Sjukdagar minskar, sjukdomar ökar och religionen är konsumism.

Har ni tänkt på att det i den politiska debatten numera mest talas om sjukdagar. Inte om sjukdomar.

600.000 människor äter idag antidepressiva medel för att stå ut. De flesta arbetar. Inga sjukdagar där inte. Anders Borg och Pär Nuder kan andas ut.

Så kan välfärdssamhällets statistik ljuga när människan reduceras till en ekonomisk varelse: kan du bara producera, lille vän, så är allt bra. Kan du dessutom konsumera duktigt är allt jättebra.

Och politiker kan stoltsera med fina siffror. Att den biologiska och sociala varelsen måste medicinera, för att stå ut med sitt liv, är ointressant.

Det är detta som kallas reduktion av människan.

Det kan bara ske i ett samhälle där den dominerande ideologin är: ekonomism. Och där religionen är: konsumism. Och där politiker är: visionslösa.

Skulle detta möjligen kunna vara ett tema för ett politiskt parti? Eller är det för besvärande?

Snabbfyllor och lyckopiller ger bra tillväxt

Vårt samhälle är rikare än någonsin, vi konsumerar mer än någonsin, den ekonomiska tillväxten är högre än på många år.

Samtidigt äter mer än 600 000 människor i vårt land antidepressiva mediciner för att orka med.

Funderade på detta när jag hörde budgetdebatten igår.

Varför sa de inget om detta förhållande? Varenda politiker i vårt land borde fundera på vad som bör göras. Om det räcker med att jaga tillväxt, eller om vi inte istället skulle söka oss vägar till mer fri tid, ökad kultur och bättre sociala sammanhang. Svaret borde vara givet. Men svaret tycks skrämma varenda politiker från vettet…

Jakten på ständig ekonomisk tillväxt medför att vi har så många bollar i luften att alla våra sinnen ständigt är påslagna för fullt – därmed kommer vi inte att orka vara lyckliga och bekväma med våra liv.

Vi hamnar i alltmer absurda tillstånd, vi återkommer till spädbarnsnivåns tröstkultur där vi ständigt stoppa mat och godis i munnen, eller tröstar oss genom att ”shoppa loss”. Trots att vi vet att det är som en snabbfylla, kul så länge det pågår. När vi väl stoppat i oss eller shoppat färdigt så drivs vi omedelbart in i nästa trösteperiod. Så hålls tillväxten igång.

Vi lever i ett samhälle som bygger på krampaktig konsumtion, desperat jakt på upplevelser och ständig påminnelse om att vi inte skall vara nöjda med oss själva. Skulle en majoritet av medborgarna bryta sig loss från dessa normer skulle samhället braka sönder eftersom ekonomiska system och politiska strukturer bygger på evig tillväxt.

Ingen av oss får bli nöjd, ens för några korta ögonblick, för då hotas den ekonomiska tillväxten. Aldrig under historien har så stora ekonomiska och personella resurser använts för att få oss att känna oss otillfredsställda med det vi har. Vi översköljs med reklam, snabba modetrender och absurda påståenden om att vi blir lyckliga bara vi blir någon annan än den vi är.

Och problemet är att hjulet måste snurra allt fortare… Systemet kräver det, de ekonomiska lagar som styr kräver ständigt större omsättning. Har vi en tillväxttakt på fyra procent per år så innebär det att ekonomin fördubblas på 18 år. Men jag lovar er, även om detta sker de närmaste 18 åren kommer politikerna även då tala om att vi måste öka tillväxten för att ha råd med skola, vård, omsorg och välfärd… Vi sitter fast i det ekonomiska hjulet som råttor i ett djurförsök. Första steget för att bryta sig ur är att inse att man är dess fånge.

Vi har aldrig varit rikare än idag, aldrig haft större möjligheter att leva bra liv – likt förbaskat jagar systemet oss som om vi vore fattigare än förr. Det är därför vi uppmuntras att knapra piller för att stå ut i vårt allt rikare samhälle.

När får vi höra någon av dagens politiker säga det? Och dra slutsatser av det?