Om att avgå i tid - och otid.

Jag förvånas över att partiledare inte begriper att de bör avgå innan de blir utkastade och förnedrade. Eller gör alltför mycket snedsparkar.

Torbjörn Fälldin, Olof Johansson, Bo Lundgren, Lars Leijonborg... Alla blev de utkastade. Göran Persson blev inte utkastad men fick höra en ljup suck av lättnad från partiet när han lämnade in.

Jag förstår inte hur man tänker när man försätter sig i denna kränkande situation. Att Mikael Odenberg avgår är däremot förståeligt, tror man inte på kärnan i det man måste administrera skall man förstås avgå. Inget konstigt med det. Allt annat vore uselt politiskt ledarskap.

Men de andra då, partiledarna som vägrar avgå i tid? Antingen kanske man ser sig själv som oersättlig, som vore det ens personliga företag man drev, eller också har man så dålig koll på partiet att man inte känner stämningarna. Man kanske omger sig med ja-sägare istället för att aktivt söka upp kritiker och känna efter i myllan.

Hur är de funtande, de där som inte fattar att de skall avgå i tid då? Leijonborg och pojkarna. De verkar ha svårt att fungera ens ihop med sig själva.

Jag satt sammanlagt elva år (1985-88 samt 1992-2000) som rör och hade avgått ögonblickligen om jag känt att det fanns strömningar i partiet som ville att jag skulle avgå. Jag är nämligen en extremt tjurig jävel. Passar det inte, så drar jag...

Jag tänkte avgå 1996, med flaggan i topp efter en jäkligt bra valrörelse aderton månader tidigare - en valrörelse som lyfte in partiet i riksdagen igen från ett ganska hopplöst utgångsäge. Tyvärr blev jag övertalad att stanna även över nästkommande val. Vilket var dumt. Oerhört dumt. Man skall aldrig låta sig övetalas om sådant man vet är fel. Valrörelsen blev oinspirerad. Hemsk, om jag nu ska vara ärlig så här långt efteråt. Man hade t ex oändligt svårt att bestämma vilken som skulle ta slutdebatterna. Man ville att det skulle vara jag, men gav mig ständigt dåligt samvete för att jag var man och inte kvinna.

Vi överlevde valet med en suck. Och själv tyckte jag alltihop var tråkigt, tjafsigt och tröttsamt. Saknas lusten så brister förmågan. Dessutom är det jobbigt när man inte har hög potens på självförtroendet utan är djupt medveten om att man inte räcker till. Men medianerna tyckte nog att jag var ganska duglig, trots allt. Vi påbörjade ju samarbetet med sossarna, och journalister häckade i tid och otid på vårt kansli, men allt oftare hamnade jag i minoritet i riksdagsgruppen - tyckte dom var fånigt intresserade av att flytta kommatecken snarare än att flytta berg.

Inför eftervalskongressen 1999 sa riksdagsledamoten Matz Hammarström till mig att han tänkte ställa upp som motkandidat, men "utan att vilja vinna och dessutom utan chans att vinna, men för att visa att jag är intresserad av att ta över nästa år när du sagt att du slutar oavsett övertalningsförsök".

"Jamen, va bra, då lägger jag av på studs", sa jag. Då kovände Matz. Vilket var synd.

Och Matz, då? Jo, han blev rör när jag avgick våren 2000. Han satt ett drygt år, avgick lika frivilligt som plötsligt ett halvår före valet. Att bo i Lund, vara engagerad småbarnspappa och samtidigt vara riksdagsledamot och språkrör i Stockholm är ett omöjligt projekt. Flyga fram och tillbaka var ju inte heller så lätt, med tanke på att medierna skulle utmåla honom som miljöskurk om han flög hem till sina barn till som tätt.

Peter Eriksson tog över som manligt rör. Det är mer legitimt att flyga till Norrland.

Maria och Peter blev naturligtvis inte utkastade på årets kongress. De sitter säkert, driver partiet åt det håll de anser rätt, gör det skickligt och verkar inriktade på valet 2010 också. Så sa Peter i alla fall i sitt tacktal på senaste kongressen. Det handlade, när han gjorde sitt uttalande, om 1300 dagar. Det kan man kalla långsiktighet. Vilar väl på självförtroende, antar jag. Jag undrar hur det känns att ha sådant, i rollen som rör.

Leijonborg tycks i alla fall haft för mycket, insåg inte att han gjort sitt för bra länge sedan. Förstår inte hur de där som sitter för längre är funtade. Faktiskt inte. Genetisk betingat? Eller någon annan störning?

Och folkpartiets nya ordförande då, reservaren? Han verkar vara en sådan som kommer att sitta för länge.

Grattis Hägglund! Djurskyddsmyndigheten nedlagd och du får driva kravet på sänkt bensinskatt...

Djurskyddsmyndigheten finns inte längre. Sökte hemsidan straxt efter midnatt. Fann att den var släckt. Det gjorde ont.

Myndigheten lades ner efter en relativt massiv förtals- och förvrängningskampanj. En märklig kampanj eftersom man skjutit på den myndighet som överfört innehållet i den svenska djurskyddslagen från pappersprodukt till det enskilda djuret. Jordbruksintressen, centern och kristdemokraterna har varit pådrivande.

Ville man åt något så borde man ändra på lagstiftningen. Men den är man stolt över. Världens bästa, säger man. Men när man skall leva efter den slår man bakut. Hyckleri. Och var så säker: med myndigheten nedlagd kommer djurskyddslagen att urgröpas - och kanske till och med skrivas om.

Jag upplever att djurskyddsmyndigheten föll på grund av passiv kommunikation. Motståndarna fick sätta dagordningen och fick därmed företräde när det gäller problemformulering. Myndigheten var helt enkelt för snäll när det gällde aktiv mediehantering.

Ett exempel på märklig debatt i medierna var myndighetens förslag till regler för hästhållning. Eller rättare sagt det som tidningar hävdade att förslagen innehöll. Men var är det för konstigt att föreslå att hästars, vetenskapligt bevisade, behov av social kontakt ska tillgodoses? Att de dagligen ska få röra sig fritt? Att de ska få en minsta mängd grovfoder och att de inte ska tillåtas stå uppbundna i spilta mer än 16 timmar per dygn?

Är detta upprörande? De allra flesta remissinstanser var positiva till förslaget och de få som var negativa hade inte den vetenskapliga expertisen på sin sida. Tråkigt att Aftonbladet gjorde ett sista angrepp så sent som för några dagar sedan: då på temat att myndigheten svek hästarna. Återigen berodde detta missförstånd på senkommet agerande från myndigheten, denna gång reagerade man inte tillräckligt snabbt på ett dåligt formulerat TT-meddelande. Tittar man förresten in på Djurens Rätts hemsida så hittar man inte en rad om nedläggningen - startsidan inleds istället av att man kan köpa en tröja med en gris på.

När nu djurskyddsmyndigheten lägg ner försvinner den tredje större strategiska förändringen som miljöpartiet lyckades få igenom efter alla års samarbete med sosseregeringen:

• grön skatteväxling för att styra ekonomin så att det som är rätt långsiktigt också blir lönsamt kortsiktigt,
  
• friår för att ge människor andrum,
  
• och djurskyddsmyndighet som skulle ge djuren den rätt de enligt lagen skall ha.

Det var de tre första sakfrågorna jag, på uppdrag av riksdagsgruppen, tog upp med Göran Persson den första gången vi träffades, i köket på Sagerska palatset. Efter valet 1998. Nu är det bortsopat. Och sossarna kommer inte att lägga två strån i kors för att återställa det. För egentligen var man emot alltihop. Men man tvingades att acceptera det. Förmodligen hade man hellre gjort upp med moderater och kristdemokrater och sluppit både skatteväxling, friår och djurskydd.

Bitter? Det är bara förnamnet.

Fast bittrare bör såväl förespråkare för demokrati som djurskydd vara. Regeringen lade nämligen ner myndigheten utan utvärdering och utan att jämföra hur djurskyddet sköttes tidigare av jordbruksverket. För centerpartiet och jordbruksministern räckte det kanske med att generaldirektören var miljöpartist - Matz Hammarström - som, förutom att inte vara del av LRF:s kompiskrets, har intellektuell förmåga utöver politisk retorik. Det blev väl bara för mycket för jordbruksministern.

För Göran Hägglund, som varit den som hårdast slagit mot myndigheten, kanske det varit besvärande att Matz Hammarström är prästutbildad och ändå haft mage att ägna de "själslösa djuren" sin uppmärksamhet... Jag minns med visst förakt att jag från kristet håll, i varenda valrörelse, fick möta påståendet att jag hellre skulle rädda en påkörd älgkalv än ett påkört barn. Ur det debattmoraliska perspektivet är det inte förvånande att kristdemokraternas kongress, som ett led i att rädda skapelsen, åter igen slagit fast att bensinskatten skall sänkas...

Kanske tänkte majoriteten på kongressen som delar av den kristna rörelsen i USA gjort: ju fortare det går åt helvete på jorden, ju fortare kommer Jesus tillbaka... Ni vet, gammmal kommunistisk strategi: låt det först blir riktigt dåligt, sedan vill folket göra revolution.

Nåja, Göran Hägglund, kan idag vara glad: Djurskyddsmyndigheten läggs ner, han får slåss för sänkt bensinskatt mot den dumma miljörörelsen och de dumma vetenskapsmännen, och hans parti kan tänka sig att så småningom ingå i militäralliansen Nato med kärnvapen på sitt program. Underliga äro de judisk-kristna värderingar som Göran Hägglund brukar hänvisa till som grund för sitt partis beslut...