onsdag 10 februari 2016

Marken är för dyr för ungjävlarna

När jag som barn hamnade i Stockholm fick jag byta ut den stora skolgården, med träd och bollplan och springytor, mot en liten steril skolgård på ett tak. Det var förskräckligt. Men ett undantag. Nu är det på väg att bli  regel.

"Vi bygger miljöer vi kommer att ångra", är rubriken på en artikel i en urbant stationerad tidning. Stadsbarn som får tumla runt "bland konstgräs, betong, gummiasfalt" på en "utsläppsgård eller blåsig takterass". Så kan villkoren se ut för nya generationers stadsbarn, berättar Anna-Johanna Klasander, professor vid Chalmers. Vurmen för "den täta staden" slår till. Och: man kommer att ångra sig.

I Stockholm har små hårda utsläppsgårdar redan blivit standard för förskolor. Barns ytor blir snålare, fattigare och alltmer krympta.  Marken är för dyr för ungjävlarna, antar jag att stadsplanerare och vinstsyftade företag tänker.

"Forskarna levererar den ena studien efter den andra om utemiljöns stora betydelse för barns hälsa och välbefinnande" konstateras lakoniskt i artikeln. Men, marken är för dyr för ungjävlarna, tänker väl planerare och ekonomer och andra som fastnat i ekonomismens tanketräsk.

I Solnatrakten har man råd och utrymme för Nordens största shoppinggalleria, men i den nya kvartersstaden har man inte råd ens med utsläppsgårdar. Ungjävlarna är inte lönsamma. Så är det lite varstans där tillväxten jagas. Kombinationen byggherrar som vill tjäna pengar, kommunalbyråkrater som är fyrkantiga, politiker som är rädda och bostäder som fattas är förödande.

Suzanne de Laval, som är arkitekt och forskare, hävdar något så otidsenligt som att "en bostad är inte bara en lägenhet". Som om boende handlade om helhetsmiljö... Jo, jag tackar jag, sånt hade vi kanske råd med när vi var fattigare.

Men det ger ju tillgång till tätt urbant liv. Heter det. Men ropen på förtätning - framförda även av gröna politiker med usel kompass - skapar torftiga miljöer för barn. Elin Wägner - för att ta en i högen av människor som tänkt sig in i vad en människa, och då inbegriper jag olönsamma ungjävlar, är för något - skrev redan på 40-talet att livskvalitet också kräver öppna ytor, gräs, jord, lekutrymme för upptäcktsfärder i det som inte bara är dött utan också i sådant som är levande.

Inte bara att ungarna skall in i förskola innan de lärt sig gå, de skall leka där solen aldrig når. Dessutom ska de ha fullkomligt klart för sig att de, och deras företrädare i den offentliga debatten, inte är resursstarka nog att stå emot tekniker, byråkrater, ekonomer och budgetnissar. Hur räknar man så att en levande lekplats blir lönsam? Hur ett grönområde blir lönsamt? Räknar man långsiktigt och väger in helheten så kanske det blir lönsamt, men ingen jävel har tid med sånt, och skulle någon få för sig att göra det så skulle hen bli lika utfryst som den som granskar fejkade forskarrapporter på Karolinska.

Urbana liv behöver inte levas i skugga. Men det krävs ytor, avkommersialiserade ytor där solen når ner. Allmänningar, hört talas om det?

Vi bygger miljöer på ett sätt så att vi kommer att ångra oss, säger Klasander. Vad innebär det för barnen när man bygger så tätt att solen inte når in? Hur ska man förstå värdet av folkhälsa?

Äsch, säger en annan forskare, barn kan leka aktivt i skuggan. Ett lönsamt budskap, ungjävlarna ska inte ta utrymme från marknadsplatserna där tillväxten gynnas och människor gör sin plikt som medborgare i ekonomismens tidevarv: konsumera och producera.

Vad då leva? Vem har rätt att leva utan att var lönsam? Ungar och gamlingar är liksom onödiga, de är kostnadsposter. Ungarna kan visserligen växa upp till konsumenter av rang, men gamlingarna bör fortast möjligt förpassas till komposten. Om det fanns plats för en sådan. Kanske kan bli biogas som kan omvandlas till el för att driva LED-lamporna i Mall of Scandinavia. Kompost, biogas och LED - det är väl tillräckligt också för dagens gröna politiker som tappat kompassen och hamnat i den urbana skuggvärldens förtätningsträsk.

tisdag 9 februari 2016

Kanske var det just då det vände

Kommer ni ihåg sossen i Årjäng som flög i taket? Det var den 9 oktober förra året. Precis 4 månader sedan. Jag befarade att det skulle bli vändpunkten på flyktingdebatten. En verklighet - den som existerar i ett materiellt rikt land som vårt - krockade så högljutt med en annan verklighet - den som människor på flykt lever i. 

Vi som lever i vår verklighet tål inte så mycket när cirklarna rubbas, de som lever i den andra verkligheten tycks tåla vad som helst. Så här skrev jag den 14 oktober:

Onsdag 14 oktober 2015
Om klockorna stannar och blommorna vissnar

När vi tittar tillbaka på just 2015 så tror jag att en händelse den 9 oktober kan komma att uppfattas som vägdelare. Ett socialdemokratiskt kommunalråd i Årjäng (Daniel Schützer) meddelade i panik och frustration att statsrådet och partikamraten  Morgan Johansson är så dum att klockan stannar och blommorna vissnar.

Anledningen till utbrottet var att statsrådet sagt att man får bygga nya skolor om de gamla inte räcker till nu när allt fler barn på flykt skall få undervisning. Kommunalrådet skrev på Facebook: "Det är för i h-e inte plank och tegelsten det är brist på utan lärare!!!!!"


Vardagens praktiska verklighet hade krockat med teorierna. 

Det är just detta - inte att kostnaderna akut blir högre än budgeterat eller att det finns brist på vilja eller att Åkesson värderingar skulle trängt undan empatin - som är den stora utmaningen. Det är just detta som kan komma att få de många, som arbetar konkret för att göra situationen så bra som möjligt, inte orkar.

Den stora utmaningen är att de system vi har - och de goda värderingar vi har om allas rätt till skola, sjukvård, rimligt boende - helt enkelt inte akut klarar en så snabb befolkningsökning som nu är fallet. Verkligheten, där såväl frivilliga som anställda gör ett fantastiskt arbete, blir liksom överfylld för ett land som, till skillnad från flera andra länder, har välfärdssystem av en art som kräver såväl långsiktig planering, byråkratisk ordning och reda -  och som har jämförelsevis mycket höga kvalitativa värden.

Lärare vars klasser växer snabbt, sjukvårds- och omsorgspersonal som helt enkelt inte hinner med, socialsekreterare som ser pappershögar som vecka efter vecka bara växer hur mycket man än jobbar, frivilliga vars ork sinar, asylmottagare som börjar känna panik, ansvariga som får allt svårare att sova på nätterna, alla som känner att de inte räcker till. 

Precis så som det blir när krigets effekter inte bara når våra teveapparater, utan står vid dörren. Då kommer till slut utbrotten. Som i Årjäng. Det rinner över. Jag har sett det på nära håll. Goda människor som inte orkar, som har dåligt samvete för att de så väl vet att den som flytt har all anledning att orka ännu mindre. De orkar lite till för att stå upp mot Åkesson och Söder vars retorik bottnar i något de inte alls kan dela.

Åsikten att det inte går längre börjar slå rot. Som i Årjäng. Känslan av att Sverige gjort mer än andra länder leder inte bara till stolthet utan också till viss uppgivenhet. Relativt små strömmar - av alla de som flyr - uppfattas som enorma. I vår lilla värld, här i Sverige, är de enorma. För vi är inte vana. Jag är övertygad om att statsråd börjat känna ångest. Jag vet att det finns statsråd som vill så mycket, som ser individer i kollektivet. Som inte ser strömmar av flyktingar, utan människor av kött och blod. Som ser varje ensamkommande barn, som ser sina egna barn i samma situation, som vet att de själva dragit en vinstlott som lika gärna hade kunnat vara en nitlott.

Här, just här, mitt i alla goda människors vardag, alla välvilliga människors känsla av kaos, kan något brista. Som för vardagens politiker i Årjäng. Teorier, som tar tid att genomföra, krockar med verklighet som inte har den tiden.

Det är här vi står. Våra välordnade system, anpassade för fred och hög standard, möter en verklighet som är vardag för de som känt sig tvingade att fly i hopp om en dräglig framtid.

Så låt oss fundera över vad vi gör när vi når det som allt fler kommer att uppfatta som vägs ände. Därifrån finns många stigar. Det finns förskräckliga stigar som leder ut i bruna träsk. Det finns bra stigar. Den allra vackraste stigen kanske inte självklart - även om möjligheten finns - leder till en plats där humanismen får näring, den kanske istället leder till en plats där empatin dör, till de bruna träsken trots att vägskylten lovade något annat. Det är väl detta som är några av de akuta - filosofiska såväl som sakpolitiska - frågor som de ledande politikerna analyserar. Antar jag.

Vi vet genom historien att empatin är skörare än vi så gärna vill tro, att den utmanas när vi känner att vi inte längre har kontroll. Det är den funderingen mogna beslutsfattare, som vill väl, lär grunna på. Och vad händer om något, som inte får hända här och nu, händer? Om en självmordsbombare av egoistiska skäl tar kål på sig själv och tar med sig andra in i döden? Var står politikerna då? Vad tar det kollektiva tyckandet vägen då?


Människor på flykt tycks orka det ofattbara. Människor i välstånd, hur mycket orkar de när cirklar rubbas? Själv har jag inga bra svar. Inga dåliga heller. Jag hoppas att jag haft något svar om jag varit politiker. Men är inte säker. Jag är oroad för att ingen politiker just nu har svar som de känner sig trygga med. För hur skulle de kunna det? 

Hur mycket vill medborgare som sitter vid väldukat bord dela med sig? Smulorna som ramlar ner, javisst. Det överflöd man inte orkar äta, javisst. Men därutöver? Var går gränsen för att man inte känner kontroll? Får avstå från sådant man tänkt sig? Hade vi inte varit utsatta för reklamens budskap om att vi aldrig skall vara nöjda, alltid vilja göra den längre semesterresan, alltid köpa mer, större, bättre - hade vi haft lättare att vara förnöjsamma då? Lättare att avstå för att göra livet drägligare för andra medlemmar i den art vi tillhör?

Och: Kanske hade system och strukturer varit mer förberedda för det som nu sker om fler hade förstått att vi - oavsett krig och fattigdom - hade att se fram emot stora folkvandringar i framtiden. Klimatförändringarna kommer att leda till det. Vi har ju vetat det i så många år.

Trots att vi som art är fantastiska på att uppfinna och greja så är vi också så dumma att - för att citera politikern i Årjäng - klockan ofta stannar och blommorna ofta vissnar. Det är inte plank och tegel som fattas oss - det är förmågan att tänka längre. Den togs nog bort, om den nu funnits, någonstans där kvartalsrapporter började styra världen. Kortsiktighetens förbannelse. Inom ekonomin. Inom politiken. Inom vår vardag. Eller?

Det är egentligen inte pengar som fattas - herregud, det finns mer pengar i samhället än någonsin - det är lärare, sjuksköterskor, tolkar, allt det där praktiska. Då hjälper det måttligt när statsministern lovar mer resurser till kommuner. För han kan inte lova fler lärare, fler sjuksköterskor, fler tolkar, allt det där praktiska. Han kan bara lova pengar. Men pengar står inte i kateder, pengar samtalar inte med patienter, pengar skriver inte ut recept, pengar håller inte i en hand som darrar av ångest, pengar tröstar inte ett barn som inte kan sova.


Konstigt nog är det första gången jag önskar att jag var kvar i politiken. Till och med önskar att jag varit något så främmande som statsråd. Trots att jag just nu inte har några bra svar på vad som bör göras och hur det bör göras. Det som oroar mig att ingen annan heller har det. Lika lite här i Sverige som i Europa och världen i övrigt. 

Det kanske vore bra om alla inblandade började med att erkänna det. Monterade ner de retoriska rustningar man förskansat sig bakom. Slutar prata om att man har kontroll, eller att kontroll funnits bara man själv suttit vid den formella makten. Eller att lösningen hade varit att för länge sedan stänga gränsen för att bli en ö i världen. 

Tidigare texter:
Om de som utnyttjar för att sko sig
Så blir det lättare att komma in på den svenska arbetsmarknaden. 
Vilka skatter bör höjas för att finansiera?
Funderingar kring nationalstater och öppna gränser. 
Tre system som borde omformats för länge sedan

måndag 8 februari 2016

Varför dras man till krig och konflikter - och hur tänker en liberal professor?

Terese Cristiansson har fått Nils Horner-priset. Motivering: "För att hon med mod och medkänsla tar oss med in i slutna sfärer och med stor kunskap rapporterar om vår tids ödesfrågor."

Varför dras man till krig och konflikthärdar? Flyr man från något? Den frågan berördes när jag intervjuade Terese i En bok, en författare.

 http://www.ur.se/Produkter/161676-En-bok-en-forfattare-Terese-Cristiansson#start=1472&stop=1679
Klicka på bilden.

Och, minsann, Carl B. Hamilton - Liberalernas egen ekonomiprofessor - låter meddela att det är bättre att köpa importerat kött än svenskt. Han har tidigare meddelat att det vore bra med större ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga i Sverige samt att det skulle bli en "betydligt mindre belastning på miljön globalt sett om alla lyftes till en svensk standard". (Jo,  växthuseffekten och klimatfrågan var känd redan när Carl B. Hamilton meddelade detta). Denne ädle liberal har även motsatt sig att man ens utredde frågan om hur stora utsläpp vi per capita gör genom vår konsumtion (SOU2008:24 sid 449) med motivet att han anser att ett sådant synsätt härrör från principer lanserade av Karl Marx.

I sin DN-artikel anser Carl B. Hamilton att antibiotikatillförsel till djur inte är något att ta hänsyn till, är det godkänt inom EU att mata djur med antibiotika så är det. Så här berättar Björn Ramel om denna fråga - här har du lite fakta i målet, Carl B. Hamilton:

http://www.ur.se/Produkter/163770-En-bok-en-forfattare-Bjorn-Ramel
Klicka på bilden.
Jaha, det var ju kul att få återvinna några intervjuer från tiden när jag jobbade med En bok, en författare. Det blev faktiskt 96 intervjuer, varav 95 sändes. Den som inte sändes är en historia i sig, en författare, tillika freudian, som svettades ymnigt och tog illa vid sig av de flesta frågor trots att ämnet var oerhört intressant. 
 

söndag 7 februari 2016

7 februari - Fastlagssöndagen

Söndag. Som troende ateist brukar jag kolla upp vad man har för sig i kyrkorna. Har till och med talat i några av dem,  vilket var synnerligen upplyftande. Dagens evangelietext - det är fastlagssöndag - inleds på detta kärleksfulla (?) sätt:

"Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: "Herre, vi vill gärna se Jesus." Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: "Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv."

Förutom att man bör hata sitt liv anbefalls att det på altaret skall stå mörkröda blommor och fyra ljus. Precis som på vårt köksbord faktiskt. Här kommer lite gospel, lite lära och bästa evolutionära predikan... Gomorron!
 

 

lördag 6 februari 2016

Livsglädje i denna mörka Mello- och Lööftid...

Livsglädje kan behövas titt som tätt - särskilt nu när Mello-pinan drar igång och medierna meddelar att Camilla Läckberg fallit i gråt på grund av att Anna Book inte får tävla med en låt som redan tävlat. Vidare: Gustav Fridolin, den unge spjuvern, avser den 22 mars offentligt delge världen att han som statsråd vill se ett värdlandsavtal med Nato, att Nato under hans tid som statsråd skall skrivas in i svensk lagstiftning. 

Och statsministern är Löfven, och oppositionsledaren Kinberg Batra och Annie Lööf vill att lön skall utbetalas utifrån var man är född - få ting kan väl glädja Åkesson mer än införande av en sådan struktur: trädgårdsarbetare född i Sverige en hel lön, trädgårdsarbetare född i Somalia en halv lön för samma jobb. Så ser Annie Lööf på saken, avtal som i praktiken baseras på etnicitet... Vedervärdigt är bara förnamnet.

Då, och just då, ter sig drygt femtio kilo livsglädje som en räddning.

fredag 5 februari 2016

Hur många röster kan Clinton tappa?

Bernie Sanders har lyckats entusiasmera de demokratiska gräsrötterna. Men vart tar de vägen om Hillary Clinton nomineras?  Närmast till hands, om man ser till politikens innehåll, är att de går till Jill Stein, radikal presidentkandidat för Green Party. Stein brinner inte bara för klimatfrågan utan talar lika retoriskt som Sanders om såväl social värdighet som om girigheten på Wall street.

Valet 2016 blir Steins andra presidentval, hon har samlat på sig erfarenhet nog för att sno tillräckligt många röster från Clinton för att denna ska missa presidentskapet med en hårsmån... Liknande har skett förr.

Om detta dilemma skriver jag i fredagens Inledare i Fria Tidningen. Hela texten här.
Och här beskriver Jill Stein själv läget.

torsdag 4 februari 2016

Jill Stein: After Iowa, building an unstoppable revolution

On Monday night the Democratic Party dodged a bullet, stopping the Sanders surge just short of beating the Clinton machine and the party establishment.
 
The question going forward is this: How long will a campaign calling for revolution be tolerated by a counter-revolutionary party?
Whether you see our campaign as Plan B for Bernie supporters when the empire strikes back, or Plan A, because we need a revolution that won’t go away . . . we have to ensure this revolution lives on.
Because we must build an America, and a world, that works for all of us. And we need your help.

Rovdrift på älvarna skadar glesbygd och eroderar naturvärden

Foto: Örjan Kraft
Flera älvdalskommuner, med Jokkmokks kommun i täten, levererar miljardintäkter till statskassan, samtidigt som de är hårt drabbade av utflyttning och minskade möjligheter till utveckling. Ska vi acceptera att viktiga hållbara utvecklingsmöjligheter fråntas dessa? Samtidigt som naturvärden eroderas.

Följande debattartikel, införd i bl a Dala Demokraten, tar upp den frågan.





Den 16 november överlämnades ett idédokument om hållbar vattenkraft till Miljö- och Energiministrarna. Förslaget är skrivet av Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) och Energimyndigheten. Förhoppningen är att riksdagen ska anta ett långsiktigt beslut om vattenkraften och säkra svensk energiförsörjning. Men förslaget behöver revideras så att social och ekologisk hållbarhet genomsyrar hela strategin.

Vi som undertecknar denna artikel ser att de två myndigheternas strategi negligerar de regionala behoven och ställer en näring mot en annan: energi mot turism. Därmed begränsas den lokala och regionala utvecklingen i Norrlands älvdalar än mer.

Den avgörande orsaken att svensk vattenkraft ännu inte miljöanpassats beror på att den inte lyder under miljöbalken, utan under 1918 års vattenlag. Vattenkraftsbolagen har ännu inte behövt betala för sin miljöförstörelse.

Den föreslagna nationella strategin placerar Luleälven och Göta Älv i Grupp 1, vilka har högst prioritet för vattenkraftsproduktionen. Grupp 2 har näst högsta prioritet i vilken Skellefteälven, Ångermanälven, Indalsälven och Ljusnan ingår. Det betyder att samtliga storskaligt utbyggda älvar ska användas för rikets vattenkraftsproduktion under överskådlig tid, och att de har så hög prioritet att miljön nedprioriteras till ett minimum.

Dessa älvlän som bidrar storskaligt till statskassan, får i gengäld leva med kilometerlånga döda torrfåror, sänkta fastighetsvärden, stopp för fiskvandring, eroderade strandbrinkar där lagskyddade fornlämningar årligen rasar ut, farliga strömmar och risk för översvämningar. Social hållbarhet finns inte alls med som hållbarhetskriterium i strategin.

Sveriges miljöorganisationer har i rapporten "Rikedomar runt rinnande vatten" visat på en rad exempel globalt där miljöåtgärder i vattenkraftsälvar genererar en positiv företagsutveckling genom turism. Svenska vattenkraftsälvar kan generera 11 miljarder kronor per år i turismintäkter om den storskaliga vattenkraften miljöanpassas. Kostnaden är framförallt energiförluster som enkelt pareras genom ökande nederbörd och effektiviseringar av kraftverken. Utväxlingen i andra änden är nya arbeten. Levande älvar skapar förutsättningar för företagsutvecklande bygder.

Flera älvdalskommuner, med Jokkmokks kommun i täten, levererar miljardintäkter till statskassan, samtidigt som de är hårt drabbade av utflyttning och minskade möjligheter till utveckling. Ska vi acceptera att viktiga hållbara utvecklingsmöjligheter fråntas dessa? En miljöanpassning av vattenkraften skapar refuger för liv i älvarna. Naturen är en resurs för fler än bara för kraftindustrin. Miljöanpassade älvar skapar ekosystemtjänster för invånare såväl som besökare. Att samtidigt kunna producera energi till Sverige nationellt är en bonus men får inte vara överordnad hållbarheten lokalt.

Vi vill att Sveriges regering och riksdag utvecklar en strategi som skapar ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet i alla vattenkraftsälvar. Sverige har möjlighet till helt förnybar elproduktion med samtidig hänsyn tagen till biologi och regional utveckling.

Får nuvarande nationell strategi genomslag i riksdagen och i genomförandet av EU:s vattendirektiv, då permanentas en ohållbar rovdrift av de största älvdalarna och deras samhällen, varav de flesta ligger i norra Sverige. Det är nu upp till er politiker att se till att så inte sker. Älvar och deras biflöden utgör livsnerver i sina regioner. Låt inte vattenkraften vara ett hinder.

Birger Schlaug, författare, och fd språkrör (MP)
Maria Lundqvist-Brömster, ordförande Liberalerna Västerbotten
Ewa Larsson, ordförande Gröna kvinnor
Bernt Ove Viklund, arkeolog
Roland Sjögren, gruppledare (KD) Lycksele
Siri och Kurt Lundström, Lule Älvdals Serviceorgan
Samt flera fiskevårdsområden, byalag och politiker från Lule älvdal, Ångermanälven och Ljusnans avrinningsområde.

onsdag 3 februari 2016

Det kommer att göra ont


 På SVT-Opinion skrev jag häromdagen: 

"Miljöpartiets akuta problem, inför nästa valrörelse, är inte att man i praktisk handling gett upp den profilfråga där man lovat mest – frågan om människor på flykt. Eller ens att man sitter på det sluttande planet i en rad frågor.

Det akuta problemet är att man stuvat undan nästan alla andra profilfrågor, som såväl är djupt ideologiskt förankrade som skäl till att partiet existerar.

Sänkt arbetstid, grön skatteväxling, friår, konsumtionskritik, strävan efter ett ekonomiskt system som överlever även om man inte har något ekonomisk tillväxt.

Hela den systemkritik som MP byggt sin politik på har förvandlats till försvar av dagens system.
MP framstår som ett parti bland andra, såväl till politiskt språkbruk som till politiskt innehåll. Man har gjort en dygd av att detta. Att förändra detta med nuvarande partiledning är försent.

Inom socialdemokratin framförs krav på att man skall starta om. Den debatten bör hållas även inom MP. Den kommer att göra ont.

Men det kommer att göra värre ont, under mycket längre tid, om man undviker den debatten."

Hela artikeln finns här.

tisdag 2 februari 2016

USA-val, mannen som är etter värre, demokratin och DD

Ungefär tio procent av USA:s befolkning brukar delta i primärvalen. Det vill säga, i nu aktuella Iowas fall, cirka 300 000 av 3 miljoner medborgare. Det kallas också demokrati. I presidentvalen brukar siffran stiga, så att cirkus 60 procent röstar. 

När Obama blev vald till president 2008 hade 31 procent av medborgarna röstat på honom. Demokratins högborg, kallas det ibland.... Nåja, man har i alla fall rätten att rösta. Och att låta bli.

Nattens val skulle i Sverige motsvaras av ett val i ett Jönköping vars befolkning till stor del hade a) trott att Gud skapade livet för drygt 4000 år sedan och b) att kvinnans mens beror på att att Eva syndade i Edens lustgård.

Personligen hoppas jag förstås på Sanders i primärvalet. Sanders mot Trump i slutronden skulle i alla fall bli underhållande, om man får lägga en så tvivelaktig aspekt på eländet.

Det makabra är att om olyckan vore framme och republikanerna skulle lägga beslag på presidentposten så tycks Trump vara ett mindre obehagligt alternativ än sin främste republikanske ståndare: Ted Cruz - en variant på kristen fundamentalist med värderingar som verkligen inte världen behöver. Vi har nog med religiösa fundamentalister.

Om Trump skulle kunna liknas med Ny demokratis Ian Wachtmeister - en glad skit med pengar och hånfull retorik och idéer som är mer nyliberala än konservativa -  så är Ted Cruz mer av något som skulle kunna dyka upp i någon av Sverigedemokraternas källarvalv.

De grönas presidentkandidat Jill Stein - för att nämna något gott också om amerikansk politik - är för övrigt intervjuad här.

Imorgon när man vaknar  - nu är det straxt efter midnatt och Lucinda Williams senaste avlyssnas och avnjuts (betyg fyra koftor av fem möjliga, mycket beroende på den där raspiga rösten och konsten att måla en berättelse) - vet man lite mer om amerikaner och deras politiska ideal... Hujeda mig sånt land det är. På gott och ont. Lucinda Williams tillhör den goda biten. Avlyssnas gärna med ett litet ljummet glas maltwhisky, även om bourbon vore mer formellt stilsäkert. 

PS - Britta Lejon och rösttvånget...
När jag nu orerat om lågt valdeltagande så kommer säkert nu någon av de mer regelbundna kommentatorerna att hävda att det minsann funnits en svensk demokratiminister, Britta Lejon (S), som föreslagit rösttvång. Vilket kablades ut i borgerlig press 1999 och fick dåtidens mer stillsamma sociala pladderverk (så kallade sociala medier) att haka på.

Nu var det där inte alls sant. Vilket varenda borgerlig ledarskribent visste redan då, Lejon hade tagit avstånd från just den idén i samband med att olika sätt att öka valdeltagandet presenterades (med anledning av att  EU-valet var nere på amerikansk nivå). Men det kittlade så mycket i döda-sosse-nerven att man bortsåg från det.

Flera medier ville att jag också skulle uttala mig, jag påpekade varje gång att Lejon faktiskt tagit avstånd från just den idén, den kommentaren kom inte in just någonstans. (Jo, Britta Lejon stavar sitt namn så, det är modern Anna-Greta, som också varit minister, som stavar Leijon).

PS - apropå kommentarer som inte ligger i fas med vad mediedrev önskar...
Det var lite drev på Lejon, men alls inte lika stort som på en annan minister, Laila Freivalds (S). Hon kritiserades och drabbades av DD (Drägglande Drevet), och fick lämna regeringen, för att hon gjort tvärtemot partiprogrammet och köpt sin hyresrätt i samband med att huset gjordes om till bostadsrätt.

Några journalister ringde av någon anledning till mig - kanske för att man visste att jag ansåg henne vara en synnerligen otrevlig politiker. Men när jag framförde att det kanske var resultat av ett familjeråd så lade man snabbt på luren. Allvarligt talat: varför skulle hon bestämma i familjen bara för att hon var statsråd? Den vinklingen var inte in fas med drevet, såg inte min kommentar någonstans.

PS - Rothsteins artikel...
"När nyhetsjournalister driver kampanj vill de inte själva stå för sin åsikt. De jagar i stället fram en expert som de kan gömma sig bakom. Har experten fel ståndpunkt får hon/han inte vara med. Då ringer journalisten vidare tills man hittar någon annan."

Det hävdade Bo Rothstein på DN-Debatt för många år sedan. Artikeln fick, förstås, oförtjänt lite uppmärksamhet i medierna. Gissa varför...

PS - DD mot Wallström
Drev är drev - och naturligtvis är det ingen enda ledarskribent eller dylikt som på fullt allvar tror att Wallström skulle gå Kommunal till mötes i utrikespolitiska frågor därför att hon hyr lägenhet av dem. Det är så jävla dumt att man borde rodna, men när DD går så gör man sig dummare än man är. Den där döda-wallström-nerven blev för stark att motstå. Sen hade hon ju varit dum mot Israel och ställt till trassel för näringslivet genom att säga som det är om Saudiarabien och stoppat försvarsministern från att skicka JAS-plan till Syrien... Sånt finns det många olika krafter som vill förhindra.

Att det sedan var korkat av Wallström att befatta sig med Kommunal på det sätt hon gjort är en annan sak. Hon, om någon, borde veta vad hur DD fungerar. Om nu några tror att jag är en beundrare av Wallström och försvarar henne av den anledningen kan jag berätta att det är så fel som det kan bli. Långt innan hennes uppdrag som utrikesminister och EU-kommissionär har jag varit djupt kritisk, förtroende försvann totalt efter en debatt på ett torg i Värmland inför ett val. Men det lär jag berätta om en annan gång i någon bok eller så. Men att hämnas genom att haka på drev känns alltför primitivt.  


http://www.jill2016.com/
Klicka på bilden för mer info.




måndag 1 februari 2016

Skatt på finansiella tjänster

Förra gången det begav sig...hittas i papperskorgen.
Från och med idag skall inte fler hamna i FAS 3. En rödgrön reform som säkert gläder många. En annan reform som kan bli verklig utreds av Christer Sjödin, f.d. lagman i Kammarrätten i Sundsvall. Han utreder skatt på finansiella tjänster. 

Finansiella tjänster är idag undantagna från moms, till skillnad från det mesta annat. Gissa hur det kan komma sig i en ekonomistisk samhällsmodell... Och gissa varför man ägnar så mycket kraft åt att försvara just denna snedvridning när man annars så gärna talar om förenklingar (platt skatt etc)... Förenklingar och likvärdighet tycks vara viktiga då det medför att den som redan har kan få mer.

Utredningen om finansiella tjänster skall vara klar i höst. Och syftet är att lägga fram förslag på hur finanssektorn - typ bank- och finansieringstjänster, värdepappershandel etc - skall beskattas så att någon sorts ordning kan införas som avslutar den värsta formen av snedfördelning av skatter.

Den rödgröna regeringen har trots sina tillkortakommande i alla fall, efter alla års diskussion, kommit fram till att denna snedfördelning - varför skall moms utgå på livets nödtorft men inte på finansiella tjänster? - i någon mån bör rättas till. Se där någon fördel med en rödgrön regering, trots allt. Om det nu slutar i något annat än ett stort ingenting...

Alla skulle inte bli glada om den finansiella sektorn skall behöva ta ansvar för mer än sitt eget välbefinnande, sitt egenintresse av vinst. En sektor som rent generellt behandlas med silkesvante och vars ledargarnityr uppbär fantasilöner trots att de verkar inom en skyddad verkstad eftersom staten till slut garanterar det mesta.

I t ex Danmark har man en avgift på finansiella tjänster, som kompensation för att man inte betalar moms. I Sverige har frågan diskuterats i årtionden... Till och med utretts, förslag lagts... och hamnat i papperskorgen. SOU  1990:46. Motstånden från starka grupper har varit stort. Jag känner igen motstånd av denna art från den tid då jag var med i en utredning om bland annat förmögenhetsskattens framtid.

Nu lär den mer kapitalstinna lobbingmobben snart göra ett sista anfall, som vanligt lite snirklande om värdet av principiell likvärdighet, men också pekande på "gränsdragningsproblem" vilket gick hem förra gången - något man däremot aldrig väjt för när det gäller t ex kultursektorns beskattning, vilket alla som jobbar inom den sektorn lär känna till.

PS!
Varför infördes inte skatt på finansiella tjänster förra gången det utreddes i Sverige? Den dåvarande regeringens formella skäl var att det fanns "tekniska hinder" och" internationella aspekter". Det förstnämnda hindret sades vara att "fastställa beskattningsunderlaget". Det andra som sades försvåra införandet var innehållet i ett EU-direktiv, som dock inte innehöll något strikt förbud.  Man skall inte förminska svårigheterna, men inte heller förstora dem... Sanningen var att den dåvarande regeringen inte var intresserad. Vems förtjänst det är att frågan än en gång aktualiserats kan vi ju låta vara osagt så slipper vi tjafs om den saken. EU-direktivet är för övrigt ändrat sedan 90-talet.

lördag 30 januari 2016

Rik eller fattig?

I vårt hushåll har vi en sammanlagd inkomst som är nästan exakt densamma som genomsnittet i Sverige. Det vill säga jättemycket. Om man jämför. Med världen. Vilket man kan göra här: https://www.givingwhatwecan.org
(Scrolla till slutet av sidan, där finns en kalkylator som jämför din inkomst med inkomster i världen, justerat efter levnadskostnader).






fredag 29 januari 2016

"Det nya fräscha alternativet"


På väg till Nyhetspanelen, som avdankad politiker i detta land där allt över 60 bast anses vara förlegat - och politisk modernitet är att administrera system vars bäst-före-datum gått ut för länge sedan.

Tänker på detta när jag läser att Bernie Sanders, 74 år, beskrivs som det nya fräscha alternativet i USA. I Sverige hade han, med den åldern, varit ett skämt.

Det ligger mycket i att Sanders är det fräscha alternativet. Han har störst stöd bland ungdomar, talar om en politisk revolution.

Detta bör man fundera på ur en rad vinklar, inte minst i Sverige där en 74-åring skulle hånas och "politisk revolution" är det minsta riksdagens partier står för i det grådask där de håller till; räddhågsna, sneglande på medelklassen som de fått för sig inte kan ta till sig budskap bortom grådasket. Tragiskt när vi skulle behöva rensa upp i system och strukturer som visserligen tjänat oss väl, men som nu är destruktiva.

Tragiskt när vi skulle behöva en debatt om varför liberalerna tycks tro mer på kapitalets än på människors frihet - och misstror verksamheter som inte har vinst som syfte. Tragiskt när socialister envisas med att se hög skatt och höga avgifter på arbetstid som något gott - när detta i själva verket innebär att allt det som kännetecknar ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle blir hårdbeskattat: vård, skola, omsorg, kultur, reparation, underhåll. Tragiskt när konservativa är helt ointresserade av sådant som var konservatismens styrka en gång i tiden: naturvård, bevarande av arter. Tragiskt när gröna lagt ner den systemkritiska politiken och blivit ett med de andra.

I USA finns en 74-åring som kan vända upp och ner på det mesta som blivit politisk norm. I Sverige kramar alla den i vårt land gällande normen: arbetslinje, tillväxt och åldersfobi.

Dags att ta rullatorn till SVT för att där se vilka omoderna idéer jag kan haspla ur mig på det skröpliga sätt som anstår en man som för länge sedan gått hädan.

PS!
Lär bli frågan om utvisningar - den rödgröna regeringen vill utvisa nästan 1 procent av oss som för tillfället bor i Sverige, vilket förstås är mindre än de 3 procent av boende i USA som Donald Trump vill utvisa. Men Löfven och Fridolin lär ligga god tvåa efter Trump på den procentlistan. Ja, jisses!


torsdag 28 januari 2016

Apropå lite av varje...

Apropå lite av varje läste jag en fin gammal dagsvers av Alf Henrikson häromdagen. Den har namnet Väderrapport:

Ett jävla väder rasar
i detta jävla land
för alla jävla masar
på Siljans jävla strand.
Varenda jävla skåning
i Malmös jävla hus
har stängt sin jävla våning
för stormens jävla sus.
I Smålands jävla städer
 och Lapplands jävla fjäll
är det ett jävla väder
i denna jävla kväll.

Apropå det politiska vädret kan väl läggas till en annan strof från Alf Henrikson:
Aldrig är tankarna långa
ändå är orden så många.

För övrigt är det dags för Nyhetspanelen imorgon igen. Tillsammans med Ursula Berge och Towe Lifvendahl. 07.45 i Gomorron Sverige, SVT.