lördag 21 juli 2018

Om det totala vanvettet....

Ett JAS Gripen kostar närmare 1 miljard fullt utrustade. För den summan kan man, enligt DN, få nästan 20 flygplan för bekämpning av bränder. Politiker av alla färger anser att vi har råd med 60  nya JAS Gripen. Men inte brandbekämpningsplan. Trots att man i minst tjugo år känt till att klimatförändringar leder till ökande brandrisker. Vi behöver färre JAS-plan, fler plan för brandbekämpning och nya politiker.

För 50 miljoner får man vattenbekämpningsplan..
Ett sånt här kostar cirka 1 miljard av skattepengarna.

DN:s uppgift om kostnaden får stå för DN. Enligt olika flygtillverkare är kostnaden högre, dock betydligt lägre än ett JAS-plan...

torsdag 19 juli 2018

Om att vara medelålders vit man och aldrig hört talas om kollektivtrafik och med ett slutargument som nog bara en sådan kan prestera...?



Det sägs att Stefan Sauk inte driver med sådana som sig själv, utan att han är sig själv. I så fall är det illa ställt. Med sådana fiender kan Daniel Helldén (MP) känna sig stärkt.
Och Sauk kanske får hjärtflimmer av detta - både cykel och kollektivtrafik:


tisdag 17 juli 2018

Trump och Putin i Helsingfors - en besvikelse för krigshetsare

Det verkar som om medierna hellre hade sett hårdare konflikter, nya konflikter, konflikter som passar in i krigsretorikens mall. Nu blev det inte så när Trump och Putin träffades. Visst kan man påstå att Putin  - hur illa man än tycker om honom - gått segrande ur. Det må så vara. Men bäst av allt är att krigsretoriken förlorade. Uppenbarligen en sorg för kommentatorer och ledarskribenter - inte minst i svenska medier - som driver på krigsretoriken på ett sätt som är förfärande.

Så, jag är ganska nöjd med att hetsigheten svalnar, även om det sker genom en sådan som Trump och en sådan som Putin. Om man nu får vara nöjd med det utan att försvarsminister Hultqvist och ÖB hävdar att man går ryska ärenden. Han har ju gjort det tidigare, de som argumenterade mot värdlandavtalet med Nato anklagades för att vara någon sorts medlöpare till ryska troll.


Hellre krigshot än avspänning
DN i måndags gav den här fejkade bilden av stämningar i världen - allt som en del i deras propaganda för svenskt medlemskap i Nato. Färre konflikter - mindre krigsretorik för medlemskap i Nato. Inte något som borgerlig press gillar. Så då hittar man lämpliga figurer att intervjua. Fred, försoning och mindre konflikter är inget som är modernt i svenska medier... 

Vilken omvärld, knappast de som skulle drabbas om konflikten USA - Ryssland skulle trappas upp i en tid när kärnvapen åter skramlar.

måndag 16 juli 2018

Bäst, men alltför väloljat och helt otillräckligt

Utdrag från min söndagsledare i ETC:

Partiledare och språkrör tar sig några veckor ledigt efter en bisarr förvalrörelse. I vilken Jimmie Åkesson kan le i mjugg.
S och M har tävlat om att i sak närma sig SD medan retoriken varit helt förvirrad.
I augusti bryter valrörelsen ut på allvar. Frågan är om de partiaktiva nu, i tystnaden efter Almedalen, besinnar sig. För det är just besinning som behövs.
Talen i Almedalen förskräcker nämligen på en punkt: avsaknaden av engagemang för klimatfrågan.


Som det ser ut i dag har vare sig Sverige, Europa eller världen tagit beslut som kan leda till att 2-gradersmålet kan uppfyllas. Vi går snarare med 3, rent av 4, graders genomsnittlig uppvärmning. Med katastrofala följder för människans möjligheter att kunna bygga goda samhällen. Med svårigheter att kunna upprätthålla social anständighet, demokrati och än mindre grund för en fredlig utveckling.
Man kan därför tycka att talen i Almedalen skulle sjuda av intresse för klimatfrågan. De gjorde de inte. Tvärtom. Ointresset var monumentalt.
Ebba Busch-Thor (KD) och Jimmie Åkesson (SD) nämnde inte klimatfrågan med ett enda ord i sina tal. Ulf Kristersson (M), Jan Björklund (L) och Stefan Löfven (S) nämnde pliktskyldigast ordet klimat några gånger. Utan engagemang och utan reellt innehåll. Mest för att pricka av att man nämnt ordet.
De tre resterande – Isabella Lövin (MP), Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) – ägnade i fallande skala tid åt klimatfrågan. Sjöstedt knöt klimatfrågan till jämlikhet och Lööf till småföretagandet på ett förenklat, rent av fördummande, sätt. 
Det räcker inte att som Jonas Sjöstedt peka finger på de allra rikaste för att dessa gör de största klimatavtrycken när de bara är toppen på ett isberg. Att inte våga säga att vi alla – också medelklassen – måste byta livsstil är onekligen fegt. Vi är faktiskt på väg mot katastrof, då räcker det inte att de rikaste tvingas ändra livsstil genom att betala lite mer i kapitalskatt eller få mindre utdelning från vinstsyftande välfärdsbolag. Jonas Sjöstedts engagerade klimatretorik, som inledde mandatperioden, har avtagit ju närmare valet vi kommit. Synd. Sjöstedt som kan klimatfrågan behövs i opinionsbildningen.
Annie Lööfs retorik om att minskade skatter, enklare regler och friare marknad för företag skapar ny teknik som löser problemen är än mer förenklat. Rent av fördummande med tanke på att en diktatur som Kina är ledande när det gäller till exempel solceller.
Isabella Lövin var den som ägnade mest tid och engagemang åt klimatfrågan. Den dominerade hennes tal. Det var hedervärt. Prioriteringen må ha varit framtvingad av dåliga opinionssiffror men klimatfrågan bottnar ändå i den ideologi som hennes parti bildats utifrån. Men, och det är problematiskt för MP, hennes utgångspunkt var den ekomodernistiska, rent av industriella. Med ny teknik skall vi klara att ställa om.
Det är onekligen ett glatt budskap, väloljat rent av. Men totalt otillräckligt
Hela ledaren finns här-

söndag 15 juli 2018

Det är inte du, det är vi

Så skall jag skriva om Gustav Fridolins senaste bok. Hittar få recension av den. Kanske för att det är valrörelse och det inte är så mycket som sticker ut i boken, kanske har den försvunnit för att det är svårt att veta vad man skall skriva om den, hur den skall tolkas.

Första boken jag recenserade av Gustav hette Blåsta. Den var bra. Hans bok om sin morfar (Morfar skrev inga memoarer) var ett litet fint mästerverk.

Gustav har skrivit mer än så. Jag har varit skeptisk till en del. Sopat ut en, den där som - inspirerad av SvD gamle chefredaktör Bertil Torekull? - slutade i att Gustav kallades sig grön liberal och hans politiska stab skrev artiklar på temat "vi liberaler". Lika häpnadsväckande som om man skrivit "vi socialister". Vi är gröna. Trodde jag. Inte gröna som prefix till något annat.

Mitt förhållande till Gustav är kluvet, för att formulera det diplomatriskt. Har följt honom från första gången han som mycket, mycket ung äntrade MP-kongressens talarstol till dags dato - mellan dess fanns det en tid då vi pratade en del med varandra om politik, strategi och hans möjligheter att bli språkrör.

Nu har då ytterligare en bok kommit. "Det är inte du, det är vi : en bok om solidaritet" Inledningen är så här:

"Det var en vårdag. Årets första. Ett fruset folk kände de första värmande strålarna. Knäppte upp vinterjackorna, kisade mot himlen, log mot varandra. Allt förändrades med lastbilen. Alla minns var de befann sig när de nåddes av nyheten om att terrorn kommit till Stockholm. Själv hade jag redan den svarta slipsen på."

Den svarta slipsen var på eftersom Gustav, som han skriver, befann sig på en minnesstund för Zaida Catalán som hittats död några veckor tidigare. De hade kamperat ihop under åren i Grön Ungdom.

Det är en fin inledning. Som om det vore en roman. Talet om "ett fruset folk" som kände de värmande strålarna är poetiskt om än inte sant - värmande var solen i Stockholm, men folket (vad nu det är) fanns också i det avlånga landet där solen inte strålade.  Alla knäppte inte upp vinterkapporna, alla minns inte var de befann sig den där dagen då nyheten kablades ut, allt förändrades inte den där dagen.

Varför gör jag ett nummer av detta? Svaret är enkelt, sättet att se på "vi" och "alla" är ett av bokens problem. Visserligen knyter det an till titeln (Det är inte du, det är vi) men till slut känns det som om Gustav vill balansera sig bort från den där boken där liberalismen hyllades, där den mest hyllade var den folkpartistiske statsminister Karl Staaff. Nu är det snarare Sven-Eric Liedman som hyllas. Och ibland används ordet vi som om "folket" var enat, som om vi är alla i en kollektivistisk enhet. Som när Gustav beskriver hur "vi" ser på tiggare:

"Först såg vi, kände oro, ville hjälpa. Vi gav en slant, eller i vart fall en blick. Men när hon suttit där tillräckligt länge, märker vi inte längre om hon åkt hem eller bytt plats med en ny medmänniska... Först var vi beredda att lära och förstå,.. (-) sen vände vi bort blicken. Nu lyssnar vi hellre till en förklaring till varför vi inte skall se, och inte ge."

Vilka vi? I området där jag bor finns männsikor som inte alls ingår i det "vi" som Gustav skriver om. En del har inte vänt bort blicken, en del fortsätter att ge, andra har alltid vänt bort blicken, alltid lyssnat på de som förklarar varför vi inte skall ge.

Ett ord i citatet ovan är medmänniska. Och det är inget tvivel om Gustavs engagemang när det gäller illa drabbade medmänniskor, jag följde hans insats för att ge flyktingar amnesti och jag är övertygad om att han anser att stoppet för familjeförening är en skitpolitik. Och jag är övertygad om att det inte är för politisk vinning skull han regelbundet besöker en skola i ett utsatt område utan att journalister känt till det.

Trots det läser jag med stigande oro i magen.

Gustav skriver bra men jag läser genom ett raster av den politik han kommit att stå bakom de senaste åren. Det är kanske orättvist att läsa boken på det sättet. Men det är oundvikligt. Och då känner jag viss olust. Vad står Gustav för egentligen?

Han har i Agenda (SVT) meddelat att han är stolt över att stå bakom militär upprustning, nya JAS-plan. I boken låter han i ett av de inledande avsnitten som om han var del av fredsrörelsen. Han stöder uppenbarligen närmandet till Nato, har i vart fall inte motsatt sig värdlandavtalet utan tvärtom kritserat de gröna riksdagsledamöter som vägrat rösta för.

Han har, som den enda ledare för ett europeiskt grönt parti, vid sidan av Isabella Lövin, ställt sig bakom CETA-avtalet som är ett maktförskjutningsavtal som inte har ett dyft med solidaritet att göra, tvärtom. Underrubriken till boken är "en bok om solidaritet".

Han skriver om reklamens makt över människors val men har medverkat till att reklamen fått större utrymme och beskattas mindre. Han skriver kritiskt om konsumtionsvansinnet men röstar som enda grön ledare i Europa ja till avtal vars syfte är att öka konsumtionen och därmed tillväxten.

Så jag vet inte. Jag förstår inte, känner olust. Det är kanske, rent av troligen, djupt orättvist. Gustav har tidigare hyllat liberalismen, kallat sig grön liberal, hyllat den liberale Staaff - det var inte så populärt i en del gröna kretsar av naturliga orsaker. Nu är det alltså snarare Sven-Eric Lidman som är hjälten. Passande nog, tänker jag när jag läser genom rastret. Återigen: kanske, rent av säkert, orättvist. Men vad ska jag göra?

Rastret finns och när jag läser genom det där rastret läser jag ett lättsamt, engagerat, levande språk och undrar varför detta - som strider mot så mycket av det Gustav sagt och som strider mot det som många beskriver som ren mobbing av Carl Schlyter, Valter Mutt och Annika Lillemets - överhudutaget skrivs. För att ge en bättre bild - kanske sannare till och med - än den mindre smickrande bild som alltmer - kanske djupt orättvist - växt fram av en maktlysten ung man som gynnat sina vänner, manipulerat bort Åsa Romson och själv blivit kvar trots att det var hans missar som lett fram till det som medierna gottade sig i som mest.

När jag läser boken - den är rapp och lättläst - återkommer jag gång till gång till följande: Han låter som om han värderingsmässigt stod på Schylters, Mutts och Lillemets sida, men har i praktisk handling bekämpat dem. Det är så jag läser genom rastret. Det må vara orättvist, men det går inte för mig att läsa på något annat sätt. Jag tänker: om det som står på raderna, och mellan dem, är äkta hur kan han då stå ut med att vara statsråd där han så uppenbart tvingats kompromissa så väldeliga utan att offentligt beskriva vad han själv anser.

Hade jag inte vetat att det varit Gustav som skrivit hade jag skrivit en recension som mest handlat om rappt språk, goda värderingar, engagemang och en författare som har framtiden för sig som romanförfattare. Möjligen med tillägget att den känns lite light, att analyserna kunde göras djupare, att följden av den kritik han framför av olika beslut och skeenden slutar i något vagt och till intet förpliktiganden. Min kritik hade varit att boken andats väl mycket förnumstighet.

Men rastret finns där. Kanske till och med fördomar, föreställningar och besvikelse över en hel del av det Gustav sagt. Som det där med att han är stolt över att han och MP nu minsann är positiv till militär upprustning, maktförskjutningsavtal, frihandel med följd att än fler varor skall forslas över haven för att så snabbt som möjligt bli avfall så att nya varor kan forslas. Hur hängder det ihop med det klimatengagemang han ger uttryck för? Varför låg han så lågt i klimatfrågan under så många år som språkrör och statsråd - varför vaknade det offentliga klimatengagemanget ut ordentligt först när opinionssiffrorna ser dystra ut, när hans idoga försök att göra skolan till en stark MP-fråga misslyckats så kapitalt. Trots att hans engagemang för skolan känns så äkta något kan vara.

Jag undrar om jag verkligen skall skriva det här inlägget, det känns taskigt. Det förbannade rastret gör mig så osäker, så tvivlande.

Vad innebär begreppet solidaritet för Gustav av idag? Det förbannade rastret gör mig så osäker, så tvivlande.

Många partiledare skriver böcker, eller låtsas i alla fall skriva. De flesta är av sådan art att jag ångrar att jag offrat några timmar till att läsa dem. Jag ångrar inte att jag läst Gustavs. Och hoppas att när han väl avgått som politiker - och ett tiotal år förflutit - skriver boken om hur det var. Jag är övertygad om att om mitt namn skulle dyka upp där är det inte enbart i positiva ordalag... Innan den där boken blir skriven så hoppas jag att han skriver en rejäl roman, han äger ett språk och konsten att formulera. Och kanske är det så att han drivs av samma sak som jag gör: det är så förbannat roligt att skriva! Även om sådant som känns jobbigt. Som det här.

lördag 14 juli 2018

"Då såg de ansikten i kupéfönstren...".

Läser Kerstin Ekmans romantetralogi om Katrineholms framväxt. Om kvinnor och män som kom från skogarna och intog det som skulle bli staden, Om fattigdom, sorg, hopp och kamp för dräglig tillvaro. Katrineholm är en förhållandevis ny stad, framväxt vid järnvägen, lokstallarna är kvar än idag, där spelas musikteater baserad på Ekmans böcker. Jag läser i en av dem:

"En natt var de (min anm: lottorna som serverade mat till soldater under andra världskriget) på perrongen och samlade ihop kärlen efter en utspisning när ett långt mörklagt tåg stannade. Ingen steg ur. Det kom till sist några officerare och mannar ut ur mörkret och började patrullera framför vagnsätten. Men tågdörrarna öppnades inte på hela tiden medan stationskarlarna arbetade framme vid loket.

En officer var irriterad på lottorna för att de inte kom iväg fort nog, Men de gjorde vad de skulle i lugn takt, bar bort de avsvalnade och tömda kantinerna, monterade ner bordsskivorna och samlade ihop kvarglömda bestick.

Då såg de ansikten i kupéfönstren. Perrongens lyktor lyste på dem. De såg att det var bara kvinnor i en hel vagn och att deras huvuden var kortklippta, nästan rakade, De stirrade ut genom de smutsiga glasen men rörde inte en hand för att vinka eller ge ett tecken.

Efter några minuter for tåget i mörkret. Skrämda av vad de hade sett började de hitta på förklaringar."

Slut citat. Att norska judinnor och andra kvinnor från motståndsrörelsen i Norge forslades genom Sverige till lägren i Tyskland var alltför förskräckligt att ta in. En del av svensk historia.

fredag 13 juli 2018

Kontraproduktiv klimatstrategi

De gröna statsråden, inte minst Isabella Lövin, hävdar ideligen att Sverige ligger i fronten när det gäller klimatfrågan, att vi är världsbäst. Vilket snarast medför att väljarna, precis som i frågan om flyktingar, kan luta sig tillbaka och känna att nu får fan världen i övrigt ta sitt ansvar, vi har tagit vårt. Så kom inte och kräv mer av oss. Vi är redan bäst. 

Så gång på gång undrar jag nästan desperat hur Miljöpartiets strategi ser ut. Förundras över hur kontraproduktiv den är. Hur man faktiskt deltar i att förminska klimatfrågan trots att man vill lyfta den.

Därför vore det en nåd att stilla bedja om att Lövin någon enda gång i valrörelsen kunde berätta att Sverige ligger på tionde plats på listan över de länder i världen som gör störst ekologiska fotavtryck per capita. Att vi faktiskt tillhör de värsta, inte de bästa. Självgodheten är inte bara dryg och kontraproduktiv. Den är falsk också.

torsdag 12 juli 2018

Blomkål och lomhörd

Lommen är hörd. Från fjärden har den hörts. I arla morgonstund. Med kaffe på trappen som solen redan värmt. Kerstin Ekmans kvinnor i Katrineholm, det är dom jag läser om. Hennes böcker om dem har blivit musikteater. Som skall ses. Recensionerna har varit goda. Spelas utomhus. Vid lokstallarna. I Katrineholm. Bör ses medan tid när.

Tid är också att skörda blomkål, alldes färsk läggs den i saltat vatten, kokar en kort stund, avnjuts stillsamt med ett glas kallt riselingsvin och färskt potatis. Det är första gången jag lyckats med blomkål, som knutit sig hyggligt bra. Smaken från precis nyskördade skiljer sig så otrolig från de köpta, det är som med sparrisen och potatisen och sockerärtorna. Det är värt att odla lite själv bara för smakupplevelsen.

Lommen är hörd, kaffet nybryggt, trappan varm. Människor dör av översvämningar i Japan, av värme i Kanada. Vi har ställt till det. Vi ställer till det. Vi har inte råd med annat, sägs det. Vi har inte råd med annat än att såga av grenen vi sitter på. Laddstolpar installeras vid köpcenter så vi kan låtsas att vi lever hållbart medan vi sågar. Lommen är hörd. Och människan lomhörd. Godmorgon.

onsdag 11 juli 2018

Barn, ankytning och pengar

Jaha, så har man då än en gång forskat fram det alla vet. Stor personalomsättning på förskolan kan vara skadlig för barnen. Barn som blir svikna, barn som inte kan lita på vuxna, att de där som man skaffat lite anknytning till plötsligt inte finns där. Gång på gång. Så vem i helvete skall ett barn lita på? Föräldrar som suckar när de måste vara hemma hos sjukt barn? Personal som byts ut? Barn som är ivägen, som hindrar vuxnas karriär.

Skrev för ett tag sedan så här:

Så är det då dags igen. Att reducera värdet av barn till en fråga om hur många tusenlappar man blir av med under sitt liv. Att barn också har den egenskapen att de ger något - t ex kan öka meningen med livet - är ingenting ekonomismens siffernissar och statuskonsumtionsdrogade samhällsdebattörer tycks få in i sina hjärnor. De är ju fullt upptagna med att koppla ordet JAG och MITT och LIV med begrepp som cv, karriär, heltid och drömmar om pension som ändå ingen jävel kan veta något om.

Nu senast är det ärkesossen Anna Hedborg som förskräckt konstaterar att föräldrar - mest kvinnor enligt normer från en annan tid - tar ut föräldraledighet alldeles obetalt. Detta leder till allvarliga problem för näringslivet som inte riktigt vet var det har sina anställda. Att barnen får veta vad de har föräldrarna är en skändning... 

Även LO rasar. Att föräldrar tar ut ledighet - i form av deltid eller annat - utöver vad den betalda föräldraförsäkringen ger ställer till trassel för näringslivet. Meddelar alltså LO-chefen tillika sossen Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson.

Att föräldrar - jo, det är fortfarande mest mödrar - håller sig borta från arbetsmarknaden genom att t ex jobba deltid uppfattas således som förluster. För alla. För föräldrar, för näringslivet, för staten. Vad barnen tycker har liksom inte med saken att göra. Barnperspektiv är bara bra så länge det gynnar arbetslinje, tillväxt och konsumtion. Fler nya barnvagnar sätter snurr på ekonomin. Men de där som ligger i barnvagnen är mest till besvär.

Deltid, detta hatade begrepp i samhällsdebatten. Visserligen är arbetslösheten skyhög, men det ska vi inte prata om nu. För nu ska vi prata om att DU, din lata oansvariga jävel, ska jobba heltid och skicka ungarna till dagis fortast möjligt. På heltid. Gärna på nätter också. Därför ska kommuner ställa dagis till förfogande dygnet runt. Om det är även röda, och gröna och rosa överens. Och Svenskt Näringsliv förstås. Småbarnsföräldrar skall ges möjligheten att få jobba nätter och på oregelbundna tider, meddelade ett gäng s-märkta kommunalråd före valet. Möjligheten!

Det är direkt ohälsosamt att arbeta på oregelbundna och obekväma arbetstider. Hur vore det om vänstern tog till sig det budskapet istället för att vara duktiga idioter i en samhällsutveckling som medför att det reella klassamhället förstärks...

Forskning visar inte bara på ett samband mellan sömnbrist och fetma, utan också att störning av dygnsrytmen leder till sämre ämnesomsättning, minskad insulinproduktion och ökad risk för diabetes. Gamla hederliga klassjukdomar.

Och var så säker, det är inte vi med goda inkomster och goda fria arbeten som lär åka på dem. Det är inte ens kommunalråden som skriver att nattöppen förskola ”möjliggör för fler kvinnor att kunna jobba obekväma arbetstider, vilket leder till en högre inkomst och bättre pension”. 

Tro nu inte att ett enda parti sätter målet att inga småbarnsföräldrar skall tvingas till jobb på obekväm arbetstid och oregelbundna arbetstider. Tvärtom, här skall inte bara sjukhus, brandstationer och polis var öppet dygnet runt utan varenda galleria borde hålla öppet dygnet runt så att jobb skapas och att vi begriper att vår uppgift är att konsumera mer.


Vad är det för arbetarrörelse vi försetts med i detta land?

• Först ställer man sig bakom en pensionsreform som innebär att pensionerna sänks medan pensionsmäklare och fondägare kan skära guld med täljkniv på pensionsmarknaden.

• Sedan ser man till att låginkomsttagare betalar löjligt hög skatt på sin inkomst, medan höginkomsttagare kommer allt mer lindrigt undan - inte minst genom låg skatt på kapitalinkomster.

• Slutligen vägrar man sänka arbetstiden – vilket leder till att arbetslösheten blir så hög att kvinnor med små barn ska jagas ut på nätterna för att kunna försörja sig.

Skälet till allt detta är att också vänstern låter idén om den eviga tillväxten väga tyngre än människors livskvalitet och värdighet. Man har fastnat i tillväxtmanin. Man hjälper Svensk Näringsliv att reducera människan till en produktions- och konsumtionsvarelse vars uppdrag det är att hålla igång ett ekonomiskt hjul som ska snurra fortare och fortare. Dygnet runt. Ungjävlar är i vägen. Bortsett från att deras förekomst i samhället genererar försäljning av barnvagnar och plastiga leksaker.

Vore det inte hög tid att sätta ner foten och istället kräva att småbarnsföräldrar ska slippa arbeta oregelbundna tider och på obekväm arbetstid?


Jag har svårt för delar av feminismen och delar av vänstern eftersom företrädare anammat ekonomismens idé om att det mesta skall reduceras till enkelt mätbara värden där arbete, konsumtion och siffror på konton är det som räknas. Jobba heltid! Gör karriär! Tänk på dig själv - men bara i mätbara termer. Istället för att kritisera männens traditionella sätt att leva bör tydligen alla leva samma torftiga liv vars värde räknas i konsumtionsutrymme, cv och heltid. 

Hur mycket förlorar man om man jobbar deltid när ungarna är små? Frågan bör ställas: hur mycket förlorar man om man inte jobbar deltid när ungarna är små? Hur mycket förlorar män som envisas med att ta ut mindre av föräldraförsäkringen för att familjen ska får råd att dra iväg på den där resan som ingen minns när man ligger på dödsbädden och funderar på vad som var de bästa stunderna i livet.

Kommer ni håg debatten som fördes innan maxtaxan på dagis infördes... Jo, det var för barnens skull. Hette det. Snick snack. Hela idén baserades på att föräldrar skulle stimuleras att ha barnen längre tid på dagis för att de själva skulle kunna lönearbeta mer och bli duktiga kuggar i samhällsmaskineriet som kräver tillväxt, heltid, arbetslinje, jobba-din-jävel-och-gör-din-plikt-som-konsument och begrip att du skall skämmas om du smiter undan och tar hand om dina barn när du egentligen skulle kunna jobba så näringslivet vet var de har dig och du kan drömma om en pension som du förmodligen ändå blir blåst på. 

Den obetalda föräldraledigheten, skall stramas åt meddelades för några år sedan. LO tyckte att det bara ställer till trassel på arbetsmarknaden. Det där med att jobba deltid när barnen är små. Det trasslar till det, meddelade också arbetsgivarna.

Trassel för barn är liksom ingenting som räknas. För du skall vara lönsam lille vän. Var duktig kugge. Om det är vänster och höger överens. Och glöm aldrig att ungjävlar kostar, sätt dig och räkna bara. Men räkna bara siffror. Inte det reella värdet av innehållet i varje siffra. Då kan du bli en samhällsfara. I den värld där LO och Svensk Näringsliv, vänster och höger skapar normen. Och alltför många gröna och feminister dessutom.

Kanske blir de som jobbade deltid, för att få mer tid för barnen, de stora vinnarna. Om Anna Hedborg får sitt så blir det färre vinnare.

tisdag 10 juli 2018

MP:s framtida frontfigurer

Jag har blivit luttrad. Bryr mig inte längre så mycket om partiernas valmanifest, bryr mig mer om dess partiledningar, bryr mig mindre om vad de säger i valdebatter och mer om vad de sagt under mandatperiodens riksdagsdebatter.

För en sak vet jag efter mina år som språkrör: som innehavare av en sådan position kan man välja och vraka - ur valmanifest och partiprogram - vilket man lägger ner sin kraft på.

Det är därför jag hellre vill se ett radikalt grönt ledarskap  än ett ledarskap som kallar radikal politik för plakatpolitik. Det är därför jag hellre vill se ett ledarskap som har omsorg om de som vill mer - inte som anser att de som vill mer är fiender som skall mobbas ut.

Det är därför jag hellre vill se genuint modiga politiker som vågar sticka ut hakan än sådana som räds för att göra det. Det är därför jag hellre vill se nya spåkör - när dessa skall väljas - som varit kritiker än sådana som varit delaktiga i den löfvenska regeringen och ansvariga för mobbandet.

Det är därför jag hellre ser sådana som känns äkta än sådana som gjort karriär på att vara suveräna kommunikatörer med trevlig framtoning.

Ska partiet åter kunna kräva att värdlandavtalet med Nato rivs upp, att effektskatten på kärnkraft återinförs, att normalarbetstiden sänks, att medborgarlön utreds, att CETA-avtalet är finemang, att krigsretoriken upphör krävs andra än de som applåderat värdlandavtal och hyllat att effektskatten togs bort, kritiserat 30-timmarsveckan och hävdat att medborgarlön är ointressant - och som sur grädde på det beska moset dessutom tigit när Löfvens försvarsminister bjuder in USA att genomföra militärövningar på svensk mark. Och som enda gröna i Europa tagit ställning för CETA-avtalet.

Väljs sådana som gjort allt detta kommer MP:s själ att totalt lämna partiet. Och ett nytt parti att bildas. Allt annat vore högst märkligt. Hade dagens politiska partier, med den politik man fört i riksdagen, funnits 1981 (då MP bildades) hade ett nytt grönt parti bildats. Med samma argument som MP en gång bildades. Vi behöver ett systemkritiskt parti som vågar stå upp, vilket kräver företrädare som vågar stå upp. Företrädare som förstår att politik också handlar om att skapa opinion för det man vill.

måndag 9 juli 2018

Femton år sedan Maud talade om Hitlers "tokigheter".

Idag är det exakt 15 år sedan Maud Olofsson kallade Joscka Fischer för f.d. terrorist och hävdade att Hitler gjorde "tokiga saker".

Olofsson, näringsministern som skapade PostNord och ansvarade för miljardförlusterna (89 stycken) med  Nuon, sitter numera i  styrelsen för Svenskt Näringsliv.  Man skulle väl kunna kalla det för utslag av borgerlighetens diskreta charm. Det där med att premiera de som skadar statlig verksamhet så mycket som möjligt. Pimpat med att vägra komma till Konstitutionsutskottet och redogöra för sina affärer. Och toppa med att beskriva Hitlers utrotning av människor som "tokigheter".

söndag 8 juli 2018

Almedalen: Otacksamt för MP

MP:s dag i Visby. Att vara sist ut i Almedalen är trist, de flesta har åkt hem, publiken är ljummen och allmänheten trött på alltihopa. Att ligga taskigt till i opinionsmätningar och tala sist just ett valår är definitivt inget man vill råka ut för.
Tre vise män - nåja - som behövts inför dagen tal: Jag, Per Gahrton och en yngre version (ideologisk modell fråm 80-talet) av Peter Eriksson.

lördag 7 juli 2018

Almedalen: Igår var det primalskrik

Häromåret avslutade Ebba sitt Almedalstal med orden "Nu är Birger trött". Hur kunde hon veta det, tänkte jag. Fast det var visst den lille sonen som var trött. Han heter Birger, dock inte efter mig så vitt jag förstår.

fredag 6 juli 2018

Almedalen och andras pengar...

Har tagit del av rubriker från Almedalen - är inte där i år. Med anledning av detta skriver jag en inledare i Fria Tidningen. Den inleds så här (hela är värd (?) att läsa och finns här)

"Partiledarna står i rad och meddelar vad de ska satsa miljoner och miljarder på. ”Vi satsar 1,2 miljarder på ditt och datt”. Budskapet levereras ofta med ett välsminkat självbelåtet leende som om man plockat fram pengarna ur den egna fickan, eller åtminstone direkt från partikassan. Ebba Busch Thor är den som levererar miljarderna med mest självbelåtet leende. De andra når nästan upp till hennes nivå, men inte helt. Men. Det är inte vare sig Ebba Busch Thors pengar, eller Gustav Fridolins pengar, eller Ulf Kristerssons pengar eller någon annan partiledares pengar. Det enda de vill göra är att fördela människors inbetalade skattepengar. Andras pengar således. "

Hela inledaren - jag funderar en del på vallöften och det där med makt - finns som sagt här. 

torsdag 5 juli 2018

Presstop, Almedalen: Hoppsan, en upptäckt.

En upptäckt - en revolutionerande upptäckt? En värdering!!! Och minsann, ett starkt antirasistiskt tal av Lööf igår. Kristersson, Löfven och Åkesson borde ta åt sig där de tävlar om att driva debagtten nedåt.

tisdag 3 juli 2018

Nyhet! Nyhet! Från Almedalen!!


Jag är dessutom bekymrad över den del av världen som är Ulf Kristersson.