Friday, 18 January 2019

"Gud bevare oss för en sådan politik..." och lite Kalle Anka...

Bättre förr? Bättre nu? Bättre med budgetsamarbete och frihet att tala - eller bättre att sitta i regering?
Vem vet. Så här lät det i vart fall -  nostalgi på hög eller låg nivå? -  i riksdagen för 20 år sedan, när MP samarbetade om budgeten: finansminister Åsbrink hade just hoppat av efter schism med Göran Persson och borgarna just begärt nyval:

Anf. 11 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Alla ni på läktaren som lyssnar och
alla ni som ser på TV eller lyssnar på radio! Lars
Leijonborg sade att han ständigt är ute bland väljarna.
Se där, en förklaring till de dåliga opinionssiffrorna.
I morse när jag vaknade låg det en Kalle Anka-
tidning vid min sida. Min son hade sovit i sängen
bredvid. På den sida som var uppslagen i denna Kalle
Anka-tidning fanns det fyra tomma pratbubblor. Jag
tyckte att det var likadant här i dag - fyra tomma
pratbubblor. Det som var tomt i Kalle Anka-tidningen
var Knattes, Fnattes, Tjattes och farbror Joakims
pratbubblor. Här var det de borgerliga partiledarnas
pratbubblor.
Vad vill ni egentligen? Ni har pratat i 40 minuter
utan att säga vad ni vill. Och sedan kräver ni nyval
utifrån att den konstellation som nu samarbetar inte
driver moderat politik. Är det ändå inte lite märkligt?
Erik Åsbrink måtte, i alla fall i de borgerligas
ögon, ha varit en mycket stor man, så stor att man
uppfattar det som fullständig kris när han har avgått -
det bör bli nyval och extra krisdebatt i Sveriges riks-
dag.
Erik Åsbrink hade sannerligen sina ljusa sidor och
gjorde ett gott hantverk. Men någon måtta måste det
väl ändå vara?
Efter att ha hört de fyra borgerliga herrarna är det
bara att konstatera att det finns ett nytt gnällbälte i
svensk politik. För så tomma pratbubblor har jag
sällan hört som när dessa fyra herrar har pratat. Att
glömma vad de själva gjorde är uppenbarligen det
enda som de vill komma ihåg. Och jag har sagt det
förut, och jag säger det igen, nämligen att det är en
stor likhet mellan en adventskalender och Carl Bildts
minne - lucka efter lucka.
Vi samarbetar med regeringen nu, och det fort-
sätter vi med, och det har fungerat väldigt bra. Men
samtidigt har vi nu också tagit på oss rollen som lite
ilskna i vissa frågor, därför att det behövs någon som
säger någonting och som har några visioner, eftersom
den borgerliga oppositionen inte har några.
Jag tror att det var bra och nyttigt när vi tog strid
för att pengarna inte skulle hamna hos militären som
de borgerliga partierna och andra ville.
Jag tror att det är bra när vi nu lägger in så mycket
krut vi kan för att se till att biståndet kommer att
höjas.
Jag tror att det är klokt att driva miljöfrågor, både
i samarbetet och i ett utåtriktat samtal. Men jag menar
att de tre partier som nu samarbetar har en gemensam
vilja att satsa på miljön, på ett rättvisare samhälle och
på att återuppbygga politiken som ett instrument för
de många människorna. Mot detta står de fyra tomma
pratbubblorna.
Vad innebär då vårbudgeten som man nu kastar
sig över och säger att den inte innehåller någonting?
För det första: Som första land i världen har Sve-
rige fått in gröna nyckeltal i finansplanen, dvs. tal
som visar hur politiken fungerar ihop med miljön.
För det andra: En av inriktningarna på skattesam-
talen skall, enligt vårbudgeten, vara en grön skatte-
växling som minskar skatterna på arbete och höjer
skatterna på miljöförstöring. Det driver på en tekni-
kutveckling och underlättar för tjänstesektorn att
växa. Det ger bättre miljö och fler jobb. 
För det tredje: En stor satsning på miljöforskning,
miljöbrottsbekämpning, stora inköp av ur- och natur-
skogar, satsning på biotopskydd och genombrott när
det gäller satsning på marksanering. Det ger både
bättre miljö och bra, nyttiga jobb.
För det fjärde: En stegvis ökad satsning på integ-
ration. Vi måste se allvaret i den uppdelning, diskri-
minering och höga arbetslöshet som nu drabbar in-
vandrare. Här måste ännu mer till.
För det femte: Mer pengar till kommunerna, vilket
ger fler vuxna i skolan och barnomsorgen och bättre
äldrevård och sjukvård. Det ger fler jobb och bättre
kvalitet. Hur kan man få det, Alf Svensson, om du
skall samarbete med Carl Bildt, som vill ge kommu-
nerna mindre pengar? Fler vuxna i skolan kostar
pengar, och det skall kosta pengar. Dessa tre partier
har sett till att kommunerna får mera pengar.
För det sjätte: Sänkt skatt för låginkomsttagare,
sänkta arbetsgivaravgifter för långtidsarbetslösa och
den tillfälligt sänkta fastighetskatten förblir sänkt. Det
är väl bra?
För det sjunde: Rätt till barnomsorg för alla barn,
högre pension för de sämst ställda pensionärerna och
höjt barnbidrag. Dessa fyra tomma pratbubblor tycker
inte att detta är någonting.
För det åttonde: En rejäl utbyggnad av grund-
forskning och forskarutbildning ökar stegvis med 700
miljoner kronor. Det är bra, det är nödvändigt, det kommer
att ge bra och nyttiga arbetstillfällen.
Jag kan fortsätta min uppräkning, men jag avslu-
tar med att säga att statsskulden betalas av i den takt
som vi lovade före valet. Det är viktigt. Både miljö-
skuld och statsskuld skall betalas av. Vi skall inte
lämna några skulder till kommande generationer, för
då minskar våra barns frihetsutrymme.
Mycket få, om ens några av dessa framgångar,
hade varit möjliga med ett moderatledd regering. Det
vet ju alla.
Vi som sitter här hade säkert fått lägre skatt. Vi
som redan har hade fått ännu mer.
Militären hade fått mer pengar till nya vapenköp,
men skolan och vården hade fått mindre.
Grön skatteväxling, inköp av ur- och naturskogar,
marksanering, biotopskydd - inget hade blivit av. Det
vet vi allihop.
Nu vill Miljöpartiet gå vidare. Vi ser fram mot en
sänkning av arbetstiden. Att sänka arbetstiden till 35
timmar är ett klart mål för oss. Det ökar livskvaliteten
för många människor, ger mer tid till våra barn och
minskar statens kostnader för förslitningsskador och
utbrändhet, något som inte minst drabbar de kvinnor
som arbetar väldigt hårt inom sjukvården och inom
äldrevården.
Men sänkt arbetstid innebär också att vi kan
minska arbetslösheten och snabbt nå upp till de mål-
sättningar som finns.
Men Miljöpartiet vill också gå vidare när det gäl-
ler biståndet. Ökningstakten är för låg. Vi är långt
ifrån enprocentsmålet. Vi är visserligen bäst i värl-
den, som det heter, men vi måste nå upp till enpro-
centsmålet. Det är för oss högprioriterat.
Den globala kampanjen Jubel 2000 driver kravet
på en skuldavskrivning av den del av de fattigaste
ländernas skuld som klassas som obetalbar. Vi i den
rika delen av världen måste nu besinna oss. Vi måste
ställa upp allihop, oavsett om vi är med i EU eller står
utanför. Alla i den rika delen av världen måste ställa
upp på detta.
En nyligen presenterad rapport från FN:s utveck-
lingsprogram visar att konsumtionen i världen har
fördubblats på 25 år, samtidigt som 1 miljard männi-
skor har blivit fattigare. Detta är den absolut största
globala krisen och därmed också den största krisen
för vårt eget samhälle.
Solidaritet är ett ord som aldrig kan bli omodernt.
Det är en förutsättning för ett ekologiskt och socialt
hållbart samhälle i en socialt och ekologiskt hållbar
värld. Det är den rödgröna utmaningen. Men vilken
plattform har ni andra fyra partier med era tomma
pratbubblor? Är det Natomedlemskap, lägre skatt för
dem som har höga inkomster, moderat miljöpolitik?
Alf Svensson, Gud bevare oss för en sådan poli-
tik.
(Applåder)
https://www.riksdagen.se/…/riksdagens-snabbprotokoll-1…/html

Thursday, 17 January 2019

Carl Schlyter stiger av

Så slutar då också Carl Schlyter att vara medlem i Miljöpartiet. Knappast oväntat efter den nya regeringsuppgörelsen där vårt gemensamma gamla parti väljer att inte bara samarbeta med regeringen - med rätt att driva opinion för det man verkligen vill - utan tvärtom vara med att i en "rödgrön" regering administrera mer nyliberalt anfrätt politik än till och med Alliansen klarat av. 

Utifrån den kritiska analys - jag delar den fullt ut - som Carl länge burit på är avskedet från MP inte särskilt överraskande. Kanske partiledningen drar en lättnadens suck - inte otroligt med tanke på hur man behandlat de som man kallat "plakatpolitiker", och till och med hävdat varit orsak till dåliga opinionssiffror.


Skulle förvåna mig om inte flera av de "obstinata" i den tidigare riksdagsgruppen följer med. För några år sedan möttes många av oss som är kritiska (det så kallade Jädersbruksmötet där bland annat Carl och jag talade) och ur bland annat detta - men långt ifrån bara därifrån - har onekligen en oro över sakernas ordning vuxit fram vilket bland annat varit märkbart i FB-gruppen Grön Omstart och liknande.

Splittringen hade kunnat undvikas av Miljöpartiets ledning om de valt en annan väg, värnat ideologisk debatt och drivit opinion för det som var gröna värden från början istället för att i första, andra och tredje hand varit språkrör för den Löfvenska regeringen.

Vi klarar inte miljö- och klimatfrågorna om vi inte också bygger ett samhälle med social anständighet och minskade ekonomiska klyftor. Det tragikomiska är att Gustav Fridolin brukade berätta hur han blev miljöpartist när jag i SVT:s ekonomidebatt inför valet 1994 betonade just det och hur vi måste börja tygla den så kallade "marknaden".



Tillägg: Även Annika Lillemets och Valter Mutt lämnar.

Wednesday, 16 January 2019

Efter Folk och Försvar krävs nog lite sans och måtta...


Den som följt rapportering från Folk och försvar i Sälen kan få ett väldigt konstigt intryck av den militära hotbilden. Upprustningsivrarna - som vill att 8 procent av statens utgifter skall användas till försvaret, militära vapenköp, fler brigader etc - målar militära hotbilder vars argumentationskedja är synnerligen svag. Hotet mot vår demokrati är av helt annan art: sårbarheten.

Tuesday, 15 January 2019

Brexit oroar

DN listade häromdagen problem som uppstår om Storbritannien kraschar ut ur EU utan avtal.

1. Vad händer för de 10 000 lastbilar som varje dag passerar hamnen i Dover, frågar sig DN. Jag frågar mig varför vi har system som medför att 10 000 lastbilar passerar Dover varje dag - tror någon enda  att det är hållbart för klimat och miljö?

2. DN oroar sig över att det kan bli brist på livsmedel på bara några dagar. Jag oroar mig för att man gjort sig så beroende av import av basförsörjning och därmed skapat en gigantisk sårbarhet.

3. DN oroar sig för att Londons banker kan få svårt att sälja sina finansiella instrument till övriga EU. Jag oroar mig för att det finns alldeles för många finansiella instrument som är alltför kreativa för samhällets bästa.

4. DN oroar sig för att enskilda länder själva får avgöra om de kräver visum eller inte för britter. Jag oroar mig även för att enskilda länder inte får utestänga varor som är usla för hälsa och miljö.

5. DN oroar sig för att det kommer att fattas restaurantpersonal i London med omnejd om inte dåligt avlönade från andra länder kan göra jobbet. Jag oroar mig för att dåliga arbetsvillkor trycker ner människors livskvalitet mest för att turister skall servas.

6. DN gläds över att tågen lär kunna gå som vanligt, det gör jag också. DN gläds över att flyget nog också kan fortsätta i minst 12 månader på samma sätt som idag, det oroar mig.

7. DN oroar sig över att kärnkraftindustrin är orolig, jag anser att kärnkraftindustrin alltid borde vara orolig.

Tänk så olika vi kan vara.

Monday, 14 January 2019

Polväxling MP-FP

Söndagen var en fantastisk dag. Liberalerna höll ett helt öppet - för medierna och för väljarna - möte om hur man skulle se på regeringsbildningen, allt redovisades öppet. Sändes i tv och på nätet.

Miljöpartiet tog också beslut - så slutet att man inte ens på presskonferens, trots att det efterfrågades, meddelade hur röstsiffrorna var i partistyrelsen, än mindre i Förtroenderåd eller i riksdagsgrupp.

Så totalt bytta roller i svensk politik!

Miljöpartiet bildades 1981 och beslutande möten var öppna för medierna, det kritiserades för att vara naivt av liberala medier. Nu hyllar liberala medier Liberalernas öppenhet.

MP:s öppenhet, som den stadgades från början, byggde på tankar som var djupt förankrade inom de gröna, och på erfarenheter som Per Gahrton skrivit om i sin doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån.

Per, som varit riksdagsledamot i Folkpartiet (dagens Liberalerna) avslöjade partiets slutenhet, partiledarkult och hur enskilda riksdagsledamöter disciplineras och desillusioneras. Med dessa erfarenheter tog han initiativ till bildandet av Miljöpartiet vars stadgar kom att präglas av interndemokrati, öppenhet och därmed bröt mot alla andra partiers organisationsmodell och partikultur.

Det är nog så att det fanns inslag av viss naivitet i vårt bygge, en del justeringar gjordes. Men att MP inte ens skulle kunna redovisa partistyrelsens och riksdagsgruppens röstsiffror i regeringsfrågan, medan FP håller öppna, tevesända, debatter och omröstningar i samma ämne kunde nog inte någon i Miljöpartiets ungdom tänka sig. Att ett språkrör till och med skulle skratta bort frågan, som igår när den ställdes på en presskonferens, skulle ansetts som totalt omöjligt. Nog än mer omöjlig än hur de riksdagsledamöter,  som i några få frågor röstade för partilinjen istället för regeringslinjen, förra mandatperioden behandlades för att "disciplineras och desillusioneras". De blev till och med anklagade för att vara orsak till dåliga opinionssiffror.

Så har en polväxling inträffat - de två i motpolerna i partikultur har bytt sida. Eftersom jag identifierar mig som grön gör det väldigt ont. Miljöpartiet kan så mycket bättre! Det är jag fullständigt övertygad om. Det tillhör ju faktiskt grön ideologi.



PS! Liberalernas votering slutade med 62 - 30 till förmån för stöd till en Löfvenledd regering. Partiledaren tackade de riksdagsledamöter och partistyrelseledamöter som röstade mot hans åsikt och betonade att det är rätten i en demokrati. De mobbades inte ut. Må alla lära sig något av det.

PS2! Man kan nästan säga att Liberalerna, det parti som är mest angeläget att knyta Sverige till överstatlighet i form av allt tätare EU, euro och Nato håller fast vid den nordiska samhällsmodellen där offentlighet och transparens motiveras med att det är mest effektivt. Medan Miljöpartiet, som varit EU-motståndare anammat den kontinentala uppfattningen om vad som är effektivt, nämligen motsatsen till offentlighetsprincipen...



Sunday, 13 January 2019

Än har inte språkrören reagerat... ska MP låta sig förnedras av NATO-nära tankesmedja?

Per Gahrton och Tord Björk tillhör de som reagerat - läs HÄR.
Och själv skrev jag för en månad sedan så här på bloggen - klicka på bilden som kommer du till mitt inlägg:

Saturday, 12 January 2019

Slutligt farväl till nyckebiotopsinventeringar och välkomnande av grön väst

Gomorron!
1. Jag funderar på att skaffa en grön väst.
2. Jag visste inte att Reinfeldtregeringen var en vänsterregering.
3. Språkrören har hävdat att den som inte sitter i regering utan bara budgetsamarbetar sitter på läktaren - anser språkrören att C och L sitter på läktaren?
4. Kan V släppa fram en regering som har gjort upp med två partiet som spottar på dem? Glad att jag inte är vänsterpartist, gillar inte att bli spottad på.
5. Finns det någon kristligt sinnad människa som vill bli representerad av Sara Skyttedal i EU-parlamentet??
6. En grön skatteväxling som innebär höjda miljöskatter och sänkta marginalskatter för höginkomsttagare slår ensidigt mot låginkomsttagare - var det inte det som de gula västarna var så förbannade på?
7. Att avveckla nyckelbiotopinventeringen gladde Annie Lööf och ger mig stor sorg - förhoppningen att återupprätta dessa slogs i sank med ett hånflin.
8. Jag har funderat färdigt: jag ska skaffa en grön väst.

Friday, 11 January 2019

Silvervägen 1793

Fördomar och föreställningar. Jag älskar när sådana krackelerar. Det gör de sällan när jag försöker genomlida "kriminalromaner". Elisabeth George är väl den enda som fått ständiga guldstjärnor i min lilla svarta bok... Wallander i Ystad var ju bra, till en början, samhällsskildrande, men blev allt mer pratiga och meninglösa i mitt tycke.

Så övertalades jag då att läsa två av nutidens storsäljare: Silvervägen och 1793. Lysande böcker! Värda varenda minuts läsning. Silvervägen, av debutanten Stina Jackson är en Noir Norrland och 1793 av Niklas Natt och Dag är en Noir Stockholm. Men vilka noirer!

Silvervägens röda tråd är ett försvinnande. En ung flicka försvinner i väntan på en buss. Fadern letar. I flera år. Och förlusten, ensamheten, övergivenheten rinner ur boksidorna som tårar. Inte bara faderns, utan än mer Norrlands ödebygder med uppgivenhet. Där finns den från samhället flyende hålögde svenske soldaten från kriget i Afghanistan, där finns bensinstationsföreståndarens tröstlöshet, ödegårdarnas tomhet, sommarens obarmhärtiga ljus och vinterns obarmhärtiga mörker. Där finns visionerna som skapade ett helvete, där finns frusna själar och döda kroppar. Och det är så väl formulerat, så varmt beskrivet och så hopplöst och glädjelöst att det på något märkligt sätt blir en fröjd att läsa sida upp och sida ner. Med debutantens klokhet blir slutet av berättelsen ärligt, sorgligt och med blott en gnutta ljus som strilar in så där lagom så att skuggorna kan leva, tolkas och omtolkas.

1793, av Niklas Natt och Dag. Debutbok det också.  Recensenterna är lyriska och till och med GW Persson är djupt imponerad vilket på intet sätt skall avskräcka från läsning.

Också detta en debutant. Silvervägen var Norrland i samtid. 1793 är Stockholm och dåtid. Slutat av 1700-talet som titeln antyder. Författaren har grävt, formulerat meningar och vävt en historia kring ett mord - ett förskräckligt sådant - men jakten på mördaren är bara inslag i väven. Själva varpen är livet, stanken, fattigdomen, supandet, de levande benranglen, de upphostade lungorna, korruptionen, människans drifter och avsaknad av empati, de än idag välkända gatorna, kyrkorna och husen, trappuppgångar, kajer och vyer. Försök till faktakoll rinner ut i en enda slutsats: författaren har på stadigt på fötter. Sträckläser, sida upp, sida ner - trots aningen för många darlingar som nog borde drabbats av "kill your darlings" - kan inte sluta, försakar sådant som borde göras, lockas till sidoläsning om personer och historia och känner mig väldigt tillfredsställd med att inte ens GW:s lyriska uttalanden av boken skrämt bort mig.Glädjen och tillfredsställelsen av att leva nu och inte i slutet av 1700-talet är obegränsad...

Liksom glädjen över att en gång, när jag följde gröna vågen från Stockholm, valt bort en ödemark, med en ödekyrkogård till granne, i en mörk norrländsk bolagsskog som ny bostadsort till förmån för en aningen mer befolkad bygd med tillgång till öppna landskap. Politiskt finns anledning att vara tacksam för att urbana miljöer blivit så mycket bättre än på 1700-talet men också anledning att vara frustrerad över hur glesbygden misshandlats av politiker av allehanda färger i tron att moderniteten måste vara urban.

PS! Namnet Silvervägen syftar på transporterna av silvermalm från Nasafjäll till Bottenviken, vilket idag är riksväg 95 där jag själv farit fram en del då jag en kort tid jobbade på den meteorologiska stationen på Bjuröklubb.

Thursday, 10 January 2019

Den lille rackaren som bara vill överleva...

Vaknade i natt med en fundering. Det är nämligen så att när fästingar ätit sig mätta på blod så börjar de spy. Den spyr bland annat ut den lille blodparasiten babesia. En otrevlig liten rackare, kan man tycka om man inte själv är en liten blodparasit som vill överleva

Läser:"Babesia är farlig för människor med nedsatt immunförsvar."
Tänker: "Homo sapiens är farlig för planeter med nedsatt immunförsvar".

Ursäkta, detta inlägg var inte ett av de bättre. Men, föralldel, inte hellre det sämsta jag producerat...

Wednesday, 9 January 2019

Någon jävla ordning måste det väl ändå vara

Gomorron, det finns skäl att bli förbannad. Ägarna av ett av Sveriges största elnät tänker minska sina basinvesteringar med 40 procent eftersom de inte anser sig få tillräckligt stor vinst. "Nödvändiga investeringar i elnätet uteblir", meddelar Johan Lindhag, som är VD på Ellevio som äger elnät där 950 000 människor är uppbundna. Ellevio ägs till 50 procent av det kanadensiska jättebolaget Omers Infrastructure (f.d Borealis Infrastructure Management) - bolaget äger och kontrollerar infrastruktur på flera kontinenter. Säkra pengar, det är ju monopolsituation.

Ska det inte vara nog snart? Vad i helvete har jättebolag på andra sidan Atlanten att göra med svenska elnät som de facto är monopol? Vad är det för politiker vi har i det här landet som låter grundläggande infrastruktur ägas av kommersiella vinstgivande internationella bolag vars syfte är att dra ut så stor vinst som möjligt ur verksamheten? Det ÄR sjukt. Det är marknadsfundamentalism som är grotesk.

Den globaliserade sentida marknadsliberalismen borde hållas från grundläggande infrastruktur som människor är totalt beroende av. Vi vet att det kommer att bli fler stormar när klimatförändringarna ökar, vi vet att elnäten är utsatta, vi vet att el är nödvändigt för människor, varför finns det inte en enda ledande politiker som står upp och säger att nu får det vara nog med detta fundamentalistiska marknadsgyckel? Bolagisering med vinstuttag som mål har inte i vissa verksamheter att göra - vissa verksamheter skall bara ha ett enda mål: bäst för medborgarna.

Vi får höra hur den ena politikerna efter den andra lovar ut ytterligare miljarder till militären - målet är att åtta procent av statens utgifter skall gå till militären! - för att förhindra ryssar att komma och ta oss... Av vilken anledning de skulle göra det framgår inte - och förresten är det ju fullständigt larvigt att ge sken av att två bataljoner, vilket nu är målet, eller fyra bataljoner, kulle kunna stoppa ett militärt angrepp från Ryssland. Vi har problem här och nu. Elnäten behöver säkras - medan JAS-planen flyger omkring kan vi inte ens se till att el fungerar i Rosslagen på kanske ytterligare två veckor!

Vi har krackelerande avloppssystem i landet vars upprustning skulle påbörjats för länge sedan och som kostar många miljarder - men istället har man beställt fler JAS-plan. Vi har en sårbarhet när det gäller penningförsörjning som är extrem - men det ska vi inte låtsas om. Vi har sjukvård som går på knäna på många ställen, skolor som behöver rustas upp, tågbanor som är erbarmliga, saknar flyg för bekämpning av bränder, vi har myndigheter som snart sagt vem som helst med lite lust kan hacka sig in i på grund av eftersläpande datasäkerhet, vi har en sårbarhet vad gäller livsmedelsförsörjning som är grotesk - men vad är det man pratar om? Hot från Ryssland! Hotet mot vår säkerhet och vår demokrati finns här inne i vårt eget land, de ekonomiska och social klyftorna ökar, landsbygdsbefolkning blir allt mer frustrerad över löften som aldrig infrias (just nu dras till och med in på pengar till viltstängsel trots att det pratas som att ge landsbygden växtkraft och förståelsen för varg skall öka.)

Ursäkta mig, men politiken är sjuk. Hur gröna ledande politiker kan sitta tysta när militären skriker efter mer pengar medan sårbarheten och civilsamhällets basstrukturer krackelerar fattar jag inte. Fundera på skälen varför vi bildade det gröna partiet! Var det för att bli lealösa skuggor som teg av rädsla för att tappa statsrådsposter? Var det för att under tystnad se på när den militära upprustningen gröper ur statens budget i samma takt som civilsamhället grundläggande funktioner krackelerar under pinsam tystnad? Sanningen är den att det räcker med en tredagars utbildning för att skaffa sig tillräcklig kompetens för att slå ut elnät, datakommunikation, penningförmedling, mobilnät och förgifta dricksvatten för miljoner människor. Det är där hoten finns, det är där sårbarheten är så enorm när komplexiteten ständigt ökar. Ta tag i det, skit i ryssen, satsa pengarna där de säkrar vår demokrati.

Och ta tillbaka makten över infrastrukturen, sluta leka marknad med vår överlevnad. Och be hövligt ägarna av Omers Infrastructure att dra åt fanders. Vänligen, Birger.
 

Monday, 7 January 2019

Tillväxtvänligt att tro på helvetet


På SvD:s ledarsida meddelades häromdagen: "Det finns vetenskapliga studier som visar att tron på helvetet har positiv påverkan på ekonomisk tillväxt. Hotet om ett plågsamt liv efter detta tycks driva på."

Dock, meddelar ledarsidan, motverkas detta av att de religiösa ägnar tid, då de skulle kunna arbeta, åt religiösa ceremonier, vilket "tar fokus från arbetet". En fundering: kan det vara så att de som tror på helvetet vill förbereda sig redan här på jorden och därmed driver på tillväxten så gott de kan...


Sunday, 6 January 2019

Minnen och bagateller: Gråhårig dam i riksdagens tidningsrum


Det är ganska sent på kvällen. För många år sedan. Jag sitter ensam i riksdagens tidningsrum för att kolla några artiklar. In kommer en äldre kvinna som varit med förut. Hon har varit framgångsrik, inte minst i ett av de äldre partiernas kvinnoförbund. Hon presenterar sig och börjar prata om rave och Doclands.
- Det är förskräckligt, säger hon. Jag förstår inte hur man kan hålla på så där.

Jag slutar lyssna. Återgår till tidningsartikeln. Orkar inte lyssna på den äldre generationens fördömande av en kultur som man räds därför att man inte förstår den. Jag hade fått höra samma visa på tåg, på gator, i telefon och i brev. Stoppa! Förbjud! Sjukligt!

- Polisen bar sig verkligen märkligt åt. Har dom inte annat för sig. Maktfullkomlighet, säger hon.

Och jag förstår att jag missförstått. Det var inte ravekulturen, den äldre damen med de i mina ögon vådligt konservativa åsikterna reagerade mot. Det var polisen och det sätt man behandlat unga människor på hon reagerade mot. Mina fördomar kom på skam. Världen komplicerades ytterligare. Vilket gladde mig.

- Det känns märkligt, och politiskt skrämmande, när polisen finner anledning att kasta ut samtliga som deltog på den där tillställningen, oavsett om de använt droger eller inte,  men låter hatets skalliga nazister stampa takten till våldsuppmanande och rasistiska musikstycken i andra lokaler, sa den gamla damen och tittade nästan strängt på mig.

- Vuxenvärlden reagerar på ungdomskultur som vuxenvärldar alltid reagerat på ungdomskultur, sa jag lite snusförnuftigt och kände mig som en dålig kopia av den ständigt förstående Gudrun Schyman som, ackompanjerad av pressmeddelanden, gärna gjorde nerslag där ungdomar finns. Det är lustigt att hon tyckte sig få ut så mycket av  t.ex. Hultsfredsfestivalen när hon sökte efter kameror som kunde berätta för världen. Jag kan nästan lova att även hon skulle lära mer, och få ut mer glädje, av att bara vara där. Men det är klart, vi är ju alla olika. Det är naturligtvis svårt att ta sig ur rollen som levande reklampelare för ett parti. Man fastnar så lätt, kraven att synas tömmer ut privatliv ur timmarna och fyller på med rollspel istället.  

Vi satt tysta där i riksdagens tidningsrum, den gamla konservativa damen och jag. Vi pratade om hur lätt det är att glömma hur det var när man själv var ung - oavsett om det var jazz, rock eller flower-power som dominerade, som hon uttryckte det. Visserligen är det naturligt att man glömmer när man blir äldre, men frågan är om inte glömskan kommer förfärande snabbt då det gäller den den kultur man själv levde med och som förkastades av den tidens vuxenvärld och etablissemang. Eller består kanske hela Sverige av de som valde Tommy Steele framför Elvis Presley?  Lasse Lönndahl framför Mick Jagger? Donny Osmond framför John Lennon?

Jag fick sällskap från tidningsrummet, genom nattliga korridorer, av en av de mer paranta damerna i riksdagshuset. Hon tillhörde ett annat parti än den där damen i tidningsrummet. Ja, i själva verket ett helt annat som börjar på S.

- Dom verkar ju konstiga, dom där rejvarna, sa hon.  Står och skakar en hel natt! Dom tar ju knappt i varandra heller. Dom borde lära sig riktig dans. Vi som hade så trevligt när jag var ung. Knark finns det också.

- Jo, det finns överallt, sa jag. På Dockland, Café Opera, i Angered och i fina villan i Djursholm.

- Djursholm? frågade hon. .

Jag gillar den gråhåriga damen i riksdagens tidningsrum. Lika mycket som jag ogillar den paranta damen som med ett förfinat maner tog avstånd därför att hon inte förstod och inte hade för avsikt att försöka förstå. Det är trist att det var den paranta damen som hade riksdagen som sin arbetsplats. Och att det var den gråhåriga som avgått. Märkligt
var deras partitillhörigheter.

Saturday, 5 January 2019

Ska SD ha makt att påverka andras bedömning av EU?

Hela krönikan finns HÄR.
Med gemensam lagstiftning och marknad som övervakas av gemensamma institutioner ska ett ömsesidigt beroende och en ömsesidig nytta växa fram mellan länderna inom Europeiska unionen. Så är det tänkt. Tankefiguren bygger på att en dynamisk process ska landa i en gemensam norm som ska grundas på mänskliga rättigheter och demokrati. 
Men tänk om den dynamiska processen tar en annan riktning? Hur skulle EU utvecklas om de auktoritära och främlingsfientliga tar över den organisation som är skapat i namnet av demokrati och mänskliga rättigheter? Om allt fler topposter, efter fullt legitima demokratiska val, börjar ges till sådana som gillar auktoritära system? Om vi får demonisering istället för demokratisering? Om vi får Orbanisering av lagstiftningen och Lepenisering av retoriken? Om en hel union av EU:s storlek blir verktyg för nyfascister? Som om det inte vore illa nog redan som det är.
Om allt fler trådar är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i annan, så utsätter man sig för en risk. I demokratins och de fria valens namn har sådant hänt förr. Inte minst i Europa. Utifrån detta perspektiv anser jag att mycket av den förda EU-politiken är naiv. 

Hela krönikan kan du läsa här.

Friday, 4 January 2019

Per Bolund och GMO - politiken och vetenskapen

Frågan om genmodifierade - eller om man så vill: genmanipulerade - grödor har varit relativt enkel för den djupare gröna rörelsen att ha synpunkter på. Skälet har inte "enbart" varit strikt miljömotiverat utan också motiverat ur ett bredare ideologiskt perspektiv. Som handlar om storskalighet, äganderätt över baslivsmedel, den enskilde jordbrukarens relation till de stora kemiföretagen som lägger under sig rätten till genmodifierade grödor.

Så när Per Bolund - den som många anser vara den mest troliga efterträdaren till Gustav Fridolin - i riksdagen hävdade att ställningstagande skall tas "case-by-case" så var det ett uttalande som väckt starkt gillande hos förespråkare för genmodifierade grödor - som t ex Torbjörn Fagerström. Vilket han bland annat framfört på SvD:s debattsida.

Låt oss säga att genmanipulerade grödor, som ägs och kontrolleras, av några få globala kemiinriktade bolag verkligen skulle ha klimatpositiva effekter - skulle det då innebära att partier som vilar på grön ideologi förordar sådana? För ett ekomodernistiskt parti - det vill säga ett parti som hävdar att miljö- och klimatpolitik går hand i hand med ekonomisk tillväxt - kan svaret säkert vara ett obetingad "ja". För ett parti som inte anammat ekomodernismen är det snarare tvärtom - släpper vi tankefiguren om den eviga ekonomiska tillväxten hamnar vi nämligen i en position som gör det fullt möjligt att argumentera såväl för miljö och klimat som mot genmanipulerade grödor.

Försiktighetsprincipen bör råda, inte minst då det gäller evolutionära frågeställningar. Vilar partiet på grön ideologisk grund finns dessutom en rad demokratiskt betingade invändningar mot att fåtalet globala bolagssfärer - med vinst och blå planekonomi som yttersta målsättning - ges allt större makt över den globala livsmedelsförsörjningen.

Mångfald utgör en grön grundbult inte bara inom naturen utan också inom samhälle och ekonomi.
Eftersom tre av världens största kemiindustriföretag dominerar utvecklingen av nya grödor genom sitt ägande finns ideologiskt motstånd - om man nu bryr sig om ideologi. När BASF, Bayer och DuPont köpt upp växtförädlingsföretag köpte de också patent och kunskap om hur de kan skapa nya grödor. 

Patent och genteknik är värdefulla investeringar för de som vill skapa en ökad efterfrågan av kemikalier. När kemiindustrin också utvecklar nya grödor skräddarsys de till det egna bolagets kemikalier. De utformas så att odlarna blir beroende av att använda vissa kemiska preparat, som samma tillverkare tillhandahåller. Eftersom växtförädlingsföretagen har patent på grödorna kan de ställa krav på användarna. Utsäde säljs i paketlösning med det kemiska bekämpningsmedlet, som ett om inte obligatoriskt, så ändå nödvändigt tillval. Denna affärsidé dominerat användningen av modern genmodifikation. 


Grödor har således gjorts okänsliga för ogräsmedel och kan utsättas för besprutningar utan att ta skada. De patenterade grödorna är råvaror i livsmedelsindustrin. Basråvarorna i vår mathållning ägs av kemiindustrin och utvecklas av kemiindustrin så att behovet av kemikalier ska öka. Den enskilde bonden blir allt annat än fri, tvärtom blir hen en länk i en kedja som ägs av något av de stora globala bolagen.


Jag är på många sätt orolig över att politiska beslut i partier allt som oftast tas som vore de sakfrågor, eller sektorsfrågor, utan påverkan på den totala utvecklingen när det gäller demokrati och maktfrågor. Det finns en naivitet i sektorstänkande, eller om ni så vill: stuprörstänkande. Vi behöver, inte minst vi som på olika sätt identifierar oss som gröna, mer av hängrännetänkande.

Det gäller att förstå att varje enskilt pusselbit man lägger kan vara hur snygg och rationell som helst, men att pusselbitarna tillsammans riskerar att skapa en bild som är alldeles förskräcklig.

Torbjörn Fagerström hoppas, med Per Bolund som exempel, på att "MP kliver över till vetenskapens sida i GMO-frågan". Men politik bygger inte enbart på sektoriell vetenskap utan också på samhällsvärderingar. Gröna värderingar omfattar demokrati och mångfald. Något den strikte vetenskapspersonen slipper ta hänsyn till i sin lilla, om än oerhört viktiga, sfär.

Politiker skall lyssna på vetenskapen, inte tu tal om annat. Det gäller framför allt när det gäller vetenskapens syn på hot som kan föröda människans möjlighet att bygga goda samhällen - klimatfrågan är onekligen en sådan fråga. Men vad gäller lösningar av t ex klimatfrågan bör politiken bygga på bredare fält än det som enskilda vetenskapliga stuprör förordar. Det borde också sådana som Torbjörn Fagerström, som kan vara hur kompetenta som helst inom sitt område, begripa.

För gröna handlar det om att tänka flera långa tankar på temat "tror vi på ekomodernismens tankefigur eller inte?" Identifierar man sig som ekomodernist, med tron på evig ekonomisk tillväxt som motor, må det kanske tyckas vara rationellt att söka minska klimatpåverkan genom tekniska lösningar även om dessa motverkar mångfald, demokrati och verklig marknad. Identifierar man sig inte som ekomodernist utan förordar en samhällsmodell som gjort sig oberoende av tillväxt är det lättare att söka hållbara lösningar som också omfattar mångfald och demokrati. Svårare än så är det inte. Tyvärr inte lättare heller.

Att bara lojt följa med trender, skapade av ekonomismens och den sentida otyglade kapitalismens och globaliseringens företrädare, för att verka "moderna" är inte att rekommendera hur lockande det än kan vara om man är t ex grönt statsråd. Det enda vi vet om vad som vispas upp som modernt för tillfället är att det troligen är omodernt i morgon. Grön ideologisk grund må vara jobbigt att stå på när det blåser, men den är i vart fall stadig.

Thursday, 3 January 2019

Sossarna och betongen

Det finns de som undrar varför jag aldrig gillat sosseriet. Känslan för det partiet skapades ganska tidigt i mitt liv. Skälet har ni här, jag avskydde det stora betongpartiet på goda grunder - och litar inte en sekund på deras kluvna tunga, ska det förhandlas med dem - de borgerliga är numera än värre - ska det göras utan filttofflor.

Här en lysande dokumentär om betongpartiets härjningar i Stockholm, som fortsatt genom deras vurm för Applehuset i Kungsträdgården och Nobelkoloss bakom Nationalmuseum:




Wednesday, 2 January 2019

Generositet är vackert...

Generositet är vackert. Vi som bor och verkar i Sverige är generösa. Ibland mest generösa av alla. Vi erbjuder till exempel globala företag att ta pengar ur vår skola för att ge ett bättre liv till sådana som kanske inga arbeten har. Sådana som bara tvingas leva på kapital. Sådana som inte kommit i arbete. Vad kan vara mer generöst än att erbjuda arbetslösa ägare till globala företag att ta del av vår rikedom?
Ja, det finns till och med låginkomsttagare som med solidariteten i högsätet röstar på de politiker som vill att deras skatter ska gå till detta välgörande ändamål.
Och är det inte så att vi i all vår solidariska generositet handlar varor från bolag där fattiga människor får arbete, ja, de får till och med sovplats i fabrikernas lokaler? Om vi inte generöst kastade våra saker efter allt kortare tid, vad skulle då de fattiga leva av? Det är ju en solidarisk handling att handla de billigaste varorna för det hjälper de allra fattigaste att få lite mat på bordet, en tunn madrass att sova på. Och ger dem möjlighet att få något annat att tänka på än sina små barn som lever någon annanstans. Kanske hjälper vi också dem om vi handlar på HM.

En fundering så här den andra dagen i det som kanske blir nådens år, eller om det blir nödens. Eller nåt. Himlen ser ut att bli blå i alla fall. 

Tuesday, 1 January 2019

God fortsättning och tack!

Tack för att ni följt bloggen som nya eller gamla läsare. Och god fortsättning på det år då vi firar 60-årsdagen av att rasismen skrevs bort från svensk lagstiftning. 1959 fick nämligen svenska romer rösträtt i sitt land. Då var jag tio år, familjen hade flyttat från det gula huset längst in i en vik av Drevviken till Dalagatan 40 där farsans företag var beläget i samma våningsplan. Schlaug & Son, ABES termometrar. Farsan var sonen. ABES stod för Axel Benno Edward Schlaug.

Då, 1959, fick jag se min första rom, eller zigenare som det hette på den tiden. Han spelade dragspel på gården och morsan kastade ut en slant genom fönstret till förtret för några grannar. Det var märkligt med innergårdar, dragspel, stor stad och skolgård som liknade ett fängelse. Några hus bredvid bodde Astrid Lindgren, men inte heller det var till någon vidare tröst. Ovanför bodde en välkänd och respekterad konstnär vars dotter jag var tomte för en gång. Delade rum med morsan ändå tills storebror flyttade till Huddinge. Kompisar hade sommarstugor och åkte på charterresor, men farsan som var småföretagare hade aldrig råd med semester. Morsan åkte till Åre en vecka en sommar och gick med mig på Gröna Lund på sin 50-årsdag. Skolan avskydde jag. Inte minst för att jag var rädd att börja stamma. Första lektionen i sjuan, som avtjänades i Norra Latin liksom ytterligare fem år, meddelades från klassföreståndare Forsheim att det var skönt att ingen i klassen stammande. I lumpen vägrade jag skjuta mot pappfigurer föreställande människor (givetvis med slaviska drag), degraderades och fick ägna mig åt kryptering av någon anledning. Kanske för att skolbetyget i matte var högt, vilket det blev när vi fått ny lärare. Från uselt betyg till högt betyg på ett år. Ett skäl till att jag inte tror på betyg i skolan.

Nu slipper jag innergård, slipper avtjäna år i skolan, ser fjärden från höjden där vi bor, solen skiner och fåglarna skall ha sitt. Dock inga talgbollar, vilka är ett otyg om man gillar fåglar. Det är frö och ekologiskt Bregott som gäller för dem. Som sagt: God fortsättning!


Monday, 31 December 2018

Miljöpartiets ödesår

Miljöpartiet står inför ett dramatiskt år. Inte bara att partiets kärnfrågor kan sänkas eller upphöjas i
den politiska debatten, utan också för att själva ideologin ligger i stöpslevens sista fas.

Det är inte bara ett symboliskt val, utan också ett sakpolitiskt val, partiet står inför när Gustav Fridolin - som genomfört den usla strategi man valt på ett kvalificerat sätt  - avgår. På liknade sätt som mediernas tyckare var övertygade om att Mikaela Valtersson skulle bli vald,  är man nu övertygad om att Per Bolund blir vald. (Att övertygelsen om Mikaela planterats av den lilla partieliten i Stockholm funderade aldrig medianerna på och de lär inte fundera på planteringar denna gång heller).

Niclas Malmberg, längst ner till höger blev häromveckan nominerad till språkrör. Liksom Carl Schlyter förstås

För ganska precis ett år sedan (den 8 januari 2018) skrev jag ett blogginlägg som väckte en del munterhet - på temat "den där Schlaug vet fan ingenting" - i och med att jag nämnde Niclas Malmberg som en av de givna kandidaterna till nytt manligt rör trots att ingen median eller partielit skulle komma på tanken. a

Niclas har bland annat examen som vetenskapsjournalist, jobbade på MP:s kansli när jag var språkrör (en av de man kunde lite på mest av alla), var kulturpolitisk talesperson i riksdagen förra mandatperioden, har stor erfarenhet av kommunpolitik, kan partiets ideologi och historia.

En given favorit hos de djupgröna är förstås Carl Schlyter. Carl är välkänd för de flesta, alla tycks ha en färdig åsikt om honom. På motsatt sida av Carl finns förstås Per Bolund, vilket är en garant för fortsatt ekomodernistisk politik som jag ogillar. Jokern som tittar fram på bilden kanske är Daniel Helldén, som dock är nyckelperson för MP i Stockholm och därmed näst intill oersättlig där. Så mer trolig joker lär Henrik Blind från Jokkmokk vara.

Jacob Dalunde har matchats internt av de som har makten över sådant. Ses väl som god reserv om inte Per Bolund skulle ställa upp.

Flera personer, inte minst aktiva i nätverket Grön Omstart, har meddelat att de slutar betala medlemsavgift vid årsskiftet. Vill man rädda partiet från att fler mer djupgröna hoppar av krävs något annat än Bolund, Dalunde eller den unge mannen över Bolund på bilden: Tovatt.  Å andra sidan kanske man inte vill återvinna gröna grundbultar som t ex hård kritik av sådant som arbetslinjen, globaliseringens avarter, tillväxtfundamentalismen, militär upprustning och ekonomismens vulgarisering av synen på människan. Allt sådant försvårar ju regeringsmedverkan. Hamnar man i regering lär i vart fall Carl vara svårflirtad.

Men återvinns inte partiets rötter lär en ny partibildning se dagens ljus. Alltför många gröna med politiskt engagemang lär bli frustrerade och fundera på om det är rimligt att fungera som radikala alibin. Därmed uppstår en kritiska massa  som gör en sådan partibildning oundviklig. Kort sagt; för MP är det ett ödesår i bemärkelsen sista chansen att återvinna det man lagt i malpåse.

Sunday, 30 December 2018

Nyårsfundering...

Även den som kan stiga högst eller nå djupast är till sist bunden till jorden, beroende av det tunna ytskikt som omsveper den, liksom huden omsveper människokroppen. Men hur har vi vårdat denna jordens hud? Det är den fråga som kommer att bli den viktigaste av alla frågor i framtiden.”
Elin Wägner, nsyårstal 1943