Det är livsfarligt att gå i förtidspension, läser jag i ett nummer av tidskriften BMC Public Health, som ligger på ett utedass vid stranden där kajaken landat. Risken att dö är sju gånger högre för dem som slutar jobba tidigt. Forskarna menar att det beror på att den som inte finns i lönearbete tappar självkänslan och inte längre upplever sammanhang.Så för att överleva bör man jobba till minst 65 år. Politiska åtgärder måste sättas in så vi inte blir fria från lönearbete. Fri tid dödar.
Därför skall vi vara glada att regeringar av olika sorter gör allt för att befria oss från fri tid. De vill oss så väl. Ty att bygga ett samhälle där man finner självkänsla och mening i livet utanför arbetsmarknaden är inte att tänka på. Det är på något sätt så omodernt. Och dessutom vet man ju inte vad folk skulle ta sig för. De kanske skulle mopsa upp sig.
När så få lever under Herrens tukt och förmaning, så är det därför bäst att vi lever under Arbetsmarknadens tukt och förmaning. Det är det som förenar moderater och sossar mest av allt - båda vill rädda oss från fri tid. Moddarna genom att "sätta oss i arbete" och sossarna genom att "sätta oss i åtgärder". Så vi får nåt att sysselsätta oss med för att fylla tiden. Ungefär som om den var i vägen.
"Forskarna menar att det beror på att den som inte finns i lönearbete tappar självkänslan och inte längre upplever sammanhang"
SvaraRaderaJa, dessa forskare! Man kunde ju också framföra hypotesen att det beror på att de som hamnar i förtidspension har haft ett alltför krävande arbete för att orka ända in i mål; fysisk och psykisk utslitning är kanske en orsak till den förhöjda risken.
Var artikelns forskare verkligen så enögda?
Du, läste dina kommentarer i Fokus! Grymma!
SvaraRaderaDu är bra.
"Risken att dö är sju gånger högre för dem som slutar jobba tidigt. Forskarna menar att det beror på att den som inte finns i lönearbete tappar självkänslan och inte längre upplever sammanhang."
SvaraRaderaDet ligger faktiskt något i detta och kan därför inte viftas bort. Det räcker att studera människorna i sin omgivning när de går i pension.
Här kan man, i princip, hitta två typer av människor:
(1) De som levde endast för sitt arbete och nu inte vet vad de ska ta sig till.
(2) De som engagerade sig även utanför det ordinarie lönearbetet och som nu (Mmmm!) får ännu mer tid för detta.
Det är klart att det är de som tillhör den första gruppen som får problem. Vid 61-67 års ålder är det inte lätt att starta nya projekt om man inte gjort det tidigare i livet. Jag har sett det själv, människor som försoffas (passivt TV-tittande tar över all tid), börjar dricka för mycket eller går in i en depression eller något ännu värre. Vi som har intressen klarar oss alltid! Andra kan behöva hjälp på traven.
Jag har just sett debatten mellan Reinfeldt och Sahlin och t�nkte p� hur man talar om arbete. Det �r som om arbetet �r det som livet kretsar omkring. En g�ng f�r n�gra �r sedan f�rdes en debatt om vi levde f�r att arbeta, eller om vi arbetade f�r att leva. Nu har debatten kommit att utg�r fr�n att vi lever f�r att arbeta och att den offentliga sektorn m�ste f� sina pengar genom att vi betalar skatt p� v�rt arbete ist�llet f�r p� produktionen som s�dan.
SvaraRaderaArbete ger oss alltså evigt liv? Säg det till de som lider av stress och/eller bränner ut sig.
SvaraRadera