SvD och sälarna

Läs på, Göran!

Göran Eriksson är politisk kommentator i SvD. Idag skriver han: 

"I maj för 25 år sedan nådde säldöden för första gången den svenska kusten, efter att ha brutit ut på den danska ön Anholt i Kattegatt. Det visade sig senare att sälarna inte dog av miljögifter, utan av ett virus, men de flöt i land på svenska badstränder och fyra månader senare dansade Miljöpartiet in i riksdagen. Med yviga skägg, batiktröjor och drömmar om en grönare värld."

Göran Eriksson borde läs på lite mer istället för att ägna sig åt att sprida en myt som nästan alla journalister och ledarskribenter älskar. Till och med Forskning och Framsteg ägnade sig åt mytbildningen för några år sedan. Efter påstötning tog de sin vetenskapliga ambition på allvar och backade med milt generade kinder efter att ha kollat med Sören Holmberg. Så här var det nämligen:

Det var inte sälarna som drog in miljöpartiet i riksdagen 1988. Ett halvår före säldebaten låg partiet i vissa mätningar på över 10%. Sedan kom sälarna. Och alla partier, utom miljöpartiet och moderaterna, mifflade med sälar på valafficher eller valbroschyrer....

Bengt Westerberg (FP) klappade säl i tevestudio, sossarna lovade bli det nya miljöpartiet - och ju mer sälarna utnyttjades av de gamla partierna ju mer tappade faktiskt miljöpartiet i opinionsmätningarna.

Varför var 1987 då det stora opinionsvinnaråret för mp? Jo...

... för det första hade partiet fått ett eget namn i Sifos mätningar,
... för det andra genererade det högre siffror,
... för det tredje gav de högre siffrorna medieutrymme,
... för det fjärde gjorde vi inte bort oss när vi fick chansen i teve eller radio.

Dessutom fanns det en robust organisation och ett drivet rikskansli i Lund som utgjorde stadga. Till det kommer en redan då mycket väl utvecklad politik.

Säkert apropå nåt

Betraktar bilder i en liten pocketbok vid namn Walderstens Instagram.

Från Walderstens Online Gallery

Inför MP-kongressen: Revolt mot partiledningen i frågan om arbetstid

Arbeta, konsumera, producera, arbeta, konsumera...

Idag har jag en debattartikel i GP (Göteborgs Posten) inför MP:s kongress - inte minst tar jag upp frågan om sänkt arbetstid. I SvD driver fyra riksdagsledamöter och Carl Schlyter samma fråga. Igår tog Aktuellt upp frågan utifrån bland annat en lokalavdelnings hårda kritik av förslaget till nytt partiprogram. 

Så här skriver jag om arbetstidsfrågan i GP (hela artikeln finns här):

"När nu MP går till kongress (24–26 maj) så har man ett större ansvar än på mycket länge. Ett nytt partiprogram skall antas. Liksom ett arbetsmarknadspolitiskt program som säljs in med orden en ny arbetslinje där partiledningen än en gång försöker skjuta det gamla gröna kravet på sänkt normalarbetstid i sank. Detta är anmärkningsvärt.

Inför förra valet beslöt nämligen MP:s kongress att betrakta frågan om sänkt arbetstid som en av nycklarna i klimatfrågan. Hellre sänkt arbetstid och mer fri tid än mer arbete och ökande konsumtion, tänkte kongressen. Man beslöt att kortare arbetstid skulle drivas som en viktig valfråga. De dårvarnade språkrören valde högtidligen att strunta i kongressens beslut.

Sänkt arbetstid är inte bara en nyckel för att minska klimatpåverkan utan också en nyckel till att minska arbetslösheten. Trots att nästan hela skaran av fyrtiotalister har uppnått pensionsålder har vi en arbetslöshet på över åtta procent. När man tidigare avvisat krav på sänkt arbetstid har ett av de tyngsta argumenten varit att vi skulle få allmän arbetskraftbrist när fyrtiotalisterna lämnat arbetsmarknaden... Inom EU-området finns i dag bortåt 30 miljoner arbetslösa. Att då tro att vi kan uppnå full sysselsättning i en tid när vi rationaliserar, effektiviserar, automatiserar, datoriserar, robotiserar är mer än lovligt naivt och verklighetsfrämmande."

Hela artikeln finns således här, den inleds på följande sätt:  "Behövs Miljöpartiet? Frågan var relevant inför förra valet när partiet blev allt mer harmlöst ju mer blockpolitiken cementerades. (-) Man måste våga kritisera det som förenar Reinfeldt och Löfven: jakten på ekonomisk tillväxt och uppbärandet av det konsumtionssamhälle som driver på klimatförändringar och annan negativ miljöpåverkan. Vågar man inte kritisera så reduceras man till ett parti utan uppdrag."


I SvD skriver riksdagsledamöterna Stina Bergström, Annika Lillemets, Lise Nordin och Valter Mutt tillsammans med EU-parlamentarikern Carl Schlyter: "Det gäller nu att Miljöpartiets kongress ser till att kravet på sänkt normalarbetstid inte överges. Detta måste slås fast i partiprogrammet och andra vägledande dokument."Man påminner också om att det i  Långtidsutredningen 1980 påpekades att utan 1970-talets arbetstidsförkortning hade det funnits 500 000 färre jobb. "Eftersom produktiviteten ökar snabbare än tillväxten i rika länder får vi en, av konjunkturer oberoende, ökad arbetslöshet så länge vi inte sänker arbetstiden."

I går ställdes Gustav Fridolin i SVT:s Aktuellt till svars för partiledningens försök att få bort frågan om sänkt normalarbetstid. Finns här - dra fram till 25.30.

Inför MP-kongressen: Våga utmana den vulgärliberala marknadsfundamentalism som ätit sig in i skola, vård och omsorg.

Uppdraget borde gälla fortfarande - vad är annars grönt?

 I dagens Aftonbladet har jag ett debattinlägg med bland annat följande innehåll:

"Dessutom valde man (MP:s partiledning) att-  likt döda fiskar - följa strömmen högerut när det gäller synen på vinster i välfärden. Steg jag aldrig någonsin kunde tro att partiet skulle ta. Alternativ inom skola, vård och omsorg – javisst! Men aldrig någonsin genom vinstsyftande bolag och internationella koncerner. Det bryter mot allt som har med grön ideologi att göra. Det bryter mot allt som varit självskrivet ända sedan Miljöpartiets bildande 1981.

Men det hände något under de förra språkrörens era. Man blev influerad av det nyliberala tankegodset som tidigare varit något artfrämmande för snart sagt varenda miljöpartist. Starka personer som Maria Wetterstrand och Mikaela Valtersson drev partiet framför sig i marknadsliberal riktning."  

Artikeln avslutas på detta sätt:

"När partiet nu samlas till kongress i Västerås har man chansen att återvinna den gröna ideologin genom att köra över partiledningen på en rad punkter. Medlemmarna har redan tagit en seger: det ursprungliga förslaget till nytt partiprogram hade skrotat idén om friår, men medlemmarnas reaktion var så kraftig att det fördes in igen. Men ytterligare segrar behövs om partiet skall kunna säga att man driver på för en samhällsförändring. Man måste ta klar och konkret ställning för sänkt arbetstid till 35 timmar, man måste våga utmana konsumtionssamhället och, inte minst, den vulgärliberala marknadsfundamentalism som ätit sig in i skola, vård och omsorg.

Det behövs ett grönt parti som tar såväl klimathotet som marknadshotet på allvar. Som inser att kapitalismen är alltför kreativ för samhällets bästa. Som vågar tygla den, sätta band på den och tala om något så vackert som grön blandekonomi där värden väger tyngre än pengar, där miljön väger tyngre än tillväxten, där människors värdighet väger tyngre än vinster. 

Miljöpartiets kongress har under helgen ett stort ansvar. I det ansvaret ligger att skärpa upp förslaget till partiprogram, att köra över partiledningen i ett antal frågor och att våga räta på ryggen trots de marknadsfundamentalistiska stormbyar som viner - och i vars följd både samhälle och miljö kommer till skada. Det gäller att se längre än till snabba opinionsframgångar. Det gäller att skapa opinion - inte att harmlöst, likt döda fiskar, följd den tillfälligt trendiga strömmen. Det var inte därför partiet bildades en gång."

SVT Aktuellt 21:00 torsdag kväll: Miljöpartiet och sänkt arbetstid. Inslag som förmodligen innehåller intervju med riksdagsledamot Annika Lillemets, upprop från lokalavdelning samt inslag från Toyota i Mölndal, där man sänkt arbetstiden. Språkrör lär gå i svaromål. 

PS!  I dagens Expressen skriver riksdagsledamöterna Annika Lillemets och Valter Mutt tillsammans med Carl Schlyter:  "I Miljöpartiets gällande partiprogram slås fast att alla ska garanteras ekonomisk grundtrygghet, som går att leva på, oavsett vilken inkomst man tidigare haft och oavsett orsaken till att man saknar inkomst. Tyvärr saknas denna vision i det förslag till nytt partiprogram som partistyrelsen har lagt fram inför årets kongress."

 

TILLÄGG: Flera miljöpartister kräver stopp för vinster inom välfärden genom en artikel i Dagens samhälle.  

Inför MP-kongress: Från samhällsförändrare till samhällsbevarare?

Valaffisch 1998

Kongressaffisch 1996

Det var ett antal år sedan Miljöpartiets kongresser kännetecknades av ideellt arbete, gräsrötter och övernattningar i massförläggningar. Det fanns helt enkelt inte pengar till något annat. 

När Miljöpartiet nu går till kongress, trettiotvå år efter sitt bildande, är det ett helt annat parti vi ser. Partiet har växt. Steg för steg. Tillhör nu de etablerade och välsituerade med en organisation som dräller av chefer, enheter och hierarkier. 

Det fungerade inte alltid så bra de första åren i partiets historia. Det fanns ingen sammanhållen partiledning, ingen partistyrelse - istället fanns ett antal utskott som hade hand om olika delar av partiets centrala verksamhet: politik, förvaltning, stadgar och organisation. Ibland ramlade frågor mellan stolarna. När partiet ramlade ur riksdagen 1991, efter bara en mandatperiod, föll hela valrörelsen mellan stolarna.

Det var således inte bättre förr. Men det var onekligen annorlunda. På gott och på ont. 

Det är inte bättre nu heller. Bara mer anpassat till konventionell organisationsform. Decentraliseringens svagheter har ersatts med hierarkiernas svagheter. Begreppet effektivitet betydde i partiets barndom att gräsrötterna hade starkt inflytande, begreppet betyder idag snarare att partiledningen kan bestämma. Partiet blev under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons ledning allt mer centralstyrt.

Man rustade för regeringsbildning – och det hade sitt pris: man behövde skapa form och attityd för att visa socialdemokraterna att man hade förmåga att styra partiet, ta obekväma beslut och tvinga riksdagsgruppen att vara enig. Peter Eriksson läxade upp medlemmarna, efter kongressen 2006, och krävde att dessa skulle klä sig mer konventionellt och anpassa vad man sa i talarstolen till det faktum att teve direktsände. Mångfald i uttryck och form uppfattades som ett hot, något att skämmas för, istället för något att ta avstamp ifrån.

Partiet har gått från att ha varit ett alternativ i alla dess former till att bli ett parti bland alla andra. På gott och ont. Framgångarna kanske inte blev så stora som man hoppades i valet 2010 – istället för förväntade 10 procent hamnade man ”bara” på 7,3 procent, vilket dock är 1,8 procentenheter mer än då partiet kom in i riksdagen första gången 1988. Om skillnaden må vara ganska liten i röstetal så är den dock desto större rent ideologisk. Vilket inte minst speglas på DN-debatt.

Den 7 juni 1980 publicerades på DN-debatt ett inlägg av Per Gahrton under rubriken Det behövs ett nytt politiskt parti! Per Gahrton – som tidigare varit riksdagsledamot för Folkpartiet - gick till angrepp på de gamla partiernas jakt på materiell och ekonomisk tillväxt, deras avsaknad av visioner och bristande interndemokrati. 

Per Gahrton kritiserade att samhället dominerande lyckomål var materiell rikedom och att detta skulle uppnås på en ständig jakt på mer ekonomisk tillväxt. Han skrev: ”Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns inga politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål.”

Avsaknaden av detta var det grundläggande skälet till att Per Gahrton tog initiativ till Miljöpartiet.

Tjugofyra år senare (DN Debatt 1 augusti 2004) bröt partiets dåvarande språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson helt med den tillväxtkritiska idé som var en huvudorsak till att partiets bildades. Tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly deklarerade språkrören att man var "fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer."

Ett nytt parti hade växt fram. Majoriteten av medlemmarna accepterade den nya linjen – annars hade man rimligen krävt nya språkrör på nästkommande kongress. Framgångar i opinion – och vetskapen att Maria och Peter valdes som räddande änglar i en fullständigt kaotisk situation inför valet 2002 – bidrog säkert till medlemmarnas ovilja att kritisera.

Jag hävdar bestämt att det idag finns större skäl än det fanns 1980 att vara kritisk till jakten på ekonomisk tillväxt.  Och att Per Gahrtons ord - om att det inte finns några ledande politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål istället för sitt eviga tillväxtmantra - gäller än mer idag än då.

Visserligen finns det viss tillväxtkritik i miljöpartiets program, och internt kan språkrören tillstå att tillväxt har sina avigsidor, men utåt är det tunt med kritisk tillväxtanalys. Trots att en stor del av den ekonomiska tillväxt vi sett de senaste tio åren gjorts möjlig genom ökande skuldsättning – i stora delar av Europa genom ökande statsskulder, i vårt land genom skenande skulder för hushållen. Och trots att en stor del av tillväxten är konsumtionsdriven på ett sätt som gör att vi är på väg att konsumera sönder både planeten och de processer som gör att den är beboelig.

Man kan alltså konstatera att att partiet förflyttats ganska dramatiskt på den politiska skala där grönt står mot grått. Men partiet har också förflyttats på den konventionella skalan för rött och blått. Sålunda tillhör MP numera - åtminstone fram till kongressen under helgen - tillskyndarna av vinstsyftande bolag inom t ex skolväsendet. Vilket bryter bjärt mot alla de grundvärderingar partiet en gång byggdes på: gärna alternativ till offentligt ägd skola och omsorg, men aldrig vinstsyftande sådana. Miljöpartiet var det parti som var mest noga med att skilja på frihet för människor och frihet för kapital. 

När MP:s partiledning nu även lanserar begreppet "ny arbetslinje" bryter det totalt mot partiets tidigare valbudskap "arbeta mindre - älska mer". Det känns onekligen som ett helt nytt parti vuxit fram, ett parti som inte känns lika nödvändigt som samhällsförändrare som det gamla.

Det är hög tid att Miljöpartiet åter tar sig an den stora utmaningen att åtminstone försöka formulera svar på hur vi kan ta nästa steg i samhällsevolutionen. Hur stegen från ett alltmer marknadsfundamentalistiskt konsumtionssamhälle till ett blandekonomiskt utvecklingssamhälle på socialekologisk grund kan tas. Med målet att fri tid, kultur och social närvaro prioriteras framför ständigt ökande konsumtion och ekonomisk tillväxt.

Det kanske skulle skrämma en och annan väljare. Men politik måste rimligen vara större än att vinna väljare i nästa val på politik snarlika alla andra partiers.  Politik är att försöka få med sig människor i en samhällsförändring man egentligen inser är både önskvärd och nödvändig. Och jag tror mig veta att det finns åtskilliga inom Miljöpartiet som faktiskt skulle vilja mer av partiet än vad man ser idag. Ett modigare och mer utmanande parti. 

Inför MP:s kongress: Om vikten av att kunna förlora val...

Hej, kära ombud till Miljöpartiets kongress som börjar på fredag! Politik är mer än att ta marknadsandelar. Politik är att stå för det man tycker. Och på så sätt vara med att förändra samhället snarare än att likt en död fisk följa strömmen.

Ta fyra minuter och trettiosju sekunder och lyssna på Nina Björks krönika i Gomorron Världen från den 28 april. Den finns här - dra fram till 37.25. Krönikan borde vara obligatorisk för var och en som besöker en partikongress.

Efterlysning, gnäll och förundran.

Infart till hus med skokartonger... Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Godmorgon eller godmiddag. Eller godkväll. Jag har tre saker på gång: ett ilsket gnäll, en förundring och en efterlysning. Jag börjar med det sistnämnda. Har ni svar på det, så läs inte längre för då kanske ni bara blir sura på mig och tycker att jag gott kan leva i ovisshet när det gäller platta tak.

Det är nämligen platta tak efterlysningen handlar om. Bor i en gammal kåk med två våningar som på fyrtiotalet byggdes ut på båda sidor med två skokartonger. Målet var nog att det skulle bli lite stuk av fransk herrgård eller så. Skokartongerna har platt tak. Dessa platta tak har en beläggning av galvaniserad plåt, så där som man gjorde förr i tiden. Fint på många sätt, men hopplöst...

Färgen har flagnat igen, rostfläckar börjar göra sig gällande lite här och var. Och tipsen från allehanda experter i ämnet går vida isär. Med vad målar man? Det är min efterlysning. Har ni tips så skriv gärna en rad. Antingen i kommentarsfältet eller till denna mejladress. Tack!

Så till gnället: I Katrineholm, vilket är skokartonghusets närmaste stad, meddelas att gamla människor på äldreboenden i genomsnitt får vara utan mat i 13,5 timmar från kväll till morgon.

I genomsnitt alltså. Vilket lär betyda att en del får vara utan mat i både 14 och 15 timmar. Skall man sedan uppfylla näringskvoten får man således på resterande tio timmar per dygn försöka proppa i de gamla frukost, lunch, eftermiddagsfika och middag.

Vad i helvete håller vi på med? Hur kan partier av alla färger acceptera värderingar som går ut på att vi som redan har skall få större konsumtionsutrymme medan de som lever i sitt absolut sista utanförskap - ja, det heter ju numera utanförskap i landet Sverige om man inte arbetar heltid - skall behandlas på detta sätt? Förundrad är jag inte - det högsta politiska modet är ju mer pengar till konsumtion snarare än mer pengar till livskvalitet av djupare sort.

Så till dagens förundring. Tidningen Fokus gillar topplistor och ranking. Särskilt av kommuner. Man listar i vilka kommuner det är bäst att bo. Alla möjliga variabler byggs in, allt efter mode. Såldes har boken Happy, happy - ni vet boken om hur lyckliga kvinnor kan bli bara de skiljer sig från trista män - bidragit till att variabeln skilsmässor bytts ut mot bredband. Tidigare drog många skilsmässor ner resultatet för en kommun - vilket ju rimmar dåligt med happy happy. Bredband är dock positivt för en kommun, har nu topplistans konstruktör kommit på.

Men den förundrande frågan handlar om detta: Knivsta låg förra året på en hedrande andraplats. I år har man sjunkit 21 placeringar. Vilket föranlett kommunen att köpa en två sidors reklamutrymme i tidningen för att meddela att Framtiden bor i Knivsta. Man skriver: "I Knivsta är det nämligen näst bäst att bo enligt Fokus 2012".

Hur får man ihop det? Framtiden är att bo i en kommun som var bäst förra året och som i år sjunkit som en sten i listan? Det kan väl inte bara varit låg skilsmässofrekvens som placerade Knivsta på silverplats förra året...?

Fokus är en fiffig tidning, genom sin årliga ranking på lösa grunder så lockar man kommuner med halvtaskig ekonomi att köpa reklamplats. I detta nummer av tidningen kan vi ta del av desperata reklamslogans från Götene ("Ett fantastiskt ställe att bo på"), Gällivare ("en plats där både människor och företag ges spännande möjligheter till utveckling"), Ekerö ("Här är en av Sveriges bästa kommuner att bo i", rankad som nr 42), Tranemo ("en av de bästa platserna att bo på i Sverige", finns bara 35 bättre ställen enligt Fokus), Umeå ("Mer själ"), Olofström ("Nära till allt" - utom topplaceringen på listan).

Min närmaste stad Katrineholm, som styrs av M och S gemensamt, ligger på 247:e plats. Min närmaste centralort Vingåker ligger på 265:e plats. Och den kommun (Finspång) där huset med två skokartonger, som skyddas av galvaniserad plåt som bör målas om, ligger på plats 246.

Inte undra på att man behöver måla om taken. Har ni tips och erfarenheter av galvaniserade plåttak så hör av er...

En låt vann. Yes!

Tar inte den som vårdar dig som gammal något ansvar i arbetslivet, Carl B Hamilton?

Det är svårt att vara småsur ens på folkpartister en dag som denna. 

Päronträd, plommonträd och körsbärsträd i full blom... humlor och bin är euforiska... svalorna störtdyker, lommen meddelar sin närvaro, tomatplantorna doftar i växthuset och tidningarna får ligga kvar i brevlådan... 

Men så är det då det här med Hamilton. Folkpartisten, ni vet.  

Människor som tar ansvar i arbetslivet skall ha ersättning för detta, meddelade Carl B Hamilton häromdagen. Detta som en kommentar till att han är riktigt nöjd med att inkomstklyftorna ökar mest i Sverige, vilket en OECD-rapport visar.

Ökande klyftor mellan rik och fattig är ett mål för Folkpartiet Liberalerna, meddelas av denne Hamilton. De som "tar ansvar i arbetslivet" ska ha mer än de som inte tar ansvar.

Och så kommer det: Hamilton betonar att det just är för att de "som tar ansvar i arbetslivet" skall få mer ersättning som FP "vill ta bort värnskatten".  De som tar ansvar i arbetslivet tjänar således mer än 46 741 kronor i månaden. Enligt Hamilton.

Det vill säga mer än dubbelt så mycket som de som kan komma att ta hand om Hamilton om han råkar ut för en stroke och blir liggande som gravt beroende av hjälp. Kanske att vändas på, att byta blöjor på, att duscha och kamma och mata och vårda och ge den omsorg som varje människa bör få.

Hans ordval och uttryckssätt avslöjar en världsbild som innebär att den som inte haft vett att skaffa sig en lön i trakten av riksdagsledamöters löner inte tar ansvar i arbetslivet. Sånt där ansvar som finansmatadorer tar...

Här kan man lyssna på Hamiltons världsbild, dra fram till 1 minut och 40 sekunder. (I Ekots skrivna text har man tagit bort det där med ansvar i arbetslivet... fråga mig inte varför. Kanske ville man inte förstöra våren.)

Hamilton hade jag för övrigt med att göra här i en märklig tillställning.

Nåja, lommen, humlorna, päronträd i blom, dofterna i växthuset... Hamilton lär jag glömma sekunden efter det att jag nu sätter punkt. Punkt.

Veckans hjälte: Tina Strobos

Den 19 maj 1920 föddes Tina Strobos. Under andra världskriget arbetade hon för den holländska motståndsrörelsen. Hon, hennes mor och mormor gömde hundratalet judiska flyktingar på sitt pensionat  i Amsterdam. 

Som läkare kunde hon också ge dem medicinsk vård. På övervåningen hade man byggt lönnrum. Nazisterna sökte flyktingar i pensionatet flera gånger, men hittade aldrig några.

Tina Strobos deltog även aktivt i icke-våldsmotstånd mot nazisterna genom att förfalska pass som kunde användas av judar så de kunde resa ur ur landet. 

Hon arresterades själv nio gånger, men gav aldrig upp. Hon dog 2012. Hon är en av alla de människor som är värd att minnas. En av de som gjort världen lite bättre. 

Svenska folket mjuknar... Kampanjen lönade sig...

Svenskarna har mjuknat i Natofrågan

Ovanstående rubrik möter mig i dagens SvD. Svenskarna har mjuknat. Senaste jag hörde att någon mjuknat var i en maffiafilm. Då hade en småföretagare mjuknat. Var tillräckligt uppskrämd, efter ett antal hot, för att betala avgift för att bli skyddad av mafioso.

SvD har bedrivit en kampanj för mer pengar till militären med målet svenskt medlemskap i Nato. Den ena artikeln avlöste den andra om ryssen som "övade anfall" mot Sverige och ryska spionplan som flög nära svenska gränsen i samband med en "svensk övning". Detta kommenterade jag bland annat här. SvD:s uppgifter avfärdades för övrigt av Carl Bildt som hysteriska.

Nu har SvD:s och deras försvarsengagerade journalist Mikael Holmström (som även är medlem i Krigsvetenskapsakademien) kampanj gett resultat. Svenskarna mjuknar. Lustigt nog presenterade just Krigsvetenskapsakademien för någon dryg månad sedan en rapport om hur illa det skulle gå för Sverige om ett fientligt sinnat land (Ryssland) anföll med robot och flyg. 

Rapporten avfärdades eller ignorerades av de flesta. Så Mikael Holmström hade väl behov av att konkretisera… I kampanjform. Under rubriken Ryskt flyg övade anfall mot Sverige målas, visade SvD ett ryskt plan som flyger över Sverige under påskhelgen. Visserligen befann sig ryskt flyg i internationellt luftrum - men sådana bagateller är inte bra att visualisera om man driver kampanj för att få folket att mjukna.

Hur var det nu med spionplanet då? Jo, det var ett signalspaningsplan som flög i internationellt luftrum. Signalspaning förekommer, och har förekommit, över hela Östersjön. Från många länder. Även från Sverige. Svenska signalspaningsplan "spionerar" t ex vid gränsen till Kaliningrad. 

Vad kan man lära av det som varit? Jo, att medier lätt blir krigshetsens bästa vän. Och att fulkampanjen för svenskt medlemskap i Nato påbörjats. 

För övrigt:  Det enda överskridande av andra länders luftrum i Östersjöområdet som skett de senaste åren har varit svenska JAS-Gripen som kränkt utländskt (finskt) luftrum...

PS!
Den opinionsundersökning, som SvD beställt, visar att 32 procent säger jag till medlemskap i Nato. Innan kampanjen var det (2011) 23 procent.

Vidare meddelas i kampanjbladet SvD: "Få svenskar intresserar sig på djupet för försvarsfrågor. Därför är en förutsättning för att opinionen ska förändras att debatten tar fart. Där spelar opinionsbildning och uppmärksamhet i medierna avgörande roller." (Fil dr Karl Ydén, som i en kommande SOM-rapport har skriver om opinionen och försvarsfrågor).