
Citatet är hämtat från SvD:s ledarsida. Man har upptäckt att det stora ideologiska skiftet inför denna kongress inte har med EU att göra, utan med synen på arbetslinjen. Flera kommentatorer har upptäckt detta.
Av traditionen har det gröna partiet drivit tesen att man skall avdramatisera lönearbetet, att man skall arbeta för att leva snarare än att leva för att arbeta. Sänkt arbetstid, friår och en statligt garanterad grundtrygghet frikopplad från inkomstens storlek har varit starkt ideologiskt betingat.
Vad gäller sänkt arbetstid bygger argumenten bland annat på gamla liberala värderingar. John Stuart Mill var noga med att framhålla att ekonomisk och materiell tillväxt var viktig och nödvändig tills dess man nått en god materiell standard, därefter var det andra värden som skulle få växa: den fria tiden var ett sådant värde!
Så när SvD talar om att mp varit ett kufiskt ledighetsparti, som nu ändrat uppfattning, så är råsopen även riktad mot de liberala fäderna.
Det är utifrån synen på arbetslinjen man också bör se partiets (hittillsvarande) vision om medborgarlön, eller bättre uttryckt: basinkomst. Idén om denna form av grundläggande trygghetssystem är alltså inte någon fritt svävande idé, utan uttryck för byggande av ett genomtänkt ideologisk pussel. Detta har inte framkommit speciellt tydligt. Kanske har partiledningen känt sig otrygg i frågan.
Man kan förstås tycka vad man vill om sakfrågan, men det är väl onödigt att negligera sammanhangen.
Synen på människan och trygghetssystemet
Det har, så vitt jag vet, alltid varit viktigt för De gröna att markera att basinkomst varit en vision, en markering av en viljeinriktning. Som rör tyckte jag det var kanon att få frågor om denna kontroversiella vision, man fick ju skäl framföra den gröna berättelsen. Och politik måste få vara berättelser om vart man vill!
De första stegen i riktning mot visionen har varit att söka frikoppla de statligt finansierade trygghetssystemen från lönearbetet. Därav partiets idé om grundtrygghet - staten skall som princip likabehandla varje medborgare. Staten skall inte värdera människor utifrån hur mycket pengar de tjänar, utan bara utifrån att de är människor - det vill säga biologiska, sociala och kulturella varelser som lever tillsammans med andra sådana varelser. Människan är inte att se som en ekonomisk varelse, vars värde motiveras av produktionsförmåga.
Nu är partiet på väg att anamma den traditionella socialdemokratiska/folkpartistiska modellen med mer inkomstrelaterade ersättningsnivåer. Det vill säga: man ställer sig i praktiken bakom grunderna för arbetslinjen. Det kan man förstås göra, och tycka är bra - men man bör nog samtidigt konstatera att det i så fall är en ny ideologisk hållning. Inte bara en ändrad uppfattning i en fristående sakfråga, som fritt svävande kan uppfattas som flummig.
Genom att i praktiken anamma arbetslinjen slipper miljöpartiets företrädare den svåraste konflikten vid en eventuell regeringsbildning. Den konflikten är nämligen synen på arbetslinjen. Inte EU eller något annat. Utan just synen på människan och lönearbetet.
Rådslag kom fram till nya ståndpunkt
Den ändrade synen vad gäller arbetslinje, som manifesteras genom slopande av grundtrygghetstanken och visionen om basinkomst, motiveras av resultatet från ett rådslag inom partiet. Som jag förstått det har en mycket liten del av partiets medlemmar svarat på en enkät. Alternativen som medlemmarna kunde rösta på var utformade utan att realistisk finansiering kopplades till förslagen.
Man valde, om jag förstått det rätt, att skissa på finansiering genom våldsamt höjd skatt på arbetstid. Vilket naturligtvis strider mot alla gröna principer - skatt på arbetstid bör ju vara så låg som möjligt, enligt de idéer som format partiets politik. Det är så vård, skola, omsorg, reparation och underhåll gynnas; det vill säga sådant som utgör de reella kvaliteterna i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle.
Produktionsskatt del av visionspusslet
Idén om produktionsskatt, som finansiering av det visionära förslaget på basinkomst, nämndes inte ens i rådslaget. Trots att partiet tidigare hävdat att grön skatteväxling - det vill säga sänkt skatt på arbetstid och höjt skatt på negativ miljöpåverkan - stegvis skulle övergå till just produktionsskatt, när miljömål uppnåtts och därmed skattebasen minskats.
Alltså: idag finansieras den sociala välfärden främst via skatt på arbetstid, i framtiden borde den finansieras via skatt på produktionen - där arbetstiden är en av flera skattebaser. Genom en sådan åtgärd kan man också sänka arbetstiden, och undslippa arbetslinjen istället för att anamma den. Vi kan göra det som John Stuart Mill ville: utöka den fria tiden.
Ett företag som idag producerar tiotusen skjortor med tio anställda bidrar med dryga miljonen i skattepengar till skola, vård och omsorg. Medan det företag som producerar tiotusen skjortor med tio maskiner nästan inte bidrar men någonting till statskassan. Detta motiverar den så kallade arbetslinjen, vi måste arbeta mer för att kunna finansiera den sociala tryggheten trots att det produceras mer än någonsin.
Basinkomsten blir, oavsett vad man i sak tycker om den, orimlig att finansiera genom mer skatt på arbete. Med produktionsskatt öppnar sig helt andra möjligheter. Och visst var det väl meningen att alla skulle vinna på automatiseringar, robotiseringar, datoriseringar och effektiviseringar också i annan mening än billigare och fler konsumtionsvaror?
Det nya miljöpartiet - varken sämre eller bättre än det gamla, men annorlunda
Jag vågar nog påstå att den väv som byggt upp den gröna visionen om ett framtida samhälle klipps sönder ganska rejält om partiet anammar arbetslinjen. Vilket man de facto gör om man går den väg som partistyrelsen vill göra. Självfallet kan man ändå göra det, partier utvecklas ju. Frågan är bara åt vilket håll - och varför.
Partiet blir det Nya miljöpartiet, på samma sätt som moderaterna blev de Nya moderaterna. Man filar av allt som sticker ut. Vilket säkert kan locka väljare som undrar vilket parti i den där grå smeten man ska lägga sin röst på.
Och det behöver naturligtvis inte vara fel. Men det är lite störande att partiledningen så sällan argumenterar utifrån ideologiskt perspektiv när man vill förändra. Det känns lite ytligt när man istället motiverar förändringar med att man vill bli mer "realistisk" och "modern".
Dessutom tror jag att man tappar en möjlighet att framföra en berättelse som kan engagera. Vad jag minns så var det just när man tog avsats i grön ideologi för att motivera sin politik som det kunde börja brinna i människors hjärtan.
Man kan naturligtvis också fråga sig om man blir modernare därför att man anpassar sig till omoderna partier. Och om man är mer realistisk bara för att man anpassar sig till dagens politiska normer.
Att sudda ut visioner ur partiprogram kan, för varje parti, medföra att man inte i den dagliga realpolitiska verkligheten ser åt vilket håll man skall gå. Man börjar kanske mäta framgång i antalet statsråd istället för i politiska förändringar.
En sak är säker: det är ingen konst att få makt om man avsäger sig de obekväma värderingar som utmanar makten. Fast denna insikt är kanske bara uttryck för nostalgi...