra Sverige, om vi ska kunna förändra Europa, om vi ska kunna förändra världen. Då gäller det att lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar och våga säga: ingenting är omöjligt.
Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är omöjligt, det är orealistiskt.
Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av samma ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den?
De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier - eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter?
De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?
De som tror att demokrati, jämlikhet och delaktighet är irrationellt - eller de som vet att det är det mest rationella och effektiva som finns?
Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart? Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden.
För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin. Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig det ekologiskt och socialt hållbara samhället som ett dystert och kärvt samhälle. Inget kan vara mer fel! Och det, just det, borde vara De grönas uppdrag att säga!
Teknofix i all ära, några fler miljarder till järnväg i all ära – men för att tända hjärtan krävs så mycket mer! Ny teknik, javisst, men också ny etik. Nya värden och ny livsstil.
Det är mycket som måste förändras. Dagens system, strukturer och normer motverkar ekologisk, social och demokratisk hållbar utveckling. Den ekonomiska politiken motverkar miljömål, globaliseringens avarter motverkar närdemokrati och överblickbarhet, de anonyma ägandeformerna motverkar ansvarstagande. Och de normer som styr vardagen är köpandets och ägandets normer snarare än levandets och varandets.
De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka, administrativt välorganiserade och självbevarelsedriften tvingar dem att göra våld på demokratiska, kulturella, sociala och ekologiska värden. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.
Valet borde stå mellan De gröna och De visionslösa. Det som händer i dagens samhälle är ju att människor reduceras till ekonomiska varelser. Ekonomiska varelser som ska vara konsumenter, producenter och duktiga idioter som springer omkring i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare - där den som ramlar av är ingenting värd. De visionslösa bygger samhället för ekonomiska varelser och kallar det realism. Men vi människor är inte ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala och kulturella – eller om du så vill: andliga - varelser. Det är för biologiska, sociala och kulturella varelser vi ska bygga samhället. Ett samhälle för hela människor. Detta borde vara den gröna utmaningen.
Det gäller att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen.
Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet.
Det gäller att inse att sociala nätverk är det enda som kan ge verklig trygghet i en värld av siffror på vanskliga konton - det gäller att skapa utrymme för människa att hitta sitt värde i något större än lönearbetet.
Det gäller att skolan möter med breda penslar och flöjt, inte med linjal och sudd
Det gäller att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet. Det gäller att se på den andre, oavsett kön, namn och hårfärg, med jämlika ögon.
Det gäller att avslöja globaliseringen avarter och dess myter. Det gäller att se skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital. Mot globaliseringens avarter borde De gröna ställa självtillit. Självtillit innebär oberoende av maktcentra och är i själva verket grunden för verklig demokrati.
Självtillit innebär inte isolering från omvärlden. Tvärtom! Självtillit innebär trygghet som ger oss möjlighet - både på individplan och samhällsplan - att med öppna ögon och utan rädsla möta omvärlden och främmande kulturer. Global samverkan utifrån en robust ekonomi med trygga sociala nätverk är i själva verket en förutsättning för samverkan på lika villkor, utan dominans och utan destruktiv känsla av att man är i händerna på maktcentra som man inte själv kan styra.
Det handlar om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri.
Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i det som borde vara gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta den tid man har på allvar!
Kampen borde stå mellan De gröna och De visionslösa! Inte mellan De visionslösa i olikfärgade skal.
P C Jersilds krönika i Dagens Nyheter för snart tio år sedan är mer aktuell än någonsin.
Det gäller att förstå att vi står i en brytningstid. Att då inte våga brinna för en vision som de visionslösa räds och därför förlöjligar, förnekar och förskjuter är att göra sig själv utbytbar. Visst kan man få hyggliga opinionssiffror, hanka sig fast i riksdagen eller till och med få ingå i en regering. Men man förändrar inte samhället. Man glider med.
Det sägs att det är kris för att Volvo inte får sälja så många personbilar som man planerat. Men, allvarligt talat, vore det inte större kris om Volvo hade fått sälja dem?
