Geléhallon, gamlingar, olja, psyksjuka, småungar och modekläder - skit samma vilket...

Den privata verksamheten i Sverige inom vård och omsorg går snabbt mot koncentration. Och domineras helt av ett fåtal stora företag.

Vårdföretaget Carema ägs numera av det globala riskkapitalbolaget 3i - som investerat i allt från oljeindustri till sjukvård.

Attendo Care köptes för en tid sedan upp av riskapitalbolaget Bridgepoint, som nu sålt det vidare med vinst till Industri Kapital. Capito ägs av Apax Partner som sysslar med allt som kan generera mesta möjliga avkastning: godis, modekläder, vård, trädgårdsfontäner... Wallebergssfärens EQT , som investerat i allt från pappersindustri till caféverksamhet, äger när detta skrivs vårdbolaget Alertis...

Vårdföretagen säljs och köps som vilka bolag som helst. Omsorgen och vården behandlas som vilken annan vara som helst. Några sociala drivkrafter finns inte.

I andra länder är det vanligt att företagens vinster återinvesteras i verksamheten, att vinsten underordnas andra värden. Men inte i Sverige. Precis som när det gäller avregleringar ligger Sverige i något som kan beskrivas som fundamentalistisk framkant, närmast stupet...

Inger Schörling och Ola Johansson, ordförande resp huvudsekreterare i Delegationen för mångfrald inom vården, påpekar detta på Brännpunkt i SvD. Man kräver att det sociala syftet alltid måste ges företräde framför ekonomisk vinning. Det är utmärkt.

Jag har ingenting emot att ideella organisationer, kooperativ och andra icke vinstsyftande företag bedriver vård och omsorg. Verksamheten i Järna är exempel på detta. Men den nuvarande kommersialiseringen av vården är socialt och etiskt orimlig.

Det som gäller för vård och omsorg gäller också för grundskola och gymnasium (som i realiteten utvecklats till en obligatorisk del av skolgången). Vi kommer att få se hur affärsdrivande utbildningsföretag, med vinst som huvudsyfte, alltmer kommer att följa samma väg som vårdföretagen. Det vill säga, de kommer i allt större omfattning att bli del av det globala kapitalets ständiga jakt på tillväxt utan hänsyn till var, vad eller hur. Syftet - utbildning - underställs vinstkrav.

Om De gröna har en hyggligt kritisk analys av situationen inom vård- och omsorgsverksamheten - jag antar att partiet ställer upp på Inger Schörlings analys - så har man desto mer luddig syn på skolans ägarformer. Särskilt bör de som värnar friskolors rätt att verka se till att begränsa friheten för det bisarra globala kapital som inte kan skilja på tillverkning av geléhallon och undervisning av barn. De gröna har alltid försvarat friskolor. Men att släppa ägarfrågorna är ett gravt misstag. Bäst försvarar man de engagerande, kooperativa och delaktiga friskolorna om man förhindrar avarterna - på samma sätt som man bäst kan försvara rimlig marknadsekonomi om man förmår ta avstånd från kapitalismens avarter.

Det räcker inte att låta myndigheterna sätta krav på innehållet i skolan, det krävs också åtgärder för att förhindra ägarkoncentration. Kanske kommer den nya partistyrelsen i det gröna partiet att inta en mer nykter hållning i dessa frågor än den gamla.