Ska´ru ha Tommy eller Elvis?

- Ska´ru ha Tommy eller Elvis?

Det var liksom aldrig fråga om något annat när man knallade in i skivaffären. Tjejen bakom disken hade svinrygg (frisyren hette så), tuggade Toy och hade för vana att köpa Brylcreme i julklapp till sin kille. Det var slutet av 50-talet och jag hade just börjat plugget.

När hon inte hade fullt upp med att vända plattor läste hon Bildjournalen. Dessutom hade hon läppstift. Enormt rött.

- Ska´ru ha Tommy eller Elvis?

När tiden runnit till, och man med idogt arbete fått barret att lägga sig som stålkammen ville, då började man surna till på tjejen i plattaffären och hennes eviga fråga om det skulle vara Tommy eller Elvis. Man gick helt enkelt och blev småhärsken.

Det var ju, och nu är jag djupt allvarlig, att se som en grov förolämpning att fråga om man ville ha en Tommy. Det måtte hon väl för sjutton – man svor inte så häftigt på den tiden – se att man inte var en så´n som köpte Tommy-plattor!

Tommy Steele var en nolla, den största då levande nollan. Närmast att betrakta som en katastrof.

Sådana som köpte Tommy-plattor följde man med blicken för att markera att man ansåg dem vara töntar. Man talade med dem endast om man var av nöden tvungen. T ex för att fråga om de hade några Elvis eller Roy Rogers att byta bort på filmstjärnemarknaden. Man hade nyss fyllt tio år.

- Ska´ru ha Tommy eller Elvis?

Så småningom lärde man sig att väsa fram: Elvis, så klart, vad tror du.

För det mesta köpte man inte plattor i affären. Man lyssnade mest. Det var gratis. På frukostrasten var det kö till lurarna. Av de åtta lurparen var det normalt sex som körde Elvis.

Man måste ju höra Tutti Frutti en gång mitt på dagen också. Det var före Walkmans tid. Det var lika nödvändigt att höra en Elvis mitt på dagen som att käka, andas och sova.

Några gånger Tutti Frutti på morgonen. En gång Tutti Frutti på frukostrasten och sedan ett tiotal gånger på eftermiddagen. Då mådde man bra. Man förstod inte så mycket vad han sjöng om. Vilket ju var lika bra det.

En klar tillgång för affären var tjejen med svinrygg och läppstift. Jag gick i tredje klass och kunde konstatera att tjejen var mer färdig och utvecklad än tjejerna i klassen. Man började få en förnimbar känsla av att man på något sätt borde ägna lite intresse åt tjejer med bröst.

- Ska´ru ha Tommy eller Elvis, frågade hon för femtionde gången.
- Elvis så klart, va tror du, svarade jag.
- Guu´va han e´ dålig allså, svarade tjejen med svinrygg och stora bröst en gång.
- Tommy är mycké bättre allså, fortsatte hon och himlade med ögonen medan toyen fick sig en extra omgång.

Det var då jag förstod att även färdiga tjejer med bröst kunde ha sina brister.

Än mer övertygad om detta blev jag under femtiotalets sista timmar då katastrofen blev ett faktum. Brorsan hade skaffat tjej. De satt inne på hans rum med stängd dörr. Det fick de väl göra, det var inte det som var katastrofen.

Katastrofen var att brorsan hade äganderätten till familjens enda grammofon. Således hade han fullt laglig rätt att låsa in denna tillsammans med sig själv och tjejen i sitt rum.

Mitt liv utan grammofon blev trist, på gränsen till meningslöst. Därinne satt de. Och spelade hennes skivor. Och vilka skivor hon hade! Tommy Steele, Pat Bone och annan falsk musik.

Från rummet kunde man höra Steele pösa fram nå´t om water, water och Bone nå´t om loveletters in the sand. Eller något sådant. Det var vedervärdigt!

Dagarna flöt oändligt långsamt. Jag fick stjäla mig till några lyssningar av riktig musik – Love Me Tender och Heartbreak Hotel eller något liknande – när brorsan meckade med moppen istället för med den där bruden.

Efter några månader ringde i alla fall Kette och sa:
- Du , jag har köpte en så´n här nu.
- Vadå för nå´t?
- En så´n här!

Sedan blev det tyst i luren en halv minut. Och sedan kom King Creole loss. Kette hade köpt grammofon och Elvis sjöng: There´s a man in New Orleans who plays rock and roll…