CityMail har lösningar på både miljö och jobb...

Ser i bladet att Peter Eriksson kräver att s och mp blir överens om jobb och klimat. Det kan ju låta förnuftigt om man skall bilda regering.

En lysande lösning kommer från näringslivet. I detta fall från CityMail. Ett verkligt ljus i mörkret... Mer jobb till Sahlin, klimatinsatser för Eriksson.

I en broschyr, som ramlat ner i vår lantliga brevlåda, berättar VD:n för detta företag att man, genom att nu börja dela ut lite av den post som Posten redan delar ut, skapar 116 nya jobb i västra Mälardalen.

Men man skapar inte bara nya jobb på detta konstruktiva sätt. Man berättar att man gör en insats för miljön och klimatet också: Man delar bara ut posten var tredje dag! "Så undviker vi onödiga, halvtomma postrundor... Visst låter det ganska vettigt?"

Idén att låta Posten fortsätta att köra ut all post när man ändå kör är naturligtvis omodern, det stimulerar ju tillväxten om fler kör omkring med brev.

I broschyren, med det glada budskapet, berättar CityMail om sina ambitioner: En ung glad brevbärare - eller Cityman, som de heter i CityMail - uppmanas att "berätta om en minnesvärd arbetsdag". Svar: Det är när han "hittat mottagarna till alla försändelser som jag haft med mig".

Herreminje, det är minnesvärt att lyckas hitta brevlådorna! Och miljöbra att köra ut post till lådor som ändå Posten besökar varje dag. Och jobbskapande att anställa folk som gör det andra redan gör. Det är det som kallas att "skapa sysselsättning" och "sätta folk i arbete". Leve tillväxten!

Ska rätt vara rätt, och det ska det ju ibland, så har CityMail numera bytt namn till Bring Citymail Sweden AB.

Hänt i veckan i landet utan vinter

I landet utan vinter har vårblommorna dykt upp. Och 59 procent av sossarna vill se en s-mp-regering, låter DN meddela. Apropå hiskeliga budskap så möttes jag i veckan vid besök på ortens vårdcentral av den glada frågeställningen: Vad händer efter döden?

Det var Jehovas Vittne som hade lagt ut broschyrer. Upplyftande. Hann aldrig ta reda på svaret. Vill inte heller ha reda på svaret varför 59 procent av sossarna älskar miljöpartiet...

Bildvalet föreställer våren och kan väl inte kränka någon hoppas jag. Det är ju populärt att känna sig kränkt för allt mellan himmel och jord. Det är inte någon bild på profeten vi ser, vill jag påpeka i all stillsamhet. Kränkt kan man däremot bli av politik, här några exempel på veckans utspel som säkert kan kränka någon...

Nya blåa missar
Fredrik Reinfeldt har gjort allt för att framstå som trovärdig i klimatpolitiken och moderaterna har gjort och sagt saker som varit totalt omöjligt för mindre än ett år sedan - inte minst vad gäller den gröna skatteväxlingens principer, vikten av högre bensinskatt och att "gå före i miljöpolitiken". Allt han byggt upp raserar han på mindre än en minut när han sågar klimatberedningen för att ha gått för långt, trots att moderaten i utredningen ställt sig bakom majoritetens förslag. Så ohyggligt klumpigt!

Den lilla tavlan som stackars Reinfeldt gjorde i sitt uttalande om utnämningen av Odenberg spär på. Fredrik, akta dig för Alterå på näringsdepartementet. Han var med i centerns ungdomsförbund när de fortfarande var Åsa-Nissemarxister. Så likt en god kommunist lät han den externa konsulten välja mellan Odenberg och Odenberg. Två av tre utnämningar har förresten skötts utan annonsering, vilket jag tycker är helt okej av den enkla anledningen att få kompetenta människor som sitter på ett bra jobb vill låta det bli offentligt att de söker fina jobbet i staten. Dessutom: skulle de inte få jobbet är det knappast att se som en merit inför framtiden... Borgarnas löfte om offentlig annonsering av fina jobben är, hur bra det än låter vid köksbordet, ett bra sätt att få mindre kompetenta människor på posterna.

Mitt förtroende för professor Olof Ruin är begränsat, men han har idag låtit publicera likartad uppfattning. Jag vidhåller in uppfattning trots detta.

Röd insikt, för omväxlings skull..
Lars Ohly vägrar ingå i ett alliansliknande samarbete med s och mp inför valet. Han anför att detta skulle medföra ytterligare steg mot ett tvåpartisystem i Sverige. Han har helt rätt i denna analys. Den utveckling vi ser mot två totalt cementerade block innebär ideologiernas förtvinande, vilket demokratin och tankefriheten skadas av.

Självfallet behövs ett grönt parti som vågar stå djupare gröna värden när det gäller synen på människan, arbetet, friheten och miljöns djupare innebörd för vår varande.

Självfallet behövs ett konservativt parti som står fäör de värden kristdemokraterna en gång stod för.

Självfallet behövs ett socialliberalt parti av den art som Bengt Westerberg företrädde. Den politiska debatt vi ser idag ryms inom en oerhört begränsad tankesfär, en sfär vars brist på bredd närmar sig den inskränkthet som kännetecknade gamla öststatsländer, om än med andra förtecken.

"Effektivare" grönt beslutsfattande
Miljöpartiet har infört en effektiv beslutsordning där partiprogram har en underordnad betydelse. Således meddelades i veckan att partiet numera är positivt till traditionella betyg i avgångsklasserna. I Ekot sa Peter Eriksson följande:

– Det är för att vi behöver ändock ett urvalssystem för att komma vidare till gymnasiet och för att komma vidare till universitetet. Det är då en bakgrund till att vi i de årskurserna är beredda att ändra vår linje för att kunna medverka i någon form av uppgörelse som bygger på en kunskapsbaserad skolpolitik.

I partiprogrammet sågas idén med betyg som just urvalsinstrument. Man kan undra vad som hänt i sakfrågan - annat än att det gäller att lägga tillrätta inför en regeringsbildning efter valet, att anpassa sig till den blockpolitik som man bakom kulisserna inser kommer att leda fram till ett tvåpartisystem om den utvecklas genom anpassning till varandra inom varje block. Men behöver man ändra sin argumentation för det? Räcker det inte med att säga att man var villig att kompromissa?

Samma märkliga agerande hade partiet när man plötsligt fick det till en "grön framgång" att Sverige ingår i EU:s militära stridsgrupper - istället för att säga att det var en kompromiss som medförde att man fick ökat inflytande över andra delar av försvarspolitiken. Det är inte fel att kompromissa. Däremot är det fel att plötsligt påstå något som går tvärtemot vad man sagt tidigare.

Mer om forskning om betyg finns här.

Gröna framgångar i klimatberedningen
Visserligen kom man inte överens i klimatberedningen, men alla var plötsligt överens om att man nu hunnit ifatt det mer än tjugo år gamla miljöpartikravet att avdrag för arbetsresor skall bygga på avståndet från hem till jobb - sedan må man köra sin bil, samåka med grannen, ta bussen, cykla eller krypa. Ett enklare sätt att förändra arbetsresandet finns faktiskt inte. Nejsägarna har vaknat till liv!

Ursäkta denna långa drapa så här i all hast på lördagsmorgon. God helg!

Mp tonar ner kritiken av kärnkraften - sätter sig på det sluttande planet för att inte provocera?

Det gröna teet kallnade idag. Frukosten blev stående. Jag hör Peter Erikssons röst i radion. Och får höra att kärnkraft "inte kan ligga först" på en lista över åtgärder mot klimathotet. Att kärnkraft är "begränsat bra". Men "visst kan det vara en dellösning". Så hade det inte låtit för några år sedan.

Huvudargumenten mot kärnkraft, som Peter återkommer till flera gånger, är två: det tar för lång tid att bygga ut kärnkraften och det är dyrt. Inte ett ord om uranbrytning, avfallsproblem eller olycksrisker. Jag tror inte ens Mona Sahlin hade valt att argumentera på detta sätt.

Detta kan inte tolkas som annat än att De gröna är på väg att försiktigt flytta positionerna i motståndet mot kärnkraften. Till och med frågan om kärnkraftverk som mål för terrorangrepp spelades ner - de problem mp:s språkrör såg var, förutom att det tar tid att bygga kärnkraft och att det är dyrt, utbyggnad i "instabila länder", som Pakistan, Iran etc.

Under hela samtalet nämnde Peter Eriksson inte en enda gång att konsumtionssamhället nått vägs ände, att vi måste byta livstil, att det är dags att fråga oss: vad gör vi när konsumtionssamhällets era är över?

Det Peter ger uttryck för är en tydlig grön positionsförändring även i en sådan grundbult som synen på kärnkraft. Tidigare var det synen på svensk medverkan i EU:s stridsgrupper som plötsligt blev en grön hjärtefråga, från att tidigare ha varit otänkbart. Kanske uppfattas det absoluta motståndet mot kärnkraft som omodernt, kanske har man beställt opinionsmätningar, kanske är strategin den att förflytta sig så mycket som möjligt mot en mittposition i tron att "gröna väljare" ändå inte har något annat parti att rösta på. Jag utesluter naturligtvis inte att partiledningen helt ärligt ändrat uppfattning.

Jag tror att man gör ett gigantiskt misstag som nu, mitt under klimatdebattens senaste rapporter, undandrar sig uppdraget att ifrågasätta konsumtionssamhället. Ett lika stort misstag som att låta miljöministrarna ha huvudansvaret för klimatfrågan. Det är en fråga för statsministrar och finansministrar eftersom det är på den nivån samhället måste styras.

Hur hade mp svarat tidigare på frågan om klimat-kärnkraft? Skulle tro att man skulle svarat ungefär som Greenpeace gör: "Kärnkraft är förenat med enorma problem - utsläpp från uranbrytning, risk för utsläpp vid olyckor och terrorangrepp, samt livsfarligt avfall vi inte vet hur vi ska hantera."

Tröja utan slag skall krossa mp...

Så har då Reinfeldt i kampen för att lansera partiet som det "nya miljöpartiet" tagit på sig en grön tröja. Det ser liksom alldagligt ut, mjukt och fint. Återkopplar till miljöpartisternas gamla koftor... Aftonbladets Lena Melin menar att Reinfeldt är ute på ny stöldturné och försöker sno miljöfrågorna.

Som upplysning till Fredrik Reinfeldt kan jag upplysa om att jag aldrig hade gröna koftor, utan mest röda eller blåa. Det hade blivit för mycket med både plagg och färg som ideologisk symbol. Fredrik rekomenderas, enligt samma tvivalaktiga strategi, således att ha antingen gröna eller röda koftor.

För övrigt var jag på en miljökonferans igår. En bank var arrangör. Johan Norberg - den siste nyliberalen - talade om vikten av tillväxt och att allt blir bättre bara vi blir rikare. Han påstod, med glad charm och till åhörarnas muntra tillfredsställelse, att till och med De grönas språkrör Peter Eriksson pläderat för att vi genom att konkurrera och exportera kan bli rikare och få mer tillväxt. Johan ansåg att detta var ett tecken på hur tilltäxtekonomi vunnit över miljörörelsen. Innan Johans framträdande hade miljö- ochj klimatkonferensen bjudit på en lasershow med pyrotekniska fyrverkerikaskader. Per Holmgren - ni vet meteorologen från teve - hade dessförinnan hållt ett lysande klimatföredrag. Han tvingades dock berättaa för åhörarna att det var lite svårt att få rösten att fungera på grund av den rök, à la gammalt disko, som puffades ut bakom talarna för att ge en häftigare konferensstämning. Det talads en del om "grön kapitalism". Intressant konferans.

Om att avgå i tid - och otid.

Jag förvånas över att partiledare inte begriper att de bör avgå innan de blir utkastade och förnedrade. Eller gör alltför mycket snedsparkar.

Torbjörn Fälldin, Olof Johansson, Bo Lundgren, Lars Leijonborg... Alla blev de utkastade. Göran Persson blev inte utkastad men fick höra en ljup suck av lättnad från partiet när han lämnade in.

Jag förstår inte hur man tänker när man försätter sig i denna kränkande situation. Att Mikael Odenberg avgår är däremot förståeligt, tror man inte på kärnan i det man måste administrera skall man förstås avgå. Inget konstigt med det. Allt annat vore uselt politiskt ledarskap.

Men de andra då, partiledarna som vägrar avgå i tid? Antingen kanske man ser sig själv som oersättlig, som vore det ens personliga företag man drev, eller också har man så dålig koll på partiet att man inte känner stämningarna. Man kanske omger sig med ja-sägare istället för att aktivt söka upp kritiker och känna efter i myllan.

Hur är de funtande, de där som inte fattar att de skall avgå i tid då? Leijonborg och pojkarna. De verkar ha svårt att fungera ens ihop med sig själva.

Jag satt sammanlagt elva år (1985-88 samt 1992-2000) som rör och hade avgått ögonblickligen om jag känt att det fanns strömningar i partiet som ville att jag skulle avgå. Jag är nämligen en extremt tjurig jävel. Passar det inte, så drar jag...

Jag tänkte avgå 1996, med flaggan i topp efter en jäkligt bra valrörelse aderton månader tidigare - en valrörelse som lyfte in partiet i riksdagen igen från ett ganska hopplöst utgångsäge. Tyvärr blev jag övertalad att stanna även över nästkommande val. Vilket var dumt. Oerhört dumt. Man skall aldrig låta sig övetalas om sådant man vet är fel. Valrörelsen blev oinspirerad. Hemsk, om jag nu ska vara ärlig så här långt efteråt. Man hade t ex oändligt svårt att bestämma vilken som skulle ta slutdebatterna. Man ville att det skulle vara jag, men gav mig ständigt dåligt samvete för att jag var man och inte kvinna.

Vi överlevde valet med en suck. Och själv tyckte jag alltihop var tråkigt, tjafsigt och tröttsamt. Saknas lusten så brister förmågan. Dessutom är det jobbigt när man inte har hög potens på självförtroendet utan är djupt medveten om att man inte räcker till. Men medianerna tyckte nog att jag var ganska duglig, trots allt. Vi påbörjade ju samarbetet med sossarna, och journalister häckade i tid och otid på vårt kansli, men allt oftare hamnade jag i minoritet i riksdagsgruppen - tyckte dom var fånigt intresserade av att flytta kommatecken snarare än att flytta berg.

Inför eftervalskongressen 1999 sa riksdagsledamoten Matz Hammarström till mig att han tänkte ställa upp som motkandidat, men "utan att vilja vinna och dessutom utan chans att vinna, men för att visa att jag är intresserad av att ta över nästa år när du sagt att du slutar oavsett övertalningsförsök".

"Jamen, va bra, då lägger jag av på studs", sa jag. Då kovände Matz. Vilket var synd.

Och Matz, då? Jo, han blev rör när jag avgick våren 2000. Han satt ett drygt år, avgick lika frivilligt som plötsligt ett halvår före valet. Att bo i Lund, vara engagerad småbarnspappa och samtidigt vara riksdagsledamot och språkrör i Stockholm är ett omöjligt projekt. Flyga fram och tillbaka var ju inte heller så lätt, med tanke på att medierna skulle utmåla honom som miljöskurk om han flög hem till sina barn till som tätt.

Peter Eriksson tog över som manligt rör. Det är mer legitimt att flyga till Norrland.

Maria och Peter blev naturligtvis inte utkastade på årets kongress. De sitter säkert, driver partiet åt det håll de anser rätt, gör det skickligt och verkar inriktade på valet 2010 också. Så sa Peter i alla fall i sitt tacktal på senaste kongressen. Det handlade, när han gjorde sitt uttalande, om 1300 dagar. Det kan man kalla långsiktighet. Vilar väl på självförtroende, antar jag. Jag undrar hur det känns att ha sådant, i rollen som rör.

Leijonborg tycks i alla fall haft för mycket, insåg inte att han gjort sitt för bra länge sedan. Förstår inte hur de där som sitter för längre är funtade. Faktiskt inte. Genetisk betingat? Eller någon annan störning?

Och folkpartiets nya ordförande då, reservaren? Han verkar vara en sådan som kommer att sitta för länge.

Geléhallon, gamlingar, olja, psyksjuka, småungar och modekläder - skit samma vilket...

Den privata verksamheten i Sverige inom vård och omsorg går snabbt mot koncentration. Och domineras helt av ett fåtal stora företag.

Vårdföretaget Carema ägs numera av det globala riskkapitalbolaget 3i - som investerat i allt från oljeindustri till sjukvård.

Attendo Care köptes för en tid sedan upp av riskapitalbolaget Bridgepoint, som nu sålt det vidare med vinst till Industri Kapital. Capito ägs av Apax Partner som sysslar med allt som kan generera mesta möjliga avkastning: godis, modekläder, vård, trädgårdsfontäner... Wallebergssfärens EQT , som investerat i allt från pappersindustri till caféverksamhet, äger när detta skrivs vårdbolaget Alertis...

Vårdföretagen säljs och köps som vilka bolag som helst. Omsorgen och vården behandlas som vilken annan vara som helst. Några sociala drivkrafter finns inte.

I andra länder är det vanligt att företagens vinster återinvesteras i verksamheten, att vinsten underordnas andra värden. Men inte i Sverige. Precis som när det gäller avregleringar ligger Sverige i något som kan beskrivas som fundamentalistisk framkant, närmast stupet...

Inger Schörling och Ola Johansson, ordförande resp huvudsekreterare i Delegationen för mångfrald inom vården, påpekar detta på Brännpunkt i SvD. Man kräver att det sociala syftet alltid måste ges företräde framför ekonomisk vinning. Det är utmärkt.

Jag har ingenting emot att ideella organisationer, kooperativ och andra icke vinstsyftande företag bedriver vård och omsorg. Verksamheten i Järna är exempel på detta. Men den nuvarande kommersialiseringen av vården är socialt och etiskt orimlig.

Det som gäller för vård och omsorg gäller också för grundskola och gymnasium (som i realiteten utvecklats till en obligatorisk del av skolgången). Vi kommer att få se hur affärsdrivande utbildningsföretag, med vinst som huvudsyfte, alltmer kommer att följa samma väg som vårdföretagen. Det vill säga, de kommer i allt större omfattning att bli del av det globala kapitalets ständiga jakt på tillväxt utan hänsyn till var, vad eller hur. Syftet - utbildning - underställs vinstkrav.

Om De gröna har en hyggligt kritisk analys av situationen inom vård- och omsorgsverksamheten - jag antar att partiet ställer upp på Inger Schörlings analys - så har man desto mer luddig syn på skolans ägarformer. Särskilt bör de som värnar friskolors rätt att verka se till att begränsa friheten för det bisarra globala kapital som inte kan skilja på tillverkning av geléhallon och undervisning av barn. De gröna har alltid försvarat friskolor. Men att släppa ägarfrågorna är ett gravt misstag. Bäst försvarar man de engagerande, kooperativa och delaktiga friskolorna om man förhindrar avarterna - på samma sätt som man bäst kan försvara rimlig marknadsekonomi om man förmår ta avstånd från kapitalismens avarter.

Det räcker inte att låta myndigheterna sätta krav på innehållet i skolan, det krävs också åtgärder för att förhindra ägarkoncentration. Kanske kommer den nya partistyrelsen i det gröna partiet att inta en mer nykter hållning i dessa frågor än den gamla.

Imponerad

Det är kul när man blir imponerad av sin efterföljare. Därför var det kul att lyssna till Peter Erikssons tal i Almedalen. Bäst hittills under Visbyveckan.

Utspelet om energipolitiken var efterlängtat - ideologiskt klockrent. Det är klart man, precis som i Tyskland, som privatperson skall kunna leverera el från egna solceller etc ut på nätet. Till garanterat pris. Ju fler små leverantörer det finns ju mindre makt till eljättarna.

Premiären avklarad...

Jaha, så var den formella premiären av (D)elvis Presley - som jag gör tillsammans med den brittiske musikern Fred Lane - avklarad. Föreställningen bygger på min bok Gud Älskar Att Färdas I En Rosa Cadillac.

Fullt hus, extrastolar fick bäras in och stämningen var fantastisk. Så vi kan pusta ut. För en sak är klar: att skriva en föreställning - vars innehåll inte alls är det som åskådarna förväntar sig - som skall fungera med text och musikval är svårare än att skriva ett tal till Almedalsveckan... Det du, Peter!

(Peter Eriksson sjöng förresten, som kommunalråd, Tänd ett ljus och låt det brinna på en julfest i Kalix så att intet öga var torrt...).

Det är i princip samma sak att uppträda i egenskap av politiker som i egenskap av "underhållare", har jag just upptäckt.

Tre dagar före "uppträdandet" börjar nerverna spöka, en dag före tycker man allt är skit, en timme före vet man inte vad man skall säga, en minut innan är det kaos i kroppen, sekunderna innan man går upp på scenen blir man kolugn, sedan faller allt på plats och efteråt är man nästan hög.

På tisdag är det föreläsning om Elin Wägner. Ska försöka låta bli att blanda ihop manusen...


Bilden föreställer Martin Luther King, som naturligtvis förekommer i (D)elvis Presley - 50- och 60-talens Södern präglades av rasism.

Tony Blair förväntar sig inte så mycket av Reinfeldt...

Istället för färskpotatis, sill och nubbe ägnar sig EU:s toppgarnityr åt militär upprustning på ett möte i Bryssel.

Fast medierna tycks inte intressera sig alls för frågan om militarisering. Andra, ganska oviktiga frågor om ditten och datten, dominerar. Man pekar på konflikter och det blir svårt att få ihop det. Tony Blair säger, enligt DN:

- Det hänger på håret.

Så Reinfeldt förväntas inte vara någon tillgång.

Till saken: EU:s tolvtaggare vill skriva in i fördraget att medlemstaterna inte får nedrusta militären. Det är innebörden av artikel 41.3.

Man avser också att flytta fram positionerna när det gäller ett militärt EU-försvar. Man vill ändra dagens passiva skrivning om att EU:s politik "skulle kunna" leda till ett gemensamt försvar till att politiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, så snart medlemsstaterna med enhällighet har beslutat detta."

Det är alltså ett principbeslut om att EU ska ha en egen armé. Så snart sittande regeringar fattar det beslutet. Och tro inte för en sekund att någon svensk regering avser att ta upp frågan till debatt inför ett val. Här kör vi bakvägen, precis som det gick till när Sverige plötsligt, utan debatt, beslöt att vara med i EU:s militära stridsgrupper.

Midsommar borde istället för detta militärkramande i Bryssel ägnas åt lämplig art av kärlek, jordgubbstårta, färskpotatis, sill och en personligt anpassad dos hemkryddat brännvin för den som så vill och kan. Själv föredrar jag några immade glas lagrad svartvinbärs utan fylltöntiga snapsvisor.

För övrigt rekomenderas Peter Eriksson och Maria Wetterstrand att plocka sju sorters ängblommor, lägga dem under kudden och drömma om sin tillkommande.

Ett block om foten?

Såväl Peter Eriksson som Maria Wetterstrand - de två uppskattade språkrören - luftade före valet i höstas att de kanske skulle avgå om miljöpartiet hamnade i maktskugga. Och därmed bli en i raden av föredettingar... Tänker på det när jag nu är på väg till Norrköping för att som krönikör bevaka kongressen.

Men rören har ändå valt att stå till förfogande. En orsak kan vara att de trivs med uppdraget, känner att de uppskattas. En annan orsak torde vara att det saknas efterträdare som kan föra partiet vidare enligt den strategi som språkrören lagt ner så mycket möda på de senaste åren: att bli ett mer traditionellt blockparti, att samarbeta alltmer intimt med sossarna, med tydligt syfte att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val.

Skulle Maria och Peter avgå nu skulle hela havet storma. Risken finns att kongressen skulle välja språkrör som motsätter sig denna strategi.

Partiets ledamot i EU-parlamentet, Carl Schlyter, skulle nog ligga bäst till att bli manligt rör. Ett charmigt kongresslejon som gång på gång i partistyrelsen hamnat i opposition mot partiledningen. På den kvinnliga sidan finns en stark, drivande, kraft som under många år samlat erfarenhet: Mikaela Waltersson. Hårdför politisk hantverkare, ledamot i riksdagens tunga finansutskott och tidigare skolpolitisk talesman med klara böjelser att göra upp med borgarna.

Skulle Maria och Peter avgå skulle således hela havet storma. Vilket skulle skada den målmedvetna strategin, att ingå i ett vänsterblock under ledning av Sahlin. Man har ansvar att fullfölja det man drivit fram.

En gång i tiden, när centerna var ett grönt parti, beskyllde jag dem för att ha ett block om foten.

Frågan är om det är ett flytblock eller sänkblock som miljöpartiet monterar fast på sin fot... Ska bli spännnade att för första gången på sju år följa en mp-kongress. Denna gång som krönikör på BT.