Sänkt arbetstid? Systemskifte?? Vi...?

Har fått ett gäng mejl efter min analys av regeringsfrågan i söndagens Agenda. Några har varit arga.

Främst har man retat sig på att jag hävdade att mp - som en del av strategin för att ingå i en Sahlinledd regering - tonat ner arbetstidsfrågan.

Jag förstår inte riktigt kritiken. Det är ju uppenbart så, vilket väl inte minst budgetdebatten i riksdagen häromdagen visade.

Där kunde man höra följande (det är nedklippt, hela debatten finns här, läs den för att få en totalt rättvis bild av vad som sades). Jag hade önskat att det som Anders Borg sade i nedanstående citat hade sagts av miljöpartisten..

Anders Borg (m): Miljöpartiets ideologiska kärnidé är att vi arbetar mindre, att det ska finnas större möjligheter att lämna förvärvslivet, att arbetstiden ska kortas och att ledigheterna ska bli fler. Det är den ideologiska kärnan i Miljöpartiets ekonomiska politik.

Mikaela Valtersson (mp): Jag tror att det blir en mer seriös och bättre debatt om vi fokuserar på den politik som faktiskt förs av olika partier. För vår del handlar det om att vi efterfrågar och vill ha mer satsningar på utbildning och arbetstillfällen. Det är just det som vår kritik mot regeringen gäller, alltså att de inte gör mer.

Anders Borg (m): Varför inte stå för det som är Miljöpartiets kärnidé? Varför inte berätta att ni vill minska arbetstiden, att ni vill öka ledigheten?

Mikaela Valtersson (mp):

Mig veterligen har vi inga förslag – Anders Borg kan väl i så fall visa på dem – som handlar om att människor ska vara mer lediga.

Anders Borg (m): Ni vill inte ha en arbetslinje. Ni vill ändra fundamenten för den svenska modellen... Där finns skiljelinjen, och jag tycker att det vore bättre om Miljöpartiet fullt ut också stod för det som är partiprogrammets grundbult.

Bilden föreställer en överkörd grön cykel. Detta är förresten min syn på arbetstidsfrågan.

För övrigt håller jag med Anders Borg om att det är värdefullt att stå för sitt partiprogram. Om inte annat för att skapa opinion. Att säga att man vill ha makt genom att ingå i en regering blir inte så mycket värt om man först frånsäger sig det som skiljer en från de andra.

Vänsterns ledning fegar ur när det gäller arbetstid...

Man ska vara tolerant mot allt, utom när dumheten parar sig med makten, skriver Peter Noll i Den utmätta tiden. Jag tänker ofta på det citatet när jag inte förstår den politiska debattens märkligaste piruetter.

I debatten kring arbetstiden krävs det tolerans för att stå ut. Vänsterpartiets ledning vill nu överge krav på sänkt normalarbetstid, meddelas från den pågående kongressen. Man vill bli mer realistisk. Och utgår därmed från att den politiska norm som råder är den realistiska. Jag har hört det förut. Det blir inte bättre för att alltfler partier upprepar detta mantra: "vi ska bli realistiska". Vad som är realistiskt bestäms utifrån den bunker där den politiska debatten formeras.

Hur i all sin dar kan det vara realistiskt att upprätta hålla siffran 40 i lagen om normalarbetstid? Är det en naturlag? Är det den realistiska siffran? Trots att vi lyckats rationalisera, automatisera, robotisera, datorisera och effektivisera i rasande takt?

En del avfärdar sänkt arbetstid som varande ”planekonomi”. Möjligen är det därför Ohly nu räds sin gamla politik. Men de män och kvinnor som pladdrar om planekonomi menar således att 40 timmars normalarbetsvecka är marknadsekonomi. Medan däremot 30 timmar är planekonomi. Frågan är då vilken form av ekonomi 48-timmarsveckan, som vi en gång hade, var för något?

Att byte av två siffror - 40 till 30 - kan medföra ett totalt nytt ekonomiskt system övergår min fattningsförmåga.

Staten skall inte bestämma hur mycket folk ska jobba, säger en del som skäl att sänka normalarbetstiden. Men det är väl inget skäl? Idag slår ju lagen fast att det är 40 timmar som är det normala, från detta utgår avtal etc. En del jobbar mindre, en del mer. Samma sak blir det naturligtvis om man ändrar siffran till 30. En del jobbar mer, andra jobbar mindre.

Ett annat av de mer häpnadsväckande argument som framförs mot sänkt arbetstid är att det skulle medföra att ”man delar på arbetslösheten”. Tanken svindlar. Varför hävdade man inte att det var fel att ”dela på arbetslösheten” när arbetstiden sänktes från 48 timmar?

Argumenten mot sänkt arbetstid känns förresten igen från gamla tider. De återanvänds i ett
evigt kretslopp. I en skrivelse från den 15 december 1920 redovisar Sveriges Verkstadsförening
allt det hemska som skett när man lagstiftat om 48-timmarsveckan. Man var bekymrad. Oroad
över risken för sänkt produktivitet, man hotar med att företag skall flytta utomlands och att beställningar skall gå Sverige förbi.

Man oroar sig dessutom för vad arbetarna skall ta sig till med all fritid.

Man skriver:

”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke
kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det,
att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga
tid för arbete i koloniland och dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med
vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på
sin plats i verkstaden.”

Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då...

På ett konferens om arbetstiden, som jag deltog i hösten 1996, hävdade företrädaren för Svenska
Arbetsgivarföreningen att sänkt arbetstid inte skulle resultera i att fler skulle få jobb. På frågan
om denna tes också gällde SAF:s eget kansli så hade företrädaren svårt att förklara hur lika
mycket jobb skulle kunna utföras på kansliet om de anställda arbetade sex timmar istället för
åtta timmar per dag. Det måtte arbetas alldeles väldigt ineffektivt på SAF:s kansli.

Men det kanske är kopplat till att makten parat sig med dumheten. Vad vet jag. I Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot livet den utmätta tid som är kvar. Om vi kunde lära oss att vi alla har en utmätt tid, en kort ögonblick på den här fantastiska planeten som svävar i vårt enorma kosmos. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi kunde leva våra liv så att vi inte kunde sammanfatta våra liv med att redovisa vårt lönearbete.

När nu också vänsterns ledning vill släppa kravet på sänkt arbetstid så skapas än mer illusion av att det evigt optimala är 40-timmarsveckan. Att det inte går att sänka normalarbetstiden och öka människors fria tid på det sätt som såväl liberaler som socialister varit överens om en gång. Den ekonomiska tillväxten skulle leda fram till ett samhälle där vi kunde njuta av dess frukter genom mer fri tid, mer kultur och mer odling av våra intressen.

När kommer ett parti att i en valrörelse driva opinion för sänkt arbetstid? Inget av dagens partier tycks ha modet. Man fegar ur. Vågar inte driva opinion om ett samhälle med annan inriktning än tillväxt, konsumtion, materialism... Oavsett hur vänstern beslutar så har ju ledningen sagt sitt, och därmed avser man inte driva frågan. Man har blivit "realistiska". Sett ur den politiska bunkerns position. Herreminje!

PS!
Henrik Brors analys av anpassning till det politiskt korrekta är att v blir mindre stelbent. Som om det inte vore stelbent att stå på samma lilla betongpaltta som alla andra som vill vara politiskt korrekta...

Grön vecka: Arbetslinjen också för mp?

"Med viss sorg konstaterar jag att tiden då miljöpartiet var ett kufiskt ledighetsparti är förbi. För oavsett om man har gillat de udda inslagen i mp:s politik eller ej, så har de bidragit till att belysa politiken och avslöja dolda vinklar och vrår."

Citatet är hämtat från SvD:s ledarsida. Man har upptäckt att det stora ideologiska skiftet inför denna kongress inte har med EU att göra, utan med synen på arbetslinjen. Flera kommentatorer har upptäckt detta.

Av traditionen har det gröna partiet drivit tesen att man skall avdramatisera lönearbetet, att man skall arbeta för att leva snarare än att leva för att arbeta. Sänkt arbetstid, friår och en statligt garanterad grundtrygghet frikopplad från inkomstens storlek har varit starkt ideologiskt betingat.

Vad gäller sänkt arbetstid bygger argumenten bland annat på gamla liberala värderingar. John Stuart Mill var noga med att framhålla att ekonomisk och materiell tillväxt var viktig och nödvändig tills dess man nått en god materiell standard, därefter var det andra värden som skulle få växa: den fria tiden var ett sådant värde!

Så när SvD talar om att mp varit ett kufiskt ledighetsparti, som nu ändrat uppfattning, så är råsopen även riktad mot de liberala fäderna.

Det är utifrån synen på arbetslinjen man också bör se partiets (hittillsvarande) vision om medborgarlön, eller bättre uttryckt: basinkomst. Idén om denna form av grundläggande trygghetssystem är alltså inte någon fritt svävande idé, utan uttryck för byggande av ett genomtänkt ideologisk pussel. Detta har inte framkommit speciellt tydligt. Kanske har partiledningen känt sig otrygg i frågan.

Man kan förstås tycka vad man vill om sakfrågan, men det är väl onödigt att negligera sammanhangen.

Synen på människan och trygghetssystemet
Det har, så vitt jag vet, alltid varit viktigt för De gröna att markera att basinkomst varit en vision, en markering av en viljeinriktning. Som rör tyckte jag det var kanon att få frågor om denna kontroversiella vision, man fick ju skäl framföra den gröna berättelsen. Och politik måste få vara berättelser om vart man vill!

De första stegen i riktning mot visionen har varit att söka frikoppla de statligt finansierade trygghetssystemen från lönearbetet. Därav partiets idé om grundtrygghet - staten skall som princip likabehandla varje medborgare. Staten skall inte värdera människor utifrån hur mycket pengar de tjänar, utan bara utifrån att de är människor - det vill säga biologiska, sociala och kulturella varelser som lever tillsammans med andra sådana varelser. Människan är inte att se som en ekonomisk varelse, vars värde motiveras av produktionsförmåga.

Nu är partiet på väg att anamma den traditionella socialdemokratiska/folkpartistiska modellen med mer inkomstrelaterade ersättningsnivåer. Det vill säga: man ställer sig i praktiken bakom grunderna för arbetslinjen. Det kan man förstås göra, och tycka är bra - men man bör nog samtidigt konstatera att det i så fall är en ny ideologisk hållning. Inte bara en ändrad uppfattning i en fristående sakfråga, som fritt svävande kan uppfattas som flummig.

Genom att i praktiken anamma arbetslinjen slipper miljöpartiets företrädare den svåraste konflikten vid en eventuell regeringsbildning. Den konflikten är nämligen synen på arbetslinjen. Inte EU eller något annat. Utan just synen på människan och lönearbetet.

Rådslag kom fram till nya ståndpunkt
Den ändrade synen vad gäller arbetslinje, som manifesteras genom slopande av grundtrygghetstanken och visionen om basinkomst, motiveras av resultatet från ett rådslag inom partiet. Som jag förstått det har en mycket liten del av partiets medlemmar svarat på en enkät. Alternativen som medlemmarna kunde rösta på var utformade utan att realistisk finansiering kopplades till förslagen.

Man valde, om jag förstått det rätt, att skissa på finansiering genom våldsamt höjd skatt på arbetstid. Vilket naturligtvis strider mot alla gröna principer - skatt på arbetstid bör ju vara så låg som möjligt, enligt de idéer som format partiets politik. Det är så vård, skola, omsorg, reparation och underhåll gynnas; det vill säga sådant som utgör de reella kvaliteterna i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle.

Produktionsskatt del av visionspusslet
Idén om produktionsskatt, som finansiering av det visionära förslaget på basinkomst, nämndes inte ens i rådslaget. Trots att partiet tidigare hävdat att grön skatteväxling - det vill säga sänkt skatt på arbetstid och höjt skatt på negativ miljöpåverkan - stegvis skulle övergå till just produktionsskatt, när miljömål uppnåtts och därmed skattebasen minskats.

Alltså: idag finansieras den sociala välfärden främst via skatt på arbetstid, i framtiden borde den finansieras via skatt på produktionen - där arbetstiden är en av flera skattebaser. Genom en sådan åtgärd kan man också sänka arbetstiden, och undslippa arbetslinjen istället för att anamma den. Vi kan göra det som John Stuart Mill ville: utöka den fria tiden.

Ett företag som idag producerar tiotusen skjortor med tio anställda bidrar med dryga miljonen i skattepengar till skola, vård och omsorg. Medan det företag som producerar tiotusen skjortor med tio maskiner nästan inte bidrar men någonting till statskassan. Detta motiverar den så kallade arbetslinjen, vi måste arbeta mer för att kunna finansiera den sociala tryggheten trots att det produceras mer än någonsin.

Basinkomsten blir, oavsett vad man i sak tycker om den, orimlig att finansiera genom mer skatt på arbete. Med produktionsskatt öppnar sig helt andra möjligheter. Och visst var det väl meningen att alla skulle vinna på automatiseringar, robotiseringar, datoriseringar och effektiviseringar också i annan mening än billigare och fler konsumtionsvaror?

Det nya miljöpartiet - varken sämre eller bättre än det gamla, men annorlunda
Jag vågar nog påstå att den väv som byggt upp den gröna visionen om ett framtida samhälle klipps sönder ganska rejält om partiet anammar arbetslinjen. Vilket man de facto gör om man går den väg som partistyrelsen vill göra. Självfallet kan man ändå göra det, partier utvecklas ju. Frågan är bara åt vilket håll - och varför.

Partiet blir det Nya miljöpartiet, på samma sätt som moderaterna blev de Nya moderaterna. Man filar av allt som sticker ut. Vilket säkert kan locka väljare som undrar vilket parti i den där grå smeten man ska lägga sin röst på.

Och det behöver naturligtvis inte vara fel. Men det är lite störande att partiledningen så sällan argumenterar utifrån ideologiskt perspektiv när man vill förändra. Det känns lite ytligt när man istället motiverar förändringar med att man vill bli mer "realistisk" och "modern".

Dessutom tror jag att man tappar en möjlighet att framföra en berättelse som kan engagera. Vad jag minns så var det just när man tog avsats i grön ideologi för att motivera sin politik som det kunde börja brinna i människors hjärtan.

Man kan naturligtvis också fråga sig om man blir modernare därför att man anpassar sig till omoderna partier. Och om man är mer realistisk bara för att man anpassar sig till dagens politiska normer.

Att sudda ut visioner ur partiprogram kan, för varje parti, medföra att man inte i den dagliga realpolitiska verkligheten ser åt vilket håll man skall gå. Man börjar kanske mäta framgång i antalet statsråd istället för i politiska förändringar.

En sak är säker: det är ingen konst att få makt om man avsäger sig de obekväma värderingar som utmanar makten. Fast denna insikt är kanske bara uttryck för nostalgi...

Förstamajtal: Var är drömmarna i politiken?

En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är ett dött och stillastående samhälle. Men sällan har väl politiken varit så visionslös som idag.

Inte ens De gröna tycks våga tala om den nödvändiga, fredliga, kulturrevolution som klimatkrisen ropar efter.

Trots att vi lever i en brytningstid vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället? Det gäller ju att inse att ny, miljövänligare, teknik inte frälser oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter upp de miljövinster som ny teknik medför.

I De grönas uppdrag borde det ligga att hålla visionerna om ett annat samhälle levande. Det är visioner som kan skapa engagemang, vilja och mod att bryta sig loss från en livsstil som bevisligen inte gör oss lyckligare.

Och det är just engagemang, vilja och mod som måste utlösas om vi ska förändra Sverige, Europa och världen. Vilket borde vara den gröna rörelsens uppgift. Att lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar och våga säga: Ingenting är omöjligt!

Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är orealistiskt.

Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av samma ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den?

De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier - eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter?

De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?

Var finns drömmarna i politiken? Var finns visionerna? Vem känner eldar brinna i hjärtat när den politiska debatten tar fart?

Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Mer än någonsin har vi möjlighet att bygga det goda samhället, där tid inte är bristvara, där tillväxt handlar om kvalitet och kultur, där vi vågar möta vår nästas ögon därför att vi handlat med respekt för henne - oavsett var hon finns i världen.

Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden.

För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin. Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle - kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig att ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhället är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel! Och detta, just detta, borde vara De grönas uppdrag att säga!

Tekniskt utveckling, javisst - fler miljarder till järnväg i all ära – men för att tända hjärtan krävs så mycket mer! Ny teknik, javisst, men också ny etik. Och nya värden. Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste ta de ärofyllda stegen till ett samhälle där normerna är levandets och varandets.

Det är inte att ta steg tillbaka. Det är att ta steg framåt.

De krafter som håller fast vid de gamla, de som vill ha mer av samma sak, är ekonomiskt starka och administrativt välorganiserade. Men de saknar drömmar. De saknar visioner. De är förlorare den dag drömmen om något annat, något större, något bättre tänder eldar i människors hjärtan.

För vem kan känna lust i överflödskonsumtionens och ekonomismens budskap? Vems ögon tänds av moderata krumsprång? Vilka hjärtan bultar för socialdemokratins förvaltande? Det borde vara det gröna partiets största uppgift att sprida drömmen, visionen och hoppet om förändring till människor.

Och drömmen är egentligen så självklar. Fråga dig själv vilket samhälle du skulle vilja leva i om du skulle återfödas utan att veta i vilken miljö, i vilket kön, i vilken klass, i vilket land eller med vilken hudfärg. Fattig eller rik. Begåvad eller obegåvad. Heterosexuell eller homosexuell. Troende eller ateist. Frisk eller sjuk. I en stad eller på landet.

Är det ett samhälle med eller utan miljöförstöring? Ett samhälle med eller utan stora ekonomiska klyftor? Ett samhälle med eller utan frihet att tala och skriva? Ett samhälle där levnadsstandard tas ut i fri tid eller i mer konsumtion av det du redan har?

Vi vet alla svaret. Jag har ställt frågan hundratals gånger på offentliga möten och svaren är nästan identiska.

Valet borde stå mellan De gröna och De visionslösa. Det som händer i dagens samhälle är ju att människor alltmer reduceras till ekonomiska varelser vars huvuduppgift är att vara konsumenter, producenter och duktiga idioter i ett hjul som snurrar allt fortare - där den som ramlar av är noll värd.

De visionslösa kallar detta för realistiskt och förnuftigt. Ingenting kan vara mer fel. Att vi accepterar detta beror bara på att vi vant oss. Som burfågeln som blir förvirrad om buren öppnas.

Begrepp som "utanförskap" och "skapa arbete" vill få oss att tro att livets mening är lönearbete. Som om livet fanns blott och bart på arbetsplatsen. Som om de sociala samhället inte hade något värde. Vilket det kanske inte heller har när maktens män och kvinnor - i politiken, i näringslivet och facket - har fulländat sin dröm om ekonomismen i det eviga tillväxtsamhället som kräver ständigt ökad konsumtion för att fungera.

I dess kölvatten växer normen om 40-timmarveckan till någon närmast heligt för De Visionslösa. Med en arbetstidslag som - trots datorisering, robotisering och automatisering - slår fast att 40 timmar är det för evigt optimala, den sanna marknadsekonomin. Vi får höra att förändring i arbetstidslagen till 30 timmarvecka skulle vara planekonomi. Man frågar sig då var 48-timmarsveckan var...

Det gäller att utmana den rådande världsbilden, den rådande människosynen och den förödande ekonomismen. Det gäller att avdramatisera synen på lönearbetet. Det gäller att skapa goda förutsättningar för att bygga sociala nätverk, som är det enda som kan ge verklig trygghet i en värld av siffror på vanskliga konton - det gäller att skapa utrymme för människa att hitta sitt värde i något större än lönearbetet.

Det gäller att skolan möter barn med breda penslar och flöjt, inte med linjal och sudd för att bli duktiga kuggar i ekonomismens grottvärld. Det gäller att återupprätta ord som jämlikhet och solidaritet. Det gäller att se på den andre med jämlika ögon. Det gäller att se skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital.

Det gäller att våga ta steget in i ett annat tänkande, att inse att försvar för demokrati och frihet kräver en skolan där man blir sedd och får växa, ett fungerande rättssystem och internationell humanism.

Det gäller att inse att världen har alltför gott om militärer, och allt för ont om läkare och sjuksköterskor. Att världen har för gott om vapen, och för ont om läkemedel och mat. Och sedan dra slutsatser av detta.

Det handlar om att se världen med nya ögon och därmed se nya värden. Det handlar om en större medvetenhet. Det handlar om att kasta av de bojor som håller oss fast i såväl rädsla för att växa, som i ekonomistisk vidskepelse och en verklighetsuppfattning som reducerar livets underverk till ett rosslande maskineri.

Det handlar om att ta den utmätta tid man har på allvar. Kanske är det just det som är kärnan i det som borde vara gröna drömmen, den gröna visionen: Att ta den tid man har på allvar!

Kampen borde stå mellan De gröna och De visionslösa! Inte mellan De visionslösa i olikfärgade skal.

(Ett tal som aldrig framförts, men som skulle blivit framför om jag varit Förstamajtalare. Bygger på ett av mina sista språkrörstal).