Sahlins krav bäddar för Sverigedemokraterna.

I går krävde Mona Sahlin att mp och v måste släppa kravet på att Sverige skall lämna EU. Annars kan det inte bli något fortsatt, intimare, samarbete.

Det är ett ytterst märklig, för att inte säga dumdristigt, krav Sahlin nu framför.

Skulle mp och v lämna sitt utträdeskrav skulle de lämna fältet fritt för Sverigedemokraterna att som ensamt parti inta denna hållning. Snacka om att ge Åkesson och Co en extra, alldeles egen, valfråga!

Dessutom: I sak innebär det formella, men i allra högsta grad vilande, utträdeskravet inte ett dyft för det konkreta dagliga rödgröna samarbetet.

Idag önskar dessutom SvD:s ledarsida att Mona Sahlin skall lycka i sitt uppsåt.

Sahlin och SvD i skön förening bäddar för Sverigedemokraterna. Hur tänker dom? Alls?

Adaktusson surar på grävande journalister - jag surar på Pelle Edin...

Lars Adaktusson har idag premiär som krönikör i SvD. Tyvärr har jag aldrig förstått hans storhet, vare sig i SVT eller i den nya kanalen. Men det kan ju beror på bristande insikter hos mig förstås. Man blir ödmjuk med åren...

Nåja, Adaktusson skriver i sin premiärkolumn om hur illa han tycker om grävande journalister. Kanske vill han med detta få makthavare och andra att tacka ja till hans program i den där kanalen där han levererar tittare till reklam.

Jo, det finns förvisso ganska mycket man kan ifrågasätta hos så kallade grävande journalister. Ibland tycks man ha satsat så mycket tid och resurser på ett projekt att man inte kan stoppa det även om det under resans gång inte visar sig vara hållbart, eller ens sant. Dä ä bar å sänd. Underhållning kan det ju bli. Janne Josefssen är inte ensam i den där knaggliga branschen.

Men värre än grävande journalister är de där som inte alls gräver...

Det händer oftare än man vill tro att journalister, särskilt tevejournalister, har bestämt sig för hur inslaget skall bli redan innan det spelas in. Det grövsta jag upplevt när det gället denna typ av journalistik står Pelle Edin för – ni vet Pelle Edin som numera är redaktör för A-Ekonomi i SVT. Varje gång jag ser honom i rutan undrar jag om det han säger är sant. Det är det säkert, men likt förbaskat fylls jag med tvivel. Orättvist, han är säkert en hederns man nuförtiden trots rabblande av börssiffror.

Så här var det: Miljöpartiet skall ha kongress i Hudiksvall våren 1993 och jag kommer till kongressområdet tidigt på morgonen. SVT är också där och Pelle Edin, som då är politisk reporter, kommer fram och morsar. Vi sätter oss i solen, småpratar lite och sedan berättar han hur han tänkt sig att rapportera de närmaste tre dagarna. Första dagen skall han göra en story på att realisterna, med mig och det kvinnliga språkröret Marianne Samuelsson i spetsen, tagit över partiet. Dag två skall han berätta att fundamentalisterna tänker göra uppror mot partiledningen. Sagan skall avslutas med att han dag tre skall rapportera att jag och Marianne gått segrande ur striden.

Jag trodde att han skämtade. Men icke! Han fullföljde till punkt och pricka upplägget. Trots att det inte hade ett dyft med verkligheten att göra. Partiet hade faktiskt inga sådana konflikter då – samlingen var stark eftersom mp åkt ur riksdagen två år tidigare. Jag var ganska poppis hos både realos och fundisar. Men detta passade inte in i den bild dåtidens late Pelle Edin för enkelhets skull ville förmedla.

Så dag 1 körde han sin story om att realisterna, med mig och Marianne i spetsen, sopat bort alla fundisar. För att fejka ett uppror lyckades han till dag 2 klippa ihop korta segment av intervjuer med det som skulle föreställa regelrätta "fundisar": före detta språkrören Jan Axelsson och Eva Goës. I teverutan frammanades bilden av att Jan och Eva var djupt missnöjda, att de var på väg att göra en palatskupp tillsammans med likasinnade. Intervjuerna var gjorda med dåligt ljus, som om de stod i ett hörn och konspirerade. Jan och Eva var förkrossade över inslaget och kände sig djupt kränkta

Resultatet av detta teveinslag blev att Jan Axelsson inte återvaldes till partistyrelsen och att Eva Goës fick så få röster att hon hankade sig kvar som sist valda ledamot. I teve kunde man på kongressens sista dag se hur realisterna vann slaget – och segrare var jag, den store realosen... Kanske borde jag vara tacksam mot Edin som gjorde mig till grön hjälte… Men jag kände bara förakt.

Varje gång jag tar del av nyheter i medierna infinner sig en obehaglig känsla: Vad är sant och vad är fejkat för att storyn skall bli bra?

Sverige sämst på redovisning av hållbarhet

Sverige hamnar i botten när det gäller att ha oberoende granskningar av hur företagen arbetar med miljö och socialt ansvar.

Bara 8 procent av bolagen vågar använda sig av oberoende granskare! Resten struntar i det. Det gäller allt från Volvo och Cloetta till Swedbank och Folksam.

Därmed hamnar Sverige sist i den redovisning som European Sustainability Reporting Association (ESRA) nu presenterat. Sämre än Ryssland. Så när svenska företag lämnar sina smaksiga miljöredovisningar kan man lugnt utelämna obehagliga fakta och känsliga uppgifter.

Bilden av Sverige som ett föredöme när det gäller hållbar utveckling får sig en ordentlig törn. Istället för oberoende granskning ägnar sig företagen åt rena rama reklamkatalogerna över sitt engagemang när det gäller miljö och socialt ansvar.

Eller som Emma Ihre på Amnesty Buisness Group säger i SvD: Har företagen bara en duktig pr-konsult kan de i princip skriva vad de vill...

Det här är förstås ingenting nytt i sak. Greenwash har alltid varit näringslivets sätt att smyga undan. Man låter sitt legitimerande system träda in för att svara upp på berättigade krav när det gäller miljö och socialt ansvar - man har i årtionden använt sig av jippon, miljödagar, miljöambassadörer, miljöpriser, slagord och reklam medan det operativa systemet legat hästlängder efter.

Stureplan - vår tids Kiviks marknad...

Det finns ställen på jorden där man inte vet om man skall skratta eller gråta. Stureplan i Stockholm är ett sådant ställe.

Att slå sig ner på ett fik på den platsen, hålla ögon och öron öppna, är en stor tragikomisk upplevelse. Här, i champagnegettot, finns nämligen de mest osannolika figurer som kan beskådas i detta land. Snorvalpar och nyrika glin som med föraktfull min uttalar sig om bönder, hemvårdare, kassörskor, småföretagare och andra som utgör grund för att samhället skall fungera.

Begåvade? Det vete sjutton. Nog bara begåvade med ett tillgjort överklassflin som gör att de påminner om herr Andreas Blek af Nosen i Shakespeares Trettondagsafton. Eller så. Samtidigt är de ganska näpna. Förhållandevis ofta är de finans- och aktieanalytiker. De tjänar miljoner på att låtsas begripa sådant som de flesta inser är rena rama hokuspokus.

Vad är då en finans- och aktieanalytiker? Jo, det är en sorts mäklare. Inte sådan som kränger hus med sjöutsikt (om man lutar sig ut från fönstret) och charmig veranda (som behöver totalrenoveras) utan sådana som kränger aktier och fonder. De tillhör finanseliten. Och har ofta miljonlöner. Bara i Stockholm finns det nästan 250 stycken av denna art. Jo, ni läste rätt. Det finns nästan 250 personer som ägnar sig på heltid åt detta bisarre yrke. För 20 år sedan fanns inte yrket. Deras huvuduppgift är att tala om huruvida man skall sälja eller köpa aktier. Hur ofta har analytikerna rätt i sina prognoser om aktiers uppgång och nedgång? Ungefär hälften, säger en av analytikerna på ett av de större analyshusen. Jaha. Lite bättre än att spela tärning eller singla slant, betydligt sämre än meteorologernas väderprognoser.

Ofta rekommenderar analytikerna att man skall köpa. Varför? Jo, de analytiker som rekommenderar att man skall sälja en aktie från ett företag riskerar att inte få några framtida uppdrag från det företaget. De riskerar också att inte få någon underhandsinformation från det företag man skriver ner. Förtal?

Knappast det berättas ju i Svenska Dagbladet… Finansmarknadens analytiker saknar intresse för moraliska frågor, berättar man vidare. Detta är ett visst problem. Man kan beskåda detta problem om man strövar runt en stund kring Stureplan. En teaterscen där åtskilliga nollor placerar en etta framför sig och ger sken av att vara värdefulla. Förr kunde man åka till Kivik marknad för att se gycklarna - nu räcker det med att ta en tur till Stureplan.

Har du någon fri vilja, lille vän?

Hur är det egentligen med människans fria vilja? Har vi någon? Eller avgörs allt av elektriska impulser i hjärnan utan vår kontroll?

Knäppt? Naturvetenskaplig nojja? Det är möjligt, men resonemanget är ändå fascinerande.

I hjärnforskningslaboratorierna kan man nämligen följa hur vår känsla av frihet skapas... På dataröntgenbilderna kan man se hur ”potentialen för att handla på ett visst sätt byggs upp i hjärnan redan innan personen bestämmer sig för att göra saken i fråga”.

Är den naturvetenskapliga synen på världen över huvud taget förenlig med idén att människor har en fri vilja? Kanske är det så att den fria viljan bara är en evolutionär bluff – en bluff som måste finnas för att vi skall orka överleva… Vansinnigt spännande. Eller kanske snarare vansinnigt och spännande.

Om detta kan man läsa i John Searles spännande lilla skrift Freedom and Neurobiology, som presenterats på ett av Sveriges bästa allmänbildningscentra, nämligen Under Strecket i SvD.

Och tänk om det var så det gick till när Göran Persson bestämde sig för att tacka ja till Erik Fichtelius ...? Han kanske inte hade någon fri vilja att tacka nej...? Det kan ju förklara ett och annat...:-)