Överklassens diskreta charm

Torekov är ett gammalt fiskeläge, där jag en och annan gång vistades som mycket ung. Där kan man nu studera överklassens diskreta charm. "En lufsig gammal frottémorgonrock är semsteruniform av högsta status", skriver SvD:s Näringsbilaga om det ställe som är "det stockholmska näringslivets sommarfilial".

Sedan berättar man stillsamt att Jan Carlzon - ni vet den gamle SAS-chefen som numera är ordförande i Företagarna - köpt ett enkelt men gulligt litet gathus av Anonia Ax:son Johnson för 4,8 miljoner. Där kan han tillbringa en smärre del av semstern, som annars tillbringas i sommarhus i Stockholms yttersta skärgård.

Skälet till köpet av det gulliga lilla gathuset uppges vara att hans barn gärna vill nätverka i Torekov. Barnen är 12 och 15 år gamla.

Självfallet får barnen, när tid kommer, ärva huset utan att betala en krona i arvsskatt. För den är borttagen. Av alliansregeringen? Nejdå, av socialdemokraterna uppbackade av samarbetspartierna. Det gäller ju att få en bra start i livet. Vill man nätverka med hjälp av grillfest så är inhyrda grillmästare billiga i sommar, tack vare avdrag för hushållsnära tjänster.

Geléhallon, gamlingar, olja, psyksjuka, småungar och modekläder - skit samma vilket...

Den privata verksamheten i Sverige inom vård och omsorg går snabbt mot koncentration. Och domineras helt av ett fåtal stora företag.

Vårdföretaget Carema ägs numera av det globala riskkapitalbolaget 3i - som investerat i allt från oljeindustri till sjukvård.

Attendo Care köptes för en tid sedan upp av riskapitalbolaget Bridgepoint, som nu sålt det vidare med vinst till Industri Kapital. Capito ägs av Apax Partner som sysslar med allt som kan generera mesta möjliga avkastning: godis, modekläder, vård, trädgårdsfontäner... Wallebergssfärens EQT , som investerat i allt från pappersindustri till caféverksamhet, äger när detta skrivs vårdbolaget Alertis...

Vårdföretagen säljs och köps som vilka bolag som helst. Omsorgen och vården behandlas som vilken annan vara som helst. Några sociala drivkrafter finns inte.

I andra länder är det vanligt att företagens vinster återinvesteras i verksamheten, att vinsten underordnas andra värden. Men inte i Sverige. Precis som när det gäller avregleringar ligger Sverige i något som kan beskrivas som fundamentalistisk framkant, närmast stupet...

Inger Schörling och Ola Johansson, ordförande resp huvudsekreterare i Delegationen för mångfrald inom vården, påpekar detta på Brännpunkt i SvD. Man kräver att det sociala syftet alltid måste ges företräde framför ekonomisk vinning. Det är utmärkt.

Jag har ingenting emot att ideella organisationer, kooperativ och andra icke vinstsyftande företag bedriver vård och omsorg. Verksamheten i Järna är exempel på detta. Men den nuvarande kommersialiseringen av vården är socialt och etiskt orimlig.

Det som gäller för vård och omsorg gäller också för grundskola och gymnasium (som i realiteten utvecklats till en obligatorisk del av skolgången). Vi kommer att få se hur affärsdrivande utbildningsföretag, med vinst som huvudsyfte, alltmer kommer att följa samma väg som vårdföretagen. Det vill säga, de kommer i allt större omfattning att bli del av det globala kapitalets ständiga jakt på tillväxt utan hänsyn till var, vad eller hur. Syftet - utbildning - underställs vinstkrav.

Om De gröna har en hyggligt kritisk analys av situationen inom vård- och omsorgsverksamheten - jag antar att partiet ställer upp på Inger Schörlings analys - så har man desto mer luddig syn på skolans ägarformer. Särskilt bör de som värnar friskolors rätt att verka se till att begränsa friheten för det bisarra globala kapital som inte kan skilja på tillverkning av geléhallon och undervisning av barn. De gröna har alltid försvarat friskolor. Men att släppa ägarfrågorna är ett gravt misstag. Bäst försvarar man de engagerande, kooperativa och delaktiga friskolorna om man förhindrar avarterna - på samma sätt som man bäst kan försvara rimlig marknadsekonomi om man förmår ta avstånd från kapitalismens avarter.

Det räcker inte att låta myndigheterna sätta krav på innehållet i skolan, det krävs också åtgärder för att förhindra ägarkoncentration. Kanske kommer den nya partistyrelsen i det gröna partiet att inta en mer nykter hållning i dessa frågor än den gamla.

Almedalen, mördarsniglar och politiska sniglar

I Almedalen talas politik. Och på gatorna i Visby stoppas man av människor som vill prata. Den vanligaste frågan jag fått är faktiskt följande: "Varför i h-e har ni inte gjort något åt mördarsniglarna???"

Kunde väl svarat att det inte har så mycket med politik att göra. Men det har det ju förstås. Och mitt svar överraskade de flesta: För åtskilliga år sedan, innan mördarsnigeln blev ett jätteproblem (se t ex dagens SvD), så krävde mitt gamla parti en nationell handlingsplan i frågan. Det gäller nämligen att ha framförhållning. Att tänka längre än en mandatperiod.

"Gjorde ni? Det hade jag ingen aning om", blir reaktionen. Nej, det tror jag det. Inte skrev tidningarna om det. Och om man gjorde det blev det väl i smått förlöjligande form...

Ungefär som när partiet tog upp frågan om spårtaxi (som nu utvecklas!), krav på mer lövträd för att minska risken för stormskador ("det strider mot produktionskraven,"), krav på ekologiskt jordbruk ("ska ni tillbaka till stenåldern, hahaha"), klimatfrågan ("ni överdriver!"), vindkraft och solkraft ("Guuuud, så flummigt..."), klorfritt papper ("ni vill slå sönder svensk basnäring"). För att inte tala om de förlöjligande minerna utanför Slottet när jag kom med elbil till en kungamiddag, medan de andra kom i fossildrivna limosiner... Ja, det fanns de som generat skämdes över någon bar sig så simpelt åt...

Tänk om det gamla politiska, ekonomiska och fackliga etablissemangen någon enda gång lyssnat, satt sig in i frågorna och försökt förstå istället för att skrika Nej, Nej, Nej! Tänk om de vågat tänka längre än näsan räcker. Tänk om de fattat att man inte kan kompromissa med naturlagarna - att man inte har så mycket nytta av sina stora och små förhandlingsdelegationer eftersom ekonomiska teorier inte biter på ekologiska realiteter.

När jag går i Visby ser jag dem, de där nejsägarna, de där som stoppat all utveckling, de där i Svenskt Näringsliv, LO, LRF, sossarna, moderaterna, markägar- och sprutpartiet centern... De där som nästan alltid tagit fel beslut, ständigt varit på efterkälken, ständigt varit rädda för det nya. Nu, när det kostar mycket mer att vända, låtsas de vara föregångare. Men deras halstarriga försvar för det som varit - och deras verbala omvändelse i snigelfart - har kostat Sverige åtskilligt: ta en titt i skogarna som ligger, fundera över varför Danmark - inte Sverige - gjort vindkraftverk till exportsuccé, fundera över varför Norge tar täten när det gäller solenergi.

För att inte tala om Östersjön! Inför valet 1988 lovade alla partier, utom moderaterna, att ta havsfrågorna på allvar, man lovade i den ena debatten efter den andra en rad konkreta åtgärder. När miljöpartiet, efter riksdagsinträdet, lade en tung motion med de konkreta krav de flesta varit överens om före valet så röstades allt ner. Och nu sitter man där med problemet. Tjugo år efteråt. Andreas Carlgren säger samma sak som dåtidens miljöminister Birgitta Dahl gjorde: "NU är det allvar". Men, jag lovar er, kära bloggläsare, inte kommer man att göra ett dyft som hotar den heliga kortsiktiga tillväxten, Volvo:s vurm för stora bilar eller storböndernas intressen.

Mördarsniglarna då? Ja, nu står det politiska etablissemanget utan framförhållning. Så, tänk på detta varje gång ni drabbas av invasion av mördarsniglar: Det är förödande med politiker som vägrar tänka längre än i mandatperioder. I min värld är långsiktighet några miljoner år - när jag kom in i riskdagen, förlåt riksdagen, så förstod jag att långsiktighet var fram till nästa valdag.

Politiska sniglar - blå, röda, bruna, oranga, svarta och giftgröna - är värre än mördarsniglar. Det påminns jag om varenda gång jag ser någon av dem i Visby. Och här dräller det av dem.

Recept hittar du här. Och regeringens förvirrade uppfattning här...

Ett block om foten?

Såväl Peter Eriksson som Maria Wetterstrand - de två uppskattade språkrören - luftade före valet i höstas att de kanske skulle avgå om miljöpartiet hamnade i maktskugga. Och därmed bli en i raden av föredettingar... Tänker på det när jag nu är på väg till Norrköping för att som krönikör bevaka kongressen.

Men rören har ändå valt att stå till förfogande. En orsak kan vara att de trivs med uppdraget, känner att de uppskattas. En annan orsak torde vara att det saknas efterträdare som kan föra partiet vidare enligt den strategi som språkrören lagt ner så mycket möda på de senaste åren: att bli ett mer traditionellt blockparti, att samarbeta alltmer intimt med sossarna, med tydligt syfte att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val.

Skulle Maria och Peter avgå nu skulle hela havet storma. Risken finns att kongressen skulle välja språkrör som motsätter sig denna strategi.

Partiets ledamot i EU-parlamentet, Carl Schlyter, skulle nog ligga bäst till att bli manligt rör. Ett charmigt kongresslejon som gång på gång i partistyrelsen hamnat i opposition mot partiledningen. På den kvinnliga sidan finns en stark, drivande, kraft som under många år samlat erfarenhet: Mikaela Waltersson. Hårdför politisk hantverkare, ledamot i riksdagens tunga finansutskott och tidigare skolpolitisk talesman med klara böjelser att göra upp med borgarna.

Skulle Maria och Peter avgå skulle således hela havet storma. Vilket skulle skada den målmedvetna strategin, att ingå i ett vänsterblock under ledning av Sahlin. Man har ansvar att fullfölja det man drivit fram.

En gång i tiden, när centerna var ett grönt parti, beskyllde jag dem för att ha ett block om foten.

Frågan är om det är ett flytblock eller sänkblock som miljöpartiet monterar fast på sin fot... Ska bli spännnade att för första gången på sju år följa en mp-kongress. Denna gång som krönikör på BT.