När kapitalismen inte räcker till...

Äntligen är det ett antal professorer som vågar säga som det är: Marknaden klarar inte av att enväldigt sköta läkemedelstillverkning eftersom bolagens mål är vinst - inte folkhälsa. Detta kan man läsa på Brännpunkt i SvD.

Det som nu aktualiserat frågan är vår tids pest: antibiotikaresistens. Något som för övrigt drivits fram genom reklamkampanjer och lobbande på läkare från industrins sida. Tillverkarna av antibiotika vill sälja så mycket som möjligt, i konsekvens med marknadsekonomins grundläggande lagar. Etik, långsiktighet och folkhälsa ligger utanför deras intressen.

Jag har vid några tillfällen fungerat som samtalspartner (ibland tillsammans med någon präst) under etikkonferenser där företagsledare diskuterat marknad och etik. Allt som oftas kommer man i samtalen fram till att Adam Smiths osynliga hand stryper etiken... (Adam Smith, den liberala nationalsekonomins fader, menade ju att om alla gör det som är bäst för dem, så blir slutresultatet att det blir bäst för alla. Detta är den "osynliga hand" som skulle leda rätt.)

Det borde inte vara så svårt att inse att läkemedelsindustrin är totalt impotent när det gäller att lösa en del av de svåra hälsofrågor vi står inför. Deras intresse för olönsam verksamhet är i stort sett noll. Deras intresse är inte friska människor - utan beroende människor. Den perfekta kunden är den som tvingas leva med deras piller livet ut. Det vore ekonomisk kollaps för dem med friska människor.

Det är ingenting konstigt med detta - det är bara uttryck för kapitalismens och marknadsekonomins tillkortakommanden inom avgörande samhällsområden. Det är viktigt att inse för oss, som anser att marknadsekonomi är något i grunden bra, att den alltid måste kompletteras med spelregler, ramar och en del offentligt ägande för att fungera.

Jag blev oerhört förvånad när t ex De grönas partistyrelse föreslog partiets kongress i våras att offentligt ägande skall minskas generellt. Kongressen, som genom åren ofta varit betydligt klokare än partistyrelsens majoriteter, avslog detta. Man insåg att marknaden behöver kompletteras för att samhället skall fungera. Vinst är inte alltid den bästa drivfjärdern. Ibland är vinstkravet förödande för samhälle, folkhälsa och fattiga människors verkliga behov.

Geléhallon, gamlingar, olja, psyksjuka, småungar och modekläder - skit samma vilket...

Den privata verksamheten i Sverige inom vård och omsorg går snabbt mot koncentration. Och domineras helt av ett fåtal stora företag.

Vårdföretaget Carema ägs numera av det globala riskkapitalbolaget 3i - som investerat i allt från oljeindustri till sjukvård.

Attendo Care köptes för en tid sedan upp av riskapitalbolaget Bridgepoint, som nu sålt det vidare med vinst till Industri Kapital. Capito ägs av Apax Partner som sysslar med allt som kan generera mesta möjliga avkastning: godis, modekläder, vård, trädgårdsfontäner... Wallebergssfärens EQT , som investerat i allt från pappersindustri till caféverksamhet, äger när detta skrivs vårdbolaget Alertis...

Vårdföretagen säljs och köps som vilka bolag som helst. Omsorgen och vården behandlas som vilken annan vara som helst. Några sociala drivkrafter finns inte.

I andra länder är det vanligt att företagens vinster återinvesteras i verksamheten, att vinsten underordnas andra värden. Men inte i Sverige. Precis som när det gäller avregleringar ligger Sverige i något som kan beskrivas som fundamentalistisk framkant, närmast stupet...

Inger Schörling och Ola Johansson, ordförande resp huvudsekreterare i Delegationen för mångfrald inom vården, påpekar detta på Brännpunkt i SvD. Man kräver att det sociala syftet alltid måste ges företräde framför ekonomisk vinning. Det är utmärkt.

Jag har ingenting emot att ideella organisationer, kooperativ och andra icke vinstsyftande företag bedriver vård och omsorg. Verksamheten i Järna är exempel på detta. Men den nuvarande kommersialiseringen av vården är socialt och etiskt orimlig.

Det som gäller för vård och omsorg gäller också för grundskola och gymnasium (som i realiteten utvecklats till en obligatorisk del av skolgången). Vi kommer att få se hur affärsdrivande utbildningsföretag, med vinst som huvudsyfte, alltmer kommer att följa samma väg som vårdföretagen. Det vill säga, de kommer i allt större omfattning att bli del av det globala kapitalets ständiga jakt på tillväxt utan hänsyn till var, vad eller hur. Syftet - utbildning - underställs vinstkrav.

Om De gröna har en hyggligt kritisk analys av situationen inom vård- och omsorgsverksamheten - jag antar att partiet ställer upp på Inger Schörlings analys - så har man desto mer luddig syn på skolans ägarformer. Särskilt bör de som värnar friskolors rätt att verka se till att begränsa friheten för det bisarra globala kapital som inte kan skilja på tillverkning av geléhallon och undervisning av barn. De gröna har alltid försvarat friskolor. Men att släppa ägarfrågorna är ett gravt misstag. Bäst försvarar man de engagerande, kooperativa och delaktiga friskolorna om man förhindrar avarterna - på samma sätt som man bäst kan försvara rimlig marknadsekonomi om man förmår ta avstånd från kapitalismens avarter.

Det räcker inte att låta myndigheterna sätta krav på innehållet i skolan, det krävs också åtgärder för att förhindra ägarkoncentration. Kanske kommer den nya partistyrelsen i det gröna partiet att inta en mer nykter hållning i dessa frågor än den gamla.