lördagen den 19:e april 2014

"Förra året gick polisen med ett underskott på 200 miljoner kronor", meddelas idag av socialdemokraternas polispolitiske talesman Morgan Johansson. Att vända den utvecklingen - det vill säga att polisen går med överskott - "blir en av de viktigaste uppgifterna" för en socialdemokratisk regering, meddelas av samme talisman, förlåt: talesman.

Glad påsk!


fredagen den 18:e april 2014

Carl Bildt har svårt med bollar

Åter. Akvarell: Lena Rosén Schlaug
Långfredag. Vad passar bättre än att fundera lite över Carl Bildts fasoner. Den sistnämnde uttalar att han - som borgerlig svensk utrikesminister anno 2014 - inte vill kritisera att en regering i Europa innehåller statsråd från ett parti (Svoboda) med rötter i nazismen. Varför? Jo, det skulle gå Ryssland till mötes, "det skulle falla in i den ryska propagandan".

Att vi har en utrikesminister som inte kan hålla två bollar i luften samtidigt - såväl på mycket goda grunder kritisera sovjetinspirerade brott mot folkrätten som  nazistanstrukna partier - känns minst sagt olustigt. Vad hade hänt om Bildt varit utrikesminister under andra världskriget? Hans uttalande i Kiev - om att han "alltid varit stolt över ryktet att vara antisovjetisk" - och hans okritiska hållning till Svoboda leder till obehagliga vibbar.

Att nazistiska Svenskarnas partis vänner sitter i en regering föranleder således inte Sveriges utrikesminister att höja på ögonbrynen. Är nazister således okej bara de ligger i fas med Bildts rykte om att vara antisovjetisk?

Jag citerar Expo: "För 15 år sedan protesterade EU högljutt när österrikiska FPÖ bjöds in i den konservativa regeringen. Den tiden tycks vara förbi. Idag möts ett betydligt mer extremt parti av en öppen famn. Och vår utrikesminister står i främsta ledet."


PS!
Sädesärlan har anlänt. Inspekterar sina marker, dricker ur dammen och spanar misstroget på viss förändring på tomten. Katten ligger lojt, ser nöjd ut, det blir nog sommar en gång till...

torsdagen den 17:e april 2014

Pragvåren, Ukraina och värdet av kommunikéer...

Akvarell: Lena Rosén Schlaug
Situationen i Ukraina känns ganska skrämmande. Jag minns natten till den 21 augusti 1968. Det var då  sovjetiska trupper invaderade Tjeckoslovakien. Det var slutet på den så kallade Pragvåren vars mål var "socialism med mänskligt ansikte". 

Månaden före invasionen hade den sovjetiske regeringschefen Kosygin besökt Sverige. Statsminister Tage Erlander meddelade under middagstalet den 12 juli att relationen mellan de två länderna "får anses överträffa också högt ställda förväntningar".

Ett gemensam kommuniké utfärdades  där det slogs fast att "stärkandet av freden och tryggande av folkets säkerhet kräver att man uppbygger mellanstatliga förbindelser på basis av avståndstagande från bruk av våld eller hot om våld och att man löser internationella tvistefrågor med enbart fredliga medel".

Samtidigt som detta undertecknades demonstrerade Sovjet sin militära styrka för att skrämma ledarna i Tjeckoslovakien till lydnad och återanpassning till det kommunistiska realpolitiken. Kreml varnade Tjeckoslovakiens ledare Alexander Dubček för de "liberaliseringar" som pågick för att skapa "en socialism med mänskligt ansikte". Tage Erlander meddelade i Jönköping  den 6:e augusti att Kosygin "följt deras gemensamma uttalande om icke-inblandning i andra staters angelägenheter". Tre dagar senare meddelade Erlander i SvD att den bästa hjälp "vi kan göra Tjeckoslovakien är att tiga".

Natten till den 21 augusti började invasionen. Pragvåren slog aldrig ut. Den slogs ut.

PS! 
Det berättas att Alexander Dubček blev uppkallas till Sovjets ambassad för en uppläxning efter det att han provocerande nog utsett en marinminister trots att Tjeckoslovakien inte hade någon kust. Men, vadå? Dubček meddelade: "Kan Sovjetunionen ha en justitieminister så kan väl vi ha en marinminister...".



onsdagen den 16:e april 2014

Wägner i Stockholm


Konstrunda SOS

Berga Kulturkapell


öppnar i påsk med kafé, föreläsningar och utställning av bl.a. Lena Rosén Schlaug.

Tisdag 27 maj kl 18.00 K.G. Hammar och Birger Schlaug
Tema:
"Om evig tillväxt på en ändlig planet"

 

  
Vernissage
Säfstaholms Slott
Vingåker
Fredag den 18:e kl 11 - 16
Utställare från konstnärsgruppen SOS
- bland annat Lena Rosén Schlaug





KONSTRUNDA
Öppna ateljéer: fredag 18/4 - söndag 20/4 kl 13-17.00.

Deltagare med öppna ateljéer: Olle Hägglöf, Birgitta Lovén, Lotta Pettersén, Stig Pettersson, Madeleine Sandell, Lena Rosén- Schlaug, Elinor Svensson, Alain Duraffourd, Martin Sjöberg, Mats Eriksson, Lotta Enocsson. Karta Konstrunda 2014


Akvareller: Lena Rosén Schlaug



tisdagen den 15:e april 2014

"Ja, man förstår varför man vill rädda Slussen...  Konflikten är onekligen infekterad, och man kan ju verkligen se bevarandevärdet. Det finns av någon anledning få sådana här platser kvar i Sverige, och ska man ha dem kvar, så är det väl i Norra Europas pärla, Skandinaviens Venedig..", meddelas syrligt och bildligt av Cornucopia.

DN hycklar riktigt duktigt

Dagens Nyheter meddelar på ledarplats idag att det "finns en sak som inte hör hemma i klimatdebatten, och det är det dåliga samvetet för en historisk utveckling". Historiskt sett finns ingen moralisk dimension, vi står inte i skuld till utvecklingsländerna "för att vi under århundraden har släppt ut koldioxid, ovetande om riskerna med dagens koncentration".

Dagens Nyheter - som på ledarsidan ibland oroar sig för koldioxidutsläppen samtidigt som man några sidor senare säljer DN:s shoppingresor till Kina - har förstås all anledning att frånsäga sig allt som luktar moral och etik i klimatfrågan. Inte bara det att DN-prenumeranter bjuds på rabatterade shoppingresor till Kina DN - hela tidningens existens (inklusive välbetalda ledarskribenter) är beroende av reklamintäkter för just de flygresor och just den varukonsumtion som gör att svenskars utsläpp ökar

Men just detta - utsläppen som ökar genom den livsstil och det konsumtionsmönster som anbefalls sida upp och sida ner i bland annat DN - vill man inte låtsas om. Istället pekar man finger på länder med en befolkning vars konsumtionsbaserade ekologiska fotavtryck är bråkdelar av vårt eget.


Ända sedan mitten av 1980-talet har medvetenhet funnits om riskerna med ökande utsläpp av klimatgaser. Sedan dess har användningen av fossila ökat dramatiskt. Liksom utsläppen av koldioxid. Men DN låtsas som om vi inte känt till riskerna, och att därför inte har anledning att känna ansvar i vår del av världen. Ett sånt skitprat! 

Visst kan vi klara det så kallade tvågradersmålet. Om vi vill. Problemet är att vi inte vill. Det vill inte Dagens Nyheter heller. Ville man det skulle man inte bara sluta sälja shoppingresor till Kina, man skulle ställa krav på den livsstilspropaganda som reklamen utgör. Med följd av att tidningen får mindre reklamintäkter. Som i sin tur kan leda till att ledarredaktionen riskerar att få halvera sina löner. Det är klart att man inte gärna vill tala om skuld och dåligt samvete. Då är det praktiskt att meddela att sådant inte hör hemma i klimatdebatten. Och fortsätta att locka prenumeranter med billiga shoppingresor till Kina. Just det som bidrar till kurvorna nedan:






måndagen den 14:e april 2014

Vi ser ljuset i tunneln

Detalj från akvarell: Lena Rosén Schlaug
Kära vänner! Halleluja! Vi ser ljuset! Försäljningen av skor har ökat med 22 procent! Med rätta presenteras detta i medierna som en god sak! Som ett tecken på att tiderna blir bättre! Halleluja! Ju sämre skor, vars sömmar går sönder allt snabbare och som vi trivs allt sämre med, ju bättre tider blir det. Halleluja! Detta, kära vänner, är tillväxt! Ljusare tider väntar. Vi ser redan ljuset i tunneln.

Bara det inte är det annalkande tåget.

Hoppsan, det är visst tåget. Men det var kul så länge det varade. Kvar blir i alla fall en jäkla massa skor.Tack för idag, slut för idag.

lördagen den 12:e april 2014

Sommarprat som aldrig blev av...1



Doften av äpplen.

Månen hänger där den ska. Luften är ljum. Kajaken klyver vattenytan. Stilla. Tyst.

Jag har paddlat i timmar, flytt från det som påstås vara min verklighet för att finna det som är min verklighet.

Det är nödvändigt, en form av meditation. Så är det nu. Så var det förr. Då var det nödvändigt för att kunna se med ett annat perspektiv. För att kunna skala av det som syntes vara för att se det som det verkliga var. Det där som jag tjatade om så partikamrater blev trötta på det: se med utanförperspektiv.


Solen har fallit från sin molnfria himmel, lagt sig på vattenytan och sjunkit bakom synranden med ett rödskimrande avsked. De långa skuggorna har knaprat i sig allt mer och till slut har de slukat ljuset. 

Mörker, ljus, ensamhet och gemenskap. Kylan drar in. Drar på en tröja till. Den svarta siluetten bryts sönder av enstaka ljus från fönster långt därborta. Stjärnorna kryper inpå som om himlen välver sig allt närmare vattenspegeln. Jag tycker mig känna doft av äpplen som om den sena medelåldern vill påkalla sin höstdoft.

Tiden lapar i sig den utmätta tiden. Inte mycket att göra åt. 


Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna öppnas alla sinnen, och sorgen, smärtan, glädjen och livslusten befrias från dimmor och töcken, de ligger där nakna och kan betraktas som om de vore objekt på en utställning av ett... landskap.

Den största och mest skrämmande klumpen som ligger där är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker. Den vackraste och mest skimrande kristallen som ligger där är tilliten. Den är såbar som en lövgroda under skalpellen.

Det är ett sårbart landskap som föga lämpar sig för den politiska världen. Jag kan tänka mig att de flesta människors landskap är ungefär likadant. Kanske de flesta av oss inte alls passar för den politiska världen, vilket rimligen borde innebär att den politiska världen borde förändras om vi vill ha en politik för människor istället för människor för politik.

Jag är glad att jag lämnat den. Kan betrakta den på avstånd. Stänga av när det blir för mycket. Det tycks blivit värre. Hårdare. Än mer rollspel.


Jag minns hur det var. Hur nödvändigt det var. Att se den andra verkligheten. Den bortom retoriken, talen, kampen, duellerna och de intvingade formerna. När jag ville föra samtal blev det bara blev debatt. När jag vill säga något viktigt sa rubriken något annat. Det fanns aldrig utrymme för tvekan och tvivel och verbaliserade tankar längre än ingresser. 

Så många journalister som sa sig veta vad jag pratade om fast de aldrig lyssnat. Kommentatorer som inte en enda gång lyssnat på vad jag pratat om kväll efter kväll i de där valrörelserna som de kommenterade. Hur kunde de kommentera något de aldrig hört - varför kommenterade de bara det som de förväntat sig att de skulle höra?

Jo, en gång hände det. Under alla år hände det en enda gång. Det var en journalist från Dagens Eko. En enda gång. Jag tycker mig minnas att han blev förvånad. Jag tycker mig minnas att reportaget blev bra.


De finns en annan verklighet än den verkliga. I den verkligheten byggs masker upp. Masker som döljer tvekan, tvivel och längtan. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är. Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar inte bara upp dem till segel utan gör dem också till roder för våra liv.

Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för.

Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos.

Vi försvarar det vi vet är fel. I byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera.

I roller förväntas vi producera det ytligaste av pladder. De som söker makt utan att ha något att säga. De som skriver utan att ha något att skriva. De som betalas för att leverera i en tid när förståelse drunknar i information.



Att paddla under stjärnorna ger perspektiv på tillvaron, krymper det uppblåsta och förstärker det verkliga, det viktiga, det som betyder något den dag man måste ta farväl.

Jag paddlar under stjärnorna timme efter timme för att nå runt och återkomma till utgångspunkten. Solen börjar försiktigt flyta upp igen, skuggspelet börjar, jag når fram till stranden där bilen är parkerad, bär upp kajaken och känner mig åter fångad av den där overkliga verkligheten man kan ta del av i teve.

Vattnet ligger fortfarande stilla, men jag anar början av små krusningar. Och den söta doften av höstens äpplen målar en rispa i hjärtat.



fredagen den 11:e april 2014

Guide till naturen

Häromdagen intervjuade jag Martin Emtenäs om hans nya (helt underbara) bok Upplev Sveriges natur. Det är en fantastisk guide till ett hundratal olika platser, hur man kommer dit och när man bör åka dit för att se det man helst bör se. 

Ska sätta den i händerna på några som aldrig uppvisat något intresse för växter och djur - är övertygad om att deras intresse kan födas med boken i näven.

Varför ska man ta sig till Knuthöjdsmossen i Västmanland? Eller Skuleskogen? Och hur är det nu med Karlsöarna? Och nog är det taskigt att man kanske far förbi den tusenåriga eken, som redan under Linnés tid var ihålig, utan att ta sig dit och förundras? Och att inte ta chansen att kolla lövgrodan eller lyssna på klockgrodan, fast den finns alldeles i närheten, är banne mig en dödssynd...


Klicka på bilden nedan så kommer du till programmet. 
http://www.ur.se/Produkter/181755-En-bok-en-forfattare-Upplev-Sveriges-natur



Mer eller mindre och minst

Och vissa har 10 miljoner mer än andra....
En överläkare i Göteborg har skänkt över 400 000 kronor till Vänsterpartiet därför att han är förbannad på vinster i välfärden. 

Det är pengar som Vänstern säkert anser sig behöva, med tanke på att de har en valbudget som bara är hälften av vad MP har. Och MP tycker att man har för lite. Så man vädjar om bidrag på sin hemsida.

Att MP har råd att satsa dubbelt så mycket som V räcker således inte för att göra partistrategerna nöjda - som alla andra jämför man sig med de som har mer istället för de som har mindre. Det är som en förbannelse...

Så fattigt är man dock inte. Man anser sig ha råd med drygt 50 anställda tjänstemän på riksnivå. Tanken svindlar nog för alla oss som var med och drog igång partiet.  Dessutom anser man att det räcker med väldigt mycket mindre solidarisk "partiskatt" för välbetalda riksdagsledamöter än vad V anser vara schysst. Jaja, det är väl svårt att leva på inkomster under 60 000 per månad...

PS!
Enl uppdaterade uppgifter: Vänsterpartiet har beslutat att alla summor över 27 500 kronor efter skatt ska tillfalla partikassan. Det gäller även partiledaren. Miljöpartiets språkrör tjänar 59 800 kr (riksdagsarvode) och  förväntas varje månad betala drygt 2000 kronor till partiet. Jimmie Åkesson får däremot nästan 40 000 extra från partiet utöver riksdagsarvodet.

torsdagen den 10:e april 2014

"Orsaken är att konsumenterna efter hand förstått att margarin är en syntetisk smörimitation som framställts med hjälp av en rad kemikalier och att talet om att margarinfetter är ”nyttigare” än smörfetter saknar grund", skriver den stora eldsjälen Gunnar Lindgren i Medicinsk Access.

Pilutta dig!

De tänker minimera de politiska konfliktytorna och låta luften gå ur valrörelsen
Godmorgon Sverige! Problemet är att tillväxten inte kommer att gå i takt med ekonomins förmåga.

Detta meddelas bland annat på DN:s ledarsida idag. "I vårbudgetens prognossiffror kommer inte tillväxten att gå i takt med ekonomins förmåga förrän 2018."

Smaka på det. Känn på orden.

I övrigt kan noteras att framsidan på DN denna soliga dag domineras av en bild där Anders Borg och Magdalena Andersson sitter i en radiostudio. Rubriken är: Mest trovärdig vinner valet.

Ingen lär vinna.

PS!
I dagens HD skriver jag bland annat: Vilka är drivkrafterna för oss människor? Den som lyssnade på Fredrik Reinfeldts tal under moderaternas Sverigedagar i slutet av förra veckan fick veta. Han var noga med det, Reinfeldt. Att förklara vad han såg som människors drivkraft. Det är studsande femkronor.

Hela krönikan finns här.