söndag 20 oktober 2019

Brexit och aye-aye

Brexit-debatten fortskrider med oförminskat intensitet. Kanske tur att avståndet mellan regeringens och oppositionens område i det engelska underhuset sedan urminnes tider varit två svärdslängder.

Ett avtalslöst Brexit lär påvisa det absurda i det transportvansinne av varor på pågår i världen: köerna vid tullstationer lär bli milslånga. Borde vi inte förskräckas mer av "behovet" av transporter än av tidsförluster vid tullarna?

För Sveriges del gäller att medlemsavgiften till EU lär öka med minst 10 miljarder per år. (EU-kommissionen vill ha 17 nya miljarder), Lägg till det de militära satsningarna på 20 nya miljarder så lär utrymmet för pengar till skola, klimat och sjukvård ytterligare begränsas.

PS! Om ni tror att den lille lustige talmannen i underhuset kallar på den lilla primaten aye-aye när han säger "aye" så tror ni fel. Aye är motsatsen till nejröst och är ungefär lika sällsynt i parlamentets brexit-omröstningar som den lille aye-aye är på Madagaskar. Och det är ändå bara där den lille finns. Bilden visar en sådan - och den lär vara mindre lagd för mobbing och tjatter än brittiska parlamentariker uppfödda i de finare engelska internatskolorna.

Välkommen!

Söndag 20 oktober
Tid: 15.00
Draggatan 13, Norrköping. 
Arr: Teaterkompaniet
VÄLKOMMEN!
 
 

lördag 19 oktober 2019

Lördagsbonus

Lite om Apotekstjänst finns här.

Fängslande lördagsgodis ....

Goddag ungdomar! (Hälsningen är väl egentligen nördige Kalle Linds i Snedtänkt, men det här blir också nördigt...). 

Man kan irritera sig på mycket - med åren har jag lärt att det är meningslöst och låter för det mesta bli. Men. Det finns banne mig undantag. 

Lyssnade på radio häromdagen, där spelades Just walking in the rain med smörsångaren Johnnie Ray, med antydan att det minsann var hans låt. Så var det inte alls. Det var The Prisonaires låt. Ett band från statsfängelset i Nashville. 

De hade, under stor uppståndelse, körts med poliseskort till Sun Studio i Memphis och spelat in Just Walking In the Rain. Som blev en kanonhit i bomullsbältet. Johnnie Ray gjorde efter något år en cover som hans stora bolag lyckades kränga utanför bomullsbältet. Här kommer originalet som ni, bästa ungdomar, nog aldrig hört. 

https://www.youtube.com/watch?v=8DOdqOkYjtA

Om ni känner igen skivmärket - SUN - så kan det bero på att Elvis slog igen där. Ägaren, Sam Phillips, ägnade sig mest åt musik med svarta artister, men så en dag dök vite Elvis upp och sjöng som en svart. Hans första hit blev That´s all right, mama. Som var en cover på originalet som spelats in åtta år tidigare av dess skapare - då lät det så här:

https://www.youtube.com/watch?v=uxHQUvCkV20


Vita sångare som snodde svarta låtar, kan man tycka. Man kan också säga att vita sångare förde in svart musik i det vita samhället. Vi talar om 50-talets USA.

En gång skulle Chuck Berry göra en konsert i Knoxville i Södern, ensam tillsammans med ett lokalt band. Han hade fått en hit med Maybellene. Som var en vit coutrylåt snarare än svart blues...Han flög ner, landade, hyrde en bil hos Hertz och körde ner till gigget. Han parkerade på baksidan av lokalen och knackade på dörren till sceningången. Dörren öppnades och en stor vit luns frågade vad han ville.

”Jag ska spela här i kväll”, sa Chucken. ”Jag kommer i god tid så jag kan repa med bandet”.

Lunsen började garva och berättade att Chuck Berry – ”killen med Maybellene” – skulle spela och att det var utsålt.

”Det är jag som är Chuck Berry”, sa Chucken och tog fram kontraktet för kvällens spelning.

Lunsen tittade på pappret, sedan på Chucken. Och slog igen dörren.

Femton minuter senare öppnades dörren igen. Nu stod där fyra män och tre kvinnor och stirrade på Chucken som borde vara vit. Den som såg ut att vara chef sa:

”Vi hade ingen aning om att Maybellene var inspelad av en neger. Vi kan inte tillåta att en nigger uppträder. Det strider mot den lokala ordningsstadgan.” Så Chucken fick åka hela vägen hem igen.

Elvis Presley hävdade förresten under slutet av sin karriär att det inte gjordes några bra rocklåtar längre. Så när han, efter att Las Vegas lagt snaran kring hans hals, letade efter en gammal hederlig rocklåt så hittade han Promised Land, skriven av just Chuck Berry. Elvis spelade in den i Stax Studio i Memphis. Vistelsen där blev, tack vare låten, dräglig de här trista decemberdagarna 1973 när livet i stort var ett helvete.

Men inspelningen började dåligt. Presley trodde att man utsatts för invasion i form av fyra nya tekniker från New York. När han lyssnade på de första tagningarna gnällde han: ”Det låter som en typisk New York-mix”.

Det visade sig att en högtalare inte var inkopplad. Presley gillade aldrig New York. Tyckte där fanns för mycket fisförnäma kulturknuttar med ena benet hos psykiatern och det andra i pillerburken.

Chucken själv satt i förhör när Presley spelade in hans låt. En en- och en halvmeterhög skattmas anklagade honom för skattefiffel. Så småningom fick ha krypa in. Han började bli van, det var tredje vändan.

Apropå The Prisonaires.

Just fängelse var för övrigt hemvist för en av Elvis riktigt bra filmer - han gjorde själv koreografin till den här sekvensen i filmen - under inspelningen råkade han slå ut en tand.


https://www.youtube.com/watch?v=gj0Rz-uP4Mk




Apotekstjänst: och Guldhornet Finans

Apotekstjänst, med säte på Lidingö, är ett av 11 bolag i en koncern (Versteegh Gruppen AB). Apotekstjänst kan inte säga när leveranserna av sjukhusmaterial åter kan fungera normalt, meddelas i medierna. 

– Vi kan bara beklaga detta, säger Eric Aronson, talesperson för Apotekstjänst. Företagets vd duckar samtidigt på frågor om den rådande vårdkrisen. VD:n heter Leif Tomas Hilmo och är VD i två företag till: Hilmo Management Support och Oppidum AB.

Det förstnämnda bolaget ska bedriva konsultverksamhet inom områdena företagsledning, verksamhetsutveckling, projektledning och ekonomihantering (sic!). Det sistnämnda bolaget "ska äga och förvalta fast egendom, köpa, sälja och förvalta aktier och liknande värdepapper."

Ordföranden i Apotekstjänst är Cecilia Versteegh, Hon är ledamot i 19 bolagsstyrelser, bland annat Guldhornet Finans AB där Gerard Versteegh är ordförande och Trygve Gerard Versteegh ledamot. Trygve är också ledamot i Apotektstjänst AB vars omsättning 2017 var 749 miljoner och vinst 52 miljoner.

Något större intresse för vård - i annan form än att se det som en affärsidé - tycks inte finnas hos styrelsen eller dess VD.



Som kröning kan citeras vad Cecilia Versteegh uttalade när hon intervjuades inför valet (hon stod på Kristdemokraternas kommunlista på Lidingö). Här ett utdrag:

Hej! Cecilia Versteegh, hur känns det att stå på plats 18 på Kristdemokraternas lista till Lidingö stads kommunfullmäktige?

Jag tycker det känns bra. Jag har aldrig varit aktiv i politiken, främst pga tidsbrist, men har mycket åsikter.

Vilka frågor brinner du extra mycket för?

Att det inte slösas med skattemedel och att politiken arbetar långsiktigt för sina medborgare, med stor integritet."
(Som politiker hade jag för vana att försöka följa pengarna för att förstå hur samhället fungerar och vilka som tjänar på vad - och för att förstå vilka lobbygrupper och uppvaktningar egentligen företrädde och varför. Om ni undrar vad ovanstående kommer ifrån...).

fredag 18 oktober 2019

Normalisering av mord och explosioner

Se upp för normaliseringen av våldet. Explosioner och skjutningar, mord och mordförsök, sjunker allt längre ner på nyhetsskalan. Aftonbladet lyckades igår göra större och mer långvarig nyhet av att Thor Busch under SVT:s partiledardebatt råkade säga biblar istället för bilar än av en ny explosion i Skåne. 


PS!
Jag blir allt mer förbannad över att mina politiska vänner tog avstånd från de krav jag redan för 20 år sedan ställde på mer pengar och ökande resurser till rättskedjan, det ansågs "borgerligt" och "konservativt". Men redan då kunde de som ville se hur problemen växte, hur småföretagare kände hot från beskyddargäng och hur embryo till medborgargarden växte fram. Men då var det politiskt inne hos rödgröna att blunda. Jag, och övriga  inom den rödgröna sfären som såg var som var på väg att ske, borde - med facit i hand - ställt ultimatum trots att vi internt avfärdades som batongpolitiker.

Det är ett av tre strategiska misstag jag gjorde.

Det andra är att inte som språkrör stått hårdare upp för värnande av den civila sektorns - det som ligger utanför stat och marknad - att få växa. Sosseriet och borgerligheten värnar det offentliga resp marknaden - det är en grön uppgift att värna den civila sektorn där vi inte är vare sig undersåtar eller konsumenter.

Det tredje är att (jag hade slutat som rör men satt kvar i riksdagen) inte högt offentliggjorde att jag ämnade lämna såväl riksdagsgrupp som  MP om den lilla infernaliska grupp som arbetade för att ändra MP:s försvarspolitik skulle få med sig majoriteten - de lyckades och ett av de avgörande stegen var att MP stod på barrikaderna, tillsammans med andra, för att Sverige skulle delta i det militära vansinnesprojektet i Afghanistan vilket steg för steg tagit partiet vidare till allt från acceptans av värdlandsavtal och närmande  till Nato. Tanken lär från en nyckelperson i gruppen varit att stegvis ändra hela MP:s försvarspolitik men från partiledningen att en sådan ändring skulle öka möjligheten att bli "regeringsfähiga" i Göran Perssons ögon. Banden till fredsrörelsen skulle brytas. Vilket skett. Den politiska debatten saknar därmed en dimension.

onsdag 16 oktober 2019

VAD ÄR EN TOBLERONE MOT DET HÄR? VILKA STATSRÅD KÄNDE TILL OCH SPELADE MED?

Politik kan vara rutten. Det här är ruttet. Allt för att driva in Sverige i värdlandsavtal med Nato, driva upp försvarsanslaget. SvD idag:



 Utdrag från artikel i SvD:
Den här veckan i oktober är det fem år sedan "Operation Örnen" inleddes på svenskt inre vatten.
Vid en presskonferens i Rosenbad månaden efter slog ÖB Sverker Göranson utan reservationer fast ”att en mindre ubåt kränkt svenska vatten”:

– Den avgörande observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer. Den möjliggjordes av ett kvalificerat operativt uppträdande. Observationen uppfyller kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt.

Enligt ÖB fanns det ingen tvekan om vad som hade hänt:
– Jag skulle inte göra detta konstaterande om jag inte var helt säker.
Regeringen instämde i ÖB:s bedömning:
– Den kränkning som skett av svenskt territorium är grov och allvarlig, sa försvarsminister Peter Hultqvist (S).
– Vi kommer att försvara vår territoriella integritet med alla tillgängliga medel, förklarade statsminister Stefan Löfven (S).

Fem år efter ubåtsjakten i Stockholms skärgård kan SvD nu avslöja vad den ”avgörande observationen” egentligen rörde sig om. Personer med insyn i händelseförloppet kan med hänsyn till sekretessen enbart uttala sig anonymt.

För försvarsledningen och regeringen kom beskedet i maj 2015 som en chock. Utåt förblev det tyst. Först fyra månader senare informerades riksdagen.

Då hade försvarsbeslutet 2015 med ökade anslag på tio miljarder och förstärkta resurser till ubåtsjakt passerats i mitten av juni. Likaså ubåtsaffären i slutet av juni mellan staten och Saab om två nya A26-ubåtar och halvtidsmodifiering av två ubåtar av Gotland-klass, totalt värd 8,6 miljarder, enligt kontraktet med Försvarets Materielverk (FMV).

I den kvalificerat hemliga slutrapporten till regeringen i september 2015 vidhöll försvaret att det hade skett en kränkning av svenskt inre vatten, likaså i det pressmeddelande som skickades ut under rubriken ”Utom allt rimligt tvivel”. Slutsatsen ansågs vara ”bättre underbyggd” än i Rosenbad.

I försvarsutskottet i slutet av september fick ledamöterna bara veta att det avgörande beviset hade spruckit och hade ”en annan förklaring”. I övrigt teg både ÖB och försvarsministern om vad som hade hänt.


En fråga till: hur kom det sig att de som representerar partiet som har sina rötter i fredsrörelsen inte högt och offentligt krävde att sanningen skulle fram?





SvD skriver i en genomgång av ärendet:
 
När ljudanalyserna gick in i slutskedet i Högkvarteret våren 2015 pågick också politiska förhandlingar om nästa försvarsbeslut. I april kom regeringen överens med M, KD, C om inriktning och anslag för femårsperioden 2016–2021.
En vecka senare låg en proposition på riksdagens bord. 
Den 16 juni klubbades försvarsbeslutet med tio miljarder i ökade anslag om mer pengar till ubåtsjakt i kammaren – utan att ledamöterna fått veta att det bärande beviset från ubåtsjakten inte längre existerade. 
 
 

tisdag 15 oktober 2019

Kretsloppet som tog en halv miljon liv - vad lär vi av det?

https://www.expressen.se/nyheter/magda-gads-dagbok/en-halv-miljon-kan-ha-dott-forgaves/
"Kriget i Syrien bröt ut 2011. De fredliga demonstrationerna i landet mot president Bashar al-Assad
togs snabbt över av olika väpnade miliser.

Många av dessa var extremistiska sunniislamister som ville inrätta sharia i Syrien och de fick stöd av väst, Gulfstater och Israel. Svenskt bistånd gick även till en polisstyrka som kontrollerade att strikt sharia efterföljdes (läs Svenska Dagbladet).

Att störta al-Assad sågs som det viktigaste.

Ryssland, Iran och Iranstödda libanesiska Hezbollah tog det andra partiet. De stred tillsammans med al-Assads regeringsstyrkor mot oppositionsstyrkor inkluderat al-Qaida och IS.

I nordöstra Syrien tog kurdiskledda styrkor plats i maktvakuumet och stred för kurdisk självständighet och mot IS. USA gick in som deras allianspartner i krigen mot IS i viktiga städer som Kobani, Raqqah och Deir Ezzor.

Men Turkiet kunde inte tillåta att ha kurdiska väpnade grupper vid sin gräns och gick i stället in och invaderade med stöd av islamistiska miliser som Ahrar al-Sharqiya.

Efter bara fem dagar visar det sig att Turkiets attack har varit oproportionerlig med dödande av barn, kvinnor, journalister, flyende civila och människor som bor i området som varken är kurdiska eller beväpnade - som arabiska barnfamiljer.

Utomrättsliga avrättningar har även utförts av miliser som Turkiet har som fotsoldater på marken. IS-fångar har flytt, läget har varit oberäkneligt och utom kontroll.

Många länder har fördömt men inget har agerat. Men i går kom beskedet att al-Assad har slutit ett avtal med kurder och kommer flytta in fordon, vapen och trupper för att återta kontrollen över sitt territorium.

Syriska regeringsstyrkor har börjat i norr i Manbij, där även turkiska regeringsstyrkor finns på plats.
Turkiska regeringsstyrkor finns även västerut och söderut i städer som Tal Abyad och Ayn Issa. Syriska regeringsstyrkor har närvaro i Qamishli.

Nu står två regionala stormakter mot varandra på marken och al-Assad har stöd i ryggen av den globala stormakten Ryssland.

USA kommer lämna regionen helt och kurdiska soldater med allierade i SDF kan komma att avväpnas som en del i överenskommelsen.

Åtta är efter att al-Assad skulle störtas är det nu han som kommer tillbaka och gör något åt det som Europa och USA låtit ske framför deras ögon.

Min magkänsla säger mig att hela Syrien snart kommer vara al-Assad-kontrollerat och att den halv miljon människor som dött i kriget dog förgäves.

Det känns som om cirkeln börjar slutas."


måndag 14 oktober 2019

Den tomma arbetstiden i den urbana miljön

Kikade på delar av SVT:s partiledardebatt och kom faktiskt mest a att tänpå den här - vilken för övrigt också påminner om delar av det urbana arbetslivets tomhet. Ett tips i all välmening: Ta ett djupt andetag, en kopp kaffe och fundera stillsamt över denna fantastiska betraktelse över en växande verklighet i det som är den urbana modernitetens utanförskap...


 

lördag 12 oktober 2019

Natur och kultur

En författare engagerad i det polska gröna partiet (Partia Zieloni) fick nobelpriset i litteratur. Kulturkommentatorer - de mer legitimerade alltså -.är med rätta glada för såväl det litterära som de värderingar som Olga Tokarczuk har - men tycks ha oändligt svår att leverera det faktum att hon är aktiv i Polens gröna parti.

Det passar liksom inte - för den stora skaran i kultureliten har oändligt svår att förstå att både natur och kultur hör hemma i den gröna parlamentariska rörelsen. Tänk bara på deras föraktfulla första kommentarer när Amanda Lind blev kulturminister... "Hon har ingen erfarenhet av kultur, en miljömupp, vad fan är detta..." Att Lind arbetat med kulturfrågor i ett årtionde, minst, låg utanför deras tankesfär. Kulturmänniskor - det vill säga de som identifierar sig som sådana - är ibland både högfärdiga och inskränkta.. ibland alltså.

Olga Tokarczeta undervisar också i kreativt skrivande. Två goda saker således. Lägg till det att hon är född den 29 januari...

Värre var det med den andra litteraturpristagaren, Peter Handke. Luften gick liksom ur de som kommenterade direkt, dels för att de inte läst Handke på årtionden, dels därför att han vädrat politiska uppfattningar som många av oss anser vara suspekta. Jag har vid några tillfällen, efter det att litteraturpristagare tillkännagivits, hakat upp mig på att de inte bara kan skriva - utan att de också har värderingar som känns minst sagt vedervärdiga. Ska sådana ha litteraturpris?

Utifrån detta borde jag förstås landa i att Handke inte borde haft något pris. Hans försvar av krigsförbrytare är inte vackert. Men med åren har jag lärt mig att även de med allt annat än trevliga värderingar (enligt min uppfattning) kan vara fantastiska sångare, musiker, författare och konstnärer. Och så har jag ändrat uppfattning. De må få sina priser och jag må lyssna, läsa och beskåda - och njuta av - vad de i sin egenskap av musiker, författare och konstnärer gjort.

Dessvärre har jag inte läst något av Handke, så huruvida jag gillar hans författarskap vet jag inte. Med viss ängslan ser jag fram att läsa honom...

torsdag 10 oktober 2019

Kortsiktighetens förbannelse - skuldberget växer för att hålla igång tillväxten

Gomorron världen, det globala skuldberget är nu 225 procent av globala BNP.
Cirka två tredjedelar - cirka 100.000 miljarder dollar - härrör från den privata sektorn.
Den ekonomiska tillväxten är skulddriven.
I Sverige är den årliga tillväxten av lån cirka 5 %. Det vill säga en dubblering på 14 år.

Hur skulle det vara om politiker funderade på saken och tänkte längre än en mandatperiod bort? Den som tror att det här fungerar i längden bör ta ett djupt andetag, tillföra syre till hjärnan och tänka några långa tankar.

Det enklaste sättet att räkna ut fördubblingstiden är att utgå från talet 70 och dela detta med tillväxttalet på t ex 4 procent, det vill säga något mindre än vad skuldtillväxte är idag:

Låt oss säga att dagens skuld är stor som en vinbox. Med 4 procents tillväxt har vi två boxar efter 18 år. Och fyra boxar efter 36 år, åtta boxar efter 54 år. På samma sätt beräknas ekonomisk tillväxt.
https://www.bokus.com/bok/9789198146707/att-svara-i-kyrkan-tjugofyra-roster-om-evig-tillvaxt-pa-en-andlig-planet/
Lägg till bildtext
Därefter ser det ut så här:

16 boxar efter 72 år
32 boxar efter 90 år
64 boxar efter 108 år
128 boxar efter 126 år
256 boxar efter 144 år
512 boxar efter 162 år
1024 boxar om 180 år
2048 boxar om 198 år
4096 boxar om 216 år
8192 boxar om 234 år
16 384 boxar om 252 år
32 768 boxar om 270 år
65 536 boxar – 288 år
131 072 boxar om 306 år
262 144 boxar – 324 år
524 288 boxar om 342 år
1 048 576 boxar om 360 år
2 097 152 boxar efter 378 år
4 194 304 boxar efter 396 år
8 388 608 boxar efter 414 år
16 777 216 boxar efter 432 år
33 554 432 boxar efter 450 år
67 108 864 boxar efter 468 år
134 217 725 boxar efter 486 år
268 435 456 boxar om 504 år... mycket berusning blir det...

onsdag 9 oktober 2019

Ngũgĩ wa Thiong'o

Har sagt det förr och tänker säga det ingen: Nobelpriset i litteratur borde tilldelas Ngũgĩ wa Thiong'o.

Den första boken jag läste av honom var Floden mellan bergen. Jag läste den första kvällen när jag flyttat från den splitternya bostaden i Sollentuna Centrum till den omoderna lilla kåken med utedass och brunn på gården i Kåsta utanför Vingåker. 

Det blåste i träden och knarrade i huset som om det försökte vänja sig med sin urbana inflyttade utböling. Floden som rann mellan världarna i boken var förvisso större än floden som rann mellan den utflyttade stockholmaren och ägarna av den lantliga miljön men nog fanns likheter också... om än i fredligare och mer lättövervunna vadställen. 

Floden mellan bergen är en berättelse om berättelsernas och riternas makt, vilket vi kan fundera en del över i vår tid där vi själva är del av berättelser och riter utan att vara speciellt medvetna om det.

Kenya. 1920-talet. Det är platsen och tiden det handlar om. Mellan två åsar rinner en flod. Nog har det funnits konflikter mellan byarna på åsarna förr, redan deras skapelsemyt innehåller en dualistisk urscen. Som gjort för kolonialmakten att spela ut. Och det gör man. Vem skall träda fram som den store ledaren i en tid när de vita gör allt större anspråk på land och beslutsrätt? Hur ska gikurufolket bemöta detta, vad kan man ta till sig av de vita männens kunskap och magi utan att förlora sin identitet?

Omskärelse för att bli riktig kvinna och man, kan riter reduceras och till vilket pris i så fall? Kan man utrota könsstympning utan att förstå den djupare mening som riten innebär, måste man inte ersätta riter med andra riter som ger identitet? Boken har flera decennier på nacken, men är nog så aktuell idag...

Huvudpersonen Waiyakis söker en tredje väg, är uppslukad av idén om att sprida kunskap genom bygge av allt fler skolor, fria från missionärernas allt strängare krav. Han bär på en historia som ställer krav. Förälskad i en kvinna från den andra åsen, dotter till en far som gjort de vita missionärernas budskap till sitt. Kamp om makt, där en tredje ståndpunkt bara kan leda till en sak.

Det är som om Ngũgĩ wa Thiong'o vill spara på orden, inte vill ta läsarens tid i anspråk med onödiga ord och meningar och stycken. Men så återkommer han gång efter annan till kärnan. Kolonialism och missionerande utan vare sig hänsyn eller förståelse för den historia som ligger till grund för de samhällen som invaderas. Så skapas konflikter där tidigare fred funnits.

Får Ngũgĩ wa Thiong'o priset? Beror väl på vilken profil Akademien avser att skaffa sig efter åren då profilen inte varit så tilltalande. Kanske tänker de att män är uteslutna den här gången... 

måndag 7 oktober 2019

Friidrott med krumelurpiller

Det har varit friidrotts-VM i Qatar. Vem bryr sig? Själv tappade jag intresset för friidrott i takt med att krumelurpiller av allehanda sorter blev vardagsmat. 

Vad är det man tittar på? Vad har den som vinner ära, berömmelse och miljoner i kroppen? Hur mycket kiss har bytts ur? Den ärlige förlorar mot fuskaren. Hur mycket blod är utbytt? De klumpigaste fuskarna åker dit, de smartaste får sponsorspengar. Hej och hå. 

En svensk kastade diskusen långt och vann guld. Han blev superglad såg jag i nyheterna. Kul. En kille som hällts in i en svensk gul landslagströja hoppar stav så det står härliga till. 

En annan gick fort - och jag minns när Bengt Westerberg, som var ordförande i friidrottsförbundet, i samband med VM i Göteborg meddelade att gång borde avvecklas från programmet. 

Själv kastade jag - inspirerad av Ricky Bruch - en och annan diskus på Östermalms idrottsplats på söndagar efter kraftfullt intag av mat och dryck på Minerva på lördagskvällen. Det gick inte så bra.


söndag 6 oktober 2019

Bistert Stockholm

Kylan börjar ta sitt strama grepp över huvudstaden, tillika min barndomsstad. Tycker att den här på något sätt andas just det som komma skall. Einar Jolin har målat. Ingen, jag känner till, har gjort just detta bättre. Blir ju inte sämre av att jag agerade tomte några gånger i hans hem - hans familj bodde ovanför oss på Dalagatan 40. Dottern som skulle tro på tomten var Michaela. Vet inte om det funkade...

fredag 4 oktober 2019

SD snart största parti

Så närmar vi oss då det tillfälle då Sverigedemokraterna i en opinionsmätning blir det största partiet. I Demoskop (hyggligt seriös) ligger man nu bara tiondelar ifrån att vara störst - och i andra mätningar minskar klyftan allt mer mellan S och SD. Sossarna får ta på sig en del, deras agerande inför vilka som skulle vara med i samtalen om brott och straff resulterade i att SD ytterligare kunde inta rollen av De Förfördelade mot Etablissemanget.

Det är väl snart bara vi som har samtidshistorien klar för oss som numera tänker på att SD:s rötter fått sin gödning i nazismen. Sådant uppfattas uppenbarligen av allt fler som ovidkommande. Det förment kristna partiets omfamning har säkert gjort sitt till. Liksom omständigheterna och värdeförskjutningar som säkerligen pågår runt köksborden.

Något alternativ till Eliterna och Etablissemanget synes inte finnas. I en tid när ett grönt, frihetligt, solidariskt sådant alternativ faktiskt hade kunnat utgöra ventil för många - hur många har idag en susning om vad den gröna drömmen går ut på? Oviljan (kanske oförmågan) att hålla två bollar i luften - såväl det demokratiska hantverket med kompromisser och beslutsfattande som opinionsbildning för det som är den verkliga viljan och visionen - har varit förfärande, rent av anstötlig.

Det var inte många år sedan Miljöpartiets ledning - av någon korkad anledning - beslöt att göra frågan om vilket parti som var det tredje största - SD eller MP - till profilfråga.  Idag är SD fyra gånger så stora som MP som trots klimatfrågans storlek inte lyfter. Det är närmast skrämmande uselt.

Men vem hörde sist ett grönt språkrör berätta vad MP vill? Språkrören har fått acceptans bland majoriteten medlemmar för att i första, andra och tredje hand vara företrädare för regeringen. Förra mandatperioden en socialdemokratiskt dominerad regering. Nu en socialdemokratiskt dominerad regering som lutar sig mer på C och L än på MP. Det hela är bisarrt! Så in i h-e bisarrt!

Tillåt mig påminna om vad före detta språkrör som Per Gahrton, Eva Goës. Lotta Hedström och jag skrev för några år sedan:


Vi är oroliga för utvecklingen inom Miljöpartiet. Konflikten mellan partiledningen och de som anser att partiet måste få ut mer grön politik, än vad som hittills blivit fallet, ligger i öppen dag. Opinionsundersökningar visar inte bara att partiet tappar sympatisörer utan också att antalet kärnväljare minskat till dramatiskt låga nivåer. Samtidigt finns berättigad kritik om att interndebatten i partiet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.


Kort sagt: partiet befinner sig under stress, på gränsen till en akut krissituation. Både partiledning och riksdagsgrupp försöker såväl hantera som kontrollera situationen under hård press. Vilket naturligtvis inte är lätt.

Situationen försvåras av den socialdemokratiska ledningens oförmåga – eller snarare ovilja – att värna sin regeringskollegas självbild. I stället fortsätter man att utsätta Miljöpartiet för hård press med krav att anpassa sig till en politik som på många sätt går stick i stäv med vad partiet egentligen står för. Detta är djupt olyckligt. Inte minst därför att vi befinner oss i ett historiskt skede där hotet mot klimat, miljö och demokratiska värderingar kräver mer av politiken än vad som presteras.
Vi som skriver detta har alla varit språkrör eller, som det hette innan begreppet språkrör infördes i partiets stadgar, ”sammankallande i politiska utskottet”. Flera av oss var med och bildade partiet 1981 och var aktiva vid riksdagsinträdet sju år senare. Vi har levt med partiet, arbetat med partiprogram och ideologi – och upplevt glädje och sorg. Framgång och bakslag. Haft meningsskiljaktigheter. Men vi har aldrig någonsin varit så eniga i vår oro för partiets framtid och utveckling som vi är nu.


Orsaken till detta är inte bara opinionsmätningar och de många ”kompromisser” – eller rättare sagt de nederlag – partiet gjort i en rad politiska frågor som rör partiets hjärta. Orsaken är också att språkrör och partiledning reflexmässigt tycks slå ifrån sig kritik, att man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång, att man tycks vara otrygg i den värderingsgrund som partiet bygger på och att det i grunden systemkritiska partiet alltmer uppfattas som systembevarande.

Vi har givetvis förståelse för att ett parti måste kompromissa – det är ju en del av det politiska hantverket – men vi kan inte förstå varför partiets ledning snarast tar avstånd från sådant som utgör partiets politik. Som om man saknar självtillit, som om man inte tror på den. Vi känner stark olust när språkrör hävdar att de som vill mer såväl ”tramsar” som bedriver ”plakatpolitik”.

En av Miljöpartiets grundbultar är det som kallas deltagande demokrati. Denna grundbult innebar att partiet byggdes upp på det sätt som skedde. Medlemmars röster skulle höras, klyftor mellan medlemmar och ledningsgrupper skulle vara små, språkrör skulle vara partiets företrädare utåt men ödmjuka inåt.

Vi ser inte mycket av detta just nu. Tvärtom. Partipiskan viner även när det inte behövs för vare sig riksdagsgruppens, regeringens eller riksdagens möjlighet att fatta beslut.

De som värnar värderingar, partiprogram och kongressbeslut anses vara motståndare. I stället för att ses som en tillgång, som en styrka som sätter tyngd bakom krav när man förhandlar med Socialdemokraterna. Tyvärr har språkrörens och gruppledares agerande gentemot kritiska röster snarare stärkt Socialdemokraternas förhandlingsposition. Miljöpartiets ledning tycks ha hamnat i en situation där man identifierar sig mer med den socialdemokratiskt dominerade regeringen än med sitt parti. Detta är olyckligt. Det är en av orsakerna till att Miljöpartiet fått en svag förhandlingsposition.

Vi inser givetvis att en regering utan Miljöpartiet hade kunnat vara ett sämre alternativ. Men det är inget försvar för att Miljöpartiet låtit vika ned sig så mycket som skett – utan att tillnärmelsevis få tillbaka i politisk valuta – i tunga strategiska frågor som låser den politiska utvecklingen på ett sätt som motverkar grön politik under lång tid.  

Vi tänker bland annat på brunkolet, värdlandsavtalet med Nato och effektskattens borttagande för att rädda kvar kärnkraften. Vi tänker också på familjesplittrande flyktingpolitik. För att nämna fyra beslut som berör själva kärnan i grön politik.

Vi upplever dessutom att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen: till exempel problematisering av den samhällsmodell som bygger på evig ekonomisk tillväxt och ohämmad globaliserad frihandel, nu senast exemplifierad i samband med beslutet om Ceta.

Vi upplever oklara budskap där partiet självfallet borde stå upp: såväl vad gäller kravet på sänkt arbetstid som synen på den vettlösa spiral av krigsretorik som har kommit att dominera de senaste åren.

Genom att sudda ut partiets profil, inte minst vad gäller opinionsbildning, ger man väljare bilden av ett visionslöst etablissemangsparti som snarast försvarar den samhällsmodell som partiet bildades för att utmana.

Partiledningens behandling av medlemmar som uttrycker kritik, och dess behov av närmast räddhågsen lojalitet, förstärker den bilden. Det är olyckligt ur många aspekter. Inte minst därför att Miljöpartiets totala motsats, Sverigedemokraterna, av många upplevs som det enda parti som erbjuder ett alternativ till dagens visionslösa politik. Ett visionärt och tydligt grönt parti skulle, enligt vår uppfattning, kunna motverka dessa växande internationella strömningar. Också ur detta perspektiv finns all anledning för MP-ledningen att ta medlemmars kritik på allvar genom att använda den för att sätta press på regeringspartnern.

Vi gröna beskrev oss tidigare som alternativet i svensk politik. Och vi uppfattades så. Det alternativet behövs mer än någonsin. Och vi vet att många, såväl aktiva som passiva, partimedlemmar längtar efter en stark grön röst i samhällsdebatten.

Vi menar att partiet står inför ett viktigt vägval och har att välja mellan:


  • Att sudda ut sin särart allt mer med målet att bli ett av de andra systembevarande partierna, vilket medför att partiet blir utbytbart.

  • Att försöka återvinna sin särart och dynamiskt driva den gröna visionen där livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt, där det stressade konsumtionssamhället ställs mot ett kvalitativt utvecklingssamhälle som inte utmanar planetens förmåga att bära goda samhällen.

Vi vädjar till Miljöpartiets ledning: våga driva opinionsbildning, våga sätta gränser för kompromissande, våga möta internkritik med öppna öron och respekt, våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på, våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande.

Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker.

Birger Schlaug, Eva Bovin, Eva Goës, Fiona Björling, Jan Axelsson, Lotta Hedström. Ralph Monö, Per Gahrton.
DN Debatt. 25 november 2016

torsdag 3 oktober 2019

Funderingar om det ena och det andra

Häromdagen höll jag en föreläsning som avslutades med samtal om skogspolitik. När jag talade om skog talade centerpartister om träd. Det var beklämmande.

Annonsen till höger har ingenting med saken att göra. Så fundera inte på det, om ni inte vill...

I en paus efter min föreläsninge landade tre yngre förmågor vid mitt bord. En av dem nämnde namnet Mikael Persbrandt. De andra såg frågande ut. Vem är det?

Men fick förklaringen att det är han som gör reklam för en stor bettingsajt. Är han skådis, frågade en. Vet inte, sa de andra. Frågan uppkommer: hur lågt kan en hyggligt välbeställd "kulturarbetare" falla för att tjäna någon miljon till för att göra löjlig reklam?

Tack för idag. Slut för idag.




onsdag 2 oktober 2019

Politik är inte alltid lätt - än mindre alltid bekväm

https://www.etc.se/ledare/omskarelsefragan-maste-fa-vara-svar
Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och nu också Centerpartiet vill förbjuda omskärelse också av små pojkar.

En salig blandning av partier. Som har samma uppfattning som jag haft, har och med all säkerhet kommer att stå fast vid. Religionsfrihet ska inte medföra den vuxnes rätt att skära bort delar av barns kroppar - vare de är flickor eller pojkar.

Centerledningen försökte få stämman att ta ett annat beslut. Annie Lööf - som säger sig vara ordförande för ett folkrörelseparti - meddelar att hon tänker strunta i stämmobeslutet. Kanske jobbigt att vara i lag med de två partier hon meddelat att Centern aldrig tänker samarbeta med. Mer är inte medlemsdemokrati värt för Annie Lööf.

Frågan analyseras bra i vidstående artikel. Klicka på den - den är öppen att läsa ett tag till.

tisdag 1 oktober 2019

Sölvesborg - minns ni?

Sölvesborg är ju på en riksangelägenhet efter beslut om hur kommunala flaggstänger skall få användas - inga regnbågsflaggor där inte. Men minns ni att Sölvesborg var på tapeten inför julen 2016 också?

Då beslöt nämligen den rödgröna regeringen att stoppa planerade 700 vindkraftverk i en begränsad del av Hanöbukten.

Försvarsmaktens övningsverksamhet prioriteras, meddelade miljöminister Skog (MP). Vindkraftparken skulle visserligen bara påverka 4-5 procent av det område i Hanöbukten som militären har rätt att öva i. Mark- och miljööverdomstolen hade dessutom gett sitt tillstånd. 

Energimyndigheten hade utsett området till riksintresse för vindkraft. Sölvesborgs kommun hade tillstyrkt. Man gladdes åt gröna jobb. Vindkraften skulle ge 7-8 TWh el årligen vilket motsvarar cirka 5 % av Sveriges årliga elförbrukning, det årliga elbehovet hos över 1 miljon hushåll. 

Men försvarsminister Hultqvist fick regeringen på knä på samma sätt som han fick regeringen på knä i frågan om att inte skriva på FN-konventionen om förbud mot kärnkraft. Natosamarbetet har sitt pris, men räkna med att försvarsminister Hultqvist efter sitt värv kommer att bli dekorerad av USA:s väpnade styrkor genom att hedras med Legion of Merit. Vilket för övrigt redan Sveriges ÖB blivit.

Miljöpartisterna i Sölvesborg meddelade å sin sida att regeringsbeslutet var den sämsta julklapp de kunde få. Åtta (!) års planering gick i stöpet på grund av regeringens beslut. Mediernas intresse av detta beslut var i stort sett obefintligt.