söndag 3 maj 2015

I brist på annat...


I morse låg dimman kvar på marken, två rådjur stod där. Sen jagade solen bort dimman och himlen blev allt blåare och träden allt mer grönskimrande. 

Ett lodjur har tassat omkring. Letar i mappen med ofärdiga texter, hittar den här, vet inte om den håller hela vägen men morgonen är för fin för att fundera mer på den saken:

"Vi har huvudkontor för nordens viktigaste banker i Stockholmsområdet, det betyder jättemycket för svensk tillväxt, för vår export, för arbetsmarknaden i Stockholmsområdet...." Detta hävdade Thomas Östros, bankföreningens ordförande, tidigare socialdemokratisk minister i en intervju för några veckor sedan.

Frågan är: hur påverkar det så "jättemycket" tillväxten i Sverige och hur påverkar det "så jättemycket" exporten? Bevisföringen tycks  mig aningen svag i Östros påståenden. Handlar det inte om åtskilliga doser floskler?

Och hur negativt påverkar det inte bostadssituationen i Stockholm...? Hur många fler tiotusenlappar måste bostadsköpare i stan punga ut med för att efterfrågetrycket är svällande stort? Hur mycket ökar skuldsättningen? Som gläder nordens viktigaste banker... och en ordförande i bankföreningen.


lördag 2 maj 2015

Det omöjliga Första majtemat: Livet är större än att ha bråttom

Skiss: Livet är större än att ha bråttom...
Det sägs att det krävs nya höghastighetsbanor mellan t ex Stockholm och Göteborg. Man skulle därmed kunna "spara" tid - på vilken konto man sätter in den tiden berättas inte.

Lustigt nog har ett nytt bolag, som fått tillstånd att trafikera sträckan, valt att konkurrera genom att ta sig fram långsammare än SJ... Vilket jag tycker att höghastighetsbanornas vänner bör betänka.

Min övertygelse är att det, än mer i framtiden, kommer att vara viktigare med bra, bekvämt och tidssäkert resande än allt snabbare resande. Höghastighetsbanor borde börjat byggts för trettio år sedan, hade det varit någon mening med det. Nu är det försent. Eftersom dessa kan vara färdiga först om ett kvarts sekel, när samhället ser helt annorlunda ut än det gör idag.

Hur som helst, argumentet för höghastighetståg är att man skall "spara tid", åtminstone om man bor vid någon av de få stationer där höghastighetstågen stannar... Bor man på något annat ställe där tågen inte stannar lär restiden snarare bli längre. Och någon självklar matning med regionaltåg existerar inte eftersom de nya rälsen ibland kräver nya stationer på andra ställen i de städer där tåget kan förväntas stanna - t ex Växjö.

På vilket konto sätter man in den sparade tiden?

Höghastighetstågens tid är förbi. De kommer att vara "omoderna" redan den dag de sjösätts full ut. Precis som DAB-radio, om den nu hinner sjösättas innan beslutsfattare börjar förstå att internet redan finns, och att FM-bandet är ett bra komplement till detta.

Hade varit kul om något enda förstamajtal hade handlat om vikten av att coola ner, låta livet vara större än att ha bråttom och en fundering kring det där med att spara tid.

PS! 
Jo, jag vet att jag gör kloka tågvänner lite sura nu, det har jag gjort förr i den här frågan. Det är aldrig kul att göra gröna vänner besvikna, men när trängande behov föreligger så må det ske...:-)


fredag 1 maj 2015

Bland ormvråkar, stalldynga och förstamajtal

Skiss: Man behöver inte sitta på kontor...
Ormvråken seglar långt över mitt huvudet. Tranorna har slagit sig ner på norra stranden vid den lilla tjärnen. Rödhaken står i, för att inte tala om vad bofinken härjar. Humlor, och äntligen de första bina, i körsbärsträden. Grodan tar en runda för att inspektera dammen. Rådjuret står i skogsbrynet.

Det är tidigt den första maj. Röken från gårdagens brasa gör en sista andhämtning innan regndropparna stryper den. Det finns de som tänker ägna dagen åt att prata. Framför röda fanor skall det stå icke så rödgröna statsråd och försöka förklara. Något. Jag vet inte vad.

Kanske funderar dom över världens problem för att slippa ta tag i sina egna - som t ex att "utlåningstillväxten" till de svenska hushållen nu ligger på 6,4 procent och att hushållens skulder numera uppgår till 3111 miljarder kronor, en ökning med 183 miljarder på ett år. Så har man skapat tillväxten...Tänk om en enda politisk journalist hade förmåga att se att den tillväxt vi haft är skulddriven.

Det är inte speciellt varm. Det blir nog sill och nubbe ändå. Efter det att jorden i växthuset fått tillskott av kompost, barkmull och lite stalldynga. Och hallon och bärbuskar fått sitt.

Om jag hade hållit ett förstamajtal i år? Tja, det hade kanske blivit så här:

"Jag tror på evolutionen, trots att religion var mitt bästa ämne i skolan. Jag läste allt jag kom över och insåg att det finns en värdegrund i de flesta religioner; nämligen att man inte ska drunkna i materiella begär.

Och, se, det är just det som de stora männen inom liberalismen, konservatismen och socialismen också menade. Det var överens om följande: när vi uppnått ett gott materiellt samhälle så är det andra saker än materiell konsumtion och ekonomi som ska växa. Det är fri tid, kultur och social närvaro. Tid för andlig utveckling, som Mill menade. Tid för reflektion, som Marx menade.

Precis som livet på jorden genomgår evolutionens faser, så gör också samhället det. Det samhällstillstånd vi nu lever i är tillväxt- och konsumtionsfasen. Den har gett oss oerhört mycket, vi har gått från materiellt fattiga samhällen till materiellt rika samhällen. På köpet har vi, när det gått för långt, hamnat i en allt svårare global miljösituation, där klimatfrågan bara är en av flera systemkriser.

Den rådande normen för människan i dag är köpandets och ägandets. Vilket är det avgörande problemet. Men jag är, liksom många andra, övertygad om att nästa steg i samhällsevolutionen blir varandet och det mänskliga växandet.

De gamla tänkarna - avsett ideologisk hemvist - utgick från att vi människor skulle utnyttja de möjligheter som den ekonomiska tillväxten gett oss för att leva goda liv med mer fri tid, mer kultur och fler tillfällen till det goda tänkandet och det goda samtalet.

Denna fantastiska möjlighet skulle öppnas när vi uppnått en god materiell standard. Inte skulle vi då fortsätta att springa omkring som skållade råttor i ett ekonomiskt hjul där alla ropar "mer, större, fortare".

Det finns alla möjligheter i världen att faktiskt ta detta steg i samhällsevolutionen, steget från konsumtionssamhälle till utvecklingssamhälle. I ljusa stunder tror jag att det kommer att ske i min livstid - och att klimatkris, finanskriser och ekonomiskt kaos kommer att påskynda denna utveckling.

I själva verket borde vi ha tagit steg in i denna nya fas då vi upptäckte att ökad ekonomisk och materiell tillväxt inte längre gjorde oss lyckligare. När vi började inse att våra grundläggande behov inte tillgodosågs av mer prylar och ständigt ökande konsumtion. När vi började inse att vi var fångar i ett system.

De av oss som lever om 20 år kommer att skratta åt den kaotiska tid vi lämnat och uppfatta den som en mental sten­ålder. Morgondagens komiker kommer att läsa högt ur 2015 års riksdagsprotokoll och publiken kommer att vrida sig av skratt För att sedan fråga om det man hört verkligen var sant.

Ja, säger komikern, citaten är hämtade från tiden då människor trodde att man blev lycklig genom att pendla, stå i kö och konsumera. Man hade en över­religion som kallades ekonomismen, och en trosbekännelse som hette arbetslinje, man trodde att allting måste växa hela tiden. Och man hade två politiska block som båda kämpade för just detta, som var poler på samma utvecklingsväg.

Var ni inte kloka? frågar då våra barn och barnbarn. Hrm, svarar vi.

Om 20 år: Moderaterna har den gamle moderaten Staffan Burenstam Linder som sin förebild. 70 år tidigare varnade han för att "den ekonomiska tillväxtens dekadensperiod" skulle leda till allt absurdare idéer om "upprätthållande av tillväxtmanin".

Om 20 år: Liberalerna citerar sin lärofader John Stuart Mill som krävde växling från materiell tillväxt till fri tid, kultur och andlighet 


Om 20 år: Socialister väljer noga bland Marxcitaten för att motivera sina nya tankar om den växande människan... 

Om 20 år: De gröna går tillbaka till ­ 1980-talets partiprogram och säger: ursäkta våra krumbukter i början av 2000-talet - och så gör man ett ärofyllt återtåg till sina rötter.

Okej, jag erkänner att det gränsar till dagdrömmeri med denna vision. Men som avdankad politiker kan jag unna mig sådant. 


Mötesdeltagare! Lämna detta möte i frid, åk hem, tänk långa tankar och ägna några timmar åt att göra gott för grannen och sätta in en slant till Läkare utan gränser. 

Applåderna må tillägnas evolutionen som står ut med oss!"

Ungefär så hade jag talat. Tror jag. Ormvråken seglar fortfarande runt. Låter så där som bara ormvråkar kan. Ska lämna tjärnen, ta mig hemåt, känna värmen i det egenbyggda växthuset. Tänker på alla stackars satar som ägnar sina liv åt att sitta på urbana kontor. Vad gör ni på alla kontor? Är det sittandet ni suktar efter så sätt ut en stol i skogen... Och kräv avväpning av administrationssamhället. Kräv sänkt arbetstid!

God morgon, kamrater! 


torsdag 30 april 2015

Folkpartiet bubblar av kvantmekanik...

Flyktiga partiklar föds och upplöses
Ur ingenting kan det bli någonting. Kvantmekaniken har lärt oss att det ur tomheten hela tiden föds nya flyktiga partiklar. De möts, de skiljs och de upplösas i icke-existens. 

Det är som Folkpartiet på något sätt. Ur socialliberal tomhet föds en och annan socialliberal idé för att sedan åter upplösas och bli till icke-existens. Medan Nato, kärnkraft och JAS-plan åter fyller det socialliberalt tomma rummet.

Folkpartiet vill förnyas på temat "man kan inte gå till val en gång till på den politik som väljarna förkastade". Konstigt: jag trodde att man går till val på den politik man tror på.

Jag inbillade mig att politiska partier var något annat än företag vars mål var ta marknadsandelar. Jag inbillade mig att partier skall stå för något, söka väljarnas stöd för det. Och att politisk framgång var något annat än höga röstetal - nämligen stöd för de idéer man tror på.

Men ack så fel jag haft.

Nu vill Folkpartiet åter ta upp några socialliberala tankefigurer, göra en repris av Bengt Westerbergs retoriska framgångskrav på "eget rum på långvården" men denna gång på temat "lagad mat i hemmet". Liberalism med mänskligt ansikte. Allt medan riskkapitalbolagen suktar efter att ta ut tio procent i vinst på den summa som det offentliga skall skjuta till för att möjliggöra lagad mat i hemmet.

Ett minne jag har från valet där eget rum på långvården var folkpartiets paradfråga är när folkpartiledaren i valrörelsen stolpar in, tillsammans med teveteam, i ett rum på långvärden där det ligger en kvinna och med panik i ögonen värjer sig genom att skydda sig bakom händerna.

Det blev inte bra. Det blev till och med mindre bra än när Bengt Westerberg plötsligt i teve klappade en säl inför valet 1988. Socialliberalismen har sina fällor. Och jag värjer mig för att behöva se Björklund tillsammans med ett teveteam stolpa in i en förskräckt gammal människas kök för laga mat. Skulle inte förvåna mig om några glin i Folkpartiets informationsdivision skissar på ett upplägg av typen "Janne steker isterband hos gamling".

Kanske bättre att han tar bågfilen med sig till Ringhals 2 i kampen för att restaurera bottenplåten. Bågfilen kan säkert komma till nytta om han vill göra en insats på något av alla JAS-plan som tydligen inte förmår lyfta - vart tredje lär vara ur drift.


onsdag 29 april 2015

Är kärnkraften straffbeskattad?

Skiss: Betraktande av Tjernobyl.
Straffskatt. Straffskatt på kärnkraft. Hörde Jan Björklund tala om detta hela gårdagen. Straffskatt...? Kan man tala om straffskatt när kärnkraften inte ens betalar det som krävs för att finansiera avfallshanteringen? 

Och har någon hört Björklund säga att vattenkraften är straffbeskattad trots att den beläggs med en fastighetsskatt på 5,5 öre per kWh - medan den för kärnkraften är 0,3 öre per kWh.

Låt mig börja med avfallsavgiften. För att kunna finansiera omhändertagandet av det radioaktiva avfallet krävs att avfallsavgiften ligger på ungefär 6 öre per kilowattimme. Enligt flera myndigheters beräkningar. Den avfallsavgift S och MP gemensamt kom fram till att höja med 1,6 öre per kWh (från 2,2 öre till 3,8 öre) räcker således inte för att täcka kostnaderna.

Avfallsfonden är således fortfarande underfinansierad, vilket tydligen Jan Björklund blundar för. Kan man då tala om straffskatt?

Björklund riktar in sig på är den så kallade effektskatten som baseras på reaktorernas termiska effekt - vilket man kan översätta med "värmeproduktionsförmåga".  Regeringen ville höja den redan i höstbudgeten. Höjningen är ganska beskedlig - drygt 2200 kr per megawatt och månad (från 12 648 till 14 770 kronor) varav 600 kr är inflationsuppräknat. En tämligen marginell kostnad således

Jag skrev i höstas: "Detta påverkar knappast kostnaden för reaktorerna så att de drivs till stängning", och det är fortfarande en rimlig bedömning. För helår handlar det om nettointäkt för det offentliga på cirka 250 miljoner. 

Ringhals 2 har för övrigt stått stilla hela vintern (sedan 15 augusti förr året) på grund av reparation av bottenplåt, som varit korrosionskadad, i reaktorinneslutningen.


Säkerhetskrav 
Det som inte resonerades om igår var de nya säkerhetskrav som EU ställer på kärnkraften - och som skulle kunna slå på ekonomin för de äldsta och sämsta reaktorerna. Det handlar om extra sytsm för härdkylning. För gamla reaktorer, som t ex de nu aktuella reaktorerna, kommer man förmodligen inte att behöva investera i stationära system  - det hade blivit alltför dyrt i förhållande till de begränsade år reaktorerna har kvar -  men väl i mindre dyra mobila system. Men, trots allt, en del ökade kostnader.

Vare sig denna extra kostnad för säkerhet, eller den måttliga effektskatten, skulle ensamma räcka för att släcka ner några reaktorer om inte elpriset sjunkit drastiskt. Nu blir emellertid kostnadsbilden - som den ser ut idag när bolagen inte kan ta lika mycket betalt för elen som  tidigare - tydligen alltför hög för två reaktorer i Ringhals som ju redan är tämligen bedagade. 

Farligt lova nedsläckning denna mandatperiod
Hur situationen ser ut om om bara ett år är emellertid högst osäkert. Fracking, som gett tillskott på billig olja, kan visa sig innefatta så stora miljöproblem att man får minska planerna. Situationen mellan EU och Ryssland kan utvecklas så att rysk gas stoppas, kriser i oljestinna områden kan minska upptaget av olja. Allt påverkar elpriset indirekt. Och uppåt.

Personligen håller jag nog fast vi den bedömning jag gjorde i höstas. Åsa Romsons löfte om att två reaktorer kommer att avvecklas denna mandatperiod känns osäkert. Att minst två ryker nästa mandatperiod är däremot högst troligt - om inte annat så när avfallsavgiften måste ökas för att avfallsfonden skall tillförsäkras de pengar som krävs för att ta hand om allt det radioaktiva avfall Sverige lyckats producera.

Någon som hört Björklund hävda att Vattenkraften är "straffbeskattad"?
Vattenkraften beläggs med en fastighetsskatt som motsvarar 5,5 öre per kWh. Björklund har mig veterligen aldrig hävdat att Vattenkraften är straffbeskattad.


PS1!
Jag läser att Ringhals stängs i förtid. Förtid?? De skulle ju, enligt löften från segrarna i folkomröstningen (S och FP) varit avstängda senast 2010. Hur kan det då bli förtid...? Avvecklades dödsstraffet också i förtid - Sverige hade 1906 investerat i en ny fin giljotin som bara kom att användas en enda gång. (Kan inte låta bli att göra jämförelsen av den enkla anledningen att några av läsarna av denna blogg kommer att få kraftigt adrenalinpåslag, vilket kan vara nyttigt för stillasittande nätkonsumenter.)

PS2!
Begreppen kan förvirra. Kärnkraftens effektskatt ersatte år 2000 den så kallade produktionsskatten, och baseras på reaktorernas termiska effekt - vilket kan översättas med "värmeproduktionsförmåga". Den motsvarar ungefär 5 öre per kWh om man skall förenkla det lite. Den industriella fastighetsskatten för kärnkraft är bara 0,3 öre per kWh medan den för vattenkraft således uppgår till 5,5 öre.

tisdag 28 april 2015

Örtbröd, brygga och Schlyter samt en fråga: Vilken satiriker skriver manus till Anna Kinberg Batra?

Och fåren känner våren under eken... Skiss: Lena Rosen Schlaug
Att skriva eller inte skriva, det är frågan. Som nu besvarats. Jag skriver. Trots att fågelsången är underbar, det nybakade brödet med färska örter från trädgården doftar ljuvligt och den utlagda bryggan väntar på besök. Helt ledig. Känns som en oas mitt i alla helveten som utspelas med eller utan människans försorg. 

Skulle förstås kunna skriva nåt riktigt taskigt med anledning av gårdagens partiledarintervjun med Anna Kinberg Batra i SVT. På temat: "Har hon fått med sig ett manus från David Batra som jobbar med en parodi på politiker som inte svarar på frågor?"

Men vem orkar vara taskig en morgon som denna? Därför nöjer jag mig med att - om nu någon missat det - påminna om att Carl Schlyter (MP) har vunnit en rättstvist mot EU-kommissionen. Han anmälde EU-kommissionen till EU:s domstol våren 2012. Ville testa om allt åsiktsutbyte mellan medlemsländerna och kommissionen går att hemligstämpla. Länderna kan säga en sak offentligt och en helt annan till kommissionen. Läs mer här.
 

måndag 27 april 2015

Dom är sega, socialisterna och borgarna....

Plötsligt har några socialister och borgare - och fint kulturfolk och högstatusdebattörer - insett det som gröna insåg för trettio år sedan. Jag talar inte om klimatfrågan. Jag talar om robotiseringen. Allt fler börjar förstå innebörden av den våg som kommer att drabba den utbildade medelklassen som sitter med stora skulder på bostäder som kommer att falla i värde.

Så sent som under förra Almedalsveckan stod jag i SVT Forum tillsammans med en ledarskribent i Aftonbladet och en borgerlig figur från en borgerlig tankesmedja - och de ansåg båda att jag var något av en idiot som än en gång förklarade att jobben kommer att försvinna, att medelklassens jobb kommer att försvinna i snabb takt. Och att lika många nya jobb inte tillkommer.

De två motdebattörerna - Schenström och Wennemo - gjorde gemensam sak. Jag har varit med om samma sak sedan valrörelsen 1994. Tjugo år. Man blir så trött. Istället för att bädda bra för framtiden, tittar man bakåt och tror att framtiden blir en repris på det som varit.

Men så händer då något, en och annan att de där som tittat på en som om man vore en idiot, har plötsligt fått en
uppenbarelse. Och uppträder som om de minsann aldrig sagt vad de sagt tidigare.

Två och en halv miljon jobb kan komma att försvinna inom tjugo år. Den borgerliga regeringen var mycket stolt över att under åtta år ha "skapat" 300 000 nya jobb. I den snabba takten "skapas" 750 000 nya jobb på tjugo år. Det är gott. Men mångdubbelt försvinner. Det är också gott. Det gäller att de makthavande begriper att arbetet måste delas bättre bland människor och att skatter måste tas in på bredare sätt än genom beskattning av arbetstid. Det finns många partier att rösta på som lever i den stora förnekelsen. Som därmed utgör en del av problemet, inte en del av lösningen.

Det som borde planerats för tjugo år sedan, för att göra övergången så smärtfri som möjligt, kommer att göras så sent att många kommer att drabbas mycket illa. Så fruktansvärt onödigt.

söndag 26 april 2015

Tjernobyl, 29 år sedan - och vad har hänt?

Idag för 29 år sedan kändes våren förstörd. Vi tittade på ungarnas sandlåda, och vårgrönskan kändes smutsig. Vi hade satt fröer och kände att allt det som var på väg att växa var hotat. Vi tittade mot himlen, observerade hur molnen rörde sig. Kände äckel. Till och med längtan efter sommardagarna med båten var som bortblåsta.

Men värst av allt var sandlådan. Barnens små hinkar och spadar låg där. En docka satt kvar efter morgonens lek. Ett glas med förra årets svartvinbärssaft stod på en liten bänk bredvid.


Klockan 01.26.49 två dagar tidigare, den 26 april 1986, hade trycket i den bara två år gamla reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl stigit till över hundra gånger det maximala. Det 95 ton tunga locket på reaktorn hade lyft. Reaktorstaket slitits sönder. Radioaktivitet slungas ut från härden. Hela byggnaden skakas, brinnande delar av reaktor och kärnbränsle kastas ut i området. 

Det brinner överallt. Ett jättelikt moln bildas. Radioaktiviteten stiger och förs med med vindarna mot väster. Enligt alla kalkyler är det som sker totalt osannolikt. Det kan inte hända. 

En god vän har ringt från Tyskland och berättat att det rapporterats om en kärnkraftsolycka i Forsmark. Ja, det var i Forsmark man uppmätte höga doser radioaktivitet. Det hade börjat smattra från detektorn när en av de anställda skulle gå igenom en sluss. Man trodde att han trampat i radioaktivt smuts som någon av misstag fört med sig in i omklädningsrummet.

Men det smattrade lika mycket om alla som närmade sig slussen. Personalen hade blivit utsatt för radioaktivitet långt över det normala.

I Dagens Nyheter berättades hur skyddspersonalen gick ut med geigermätare utanför kärnkraftverket och upptäckte kraftigt förhöjda strålningsvärden. De tar prov på gräset utanför reaktorerna. Får besked från sitt laboratorium att gräset innehåller Cesium 137 och Jod 131. Höga halter. Allt pekar på att en kärnkraftsolycka inträffat.

Ledningen för Forsmark beslutar strax efter elva på förmiddagen att evakuera alla anställda som inte var absolut nödvändiga för drift och säkerhetsarbete. 800 anställda evakueras. I svensk media råder tystnad. Några svenskar som var på väg hem längs tyska Autobahn får höra den amerikanska arméns lokala radiostation rapportera om att strålningen från Forsmark snabbt stiger.

Senare under dagen upptäcker man ökad strålning också i Finland.Tre dygn efter härdsmältan i Tjernobyl erkände Sovjetunionen vad som hänt. "En olycka har inträffat vid Tjernobyls kärnkraftverk. En av reaktorerna har skadats", meddelar nyhetsbyrån Tass.

De svenska apoteken säljer massor av jodtabletter, småbarnsföräldrar blir rekommenderade att duscha barnvagnshjulen om man kört i vattenpölar. Man ska inte äta sådant som växt där radioaktiviteten slagit sig ner. Jakt ställs in. Renbeten förgiftas. För höga doser i fisk. Julgransodlare är oroliga.

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg passar på att vädra tanken att partiet kanske bör arbeta för snabbavveckling av kärnkraften. Vad skulle han säga? Centerns partiledare Olof Johansson kräver att folkomröstningens resultat skall efterlevas. Segraren var Linje 2. De bestod av bland annat socialdemokrater och folkpartister. De hade heligt lovat att kärnkraften skall vara avvecklad senast 2010.

Men ingenting har gjorts. Tvärtom: varje punkt på den vinnande valsedeln (Linje 2) har motarbetats av de partier som stod bakom just den valsedeln.
 
Socialdemokraterna hade lovat att avveckla direktverkande el för uppvärmning - men efter folkomröstningen hade man tvärtom byggt ut direktverkande el i hela landet. Socialdemokraterna hade lovat att överföra kärnkraften i samhällelig ägo för att enklare kunna avveckla den - men efter folkomröstningen avreglerade man och allt mer kom att ägas av tyska intressen. Vid varje enskilt tillfälle i riksdagen hade man kunnat få majoritet för allt det man lovade inför folkomröstningen. Man avstod. Eller röstade aktivt emot. 

Så sent som den 15 juni 1995 säger Ingvar Carlsson så här i en riksdagsdebatt som handlar om energipolitik och moral: "Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det."

Man ändrade på det. Man motarbetade det. Man ljög. Ingvar Carlsson ljög, trots att det för honom var en moralisk fråga. Idag heter energiministern  Ibrahim Baylan. Han är socialdemokrat. I en rödgrön regering. Jag tror inte en sekund på honom när det gäller avveckling. 
 
För en tid sedan hittade jag ett kassettband. Jag talar vid en demonstration vid Barsebäck. Min röst är ganska uppskruvad, retoriken är bra, angreppet bra: 

”Varje investering i kärnkraften är en kriminell handling. Om ett haveri i en svensk reaktor inträffar kommer varje fackförbund, varje arbetsgivarorganisation, varje politiker, varje parti, varje expert, varje person som idag försvarar kärnkraften att dömas lika hårt som man idag dömer de som teg och samtyckte i Nazityskland när ett av historiens vidrigaste brott begicks. Ingen kan nämligen idag frånkänna sig ansvaret för en kärnkraftsolycka eftersom alla vet att ett kärnkraftshaveri i Sverige skulle kunna slå ut områden stora som Götaland under årtionden och leda till att Köpenhamn skulle utrymmas under närmare hundra år. Med ekologiska och sociala följder som bara inte kan överblickas. Berätta för mig, ni som försvarar kärnkraften, vad ska människor göra om det händer?”

Och så avslutade jag med: "Hur tar man ansvar för en kärnkraftsolycka om man är energiminister? Kanske avgår man. Och blir utsedd som ambassadör någonstans. Dock inte i Köpenhamn om det varit Barsebäck som havererat. Och om det händer något i Forsmark? Och vinden ligger på mot Stockholm? Och det börjar regna..."

Så småningom om kom den statliga utredningen Efter Tjernobyl. Där kunde man läsa att utsläpp större än de i Tjernobyl skulle kunna inträffa i alla svenska reaktorer. Om Köpenhamn som riskerar att få utrymmas. Om Stockholm som riskerade samma sak, om vinden låg på. Det pratades inte så mycket om den där utredningen, den var många tegelstenar tjock, så obekväm att det var lättare att tala i dansk teve om den än i svensk.

Men sannolikheten för ett haveri är väldigt liten förstås. Och det är ju sannolikheter vi skall ta hänsyn till, har vi lärt oss.

Den där sommaren, med den tomma sandlådan. Minnen och löften klingar tyvärr av fortare än radioaktivitet. Vid nästa olycka upprepas allt, den kommer, var så säker. Problemet med kärnkraft är att det går så fort, att en sandlåda, ett hus, en strand, en skog, en stad, en landsdel plötsligt kan vara något man skall fly från. Undrar hur bortförklaringarna då kommer att låta.

lördag 25 april 2015

Busch blir vald - argument tunnare än gladpack...

Riskprojekt. Vad annat kan man säga om valet av Ebba Thor Busch som ny partiordförande i kristdemokraterna…? Ett av de mest frekventa motiven för valet av Busch är att ”hon går genom rutan”. Ett argument tunnare än gladpack.

Kyrkans Tidning skriver på ledarplats att den ”ideologiska förskjutningen åt höger” skrämmer bort det ”som skulle kunna vara partiets kärnväljare”. Så bra!

Det är onekligen ett riskprojekt att välja en partiledare som vill dra väljare från Sverigedemokraterna eftersom många samfund såväl som kristna väljare snarast stått på den sida där MP och V står i frågan om solidarisk flyktingpolitik. Det var inte alltför många år sedan som KD gjorde gemensam sak med dessa partier för att driva igenom den flyktingamnesti som 2005 gav 17 000 människor rätten att stanna i Sverige.

Busch låter meddela att även kriminalpolitiken skall skärpas för att bli mer i linje med gamla testamentet än det nya... också det i linje med Sverigedemokraterna.

Dessutom: det där med att kasta ut månglarna i templen lär inte vara något för Busch. Vilket det faktiskt var en gång för KD.

Mycket vatten har runnit genom Jordan sedan Kristdemokraterna en gång bildades. Då som en blandning av kulturkonservatism och radikal ekonomisk politik – den senare innebar att man angrepp sossarna från vänster i såväl fördelningspolitik som i synen på statligt ägande.

Under folkomröstningen om kärnkraft 1980 stod kristdemokraterna på miljörörelsens och på Linje 3:s sida. Man hävdade då med emfas att ”kärnkraften är ett hot mot skapelsen”. För övrigt drev kristdemokraterna krav på friår… Motivet: livskvalité var viktigare än ekonomisk och materiell tillväxt.

Att välja Ebba Thor Busch till partiledare är ett riskprojekt.
 
Och så en liten kampsång:



 Och så ett öppet brev jag skrev till KD:s grundare, Lewi Pethrus, för några år sedan:

Hej Lewi!

Du känner inte mig, men jag känner till dig. Bland mycket annat så var du hjärtat i det som skulle bli KDS, som sen blev KD.

Jag har alltid varit fascinerad av dig och din livsgärning, trots att jag inte delar den religiösa övertygelse som var din när du vandrade här på Jorden.

Du var modig som få, stod på de fattigas sida och födde alltså till och med fram ett politiskt parti. Det där partiet har kapats av figurer som går under namn som Odell, Hägglund och Attefall. Han till vänster på den lite suddiga bilden är Hägglund. Han till höger är faktiskt inte Odell, även om de två ser stridande ut.
Det första partiprogram som togs fram i ditt parti var radikalt! Det stod inte Vänsterpartiet efter när det gällde skatter på höga inkomster - ja, allt annat vore ju otänkbar för en man som du. Herregud, du var ju en vänsterman när det gällde ekonomisk politik! Hela basen i din rörelse kom från underklassen, ofta från rena rama trasproletariatet. Att släppa in månglare i politiken var lika otänkbart för dig som att släppa in dem i templet.

Ja, du ville till och med att det skulle finnas flera statliga banker, för att hålla just månglarna borta och se till att den lilla människan kunde skyddas mot de stora drakarna. Men nu är det Odell och Hägglund och Attefall som gäller.

Den där barmhärtigheten och mänskligheten som du talade om när partiet startades har de där gossarna sopat bort. Ett mänskligare Sverige är enligt Odell, Hägglund och Attefall att minska ersättningen för den som är sjuk och döende. Hej och hå. Vi andra som är friska och krya har i alla fått mer. Den som har, skola vara givet, är det nya budskapet. Så kan man missbruka arvet av en grundare!

Vi måste sänka ersättningen för de sjuka, sa Hägglund, Odell och Attefall. Och dom gjorde det. Som om dom  inte har några som helst kunskaper om vad du kämpade för! Dom kallar det jobbpolitik. Det betyder att de vill tvinga sjuka, halta och lytta att ta sig i kragen och skaffa ett jobb som inte finns.

Att det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, har dom nog inte klart för sig. Det är liksom inte ditt gamla partis idé längre. Det är så att säga tvärtom. Den som har skola vara givet.

Och så säger de där som kapat ditt parti att vi måste producera mer än förra året, konsumera mer än förra året. Vi måste ständigt baka ett större bröd, säger dom. Inte bara för att fler skall kunna äta sig mätta, utan för att de redan mätta skall kunna äta ännu mer för att några smular skall ramla ner till de som inget har att äta. Man glömmer det där med att det krävs råvaror för att baka bröd - och att det är ont om råvaror på jorden.

Nej, du Lewi, de där grabbarna som snott ditt parti vågar inte säga till oss som redan lever i överflöd att nu får det vara nog. Nu får det vara andra saker än de materiella som skall växa, nu får vi sluta konsumera och sluta skända naturen för att roffa åt oss allt mer. Det vore fint om du tog dom i kragen, ruskade om dem lite. Dom behöver det, av många skäl.


Det där med att värna skapelsen, som ditt parti talade om, det har man verkligen sopat bort. Dom har talat om att dom vill bygga nya kärnkraftverk. Kommer du ihåg när ditt parti ville avveckla kärnkraften därför att den stred mot det som ni kallade Skapelsen? Jag tyckte det lät lite dammigt, men översatte jag Skapelsen med ord som Miljö, Evolution och lite annat så lät det trots allt ganska rimligt... Fast nu är det Odell, Hägglund och Attefall som gäller.

Ja du, Lewi, du är nog glad att du slipper de där grabbarna som styr och ställer. Men kan du inte ta ett snack med dem, om du har chansen? Om det där med att värna Skapelsen - och ta från rika och ge till fattiga. Kan du ta Odell extra i örat så inte mig emot. Du kan väl viska nåt om det där nålsögat. Och citera den där meningen om att vad du gör för dessa mina minsta gör du också mot mig...

Lev väl och tack för att du tog parti för de som hade det svårast, ja, i själva verket drev du den tidens största kvinnorörelse... för det var mest kvinnor som kom till dina möten... de sökte tröst och hjälp för att stå ut med fulla och våldsamma män, fattigdom och den ordning som gjorde att de kände att de fråntogs sitt människovärde.

Vet du, jag ska ta och lyssna på den låt du skrev när din hustru insjuknade alldeles före jul 1913. Det är kraft i den låten. Låten heter Löftena kunna ej svika. Den lär inte handla om ditt gamla parti...

Hälsningar från en troende ateist.

fredag 24 april 2015

Slopa inte bara ränteavdragen, slopa alla avdrag - och inför höjt grundavdrag för alla

Plötsligt har frågan om ränteavdragens vara eller inte vara blivit aktuell. Vilket denna blogg tacksamt noterar efter år av tjat i denna fråga. Ränteavdraget kostade staten mer än 32 miljarder förra året - och kostnaden har ökat lavinartat. Räntebidraget - det är ju faktiskt ett bidrag även om avdrag låter finare eftersom välbeställda inte vill erkänna att man är bidragsberoende - bör avvecklas. 

Men inte bara det. De flesta avdrag bör avvecklas. Och ersättas av ett höjt grundavdrag, lika för alla.

Man ska kunna leva på sin lön. Det är en absurditet att den som har en låg inkomst skall beskattas så hårt som sker i Sverige. Den del av inkomsten av arbete som ligger under 120 000 kronor per år bör inte alls beskattas. Ett höjt grundavdrag kan delfinansieras genom att räntebidrag, reseavdrag, rutavdrag, rotavdrag etc slopas.

Dessutom skulle socialbidragen bli färre, byråkratin minskas, snåriga kontrollsystem bantas, onödigt och meningslöst arbete försvinna - det sistnämnda är väl den stora anledningen till att nuvarande byråkrati kramar sig själv och försvarar ett system som är ogenomträngligt, administrativt krångligt och sårbart.

Men visst, ett system med grundavdrag som enda avdrag gynnar inte de grupper som de flesta politiker tycks värna mer än andra. Och särintressena - de som administrerar och kontrollerar dagens gytter - står som spön i backen. Egentligen handlar ett höjt grundavdrag - delfinansierat som ovan - om en kombination av ökad frihet och solidaritet. Som del av finansieringen bör skattebasen breddas.

Ett höjt grundavdrag för inkomster av arbete skulle dessutom underlätta för människor att sänka sin arbetstid om man så önskade. En god tanke, inte minst eftersom en hel del byråkrati skulle bli onödig... Samtidigt som jobben rent generellt kommer att minska i antal i takt med att den digitala robotiseringen tar fart också inom tjänstesektorerna.

PS!
MP krävde avveckling av ränteavdragen redan i sitt första idéprogram från 1981, där det kort formulerades med orden: "Skattereglerna ska ändras så att de inte längre gynnar låntagare...". När partiet väl kommit in i riksdagen krävdes, bland annat motion 1990/91:Sk627, att "ränteavdragen fasas ut i långsam takt".

Hade vi avvecklat ränteavdraget med 1 procentenheter årligen, på det sätt som MP ville,  så hade vi i stort sett varit av med det idag. Skuldberget varit mindre. Den tillväxt vi haft inte varit lånefinansierad. Människors sårbarhet hade varit mindre. Vi hade levt mer hållbart.


torsdag 23 april 2015

Framtiden behöver stillsam tröst....

Jag läser en bildtext i DN som handlar om regeringens så kallade framtidsgrupper: "Här möter statsminister Stefan Löfven ett litet stycke av framtiden. SEB:s seniorekonom Klas Eklund och Kommunals ordförande Anette Nordström..."

Detta kräver tröst, och med viss envishet - men även viss nyordning - rekommenderar jag denna spellista på dryga timmen...

onsdag 22 april 2015

Överklassens diskreta charm....

BeefEater gold-plated barbeque
I går kväll doftade det grillad mat. Nästan lite sommarvarmt.

Den här grillen är förgylld, till det humana priset av 139.000 kronor. Den som inköper en sådan kan förstås ha grillfest i trädgården för likasinnade. Medan RUT-bidraget betalar hälften av arvodet till den inkallade kocken. Det är ganska storslaget.

Men liksom ett tecken i tiden. Godmorgon.

tisdag 21 april 2015

Vem kommer till himlen...?

Homosexuella kommer inte till himmeln, meddelades av ett antal debattörer i tidningen Dagen. "Det gör ont i oss alla när vi ser att den enskilda människan såras, men om vi verkligen älskar vår medmänniska, måste vi då inte berätta sanningen, även om det gör ont?"

Jaha, vad finns att säga om detta? För det första att gänget som skriver har rätt att tycka vad de tycker. För det andra att det är många av oss heterosexuella som också lär missa himlen och det eviga livet därstädes om man får tro kristendomens kärna som ju är oerhört enkel: den som tror att Jesus - den Jesus som är huvudperson i nya testamentet -  är Guds son skall få evigt liv. Punkt.

I samband med att jag ville putsa upp kunskaperna i kristendomen genom att gå en Alfakurs så var det första jag fick höra av en av deltagarna: du kommer till helvetet när du dör. Övriga kristna deltagare skruvade oroligt på sig. Själv kan ju konstatera att det vore ett helvete att komma till himlen och veta att nära och kära brinner för evigt i det där helvetet. Debattörerna känner säkert också nära och kära som drabbas lika illa, så de kommer också att få ett helvete. Om de nu bryr sig om andra än sig själva. Medan den som kommer till helvetet kanske kan glädjas åt att en och annan av de man älskat har det fint några våningar upp.

Men i sak då? Sak i bemärkelsen: hur kan man tolka bibeltexterna? Uppriktigt sagt är det ju svårt att inte se att debattörerna har rätt - vilket medför att det finns än större anledning att vägra tillbe en Gud som är så inskränkt, egoistisk och hämndlysten... Religion, som grundas på heliga skrifter, har inte något med demokrati eller mänskliga rättigheter eller välvilja att göra. Det är naturligtvis fiffigt att låta någon sorts tidsanda förändra tolkningarna i det man hävdar är Guds ord... Personligen tycker jag det är trevligt också. Men att inte skilja på det som är trevligt och det som är religion är ett misstag. Religion är inte med automatik trevligt.

Nu kan man naturligtvis tro på olika gudar och tycka att man har rätt till evigt liv bara man är snäll och välmenande och "gör så gott man kan". Men det har inte mycket med t ex kristendom att göra.

Anders Borg meddelade att han var kristen i bemärkelsen att han trodde på att det fanns gott och ont. Han menar sig tro på det goda. En ytligare analys av en religion är svår att finna. Kristendomens gud är inte god i någon sorts humanistisk mening. I gamla testamentet är han ett förskräcklig figur. Och i nya testamentet är inte Jesus alls den trevliga, goda och humanistiska figur som kyrkan så gärna vill berätta om. Man lyfter fram de textavsnitt som kan locka väljare... förlåt: anhängare... och tiger gärna om de där avsnitten där godheten är bortblåst - och när man inte tiger så försöker man förklara bort dem... som vilken partipolitiker som helst gör vad hen kan för att förklara bort det obekväma i partiprogram och förslag...

Vi är säkert många som tycker att debattörerna i Dagen framför absurda åsikter. Javisst, men religion är på många sätt absurt. Det innebär inte att tro och förhoppningar om något bortom det här livet behöver vara absurt - om inte annat kan det vara att sätt att göra livet uthärdligt. Det innebär inte heller att förvissning om att det finns något icke-materiellt som kan kallas andligt kan likställas med absurditet. Men jag förfäktar min uppfattning som gör att jag - tydligen tillsammans med ett gäng män och kvinnor som älskar varandra på fel sätt -  inte lär nå himlen. Om guden är den gud hen framställs som i heliga skrifter av allehanda slag så känns det som ett lindrigt straff.

måndag 20 april 2015

Om flöten och sänken och gröna obstinata

Några obstinata miljöpartister satte, mot partiledningens vilja, offentligt och högljutt ner foten i frågan om Saudiavtalet. Man tog - till skillnad från partiledningen som öppnat upp för fortsatt avtal -  ideologi och partiprogram på allvar. 

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att det kan vara orsaken till att partiet gått fram i gårdagens SIFO. De obstinata var Valter Mutt och Carl Schlyter.

Idag fortsätter en annan obstinat grön miljöpartist att sätta ner foten. Annika Lillemets är den enda från riksdagen som förekommer bland de kulturpersonligheter som på DN-Debatt tar avstånd från det så kallade värdlandsavtalet - jag skrev förra veckan en inledare i Fria om avtalet - som regeringen är på väg att skriva på. Avtalet öppnar upp för Nato att skapa en infrastruktur i Sverige för att anfalla "tredje land".

De tre - Annika Lillemets, Valter Mutt och Carl Schlyter - är också de som reserverat sig i riksdagsgruppen mot försvarsuppgörelsen där MP inte bara ställer sig bakom tio miljarder mer till militären - "som ett första steg" enligt såväl S som de borgerliga partier som ingår i uppgörelsen - utan också en utredning där medlemskap i Nato ingår.  

Tillägg:  
Niclas Malmberg, MP:s ledamot i kulturutskottet, reserverade sig också.


Jakob Dalunde - nuvarande försvarspolitiska talesperson som före riksdagsinträdet arbetade för den liberala tankesmedjan Fores - motiverade MP:s ställningstagande i försvarsuppgörelsen på följande sätt: "För Miljöpartiet är långsiktighet ett av de mest centrala värdeorden och de finns få politikområden som är så väl betjänta av långsiktighet som försvars- och säkerhetspolitiken." Det viktiga är således inte riktningen. Utan själva maktutövningen i sig.


Frågor blir: vilka är flöten och vilka är sänken? För ideologi och sakpolitik eller för opinionssiffror? Vilka står för idépartiet MP, och vilka står för maktpartiet MP? Finns det en tyst majoritet i riksdagsgrupp och partistyrelse som känner ett mer eller mindre outtalat lojalitetstvång att stötta partiledningen trots känslor av obehag?

Ut ramlar som vanligt frågor som: Vad är makt? Vad är inflytande? Är det makt att stå på den politiska majoritetens sida och tala om vikten av långsiktighet snarare än riktning? Eller är makt och inflytande något som hör samman med att försöka skapa opinion för de åsikter och värderingar som partiprogram och ideologi bär? Är formell makt viktigare än verkligt inflytande?

Ut ramlar också en annan fråga: när blir man radikala gröna alibin för en partiledning som driver en politik i motsatt riktning än den man själv står för? Det är inte lätt att hantera. Ett är emellertid säkert: De tre obstinata är inte konstigare än att de varit en självklar mittfåra i det parti som jag en gång företrädde.


Ikväll - i SVT - berättar Åsa Romson om vilken ideologi dagens MP står för. Det ger utrymme för Åsa att ta ut svängarna, stå upp för den gröna ideologi som motiverar att partiet finns som något större än en pusselbit i ett maktspel.

söndag 19 april 2015

Lönearbeta eller låta bli...

Det är alltid upplyftande att få argumentera mot påståenden och analyser gjorda av de man uppskattar för både deras åsikter och intellektuella skärpa. Så istället för att som så ofta bara länka med ett uppskattande omdöme ska jag kritisera en text av Lena Andersson. Hon analyserade Roland Paulsens bok Vi bara lyder, som jag skriver om här.

Nån sorts konkret huvudkontenta av LA:s artikel  - Lönearbeta eller låt bli - formuleras på detta sätt: "Ty idén om ett samhälle utan lönearbete, det vill säga utan pengar, är synnerligen repressiv och absurd".

Meningen innehåller ett antal, såväl retoriska som sakliga, obegripligheter ovärdiga Lena Andersson, tycker jag, om än värdiga DN:s ledarsida. För det första finns det ingen som har förordat ett "samhälle utan lönearbete", för det andra är det en grov missuppfattning att det skulle vara lönearbete som skapar pengar. Det enda som är riktigt i LA:s formulering är den om absurditet... Om än riktad åt annat håll än det håll författaren tycks vilja tro...

Tanken tycks vara den att det är lönearbetet som skapar tillväxten, och att det därför är lönearbetet som ger oss pengar till sådan välfärd att även samhällets olycksbarn kan ges en dräglig tillvaro. Därmed har LA fallit offer för det intellektuella moras som arbetslinjens företrädare bygger sin världsbild på. Det är som om det bara är människors arbetstid som skapar den omsättning vars frukter genererar pengar, vinster, värden som kan fördelas mer eller mindre rättfärdigt. Som om ett samhälle med mindre lönearbete - eller för den försiktige: bättre fördelat lönearbete -  inte skulle medföra utveckling, framåtskridande och värden varken mätta i kvantitativa BNP-mått eller i kvalitativa sociala, kulturella och ekologiska mått.

Konkret: ett företag där hundra människor lönearbetar skapar en omsättning på hundra miljoner, ett företag där hundra robotar arbetar skapar också en omsättning på hundra miljoner. Det förstnämnda företaget är en del av samhället i så mån att det bidrar till allt från social välfärd och fysisk infrastruktur genom att det betalar in inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Det sistnämnda företaget lever i utanförskap i så mån att det har avskärmat sig från samhällets finansiering av allt det som vi kallar välfärd (skola, sjukvård, äldreomsorg, trygghetssystem), gemensamma investeringar (järnväg, forskning etc) och gemensamma åtaganden i övrigt (rättssystem, försvar etc).

Det är bara så länge vi accepterar utanförskapet - det vill säga de företag vars verksamhet inte bidrar -  som lönearbetets omfång blir det mest centrala att upprätthålla. Det vill säga: anser vi att det till övervägande del skall vara skatt på människans arbetstid som skall finansiera välfärd så måste vi - hur mycket vi än rationaliserar, robotiserar och automatiserar - fortsätta lönearbeta våra 40 timmar i veckan även om vi måste "skapa" arbeten på sådant sätt att allt mer av de civila sektorerna - familjeliv, läxläsning, matlagning, städning, bäddning, kärlek, ideell körsång och fotbollsträning - omvandlas till formellt lönearbete. Allt mer av vanlig hygglighet, omtanke och närhet som inte utförs på den offentliga arbetsmarknaden hotar jobben och därmed "välfärden" enligt arbetslinjens grundläggande tes. Den delen av problematiken tar inte LA upp. Däremot menar hon att lönearbetet ändå kommer att vara som det är ty "tekniken sköter sig ju inte av sig själv".

Det sistnämnda är delvis helt rätt förstås, även om den digitala tekniken faktiskt kan åtgärda många tekniska problem bättre än människan själv kan i det enskilda fallet. Det är säkerligen så att det behövs välutbildade tekniker som ser till att de robotar som kommer att hjälpa såväl Lena  som mig när vi som åldringar behöver hjälp med allt från dusch till städning. Men den som tror att mängden arbete blir lika stort som innan den pågående vågen av digital robotisering är såväl orealistisk som pessimistisk.

En parentes: LA gör det klassiska misstaget - i denna sin text åtminstone - att bortse från att arbete utförs även utanför den offentliga ekonomin. När det så kallade friåret fanns kvar i Sverige visade det sig i utvärderingen att de som fick del av friåret inte låg i hängmattan utan tvärtom ofta var mer kreativa - och nöjda med livet - än tidigare.  För övrigt är det värt att notera att det blir lika mycket arbete utfört i ett samhälle oavsett om det är få eller flera som delar på det - måttligt sänkt arbetstid behöver således, för den som fruktar det, inte innebära att mindre lönearbete blir utfört. Att en måttlig sänkning inte är tillräcklig för att möta den digitala robotiseringen är en annan sak.

Således:

Lönearbete kommer att behövas också i framtiden. Ingen ifrågasätter det. Det är mängden lönearbete kritiker ifrågasätter.

Pengar skapas oberoende av lönearbete - banker kommer att skapa dem genom att ge lån oavsett om dessa lån används till köp av hus som tillverkas mestadels av människor eller robotar.

Grundläggande gemensam välfärd finansieras genom skatter oavsett om dessa läggs på människors arbetstid eller genom bredare skattebas - som t ex produktion eller omsättning oberoende av människors direkta medverkan eller inte.

Lägg till det:

De värden som skapas, och där människor inte är direkt inblandade, måste, om vi inte vill att de som äger kapitalet ensamma skall ta del av allt större del av omsättningens vinster, fördelas mer rättvist. Vilket kan ske genom (för att ta en vision som politiskt diskuteras i ett antal länder)  en basinkomst till alla eller genom till exempel ett radikalt höjt grundavdrag som gör att individen kan korta sitt lönearbete utan att få mindre pengar i plånboken efter skatt.

LA avslutar sin kolumn med följande: "Så varför 'lyder' människor? Varför accepterar vi lönearbetets villkor? Troligen för att utopierna tycks värre."

En bättre avslutning hade varit: "Så varför lyder människor? Varför accepterar vi lönearbetets villkor? Jo, därför att vi lever i arbetslinjens norm och i förvillelsen av att det är skatt på arbete som upprätthåller välfärdsstaten."