fredag 27 juni 2008

Minne från politiken: betraktad, bedömd och registrerad

Applåden tystnade. Människorna framför mig såg vänliga och inspirerade ut och det kändes bra.

Undrade, som vanligt, ändå om jag lyckats. Var ganska trött efter en operation och fick dricka mycket vatten för att rösten skulle hålla. Men undrade förstås om jag inte kunnat göra det bättre, varje gång jag pratade måste ju vara den bästa.

Det här hände under mina senare år som politiker, som språkrör för De gröna. Jag var trött. Efter framträdandet, drog jag ner till järnvägsstationen, inväntade tåget till Stockholm för byte i Kryblo-Avesta. För att sedan trixa mig fram till Vingåker.

Seminariet har handlat om arbetslöshet, för några sekunder önskade jag att jag var arbetslös istället för kringåkande politiker. Jag var så oändligt trött på alltihop, i de värsta stunderna kände jag att vilket jobb som helst vore bättre. Kraven att allt vara bättre än man varit, att inte göra medlemmarna besvikna - de skulle kunna gå till jobbet nästa dag och känna stolthet över att vara miljöpartister - hade blivit allt jobbigare att bära.

Kommer ner till tågstationen, där står ett gäng bandyentusiaster som ska till Ljusdal. De är lätt överförfriskade. Det får syn på mig och kör en hejaramsa med mitt namn. Inte elakt, tvärtom. Någon vill, i alla vänlighet, berätta historien: ”Schlaug ville ha en oskuld när han gifte sig för han ville han en obesprutad buske.” Vrålgarv. Har hört den hundra gånger förr, kan hantera den och försöker balansera mellan att vare sig framstå som fullständigt humorfri eller plump. Stannar och surrar om bandy ett tag.

Tåget kommer, stiger på, hittar min plats, tar upp datorn, skriver ner vad jag pratat om, vilket upplägget var, vilken inledning och avslutning jag använt - det gäller ju att hålla koll på att jag inte använder samma exempel och samma historier nästa gång jag kommer till Bollnäs. Däremot är det ganska kul att höra hur andra drar samma historier, bygger upp samma bilder och tar efter det språkbruk som känns bra också för dem. Då har man lyckats ge något.

I en valrörelse handlar det mycket om att använda det språk, den argumentation, de ordvändningar och de bilder som man vet når fram på ett bra sätt. Det blir upprepningar eftersom bara fåtalet har hört det förut. Det kan handla om att utnyttja tjugo sekunders tevetid på det mest effektiva sättet - för ett litet parti, med få chanser i teve, finns inte utrymme för missade chanser.

Stiger av i Avesta-Krylbo, väntetid en timme på tåget till Hallsberg. Folk har känt igen mig, tittar när jag knallar perrongen fram, viskar och försöker låtsas att man inte tittar. Det börjar blir mörkt, in i stationshuset, folk väntar, tittar och viskar. Går igenom stationshallen, ut på gatan, ser en tidningskiosk en bit bort. Det är tomt och tyst. Nästan som en ödestad.

Knallar mot tidningskiosken, två ansikten tittar ut genom fönstret, de känner igen mig, jag köper Aftonbladet och jag vet att de registrerar vilken kvällstidning jag köper. De ser vänliga ut, vi skämtar om något, dom följer mig med blicken när jag går mot korvkiosken en bit bort.

Det börjar bli kallt. Det är servering inomhus. Går in, låtsas oberörd av att de som står i kön känner igen mig, tittar på menyn, beställer en 90 g cheesburgare med rå lök och en Cola light. Det registeras, jag känner att någon funderar över att jag köper Cola på burk och att jag äter burgare. Visst det är skräp att äta hamburgare, det är ideologiskt tveksamt att dricka Cola ur burk. Men vad gör man?

Jag sätter mig långt bort med ryggen mot dörren så att ingen ska känna igen mig och börja prata - väljer den modellen trots att det känns obehagligt att vända ryggen till. Är mordhotad sedan länge och känner ibland hur olustkänslorna kommer krypande. Har svårt att åka kollektivt på kvällarna, det gnölas en del i partiet för att jag åker taxi ibland, undrar om dom som gnölar begriper varför. Läser Aftonbladet. En ung tjej kommer fram och vill ha en autograf. Jag skriver, bläddrar vidare i tidningen och vi småpratar lite.

Tittar ner på Aftonbladet och ser att på de sidor som råkar vara uppslagna finns nakna kvinnobröst och rubriken ”Är du också trött på bröstvårtor”. Jag förstår varför damen som nyss gick förbi snipte med munnen. Kommer hon att prata med sina väninnor om det? Att registreras, ständigt registreras och bedömas känns allt mer påträngande för varje år.

Går tillbaka till stationen, genom väntsalen och ut på perrongen. Det vanliga tittandet, känner hur ensamheten lägger kalla händer på min kropp. Andra partier accepterar att de mest utsatta får någon med sig - inte minst för att kunna hålla en fredad zon. Att ha någon att prata med när man känner hur registrering och bedömning och blickar och viskanden kletar sig fast är en självklarhet i andra partier.

I miljöpartiet är motsatsen en självklarhet samtidigt som kraven att hela tiden vara bäst, se mest utvilad ut och vinna alla debatter ligger som ett ok över axlarna och ibland gör det svårt att känna lust för det man gör. Möjligen beror paritets oförmåga att sätta sig in i situationen på en kombination av att det är så få som själva hamnat där och ”du ska inte tro att du är nåt”.

Kanske kan man inte begära att människor ska förstå att ångesten kan komma krypande när som helst när man plötsligt upplever att man är betraktad, bedömd, registrerad - på gatan, i postkön, på Åhléns. När jag var i Falun för en tid sedan var den miljöpolitiska utredaren från vårt riksdagskansli med, det dröjde bara tre dagar innan det kom ilsket brev från partist som undrade hur partiets pengar används. Hon frågade om jag blivit så stor och märkvärdig att jag inte längre kan åka själv utan måste ha med mig sekreterare.

Vad svarar man på det? Att det hittills skett en gång på hundra? Att det snarare beror på att man känner sig liten och ensam, än stor och märkvärdig, och därför behöver en fredad zon för att klara av att göra det bästa man kan i uppdraget? Skulle hon förstå det? Jag tror inte det. Stor och stark och säker i teverutan är jag ju. Och vem skulle inte vara det när man känner sig trygg i den gröna ideologin och fått lite rutin. En sådan best skall väl inte känna ångest över att vara igenkänd, kontrollerad, bedömd och påpassad?

Det är dåligt med inlevelseförmåga. Och det är kanske förståeligt. Men de outtalade kraven är ju desto större.

Jag undrar hur många som egentligen är riktiga vänner i den politiska världen, hur många som kommer att ta avstånd om det börjar gå dåligt, hur många som kommer att ta chansen att sticka knivar i ryggen den dag man gör bort sig, hur många som tystnar och vänder bort blicken, hur många som vill skapa lite intresse kring sig själva genom att förtala när uppgången förbyts i nedgång. Hur många ryggdunkar bygger på riktig vänskap i den politiska världen? Hur ofta är man språngbräda för varandra? Hur ofta trampas det inte på andra för att man själv ska få näsan över vattenytan? Registrerad, bedömd, påpassad, när tillfälle ges kommer gliringarna, avundsjukan och knivsticken från de som har svårt att skilja på målet för saken och målet för sin egen peson. Vem säger något när man gjort något som är bra, det är så mycket roligare att visa sig förträffflig genom att gnälla när det gått dåligt eller man gjort något som kan finnas anledning att kritisera. Det där kan man säkert ta om man strävar efter poster och karriär. Gör man inte känns det som ett högt pris att betala.

Tåget kommer. Det gör en överförfriskad man också. Han säger att han sett mig någonstans. På teve? Jo, det är möjligt. I något roligt program? Nej, det vete sjutton. Norra Magasinet? Nej. Fan, du är Birger. Ja. Hurudu , jag tänker bli språkrör i miljöpartiet. Hur gör man, frågar han. Han hänger på in i vagnen. Folk tittar, bedömer, hur hanterar den där miljöpartisten den här situationen? Han följer med i förstaklass, sätter sig, pratar, är snäll och vänlig och påstruken och fågelskådare och har grepp på växthuseffektens påverkan på Golfströmmen. Han pratar som om vi vore gamla kompisar.

Folk tittar. Bedömer. Är Schlaug också dragen? Tänker inte vara oförskämd eller snorkig - killen har nog sitt helvete ändå och har, enligt egen utsago, förlagt sin tjej någonstans på vägen. Han vill bli rådgivare när jag blir statsminister. Får hans adress, han berättar om fågelstationen på Ölands södra udde och hur hemskt det är när unga ringmärkare råkar få med sig tungan på starar när dom ska lossa dom från näten. Till slut går han till sin plats i andraklassvagnen. Han hade inget årskort, betalat av någon annan.

Att något så roligt som politik, något så fantastiskt fint som att vara språkrör för det gröna partiet så ofta kan kännas så ensamt och rent av plågsamt. Att lyckas medför att kännas igen, att kännas igen medför att friheten beskärs och att integriteten ständigt kränks - ju bättre man råkar lyckas, desto värre blir det. Ju värre, desto bättre. Ju bättre, desto värre. En märklig ekvation. Och hela tiden med miljöpartiet ristat i pannan. Ett helt parti, med förtroendevalda och med anställda, kan få skit och bli av med uppdrag och jobb om man gör bort sig.

Några nyktra medresenärer började prata om ett teveprogram om arbete är jag varit med; jag hade varit bäst och tvålat till Ann Wibble, säger man. Vänligt, positivt och det känns så otacksamt när känslan av att vilja vara ifred kryper längst varje nerv.

Går in på toaletten, öppnar fönstret, andas djupa andetag, känner ensamheten. Den totala ensamheten. Skulle vilja gå ut och se ut som jag känner mig: trött, tvär, ointresserad och sorgsen och tvekande över rollen. Men hur gör man det när det står partinamnet i pannan? Skulle vilja lägga upp fötterna på stolen mitt emot, halsa en starköl och sova. Men så gör man inte.

Två timmar till Hallsberg, vänta en halvtimme och sedan tåg till Katrineholm. Där står bilen och väntar. Kan vara hemma strax före midnatt. Undrar om ungarna är vakna.

Bilden är tagen 1988, valturné på Västkusten tillsammans med Katja Wagner, Grön Ungdoms språkrör. Fotograf: Per Lagar.

10 kommentarer:

  1. Puh - vilket liv!

    //ninni

    SvaraRadera
  2. Och ditt offentliga politiska livsverk var mycket gott Birger!!

    SvaraRadera
  3. Puh, vilket liv! säger Ninni. Det kan man nog instämma i. Men vad göra, för att få till en mänskligare tillvaro för politikerna? De som stiftar lagar för att skydda oss andra, kan inte skydda sig själva mot psykiskt tryck.

    SvaraRadera
  4. Birger!

    Tack! Alldeles utmärkt.
    Kunde jag rösta på partiet Birger Schlaug skulle jag nog göra det...

    SvaraRadera
  5. Känner igen texten. Från Svarta Oliver?

    Det kryper av obehag när jag läser om baksidan av livet i offentlighetens ljus och vad glad jag är att jag är en anonym någon bland alla andra.

    Upplever du fortfarande att folk läser över axeln för att se vad för tidning du läser?

    SvaraRadera
  6. Tack för kommentarer.

    Monica: Jo, grundtexten är från Svarta Oliver och Gröna Drömmar. Nej,sedan flera år tillbaka är det inte alls så att folk bryr sig. En generationsfråga dessutom: få under 30 vet vem jag är, och glömskans goda dimma lägger sig så sakta över de som är äldre...:-)

    SvaraRadera
  7. Mycket stark text.

    Det är ju väl känt hur oerhört jobbigt det är att vara berömd - själv skulle jag aldrig vilja bli det - men det som gör mig mest illa berörd, eller nej, snarare överaskad, är det du skriver om partimedlemarnas attityd till partiledarna i Mp.

    Alltså, typ det här menar jag:

    "Är mordhotad sedan länge och känner ibland hur olustkänslorna kommer krypande. Har svårt att åka kollektivt på kvällarna, det gnölas en del i partiet för att jag åker taxi ibland, undrar om dom som gnölar begriper varför.

    [...]

    Att ha någon att prata med när man känner hur registrering och bedömning och blickar och viskanden kletar sig fast är en självklarhet i andra partier.

    I miljöpartiet är motsatsen en självklarhet samtidigt som kraven att hela tiden vara bäst, se mest utvilad ut och vinna alla debatter ligger som ett ok över axlarna och ibland gör det svårt att känna lust för det man gör. Möjligen beror paritets oförmåga att sätta sig in i situationen på en kombination av att det är så få som själva hamnat där och ”du ska inte tro att du är nåt”.

    Kanske kan man inte begära att människor ska förstå att ångesten kan komma krypande när som helst när man plötsligt upplever att man är betraktad, bedömd, registrerad - på gatan, i postkön, på Åhléns. När jag var i Falun för en tid sedan var den miljöpolitiska utredaren från vårt riksdagskansli med, det dröjde bara tre dagar innan det kom ilsket brev från partist som undrade hur partiets pengar används. Hon frågade om jag blivit så stor och märkvärdig att jag inte längre kan åka själv utan måste ha med mig sekreterare.

    Vad svarar man på det?"

    Usch, jag ryser. Fan vilket liv. Det skulle jag inte vilja ha även om jag så fick de 100.000 kronorna i månaden som du fick, eller vad du nu fick?

    SvaraRadera
  8. Ett verkligen brännande inlägg, jag känner hur det knottras i huden. Något för oss som klagar att ta till oss!

    SvaraRadera
  9. Läste din bok i våras - blev både tårögd och frälst redan på första sidan...Och känner så väl igen plågsamheten i "att vara någon" (om än i ett betydligt blygsammare ljus). Har nyligen själv backat bandet från att vara chef till en på golvet - ansvar/krav/att bli bedömd/alltid vara stor o stark/inte säga fel saker och allt annat du skriver om är def inte värt pengarna...Cyklade precis hem från mitt nya "mindre pretantiösa" jobb och nästan jublade rakt ut över vilken inre frihet och harmoni jag nu känner - = Livskvalitet! Less is tamigtusan more! Så sorgligt med människans alla livsfällor...karriär, pengar, shopping, stor o stark...suck...Ja, det är synd om människan...

    Kram på härliga dig, Birger!
    D V K

    SvaraRadera
  10. Intressant och tänkvärt.

    Dags att köpa boken!

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.