Frågan är var man landar....

Mona Sahlin och språkrören har åkt tåg till Göteborg. Tillsammans.

För att visa allvaret i att bilda regering. Tillsammans.

Det är högflygande planer.

Frågan är var språkrören, och den gröna politiken, landar i umgänget med sossarna.

Än så länge går det ju bra... Men landningen?

Lena Mellin ser problem redan nu, frågan är om den tupplur som hon skriver att Peter tog på tåget bottnar i samma orsak som medförde att jag lätt somnade: jag sov som bäst när det var som värst, ville liksom fly ett tag... Det blev ganska många tupplurar åren 1997-98.

Nog låter det aningen Barbieaktigt när Mona Sahlin ber journalisterna tänka på "alla roliga saker" som hon och rören kan komma överens om. Jag hade också tagit en lur, Peter!

Det viktigaste för Mona Sahlin är nog annars att få de hårda LO-facken - de där som älskar kärnkraft, betong och motorvägar - att acceptera miljöpartiet. DN konstaterar att Mona Sahlin "med tillfredsställelse" fått facket att lyssna till mp:s syn på trygghetssy­stem på arbetsmarknaden (man vill höja taken och återgå till 80% ersättningsnivåer).

Det tycks dessutom redan vara klart att mp kommer att backa när det gäller småföretagares rätt att skydda två anställda innan turordningsreglerna börjar gälla. Mer om det imorgon. Så lite vindkraft och kollektivtrafik får väl betongfacken acceptera som tack...

Inför mp:s riksdagsdebut 1988: "Hur många har elden?"

För tjugo år sedan skulle ett gäng miljöpartister för första gången delta i riksdagens högtidliga öppnande.

Vi hade drivit en tuff valrörelse med hård kritik av jakten på ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion, vi hade drivit frågan om sänkt arbetstid och minskad materiell förbrukning. Och faktiskt redan då: avveckling av fossila bränslen och satsning på den nya tekniken.

Hur skulle vi nu klara riksdagen? Skulle det bli början till slutet eller inledningen på en historisk utveckling?

Det var frågor jag tog upp på DN-debatt den 3 oktober 1988. Jag skrev:

Hur illa partiet än tycker om det kommer fokuseringen till stor del att ske just på riksdagsgruppen. Kommer den att falla ner i riksdagens dvala och protokollsdöd eller orkar den hålla elden brinnande? För det är eld som behövs. Visionerna måste hela tiden fylla hjärta och hjärna. Hur många har elden?

Ska partiet våga stå för den radikala ekologiska grundsynen som medför ganska kärva beslut: ökade bensinskatter, minskad materiell förbrukning, minskad varuomsättning, minskad bekvämlighet (just du skall börja sortera dina sopor, kånka returglas, ta ett personligt ansvar). Eller ska "ja-men-så-kan-vi-inte-säga-"-mentaliteten ta över? Ska den smygande anpassningen börja?

Det gäller att brinna inte bara för miljöfrågorna - utan också för fördelningen och viljan att ge människor makt över sina liv.

Och det gäller att minnas att den som pratat offentligt i tio minuter utan att någon blir förbannad eller upprörd - den har inte sagt just någonting. Strömlinjeformade politiker har vi ingen nytta av. De gröna utmanar etablissemanget Det kan bli obekvämt. Men det är nödvändigt.

Det handlar om att skapa och väcka opinion - inte att flyta med. Det handlar inte om att värna marginalväljare, vi skall driva grön politik.

Sänkt arbetstid? Systemskifte?? Vi...?

Har fått ett gäng mejl efter min analys av regeringsfrågan i söndagens Agenda. Några har varit arga.

Främst har man retat sig på att jag hävdade att mp - som en del av strategin för att ingå i en Sahlinledd regering - tonat ner arbetstidsfrågan.

Jag förstår inte riktigt kritiken. Det är ju uppenbart så, vilket väl inte minst budgetdebatten i riksdagen häromdagen visade.

Där kunde man höra följande (det är nedklippt, hela debatten finns här, läs den för att få en totalt rättvis bild av vad som sades). Jag hade önskat att det som Anders Borg sade i nedanstående citat hade sagts av miljöpartisten..

Anders Borg (m): Miljöpartiets ideologiska kärnidé är att vi arbetar mindre, att det ska finnas större möjligheter att lämna förvärvslivet, att arbetstiden ska kortas och att ledigheterna ska bli fler. Det är den ideologiska kärnan i Miljöpartiets ekonomiska politik.

Mikaela Valtersson (mp): Jag tror att det blir en mer seriös och bättre debatt om vi fokuserar på den politik som faktiskt förs av olika partier. För vår del handlar det om att vi efterfrågar och vill ha mer satsningar på utbildning och arbetstillfällen. Det är just det som vår kritik mot regeringen gäller, alltså att de inte gör mer.

Anders Borg (m): Varför inte stå för det som är Miljöpartiets kärnidé? Varför inte berätta att ni vill minska arbetstiden, att ni vill öka ledigheten?

Mikaela Valtersson (mp):

Mig veterligen har vi inga förslag – Anders Borg kan väl i så fall visa på dem – som handlar om att människor ska vara mer lediga.

Anders Borg (m): Ni vill inte ha en arbetslinje. Ni vill ändra fundamenten för den svenska modellen... Där finns skiljelinjen, och jag tycker att det vore bättre om Miljöpartiet fullt ut också stod för det som är partiprogrammets grundbult.

Bilden föreställer en överkörd grön cykel. Detta är förresten min syn på arbetstidsfrågan.

För övrigt håller jag med Anders Borg om att det är värdefullt att stå för sitt partiprogram. Om inte annat för att skapa opinion. Att säga att man vill ha makt genom att ingå i en regering blir inte så mycket värt om man först frånsäger sig det som skiljer en från de andra.

Grattis mp, för 27 år sedan inleddes det partibildande mötet

Idag, för 27 år sedan, öppnades det möte som beslöt bilda ett nytt parti...

Vilket firas med utdrag ur det första partiprogrammet.

De ansträngningar som gjorts för att bygga upp vår välfärd är värda mycket repsekt. Men någonstans på vägen förlorades de fina målen om frihet, rättvisa, solidaritet, trygghet och inflytande ur sikte. En ständigt ökad ekonomisk tillväxt för att först och främst nå en hög materiell levnadsstandard kom att bli ett självändamål...

Det är hög tid att lägga om kurs. Människors själsliga och kroppsliga hälsa och naturen balans måste sättas före materiell tillväxt. Ekonomin skall styras av demokratiska, ekologiska , kulturella och sociala värden.

Vi vill arbeta för ett samhälle som erbjuder livskvalitet. Ett sådant samhälle präglas av ekologisk jämvikt, social solidaritet och kulturell mångfald.

Vi vill förskjuta ekonomin åt ett tredje sektor, åt den så kallade informella med lagliga ekonomin. Vi vill sänka arbetstiden i den formella sektorn så att människor hinner med att vårda barn, gamla och sjuka och att arbeta med kultur och engagera sig i samhället

Ekonomin skall ha ökade inslag av kooperations - och löntagar och medborgarinflytande. Spekulation och överflödskonsumtion skall beskattas hårdare än inkomst av arbete, likaså energi och råvaror.

En rättvis fördelning av jordens tillgångar medför en materiellt sänkt standard för oss, något som vi måste acceptera.

Vi anser att datateknik inte får användas till att övervaka och kontrollera människors effektivitet eller personliga förhållanden.

Föräldraförsäkringen skall kvoteras mellan föräldrarna så att även männen kan stanna hemma hos barnen.

Vi måste få slut på alla former av diskriminering av invandrare och andra små folkgrupper med hjälp av skärpta bestämmelser

Skolans uppgift skall var att ge eleverna kunskaper om oss människor som delar av ett ekologiskt, historiskt och kulturellt sammanhang. Eleverna skall uppmuntras att använda och utveckla sin tankeförmåga, sina känslor, sin vilja, sin handlingskraft ock sin fantasi. Undervisningen ska vara en växelverkan mellan teori och praktik.

Mer personligt minne från den partibildande mötet finns här.

David mot Goliat...

I miljöpartiet börjar nu striden om EU. I ett antal debatter skall de som vill ha kvar en vision om att Sverige skall lämna EU möta dem som vill ta bort denna vision från partiprogrammet.

Det uppseendeväckande är att båda språkrören ställer upp i debatterna. Det lär här och var uppfattas som ren utpressning, eftersom var och en inser att båda rörens trovärdighet riskerar att rämna om partiets medlemmar röstar emot dem.

Skulle det trots allt bli ett nej så har partiets medlemmar visat att de ännu inte drabbats av auktoritetstroende, att den grönanarkistiska ådran finns kvar och att en grön David kan vinna över en statsrådshungrande Goliat.

Ställer man sig bakom språkrören krav så kommer partiet å andra sidan på DN:s ledarsida att åter hyllas som modernt. Vad nu det är värt... Herregud, modernt kan ju rosa sandaler, spånplattor, Jan Björklund och strypkoppel också vara.

Av nostalgiska skäl hoppas jag att rören inte gör som Ingvar Carlsson i den avslutande tevedebatten inför folkomröstningen om EU - när argumenten tröt tittande han rakt in i kameran och sa: "Lita på mig!" Det var då jag tappade all tidigare vunnen respekt för Ingvar Carlsson.

Han borde sagt: "Tänk själva!"

Till miljöpartiets Davidsöner- och döttrar kan jag hänvisa till en sosse som fick både mig och Per Gahrton att framstå som duvungar. Partiets Goliatar kan säkert känna styrka och tillförsikt här.

För övrigt har de två rören satt sina fötter i de forna kommunisternas bo, Peter verkade föga road medan Maria var mer diplomatisk. Ohly själv är nog nöjd med att de båda rören vill slopa utträdeskravet.

Obama slirar också...

I ett av försommarens nummer av Riksdag och Departement svarade riksdagsledamöterna på frågan vilken amerikansk president de föredrar. Demokraternas kandidater vann överlägset förstås. Märkligt var att det bara var en miljöpartist som hade lagt sin röst på De grönas kandidat.

Är man elakt realistiskt så kan man väl säga att det var ganska väntat... Ideologi och samhällsförändring ligger ju inte högst på det svenska gröna partiets dagordning... Men kanske skulle det låta annorlunda idag när Obama slirar alltmer när det gäller Irak och kritik av frihandel utan ekologiska och sociala regler.

Här kommer i alla fall lite upplysning till de miljöpartister som slirar i tron på den egna rörelsen.

Två poler på samma utvecklingsväg

Vi ser allt tydligare hur två regeringsalternativ står emot varandra. Man blåser upp skillnaderna, trots att man är överens om det mesta. Alliansen och Sosseblocket, med v och mp, är i realiteten poler på samma utvecklingsväg. Det handlar i praktisk politik om mer konsumtion, mer tillväxt, mer lönearbete. Mer av allt som kan räknas i pengar.

De enklaver av motstånd som funnits inom centern och kristdemokraterna, när det gällt att betona livskvalitet snarare än tillväxt, har raderats ut. Och de ideologiska värderingar som ännu finns i miljöpartiets program reduceras till intet i det sosseblock som domineras av ett maktparti, vars historia, erfarenheter, manipulationsförmåga och tillväxtmani står milsvida från gröna värderingar.

Miljöparitet bildades utifrån visionen om ett helt annat samhälle där tillväxt, konsumtion och lönearbetet skulle få stå tillbaka för livskvalitet, mänsklig utveckling och mer fri tid för engagemang i det civila närsamhället.

Det tycks inte finnas någon plats för detta i dagens svenska politik. Det uppfattas, även av De grönas företrädare, som orealistiskt. Därmed har politiken blivit fattigare.

Genom varje samordning före valet, mellan de gröna och socialdemokraterna, tappar den alternativa utvecklingsvägen röst. Opinionsbildning för sänkt arbetstid, minskad konsumtion och djupare värden än de som finns på ekonomismens agenda förvandlas till ett hot mot blockets maktövertagande, istället för ett dragplåster.

Rågången mellan grön ideologi och socialdemokratisk politik är hundrafalt bredare än de nyanser som skiljer socialdemokraterna från moderaterna.

De två blocken i svensk politik är som två filer på en motorväg vars trafikanter inte tillåts sänka farten - än mindra stanna - för att begrunda vart man är på väg. Blickarna är krampaktigt fästa vid vägbanan, man är rädd att tappa illusionen av kontroll. Man ser inte alla de vägar som slingrar sig fram vid sidan av, man vågar inte välja avfarten av rädsla för att förlora tid trots att man vet att tid är det enda man inte kan förlora. Man kan bara fylla den.

Tänkare i långa tider har utgått från att den dag människan har arbetat sig ur fattigdom och försakanden, den dagen ska vi får utrymme att odla våra verkliga intressen, utveckla vår kultur och njuta av vår fria tid. Det var för att nå fram till denna möjlighet som vi strävade efter ekonomisk och materiell tillväxt. Om detta var liberaler, socialister och filosofer överens.

Men istället fastnade vi i det ekonomiska hjulet, i tillväxtmanin. Våra tankar formades så att vi förminskade oss själva och såg oss själva som ekonomiska varelser vars identitet till allt större del växer ur vår konsumtion. Vi blev slavar under ett tankemönster där vi jagar tillfredsställelse som ständigt flyttar fram sina positioner så att vi aldrig blir nöjda. Aldrig kan bli nöjda. Aldrig får bli nöjda. Vi blev del av en stresskultur.

Vi byggde upp system som blev beroende av ständigt ökat flöde med pengar, ständigt ökande varuflöden och där normen blev att köpa och äga - inte att känna och leva. Det som var ett tillfälligt medel att nå det materiellt goda samhället, kom att uppfattas som en bestående och evig utvecklingsväg. De två politiska blocken är poler på denna utvecklingsväg.

Trots att vi på många sätt lever i en brytningstid - inte minst beroende på klimatförändringarna - vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?

I detta ligger den stora tragiken och den stora ideologiska fattigdomen.

Björn Elmbrandt frågar sig i Dagens Arena vad människor som är klimatfrustrerade skall lägga sin röst när inte ens miljöparitet vågar ifrågasätta konsumtion och livsstil. Själv skriver jag en krönika i dagens BT på samma tema. DN:s ledare kritiserar mig och hyllar mp:s partiledning som gör partiet mer realistiskt. Det finns miljöpartister som anser kongressen varit upplyftande. Det är säkert de flesta, de är kanske också nöjda med den utvecklingsväg som de två blocken är så rörande överens om.

Grön vecka: Europé? Nja, så känns det väl inte...

Den här veckan avslutas med att Miljöpartiet de Gröna har kongress. En del, för partiet, kontroversiella frågor skall behandlar. Så jag tänkte köra en Grön Vecka på bloggen.

Idag blir det en längre text om det här med EU. Så lång att ingen jäkel orkar läsa den förmodligen...

Hur som helst: Partiet står ju inför tanken att avveckla sitt gamla krav på utträde ur EU.

Konstigt att framföra detta just nu, tycker en del. Är inte det samma sak som att låta vänsterpartiet och sverigedemokraterna bli de enda partier som uppfattas som EU-kritiska?

Och att något nu verkligen hänt som skulle föranleda åsiktsbyte tycker även jag är svårt att finna - om man nu inte alltid tyckt att idén om utträde varit felaktigt. Om detta skrev jag tidigare.

Först några personliga funderingar över att vara europé, därefter en kompletterande historiebeskrivning över EU:s framväxt:

Jag känner mig faktiskt inte som europé. Jag känner mig snarare som skandinav och världsmedborgare. Per Gahrton är europé, skriver han i inledningen till en av sina böcker om EU. Hans anfader var serb.

Själv känner jag mig inte som europé. Tros att min anfader var från fransk-tyska gränsen. Och att det rinner vallonblod från min mors sida, brukar jag få höra. Men jag är totalt ointresserad av det där med blod.

Jag gillar Skandinavien, här är hemma. Men jag gillar att sitta på den lilla krogen i avkroken på Teneriffa, dricka öl i Düsseldorf eller att vandra i Rom och Medina. Också. Men jag är skandinav - trots att jag har svårt att sjunga nationalsång och är lagom road av att hissa flagga. Men leva och dö i Skandinavien vill jag. Här finns älg. Bara det! Här finns björkar, tallar, hagar, fjäll och skärgårdar. Här finns ljusa sommarnätter.

Här finns dessutom människor som ibland kallar sig greker, italienare, turkar, palestinier, kurder, araber, judar, somalier, chilenare, irakier och mycket annat. Underbart! Och sedan finns det plats. Kan det vara bättre?

Det europeiska projektet, som det ser ut, är jag lite skeptisk till. Rent av orolig, trots att jag ser fördelar också. Européerna är alltför bra på att slå ihjäl varandra och andra för att jag ska lita på Unionen.

Jag är kritiskt till att man inom Unionen bygger upp system och strukturer som så lätt kan övertas i det ondas tjänst. Jag kan citera Elin Wägner också i detta fall:

Det är inte bara så att kupper och erövringar underlättas när trådarna är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i en annan.

Det är också så, att människan bli så van att lyda, och så förfärad inför utsikten att komma utanför organisationsnätet att hon utan protest bemannar även krigsmaskineriet...

Jag tycker definitivt inte om Europa, Europa über alles. Inför folkomröstningen om EU läste jag ur en liten skrift: ”Det är klart att vi tillhör Europa, det har vi alltid gjort.... Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd - inte ris eller couscous - som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika.”

Nej, det är inte något citat från någon nydemokrat eller sverigedemokrat. Det är citat från TCO:s utbildningsmaterial inför folkomröstningen. Det kallades folkupplysning och fick statsbidrag men kunde lika gärna vara hämtat från en annan tid med bruna förtecken.

Min oro beror på en utflykt till en gammal vind där jag fick tillfälle att botanisera bland skrifter från en annan tid.

Regnet slår mot taket, när jag sätter mig bland kartongerna och bläddrar i alla gamla papper. Jag läser igenom gamla tal från den tiden då nationalismen var tydligt brun och skabbig. Fredrik Böök var inte värst, men tillräckligt skrämmande.

Jag läser tal som rikskansler Adolf Hitler och riksutrikesminister Rippentrop höll för det tyska folket. Jag läser det tal Hitler höll den 11 december 1941 inför den tyska riksdagen. Det går kalla kårar utefter tyggraden; argumenten känns igen, även om graderna skiljer. Hitler talar om Det europeiska familjen, Det Nya Europa, Vår gemensamma kultur, Vårt bröd.

”Ty liksom grekerna en gång i tiden gentemot perserna icke försvarade Grekland, och romarna gentemot kartagerna icke Rom, romare och greker gentemot hunnerna icke Västeuropa, tyska kejsare gentemot mongolerna icke Tyskland, och de spanska hjältarna mot Afrika icke försvarade Spanien, utan alla försvarade Europa, så kämpar icke heller Tyskland idag för sig självt utan för Europa.”

Jag letar och finner mer som luktar stöveltramp och förnedring.Jag hör rösten när jag läser ur ett Europatal Hitler höll den 8 november 1941: : ”Folkkamrater! Denna kamp är verkligen inte en kamp bara för Tyskland, utan för hela Europa, en strid om dess vara eller icke vara. Vi har ett mål och det omfattar denna kontinent och jag hyser den övertygelsen att denna kontinent inte skall vara den andra i världen, utan att den skall vara den första. Vi får inte hysa något tvivel därom, att Europas öde för de närmaste 1000 åren avgöres just i denna tid.”

Jag läser återigen TCO:s studiematerial. Bröd, ris och couscous. Och funderar på det där som Elin Wägner skrev redan på 40-talet...

Hur har egentligen den förfinade och civiliserade europén betett sig?

Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1449 och vi européer kunde påbörja civiliserandet av det lömska Afrika. Det da Gama fann där borta i de "lägre stående folkens länder" var emellertid upprörande imponerande. Där fanns utvecklade handelsstäder, avancerad kunskap i såväl navigering och skeppsbygge som konsthantverk och stadsbyggnadskonst.

Men européerna valde att slå sönder det som fanns. Vi slog ut balanserade handelssytem och monopoliserade all handel på Indiska Oceanen. Vi ödelade den kultur som växt fram, införde europeisk överhöghet och tvingade till oss årlig tribut i guld. Vi fullföljde vårt uppdrag som upplysare genom att frakta bort 50 miljoner afrikaner som slavar - de starkaste, de friskaste. Afrikas ryggmärg tappade vi ur. Vi kallade det för civilisationsprocess. Miljoner dog på väg till utskeppningshamnarna, miljoner dog på slavskeppen som gick skytteltrafik över havet. Men kristna brödätare var vi.

Efter Afrika var det dags att civilisera Sydamerika och Mellanamerika. Med kulturella, begåvade och förfinande europeiska maner slogs fungerande samhällen sönder. När européerna erövrade Mexiko 1521 hade indianbefolkningen byggt upp de mest avancerade samhällen som existerade. Man hade kunskap att göra böcker, man studerade läkarvetenskap och astronomi, man hade strafflagar och domstolar. Kungen valdes inte p.g.a. blodsband utan p.g.a. duglighet. Under 300 år dammsög vi Latinamerika, skövlade naturresurser med hjälp av billiga levande redskap - indianerna. Åtta miljoner tog vi död på bara i gruvorna.

Så var det dags för Asien. Vi tömde Kina. Medvetet och systematiskt. Slog sönder självtilllit, näringar och kultur. Resultatet lät inte vänta på sig: svält. Och fysiskt och psykiskt förfall för de folk vi skulle civilisera.

Med gemensam vapenmarknad och gemensam strategi för att hålla de svältande borta, kan vi européer nog försvara våra värden... Med gemensam armé och gemensam säkerhetspolitik för kan vi hålla de fattigas avundsjuka på plats.

Nej, nu tar jag väl ändå i. Det finns ju så mycket fint i Europa. Det är ju sant. Mycket ÄR fint. Och bra. Men vår historia bär också anskrämliga delar, kulturer slog vi ut, idéflöden torrlade vi.

Det är viktigt att också veta hur vår historia ser ut. Oavsett vad vi tycker om Unionsbygget och framför allt hur det fortskrider.

Hur började egentligen det här med EU?

Det finns en offentlig historiebeskrivning som talar om det stora fredsprojektet. Men den andra delen av historien låtsas man inte om. Inom EU finns tankar att man skall ge ut en gemensam, godkänd, legitimerad, historiebok för skolorna inom Unionen. Jag är övertygad om att följande kompletterande historiebeskrivning aldrig skulle bli godkänd, trots att den är lika sann som den vedertagna:

Det är en kylig morgon i den lilla holländska staden Oosterbreck. Året är 1954. Några svarta bilar saktar in utanför hotell de Bilderberg. Män i strikta kläder stiger ur och tar några snabba steg i in hotellets vestibul. De passerande stadsborna känner inte igen någon av männen. Vare sig journalister eller fotografer syns till.

En av männen som tar några snabba steg in i hotellet är Joseph Retinger. Han har blivit en av västerlandets grå eminenser och har goda kontakter med såväl politiker och kungahus som företrädare för de större företagen. Han vill nu skapa en elitklubb, ett brödraskap, med ett fåtal utvalda personer. Dessa skall kunna fungera som ljus och ledning för de många människorna. Det är dessa utvalda som nu är på väg in i hotel de Bilderberg. Den elitklubb som Retinger formar får namn efter hotellet; Bilderbergergruppen. Deltagarna består av prominenta politiker, industrialister, bankirer, högre statstjänstemän, fackföreningsledare och vetenskapsmän. För att finansiera verksamheten ställer bl a Unilever medel till förfogande.

Här, inom denna grupp, föddes Romfördraget som tre år senare blev grunden till det som idag är EU. Tanken med Bilderbergergruppen var att man skulle kunna påverka utan att offentligt finnas till. Det som sades bakom slutna dörrar var aldrig avsett för offentlighet. Deltagarna i brödraskapet var inte inbjudna som officiella representanter för länder, företag eller organisationer. De var inbjudna som privatpersoner. Tillsammans hade de en stor, ofta utövande, makt och de konsensusbeslut som togs i gruppen förväntades Västeuropa följa. Centralgestalt, vid sidan av Retinger, blev från allra första början prins Bernhard av Holland. Han uppfattades som neutral och kanske harmlös.

Den sekretess som redan från början omgav Bilderbergergruppen gör det svårt att hitta vare sig uttalanden eller beslut som är tagna i gruppen. Men i biografier och memoarer kanman hitta en del. När t ex författaren av prins Bernhards biografi frågade styrelseledamoten George McGhee, tidigare amerikansk ambassadör i Bonn, vilka resultat man hade kunnat uppnå på sina hemliga möten svarade han: ”Jag antar att man kan säga att Romfördraget, som ledde till bildandet av EG, föddes under dessa möten.”

Så lades då de viktigaste grundstenarna till det som så småningom blev EG, och som nu förvandlats till EU, i ett icke-offentligt brödraskap. I detta konstaterande finns egentligen inga värderingar.

Strukturen i Europa tilltalade inte de transnationella bolagen, speciellt inte de som hade sin huvudsakliga marknad i vår världsdel.

Delmarknaderna var små. Självständiga stater i Västeuropa valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och ställde dessutom olika krav på olika varor utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de multinationella bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var drömmen.

De officiella makthavarna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen, de transnationella intressena, ställde på dem. De drogs ju såväl med val och opinioner. Demokratiskt tillsatta ministrar kunde ställas till svars för sina beslut, något som naturligtvis försvårade möjligheterna att föra en långsiktig stabil politisk linje. Fragmenteringen skulle fortsätta om ingenting hände. Kanske sneglade man med viss avundsjuka på vissa delar av öststaternas form av s.k. demokrati. Sovjetunionen hade många nackdelar i form av politiskbyråkratisk planekonomi, men samtidigt fördelar genom att opinioner och tillfälliga folkyttringar inte tilläts påverka en planerad utvecklingslinje. Några, som man inte kom åt, visste bäst.

EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, domstolens domare står helt fria från folkvalda politiker och EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir effektivare så. Demokrati, folkvaldas beroende av väljare, uppfattas som ett problem.

Men vad har detta med De grönas kongress att göra?

Kanske inte någonting, kanske ändå en del. Det kan ju, om inte annat, vara värt att ha med sig i beslutsfattandet. Huruvida det skall leda till att partiet skall överge sitt gamla, kanske mest symboliska, krav på utträde har jag inte med att göra.

Däremot kan jag tycka att den argumentation som lett fram till att kravet skall slopas är konstig, för att inte säga obetänksam. Men det skrev jag, som sagt, tidigare.

För övrigt tror jag inte att detta är det största ideologiska vägvalet kongressen har att göra: det är frågan om huruvida De gröna skall anamma arbetslinjen, som alla andra partier står bakom, eller inte. Återkommer till det. Men vill inte kalla dess motsats för ledighetslinjen, som SvD idag gör. Det handlar om mycket mer än så!

Förresten skall ni också få möta en grön, lite bortglömd, profil som betytt väldigt mycket för partiets utveckling.

Backspegel 3: Sälvalet var inget sälval för mp....

Det var inte sälarna som drog in miljöpartiet i riksdagen 1988, som första nya parti på 70 år. Det är en myt, som inte blir mer sann därför att journalister, ledarskribenter och krönikörer gång på gång påstår det.

Redan i mars 1987 - vilket tidningsklippet från DN:s förstasida är från - tog sig mp över 4-procentspärren i opinionsmätningarna. Långt före sälarna tid... I maj var vi ifatt centern och hade 8,1 procent i Sifo!

Ett halvår senare låg partiet i vissa mätningar på över 10%. Sedan kom sälarna. Och alla partier, utom miljöpartiet och moderaterna, mifflade med sälar på valafficher eller valbroschyrer....

Till och med Forskning och Framsteg anammade häromåret myten om sälarnas betydelse för miljöpartiets inträde i riksdagen 1988. Men tog, med milt generade kinder, tillbaka det efter att ha tvingats tala med Sören Holmberg om saken...

Bengt Westerberg klappade säl i tevestudio, sossarna lovade bli det nya miljöpartiet - och ju mer sälarna utnyttjades av de gamla partierna ju mer tappade faktiskt miljöpartiet i opinionsmätningarna.

Varför var 1987 då det stora opinionsvinnaråret för mp? Jo...

... för det första hade partiet fått ett eget namn i Sifos mätningar,
... för det andra genererade det högre siffror,
... för det tredje gav de högre siffrorna medieutrymme,
... för det fjärde gjorde vi inte bort oss när vi fick chansen i teve eller radio.

Dessutom fanns det en robust organisation och ett drivet rikskansli i Lund som utgjorde stadga. Till det kommer en redan då mycket väl utvecklad politik.

Jag minns när Jarl Alfredius skulle göra en intervju i Aktuellt-studion med mig. Den spelades in några timmar innan sändning. Han ställde frågor om ekonomisk politik, familjepolitik, löntagarfonder etc och fick göra om intervjun därför att han fick konkreta korta svar på allt - upplägget var ju tänkt att visa att partiet inte kunde svara för sig när det gällde skattepolitik, alternativ till löntagarfonder eller konkreta förslag i familjepolitiken... Det var kul att titta på en bandupptagning häromdagen - Jarl ser nästan lika förvånad ut vid det andra intervjutillfället... Då var det bara att tacka alla som jobbat i partiet med att utveckla politiken!

Backspegel 1: "Mp banar väg för ny Hitler"

Minns ni Olle Svensson? Han var sosse och ordförande i riksdagens konstitutionsutskott. Det uppfattas som något riktigt fint.

Men inför valet 1988 var han grinig. Mp var på väg att som första nya parti på 70 år ta sig in i riksdagen. Det blev för mycket för honom.

Så i en intervju i ICA-Kuriren försökte han skrämma väljare: om miljöpartiet kommer in i riksdagen så hotar en sådan oreda att en ny Hitler skulle kunna ta över parlamentet...

Det kan han väl inte hotat med, säger vän av ordning.

Jodå, så här sa han:

- Risken för kaos är stor om miljöpartiet kommer in i riksdagen, eftersom de inte vill bestämma sig om de står till vänster eller höger. Den politiska förvirringen som rådde i Weimarrepublikens Tyskland och var en grogrund för Hitlers maktövertagande är den yttersta konsekvensen. Jag säger inte att vi hamnar där, men det är ett hot.

Intervjuaren, Pia Dahlborg, frågar: "För många väljare är ändå miljöpartiet ett alternativ för att få med miljöaspekterna, vilket socialdemokraterna inte alltid lyckts med hittills...".

Och Olle Svensson svarar: - Jag är ute och springar varje lördag med Svante Lundqvist som jag vill påstå var en mycket ambitiös miljöminister. Så nog har vi gjort något.

Olle Svensson var, som sagt, inte vem som helst. En tungviktare inom socialdemokratin. Ordförande i konstitutionsutskottet. Jag var språkrör och mötte den här typen av argument från sossarna. Ibland var jag, minst sagt, förbannad på deras översittarfasoner.

Reinfeldt gör De gröna till vinnare - skatteväxlingen fortsätter...

Aldrig trodde jag väl att en moderatledd regering skulle gå till angrepp på militären och dessutom fortsätta den gröna skatteväxling - dessutom på samma nivå (minst tre miljarder) som miljöpartiet fått med sig sossarna på efter kaotiskt hårda förhandlingar. Seger för De gröna!

De principer som borgarna i allmänhet, och moderaterna i synnerhet, hårt kritiserat De gröna för har man nu anammat. Jag minns alla de subbor som märkvärdiga moderater gett under alla år... Men nu: höjd skatt på bensin, kärnkraft och vattenkraft, med exakt samma argument som miljöpartiet förfäktat - och hånats för...!

Verkligheten kommer ifatt även moderater. Den skillnaden man dock kunnat se vad gäller skatteväxling är att ur grönt perspektiv borde skatten på arbete sänkts mer på låga inkomster. Men jag förstår att det kommer närmare valet.

Det märkligaste är emellertid följande: Miljöpartiet fick slåss mot såväl sossarna som vänsterpartiet för varenda öre i höjd skatt på bensin. Inför budgetförhandlingarna var det i stort sätt alltid samma visa. Ja, vänstern hotade till och med att spräcka samarbetet vid något tillfälle! Men i den borgerliga regeringen är det bara kristdemokraterna som varit motståndare. Vad säger det om sossarnas och vänsterns mod att göra det nödvändiga när det gäller miljöskatter? Och vad säger det om det patetiska godkännandet från grön ledning av att buntas ihop med s och v i "vänsterblocket". De gröna borde resa på sina ryggar, värna sin egenart och ideologi - och därmed det enkla faktum att Grönt inte hör hemma i vare sig den röda eller blå fållan.

Bilden är från valrörelsen 1988, då mp kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Fria från blockpolitik. Det är idag exakt 19 år sedan.

Bästa miljöpartister, nu shoppas det skolor...

Att shoppa en skola har blivit en trend. Bolaget Academedia är ett av de bolag som shoppar. Var hundrade gymnansieelev går redan i deras skolor, och shoppingen går vidare.

Allt fler skolor - grundskolor och gymnasieskolor - hamnar som pusselbitar i stora bolags ägarkorgar, köps och säljs som vilka investeringsobjekt som helst. Är det verkligen genomtänkt av De gröna att försvara detta - och i praktiken vara de främsta och mest aktiva förespråkarna för friskolor oavsett ägandefrom? Var det verkligen denna form av friskolor mp slogs för när vi utformade partiets syn på skolan? Jag minns inte att det var så. Jag minns att det var skolor där delaktigheten, småskaligheten och pedagogiken var drivkraft - inte den ekonomiska avkastningen. Skolor ägda av transnationella bolag som går på tillväxtjakt utan hänsyn till vare sig pedagogik, elever eller föräldrar kan rimligen inte vara ett grönt projekt.

Någonstans har det gått fel. Någonstans har mp:s goda föresatser att försvara skolor som bärs av föräldraengagemang och alternativ pedagogik - t ex waldorf och montessori - drunknat i det principiella försvaret av friskolor oavsett ägandeform. I själva verket fungerar mp som ett radikalt alibi för krafter som man egentligen är motståndare till. Naivt, är ett ord som ligger snublande nära.

Gud ske lov!

Det är glädjeyra på börserna i New York. Rekord i omsättning, härliga fusioner. Miljön är räddad, freden säkrad och jordens svältande kan se framtiden an med tillförsikt. Gud ler i sin himmel ty Marknaden har gett oss frid och lycka. Eller?

Lördag morgon. Miljöpartiets kongress. Fest igårkväll. Dagens övningar har kommit igång. Stämningen god. Kongressen klok. Kör över partistyrelsen där det behövs. Såsom det alltid varit.

Nu presenteras kanditaterna till ny partistyrelse. Man får en minut på sig. Bättre än när jag återkom som rör 1992. Då fick vi säga tre ord. Jag valde: Vi blir återvinnare.

Gårdagens artikel i BT hittar du här. Men innan dess: Tänk på Marknaden så att Du helgar den, på det att det må gå Dig väl - eller åt helvete.

Ett block om foten?

Såväl Peter Eriksson som Maria Wetterstrand - de två uppskattade språkrören - luftade före valet i höstas att de kanske skulle avgå om miljöpartiet hamnade i maktskugga. Och därmed bli en i raden av föredettingar... Tänker på det när jag nu är på väg till Norrköping för att som krönikör bevaka kongressen.

Men rören har ändå valt att stå till förfogande. En orsak kan vara att de trivs med uppdraget, känner att de uppskattas. En annan orsak torde vara att det saknas efterträdare som kan föra partiet vidare enligt den strategi som språkrören lagt ner så mycket möda på de senaste åren: att bli ett mer traditionellt blockparti, att samarbeta alltmer intimt med sossarna, med tydligt syfte att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val.

Skulle Maria och Peter avgå nu skulle hela havet storma. Risken finns att kongressen skulle välja språkrör som motsätter sig denna strategi.

Partiets ledamot i EU-parlamentet, Carl Schlyter, skulle nog ligga bäst till att bli manligt rör. Ett charmigt kongresslejon som gång på gång i partistyrelsen hamnat i opposition mot partiledningen. På den kvinnliga sidan finns en stark, drivande, kraft som under många år samlat erfarenhet: Mikaela Waltersson. Hårdför politisk hantverkare, ledamot i riksdagens tunga finansutskott och tidigare skolpolitisk talesman med klara böjelser att göra upp med borgarna.

Skulle Maria och Peter avgå skulle således hela havet storma. Vilket skulle skada den målmedvetna strategin, att ingå i ett vänsterblock under ledning av Sahlin. Man har ansvar att fullfölja det man drivit fram.

En gång i tiden, när centerna var ett grönt parti, beskyllde jag dem för att ha ett block om foten.

Frågan är om det är ett flytblock eller sänkblock som miljöpartiet monterar fast på sin fot... Ska bli spännnade att för första gången på sju år följa en mp-kongress. Denna gång som krönikör på BT.

Ibland är det nödvändigt att ändra åsikt...

Har äntligen kommit igenom senaste klimatrapporten från FN. Och börjat tänka om.

Det gäller klimatfrågan, det gäller något så kontroversiellt som koldioxidförvaring.

Jag ska förklara. Intressenter i kolkraft hoppas övertyga politiker om att man kan avskilja koldioxiden från kraftverkens rökgaser och sedan trycka ned den i håligheter, ofta under havsbotten.

Där skall koldioxiden stanna, åtminstone i tusentalet år. EU-kommissionen vill förresten att testanläggningar byggs. Och Vattenfall, som har allt större intressen i kolkraft, vill legitimera sitt smutsiga hantverk genom att forska i koldioxidförvaring.

De gröna, och stora delar av miljörörelsen, menar att det innebär ett stort mått av osäkerhet, att tekniken är komplex, att koldioxiden kan läcka ur lagren och att det kostar för mycket. Pengarna bör användas till det som är bättre än att legitimera fossila bränslen. De grönas partistyrelse föreslår kongressen, som börjar på torsdag, att partiet skall "motsätta sig koldioxidförvaring som metod". Således ett hårt, närmast skoningslöst, principiellt nej till allt vad forskning heter. Är det så smart?

Tänk om vi i framtiden kommer in en sådan akut situation, på grund av skenande klimatförändringar, att vi behöver lagra koldioxid till och med från biobränslen för att att dra undan koldioxid från kretsloppet under överskådlig tid?

I det läget är det synnerligen viktigt att vi lärt oss hur man lagrar den under markytan.

Är det därför så smart att principiellt motsätta sig koldioxidförvaring som metod?

Är inte forskning på området nödvändig? Det är i alla fall det jag - mycket motvilligt - kommit fram till när jag nu under tre dagar sjunkit ner i FN:s senaste klimatrapport.

Glad blir jag när jag i Forskning & Framsteg ser att professor Christian Azar - den i branschen jag har mest förtroende för - också menar att man bör forska vidare, även om man inser att energieffektivisering, sol och vind är det viktiga för framtiden.

När jag sedan söker på nätet så ser jag att ett av de mer sansade inläggen i den här debatten gjordes redan före jul, av Ellinor Scheffer, språkrör i Grön Ungdom. Kanske kan moderpartiet lyssna med stora öron på denna mer resonerande analys.

Att ändra ståndpunkt kan vara nog så smärtsamt, men att stå fast vid en sedan länge intagen ståndpunkt - och låta denna glida över till politisk retorik snarare än saklig analys - kan visa sig vara mindre välbetänkt i längden. Även om det är skönt för stunden. (Jaja, jag vet - jag var inte helt befriad från sådant under min tid som språkrör). Orkar De gröna fundera ett varv till innan man låser fast sig på kongressen?

Inte bara Persson som bytt sida - Claes Roxbergh (mp) till Skanska.

Det blev en del ståhej när Persson blev PR-konsult. Men få tycks känna till att Claes Roxbergh (mp) - tidigare ordförande i riksdagens trafikutskott - har börjat jobba för Skanska.

Skanska, som är Hallandsåsens betvingare, och nu lär satsa på att blir ägare av nya motorvägar, har gjort ett riktigt kap. Alliansen kan ju tänka sig att finansiera vägbyggen genom att låta företag bygga och äga vägar. Då gäller det för Skanska att ha tillgång till ett rikt och strategiskt kontaktnät. Och det har förstås Claes skaffat sig under sina fyra år som trafikutskottets ordförande. Få lär ha ett mer strategsikt kontaktnät.

Skanska bygger även motorvägar för fullt ute i Europa, i kampen för ökade koldioxidutsläpp, varmare klimat och högre standard. Då gäller det förstås att skaffa kunskap, gärna från insidan, om hur den förbenade miljörörelsen tänker, agerar och lobbar. Som gammal miljöpartist, med massor av internationella erfarenheter av den gröna rörelsen, lär Claes också känna till den biten.

Undrar om Peter Eriksson vill ha karenstid även för utskottsordföranden när det gäller att byta sida. Han vill ju ha det för ministrar, så att de inte smutsar ner sig och ökar misstron mot politiker. Kanske visste han inte om att Claes bytt sida snabbare än Persson.

Skanska har inte precis varit De grönas älsklingsföretag genom åren. Snarare tvärtom. Kanske därför Claes tonat ner sidbytet. Vad vet jag. Annat än att det känns lite konstigt. Och att Skanska ha gjort ett riktigt kap. Helt i klass med JKL som köpte över Persson. Claes förtroende tycks vara stort i industrin: Västsvenska Industri och Handelskammaren har suktat efter hans hjälp att bygga ut infrastrukturen. För några år sedan var han De grönas valberednings förslag till att bli ensamt språkrör för partiet. Bredd och kompetens verkar vara total.

Bra betalt är plåster för skavsår i PR-branschen

Jaha, Persson blir PR-konsult. Kul att grabben får jobb, sa Bildt lite skadeglatt. Åt helsicke dåligt, menade Göran Greider och Peter Eriksson. Men vad väntar man sig av Göran? Att han skall sätta sig stillatigande i sossebåten medan någon, vars hjärna inte är så stor, skall styra? Att han, som upplever sig som rådgivande kompis till Busch och Blair, skall nöja sig med att reparera stängsel på gården? Eller att han, som pratat så mycket skit om folk, skall få ett toppjobb inom politiken? Vem vill riskera att bli uthängd nästa gång Göran får lust att tala ut?

Själv har jag inte fått speciellt många erbjudanden om toppjobb... Uppfattas väl som alltför rabiat och illojal. Det enda jag åsiktsmässigt är lojal mot är de grundvärderingar jag har, det var därför jag de sista åren som språkrör blev den riksdagsledamot som oftast bröt mot partilinjen. Kompromisser? Javisst, men aldrig utanför de ramar man i sitt innersta satt upp. Fast, om den rationella sidan skall fram, så var jag nog ganska bra på att hålla ihop en spretig organisation, trots allt. I De gröna var det nog en fördel att kunna förpacka ett fundisbudskap i realos språkdräkt.

Lustiga erbjudanden? Ja, två stycken kan jag nämna: När jag slutade min första språkrörsperiod, utan att blivit ordinarie i riksdagen 1988, så hörde ett förlag av sig och undrade om jag ville skriva boken: "Så var det - om miljöpartiets framväxt." Bara manuset berättade "ärligt om de olika viljorna i partiet, och konflikterna med Eva Goës" skulle jag till och med få ett förskott som byggde på orealistisk stor försäljning - förskottet skulle jag inte behöva betala tillbaka.

Vid något tillfälle berättade Stig-Björn Ljunggren att när han skrev boken "Den gröna rörelsen - från miljöengagemang till hembygdsfascism" (Timbro, 1990) så hade samma mutliknande regler gällt. Därmed inte sagt att han blev extra osaklig bara för pengarnas skull, han gillar ju att ta ut svängarna så man ibland undrar hur mycket ett omdöme kan svikta.

När det efter bra lång tid kom ut att jag ville sluta som språkrör redan i mitten på 90-talet så hörde en branschorganisation försynt av sig och antydde att det fanns jobb som "informationsansvarig". Jaha. Bra betalt. Men efter skrapande av ytan så visade det sig att min egentliga uppgift skulle bli att legitimera en verksamhet som ofta kom i konflikt med de miljökrav jag själv ställt på verksamheten. Det behövdes inga moraliska toppnivåer för att tacka nej.

För övrigt är det Europadagen. På kondiset trodde man att jag köpte tårta för att fira den... Men det är Lena som fyller 45 idag. En bra ålder tycks det. Fast jag har glömt hur det var... Jag var i början av en valrörelse då. Och därför minns jag bara politik och ett hårt jobbande litet gäng på kansliet som gjorde det omöjliga.

Lär av säldebatten - miljöfrågan i fokus ger inga extrapoäng till mp!

Miljödebatten är starkare än någonsin - och miljöpartiet ligger fortfarande kvar på låga, och kanske till och med minskade, opinionssiffror. Vilket även senaste Temo, publicerad i DN, visar.

Sahlin går bra, för att hon inte sagt så mycket. Aliansen går dåligt, för att de gjort för mycket. Och klimatfrågan, som miljöpartiet både i sak och per definition äger, tycks gå de gröna förbi.

Istället för fullt ös, verkar De gröna ha förpuppats. Gått i dvala. Det kanske inte bara var Göran Persson som var trött efter valet. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand verkar också trötta. Med all rätt i så fall.

Med den lika välformulerade som brinnande mediefantomen Gustav Fridolin inbakad i TV4 saknas den backup som rören tidigare kunnat luta sig mot när det känts tröttigt.

Åsa Domeij, Yvonne Ruwaida, Per Gahrton och Lars Ångström kunde också vrida på några snäpp för att skapa medieutrymme åt partiet när det behövdes. Alla har slutat med rikspolitik.

Än så länge ser jag inga som fyller upp deras platser. Det kanske till och med är så att ingen tillåts fylla upp deras vakanta platser, vad vet jag.

Klimatdebatten då? Utan genomtänkt strategi och mycket arbete kommer den pågående miljödebatten inte att ge miljöpartiet de framgångar som man hoppas och tror. Förmodligen tror partiets strateger att man kan surfa på miljödebatten. Men så fungerar det inte!

Jag minns slutet av 80-talet. Miljöpartiet låg under vintern före valet 88 på drygt 10 procent i opinionsmätningarna - sedan kom säldöden och alla partier började exploatera de stackars djuren, Bengt Westerberg klappade sälar i teve, sossarna kallade sig plötsligt för det "nya miljöpartiet", centern och kommunisterna (jo, de var kommunister på den tiden) placerade sälar på sina valbroschyrer... Och till och med moderaterna talade om havet... Och miljöpartiets opinionssiffror rasade.

Efter en hygglig valspurt lyckades ändå drygt 5% bärgas. Men snacket, från journalister och ledarskribeter, om att det var sälarna som drog in miljöpartiet i riksdagen är dålig historiebeskrivning. Kanske har dagens partiledning inte heller klart för sig hur det var, kanske har man gått på myten om att sälarna drog upp partiet - och ersätter nu "säl" med klimat i sitt undermedvetna...

Till och med Forskning coh Framsteg anammade myten om sälarnas betydelse för miljöpartiets inträde i riksdagen 1988. Men tog, med milt generade kinder, tillbaka det efter att ha tvingats tala med Sören Holmberg om saken...

Ett annat minne från 1988 är följande: samma stund som medierna slutade skriva om havet så klingade övriga partiers intresse av. När havspolitiken kom upp i riksdagen så röstades nästan alla miljöpartiets krav ned - trots att alla varit överens om dem när debatten var som hetast. Hade man fullföljt sina löften hade havet idag mått betydligt bättre. Må inte samma sak hända med klimatfrågan!

Miljöpartist in i Kungliga Krigsvetenskapsakademin

Så har då en aktiv miljöpartist blivit invald i Kungliga Krigsvetenskapsakademin. En förnämlig organisation, med anor från 1700-talet, och med Konungen som beskyddare.

Akademiens stadgar föreskriver att det får finnas högst 160 valda ledamöter som är yngre än sextiotvå år. Detta innebär att när en ledamot fyller 62 år blir en plats "ledig", så att en ny ledamot kan väljas in.

Den som nu inträder är Annika Nordgren Christensen, miljöpartiets ledamot i Försvarsberedningen. Tidigare riksdagsledamot och partistyrelseledamot.

Devisen för Kungliga Krigsvetenskapsakademin är Fädernelandets försvar – mod och kunskaper. Första styresman (jo, det heter så) är professor Bo Huldt, andra styresman är generalmajor Erik Rossander. Några av akademins uppgifter är att svara på remisser och utdela medaljer, främst belöningsmedaljen i guld i 15. storleken samt belöningsmedaljen i guld eller silver i 8. storleken.

Det är kanske lite överraskande att i dessa sammanhang finna en aktiv politiker från miljöpartiet. Kanske rent av förskräckande. Hur som helst: det är intressant att se hur miljöpartiet utvecklas. Först arbete för att Sverige skall delta i EU:s militarisering, sedan stöd för svenskt deltagande under Natobefäl i Afghanistan och nu grön flagg i Krigsakademin.

Ironisk? Jag?

Om inträdet i Kungliga Krigsvetenskapsakademin kan man läsa på Annikas blogg.

Sahlins krav bäddar för Sverigedemokraterna.

I går krävde Mona Sahlin att mp och v måste släppa kravet på att Sverige skall lämna EU. Annars kan det inte bli något fortsatt, intimare, samarbete.

Det är ett ytterst märklig, för att inte säga dumdristigt, krav Sahlin nu framför.

Skulle mp och v lämna sitt utträdeskrav skulle de lämna fältet fritt för Sverigedemokraterna att som ensamt parti inta denna hållning. Snacka om att ge Åkesson och Co en extra, alldeles egen, valfråga!

Dessutom: I sak innebär det formella, men i allra högsta grad vilande, utträdeskravet inte ett dyft för det konkreta dagliga rödgröna samarbetet.

Idag önskar dessutom SvD:s ledarsida att Mona Sahlin skall lycka i sitt uppsåt.

Sahlin och SvD i skön förening bäddar för Sverigedemokraterna. Hur tänker dom? Alls?