fredag 1 augusti 2014

Semestern slut och farthindren undanskuffade

Gomorron världen, eller rättare sagt den lilla skärva av den som kollar på den här bloggen. Fredag. Hotell. Det börjar rulla på igen. Det där som inte är det riktiga livet, utan det mer konstgjorda. Ska tycka saker i Nyhetspanelen klockan 20 minuter i 8 denna fredag. 

Hotellfrukost. Vandra genom Östermalm där semestrarna sägs vara lite längre än i Vasastan och på Kungsholmen. Och förstås än i Sollentuna. Om det är bra eller inte vet jag inte. Det sägs att semestrar kan krossa vilket äktenskap som helst och att föräldrar är så ovana att umgås så mycket och intensivt med sina barn  att det går dem på nerverna. Det borde förstås vara tvärtom, men om barnen ses som en utgiftspost och hinder för karriären så blir det förstås lite jobbigt med den typen av farthinder.

Jaja, nu är i alla fall de flesta semestrar slut och farthindren har fått börja förskolan. Nu jävlar ska det göras karriär, förverkligas och tunn hud skall ömsas för att släppa fram pansarhuden på det att marknaden blir euforisk och Anders Borg (och snart Magdalena Andersson) lycklig. En liten låt till tröst kanske?







torsdag 31 juli 2014

Pinfärskt: Om missiler i skallen och andra kränkningar...

Jaha, då har man kommit ända hit. Till ännu en snart fullbordad sommar. Man får vara tacksam för varje sommar man får. Hade jag levt i en annan tid hade jag med stor sannolikhet varit död och mer eller mindre anständigt begravd. Hade jag levt på en mindre trevlig plats än i Skandinavien hade jag kanske också varit död. Fått en missil i skallen, fått huvudet bortsprängt av en självmordsbombare eller legat lik i en skyttegrav. Eller bara dött av lite skitig jord i ett sår.

Det finns således en del att vara tacksam för. Trots att livet egentligen mest är en transportsträcka som hjärnan inte ids lägga på minnet av ren självbevarelsedrift.

Nu finns ingen intellektuell hederlig anledning att klaga, även om det säkert skulle ha förgyllt ett Sommarprogram i P1 om man hade lust att tala om alla oförrätter i barndomen, alla jävliga minnen från skolan och märkligt frånvarande fader. Nog skulle man kunna gräva upp en del kränkningar, lägga upp dem på bordet, sätta strålkastarna på dem och känna sig som en normal figur i ett samhälle där alla tycks känner sig kränkta av allt och alla.

Häromåret åkte jag första klass på SJ och hörde en välkänd bankfigur meddela att det var...
Fortsättning finns i dagens krönika i HD, klicka här.

onsdag 30 juli 2014

Ur arkivet (20): Partiledardiktatur och personval...

Artikel införd i Svensk Tidskrift 2011.


Vi lever i en partiledardiktatur, skrev jag i en artikel inför valet 1988. Man kunde nämligen allt oftare läsa om ”partiledaröverläggningar” där frågor avhandlades och beslut togs. Miljöpartiet skulle komma in i riksdagen och sätta stopp på detta, blockpolitiken skulle raseras och riksdagen skulle få den makt den borde ha. Som vågmästare mellan sossar och kommunister på ena sidan, och borgarna på den andra, skulle vi återföra makten till parlamentet. Det var den lagom naiva tanken.

Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 som första nya parti på 70 år. Men vågmästare blev vi inte. Sedan dess har det runnit många mer eller mindre meningslösa motioner genom riksdagens motionsflod…  I mediernas logik utgör mängden motioner ett inslag i ledamotens ”aktivitet”, ett absurt räknesätt som tyvärr påbörjades genom Per Gahrtons doktorsavhandling. När Anne-Marie Pålsson tog sig in i riksdagen 2002 så upptäckte hon att vi fortfarande lever i något som snarast kan betraktas som partiledardiktatur.  Med riksdagsledamöter som ägnar sig åt meningslösa motioner och är ”statister i ett välregisserat skådespel”.

Den stora skillnaden mellan 1988 och nu är att allt mer makt flyttats till EU och marknaden.  Vilket också Anne-Marie Pålsson påtalar. Båda företeelserna borde väl rimligen glädja en moderat – för inte var väl moderaterna så okunniga att man inför EU-omröstningen inte kände till att åtskilliga beslut skulle fattas i Bryssel? Och rent ideologiskt kan man väl inte ha något emot att den så kallade marknaden fått större inflytande? Som avdankad miljöpartist tycker jag mig har mer rätt att protestera mot tingens ordning än Pålsson har…

Men Pålssons tar alltså också ansats i att makten ligger i regeringskansliet och hos partiledningarna. Inom den rödgröna oppositionen kunde man givetvis konstatera samma sak inför blockvalet 2010. Frågor, utspel och strategier avgjordes av en liten klick. Orerande och obstinata riksdagsledamöter med starka egna uppfattningar, som gick utanför fållan, riskerade enligt blockpolitikens logik inte bara sabotera det för det egna partiet utan för hela sitt block.  Den som är obstinat uppmanas/tvingas att vara lojal.

Frågorna som bör ställas blir således: Blir man inte lurad om man tror att man kan driva egna frågor i riksdagen? Vill partierna verkligen ha personval och starka personer i sina grupper? Eller skall de bara fungera som röstdragare inför valdagen för att sedan dö en välbetald sotdöd i sina riksdagsgrupper?

Kanske utgör ett antal centerpartister de mest flagranta fallen i detta spel – att svänga från starka motståndare till kärnkraften till att öppna upp för densamma måste ha varit påfrestande för många av dem. Några, som fungerat som partiledningens nyttiga idioter i valet, steg av. Solveig Ternström var en av dem. Hon hade annan bakgrund än politiken, precis som Anne-Marie Pålsson och Mauricio Rojas . Dessa tre tillhör därmed den skara som aldrig begripit vare sig de partipolitiska koderna eller hur ett parlament faktiskt fungerar.

Partipiskor har nämligen en funktion i så motto att det skulle vara hart sagt omöjligt att ta beslut om parlamentet bestod av starka personvalda individer som kommit in på alldeles egna meriter – förhandlingar mellan partiernas ledningar är nog så komplicerade, att börja förhandla med ett gäng fritänkare skulle bli synnerligen besvärligt. Och vad mer, det skulle utmålas som spektakel av de ledarskribenter som före valet så gärna talar lyriskt om personval och starka politiker med integritet.  Och Mats Knutsson skulle med ett lite föraktfullt leende berätta att ”dom bråkar”.

Personvalet är alltså inte till för att få starka personer till riksdagen, personvalet är till för att partiledningarna skall kunna låtsas gilla starka personer, att de skall kunna få några affischnamn. Kändisar lånar sitt ansikte, sitt kändisskap och får i betalning en hygglig lön och en plats i ett utskott där de inte kan ställa till det. Mauricio Rojas (FP), Anne-Marie Pålsson (M) och Solveig Ternström (C) är exempel på detta.

När jag var språkrör för Miljöpartiet så uppmanade jag obstinata politiker att rösta efter sin övertygelse. Hade inte partiledningen, eller riksdagsgruppens majoritet, lyckats övertyga om sina egna förträffliga argument – som kunde vara sakliga eller strategiska – så ansåg jag att det må vara hänt att man röstar som man vill. Själv gjorde jag också det. Som språkrör för MP låg jag faktiskt väldigt högt upp på listan över riksdagsledamöter som ”svek partilinjen”, i vårt fall den linje som riksdagsgruppens majoritet kommit fram till.

Men – och nu kommer det avgörande – de få gånger då vi hade vågmästarposition och faktiskt kunde få igenom något som partiet drivit i valrörelsen då jävlar gällde det att vi höll ihop. En av dessa gånger gällde det vår motion om att småföretagare skulle få göra undantag i LAS så att man kunde skydda två av sina anställda innan turordningsregeln skulle tillämpas. Vi fick med oss de borgerliga. Men hela vår grupp måste hålla ihop. En tvekade, ansåg att det var fel, trots att vi drivit frågan inför valet 1994. Då var det hårda bud som gällde. Hade den som trilskades verkligen före valet talat om att hon inte stod för partilinjen? Nej, det hade hon inte. Trycket var hårt, det kan jag säga. Vi höll ihop. Men om det nu varit så att den trilskande personen blivit personvald, drivit sin fråga inför valet, då hade det varit kört om vi inte använt sådana metoder som Reinfeldt, enligt Pålssons utsagor, använder sig av. Eller som Bildt använt mot Reinfeldt.

Frågan om partipiska, personval och starka enskilda ledamöter är inte okomplicerad. Tvärtom. Självständigt hårt agerande ledamöter som anser sig stå över sitt parti medför att parlamentarismens inte funkar. Sorry, Anne-Marie. Berätta det för de som pläderar vitt och brett för personval!

Publicerad i Svensk Tidskrift 2011, med anledning av att Anne-Marie Pålsson hoppat av riksdagen och skrivit en bok.
Bild: Sommarens sofflock, detalj från akvarell, Lena Rosén Schlaug


tisdag 29 juli 2014

Ur arkivet (19): "Manliga språkrör utan skägg har inte blivit någon hit..."

Debattinlägg i Newsmill 2011... Som sagt, tiden går...

Gustav Fridolin är på väg att bli nytt språkrör för De gröna. Och det utan att ha skägg. Det enda manliga språkrör utan skägg som valts blev ingen hit, han avgick efter något år, hette Matz.  Kanske är det lättare att utan ideologiskt betingat skägg deklarera att man vill att MP skall bli ett mittenparti som gillar tillväxt och ogillar sänkt arbetstid. Om det nu verkligen är så Gustav menat.


När Gustav nyss blev intervjuad i Dagens Industri låter det som om han verkligen menar det.  Det har, förstår jag, väckt viss upprördhet hos en del miljöpartister som gillar grön ideologi, som känner att partiet är på väg att bli ett alldeles vanligt parti som älskar tillväxt, konsumtion och arbetslinje.  En del är rent av förbannade.  Vilket är svårt att bli för en miljöpartist eftersom de flesta inser att Gustav är partiets stabilaste livlina in i medievärlden när nu Maria Wetterstrand tackar för sig. Fråga är bara vad man får för politik.

Är Gustav inte mer radikal än Mikaela Valtersson, lär det undras i de grönaste av partivegetationen. Skall han – precis som Mikaela Valtersson gjort - köra över kongressens ihärdigt återkommande krav på att paritet skall driva kravet på sänkt arbetstid?

Blockpolitiken skall i vart fall vara död, är ett av Gustav Fridolins budskap.  Det är bra. Det är rent av lysande. Dessutom är det en välbehövlig känga åt den nuvarande partiledningen som gått i bräschen för den fördummande blockpolitiken. Grön ideologi, som i grunden är kritisk till den ständiga jakten på ekonomisk tillväxt i materiellt rika länder, ryms inte inom block som domineras av socialdemokrater eller moderater.  

Ingen blockpolitik således. Vad nu det innebär. För en grön själ är det att skärpa den gröna ideologin. Men får man tro mediernas bild av Gustav så kan det lika gärna betyda att bli ett mittenparti, gilla tillväxten, ta avstånd från sänkt arbetstid - som om arbetstidslagens norm på 40-timmar vore en naturlag. Gustav tar till och med avstånd från kongressbeslut om sänkt arbetstid. Sådant straffade sig i det gamla Miljöpartiet.

Att trängas i mitten mellan två siamesiska tvillingar är inte det lättaste.  Att vara i mitten mellan två block som färdas mot samma mål (tillväxt) i var sin fil på samma motorväg är inte så klokt för en grön politiker. Som avdankat språkrör, som betraktar det hela från utsidan, måste jag ställa frågan: Vad ska man ha Miljöpartiet till om det tycker som alla andra – om än uppiffat med några höghastighetståg och 40 öre mer i bensinskatt…?

Om profilfrågor som tillväxtkritik och konsumtionskritik – som fått allt större utrymme i den internationella debatten under de senaste åren – försvinner från partiets agenda slås grunden för grön ideologi undan.  Risken att Nya Miljöpartiet, som sägs stå mitt i steget för att bli ett brett politiskt alternativ, blir ett likvärdigt parti med alla andra är uppenbar, om än med trevligare och smartare företrädare än de gamla partierna.

Mycket av det som hörs från intervjuer med Gustav är således att Miljöpartiet skall anpassa sig till den världsbild som förenar socialdemokraterna och moderaterna: vi skall arbeta mer för att kunna konsumera mer, så att vi kan producera mer för att vi skall kunna arbeta mer... Allt för att hålla igång tillväxthjulen. Och detta trots att ekonomisk tillväxt mäts exponentiellt, vilket borde få varje tänkande människa att fundera.

Gustav Fridolin låter förstå, i intervjun för Dagens Industri, att politiker som Merkel, Obama, Cameron och Sarkozy är något av förebilder eftersom de, till skillnad från Juholt och Reinfeldt, talar om vikten av omställning till ett miljö- och klimatsmartare samhälle. Nu tror jag inte att så många gröna människor uppfattar att någon av de uppräknande toppolitikerna är speciellt framåtsyftande.  Och jag undrar om Gustav Fridolin verkligen anser det, eller om det är så att han smeker medierna medhårs.

Eller: om det möjligen är så att journalister gillar Gustav så mycket att de lägger sina egna värderingar i vad han faktiskt säger… 

Jag konstaterar att i Dagen beskrivs Gustav som en helgjuten kristen som går i kyrkan så ofta han hinner, i Dagens Industri beskrivs han som tillväxtvänlig och industriälskande. Det skall bli intressant att läsa hans nya bok, för att se hur han beskrivs där… Jag tror fortfarande att det kan vara nåt bra. 

Publicerat i Newsmill 2011
Bild: Detalj från Nästa dörr väntar - Lena och Birger Schlaug

måndag 28 juli 2014

Ur arkivet (18): "När Tina Rosenberg avfärdade Ebba (”hon är nog lite trött”) så var det faktiskt som en karikatyr av Göran Persson..."



Krönika i BT 2005… tiden går...

Jag har inte alls något emot bildandet av Feministiskt Initiativ. Det är bra att människor som gnäller över gamla partier tar ansvar för sitt gnällande – istället för att klaga vid köksbordet, i tevesoffan eller på krogen. Dessutom är det sant att män generellt har en överordnad ställning i samhället.


Men så gick det ett snäpp för långt. Tina Rosenberg gjorde sig själv ovetande till symbol för det nya partiet. Och därmed föll de goda föresatserna om att förändra normer, system och strukturer. Genom ett antal händelser, som mer eller mindre sanningsenligt beskrivits i medierna, har FI blivit startpunkt på en reaktion som snarare kommer att förstärka könsrollerna än att minska dem. 

Vi kommer att få se en utveckling där småflickor mer än på många år kommer att kläs i rosa kläder och pojkar kommer att byltas in i blåa. Vi kommer att få se hur allt fler kommer att hylla kärnfamiljen och ifrågasätta kritiken av densamma. Vi kommer till och med att få se en återgång till en annan attityd till homosexuella. Det som under lång tid varit politiskt korrekt kommer att ändras.

I min bekantskapskrets har något märkligt hänt. I den radikalare delen har plötsligt tongångarna blivit annorlunda. Man känner ett starkt behov att dra gränser mot den bild som Tina Rosenberg ger uttryck för. Snart är jag ensam kvar som försöker betona att det faktiskt finns goda sidor hos det nya partiet…

Det känns konstigt eftersom jag inte skulle komma på tanken att rösta på FI. Av det skälet att deras främsta företrädare har den anskrämliga smaken att sitta kvar i riksdagen på sitt gamla partis mandat och sedan använda detta till att bli reell partiledare i ett annat parti. Det är så långt ifrån heder man kan komma. Hade Schyman varit en man hade jag hävdat att det var ett uttryck för manlig maktarrogans. Man lär sig.

Man lär sig också hur enkelt det är att snacka om manliga härskartekniker.
När Tina Rosenberg avfärdade Ebba (”hon är nog lite trött”) så var det faktiskt som en karikatyr av Göran Persson.

Det finns de som hävdar att medierna målar upp en sned vrångbild av FI. Dom har rätt. Det är i mångt och mycket en vrångbild. Journalister tycker det är ointressant att rapportera om det som känns normalt och självklart. Det är det kontroversiella man kastar sig över, det som sticker ut. Så gör man med alla partier. Att gråta tårar för att just FI skulle behandlas sämre i medierna än andra partier är faktiskt löjligt. Det är som om de som gråter dessa tårar inte följt rapporteringen från miljöpartiets kongresser, hört alla taskigheter om Lejonborg eller sett alla nidteckningar av Persson. För att inte tala om hur medierna behandlade Lennart Daléus!

Personligen tycker jag att FI förstört mer för feminismen än man stärkt den. Med humorbefriade uttalanden om att kvinnor som lever ihop med män är förrädare slår Rosenberg undan benen på hela rörelsen. Med militaristiska uttryck om att ”marschera” för att vinna ”striden” hamnar man i samma vokabulär som nationaldemokraterna. Och då känner många ett behov av att distansera sig. Ta avstånd. Och så påbörjas en tillbakagång.

En affär på Söder i Stockholm har på temat ”Ordning och Reda” skyltat så att rosa flickkläder finns till vänster och blåa pojkkläder till höger. Söder är den mest radikala stadsdelen i Stockholm… Där hade varit omöjligt att skylta så för ett halvår sedan. Och hos frisören, också på Söder, hör jag för första gången nedsättande kommentarer om homosexuella. Också det en omöjlig tanke för ett halvår sedan. Tänk vad FI ställt till med!  Frågan är om inte den socialdemokratiska partiledningens plötsligt aviserade nej till kvoterad föräldraförsäkring är en följd av tvånget att distansera sig från Tina Rosenberg.

FI har blivit kristdemokraternas bästa vapen!

Publicerat i Borås Tidning 2005
Bild: Detalj från Vad är pengar? (Birger Schlaug)

söndag 27 juli 2014

Ur arkivet (17): De vattenmolekyler du ser framför dig i glaset har kanske druckits av Per Gahrton...



Att predika, utan att egentligen vara troende, är förstås en utmaning. Har gjort det några gånger, nu senast i Vittinge kyrka på temat Vägen till livet. För mig är livet i sig, hela den väv av liv som utgör det totala livet på vår jord, något heligt. Det är väl därför jag blev miljömupp en gång i tiden…



Vad är då mer naturligt än att utgå från vatten då man talar om Livet? Vatten är ju i sig något fantastiskt. I ett glas med vanligt vatten finns det hundratals miljoner med vattenmolekyler. Håll det framför dig och du har hela vår jords historia i dina händer! Ja, faktiskt delar av allt som varit, och allt som skall bli!

Häller du ut vattnet i närmaste vattendrag så kommer några av de vattenmolekyler du hällt ut förmodligen finnas i New Yorks hamn inom några månader, några kommer att rinna nedför halsen på en giraff i Kenya, några andra kommer att vandra genom grundvattnet för att nå jordskorpan efter hundratals år.

Men än mer fantastiskt är att de vattenmolekyler du ser framför dig i glaset druckits av andra. Jesus, Napoleon, Mahatma Gandhi, Hitler eller kanske till och med Per Gahrton… Det har druckits av slavar, av fattiga och rika, män och kvinnor, människor och djur.

Men vattnet har inte bara druckits av andra. Det har utgjort delar av människokroppar. Vi består ju till största delen av just vatten. Vatten i glaset har tidigare funnits i kristna, muslimer, judar, hinduer och buddister. Det har byggt upp kropparna hos vita, svarta, gula och röda. Just detta är grunden till att jag uppfattar rasism som så korkat, så totalt obegåvat. Vi är del av samma grundförutsättningar och samma väv. Oavsett var vi är födda, oavsett i vilket kön vi fötts, oavsett om vi fötts i ett rikt land eller ett fattigt.

Tänk dig tanken att vi kommer att återfödas på jorden. Att vi kommer tillbaka hit, men utan att veta om vi föds hos rika föräldrar eller fattiga, utan att veta om vi föds i en kristen eller muslimsk kultur, utan att veta om vi föds som man eller kvinna, utan att veta om vi föds som heterosexuella eller homosexuella, utan att veta om vi föds med vit eller svart hudfärg, utan att veta om vi föds med en uppskattad begåvning eller inte, utan att veta om vi föds med eller utan armar. Hur skulle du då vilja att världen skulle se ut?

Jag brukar ställa den frågan när jag håller föreläsningar. Åhörarna brukar få någon minut på sig att tänka på saken. Sedan pratar vi inte mer om det. Det behövs inte. För alla vet vad alla har tänkt. Man vill komma till en värld där ingen diskrimineras, där det rådet jämlikhet och där alla har samma värde, där alla har ganska lika ekonomiska förutsättningar att skapa sig ett gott liv, där rasism inte existerar och där tolerans mot ”de andra” (som ju kan vara just jag) är stor.

Egentligen finns det ingenting mer grundläggande för vårt liv här på jorden än att förstå våra livsvillkor och förstå vår egen roll i livets stora sammanhang. Att förstå att livet i sig är heligt. Att förstå att vi bör vara tacksamma för varje dag vi får leva här, det är ändå bara ett sekundkort ögonblick i ett kosmiskt och evigt perspektiv. Det är det enda vi vet. Resten är tro.

Oavsett om man tror på Skapelsen eller Evolutionen eller något Mittemellan. Det är därför vägen till livet går genom sådant som Förlåtelse och framför allt: Försoning.

Jag vill också passa på att tacka för möjligheten att få predika i er vackra kyrka. Och vill avsluta den här korta texten med några ord av Elin Wägner:  

”Vi behöver en vision av en värld med mening i. Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att de nuvarande sakernas tillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen…”


Text till församlingsbladet i Vittinge efter det att jag predikat i dess kyrka 2009.
Bild: Detalj av Från någonting till ingenting (Birger Schlaug)