tisdag 3 februari 2009

Buddy

Idag är det 50 år sedan Buddy Holly flög ihjäl sig.

Jag har aldrig varit så imponerad av hans musik, men däremot av att han lyckades slå sig fram genom att bara stå på scenen, se lagom töntig ut och leverera musik som saknade Elvis glimt i ögat och Chuck Berrys bufflighet. Buddy Holly var... Buddy Holly. Och det hedrade honom. Han kompromissade inte i sin musik, sägs det. Och det är nog sant.


Ett samtal mellan Elvis och Buddy Holly kunde förresten se ut så här. Buddy var död och Elvis var halvt begraven i Hollywood.

”Du har ett ansvar. Det är dags att sluta fly nu.”

Det är Buddy Holly som talar. Han ser lika trist ut som vanligt även om han verkar ärligt engagerad.

”Du har ett ansvar för rock’n’roll. Vad ända in i glödheta har du i Hollywood att göra? Hur i helvete har du kunnat falla så lågt att du sjunger visor till hundar, hästar och höns?”
”Några av mina bästa motspelare har varit hundar och höns”, sa jag.
”Jag tror dig”, sa han.
”Jag gjorde så gott jag kunde”, sa jag.
”Det finns ingenting så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras”, kontrade han och torkade av imman på sina brillor.
”Du borde byta brillor”, sa jag. ”Du ser ju för jävlig ut. Du och Roy Orbison …”
”Skönheten kommer inifrån”, sa Buddy. ”Du vet väl förresten att guld ger ett skimmer av skönhet, till och med åt småfeta föredettingar i rockbranschen”, skrockade Buddy som var lika mager som han alltid varit.

”Sluta tjafsa, Buddy. Vad vill du egentligen?”
”Jag vill att du tar ditt ansvar för rock’n’roll.”
”Du då? Du stack bara!”
”Stack? Planet störtade”, sa han och såg sårad ut i sina töntbrillor.
”Du kunde väl använt vingarna”, sa jag syrligt.
”Jag tog mig inte tillräckligt lätt”, sa han.
”Du gjorde inte det”, sa jag. ”Du var gravallvarlig, du saknade distansen på scenen. Men du var jävligt bra. Buddy.”
”Tack!”
”Du kommer att leva för evigt.”
”Jag vet. Jag vann på att dö. Det kommer du också att göra!”
”Vad menar du?”
”Myten, grabben. Myten!”
”Är James där?”
”Dean? Självfallet. Vi drar en öl tillsammans på lördagarna. Norma Jean brukar hänga med.”
”Några mer?”
”Absolut! Gene och Eddie. Dom kom förresten i varsin Cadillac.”
”Är det många Cadillacs däruppe?”
”Här finns bara Cadillacs.”
"Bara Cadillacs?”
”Bara Cadillacs!”
”Inga Chevor?”
”Inga Chevor!”
”Du, jag är inte rädd för att dö! Vill bara inte vara med när det
händer …”
”Det är lugnt. Livet slutar lyckligt!”
”Och Peggy Sue?”
”Älskar henne”, sa Buddy.
”Är hon där?”
”Självklart! Men det var inte det vi skulle snacka om. Vi skulle snacka om ditt ansvar.”

”Rocken är död”, sa jag. ”Det skrivs ingen bra rock’n’roll längre. Jerry och Mike har stagnerat. Beatles sjunger om gula undervattensbåtar och det spontana och äkta vi höll på med har förvanskats till massproducerad skit. Det som möjligen kan kallas rock sjungs av LSD-struttande kycklingar och snorvalpar på fel sida om jointarna.”
”Chucken finns väl kvar?” frågade Buddy och såg än mer sorgsen ut.
”Chucken finns kvar”, sa jag. ”En av de få.”
”Skrivit nåt?”
”Promised Land för några år sedan. Det är den enda riktiga rocklåt som skrivits på flera år. Skrev den på kåken. I Springfield.”
”Kåken?”
”Inne för barnarov – sweet little sixteen, fast inte riktigt sixteen och horat i Paso.”
”Glina lever?” frågade Buddy.
”Glina lever”, sa jag. ”Paul, Pat, Cliff, Rick. Dom enstaviga.”
”Anka, Boone, Richard, Nelson. Ingen riktig rock’n’roll”, suckade Buddy.
”Nej”, sa jag. ”Ingen riktig rock’n’roll.”
”Och du?” frågade han.

Jag teg. Jag kände skuld. Jag hade svikit. Han hade rätt. Det var dags att damma av riktig klassisk rock’n’roll. Dags att återvinna den riktiga rocken. Den hade angripits av töntar, kvasifilosofiska poeter och nerknarkade flummare.

Den klassiska rock’n’rollen hade egentligen angripits redan när den stod på topp någon gång 1957. Ett gyllene år när Buddy hade gjort låtar som Peggy Sue och That’ll Be The Day. Och Jerry Lee hade kommit helt rätt med Great Balls Of Fire. Själv hade jag haft brottarhittar med All Shook Up och Jailhouse Rock. Klassisk rak rock’n’roll. Sam Cooke hade toppat listor med You Send Me. Inget fel med den heller.

Man kan tycka att allt detta borde kunna hålla lightfolket borta. Men så var det inte. Den klassiska rock’n’rollen angreps av typer som Pat Boone med kräkmedel som Love Letters In The
Sand och April Love. Paul Anka anföll med Diana; hygglig låt men inte rock’n’roll.

Skivbolagen gödde lightfolket. Bolagen kände att rocken var kommersiellt lönsam, men de avskydde den rebelliska framtoningen, den sexuella utmaningen, den kreativa spontaniteten. Därför ville de tämja rocken, massproducera den, skapa tonårsidoler av töntar. Man passade på att försöka när jag drog till Tyskland, när Jerry Lee hade satt på sin trettonåriga kusin och killar som Buddy Holly och Eddie Cochran flugit ihjäl sig.

Fältet öppnades. Och där kom de i rad. Paul Anka, Ricky Nelson, Cliff Richard. Svärmorsdrömmarna. Halvkopiorna av Pat Boone.

Det fanns ingen vit morsa i hela världen som ville att deras döttrar skulle gå ut med mig eller Jerry Lee eller nån av negrerna. Med Pat Charles Eugene Boone och hans välansade kopior var det något annat. Morsorna älskade dem, de kunde lira i television och alla tyckte det var gulligt. Rock’n’roll är inte gulligt. Det kan vara charmigt, elakt och lätt ironiskt. Men inte gulligt.


Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

10 kommentarer:

  1. Hej Birger! Vi såg dig på operan i Oslo häromkvällen. Visst var det bra?! Visste inte att du skrivit om rockmusik också.
    Vic och Inger

    SvaraRadera
  2. Ska vi diskutera musik så måste väl erkännas att varken Holly eller Presley presterade någon musik av klass. Stäng av eländet, sa alltid min mor. Och i dag upptar "eländet" enorm plats på radions kanaler. Var tog den klassiska musiken vägen, för att inte tala om jazzen? Det är sorgligt!

    SvaraRadera
  3. Public Service i form av SR har en kanal som heter P2, käre Hans T, där flödar klassiks musik. Dagsländor dominerar idag, den klassiska rockmusiken håller än, likaväl som klassisk musik.

    SvaraRadera
  4. På tal om musik:

    Vem känner till Joseph Martin Kraus (1756-1792)?

    Hur kan en sådan begåvning tillåtas leva i skuggan av de andra
    stora andarna? Musikprover finns på hemsidan.

    N

    SvaraRadera
  5. Man har ju hört om Elvis och lyssnat på musiken värre är det med buddy holly måste jag nog säga.

    SvaraRadera
  6. Lägger du ord i döda personers munnar nu igen Birger? Jag börjar se antydan till ett mönster...

    Jag får väl tillstå att det finns en klar fördel med det: de personerna kan aldrig ilsket ge dig en örfil om du har fel.

    SvaraRadera
  7. Michael: Du har snappat strategin...:-)

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Birger, du är underbar i det roliga sätt, varpå du bemöter de bägge permanent mest elaka kommentatorerna i denna spalt.

    Så en annan sak: Igår, den 3/2, berättade Aktuellt 21 om ett nytt parti i EU, och med nationella kontor i medlemsländerna. Libertas heter det. Vad tycker du om det?

    N

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.