Grön vecka: Arbetslinjen också för mp?

"Med viss sorg konstaterar jag att tiden då miljöpartiet var ett kufiskt ledighetsparti är förbi. För oavsett om man har gillat de udda inslagen i mp:s politik eller ej, så har de bidragit till att belysa politiken och avslöja dolda vinklar och vrår."

Citatet är hämtat från SvD:s ledarsida. Man har upptäckt att det stora ideologiska skiftet inför denna kongress inte har med EU att göra, utan med synen på arbetslinjen. Flera kommentatorer har upptäckt detta.

Av traditionen har det gröna partiet drivit tesen att man skall avdramatisera lönearbetet, att man skall arbeta för att leva snarare än att leva för att arbeta. Sänkt arbetstid, friår och en statligt garanterad grundtrygghet frikopplad från inkomstens storlek har varit starkt ideologiskt betingat.

Vad gäller sänkt arbetstid bygger argumenten bland annat på gamla liberala värderingar. John Stuart Mill var noga med att framhålla att ekonomisk och materiell tillväxt var viktig och nödvändig tills dess man nått en god materiell standard, därefter var det andra värden som skulle få växa: den fria tiden var ett sådant värde!

Så när SvD talar om att mp varit ett kufiskt ledighetsparti, som nu ändrat uppfattning, så är råsopen även riktad mot de liberala fäderna.

Det är utifrån synen på arbetslinjen man också bör se partiets (hittillsvarande) vision om medborgarlön, eller bättre uttryckt: basinkomst. Idén om denna form av grundläggande trygghetssystem är alltså inte någon fritt svävande idé, utan uttryck för byggande av ett genomtänkt ideologisk pussel. Detta har inte framkommit speciellt tydligt. Kanske har partiledningen känt sig otrygg i frågan.

Man kan förstås tycka vad man vill om sakfrågan, men det är väl onödigt att negligera sammanhangen.

Synen på människan och trygghetssystemet
Det har, så vitt jag vet, alltid varit viktigt för De gröna att markera att basinkomst varit en vision, en markering av en viljeinriktning. Som rör tyckte jag det var kanon att få frågor om denna kontroversiella vision, man fick ju skäl framföra den gröna berättelsen. Och politik måste få vara berättelser om vart man vill!

De första stegen i riktning mot visionen har varit att söka frikoppla de statligt finansierade trygghetssystemen från lönearbetet. Därav partiets idé om grundtrygghet - staten skall som princip likabehandla varje medborgare. Staten skall inte värdera människor utifrån hur mycket pengar de tjänar, utan bara utifrån att de är människor - det vill säga biologiska, sociala och kulturella varelser som lever tillsammans med andra sådana varelser. Människan är inte att se som en ekonomisk varelse, vars värde motiveras av produktionsförmåga.

Nu är partiet på väg att anamma den traditionella socialdemokratiska/folkpartistiska modellen med mer inkomstrelaterade ersättningsnivåer. Det vill säga: man ställer sig i praktiken bakom grunderna för arbetslinjen. Det kan man förstås göra, och tycka är bra - men man bör nog samtidigt konstatera att det i så fall är en ny ideologisk hållning. Inte bara en ändrad uppfattning i en fristående sakfråga, som fritt svävande kan uppfattas som flummig.

Genom att i praktiken anamma arbetslinjen slipper miljöpartiets företrädare den svåraste konflikten vid en eventuell regeringsbildning. Den konflikten är nämligen synen på arbetslinjen. Inte EU eller något annat. Utan just synen på människan och lönearbetet.

Rådslag kom fram till nya ståndpunkt
Den ändrade synen vad gäller arbetslinje, som manifesteras genom slopande av grundtrygghetstanken och visionen om basinkomst, motiveras av resultatet från ett rådslag inom partiet. Som jag förstått det har en mycket liten del av partiets medlemmar svarat på en enkät. Alternativen som medlemmarna kunde rösta på var utformade utan att realistisk finansiering kopplades till förslagen.

Man valde, om jag förstått det rätt, att skissa på finansiering genom våldsamt höjd skatt på arbetstid. Vilket naturligtvis strider mot alla gröna principer - skatt på arbetstid bör ju vara så låg som möjligt, enligt de idéer som format partiets politik. Det är så vård, skola, omsorg, reparation och underhåll gynnas; det vill säga sådant som utgör de reella kvaliteterna i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle.

Produktionsskatt del av visionspusslet
Idén om produktionsskatt, som finansiering av det visionära förslaget på basinkomst, nämndes inte ens i rådslaget. Trots att partiet tidigare hävdat att grön skatteväxling - det vill säga sänkt skatt på arbetstid och höjt skatt på negativ miljöpåverkan - stegvis skulle övergå till just produktionsskatt, när miljömål uppnåtts och därmed skattebasen minskats.

Alltså: idag finansieras den sociala välfärden främst via skatt på arbetstid, i framtiden borde den finansieras via skatt på produktionen - där arbetstiden är en av flera skattebaser. Genom en sådan åtgärd kan man också sänka arbetstiden, och undslippa arbetslinjen istället för att anamma den. Vi kan göra det som John Stuart Mill ville: utöka den fria tiden.

Ett företag som idag producerar tiotusen skjortor med tio anställda bidrar med dryga miljonen i skattepengar till skola, vård och omsorg. Medan det företag som producerar tiotusen skjortor med tio maskiner nästan inte bidrar men någonting till statskassan. Detta motiverar den så kallade arbetslinjen, vi måste arbeta mer för att kunna finansiera den sociala tryggheten trots att det produceras mer än någonsin.

Basinkomsten blir, oavsett vad man i sak tycker om den, orimlig att finansiera genom mer skatt på arbete. Med produktionsskatt öppnar sig helt andra möjligheter. Och visst var det väl meningen att alla skulle vinna på automatiseringar, robotiseringar, datoriseringar och effektiviseringar också i annan mening än billigare och fler konsumtionsvaror?

Det nya miljöpartiet - varken sämre eller bättre än det gamla, men annorlunda
Jag vågar nog påstå att den väv som byggt upp den gröna visionen om ett framtida samhälle klipps sönder ganska rejält om partiet anammar arbetslinjen. Vilket man de facto gör om man går den väg som partistyrelsen vill göra. Självfallet kan man ändå göra det, partier utvecklas ju. Frågan är bara åt vilket håll - och varför.

Partiet blir det Nya miljöpartiet, på samma sätt som moderaterna blev de Nya moderaterna. Man filar av allt som sticker ut. Vilket säkert kan locka väljare som undrar vilket parti i den där grå smeten man ska lägga sin röst på.

Och det behöver naturligtvis inte vara fel. Men det är lite störande att partiledningen så sällan argumenterar utifrån ideologiskt perspektiv när man vill förändra. Det känns lite ytligt när man istället motiverar förändringar med att man vill bli mer "realistisk" och "modern".

Dessutom tror jag att man tappar en möjlighet att framföra en berättelse som kan engagera. Vad jag minns så var det just när man tog avsats i grön ideologi för att motivera sin politik som det kunde börja brinna i människors hjärtan.

Man kan naturligtvis också fråga sig om man blir modernare därför att man anpassar sig till omoderna partier. Och om man är mer realistisk bara för att man anpassar sig till dagens politiska normer.

Att sudda ut visioner ur partiprogram kan, för varje parti, medföra att man inte i den dagliga realpolitiska verkligheten ser åt vilket håll man skall gå. Man börjar kanske mäta framgång i antalet statsråd istället för i politiska förändringar.

En sak är säker: det är ingen konst att få makt om man avsäger sig de obekväma värderingar som utmanar makten. Fast denna insikt är kanske bara uttryck för nostalgi...

Snoriga barn

"Så egentligen är problemet inte att nån eventuellt stannar hemma med ett kanske inte sjukt barn och VAB-skriver sig, utan tvärtom att en massa sjuka och snoriga barn lämnas in på dagis av stressade småbarnsföräldrar som måste JOBBA".

Stefan Sundström, i Dagens ETC. (Bilden föreställer förkylningsvirus, sådana som majoriteten i riksdagen värnar genom sin fundamentalistiska arbetslinje... Det är i stort sätt den enda art som regeringen värnar.)

Håll dig sysselsatt, lille vän...

Det var en gång för länge sedan en politisk debatt om lönearbetet och dess värde.

Man funderade över om inte alltför mycket lönearbete stod i konflikt med livskvalitet och om det inte inskränkte alltför mycket på människans frihetsrum och möjligheter att bygga sociala relationer i sitt privatliv.

För nu fanns det ju så mycket nya möjligheter. Genom robotisering, datorisering, automatisering, effektivisering och rationalisering... Vi skulle ju alla kunna dela på vinsterna som den nya tekniken gav, och vi skulle alla få möjlighet att sänka arbetstiden. Vi skulle kunna jobba mer deltid. Livet skulle bli rikare.

Men så blev det aldrig. Tvärtom. Kanske satt en liten jävel bakom örat på de som hade makten och viskade: vad kan folk inte hitta på om de får en massa fri tid? Så på 80-talet gjorde man allt för att "skapa sysselsättning". Smaka på begreppet! Du skall sysselsättas som barnen på dagis...

Så småningom hittade på att den offentliga sektorn minsann bara skall finansieras genom skatt på människors arbetstid, inte genom skatt på produktionen. Efter några år blev den där tanken lika självklar som om det vore en naturlag. Man hade fått alla att tro att välfärden - skola, vård, omsorg och trygghet - krävde att vi skulle jobba lika mycket som förr trots all rationalisering, automatisering, datorisering och effektivisering. Det där med sänkt arbetstid var bara dumt, fick man till och med LO att säga. Ja, till och med Kommunal och Handels tyckte att det var dumt att inte arbete heltid. Senaste veckan började den sista bastiljonen att falla: några tunga miljöpartister berättade för världen att vi inte skulle klara klimatfrågan om vi inte arbetade mer. Visserligen mot den mesta forskningen, men vad spelar sådant för roll?

Lag om att normalarbetstiden skall vara 40 timmar uppfattas som god marknadsekonomi. Skulle den sänkas till 30 timmar så beskrivs det som planekonomi. Vad 45 timmar skulle vara har vi aldrig fått svar på...

Det är bäst, tänkte de som makten har, att alla fås att längta efter att få arbeta. De måste lära sig att de kan köpa mer saker om de sätter barnen på dagis hela dagarna så de kan jobba mycket mer. Så därför hittade man på det där med maxtaxa. Sen hittade man på det där nya fina ordet: utanförskap.

Hur mycket socialt liv man hade, och hur mycket goda saker man än gjorde, så levde man i det kalla och otäcka utanförskapet om man inte hade ett lönearbete.

För att vi alla skall förstå att vi måste arbeta mer än vi behöver för att konsumera mer än vi behöver satsar man mer än 40 miljarder kronor på livsstilspropaganda. Utan denna satsning kanske vi inte skulle förstå vårt eget bästa. Jo, man kan ju säga att det är liksom ett försvar av välfärden, det där med att man satsar 40.000 miljoner på reklam. För välfärd sägs ju vara arbete och konsumtion - inte fri tid. Själva syftet med livet skall vara att köpa och äga. Att vi reduceras till duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare skall vi helst inte ha tid att fundera så mycket på.

Att fundera på det skulle ju kunna leda till en kulturrevolution... Och att vi frågar oss vad livet är till för.

Grön kontaktannons...

Ibland lyckas även politiker vara roliga. Den här annonsen fick jag på mejlen, skickad av en miljöpartist som sett den i något grönt debattfora.

Ganska kul. Byt ut "språkrör" mot "partiledare" så kan säkert åtskilliga genuina kristdemokrater, centerpartister, moderater och socialliberaler hålla med. Tidevarvet kännetecknas ju av att vi har två block: ett moderat socialdemokratiskt och ett socialdemokratiskt moderat som i grunden förordar samma utvecklingsväg. De är poler med samma utvecklingsmål.

Den sfär som den politiska debatten idag håller sig inom är så ohyggligt snäv. Ifrågasättande av konsumtionssamhället är bannlyst till och med i klimatdebatten, frågan huruvida vi lever för att arbeta eller arbetar för att leva är tabu. Debatten om människans roll i samhället, och om vad välfärd är, existerar inte längre. Politikerna från de båda blocken krafsar i ytskiktet på den lilla område där man förlagt debatten.

Jag påminner mig om hur Elin Wägner, mitt under andra världskriget - och trots att hon tidigare än de flesta i Sverige tagit avstånd från nazismen - skrev att de båda stridande parterna, trots att de representerade det onda respektive det goda, var poler med samma utvecklingsmål: härska över naturen, roffa åt sig så mycket som möjligt, få hjulen att snurra utan att våga analysera vad verkligt välstånd är. Det var modigt sagt då. Och så fruktansvärt sant.

I Agenda igår fick vi se Filippa Reinfeldt och Mona Sahlin debattera. Filippa Reinfeldt markerade hur lika de var, Sahlin försökte visa hur olika de var. Reinfeldt visade sig vara den bästa debattören rent debattekniskt och retoriskt. Fredrik Reinfeldt har en del att lära sig skulle jag våga påstå. Om det kan man ju tycka en del. Den rödgröna oppositionen, som ju vill ses som en enhet numera, får nog se upp den dag moderaterna gör en clinton och byter huvudrollsinnehavare. Som med större charm kan krafsa i ytskiktet i den lilla godkända politiska debattsfär där vi skall fås att tro att de stora vägvalen finns...

Färre arbetslösa än på länge! Hurra?

Färre arbetslösa än på länge, visar Arbetsmarknadstyrelsens senaste rapport. Hurra! Det växer framför allt inom transportsektorn och varuhandeln. Hurra! Shoppingen kan fortsätta att växa och hålla igång både ekonomi och hoppet om den flyende tillfredsställelsen. Alla är glada och lyckliga. Och tycks tänka i väl avgränsade bubblor.

Å ena sidan har vi en klimat- och miljödebatt som handlar om de stora frågorna, där allt fler inser att våra transport- och konsumtionsmönster inte är hållbara. Symbolfråga för detta är transporter och konsumtion av buteljerat vatten...

Å andra sidan jublar samma människor när nu arbetsmarknaden växer och fler får jobb inom just de sektorer som bidrar mest till klimat- och miljöpåverkan. Nämligen transportsektor och varuhandel - väl symboliserat av buteljerat vatten... En tillväxt som, till skillnad från byggnation och industri, desstutom kommer att fortsätta, enligt prognoserna. För miljön skull - låt oss bli utshoppade...

Ingenting hänger ihop. I Rapport och Aktuellt och Nyheterna bekymrade miner ena dagen över samma utveckling som nästa dag föranleder glada utrop. Häpp!

På något sätt är det som om vi inte förmår se sammanhang. Så fort vi hör att tillväxt och sysselsättning ökar så tycks det som om vi går in i bubbeltänkande. Varför? Tja, vi är itutade sedan barnsben att livets värde består av "sysselsättning" och att ekonomin ständigt måste växa. Oavsett innehåll.

Arbetsnarkomani och konsumtionsmissbruk

Gryning. Tisdag morgon. Snart iväg till simhallen för veckans kilometer i bassängen. Straxt efter åtta kommer skolklasser och då är det kört. Dessutom badar ungarna med firsingar under badbyxorna, så äckligt!

Låg i natt och retade upp mig på politiker. Det var länge sedan. Flera år sedan faktiskt. Hade haft en mardröm om att Ian Wachtmeisters hjärna styrde samhället. Så här:

Trots att vi automatiserar, rationaliserar, datoriserar och effektiviserar så måste vi arbeta mer för att få ihop skattepengar till skola, vård, omsorg, försvar och rättsystem… Det är budskapet från riksdag och departement. Det är nämligen arbetet som beskattas. Inte produktionen i sig.

Detta innebär att vi aldrigt kommer ifatt oss själva. Hur mycket vi än effektiviserar och automatisrar så kommer vi ändå alltid att tvingas arbete för fullt. För att finansierar våra pensioner och våra ungars dagis. Och moster Emmas lårbensbrott.

Ett företag som producerar tiotusen skjortor med tio anställda bidrar med dryga miljonen i skattepengar till vår gemensamma välfärd (arbetsgivaravgifter och inkomstskatt). Medan det företag som producerar tiotusen skjortor med tio maskiner inte bidrar med nästan någonting till statskassan. Detta var naturligtivs bra när man hade som målsättning att just rationalisera bort taskiga och ineffektiva jobb. Men nu?

Vi sitter fast i arbetsnarkomanins ekonomiska hjul. En gång fanns det en debatt om detta. Automatisering och datorisering skulle ge oss mer fri tid! Minns ni? Sedan kom debatten om huruvida vi lever för att arbeta - eller arbetar för att leva. Och talet om "produktionsskatt".

Jag deltog med full lust i den debatten. Liksom många andra. Nu är det totalt tyst. De politiker som inser det absurda i situationen tiger. För att inte verka flummiga när hela eteblissmanget slår tillbaka med sina etablerade floskler. Men floskler är floskler om än ur Reinfeldts och Sahlins munnar.

Det är nog, trots allt, en hjärna liknande den jag tror att Ian Wachmeister hade som ledare för Ny demokrati, som ligger bakom alltihopa. Total kaos. Vilken sorts hjärna skulle annars kunna komma på något så idiotiskt som att samhället drivs framåt av arbetsnarkomani och konsumtionsmissbruk?

Ska bli skönt med bastu efter simningen. Slår jag huvudet i kaklet riktigt, riktigt hårt så kanske jag förstår hur man tänker.

Nu ska vi sysselsätta dig, lille vän...

Det är livsfarligt att gå i förtidspension, läser jag i ett nummer av tidskriften BMC Public Health, som ligger på ett utedass vid stranden där kajaken landat. Risken att dö är sju gånger högre för dem som slutar jobba tidigt. Forskarna menar att det beror på att den som inte finns i lönearbete tappar självkänslan och inte längre upplever sammanhang.

Så för att överleva bör man jobba till minst 65 år. Politiska åtgärder måste sättas in så vi inte blir fria från lönearbete. Fri tid dödar.

Därför skall vi vara glada att regeringar av olika sorter gör allt för att befria oss från fri tid. De vill oss så väl. Ty att bygga ett samhälle där man finner självkänsla och mening i livet utanför arbetsmarknaden är inte att tänka på. Det är på något sätt så omodernt. Och dessutom vet man ju inte vad folk skulle ta sig för. De kanske skulle mopsa upp sig.

När så få lever under Herrens tukt och förmaning, så är det därför bäst att vi lever under Arbetsmarknadens tukt och förmaning. Det är det som förenar moderater och sossar mest av allt - båda vill rädda oss från fri tid. Moddarna genom att "sätta oss i arbete" och sossarna genom att "sätta oss i åtgärder". Så vi får nåt att sysselsätta oss med för att fylla tiden. Ungefär som om den var i vägen.

För Sahlin är heltid en religiös tes

För Sahlin är 40-timmars arbetsvecka viktigare än allting annat. Eller som hon säger: "Det står över allt annat".

Uttalandet är minst sagt alarmerande. Klimatfrågan reduceras i ett enda slag till en struntfråga.

Hade Reinfeldt hävt ur sig något liknande - t ex "Småföretagares rätt till 5 veckors semester står över allt annat" - så hade De grönas språkrör kastat sig över honom och med rätta anklagat honom för miljösvek, att inte begripa ett uns av klimatproblemet. Men Sahlin går fri.

Visst är det konstigt att Sahlin kan uttala vad sjutton som helst utan att det tilltänkta samverkanspartiet säger ett knyst. Jag är trött på Blockpartiet de Gröna. Räta på era ryggar, gröna vänner!

Sahlin tycks vara infekterad av lönearbetets lov. Drabbad av LO, vars makt är kopplad till att människor ser sig som lönearbetare snarare än som människor av kött och blod. Drabbad av Luther - eller snarare Calvin... "Rätten för kvinnor att gå upp till heltid, det står över allt annat för mig", förklarade hon utanför mötessalen på Kommunals kongress häromdagen.

Det är minst lika viktigt att människor - kvinnor och män - ges rätt till deltid. Livet är nämligen större än lönearbete. Och människan är större än att vara producent och konsument. För Sahlin och LO är lönearbetet i form av 40 timmars arbetsvecka en religiös tes. Jag är så fruktansvärt trött på det. Nu väntas s-kvinnorna släppa kravet på sänkt arbetstid - jakten på ekonomisk tillväxt ter sig alltmer absurd!

Har inte Sahlin fattat att vi procuderar och konsumerar på tok för mycket redan nu? Har hon inte fattat att vi har automatiserat, datoriserat, robotiserat, effektiviserat och rationaliserat de sista 30 åren - och att allt detta en gång påbörjades med motivet att vi skulle få mer fri tid...? Vilket väl också det borde få De grönas ledning att reagera, men lönearbetets lov kommer förstås från fel håll... Ni vet det där med Blockpartiet de Gröna...

LO och Luther driver på den globala uppvärmningen

För mycket arbete gör inte bara att människor mår dåligt. Jordklotet mår inte heller bra av att vi lönearbeter för mycket. Det visar det ansedda forskningsinstitutet Center for Economic and Policy Research i Washington.

I rapporten Are Shorter Work Hours Good for the Environment? redovisas att den genomsnittliga amerikanen arbetar 1817 timmar. Det är drygt 250 timmar, dvs drygt 6 svenska normalarbetsveckor, mer än en genomsnittlig EU-medborgare. Detta bidrar, enligt rapporten, påtagligt till att koldioxidutsläppen per capita är så mycket högre i USA.

Skulle amerikanarna inte jobba mer än européerna skulle USA:s energianvändning minska med 20% och ett uppfyllande av Kyotoprotokollet skulle då komma inom räckhåll. De gröna kan med gott mod börja driva kravet hårt.

Christer Sanne har för övrigt i en färsk rapport, beställd av Naturvårdsverket, visat att en genomsnittlig förvärvsarbetstimme i Sverige leder till utsläpp av 7 kg koldioxid, medan vi i genomsnitt bara släpper ut 2 kg koldioxid per timme när vi arbetar på vår fria tid.

Tesen om att vi måste arbeta mer, trots att vi redan producerar mer än någonsin, är således inte bara en politisk och ekonomisk livslögn, utan den skadar även jordens möjlighet att överleva.

LO och Luther har skapat mer ångest kring arbetet än några andra, så de har mycket att stå till svars för (fast egentligen var det inte Luther utan Calvin, om vi ska strunta i talesätt och fördomar).