fredag 12 oktober 2007

Med brylkräm och stålkam i fickan var man nästan femton...

Nästan 50 år sedan. Tänker på det när jag går med två av mina barn på stranden. Herregud, det var en helt annan tid. Inte sämre, inte bättre. Men annan.

Kompisen hade blivit med skivspelare. Hans föräldrar hade stålar så både han och hans syrra hade egna resegrammofoner, små gula saker med taskigt ljud..

Jag satt timvis i telefon och lyssnade på skivor – för det var långt till kompisarna och det gick inte att cykla för vintern var svinhal så man fick hålla sig hemma när skolbussen lämpat av en. Det var slutet av 50-talet.

Kette hade riktiga plattor. Elvis-plattor alltså. Som pausmusik kunde man köra nåt med Chuck Berry och nå´n som hette Guy Mitchel.


Morsan och farsan började undra varför man satt tyst i telefonen timme efter timme. Man försökte nå´t med att man lyssnade på klassens ljus som förklarade mattetalen eller beskrev Sveriges flodsystem. Till slut kröp det i alla fall fram att man spisade Elvis i telefon. Så i julklapp blev det en egen grammofon till egna rummet. A Big Hunk O´Love följde med. Med Readdy Teddy på baksidan.

Julen var räddad.

Egen skivspelare. A Big Hunk. Och brorsan hade dagarna före julafton bytt ut Tommy-tjejen mot en fräsch sak som gillade Elvis.

Livet hade blivit ljusare. Och så småningom var det dags för livets första barnförbjudna film. Man var tretton år. Hade världens tuffaste barr, stålkam uppstickande ur bakfickan och hade lurat tanten i biokassan att man var femton.

Självfallet var det en Elvis-film. Kommer ni ihåg Pacer? När han ensam red bort mot bergen för att dö? Han hade skådat den flammande stjärnan. The Flaming Star. Pacer – det var Elvis. Han hade skådat ”the flaming star of death and must ride into the hills to meet it”.

Jag minns avslutningsorden i filmen innan texten rullar och Elvis sjunger titelmelodin.

Vi som satt där, de tuffa grabbarna, hade tårar i ögonen och önskade inget hellre än att biografvaktmästaren skulle glömma att tända ljuset. Det krävdes att först bli en man för att våga gråta så någon såg det.

3 kommentarer:

  1. Du gör en blogg som blickar bakåt idag - men jag såg dig på TV i morse då du spådde om Nobels fredspristagare. Du är en bra spanare må jag säga. en fullträff då du spådde Al Gore! Har du en spåkula i fickan? Du kan ju hälsa dina kompisar i TV soffan att det är du som är den vassaste av er!
    Nisse

    SvaraRadera
  2. Skoj att fler skriver om Elvis... och lite bakåtblickande...

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.