Skvaller och sensationer från Almedalen

Så är då Almedalen befriad från politiker igen. Änderna i dammen kan andas ut.

Även jag är återbördad till bostadsorten, efter att ha deltagit på en del förnumstigheter i Visby, bland annat en pratbar efter Maria Wetterstrands tal. Kan man se här
(Axess teve).

Lite skvaller och sensationer från Almedalen:

• Lars Ångström (tidigare riksdagsledamot i mp) sågs iförd skägg, vilket kan betyda att han funderar på att kandidera till språkrör efter Peter Eriksson. Det krävs skägg för att bli manligt rör i mp.


• Grön Ungdoms tidigare språkrör Zaida Catalán meddelade (i det tidigare länkade teveprogrammet) att hon inte säger nej till att efterträda Maria Wetterstrand.


• Avgångne försvarsministern Odenberg försvarade sig vid frukostbordet mot anfallande gräsänder, genom att försöka få dem att förflytta sig till det frukostbord där jag satt.


• Mattias Goldman från Westanders PR-byrå (och tidigare anställd på mp:s infoenhet) menade att Maria Wetterstrand var den "starkaste ledaren" - relativt sitt parti - eftersom hon använde ordet jag istället för vi miljöpartister i sitt tal. (Se Axess-teve). Jag vill minnas att det var en grön grundbult att inte ha partiledare...


• I en intressant integrationsdebatt på temat "Är religon en motkraft eller medkraft?" var det bara miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan som, i enlighet med sitt partis linje, pläderade för religiösa samfunds rätt att bedriva friskolor. Stanley Sjöberg (välkänt och mångårig frikyrkoledare) och Süleyman Wannes (ortodox chorbiskop) tog sensationellt nog starkt avstånd och menade att barn med olika bakgrund måste träffas, spela fotboll tillsammans och lära känna varandra i skolor för alla. Skolor skall, enligt dessa två, inte ha religiösa organisationer som huvudmän.


• Årets varumärke i Almedalen blev, appropå ovan, enligt en prominent jury - håll i er nu! - detta varumärke...


• Årets kalkon blev Alliansens hårt upphaussade gemensamma utspel som visade sig bli att Konkurrensverket uppmanas att sköta sitt jobb. Vad var det för frågan man misslyckades med att enas om?

Bilden symboliserar försvarsministern jakt på anfallande änder samt Alliansens utspel.

Almedalen: strategiskt krig... Och mp?

Almedalen har vuxit till ett gigantiskt Kiviks marknad för tyckare. Utropen är gälla. Igår krävde Jan Björklund sänkt bolagsskatt. Man har uppenbarligen målet att skatt i allt högre andel skall komma in från skatt på arbetstid.

Vilket förstås innebär att skola, vård, omsorg, reparation och underhåll beskattas allt mer.

Alliansen tänker för övrigt göra ett utspel i samband med att mp har sin dag på torsdag. Förmodligen för att minska mp:s mediautrymme när det gäller FRA och algsoppan i Östersjön...

Den gamla hederöverenskommelsen att inte klampa in på andra partiers dag. Nu är det strategernas krig.

Överhuvudtaget kan mp få svårt att synas i miljöfrågor så länge man spelar på den plan där man nu dragit in alla andra partier: sossarna föreslår fördubblad kollektivtrafik och att löneförmåner i form av årskort etc inte skall beskattas, centern vill använda AP-fonderna för miljöinvesteringar.
Allt är gammal skåpmat som man hämtat från mer än tjugo år gamla förslag från miljöpartiet - sent skall betonghäckarna vakna.

Det enda rätta för mp är att flytta fram positionerna genom att ställa frågan: Vad gör vi nu, när konsumtionssamhället nått taket och klimatfrågan kräver ett nytt sätt att leva? Då räcker det inte med teknofix, mer järnväg och ny miljöteknik. Den ständigt ökande konsumtionen är ett hysteriskt växande miljöproblem. Tillväxtsamhället är inne i en vulgärfas.

Så, kära Maria Wetterstrand, våga mer än mp vågar på många år: Gå till angrepp på tillväxt- och konsumtionssamhället! Flytta fram positionerna, även om det även denna gång skulle ta tjugo år innan de andra följer med.

Ska bli intressant att se om trenden av mindre bakfylla hos journalisterna håller i sig.

Imponerad

Det är kul när man blir imponerad av sin efterföljare. Därför var det kul att lyssna till Peter Erikssons tal i Almedalen. Bäst hittills under Visbyveckan.

Utspelet om energipolitiken var efterlängtat - ideologiskt klockrent. Det är klart man, precis som i Tyskland, som privatperson skall kunna leverera el från egna solceller etc ut på nätet. Till garanterat pris. Ju fler små leverantörer det finns ju mindre makt till eljättarna.

Almedalen, mördarsniglar och politiska sniglar

I Almedalen talas politik. Och på gatorna i Visby stoppas man av människor som vill prata. Den vanligaste frågan jag fått är faktiskt följande: "Varför i h-e har ni inte gjort något åt mördarsniglarna???"

Kunde väl svarat att det inte har så mycket med politik att göra. Men det har det ju förstås. Och mitt svar överraskade de flesta: För åtskilliga år sedan, innan mördarsnigeln blev ett jätteproblem (se t ex dagens SvD), så krävde mitt gamla parti en nationell handlingsplan i frågan. Det gäller nämligen att ha framförhållning. Att tänka längre än en mandatperiod.

"Gjorde ni? Det hade jag ingen aning om", blir reaktionen. Nej, det tror jag det. Inte skrev tidningarna om det. Och om man gjorde det blev det väl i smått förlöjligande form...

Ungefär som när partiet tog upp frågan om spårtaxi (som nu utvecklas!), krav på mer lövträd för att minska risken för stormskador ("det strider mot produktionskraven,"), krav på ekologiskt jordbruk ("ska ni tillbaka till stenåldern, hahaha"), klimatfrågan ("ni överdriver!"), vindkraft och solkraft ("Guuuud, så flummigt..."), klorfritt papper ("ni vill slå sönder svensk basnäring"). För att inte tala om de förlöjligande minerna utanför Slottet när jag kom med elbil till en kungamiddag, medan de andra kom i fossildrivna limosiner... Ja, det fanns de som generat skämdes över någon bar sig så simpelt åt...

Tänk om det gamla politiska, ekonomiska och fackliga etablissemangen någon enda gång lyssnat, satt sig in i frågorna och försökt förstå istället för att skrika Nej, Nej, Nej! Tänk om de vågat tänka längre än näsan räcker. Tänk om de fattat att man inte kan kompromissa med naturlagarna - att man inte har så mycket nytta av sina stora och små förhandlingsdelegationer eftersom ekonomiska teorier inte biter på ekologiska realiteter.

När jag går i Visby ser jag dem, de där nejsägarna, de där som stoppat all utveckling, de där i Svenskt Näringsliv, LO, LRF, sossarna, moderaterna, markägar- och sprutpartiet centern... De där som nästan alltid tagit fel beslut, ständigt varit på efterkälken, ständigt varit rädda för det nya. Nu, när det kostar mycket mer att vända, låtsas de vara föregångare. Men deras halstarriga försvar för det som varit - och deras verbala omvändelse i snigelfart - har kostat Sverige åtskilligt: ta en titt i skogarna som ligger, fundera över varför Danmark - inte Sverige - gjort vindkraftverk till exportsuccé, fundera över varför Norge tar täten när det gäller solenergi.

För att inte tala om Östersjön! Inför valet 1988 lovade alla partier, utom moderaterna, att ta havsfrågorna på allvar, man lovade i den ena debatten efter den andra en rad konkreta åtgärder. När miljöpartiet, efter riksdagsinträdet, lade en tung motion med de konkreta krav de flesta varit överens om före valet så röstades allt ner. Och nu sitter man där med problemet. Tjugo år efteråt. Andreas Carlgren säger samma sak som dåtidens miljöminister Birgitta Dahl gjorde: "NU är det allvar". Men, jag lovar er, kära bloggläsare, inte kommer man att göra ett dyft som hotar den heliga kortsiktiga tillväxten, Volvo:s vurm för stora bilar eller storböndernas intressen.

Mördarsniglarna då? Ja, nu står det politiska etablissemanget utan framförhållning. Så, tänk på detta varje gång ni drabbas av invasion av mördarsniglar: Det är förödande med politiker som vägrar tänka längre än i mandatperioder. I min värld är långsiktighet några miljoner år - när jag kom in i riskdagen, förlåt riksdagen, så förstod jag att långsiktighet var fram till nästa valdag.

Politiska sniglar - blå, röda, bruna, oranga, svarta och giftgröna - är värre än mördarsniglar. Det påminns jag om varenda gång jag ser någon av dem i Visby. Och här dräller det av dem.

Recept hittar du här. Och regeringens förvirrade uppfattning här...

Lyssnade på Sahlin - och kom på mig själv att längta efter Persson...

Mona Sahlin på Almedalens scen. Pratar som en riktig socialdemokrat. En sådan som fanns innan miljöfrågorna dök upp i deras vokabulär. Det tog nästan 40 minuter innan hon nämnde ordet miljö.

Det enda som kan tyckas vara mer uppseendeväckande än detta är att en kristdemokrat - vars parti är det enda i världen som vill sänka priset på bensin trots alla insikter om klimathotet - på SvD:s debattsida ojar sig över att hon inte tog miljön på allvar...

Hur som helst: Aldrig trodde jag att jag skulle stå i Almedalen och längta efter Göran Persson! Trots allt.

Om hur livet uppstod i Ockelbo

Jag deltar på ett seminarium som fått namnet ”Att tänka längre än näsan räcker”. Jag berättar om en lång resa jag gjort. En tågresa. Från Stockholm till Boden. En resa på drygt 20 timmar. Och jag berättar hur livet uppstod i Ockelbo.

För så är det. Livet uppstod i Ockelbo. Om man utgår från att jorden bildades då tåget lämnade Stockholm och ”just nu” är den tidpunkt då tåget når fram till Boden. Stockholm-Boden är en resa på 110 mil. Den tar 4,5 miljarder år.

De första milen är kaotiska. Vi åker genom rök och gråa konturer. Molekyler och atomer svävar i total oordning. Mil läggs efter mil, atomer och molekyler ordnas, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. Men det är först när vi når Jörn, efter 97 mil på vår 110 mil långa resa, som vi ser de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.

Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils färd, upptäcker vi de första kräldjuren. Efter ytterligare någon mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som nog är förfäder till däggdjuren.

Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar skymtar de första människoliknande varelserna. Lutar vi oss ut genom fönstret ser vi redan stationshuset i Boden. Tåget har börjat bromsa, det gnäller och rister. Det är 250 meter kvar till ändstationen. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Sekunderna därefter, det är bara 2,5 decimeter kvar av den långa färden, ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, dricker mjöd och hugger glad i hågen av huvudet på en man i österled.

Ögonblicket senare ser vi hur industrialismen tar fart. Ångmaskinen introduceras. Klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Nu är det bara fem centimeter kvar innan tåget skall stå blick stilla. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen tar fart. Kolatomer, som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan, släpps fria i våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.

När det återstår mindre än 1 cm av resan föds jag. Göran Persson också, förresten. När 6 mm är kvar delas nobelpris ut för upptäckten av DNA. Nu tar vi över evolutionen, kan man läsa i tidningarna. Vi är på väg att slutligen lägga inte bara jorden, utan också själva livet, under oss. Vi inbillar oss att vi sitter inne med sanningar. Trots att det bara är kunskaper. Som från det ena ögonblicket till det andra visar sig vara bristfälliga, eller allt som oftast helt felaktiga.

En lång färd. Som man bör ha i minnet. Om man vill tänka längre än näsan räcker. Men det vill man sällan. Inte här i Almedalen heller. Här talas mest om de där vanliga småttigheterna. Sahlin prioriterar ner miljön och hävdar att arbetet är den viktigaste frågan, LO ägnar sig åt strejkrätten och Persson talar om hur kul det är köra bil. Allt syftande till att hålla igång tillväxten, få oss att producera och konsumera mer. Jag är ganska trött på det.