onsdag 24 augusti 2016

USA subventionerar fossila bränslen mest per capita...

Kina är förstås värst. När det gäller att subventionera - i vid bemärkelse - fossila bränslen. USA tycks dock vara värst per capita. Under Demokraternas styre. Trovärdighet? Totalt subventionerades fossila bränslen - jämfört om de externa kostnaderna lagts i priset - med 699 miljarder USD under 2015, enligt en rapport från Internationella valutafonden, som publicerades häromdagen.

Jill Stein, Green Partys presidentkandidat, höll igår en presskonferens om bland annat klimatfrågan och om situationen, med de katastrofala  översvämningarna, i Louisiana. Stein har besökt området - en del konstaterar lakoniskt att Clinton samtidigt besökte Cher.

Om skam i etui

Det berättas att Händel gick omkring med ett etui innehållande kulorna efter operationen av en gosse vars föräldrar hoppades att han skulle bli en lönsam kastrat.

Det är svårt att tänka sig att en av världens främsta kompositörer, som ofta skrev musik till Guds ära  - tänk bara på Hallelujakören - pillande på det där etuiet, öppna det och betrakta de små kulurna. Och kanske blev upphetsad av vad han såg och stillsamt smekte.

Kände han skam? Kanske. Men det är inte säkert.

De som älskar Händels musik har säkert svårt att se bilden framför sig. Den inte bara äcklig, den är vedervärdig. Men, även om berättelsen är sann, så lär man förlåta honom. Om inte annat var det så länge sedan. En annan tid. 1700-tal. Vi vet bättre nu. Hur man skall föra sig. Eller?


Det händer att jag tänker på bilden av Händels etui när jag lyssnar på en del av de förkunnare som flyger världen runt och predikar om klimatfrågan. Deras predikan innehåller ett etui som de helst håller undan från offentlighet. Som de kanske känner skam inför.

I etuiet ligger det faktum att de faktiskt predikar, undervisar och förklarar varför de som lyssnar vare sig bör eller kan leva som de själva gör. Inte om vi gemensam vill att de planetära processerna skall bevara vår planet på ett sätt som gör att vi kan leva på den, bygga våra samhällen, tro på nästa dag.

Vi har väl alla våra etuier gömda någonstans. De flesta av oss njuter säkert inte, som Händel sades göra, utan snarare skäms. Åtminstone stundvis. Men skammen är inte värre än att begäret att leva på ett sätt som inte alla kan leva väger tyngre. Det är därför vi bygger Mall of Scandinavia. Och köper två par glasögon istället för ett. Och tröstar oss genom att konsumera varor vi inte behöver. Och intalar oss att vi är värda - dessutom har vi ju råd - att ta trippen till London för att se matchen och till Barcelona för att julhandla.

Musiken som skapades åt kastrater var vacker, tidlös. Tusentals pojkar snöptes, några fick förmåga att bli världsberömda genom sin kastratsång. Merparten blev förlorare, dolde sig i skuggorna och gick stillsamt under för att slippa utsättas för löjet.

Mozart var en som skrev musik för kastrater. Redan när han var lika ung som de som snöptes. Målet helgade liksom medlen. Kanske är det Mozart jag skall tänka på när jag nästa gång suckar över de som far jorden runt och predikar att andra inte skall leva som de själva gör.

Min egen skuld är förstås inte helt försumbar, inte så mycket när det gäller just flygresor, men jag lever ju ändå inte på den nivå som jag vet att vi alla borde leva på om vi skall klara oss undan klimathotet. Det är en ständig kamp: insikten om vad som borde göras, och förmågan att leva upp till det. Alla bär vi våra etuier.


tisdag 23 augusti 2016

Det gröna dilemmat: Rösta på vad man vill eller på vad man känner att man måste...

Al Gore meddelar att han förstår de som vill mer än Clinton i klimatfrågan, men uppmanar miljöengagerade att ändå rösta på henne för att stoppa Trump. Detta dilemma - att rösta på något man inte vill bara för att stoppa något som är värre - är ett ständigt återkommande ämne i nätdebatten i USA. Nätaktiviteten  för Jill Stein (Green Party) och Gary Johnson (libertarianerna) ökar.

Så här beskrivs dilemmat för en av dem alla, Misty Plowright:

She's a 33-year-old IT consultant. Plowright is a Democrat, a Sanders fan, and one of the first openly transgender people running for Congress. But she is also a Clinton skeptic who is considering a vote for Jill Stein — the Green Party nominee.

"They talk about trying to court us, but it comes across as just lip service," said Plowright. "Look at her VP pick. I mean, [Tim] Kaine? Are you kidding?" she asked, incredulously. Many progressives criticized Clinton for choosing a relatively moderate vice presidential candidate.

But as she knocks Clinton's "conservatism," Plowright also worries that Trump is a man willing to shred the Constitution. And, so she is torn.

"I think there's one way where stop Trump at all costs would get me to vote for Clinton and that's if I actually truly believed that Trump was Hitler 2.0 and he was actually going to do that level of evil. If I believed that, yeah, I'd vote for Clinton," she said.

But Plowright points to Congress and says she doubts Trump will carry out his plans, even if he is elected; and so for now, she says, she has "no idea" what she's going to do in November.

Hela artikeln finns här.

Och efter Brexit - hur ser en plan B ut för Sverige? Nordisk union?



Brexit. Beslutet blev inte så dramatiskt som medierna målade upp. Fick ett glatt mejl med orden ”din jävla idiot” när jag i teve hävdade att det mesta kommer att lunka på som vanligt efter valdagen. Det har lunkat på.

EU förändras. Mycket finns att säga. Det skall dock inte sägas nu.

Men. Det borde finnas en plan B. Om det går åt helvete med EU, om extremhögern om tio år dominerar EU-parlamentet, om länder med en helt annan syn på social trygghet driver fram centrala beslut som slår sönder den nordiska modellens lösningar, om fler länder lämnar unionen… 

Vad ska vi göra då?

Swexit. Hur skulle det se ut?

Flaggan syddes av partistyrelseledamoten Barbro Johansson
Miljöpartiet drev krav på utredning av regionalt unionsbygge – en nordisk union – som alternativ till medlemskapet i EU. 

Vi lanserade till och med en nordisk flagga som hängde i Almedalen under politikerveckan 1993. 

Och i en opinionsmätning (TEMO FS-9318/21) hade vi starkt stöd för idén om Nordisk union!

Halva befolkningen föredrog en nordisk union framför medlemskap i EU – 49% mot 28% (inget av dessa 7%, vet inte 16%).

Det var bara sympatisörer till Folkpartiet och Moderaterna som ansåg att EU-medlemskap var att föredra. Socialdemokratiska väljare var till 54% för en nordisk union mot bara 19 procent för EU.
Och bland miljöpartisterna var 65% för nordisk union, 35 % osäkra och 0 procent för EU!


Så betraktades en av författarna på 90-talet...
I Miljöpartiets rapport om nordisk union från 1993 (Norden – det naturliga steget inför 2000-talet av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson) krävde vi att formerna för en nordisk union skulle utredas: 

”Visst har Norden som modell drabbats av bromsklossar i takt med att EG-spåret har växt fram. Men det gäller då att inte glömma att det nordiska alternativet har varit så framgångsrikt (se PS längst ner) att det på dess grund finns stora möjligheter att bygga ett nordiskt alternativ till EG.” 

Vi skrev vidare i rapporten:

”De nordiska länderna har inte något förflutet – med allt vad det innebär – som kolonialmakter. Nordisk samarbete är inte riktat mot någon. Detta speglar sig bland annat i intresset att utveckla bra samarbete med såväl USA som Ryssland; något som också TEMO slagit fast i en stor nordisk opinionsmätning.

Nordisk samarbete i olika former – en nordisk union eller ett statsförbund – får givetvis inte betyda att vi skulle sluta oss inom ett nordiskt skal. Tvärtom bör vi utveckla ett gott samarbete med omvärlden utan att för den skull ingå i samma totala marknad eller underkasta oss EG:s frihandelsprinciper utan ekologiska och sociala krav.

Vårt gemensamma ansvar för att de baltiska staterna inte isoleras med förödande effekter bör leda till att samarbetet speciellt inriktas på Baltikum och Östersjöområdet i stort. Siktet bör vara inställt bland annat för fri rörlighet för människor.”

I kapitel 4 i rapporten tas förutsättningarna för ett nordisk alternativ upp. Dessa hade dramatiskt ökat.

Bland annat konstaterades att Sovjetunionen fallit och därmed ”frigjort Finland från gamla skrivna och oskrivna förpliktelser” samt att ”Nato är på väg att upplösas” (vi trodde det skulle bli följden av att Sovjetunionen äntligen fallit och Warszavapakten upplösts). Vi konstaterade också att det enda EG-landet – Danmark – hade skaffat sig en mängd förbehåll och därmed ”skapat sig en mellanposition som lär behöva omprövas”. 
 
Likheten i den sociala sektorn betonades: ”På grund av sin likartade samhällsstruktur utgör Norden ett naturligt samarbetsområde. Alla de nordiska länderna har en stark inriktning på jämställdhet och en stark folkbildnings- och folkrörelsetradition.” 

Vi konstaterade också att de nordiska länderna hade en social sektor som finansierades med skattemedel och en ”jämförelsevis väl fungerande demokrati med offentlighetsprinciper”.
 
Slutsatsen av detta blev ”Förutsättningarna att utveckla denna i grunden humanistiska samhällssyn är goda under förutsättning att den politiska nordiska modellen inte slås sönder.”

"Öka regionens självtillit..."
Vad gäller den ekonomiska sektorn konstaterades bland annat: ”Norden har tillgång till stora naturresurser i from av redan utbyggd vattenkraft, stora arealer biobränslen och tillgång till olja för en ekologiskt godtagbar övergångsperiod. Just denna energikombination bör utnyttjas för att bygga upp ett gemensamt, nästan helt självförsörjande och miljövänligt, energisystem."

Ett resonemang om näringslivet - "utvecklat näringsliv som genom de 23 miljoner människor som bor i Norden har en naturlig hemmamarknad, där arbetsrätt och sociallagstiftning är likartad" - följdes av likheten i synen på demokrati: offentlighetsprincipen, det kommunala självstyret och omfattande remissförfarande ”är omistliga värden i den nordiska modellen”. 

Slutsatsen av detta blev att Norden skulle kunna bli en ”humanistisk och ekologisk modellregion” där man skulle kunna ta tillvara på  ”möjligheterna, traditionerna och öppenheten för att bygga upp en modell som vilar på social jämställdhet, hårda randvillkor för näringslivet och därinom en fri marknad.” 

Denna del av den lilla rapporten - kapitel 4 - avsluta med följande fundering:

”Kanske skulle ett nytänkande – ett bort från EG-spåret – kunna lyfta oss i tankar som vi förkväver i den materiella internationaliserade ekonomismens tidevarv. Kanske skulle tanken på en ny spännande utmaning, en väg mot en nordisk union, kunna väcka oss från den sömn i vilket man tar ifrån oss så stora delar av det som är liv…” 

Hmmm... ni känner igen den del från min blogg, jag har banne mig inte utvecklats mycket...:-)

Hur en nordisk utrikespolitik skulle kunna se ut analyseras i rapporten utifrån nordiska länders historia och traditioner.  

”En gemensam nordisk utrikespolitik bör syfta till global utjämning, fred och nedrustning, spridning av demokrati och mänskliga rättigheter och ett undanröjande av de globala miljöhoten.” 

Givetvis var målet att Norden skulle bli en kärnvapenfri zon och att idén om regional självtillit skulle spridas som alternativ till den anonymiserade globaliseringen.


Som avslutning på detta blogginlägg väljer jag att citera  några av grundbultarna i den ”gröna programförklaring” som avslutar rapporten: 

 ”Vi vill att medborgarideal skall dominera över kapital- och frihandelsideal. Vi vill utveckla Norden som en aktiv part som tar ställning för fattiga och förtryckta var helst de finns.”

Ja, så lät det från MP 1993 och ett antal år
framåt.

Swexit är inte aktuellt för tillfället, kanske blir det inte alls aktuellt. Men Brexit och en rad andra händelser kan medföra att läget blir annorlunda. En plan B behöver diskuteras. Är Norden i så fall ett alternativ? 

Är ökad regional självtillit ett alternativ till den anonymiserade globaliseringen? Är inte självtillit förutsättning för att man skall möta omvärlden utan rädsla? Är inte självtillit nödvändigt för att undvika att hamna i situationer som man inte alls kan styra? 

Finns något att hämta från den syn som MP hade på 1990-talet? Kan fria kapitalflöden, med rätt att gå på tillväxtjakt varthelst det vill, lösa världens problem - eller skapar det snarare fler problem?  Är regionala marknader att föredra? Frihet för människor - men inte frihet för kapital - kan det uppnås? 

Diskuterar vi inte hur vi skall kunna agera om EU faller lär vårt handlingsutrymme bli mycket litet.  


PS! Så växte det nordiska samarbetet fram - ur medborgarideal snarare än marknadsideal...


 Passfrihet, 1954
Gemensam arbetsmarknad, 1955
Gemensamma sociala rättigheter, 1955
 Gemensam industrifond, 1973
Avskaffande av tullmurar för industrivaror, 1967
Gemensam investeringsbank, 1976
Gemensam rösträtt i lokala val, 1976
Kommunalt samarbete över gränserna, 1977
Godkännande av examina, 1990
Utbildningsgemenskap (gymn), 1991

måndag 22 augusti 2016

Sanders före Clinton blev vald...

Så här resonerade Bernie Sanders innan han gick upp i talarstolen under Demokraternas konvent och meddelade att han gav upp, att han stödde Hillary Clinton, att han till och med föreslog att hon skulle väljas med acklamation.
 

Nonsens

Gomorron! Känner mig kränkt... det är ju modernt, urbant och ungdomligt att känna sig kränkt för allt möjligt så det kan man väl få prova på.

Det är Netflix som kränkt mig... Det tipsar mig om en ny serie som de tror "kan vara i din smak". Den handlar om "föräldralösa tvillingar som måste suga livet ur människor för att överleva".

Vad har jag gjort för ont som betraktas som en som skulle glo på nåt sånt?? Är det kopplat till att jag kritiserat riskkapitalister som anser att de måste suga pengar ur skola och vård för att överleva?

Inlägget här nedanför är bättre än detta inlägg. Alla inlägg är nog bättre...

söndag 21 augusti 2016

Läget inför USA:s presidentval: tystnad är taktiken, stopp för debatter...

Tystnaden i amerikanska medier efter Jill Steins timlånga utfrågning (onsdags) i CNN är slående. Det gick bra för Stein. Men det medieintresse som vanligen en sådan utfrågning får uteblev nästan helt. En liknande chans att slå igenom lär Stein inte få.

I övrigt... De två stora partierna - Demokraterna och Republikanerna - är lojala med varandra. De ser till att genom administrativa, organisatoriska, juridiska och ekonomistiska regelverk hålla konkurrerande partier utanför så mycket de kan.

Man arbetar dessutom hårt för att de egna presidentkandidaterna - Clinton och Trump - inte skall behöva möta någon av de andra i debatt.

Republikanerna och Demokraterna styr den privata organisation som arrangerar de stora offentliga debatterna. På deras hemsida kan man läsa: "The Commission on Presidential Debates (CPD) was established in 1987 to ensure that debates, as a permanent part of every general election, provide the best possible information to viewers and listeners."

Det är snarare så att organisationen är till för att bevara Demokraternas och Republikanernas tvåvälde i amerikansk politik. 

På lösa grunder har man beslutat att bara släppa in kandidater - även i de första debatterna - som i ett antal utvalda opinionsundersökningar har fått minst 15 procent. Den första debatten sker om knappt sex veckor (Hofstra University, Long Island). Inför förra presidentvalet blev Jill Stein arresterad när hon demonstrerade utanför den lokal där den första debatten skulle hållas.

De två partier som, vid sidan av de två stora, konkurrerar om väljarna inför höstens val är Libertarianerna och Green Party. Gary Johnson (libertarian) och Jill Stein (grön) har inte mycket gemensamt bortsett från kampen att a) få tillträde till de valsedlar medborgarna röstar med (en valsedel, inte som i Sverige olika för varje parti) och b) få tillträde till debatterna mellan presidentkandidaterna.

Några av de stora opinionsföretag, vars resultat avgör vilka som får vara med, ställer bara frågan: Clinton eller Trump?

Politiska idéer och värderingar som ligger utanför ramarna för Demokraterna och Republikanerna motarbetas på alla upptänkliga sätt. Demokraterna är de minst demokratiska partiet - genom system med superdelegater kan eliten styra resultatet på deras konvent. Ett skäl till att Sanders försvann.


Demokraterna har också varit ihärdigast på att utesluta andra från debattscenen - när Ronald Reagan krävde att de tre kandidater som ställde upp i valet 1980 skulle delta vägrade den demokratiske presidenten Jimmy Carter att medverka.

Att fullblodspolitikern Clinton skulle ha allt att förlora i en debatt mot Stein är självklart - i en debatt skulle Stein driva hur likheterna mellan Clinton och Trump är större än skillnaderna, hur det enda samhällsförändrande partiet är Green Party.

Hur väljarna skulle ta det budskapet är förstås osäkert.

Demokrater har satt igång arbetet för att förlöjliga Stein nu när Green Party blivit aningen svårare att förtiga genom att sociala medier finns. Läckt e-post avslöjar hur sfären kring Demokraterna skall sprida rykten om Jill Stein: "Du behöver inte bevisa att Jill Stein är en anti-vetenskap konspirationsteoretiker. Du måste bara säga att det finns obesvarade frågor om huruvida Jill Stein är en anti-vetenskap konspirationsteoretiker."

Det man angriper i sociala medier är hennes krav att läkemedelsindustrin måste kontrolleras bättre av oberoende kontrollorgan, att klimatkatastrofer väntar och att det finns kopplingar mellan kärnkraft och kärnvapen. Samt förstås hennes påpekande om Clintons kopplingar till Wall Street-sfären.


För det gröna partiet är det viktigt att uppnå minst 5% av väljarnas stöd, det skulle innebära att man får visst federalt stöd inför valet om fyra år. Partiets främsta valresultat härrör från 2000 då Ralph Nader fick 2 882 995 röster - vilket innebar 2,74 procent. Valet därpå ställde han upp för ett annat parti och fick drygt 0,3 procent.

Till skillnad från Nader är Jill Stein förankrad i grön ideologi - med akademisk och aktivistisk bakgrund. Det är första gången Green Party i USA har en hygglig organisation, bubblar som alternativ och har en stabil kandidat med starkt förmåga att kommunicera.

Stein driver såväl klassiska gröna frågor som avveckling av fossila bränslen, stor satsning på klimat- och uranfri energi, militär nedrustning och radikal fördelningspolitik som grönt motiverade nödvändiga reformer i USA som gratis högre utbildning, avprivatisering av bland annat fängelser, avskaffande av dödsstraff, skattefinansierad sjukvård för alla. Dessutom driver hon kravet att studieskulder skall skrivas av på liknade sätt som "Wall Steet-skulderna" skrevs av.

Möjligheterna för Green Party att nå framgång i valet hänger nog helt på hur många republikaner som i opinionsmätningarna kommer att välja Clinton istället för Trump.

En rejält opinionsledning för Clinton kommer att öka människors benägenhet att rösta på sitt förstaval istället för att rösta i syfte att hålla Trump borta. Republikaner som väljer Clinton kommer att öppna för radikala demokrater att välja Stein som har mer gemensamt med Sanders än vad Clinton har.

Så här sammanfattas Steins plan "for people, peace and planet":

A Green New Deal:

Create millions of jobs by transitioning to 100% clean renewable energy by 2030, and investing in public transit, sustainable agriculture, and conservation.

Jobs as a Right:

Create living-wage jobs for every American who needs work, replacing unemployment offices with employment offices. Advance workers rights to form unions, achieve workplace democracy, and keep a fair share of the wealth they create.

End Poverty:

Guarantee economic human rights, including access to food, water, housing, and utilities, with effective anti-poverty programs to ensure every American a life of dignity.

Health Care as a Right:

Establish an improved “Medicare For All” single-payer public health insurance program to provide everyone with quality health care, at huge savings.

Education as a Right:

Abolish student debt to free a generation of Americans from debt servitude. Guarantee tuition-free, world-class public education from pre-school through university. End high stakes testing and public school privatization. 

A Just Economy:

Set a $15/hour federal minimum wage. Break up “too-big-to-fail” banks and democratize the Federal Reserve. Reject gentrification as a model of economic development. Support development of worker and community cooperatives and small businesses. Make Wall Street, big corporations, and the rich pay their fair share of taxes. Create democratically run public banks and utilities. Replace corporate trade agreements with fair trade agreements.

Protect Mother Earth:

Lead on a global treaty to halt climate change. End destructive energy extraction: fracking, tar sands, offshore drilling, oil trains, mountaintop removal, and uranium mines. Protect our public lands, water supplies, biological diversity, parks, and pollinators. Label GMOs, and put a moratorium on GMOs and pesticides until they are proven safe. Protect the rights of future generations.

Racial Justice Now:

End police brutality and mass incarceration. Create a Truth and Reconciliation Commission to understand and eliminate the legacy of slavery that lives on as pervasive racism in the economy, education, housing and health. Ensure that communities control their police rather than police controlling our communities, by establishing police review boards and full time investigators to look in to all cases of death in police custody. Demilitarize the police.

Freedom and Equality:

Expand women’s rights, protect LGBTQIA+ people from discrimination, defend indigenous rights and lands, and create a welcoming path to citizenship for immigrants. Protect the free Internet, legalize marijuana/hemp, and treat substance abuse as a public health problem, not a criminal problem.

Justice for All:

Restore our Constitutional rights, terminate unconstitutional surveillance and unwarranted spying, end persecution of government and media whistleblowers, close Guantanamo, abolish secret kill lists, and repeal indefinite detention without charge or trial.

Peace and Human Rights:

Establish a foreign policy based on diplomacy, international law, and human rights. End the wars and drone attacks, cut military spending by at least 50% and close the 700+ foreign military bases that are turning our republic into a bankrupt empire. Stop U.S. support and arms sales to human rights abusers, and lead on global nuclear disarmament.

Empower the People:

Abolish corporate personhood. Protect voters’ rights by establishing a constitutional right to vote. Enact electoral reforms that break the big money stranglehold and create truly representative democracy: public campaign financing, ranked-choice voting, proportional representation, and open debates.

Språkrör dammar av "otidsenligt" förslag... .

Vikande opinionssiffror, och måhända att över 1100 snabbt blivit medlemmar på sajten Grön Omstart, tycks haft effekt...

Isabella Lövin plockade upp kravet på sänkt arbetstid ur den gröna skattkistan när hon - på behörigt avstånd från Rosenbad - höll sitt sommartal igår. Samma förslag som Gustav Fridolin begravde så gott han kunde för några år sedan då han, rusig av idén om att MP skulle bli tredje största parti, betecknade det som "otidsenligt".

Nu kallar Isabella Löven det för modernt.

Här svänger det.

Å andra sidan är MP egentligen för kretslopp och nu är man tillbaka till en av de gröna kärnfrågor som var central i MP när jag var språkrör. Trevligt. Åtminstone om man får tro vad som sas i sommartalet. Det var inte länge sedan enskilda miljöpartister motarbetats av partiledningen när de framfört kravet i opposition mot språkrören.

Synd att det skall krävas 1100 medlemmar - i en grupp som tillkommit för att skärpa partiets politik genom en grön omstart - innan ett språkrör lyfter frågan. Visserligen okonkret och luftigt, men ändå.

Kanske har ledande partister nåtts av insikten att partiet blivit så likt de andra att man blivit utbytbart. Vilket är det värsta ett idéparti kan bli. Kanske har man till och med gluttar ner i den gröna skattkista som man så omsorgsfullt lagt locket på i många år.

Problemet med trovärdighet kommer man ändå inte undan. Kolbiten sitter på näthinnan hos många, värdlandavtalet - som går 180 grader i motsatt riktning än allt vad MP stått för tidigare - anses av många som ett ofantligt svek, ursäkterna för alla turer när det gäller gäller vinstsyftande skolor etc ger befogat intryck av att ledande politiker saknar ideologisk kompass.

Det är bara att konstatera att den nuvarande partisekreteraren har rätt: partiet har mycket att bevisa. Hon - Amanda Lind - tycks vara den i ledningen som har krismedvetande och förmåga att förstå vikten av ideologisk trovärdighet. Min förhoppning är att Isabella Lövin också förstår. Att Gustav Fridolin, som betecknar sig som liberal, med grön som prefix, förstår håller jag för mindre troligt. MP bör, enligt min uppfattning, företrädas av de som identifierar sig som gröna, inte som liberaler eller socialister.

Bara insikten att liberaler inte kan skilja på frihet för kapital och frihet för människor borde hålla företrädare för MP borta från begreppet liberal. Insikten att det inte är rimligt att knapra sönder planeten bara det sker jämlikt borde hålla gröna borta från begreppet socialist.

Att det sedan finns enskilda åsikter gröna kan dela med både liberaler och socialister är en annan sak. Men då handlar det om sådant som rör det politiska trädets grenverk, inte själva stammen och de grövre grenarna. De måste utgöras av gröna värderingar, grön världsbild, grön syn på människan och ekonomin.

Hur som helst: än finns chansen att få partiet att överleva nästa val. I så fall får man nog tacka alla de gräsrötter som tagit sig för att kräva grön omstart! Och, vilket lär göra ont, man måste nog byta ut stora delar av partistyrelsen på nästa kongress.


PS!
Begreppet friår förekom till och med Ekots intervju med Isabella - ett begrepp som föregående manligt språkrör betecknat som "skymmande av sikten för grön politik..." Vilket fick mig att gå i taket: det finns väl få frågor som är så fantastiska (jaja, det var min baby en gång i tiden...) att bygga ett grönt ideologiskt resonemang kring vad gäller sociala, ekonomiska, kulturella, näringspolitiska, frihetliga, rättfärdiga och miljöpolitiska värderingar. Friår är en vacker och trygg stam att utgå från då man skall berätta om alla grenar och lövverk som ingår i grön ideologi.

lördag 20 augusti 2016

Bränder och översvämningar i USA - klimatfrågan i valrörelsen?

The Guardian skriver här om Jill Steins arbete med att föra upp klimatfrågan inför presidentvalet.

Arielle Newton, ledare för Black Millennials, skriver att hon stöder Jill Stein. 

Nebraska får i november se Jill Stein på valsedeln i presidentvalet. Det blev klart idag. Därmed ser kartan, över vilka delstater Green Party finns med, ut så här. I Wyoming tycks det vara Sanders-anhängare som nu samlar underskrifter - man har en vecka till på sig - för att Jill Stein skall finna med på valsedeln.

Vad är litteratur?

Läser Jhumpa Lahiris bok Sankmark. Och funderar, som så många gånger förr, på vad datoriseringen gjort med litteraturen. Ordmassorna har blivit mer omfattande, det är så enkelt att skriva ner orden att de skrivs ner i överflöd.

Hela stycken, hela sidor, hela kapital finns där på ett sätt som aldrig funnits om författandet varit ett hantverk som krävde något mer än att hämta underlag på nätet, skriva, klippa, klistra, kopiera. Om varje ord motiverats med att det skulle tillföra något. Om varje ord krävde hantverk för att skrivas ner.

Nu finns det förstås de storsäljande författare som skriver mångordigt även om de säger sig skriva på skrivmaskin eller rent av för hand. Men då har de vanligen sekreterare, redaktör, en hel stab som hjälper dom med hantverket. Om man jämför gamla tiders böcker med dagens så kan man nog rent generellt säga att kvalitén var högre när man var rädd om orden, när läsandet krävde att man läste varje mening noga eftersom det fanns mer än ord i den.

Det är förstås taskigt att notera detta just när man läser Lahiris bok. Hon är ju inte vem som helst... Obama utsåg henne till medlem av the President's Committee on the Arts and Humanities och hon har erhållit Pulitzerpriset för skönlitteratur för boken Den indiske tolken.

Böcker har förändrats vid olika teknikgenombrott. Att skriva med gåspenna var en sak, att använda skrivmaskin var en annan - och så då: ordbehandlare och digital teknik som förvandlat ett hantverk till enkel kommunikation där ordmassorna vräker ut sig över sidorna och där man gladeligen kan hoppa över ord, meningar och hela sidor utan att det påverkar - ja, i själva verket måste man nästan hoppa över för att orka ta sig framåt i ordmassorna. I Sankmarks fall är det tekniskt lätt att göra det: korta stycken där det räcker att läsa inledningsorden för att veta om man skall läsa stycket eller inte.

Berättelsen då? Litteratur behöver ju inte vara litterära höjdpunkter för att vara läsvärd. En bra berättelse räcker mer än väl till om inte språket är hopplöst banalt utan avsikt.

Berättelsen i Sankmark är det inget fel på, språket flyter på och påminner om händelser i Indien - händelser på 60-talet i Calcutta och i Naxalitrörelsen. Man kan verkligen bli harmsen över hur lite västerländska medier bevakade - och bevakar - denna del av världen.

Sankmark handlar om barn som växer upp i denna miljö och flyttar till USA. Den handlar om broderkärlek, familjeband och kärlek till forskning och ansvar för barn. Allt vävs samman medan kulturkrockarna ger läsaren en del att fundera på.

Sista delen av boken läser jag noggrant - hoppar inte över något alls. Blir fångad, inte ens irriterad över alla ord... Snopet för mig.

En stor roman på sitt sätt. Allvarlig, melankolisk, till och med vacker på sina 500 sidor. Den sitter kvar i huvudet, som en vacker smärtpunkt. Att komma tillbaka till, att känna på när åren går och timglasets översta kolv närmar sig tomhet.

Samtidigt undrar jag hur det skulle bli om Jhumpa Lahiri skriver nästa bok med gåspenna. Det skulle nog bli den optimala berättelsen där varje mening hade innebörd.

Dessutom hade säkert den här bloggen varit mycket bättre om jag skrivit med gåspenna - kvaliteten hade säkert höjts på kvantitetens bekostnad. Men det är ju så kul att låta orden flöda... som den här gången i överflöd...

Vad som är litteratur talade jag med Ulrica Kärnborg om i Kunskapskanalen, klicka på bilden om du vill höra om hennes bok Vad är litteratur? Vill du veta mer om Jan Myrdals syn på Naxalitrörelsen - och svensk äldrevård - så klicka på den nedre författarintervjun.

Slut på ordmassorna. Dags för frukost.



https://www.youtube.com/watch?v=M2pHIt3bErY