... och Maria vann med 6 - 0!

Maria Wetterstrand är en farlig politiker. Farlig för regeringen, men också farlig för Mona Sahlin. Veckans debatter har visat att Sahlin gör sig bättre utan att behöva jämföras med Maria.

I jämförelse med övriga utstrålar Maria säkerhet, tydlighet och lust.

Det är visserligen tunt med grön offensiv när det gäller kritik av Lissabonfördraget, tillväxt, energipolitik, 40-timmarsvecka och konsumtionssamhälle. Men i de debatter, som hålls inom de snäva och traditionella politiska ramar som man tycks vara överens om, leder Maria med 6-0 mot de övriga.

Och jag är inte ett dyft överraskad.

Jag är inte heller överraskad över det kretslopp som debatten hamnat i. Samma sak gång på gång, i ett evigt kretslopp, tycks det mig. Det vore befriande om någon tog sig an berättelsen om det samhälle man ville skulle växa fram. Man kan lära sig av Per Albins stora folkhemstal. Oavsett vad man anser om innehållet är det ett tal som bränner, som berör, som beskriver en vision.

Det är inte lätt att vara Sahlin, kan man tänka. Sossarna har höga opinionssiffror på grund av missnöje med Alliansen, men utan att ha sagt så mycket. Sahlin har därför allt att förlora i varje debatt. Det måste kännas oerhört stressat. Att därtill jämförs med Maria, varje gång de ställer upp i samma debatt, måste vara rent plågsamt.

Interna svårigheter för både Sahlin och Maria uppstår när de tvingas komma överens om konkreta sakfrågor som t ex älvförbindelserna i Göteborg. Deras respektive kommunalråd lär inte bli nådiga att tas med.

Fredrik Reinfeldt gör det han ska göra i debatterna, och nog tar han en och annan poäng när han ställs öga mot öga med Sahlin. Han kan ta många poäng om det visar sig att de som lämnat A-kassan inte alls är de som nu hotas av arbetslöshet. Personligt ansvar gör nog att de allra flesta som känt oro för arbetslöshet faktiskt betalat sin försäkringsavgift.

Han kan ta poäng också om Filippa Freinfeldt lyckas justera spelreglerna för vårdval Stockholm så att resultatet inte blir så illa som oppositionen har all anledning att misstänka. Det är Reinfeldt som kan rädda Alliansen. Det är, som DN skriver, som om karln fått blodvittring.

På den borgerliga sidan tycks det mig som om Maud Olofsson är ett rejält sänke, tillsammans med kristdemokraternas ledare. Olofsson för en ganska stirrig debatt, att läsa hennes inlägg i skrift blir ibland parodiskt.

Olofssons pinsamma angrepp på oppositionen för att man där valt att i sina budgetar lägga taket högre än regeringen slog tillbaka när det visat sig att hennes tre regeringskollegor gjorde samma sak när de satt i opposition. På SvD ledarsida upptäckte man nog inte det innan man drog till med sagan om de tre små grisarna...

Göran Hägglunds stora nummer, tandvårdsreformen och småpengarna till pensionärerna, är inga kioskvältare. Kan snarare slå tillbaka eftersom han målar upp reformerna i så stora ordalag att de inte känns igen i den praktiska verkligheten när pensionen kommer och rabatten på 150 kronor utfallet vid en tandundersökning var 18:e månad...

Frågan är om Björklunds osakliga sluggande går hem, det kan låta häftigt, men den som sätter sig och läser utskrifterna blir nog lätt förskräckt. Han angrepp på Lars Ohly slår över så mycket att det blir nästan löjligt.

Ohly då? Jo, styrelsebeslutet att han skall se glad ut försöker han nog leva upp till lite för mycket. Däremot har han ju onekligen, för den som tänker några varv, fullständigt rätt i att det måste gå att diskutera utgiftstak och stelbenta bugetprinciper utan att för den skull utmålas som oansvarig.

För det första bör det finnas ventiler i regelverket som gör att riksdagen kan överskrida taken i situationen när social eller ekologsik kris uppstår. Allt annat är absurt. För det andra är låsningen av budgetramen tre år framåt en allför lång tid - att dra ner till två år kan vara en lämplig kompromiss. För det tredje måste man börja diskutera att dela upp systemet i dels en investeringsbudget, dels en driftbudget. Goda investeringar i en lågkonjunktur bör inte omöjliggöras bara för att kostnaden för socialbidrag ökar... Ökar dessa så bör en god stat, för att rädda kommunernas skola och äldrevård, kunna öka statsbidragen över det fastlagda taket.

Det är, åter igen, Reinfeldt som kan rädda Alliansen. Han utgör, sedan man man tycka hur illa som helst om hans politik, ett flöte i dessa sammanhang. De andra är sänken.

Denna aktiva politikervecka har gjort mig mycket lycklig över att jag redan gjort mitt demokratiska hantverk, och därmed slipper bli utsatt för ledarkommentarer, politiska kommentatorer, pladdrande tyckare i tevesoffor och bloggare som inte behöver ta ansvar.

Oavsett detta, tror jag att alla partier längtar efter en Maria.