fredag 28 november 2014

Är det inte borgarna som skall kastas ut från pensionsgruppen?

Det verkar som om borgarna inte riktigt förstått vad det är som händer. De smäller i dörrar och springer ut för att en miljöpartist infunnit sig i samma rum som pensionsgruppen. Borgarna berättar att man springer ut för att MP - åtminstone dess partiprogram - inte tror på evig tillväxt trots att denna tillväxt är nödvändig för att pensionsreformen skall fungera. 

Nu gjorde ju Anders Borg och hans borgare vad de kunde för att upprätthålla tillväxten under sina år vid makten. Så att pensionsreformen skulle kunna fungera... Men det gick inte så bra. Som visas i nedanstående graf.

Den visar BNP per capita. Anders Borg gillade att prata om nationens BNP men att den ökade berodde ju på att vi blev drygt en halv miljon fler som bodde i landet under borgarnas välde. Tillväxten per person blev ytterst marginell. Som synes.

Källa: Ekonomifakta


Men lite uppåt har det ju ändå gått, kanske vän av ordning invänder. Jodå. Lite, lite uppåt har det gått under styret där de som springer ut och smäller i dörrar regerade. Hushållen har nämligen ökat sina skulder och därmed har den lilla tillväxten som skett blivit möjlig. Det vill sägs: tillväxten har varit skulddriven.



Nu är det inte bara så att den lilla tillväxten per capita uppkommit genom att vi lånat mer pengar för att kunna konsumera. Denna konsumtion har, med lånade pengar, lyckats föra upp Sverige från 13 plats till 10 plats på listan över de länder där man gör störst ekologiska fotavtryck per capita.

Så med lånade pengar gör vi vad vi kan för att upprätthålla den tillväxt som gör att vi stiger på listan som visar hur vi klampar fram på planeten.

I en mogen ekonomi som den svenska fungerar inte drömmen om den eviga tillväxtens evigt uppåtgående kurvor. Det är därför STEG 3 - och Miljöpartiets kongress trots partiledningens motstånd - anser att det är värt att utarbeta en strategi där pensionssystem och annat fungerar även när vi inte längre får något tillväxt. Det är ett riktigt bra förhållningssätt.

Frågan som uppkommer är således: vilka skall ut och vilka skall in i pensionsgruppen om vi nu vill ha ett system som fungerar även i nästa steg av samhällsevolutionen. 

PS! 
För Miljöpartiet uppstår ett problem: Per Bolund, finansmarknadsminister numera, ställer sig bakom pensionsuppgörelsen som bygger på tron på den eviga tillväxten och skulle således utgöra en god troende i den troende pensionärsgruppens församling. Borgarna behöver således icke bekymra sig, inte sossarna heller förstås. Bekymra sig kanske däremot MP:s kongressledamöter gör. De verkar ha en större förmåga att både läsa grafer och frångå den gamla skriftens dogmer.

torsdag 27 november 2014

Den engelska överklassen mobbar liten fransk stad...

Ockuperas av tyskar, mobbas av engelsmän, göms av SVT.
I början på december avlägger hovet ett statsbesök i Frankrike. Detta föranleder mig att skriva några rader om En liten fransk stad som mobbas av överklassen i England.

Från början: Jag har alltid varit en ganska kräsen teve-tittare. Ända sedan min vedervärdigt otrevliga och skrämmande engelsklärare i Norra Latin inte talade om annat än Forsytesagan på lektionerna har jag varit nödbedd när det gäller att glo på serier. 

Dom binder upp, kräver att man skall fylla tid vecka efter vecka, månad efter månad. Och ibland år efter år. Dallas vägrade jag således se. Forsytesagan också. Vilket ledde till dåligt slutbetyg i engelska. Som tur var gick det inga tyska eller franska serier i teve, så där blev betygen bättre...

Sen kom då SVT-play. Och plötsligt är det svårt att komma undan. Man kan samla på sig en massa avsnitt, sätta sig tillrätta och rätt var det är så är chipsen - eller var det nu kan vara - slut, ölen urdrucken och timmen sen. Således är jag fast för Downton Abbey, Homeland och En liten fransk stad.

Den sistnämnda riktigt bra, ni har en dryg vecka på er om ni vill se serien från första avsnittet, vilket nog är nödvändigt. Serien har blivit jättepopulär i Frankrike och är nu inne på sjätte säsongen. Handlingen utspelar sig under andra världskriget och den tyska ockupationen i den fiktiva byn Villeneuve. I realtid sänder SVT den samtidigt som den engelska överklassen dominerar i den andra kanalen. Slår ut den lilla franska staden. Mobbas genom att osynliggöras.

Förresten suger SVT ut mer av Downton Abbey än vad som är nyttigt. Efter varje avsnitt delger en skara människor oss vad de just sett. Det mesta jag lärt mig av att beglo detta prat några gånger är att en del gör sig bäst i skriftlig form. Det kanske gäller mig också förresten. Eller också är det tvärtom.

Historieätarna är förresten ett sån där serie jag har svårt att missa. Programledarna, eller vad man skall kalla de som äter sig igenom historien, tillhör den där generationen som många i min generation har lite svårt för. Den ironiska generationen. Jag har inget emot den. Huruvida det är av samma skäl som det var att vid 50-årsåldern börja åka MC - det vill säga pådyvla sig själv låtsasrollen som yngre än man är - vet jag inte.

Hur som helst, senaste avsnittet handlade inte om barocken eller bronsåldern utan om 60-talet. Man åt sig igenom allt möjligt som jag, som levde på 60-talet, aldrig sett skymten av på någon tallrik. Kokt grissvans, tunga och Astrids vårägg. T ex. Och plötsligt uppkommer en lite obehaglig känsla: om jag som var med inte känner igen maträtterna som serverades i teve hur är det då med programmets trovärdighet? Är det lika udda rätter som serverats i programmen sm barocken? Och i så fall: är det underhållande historia eller historisk underhållning?

Tja, inte vet jag. Bara jag slipper tvångsglo på Forsytesagan får jag var nöjd trots den engelska överklassens mobbning av fransoserna. 

Ett ganska meningslöst blogginlägg det här. Ursäkta att du tagit din tid för att komma ända hit. Men det var frivilligt...:-) Nu ska jag ta mig till tåget för att åka upp till det där huset på Helgeandsholmen - STEG 3 håller ett seminarium för suktande riksdagsledamöter.

PS!
Apropå En fransk liten stad. Franska filmer och serier som når de här breddgraderna är som regel synnerligen bra. Har ni tillgång till att tanka hem film så rekommenderas Det är bara förnamnet. Den mest njutningsfulla film jag sett de senaste fem åren. Luta er bara tillbaka. Det behövs vare sig chips eller öl.

Kommentarsfältet är delvis stängt eftersom många kommentarer den senaste tiden såväl förtalat medkommentatorer som gått långt utanför det ämne som blogginlägget behandlat.

onsdag 26 november 2014

Ukraina bättre rustat än Sverige

Så visar det sig då vad det är som gäller när krisen kommer, när det oväntade dyker upp, när det ovälkomna tar över. Krisen börjar ta strupgrepp på Ukraina, finansmarknad darrar, tillväxten krymper, digitala siffror på konton vittrar bort. Men de flesta människor har mat. Många har en bit mark att odla på. Och de odlar. Och kan hjälpa de som lyckats fly från kaosområden med mat för dagen.

Hur är vi i Sverige rustade för kris? Ska vi äta JAS-planen när de digitala siffrorna vittrar bort och det inte räcker att odla basilika i näringslösning i upp och nedvända petflaskor i de urbana kvarteren.

Det behövs nämligen inte ryssar för att skapa kaos. Vi är så duktiga på det själva. Vi blev det i samma ögonblick som vi drabbades av villfarelsen att naturkapital kan ersättas av finanskapital, när vi fick för oss att digitala siffror kan ersätta gröna ytor. Så ynka enkelt är det. Sorry, medborgare!

PS! Om du som mer trendig hipster på Södermalm inte vill nöja dig med en upp och nervänd petflaska med näringslösning - eller skaffar dig en bit jord att odla i - så kan du inhandla en liten maskin för basilikaodling i näringslösning hos den socialistiska tidningen ETC:s varushop för 1959 kronor. Vill du ha den röd kostar den 2219 kronor. Det kallas visst röd tillväxtpolitik för en grönare värld.

Pengarna kan också nyttjas till Läkare utan gränser för att bekosta malariabehandling för 266 barn - eller till 98 träd i Vi-skogen. Pengarna räcker till en bra spade också. Det är grön politik för en grönare värld.

Kommentarsfältet är delvis stängt eftersom många kommentarer den senaste tiden såväl förtalat medkommentatorer som gått långt utanför det ämne som blogginlägget behandlat.

tisdag 25 november 2014

Stå i bredd

Den heter så. Stå i bredd. Ebba Witt-Brattströms nya bok. Handlar om 70-talets litteratur. Klart det är lite nostalgiskt, det var då den världsbild som blev min växte fram i konflikt mot den jag förväntades ha. 70-talet handlar om en demokratisk människosyn.

Idén om varje individ - pensionären, tjejen i snabbköpskassan, den gifte mannen -  är bärare av en unik berättelse. Säger författaren som i sina böcker elegant balanserar på den knivsudd som skiljer läsvänlig crawl från akademiskt torrsim. Och i det här fallet tillkommer balansen mellan att sakligt kommentera Horace Engdahls syn på kvinnlig litteratur och lusten - som det verkar - att vara lätt sarkastisk mot sin nyss avlagda äkta man.

I en intervju i DN säger Ebba Witt-Brattström det som aldrig kan sägas för många gånger: "I alla epoker finns det tongivande kvinnor. Men de skrivs ut ur historien". Så är det. Eller som Elin Wägner beskrev det: "Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget."

Ibland ångrar jag att jag "sa upp mig" från En bok, en författare...  Hade varit spännande att prata om Stå i bredd.

måndag 24 november 2014

Skall statsråd verkligen kunna vara språkrör?

10:e plats på listan över länder som gör största ekologiska fotavtryck per person.
Är det inte hög tid att fundera på om statsråd verkligen också skall kunna vara språkrör? Bör inte partiets politik profileras av de som inte är direkt ansvariga för alla de regeringsbeslut som man uttryckligen säger är olyckliga? 

En gång i tiden fick inte språkrör ens sitta i riksdagen. Det gick nog för långt. Men skall språkrör också få vara statsråd? Är det bra för partiets idéutveckling, för partiets möjlighet till opinionsbildning?

Statsråd är ansvariga för regeringens beslut, skall försvara regeringens beslut även om dessa går emot partiets uppfattning.  Tappar man inte tydlighet då? Tappar man inte politiken andra ben: opinionsbildning. Att tappa opinionskraft kan mycket väl fungera för ett maktparti, men jag tvivlar på att det är lämpligt för ett idéparti.

Miljöpartiet de Gröna är ett idéparti. Idéerna - om man ser till partiprogram och ideologi - skiljer sig markant från övriga partiers. Tror man på de idéerna bör man nog inte begrava dem genom att låta språkrörs huvuduppgift bli att stå för en regerings kollektiva beslut. Låta språkrör växa in i en gemenskap där regeringen snarare än partiet blir hemmaplan, där ens uppdrag blir att få med sig partiet på sådant som ett annat parti beslutat... Hur kan man då också fungera som opinionsbildare?
 

Förmodligen blir det ännu marigare när många av de beslut som fattas uppfattas som "olyckliga".

När regeringen beslöt godkänna licensjakt på varg så meddelade Miljöpartiets miljöminister Åsa Romson att det är olyckligt.

När regeringen lägger förslag på miljardsatsningar på fler JAS-plan meddelas att det är olyckligt.

När regeringen låter alltmer av akuta kostnader för flyktingmottagning bekostas genom att biståndet dras ner tycker såväl Miljöpartiets biståndsminister som språkrör att det är olyckligt.

När regeringen inte föreslår att försäkringspremien för kärnkraftbolagen ökar så meddelas från språkrör att det är olyckligt att det är som det är.

När regeringen beslutar att kulturministern (MP) - som anser att upphovsskyddat material skall få laddas ner för privat bruk ungefär som när man gjorde blandband - inte i EU skall driva att upphovsskyddat material skall få laddas ner för privat bruk så sägs det vara olyckligt.

När miljöskatterna genom den nya regeringens förslag utgör en mindre del av ekonomin än på tjugo är sägs det vara olyckligt.

När frågan om sänkt arbetstid blir begraven är det olyckligt. När skolministern, tillika språkrör, tvingas tala för att gymnasiet skall bli obligatoriskt betraktas det som olyckligt. När skatten på arbetstid ökar mer än miljörelaterade skatter så är det olyckligt.

Frågan som uppkommer blir naturligtvis: Är det rimligt att som yttersta företrädande miljöpartist administrera så mycket som är så olyckligt?

Efter fyra år med olyckor som förknippas med språkrören, hur mycket trovärdighet är då kvar när de plötsligt skall driva MP-politik sista veckorna före valet?  Jag tror att partiet på allvar bör fundera på om stadgarna inte till viss del skall återgå till ursprunget: språkrör får inte vara statsråd, statsråd får inte vara språkrör.

Visst, det kan skapa vissa synliga konflikter, bli till visst besvär, krångla till det internt. Men är det inte värt det? Och blir inte följderna av nuvarande situation än värre om man betänker att MP är ett idéparti?

PS!
Självfallet kan man fundera vidare rent generellt, även om det ligger utanför ovanstående resonemang: Hur många olyckliga beslut kan man ta utan att sänka blicken när man står framför spegeln?  Anser man att makt är att administrera andras åsikter? Är man inte i så fall mer tjänsteman än politiker? Är formell makt lika viktig som reell makt - om man anser att så är fallet, hur ser man då på sig själv? Vad är då målet med att man valt att göra karriär som politiker?


söndag 23 november 2014

MP på väg byta fot när det gäller bensinskatt?

Inget kul längre för MP?
Jag läser att MP är på väg att byta fot i frågan om koldioxidskatt. Bensinskatten blir för hög, så hög att partiet gjorde ett dåligt val, meddelas av ansvarig för klimatfrågor i partistyrelsen Karin Svensson Smith. Partiet har nått vägs ände när det gäller koldioxidskatt, meddelas från Magnus Johansson, tidigare sammankallade i partistyrelsens arbetsutskott. 

Så får vi då svaret på varför MP gått med på att miljöskatternas andel av ekonomin efter beslut i den nu sittande regeringen nästa år kommer att vara lägre än på 20 år. Vi får också svar på varför den rödgröna regeringen lägger förslag som är tvärtom mot den gröna skatteväxling som alltid varit partiets stadiga strategiska frontskepp på politikens hav... 

Intressant utveckling MP just nu går igenom, kan man ju tycka. Under en moderatledd regering var miljöskatternas andel av ekonomin högre än under de blir under en rödgrön regering.

Det är landsbygden som skall värnas genom att partiets syn på bensinskatten skall omprövas. Nu finns det smartare sätt att gynna landsbygden än att sluta nyttja miljöskatter. Så här till exempel:

A. Studiebidragen skrivs stegvis av för den som bor och arbetar i glesbygd - hjälper till att bland annat lösa läkarbristen i mindre kommuner.
B. Bostadsbidragen tas bort och ersätts med ett basbidrag som inte tar hänsyn till bostadskostnad utan enbart till inkomst och antalet barn. Detta gynnar landsbygden eftersom man där har låga boendekostnader men högre transportkostnader.
C. Grundavdraget ökas för den som bor i glesbygd/landsbygd.
D. Arbetsgivaravgifterna sänkts ytterligare eller slopas helt i glesbygd och på landsbygd.
E. Finansiering sker genom statens ökade inkomster från koldioxidskatten (och momsen som ju räknas också på koldioxidskatten) samt från avtrappning av räntebidragen.
F. Definitionen av glesbygd och landsbygd fastställs med ledning av de definitioner som idag redan finns.

Flera av ovanstående förslag är genomförda i Norge och allihopa (utom differentieringen av grundavdraget) var en gång MP:s politik. Goda idéer har en förmåga att hålla länge.

Säg inget ont om morötter för då jävl...

Gårdagens fundering över morötternas uteliv så här i november ledde till någon sarkastisk kommentar. För en avdankad miljöpartist som mig har morötter - förutom sin givna plats i trädgårdslandet  - ett affektionsvärde av stort omfång. 

Således plockade min hustru - som 18-åring  bildade hon MP i Eskilstuna tillsammans med några kompisar - morötter tillsammans med partikamrater för att bekosta valsedlarna i partiers första val 1982. Morötterna odlades på en KRAV-gård förstås. Att MP i Sörmland var framgångsrikt i början av partiets historia beror således delvis på just morötter.

För övrigt borde fler odla sina egna ekologiska morötter eftersom smaken är så mycket bättre än de man köper. Sätter man fröerna sent på hösten - eller som nu i november - kommer de snabbt upp till våren och man slipper en del rensning. Jorden bör vara lucker.

Sedan kan man plocka mjälla och smakrika rötter ända tills tjälen kommer. Smaken är helt annan än den man får dras med om man köper dem i affär - det gäller även de KRAV-odlade. Om du har den mindre goda smaken och köper kemikalie- och handelsgödselodlade morötter lär du få en smärre chock och undra varför du har kastat ut pengar på trist bukfylla.

lördag 22 november 2014

Morötter i novemberdis, narrow daylight och lite räntebidrag

Lördag morgon, dags att ta ut i grådiset och dra upp morötterna som fått stå kvar och suga i sig goda mineraler eller vad det nu är de har för sig en bit in i november. Hur som helst smakar de bättre när de får stå kvar länge.

Annars är det väl bara att inse att november är mörk, att kylan väntar bakom hörnet och att det är vedervärdigt långt till vår. Vad passar bättre då än att trösta sig med lite god musik:








Och så lite politik på det...
I övrigt kan konstateras att SVT i veckan tog upp frågan om räntebidrag - ni vet det där som jag tjatat om och som kostar staten alltmer i takt med att hushållen lånar alltmer för att upprätthålla den skulddrivna tillväxten. Nu är det uppe i 32 miljarder kronor... Avveckla, börja nu! (Det hade varit avvecklat om MP fått sin vilja igenom redan på 80-talet, då ville vi avveckla med en procentenhet per år så nu hade vi varit av med det...)

Bidrag till de som är riktigt illa drabbade på allvar är fult, bidrag till mer välbeställda är fint enligt den samhällsnorm som råder.

fredag 21 november 2014

Om grått väder, ivriga politiker och en galen värld

Johanna, av Mirja Unge, på Dramaten.
Veckan går mot sitt slut. Inte för att det är någon större skillnad mellan vardagar och helger, Det har det aldrig varit för mig. Som ung jobbade jag i familjeföretaget, sen blev det några år på en meteorologisk station, därefter politik och som tillräckligt avdankad blev det frilansande oavsett veckodag.

Jobbet har faktiskt aldrig haft med veckodagar att göra. Tänkte på det vid inspelningen av Runda Bordet - sänds i SVT den 14:e december - där vi samtalar om arbete. 

Nåja, som 65+ vågar man säga nej till ett och annat i alla fall. Det är det fler som borde göra. Jan Björklund till exempel. Men han är så ivrig han...

Häromsistens hävdade han vildsint att kärnkraften står för hälften av Sveriges energibehov (den står för cirka 15%), därefter påstod han att kärnkraften stod för 50 procent av Sveriges elförsörjning (det är cirka 40%) och tredje gången gillt: han hävdade häromdagen att det blåser mest på sommaren och att därför vindkraften inte ger tillskott på vintern. 

Vilket är så fel det kan bli, det blåser mest på vintern. Nu är det lätt att ha fel en gång i samma fråga, kanske till och med två gånger när man är spontan. Men tredje gången handlar det nog om att man är så ivrig för sin sak att fakta inte längre existerar - retoriken betyder allt.

Nu har han bett om ursäkt men ramlade omedelbart in i nästa klavertramp: "Om man ersätter stabil kärnkraft med vindkraft så får vi stora problem de dagar när det inte blåser". Två fel av två möjliga där också.

För det första: den el vi tar ut från vattenkraften kan regleras alltefter hur mycket vindkraften ger - vattenmagasinen fungerar som stora batterier.

För det andra: kärnkraften är inte stabil, från en dag till en annan kan flera reaktorer plötsligt tvingas stänga p.g.a. säkerhetsrisker (vilket skett åtskilliga gånger i Sverige med resultatet att elpriset skjutit i höjden).

I övrigt är det grått och trist, men lakan hänger på tork därute trots det, det sprakar från kaminen och hälsenan är på g. Och Dramaten har premiär för Johanna den 4 december.

Johanna växer upp på landet, meckar med mopeder och längtar efter en större mening. Snart upptäcker hon en märklig förmåga. Hon kan känna skogens hjärta slå och hör att den ropar på hjälp. En stulen motorsåg och mycket envishet senare befinner sig Johanna i maktens korridorer. Som nybliven politiker möter hon granskningar, hot och hat. Men Johanna vägrar kompromissa. Är det hon eller resten av världen som är galen?
 
Jag tippar att det är världen som är galen. Slut för idag, tack för idag.


torsdag 20 november 2014

Tidningsdöd och alltmer enfaldigt tidningsägande har drabbat Skåne. HD köptes nyss upp av Bonniers Sydsvenskan. Läs och stöd en fri röst genom att pröva Skånes Fria en månad för 39 kronor. Klicka här för mer info!

Svenska Kyrkan utmanar Bert Karlsson-filosofin...

Tro det eller inte: solcellerna laddade rejält en stund igår. Vilket väl borde få mig att vända mig till högre makter med ett tack. Nu är jag förstås inte så vidare troende  - mer än som troende ateist - men det innebär ju inte att jag måste vara grinig mot Svenska Kyrkan. Tvärtom, nu avser ju denna att utmana Bert Karlsson och andra som driver vinstsyftande asylboende. 

Det är bra. Vi behöver fler "aktörer" vars mål i sig är själva saken, inte vinsten. Det är en del av den civila sektorn, den sektor där vi bara är människor, inte rollinnehavare. 

Bert Karlsson fnös i en radiointervju åt ideellt arbete som de ideella organisationerna ofta kan bistå med. Jag tror tvärtom: det är ideella insatser som gör oss till människor. När "marknaden" kräver att konkurrera ut våra mänskliga sidor blir vi allt mindre människor. När staten tar över allt ansvar finns samma risk. 

I  boken ”Inbördes hjälp” skrev Peter Kropotkin - en av den frihetliga socialismens stora ideologer vars böcker finns i min hedershylla - något som, av någon anledning, brukar få mången troendes marxist att gå i taket:

”I samma mån som skyldigheterna mot staten ökade, befriades medborgarna från plikter mot varandra... Att i barbarsamhället passivt bevittna en strid mellan två män som uppkommit ur ett gräl, skulle medföra att man själv behandlades som en mördare; men enligt teorin om staten som vakar över alla behöver åskådaren inte ingripa. Och medan det bland vildar skulle vara en skam att börja sin måltid innan man tre gånger med hög röst inbjudit var och en som möjligen kunde vara i behöv av mat, har hos oss en respektabel medborgare bara att betala sin skatt och låta den hungriga hungra. Följaktligen segrar nu inom både juridiken, vetenskapen och religionen den teorin att människor kan och bör sträva efter sin egen framgång utan hänsyn till andras behov.”

Det finns en kärna i detta citat som är värt att ta på djupaste allvar. Den kärnan finns också i det jag uppfattar som grön ideologi. Tankar om sänkt arbetstid, höjt grundavdrag och basinkomst grundas till stor del på tanken om såväl civila människans frihetsrum och ansvarstagande.

Detta bottnar i en människosyn - som förvisso kan uppfattas som naiv i dagens materialistiska tillväxtjagande konsumtionssamhälle där arbetslinjen (i betydelsen lönearbete) har blivit överideologi och där status ensidigt byggs på annat än högre värden - som bygger på övertygelsen att människan kan och vill växa som just människa.

Att denna förmåga - att växa som människa - hålls tillbaka i dagens samhällsmodell är en av arbetslinjens och tillväxtjaktens förbannelser. Eller som vice partiledaren i moderaterna Staffan Burenstam Linder skrev 1969 i Den rastlösa välfärdsmänniskan:

"Man talar med häpnad och beundran om "konsumtionsmiraklet" och tänker sig att detta mirakel under årtiondenas lopp skall växa sig allt större, utan att ett annat mirakel - fullständig materiell tillfredsställelse - någonsin inträffar... (vi hamnar i) en ny form av ekonomiskt slaveri som i de bokförda expansionsökningarnas namn tvingar oss att fördela även tiden destruktivt... tidsjakt kan vara lika förödande för en mänsklig tillvaro som den traditionella hungerpiskan..."

Ur det som jag uppfattar som grönt perspektiv är den informella sektorn - den civila sektorn, den del av våra liv som ligger utanför såväl statens som kapitalets direkta inflytande - något som inte bara skall värnas utan ges utrymme och växtkraft. Statens roll för det goda samhällsbygget skall givetvis inte underskattas - inte marknadens roll heller - men det finns uppenbara nackdelar när dessa inkräktar alltmer på våra liv.

Filosofiskt kan diskuteras hur vi blir som människor när en allt större del av våra liv upptas av det rollspel som krävs av oss. När vi inte själv förmår, hinner eller ens kan städa våra hem - övertar vi då delar av den mentala funktionsnedsättning som överklassen i Downton Abbey uppvisar? Vad händer med våra barn när de ser att vissa arbeten i hemmet överlåts till andra? Vad händer med relationer när "tiden inte räcker till" för att samtala och vara med de barn man ansvarar för? Kristdemokraterna talar i stunder av insikt om "relationslinje" istället för arbetslinje - men så fort det skall till praktiskt politik ironiserar man över friår, sänkt arbetstid och ökat frihetsrum.

Miljöpartiet grundades inte alls enbart utifrån miljöfrågornas betydelse. När partiet fick tillnamnet ”de gröna” var det en betoning av att grön ideologi är mer än fysisk miljöpolitik. I den gröna politiken har begreppet ”självtillit” alltid varit grundbult. Självtillit innebär att människor och samhällen inte görs beroende av maktcentra, vare sig de är transnationella bolag, statlig byråkrati eller traditionellt bankväsende.

Det har inte alltid varit lätt, särskilt under de år MP suttit i riksdagen, att hävda självtillitens betydelse för grön ideologi, den berör ju konkret känsliga makt- och ägarfrågor.  En av partiets ideologer Lars Norberg - som för övrigt varit en av dem som gjort den långa vandringen från Högern via Centerpartiet till Miljöpartiet - har skrivit: ”När man avvisar kapitalismens och kommersialismens livsstil kan det ligga nära till hands att vända sig till marxismen. Men det är inte särskilt radikalt om vi kommer ihåg att radikal betyder att man skall gå till roten med det onda...”

I min bok Miljön, makten och friheten (Gidlund 1990) skrev jag: ”Ett samhälle där engagemang och närhet motverkas kommer aldrig att kunna bli ett mänskligt samhälle med aktiva människor som tar ansvar. Ett samhälle som inte ger utrymme för aktiva och engagerade människor kan aldrig bygga på humanekologisk grund. Det kan inte ens kallas levande demokrati.”

Det är ur detta perspektiv, förutom när det gäller avsaknaden av ekologisk samhällsanalys, jag hyser lika stor misstro mot traditionell vänsterpolitik som mot traditionell högerpolitik. Vare sig Staten eller Kapitalet bör ockupera våra liv.

Ur detta perspektiv är det lysande att Svenska Kyrkan - såväl som andra ideella organisationer - konkurrerar med Bert Karlsson. Att den ideella sektorn kan fungera visade sig riktigt ordentligt när den tog över stora delar av den skolverksamhet som vinstjagande JB-koncernen sugit ut innan de stängde dörrarna med ett hångarv. Deras intresse var inte människor. Deras intresse var pengar.

Allt har sin plats. Den civila sektorn bör växa. Frihetsrummet för människor bör växa. Vilket - nota bene - kräver minskat frihetsrum för kapitalet.


onsdag 19 november 2014

Gröna gruppen stöttar Juncker - obegripligt!

Den gröna gruppen tycks inte stödja en misstroendeförklaring mot Jean-Claude Juncker. Skälet vet jag inte. Bara att det är obegripligt. Ska miljöpartisterna vakna så krävs tryck utifrån. Så jaga de gröna parlamentarikerna! 

Inte heller den socialdemokratiska gruppen tycks stödja den misstroendeförklaring som ligger på bordet - jaga dem också!

Juncker har, i egenskap av premiärminister och finansminister i Luxemburg, varit ansvarig för det system som skräddarsytt skatteflykt för bolag som Ikea, Pepsi och Deutche Bank. Hur många miljarder hans agerande har kostat bland annat Sveriges offentliga sektor vet jag inte, men stora summor är det. Att en person som så uppenbart motarbetat enskilda medlemsländer nu skall bli EU-regimens mäktigaste figur är lika absurt som om räven som snott höns i hönsgården plötsligt blir vald till dess beskyddare. Att inte stödja misstroendeförklaringen, trots att den kan innehålla en och annan mening man känner sig tveksam till, är att ge en signal som såväl gröna som andra borde hålla sig för goda för. En skurk är en skurk om än i flott förpackning.

Här hittar du miljöpartisterna i EU:
linnea.engstrom@mp.se
peter.eriksson@europarl.europa.eu
bodil.ceballos@ep.europa.eu
https://www.facebook.com/MaxAndersson.MP

Här hittar du sossar i EU:
marita.ulvskog@ep.europa.eu
olle.ludvigsson@ep.europa.eu
 jytte.guteland@europarl.europa.eu

tisdag 18 november 2014

Är Anna Kinberg Batra så smart egentligen?

För ett antal år sedan debatterade jag tillväxt och livskvalitet med Anna Kinberg Batra. Anna, den genuina 08:an, berättade upprepade gånger att hon fått allt svårare att hitta semesterplatser på jorden där den ständigt ringande mobilen inte har täckning. Vilket krävs om man skall kunna stressa ner, meddelade Anna - som ju gjorde sig känd för att hålla stockholmarna för smartare än lantisar.

Som icke fullt så smart landsortsbo kunde jag berätta att jag för länge sedan kommit på att man kan stänga av mobilen, ofta med en lätt  tryckning på en liten knapp, om man vill att den skulle vara tyst.
Denna kunskap är vida utbredd utanför Stockholm.

Vår debatt hölls förresten med anledning av nytryckning av Den rastlösa välfärdsmänniskan, skriven 1969 av vice partiledaren för Moderaterna, tillika rektorn på Handelshögskolan, Staffan Burenstam Linder. Debatten avslöjade att jag gillade boken, medan Batra var skeptisk. Boken är en svidande kritik av det författaren kallar tillväxtmani och tillväxtjaktens ekonomiska slaveri

Burenstam Linder hade förmodligen snappat det där med avstängningsknappen på mobilen.



måndag 17 november 2014

Fler koalor till politiken...

Ur ögonen strålar äkta glädje och till och med ett stänk av ömhet. Inte PR-leenden, inte de där påklistrade smilen som liksom aldrig når ögonen. Inte ens de där ögonen som strålar från psykopater. Ögonen tillhör Obama, Putin och hela högen av världens ledare som närvarade på G20-mötet. 

Varför? Jo, man fick möjlighet att krama koalabjörnar. Fler koalor till världspolitiken!

För övrigt kan vi höra att japanerna måste konsumera mer för att få fart på hushållningen med knappa resurser (vilket är översättningen av ordet ekonomi). En tanke som också omfattas vad gäller Sverige när riksbankschefen Ingves meddelade att nollräntan borde leda till att vi "köper mer grejer" så att hushållningen med knappa resurser ökar... Som sagt: fler koalor behövs. Tror att deras lugnande påverkan på överhettade analytiker vore en gudagåva.

söndag 16 november 2014

Dimman lättar

Dimman öppnar sig stillsamt. Tystnad. Frånsett det stillsamma droppet från paddeln. En sorgsen and i vasskanten. Sen höst. På väg mot vinter. Den gamla lommen som valt att övervintra. Förmodligen väl medveten om att det kan bli den sista vintern. Dimman tycks lätta. Men sluter sig igen. Ungefär som livet självt.