Lars Adaktusson har idag premiär som krönikör i SvD. Tyvärr har jag aldrig förstått hans storhet, vare sig i SVT eller i den nya kanalen. Men det kan ju beror på bristande insikter hos mig förstås. Man blir ödmjuk med åren...Nåja, Adaktusson skriver i sin premiärkolumn om hur illa han tycker om grävande journalister. Kanske vill han med detta få makthavare och andra att tacka ja till hans program i den där kanalen där han levererar tittare till reklam.
Jo, det finns förvisso ganska mycket man kan ifrågasätta hos så kallade grävande journalister. Ibland tycks man ha satsat så mycket tid och resurser på ett projekt att man inte kan stoppa det även om det under resans gång inte visar sig vara hållbart, eller ens sant. Dä ä bar å sänd. Underhållning kan det ju bli. Janne Josefssen är inte ensam i den där knaggliga branschen.
Men värre än grävande journalister är de där som inte alls gräver...
Det händer oftare än man vill tro att journalister, särskilt tevejournalister, har bestämt sig för hur inslaget skall bli redan innan det spelas in. Det grövsta jag upplevt när det gället denna typ av journalistik står Pelle Edin för – ni vet Pelle Edin som numera är redaktör för A-Ekonomi i SVT. Varje gång jag ser honom i rutan undrar jag om det han säger är sant. Det är det säkert, men likt förbaskat fylls jag med tvivel. Orättvist, han är säkert en hederns man nuförtiden trots rabblande av börssiffror.
Så här var det: Miljöpartiet skall ha kongress i Hudiksvall våren 1993 och jag kommer till kongressområdet tidigt på morgonen. SVT är också där och Pelle Edin, som då är politisk reporter, kommer fram och morsar. Vi sätter oss i solen, småpratar lite och sedan berättar han hur han tänkt sig att rapportera de närmaste tre dagarna. Första dagen skall han göra en story på att realisterna, med mig och det kvinnliga språkröret Marianne Samuelsson i spetsen, tagit över partiet. Dag två skall han berätta att fundamentalisterna tänker göra uppror mot partiledningen. Sagan skall avslutas med att han dag tre skall rapportera att jag och Marianne gått segrande ur striden.
Jag trodde att han skämtade. Men icke! Han fullföljde till punkt och pricka upplägget. Trots att det inte hade ett dyft med verkligheten att göra. Partiet hade faktiskt inga sådana konflikter då – samlingen var stark eftersom mp åkt ur riksdagen två år tidigare. Jag var ganska poppis hos både realos och fundisar. Men detta passade inte in i den bild dåtidens late Pelle Edin för enkelhets skull ville förmedla.
Så dag 1 körde han sin story om att realisterna, med mig och Marianne i spetsen, sopat bort alla fundisar. För att fejka ett uppror lyckades han till dag 2 klippa ihop korta segment av intervjuer med det som skulle föreställa regelrätta "fundisar": före detta språkrören Jan Axelsson och Eva Goës. I teverutan frammanades bilden av att Jan och Eva var djupt missnöjda, att de var på väg att göra en palatskupp tillsammans med likasinnade. Intervjuerna var gjorda med dåligt ljus, som om de stod i ett hörn och konspirerade. Jan och Eva var förkrossade över inslaget och kände sig djupt kränkta
Resultatet av detta teveinslag blev att Jan Axelsson inte återvaldes till partistyrelsen och att Eva Goës fick så få röster att hon hankade sig kvar som sist valda ledamot. I teve kunde man på kongressens sista dag se hur realisterna vann slaget – och segrare var jag, den store realosen... Kanske borde jag vara tacksam mot Edin som gjorde mig till grön hjälte… Men jag kände bara förakt.
Varje gång jag tar del av nyheter i medierna infinner sig en obehaglig känsla: Vad är sant och vad är fejkat för att storyn skall bli bra?
Maria Pia Boethius nya bok handlar om mediernas spel. Hon går till överdrift, slår på allt, men boken är ändå läsvärd.
SvaraRaderaÄr det sant det där med Pelle Edin???
SvaraRaderaVet inte om just det är sant, men som aktiv i Ung Vänster och Vänsterpartiet har jag fått se på rätt hårresande rapporteringar från våra kongresser under de senaste åren, ofta helt utan verklighetsanknytning eller med smådetaljer uppblåsta till enorma proportioner, allt enligt den rådande medielogiken.
SvaraRaderaHar alltid (man blir ju lite hemmablind) tänkt att det kanske är för att medierna hatar oss som är vänster, men det här blogginlägget visar ju att det snarare är nåt som är ruttet i den svenska (politiska?) journalistiken och medievärlden.
Det är inte alls otroligt det Birger redovisar! Jag har varit med om än värre saker, även om jag nog anser att medierna oftast fungerar bra.
SvaraRaderaJag har alltid tyckt att det är märkligt att journalisterna ofta faktiskt har mångåriga journalistutbildningar bakom sig, trots allt dom skriver. Vad är det man lär sig på dom där utbildningarna egentligen?
SvaraRaderaDet oseriösa i medial granskning är ju intet nytt.Har sett tillräckligt mycket från insidan.Är tyvärr mer än sällsynt med sund journalistik idag. Lite naivt kallar vi media än idag vad jag vet för den tredje statsmakten,fast den sedan årtionden tillbaka subtilt intagit sin plats längst upp på hierarkins segerpall.Har svårt att se något annat än att svensk media styr både lag, dom, och Svenssons matkasse! Hela mediasektorn är, i likhet med mycket annat, helt i händerna på penningstarka aktörer (vars intention är att fortsätta vara penningstarka..)med främsta uppdrag på agendan att sälja. Och när sanningen inte räcker, friserar man och diktar skrupellöst! Men är media allenarådande bovar, eller är det ett regelrätt tvåvägsutnyttjande? Handen på hjärtat; Hur mycket politisk smyglobbying och propagerande förekommer det inte i media? Allt handlar on att ge och ta- but vem lurar egentligen vem?? I slutänden är vi alla förlorare, var och en slickar sina sår av sårad fåfänga och tilltufsade motiv.Tittarsiffrorna uteblev och upplagorna sjönk. Nyhetsjournalistik har blivit skandalpress och i desperation viker kvällstidningarnas redaktörer livbåtar av osålda upplagor i väntan på skeppets undergång. Och medan vi förblindas över dilemmat om "rätt låt vann", utvik och senaste badmode, är hela vår nation på väg mot moralisk undergång,fördärvad miljö och totalitär samhällelig egoism. Historien upprepar sig. Men vem lyssnar på olycksprofeterna? Vem bromsar skutan i tid? Är det kanske dags för både politiker och media att kravla över sandlådskanten och börja ta sitt ansvar?
SvaraRaderaS.G