Sahlins bok visar hur avbsurd den rödgröna sammanväxten är

Jag läser Mona Sahlins nya bok. Här framträder den sortens socialdemokrat som hyllar ekonomisk tillväxt, söker ekonomisk tillväxt och ser ekonomisk tillväxt som medel för alla goda mål.

Det är som om den internationella debatten om tillväxtsamhället och miljön gått henne helt förbi, som om hon är blind för konflikten som finns mellan klimat och tillväxt, mellan miljö och evig tillväxt.

Att De gröna låtit sig vävas samman med den typen av socialdemokrati tycks mig absurt. Samarbete efter valet, javisst. Men att gemensamt lansera sig som de rödgröna är att reducera begreppet grönt till ingenting. Sahlin lever upp till sossarnas valbudskap: Tillväxt i 100 år och nej till sänkt arbetstid.

Jag misstänker att min besvikelse bottnar i att jag är en avdankad grön politiker, begravd i gamla drömmar om en grön kulturrevolution och drömmar om ett samhälle där människa och miljö är större än både stat och kapital. Men läser en recension i Aftonbladet och förstår att jag inte är ensam.

Boken är väl att klassificera som socialdemokrati - urholka inte trygghetssystemen och det är bra med inte alltför stora inkomstklyftor - med ekonomistiska förtecken. Det tycks mer handla om att utveckla marknader än människor. Människor skall utbildas och ges kunskap för att tillgodose den så kallade marknadens aktörer. Den motsatta hållningen - att marknaden bör tillgodose människans behov av att växa som just människor - tycks underordnad. Sahlin anser det gott med vinst inom vården. Göran Persson tycks i detta sammanhang vara mycket radikal; jag minns hur tanken att föra "vården till börsen" gjorde att hans ansikte liksom drogs ihop av avsky när vi hade informella partiledarsamtal. Det kändes äkta.

Det tycks som om Sahlins uppfattning och sossarnas valmanifest är ett. Vilket gör boken förutsägbar snarare än spännande. Men läsvärd för att man skall förstå hur fattig svensk politik är i just detta tidevarv. Kanske är till och med Maud Olofssons nya bok mer spännande att läsa, även för oss som inte alls gillar Centerns nya politik.

Det mest rakryggade vore nog om Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tar varandra i handen efter valet. På så sätt kan ett alternativ till deras gemensamma tillväxtfundamentalism växa fram och de verkliga konflikterna synliggöras. De kan ju alltid skylla på att de vill hålla borta Sverigedemokraterna från inflytande.

Tillväxtmanin ifrågasatt

Plötsligt tycks det vara legitimt att ifrågasätta tillväxtmanin. I Svenskan skriver Bo Ekman (Tällberg Foundation) och intervjuas forskaren Johan Rockström (SEI).

I brist på annat så lyckades Studio Ett (P1) hitta ett avdankat rör - på den aktiva rikspolitiska fronten är det ju ingen jäkel som vågar ifrågasätta tillväxttesen - för ett samtal igår.

Här kan man ta del av samtalet mellan mig och Niklas Ekdal (DN). Jag är hyggligt nöjd med samtalet.

Förresten blev det så kallade sälvalet, och miljöpartiets inträde i riksdagen, utnämnt till den näst viktigaste miljöhändelsen i svensk miljöhistoria.

Tillbaka till tillväxten: Jag menar att vi levt över både våra penningekonomiska tillgångar (tillväxten har upprätthållits genom lån) och naturekonomiska tillgångar (tillväxtjakten gör att vi inte håller oss inom det som är möjligt för denna planet).

Jag menar att det är bra att tillväxten bromsas. Problem uppstår inte på grund av eventuell nolltillväxt i sig, utan på grund att att man byggt system och förväntningar på idén om evig tillväxt.

När tillväxten bromsas så gäller att hårdare styra investeringar till sådant som utvecklar det ekologiskt hållbara samhället - det kan ske dels genom skattepolitiken, dels genom de offentliga satsningarna.

Min uppfattning är att finansoro, klimatkris och den allmänna miljösituationen ger oss alla möjligheter att ställa oss frågorna: Vad gör vi nu? Vad vill vi med våra liv? Vad är det som är viktigt i livet?

Antingen svarar vi att vi kör på som vanligt, eller också funderar vi på om vi inte kan få bättre liv genom att varva ner. Nyckelorden för framtidens politiska parti är just: Varva ner!

Vitsen med den ekonomiska tillväxten var att skapa förutsättningar för goda liv. Nu har vi nått dithän att vi kan skörda detta goda liv genom att växla om från ständigt ökande konsumtion till mer fri tid, mer kultur, mer socialt engagemang för våra barn, våra äldre, våra grannskap.

Att inte göra detta, utan att fortsätta att jaga ekonomisk tillväxt trots hög materiell standard, medför att vi är fast i ett ekonomiskt slaveri. Att vi drabbats av tillväxtmani.

Vi måste, om inte annat så på grund av miljö- och klimatkriserna, minska konsumtionen i den rika delen av världen. Detta för att ge ekologiskt utrymme för människor i andra delar av världen

Vi har således att nu, inte sedan...

• låta en större del av ekonomin omfattas av kultur, utbildning, tjänster och icke-miljöpåverkande verksamheter
• minska varugenomströmningen i samhället
• styra ekonomin från konsumtion till investeringar i ett ekologiskt hållbart samhälle genom dels skattepolitiken, dels offentliga satsningar
• sänka den formella arbetstiden
• lägga över beskattning av arbetstid till produktions- och konsumtionsskatter eftersom vi annars, hur mycket vi än effektiviserar och automatiserar, tvingas lönearbete lika mycket som idag för att kunna finansiera skola, vård, omsorg, rättsystem etc

Om du kommit ända hit måste jag passa på att tipsa om denna artikel, stämningen i det stora partiet tycks inte vara den bästa. Och en sak kan jag intyga: Det är många sossar som pratar skit om Mona Sahlin bakom hennes rygg, även till sådana som mig. Det förekom även då jag satt i riksdagen: det pratades skit såväl i riksdagsbastu som i utskott. Det var ibland riktigt pinsamt att höra. Det är en av orsakerna till att jag känner obehag inför socialdemokraterna.

CityMail har lösningar på både miljö och jobb...

Ser i bladet att Peter Eriksson kräver att s och mp blir överens om jobb och klimat. Det kan ju låta förnuftigt om man skall bilda regering.

En lysande lösning kommer från näringslivet. I detta fall från CityMail. Ett verkligt ljus i mörkret... Mer jobb till Sahlin, klimatinsatser för Eriksson.

I en broschyr, som ramlat ner i vår lantliga brevlåda, berättar VD:n för detta företag att man, genom att nu börja dela ut lite av den post som Posten redan delar ut, skapar 116 nya jobb i västra Mälardalen.

Men man skapar inte bara nya jobb på detta konstruktiva sätt. Man berättar att man gör en insats för miljön och klimatet också: Man delar bara ut posten var tredje dag! "Så undviker vi onödiga, halvtomma postrundor... Visst låter det ganska vettigt?"

Idén att låta Posten fortsätta att köra ut all post när man ändå kör är naturligtvis omodern, det stimulerar ju tillväxten om fler kör omkring med brev.

I broschyren, med det glada budskapet, berättar CityMail om sina ambitioner: En ung glad brevbärare - eller Cityman, som de heter i CityMail - uppmanas att "berätta om en minnesvärd arbetsdag". Svar: Det är när han "hittat mottagarna till alla försändelser som jag haft med mig".

Herreminje, det är minnesvärt att lyckas hitta brevlådorna! Och miljöbra att köra ut post till lådor som ändå Posten besökar varje dag. Och jobbskapande att anställa folk som gör det andra redan gör. Det är det som kallas att "skapa sysselsättning" och "sätta folk i arbete". Leve tillväxten!

Ska rätt vara rätt, och det ska det ju ibland, så har CityMail numera bytt namn till Bring Citymail Sweden AB.

... och Maria vann med 6 - 0!

Maria Wetterstrand är en farlig politiker. Farlig för regeringen, men också farlig för Mona Sahlin. Veckans debatter har visat att Sahlin gör sig bättre utan att behöva jämföras med Maria.

I jämförelse med övriga utstrålar Maria säkerhet, tydlighet och lust.

Det är visserligen tunt med grön offensiv när det gäller kritik av Lissabonfördraget, tillväxt, energipolitik, 40-timmarsvecka och konsumtionssamhälle. Men i de debatter, som hålls inom de snäva och traditionella politiska ramar som man tycks vara överens om, leder Maria med 6-0 mot de övriga.

Och jag är inte ett dyft överraskad.

Jag är inte heller överraskad över det kretslopp som debatten hamnat i. Samma sak gång på gång, i ett evigt kretslopp, tycks det mig. Det vore befriande om någon tog sig an berättelsen om det samhälle man ville skulle växa fram. Man kan lära sig av Per Albins stora folkhemstal. Oavsett vad man anser om innehållet är det ett tal som bränner, som berör, som beskriver en vision.

Det är inte lätt att vara Sahlin, kan man tänka. Sossarna har höga opinionssiffror på grund av missnöje med Alliansen, men utan att ha sagt så mycket. Sahlin har därför allt att förlora i varje debatt. Det måste kännas oerhört stressat. Att därtill jämförs med Maria, varje gång de ställer upp i samma debatt, måste vara rent plågsamt.

Interna svårigheter för både Sahlin och Maria uppstår när de tvingas komma överens om konkreta sakfrågor som t ex älvförbindelserna i Göteborg. Deras respektive kommunalråd lär inte bli nådiga att tas med.

Fredrik Reinfeldt gör det han ska göra i debatterna, och nog tar han en och annan poäng när han ställs öga mot öga med Sahlin. Han kan ta många poäng om det visar sig att de som lämnat A-kassan inte alls är de som nu hotas av arbetslöshet. Personligt ansvar gör nog att de allra flesta som känt oro för arbetslöshet faktiskt betalat sin försäkringsavgift.

Han kan ta poäng också om Filippa Freinfeldt lyckas justera spelreglerna för vårdval Stockholm så att resultatet inte blir så illa som oppositionen har all anledning att misstänka. Det är Reinfeldt som kan rädda Alliansen. Det är, som DN skriver, som om karln fått blodvittring.

På den borgerliga sidan tycks det mig som om Maud Olofsson är ett rejält sänke, tillsammans med kristdemokraternas ledare. Olofsson för en ganska stirrig debatt, att läsa hennes inlägg i skrift blir ibland parodiskt.

Olofssons pinsamma angrepp på oppositionen för att man där valt att i sina budgetar lägga taket högre än regeringen slog tillbaka när det visat sig att hennes tre regeringskollegor gjorde samma sak när de satt i opposition. På SvD ledarsida upptäckte man nog inte det innan man drog till med sagan om de tre små grisarna...

Göran Hägglunds stora nummer, tandvårdsreformen och småpengarna till pensionärerna, är inga kioskvältare. Kan snarare slå tillbaka eftersom han målar upp reformerna i så stora ordalag att de inte känns igen i den praktiska verkligheten när pensionen kommer och rabatten på 150 kronor utfallet vid en tandundersökning var 18:e månad...

Frågan är om Björklunds osakliga sluggande går hem, det kan låta häftigt, men den som sätter sig och läser utskrifterna blir nog lätt förskräckt. Han angrepp på Lars Ohly slår över så mycket att det blir nästan löjligt.

Ohly då? Jo, styrelsebeslutet att han skall se glad ut försöker han nog leva upp till lite för mycket. Däremot har han ju onekligen, för den som tänker några varv, fullständigt rätt i att det måste gå att diskutera utgiftstak och stelbenta bugetprinciper utan att för den skull utmålas som oansvarig.

För det första bör det finnas ventiler i regelverket som gör att riksdagen kan överskrida taken i situationen när social eller ekologsik kris uppstår. Allt annat är absurt. För det andra är låsningen av budgetramen tre år framåt en allför lång tid - att dra ner till två år kan vara en lämplig kompromiss. För det tredje måste man börja diskutera att dela upp systemet i dels en investeringsbudget, dels en driftbudget. Goda investeringar i en lågkonjunktur bör inte omöjliggöras bara för att kostnaden för socialbidrag ökar... Ökar dessa så bör en god stat, för att rädda kommunernas skola och äldrevård, kunna öka statsbidragen över det fastlagda taket.

Det är, åter igen, Reinfeldt som kan rädda Alliansen. Han utgör, sedan man man tycka hur illa som helst om hans politik, ett flöte i dessa sammanhang. De andra är sänken.

Denna aktiva politikervecka har gjort mig mycket lycklig över att jag redan gjort mitt demokratiska hantverk, och därmed slipper bli utsatt för ledarkommentarer, politiska kommentatorer, pladdrande tyckare i tevesoffor och bloggare som inte behöver ta ansvar.

Oavsett detta, tror jag att alla partier längtar efter en Maria.

Sysselsättning

Jag vaknar av radion, förflyttas till en mardröm. Hör en ledande sosse förklara att full sysselsättning är den viktigaste frågan. Herregud! Hur inskränkt får ett parti vara? Du skall sysselsättas, lille vän! Du skall inte tro att liv finns utanför arbetsmarknaden! Lev för att arbeta! Livet reduceras till en fråga om sysselsättning - detta förnedrande ord som används om barn. Den nyktra debatten från 80-talet är som bortblåst.

Förra året meddelade Mona Sahlin att 40-timmars arbetsvecka är viktigare än allt annat. Mitt i klimatdebatten hade hon mage att säga: "det står över allt annat".

Två religiöst färgade erbjudanden från det stora partiet: Sysselsättning för dig, lille vän, och 40-timmars arbetsvecka är en naturlag.

Budskapet från sossarna är (DN-debatt idag): Vi måste skapa fler jobb - men budskapet borde vara: Fantastiskt, vi har datoriserat, robotiserat, effektiviserat så mycket att vi kan sänka arbetstiden och skapa mer fri tid för människor.

Uppdrag granskning glömde granska sig självt...

Så har då Uppdrag granskning, på SVT, upptäckt att köttproduktion (som det heter när man föder upp djur...) leder till utsläpp av växthusgaser. Bra!

Men det lustiga var att man inte med ett ord, i gårdagens program som jag just sett på webben, lyckades formulera kritik av ett tidigare program... Nämligen det beryktade programmet där man tog upp fifflet med köttfärs på ICA. Uppdrag granskning uppmuntrade faktiskt handlare att kasta fullt ätbart kött bara för att datummärkningen gått ut...

Jag kommenterade det på bloggen. Att kasta ett kilo fullt ätbart kött är som att låta bilen gå på tomgång, timme efter timme... Ett kilo köttfärs från nöt ger upphov till klimatgaser som motsvarar 13 kg koldioxid. Det är lika mycket som en bränslesnål bensinbil släpper ut på ungefär 13 mil. Att köttindustrin tänker gå till försvar, och försöka få bort frågan från dagordningen igen, visas väl bäst genom att man precis nu kontrakterat Tina som ambassadör...

Förresten gjorde en journalist från just SVT sig rolig på en presskonferens, under den tid jag var språkrör, när jag talade om köttskatt.

Det enda logiska är ju att varje koldioxidmolekyl, eller motsvarande koldioxidekvivalenter, beskattas exakt lika varifrån de än kommer. De skall betala sina egna kostnader. Jag brukar kalla det realekonomi. Som till skillnad från dagens falska marknadsekonomi är verklig marknadsekonomi, där man får betala fullt ut för de externa effekterna, det vill säga miljöpåverkan. (Att skydda låginkomsttagare gör man med skattesänkningar på arbete eller höjda bidrag - inte genom att det är billigt att skita ner.)

Gårdagens Uppdrag granskning kritiserade inte sig självt, men väl partierna. Köttätande tas inte upp i deras program för att minska klimathotet. Självfallet inte. Det är ju livsstilförändring, och sådan är man rädd att propagera för...

Inte ens i det mest klimatmedvetna partiet - Miljöpartiet de Gröna - lyckas man i sin klimatkampanj nämna vare sig konsumtion eller kött... Mona Sahlin intervjuades i programmet och tycktes inte ens känna till problematiken med kött. Det är lika kunskapslöst som att inte veta att det handlas med aktier på börsen.

Anders Wijkman hävdade i gårdagens program att "det är relativt ny kunskap" och att han därför inte drivit frågan i Klimatberedningen. Ny???? Vilket hyckleri! Som om man inte vetat att idisslande djur ger upphov till stora mängder metangas! Sanningen är förstås att han inte vågat driva frågan, hans parti (kd) hade väl flugit i taket.

Partier seglar gärna med i opinionsvindar, men det är sällan, ack så sällan, man själva driver opinion nuförtiden. Trots att just det skulle behövas - och vara vinnande.

Grön kontaktannons...

Ibland lyckas även politiker vara roliga. Den här annonsen fick jag på mejlen, skickad av en miljöpartist som sett den i något grönt debattfora.

Ganska kul. Byt ut "språkrör" mot "partiledare" så kan säkert åtskilliga genuina kristdemokrater, centerpartister, moderater och socialliberaler hålla med. Tidevarvet kännetecknas ju av att vi har två block: ett moderat socialdemokratiskt och ett socialdemokratiskt moderat som i grunden förordar samma utvecklingsväg. De är poler med samma utvecklingsmål.

Den sfär som den politiska debatten idag håller sig inom är så ohyggligt snäv. Ifrågasättande av konsumtionssamhället är bannlyst till och med i klimatdebatten, frågan huruvida vi lever för att arbeta eller arbetar för att leva är tabu. Debatten om människans roll i samhället, och om vad välfärd är, existerar inte längre. Politikerna från de båda blocken krafsar i ytskiktet på den lilla område där man förlagt debatten.

Jag påminner mig om hur Elin Wägner, mitt under andra världskriget - och trots att hon tidigare än de flesta i Sverige tagit avstånd från nazismen - skrev att de båda stridande parterna, trots att de representerade det onda respektive det goda, var poler med samma utvecklingsmål: härska över naturen, roffa åt sig så mycket som möjligt, få hjulen att snurra utan att våga analysera vad verkligt välstånd är. Det var modigt sagt då. Och så fruktansvärt sant.

I Agenda igår fick vi se Filippa Reinfeldt och Mona Sahlin debattera. Filippa Reinfeldt markerade hur lika de var, Sahlin försökte visa hur olika de var. Reinfeldt visade sig vara den bästa debattören rent debattekniskt och retoriskt. Fredrik Reinfeldt har en del att lära sig skulle jag våga påstå. Om det kan man ju tycka en del. Den rödgröna oppositionen, som ju vill ses som en enhet numera, får nog se upp den dag moderaterna gör en clinton och byter huvudrollsinnehavare. Som med större charm kan krafsa i ytskiktet i den lilla godkända politiska debattsfär där vi skall fås att tro att de stora vägvalen finns...

Det vill inte säga litet...

Mona Sahlin skriver på DN-debatt att Sverige aldrig tidigare haft en regering där det varit större skillnad mellan vad den säger och vad det faktiskt genomför.

Det vill inte säga litet.

Jag minns en regering som berättade att man skulle genomföra "det gröna folkhemmet". Jag minns en regering som absolut och heligt lovade att kärnkraften absolut skulle avvecklas till 2010.

Så det vill verkligen inte säga litet. Men Mona har säkert rätt.

För övrigt är ni som kan välkomna till Kristinehovs Malmgård, Kristinehovsgatan 2, på Söder i Stockholm. Kl 12.00 inleds ett seminarium på temat: Hur lägger vi överflödssamhället bakom oss.

Forskare sågar betyg i skolan - men politiker blundar

Tidningen Fokus tar i sitt senaste nummer upp betygsfrågan - och det absurda i att nästan alla partier plötsligt verkar överens om att betyg i skolan ger mer kunskap. Jan Björklund har drivit frågan så hårt att Sahlin har känt sig nödsakad att få sitt parti att också krama betyg.

I en effektiv artikel påvisar Fokus:

• Att betyg i praktiken sällan eller aldrig förbättrar studieresultaten.
• Att det i andra länder finns rejäla studier när det gäller nyttan av betyg.
• Att en av de mest ansedda betygsforskarna, Dylan Wiliam - rektor på Institute of Education vid University of London - pekat på större undersökningar som visar att betyg inte höjer resultaten - inte ens kombinationen av betyg och skriftliga omdömen höjde resultaten
  
• Att beteendevetenskapen visar att den yttre motivationsen, betygen, dödar den inre motivationen.
  

Fokus slutsats: "Det finns få eller inga bevis i forskningen för att tidigare betyg skulle ge den kunskapsskola som alla svenska politiker pratar om. Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar i forskningen här. Och Sahlin följer efter i jakt på opinionen. Och med ett miljöparti som reviderat sitt betygsmotstånd talar det mesta för att tidigare bertyg och fler nationella prov blir verklighet i skolorna".

(Det sistnämnda hade jag lite svårt att förstå, men Fokus lär mena att mp reviderat sin uppfattning så till vida att man kan tänka sig en kombination av betyg och skriftliga omdömen, vilket man kan få intryck av när man ser partiets pressmeddelande.

Men den alltid lika pålästa Johan Hellström skriver på sin blogg: Jag vet inte ifall jag håller med om att miljöpartiet håller på att överge sitt betygsmotstånd, det gick i alla fall att med tydlig majoritet på kongressen förra året få in i valmanifestet att vi vill ha ett alternativ till dagens betygssystem. För att markera hade den lokale miljöpartisten en debattartikel i BT om samma sak. Klokt.)

Dagens PS!

Se upp med kompensationstänkandet, som SNF och annat miljöfolk (jag också) bidragit till att legitimera. Nu ska regeringen klimatkompensera sina resor, men målet är tydligt: fortsätt lev som vanligt, pröjsa bara lite kompensationspengar så löser det sig. Vi som ville väl var naiva, vår naivitet kommer att missbrukas. Tycker mig känna igen detta mönster...

KGB har rätt - till drygt hälften...

KGB gick i kvällens Rakt På Sak till verbalt angrepp på alla oss som tyckte att debatten (Agenda i söndags) mellan Sahlin och Reinfeldt var tråkig. Det gjorde han rätt i.

Han menade att debatten var mer av samtal än sluggning, och att väljare och tyckare borde vara tacksamma för det. Istället för att gnälla.

Själv somnade jag under debatten, vilket jag skrivit om. Men inte för att de två partiledarna var lågmälda och mer samtalande än vad som är brukligt. Utan för att debatten var tråkig. En lågmäld, samtalande diskussion är alls inte detsamma som något tråkigt.

Det jag reagerade på var att (den kvart jag såg) kändes som samma sak som jag hört tio gånger förut av politiker som saknar visioner om ett samhälle som bryter mot den norm som leder till allt djupare konsumism, vulgärkonsumtion och avsaknad av högre värden än de som kan mätas i pengar.

En debatt som inte ens i en mellanvalsperiod rymmer tankar om hur vi använder vår utmätta tid känns ganska meningslös. Skall vi leva våra liv i egenskap som ekonomiska varelser eller skall vi utveckla ett samhälle där vi som sociala, biologiska och kulturella varelser kan växa?

Den politiska debatten måste fördjupas. Den bör handla om våra liv. Så länge den inte gör det avser jag att med gott samvete somna. Särskilt när vi nu faktiskt fått två partiledare, för de två största partierna, som visat att de kan föra en samtalande debatt: då, och just då, kan man rimligen kräva att de skall gå utanför de gamla invanda, trånga, slagdängorna om än i avmätt form. Det goda samtalet kan föras så att man känner att parterna brinner för något, känner lust och har en dröm som kan spränga vardagens bojor. Vilket man inte kan säga om Sahlin och Reinfeldt. De verkar trötta redan innan de börjat.

Hur som helst: KGB har rätt när han kritiserar tyckare som klagar på att de två inte beter sig som käbblande politiker. Dessutom slår han Adaktusson som försöker samla tittare till reklaminslagen med hästlängder.

Sorry, Mona och Fredrik, jag somnade efter en dryg kvart...

Borde väl kommentera den så kallade duellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i gårdagens Agenda. Men, sorry, det går inte. Jag somnade efter en dryg kvart, och när jag vaknade hade något zappat över till Sopranos, där Tonys son just gjort ett självmordsförsök.

Det gjorde Mona och Fredrik på politiken också.

Vad gör jag nu? Tja, tar till den enkla metoden för att komma ur denna knipa. Citerar mig själv. Från (den alltid lika välskrivna, välredigerade, läsvärda och ofta överraskande) tidningen Fokus hemsida, där man ställt frågor till några udda figurer med olika politiska värderingar om vad man anser om regeringens första år. Här är mina svar - se upp så ni inte somnar...

Birger Schlaug, bloggare, Elvis-tolkare och före detta miljöpartistiskt språkrör.

…den största överraskningen?

Synen på försvaret – häftigt att Reinfeldt argumenterar likt en god miljöpartist. Han får mycket skäll för det, jag vet vad det innebär att få skäll av försvarsfundisar. Så välkommen i gänget, Fredrik!

…helt enligt förväntan?

Endast totalt politiskt ointresserade samt blinda och döva socialister kan vara upprörda över att regeringen gör det man sagt när det gäller A-kassa etc. Demokratin kräver att man åtminstone någon gång slår över från Timell, Big Brother och Parlamentet till Rapport…

…det bästa beslutet?

Att kristdemokraternas etik- och moralsyn slogs tillbaka när det gäller bensinskatten. Att inte höja skatten på bensin ytterligare hade gett totalt fel signal för dem som står i begrepp att köpa ny bil.

…det sämsta beslutet?

Jag är faktiskt riktigt upprörd och ärligt ledsen över att man satt allt strålkastarljus på klimatfrågan, och i skuggorna bakom ljuskäglan mifflar med andra miljöfrågor, nedskärningarna när det gäller biologisk mångfald är väldigt, väldigt illa, man slår sönder många års goda trend.

Moderata glin säger nej till EMU - och minnen från tiden då MUF var radikala i miljöfrågor...

Så bra. Då har Renfeldt fått in en katt bland hermelinerna. MUF säger nej till svenskt medlemskap i EMU. Undrar hur Vänstern och De Gröna tar det. Är man glada för stödet från höger? Eller är man sura över att motståndet mot EMU blir besmittat av ungmoderata baciller? Riksdagsledamot Max Andersson är i alla fall glad, tycks det.

Ungmoderaternas politik har alltid varit spännande att följa. Efter det att vänstern i Sverige sprungit omkring ett tag med Maos Lilla Röda, på sextiotalets slut, så gav unghögern ut Högerns Lilla Blå - oövervinnerliga tankar i urval.

Några av dessa oövervinnerliga tankar var följande:

Ibland önskar jag att 1960-talets politiker en gång kommer att ställas inför historiens domstol och dömas för sina brott mot mänskligheten. Medan vattnet förgiftades, luften förpestades, kulturlandskapet förbrukades, kulturmiljöer utplånades och människor stressades sönder, satt landets politiker och diskuterade det kommunala sambandet. (Birger Hagman i Gimo, oktober 1968).

Det måste få kosta pengar att skapa en god livsmiljö. Det måste få kosta något att t ex bevara ett befolkat Norrland genom en aktiv lokaliseringspolitik. Vi måste vara försiktiga med att tala om vad "effektiviteten" kräver i alla sammanhang. Effektivitet är inget självändamål. (Anders Björck i Skellefteå, februari 1968).

Det är väl värt att minnas att konservatismen är den av de gamla ideologierna som överhuvudtaget hade miljön på dagordningen under 60-talet. Socialister såg bolmande skorstenar, bebyggda grönområden och långa bilköer som mått på sin framgång. Denna del av historien bör man ha med sig när man som grön poltiker försöker bedöma det pinsamma faktum att Reinfeldt låter mindre oengagerad i miljörågor än Sahlin och Ohly.

Politik är flosklernas konst...

Mona Sahlin berättade i Sommar om sin sorg över Anna Lindh, men att hon mitt i sorgen gladdes åt att Lindh ligger begravd bredvid Cornelis Vreeswijk ”och kanske för roliga samtal med honom”.

Ett något märklig föreställning hos en eventuell blivande statsminister, en föreställning som får snart sagt varje sekt att verka sansad och genomtänkt. Det låter nästan lite amerikanskt, som ett citat från någon av alla blivande presidentkandidater som av överlevnadsskäl måste blanda in Gud i sin kampanj. Och om man bombar människor sönder och samman i något avlägset land så gör man det alltid med Guds hjälp.

Undrar vad Humanisterna - den förening som har antireligion som sin religion - säger om Monas funderingar...

Politik är det omöjligas konst. Men också flosklernas konst. En kombination av detta lyckades folkpartiet prestera under helgen då man genomförde ett seminarie på sitt Ostkustmöte. Seminariet leddes av partisekreterare Erik Ullenhag och hette "Folkrörelsen folkpartiet lever!"

Folkrörelse? Är det inte dags för språktest för folkpartister?

Bildvalet kan tyckas märkligt, men vill tydliggöra begreppet "pingviner spekulerar". Var och en kan tolka det som man vill, kanske tillhör bloggaren efter denna insats pingvinskaran.

Lögnmaskin till JAS-Gripens försvar?

I dagens SvD finns en intervju med Saabs nya kommunikationsdirektör med uppgift att hantera nya kriser för JAS-Gripen.

På frågan hur hon hanterar en ny JAS-kris blir svaret: "Generellt är det viktigt att alltid bestämma sig för vad som är företagets budskap och ståndpunkt och hur man ska hantera den mot alla målgrupper."

Gammal god mediestrategi... Bestämmer sig företaget för att alltid förneka mutor så är det detta som gäller. Sanningen underställs det taktiskt motiverade. Egentligen skulle det bara behövas en hårddisk programmerad att kommunicera bästa möjliga lögn.

Adam Smith, nationalekonomins liberale fader, menade att marknadsekonomin bara fungerar under två förutsättningar: att man inte vill skämmas inför Gud och att man inte vill skämmas inför sin granne. Gud är det inte mycket bevänt med nuförtiden, och grannen spelar ingen roll i en globalsierad ekonomi. Fördelen med en hårddisk är att den inte heller bryr sig om grannar. Kommunikationsdirektörer får bra betalt för risken att behöva skämmas.

Problematiskt blir det när kommunikationsdirektören för SAAB nu också ska sitta i styrelsen och vara delaktig i lögnernas och bortförklaringarnas beredning. Förmodligen har hon - kommunikationsansvariga för tveksamma företeelser är allt oftare kvinnor, som förutom sin kompetens har fördelen att uppfattas som mjukare och ärligare än män i en skandalsituation - ett avtal med hyggligt avgångsvederlag om de lögner som skall presteras skulle avlsöjas alltför bordust av någon grävande murvel.

Får man ljuga? Svaret är komplicerat och så här skrev jag om det i boken Svarta Oliver och Gröna drömmar:

"Politiker är ibland tvingade att ljuga. Den politiker som inte förnekar en förestående devalvering kan kosta sitt land mycket. Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken. Göran Persson ljög om sina avsikter att bli statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering. Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti - det kan han ju aldrig ha trott. Jag ljög om stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst. Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick välbetalda EU-jobb.

Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Bilbranchen genomförde en mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men Bilbranchen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam...

Den lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna. Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år!

- Jamenherregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...

Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.

Journalister ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Lederskribenter ljuger för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka debattörer till studion. Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt. Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt. Ännu en lögnparadox hittar vi när Platon säger att Sokrates har rätt och Sokrates hävdar att Platon ljuger."

Saab:s nya kommunikationsdirektör då? Jo, hon konstaterar:

- Saab har varit duktiga på att öka sin internationella verksamhet, vilket ställer höga krav på bra kommunikation.

Och, när det gäller försäljning av Jas-Gripen, även höga nivåer på mutorna. F´låt, jag menar förstås provisionerna...

Lyssnade på Sahlin - och kom på mig själv att längta efter Persson...

Mona Sahlin på Almedalens scen. Pratar som en riktig socialdemokrat. En sådan som fanns innan miljöfrågorna dök upp i deras vokabulär. Det tog nästan 40 minuter innan hon nämnde ordet miljö.

Det enda som kan tyckas vara mer uppseendeväckande än detta är att en kristdemokrat - vars parti är det enda i världen som vill sänka priset på bensin trots alla insikter om klimathotet - på SvD:s debattsida ojar sig över att hon inte tog miljön på allvar...

Hur som helst: Aldrig trodde jag att jag skulle stå i Almedalen och längta efter Göran Persson! Trots allt.

Succé för Reinfeldt - ta hans miljöprat på allvar!

Fredrik Reinfeldt uppfattas som näst bästa partiledare/rör när det gäller klimatfrågan. Det visar en opinionsmätning som Fokus gjort.

En häpnadsväckande resa från bottenläge till nivåer där han jagar Maria Wetterstrand i hasorna. En resa som gått via Kalifornien och möte med Arnold Schwarzenegger.

Fokus har låtit fråga drygt 1000 personer vem man har störst förtroende för i klimatfrågan. Maria Wetterstrand vann, förstås, med 16 procent. Lägger man till Peter Erikssons 4 procent så får De grönas båda rör tillsammans 20 procent av väljarna. En oroande låg siffra med tanke på att mp brukar ha förtroendesiffror på minst 50 procent när det gäller miljöfrågor. Oroande och orättvis.

Fredrik Reinfeldts PR-offensiv i klimatfrågan har ställt till det: Dels har han själv ryckt åt sig 11 procent trots moderaternas genuint dåliga miljöpolitik, dels har han agerat så att 50 procent av de tillfrågade, förmodligen många sossar och sådana som tidigare ansett att mp varit överlägset bäst i miljöfrågor, nu uppger sig vara osäkra.

För Maud Olofsson måtte läget kännas minst sagt tragiskt: hon är omsprungen av en moderat med två procentenheter i miljöfågor...

Moderaterna har således lyckats med något ganska enastående. Strategiskt har man, förutom Arnold-pratet, lanserat en webbsida om klimat, lanserat en logga med grön bakgrund, låtit sin partiledare – för första gången i historien! - såväl berömma miljöpartiet för dess insatser (inträffade under vårens sista partiledardebatt) som vädra idén om högre miljökatter…

I sak har moderaterna inte förflyttat sig en tum, men verbalt är det ett nytt parti. Man har alltså konsekvent satsat på det legitimerande miljösystemet, men ännu så länge inte ett dyft på det operativa. För att tala näringslivsspråk.

Överraskad? Inte alls. Jag tror att Reinfeldt faktiskt menar allvar med sitt verbala engagemang. Om så är fallet tillhör partimedlemmar och riksdagsgrupp de som måste bekämpas. Liknande problem hade Göran Persson: hans värsta motståndare i miljöfrågor var inte mp utan de egna statsråden och den egna riksdagsgruppen. Kom ihåg att traditionellt var det de konservativa - inte socialisterna - som värnade natur och miljö. Och Reinfeldt har rötter i detta goda konservativa arv. Mycket de närmaste åren hänger på Reinfeldt - inte minst inom EU. För gröna gäller det att uppmuntra och utmana honom, inte slå honom i skallen av slentrian. Även blåbär kan göra sig i det gröna. Det som behövs nu är, för att citera en stor rockpoet: A little less conversation, and a little more action, please... :-)

Sahlin då? Hon landar på ynka sju procent när det gäller förtroendet i klimatfrågan, slagen av en moderat. Allt det som Persson investerat i sitt projekt Grönt Folkhem verkar uppätet.

För Sahlin är heltid en religiös tes

För Sahlin är 40-timmars arbetsvecka viktigare än allting annat. Eller som hon säger: "Det står över allt annat".

Uttalandet är minst sagt alarmerande. Klimatfrågan reduceras i ett enda slag till en struntfråga.

Hade Reinfeldt hävt ur sig något liknande - t ex "Småföretagares rätt till 5 veckors semester står över allt annat" - så hade De grönas språkrör kastat sig över honom och med rätta anklagat honom för miljösvek, att inte begripa ett uns av klimatproblemet. Men Sahlin går fri.

Visst är det konstigt att Sahlin kan uttala vad sjutton som helst utan att det tilltänkta samverkanspartiet säger ett knyst. Jag är trött på Blockpartiet de Gröna. Räta på era ryggar, gröna vänner!

Sahlin tycks vara infekterad av lönearbetets lov. Drabbad av LO, vars makt är kopplad till att människor ser sig som lönearbetare snarare än som människor av kött och blod. Drabbad av Luther - eller snarare Calvin... "Rätten för kvinnor att gå upp till heltid, det står över allt annat för mig", förklarade hon utanför mötessalen på Kommunals kongress häromdagen.

Det är minst lika viktigt att människor - kvinnor och män - ges rätt till deltid. Livet är nämligen större än lönearbete. Och människan är större än att vara producent och konsument. För Sahlin och LO är lönearbetet i form av 40 timmars arbetsvecka en religiös tes. Jag är så fruktansvärt trött på det. Nu väntas s-kvinnorna släppa kravet på sänkt arbetstid - jakten på ekonomisk tillväxt ter sig alltmer absurd!

Har inte Sahlin fattat att vi procuderar och konsumerar på tok för mycket redan nu? Har hon inte fattat att vi har automatiserat, datoriserat, robotiserat, effektiviserat och rationaliserat de sista 30 åren - och att allt detta en gång påbörjades med motivet att vi skulle få mer fri tid...? Vilket väl också det borde få De grönas ledning att reagera, men lönearbetets lov kommer förstås från fel håll... Ni vet det där med Blockpartiet de Gröna...

Sahlins krav bäddar för Sverigedemokraterna.

I går krävde Mona Sahlin att mp och v måste släppa kravet på att Sverige skall lämna EU. Annars kan det inte bli något fortsatt, intimare, samarbete.

Det är ett ytterst märklig, för att inte säga dumdristigt, krav Sahlin nu framför.

Skulle mp och v lämna sitt utträdeskrav skulle de lämna fältet fritt för Sverigedemokraterna att som ensamt parti inta denna hållning. Snacka om att ge Åkesson och Co en extra, alldeles egen, valfråga!

Dessutom: I sak innebär det formella, men i allra högsta grad vilande, utträdeskravet inte ett dyft för det konkreta dagliga rödgröna samarbetet.

Idag önskar dessutom SvD:s ledarsida att Mona Sahlin skall lycka i sitt uppsåt.

Sahlin och SvD i skön förening bäddar för Sverigedemokraterna. Hur tänker dom? Alls?

Så trist, Maria....

Kommer hem från en tur med kajaken. Ser att Maria Wetterstrand, som jag håller för den redigaste politikern i Sverige, berättar i DN att hon tackat nej till att debattera med Sverigedemokraterna i TV8.

- Jag hade ingen lust att ägna en söndagseftermiddag åt att ägna dem uppmärksamhet.

Jag minns när de gamla partierna sa exakt samma sak på åttiotalet. Då ville man inte slösa tid med att diskutera med miljöpartiet.

Tänk vad tiden går. Och värderingarna förskjuts...

Jag tror inte att det handlar om att ägna en söndagseftermiddag åt sverigedemokraterna, jag tror att det handlar om att ägna en söndagseftermiddag åt demokratin och människors rätt till information.

Det är bättre att ta debatten nu, mer än tre år före nästa val, än i en valrörelse då slagord och retorik kan förblinda de flesta.

Det var genom överrumpling som Ny demokrati tog sig in i riksdagen, när folk fick känna dem bättre åkte de ur. Lär av detta! Det är nu, inte om tre år, man hinner genomlysa sd på ett seriöst sätt.

Maria Wetterstrand är en av dem som med absolut trovärdighet skulle kunna göra detta - hon har för vana att debattera kompetent, sakligt och engagerat utan de svagheter som Mona Sahlin tyvärr visade upp i sin debatt med Åkesson.

Luktar det illa ska man reagera i tid.

Agneta skall stoppa Karin Jansson från att bli miljöpartiets nya partisekreterare

Valberedningen i miljöpartiet har lagt sitt - och partiledningens får man förmoda - förslag till ny partisekreterare. Det blev som väntat Agneta Börjesson, som redan är en del av den inre kretsen i partiet. Hon var samordnare för de grönas folk i regeringskansliet.

Hennes första uppdrag blir att förhindra att den oppositionella Karin Jansson blir vald på kongressen i maj. Karin Jansson har varit snubblande nära att vid tidigare kongresser slå ut nuvarnade partisekreterare Håkan Wåhlstedt. Wåhlstedt går frivilligt, men risken att bli utslagen skulle vara ganska stor.

Karin Jansson har ifrågasatt det intima samarbetet med socialdemokraterna och kritiserat partiledningens jakt på statsrådsposter. Skulle hon väljas till partisekreterare skulle det innebära att partiledningen får en ordentlig politisk smäll på fingrarna.

Blir Agneta Börjesson däremot vald innebär det att partiledningen stärker sitt grepp över partiet - man har redan tidigare, i tysthet, sparkat kanslichefen Mikael Nyberg för att istället tillsätta sin egen man, också han hämtat från regeringskansliet: Pär Ängqvist. Man har också beslutat att man vill lägga ner rikskansliet i Lund, som alltid varit ett mer ideologiskt kansli, för att centralisera till Stockholm och därmed till dagspolitikens centrum. Man vill öka "effektiviteten".

Partiledningens strategi är uppenbart att se till att miljöpartister med starkt känsla för - och erfarenhet av - regeringssamverkan besätter centrala poster för att på det sättet underlätta en regeringsbildning efter nästa val. Några snubbeltrådar vill man inte ha. Kritikerna av anpassningen ges än mindre utrymme. Man hoppas att "effektiviteten" skall öka. Vad nu det kan innebära för att hålla ihop ett parti som rymmer såväl starka systemkritiker som dem som vill anpassa sig till vad de anser vara "realistiskt" för att ingå i en regering ledd av Mona Sahlin. Hur som: strategin är tydlig och viljan uttalad.