tisdag 25 september 2018

Och så valdes talmän... och idag skall statsminister fällas

Den så kallade Alliansen föreslog en talman. Sossarna en. Jaha. Sverigedemokraterna föredrog de borgerligas. Jaha. Andreas Norlén utgör ingen skam. Verkligen inte. Han må vara moderat, men synes mig bli en god talman. Opersonlig, uttryckslös, korrekt, juristig, sökande kompromisser.

Har C och L svikit något för att SD röstar på deras kandidat till talman? Det menar några vars åsikter jag vanligen gillar. Men den här gången delar jag inte deras upprördhet.

Att Sverigedemokraterna röstar på en moderat talman är inte konstigare än att miljöpartister väljer att istället för en Sverigedemokrat rösta på en vänsterpartist som andra vice talman. Politik är politik. Oskrivna regler, vanor, föreställningar må prövas och ifrågasättas. Så gjorde MP ofta när vi var nya i riksdagen.

För övrigt anser jag att sittande statsminister alltid skall avgå efter ett val - för att eventuellt söka nytt förtroende genom röstning i riksdagen. Det är ett otyg att sitta kvar. Varje riksdag som valts har sin integritet, är ny och skall behandlas som sådan.

Och så till ett delikat dilemma: om man vill att 100X skall införas och SD vill att 98X skall införas, skall man då hellre strunta i att X överhuvudtaget införs även om man skulle kunna kompromissa så att 99X införs?

Säg att X skulle vara "sänkt normalarbetstid", och de rödgröna skulle kräva 30-timmars arbetsvecka och SD 38 timmar (men absolut inte 30). Skulle inte ens MP då vilja förhandla med SD för att få igenom 35 timmars arbetsvecka? Eller om man skulle nå majoritet för införande av friår med stöd av SD, skulle man då dra tillbaka förslaget??

Att vägra ha att göra med den man avskyr eller få igenom en ideologisk hjärtefråga med hjälp av den man avskyr. Beror motståndet på att man är så harig att man inte vet var gränsen går för ens eget kompromissande? Att man känner att man kan bli förförd att gå för långt, att man misstänker att man saknar ryggrad? Är det inte möjligt att redan innan man förhandlar bestämmer sig för var gränserna går, att vissa gränser överträder man inte? Jag har inga absoluta svar.

Själv hävdade jag som språkrör i några intervjuer att jag skulle kunna gör upp med djävulen själv om det behövdes för att t ex avveckla kärnkraften eller sänka den lagstadgade normalarbetstiden. Då fanns inte - ursäkta uttrycket - djävulen i riksdagen. Kunde inte drömma om att ett parti med SD:s rötter skulle komma in.

Innan MP började budgetsamarbeta (1998) med S och V tog såväl partistyrelse som riksdagsgrupp beslut om absoluta gränser för kompromisser, utifrån vissa principer - det var jag som föreslog dem för jag var orolig för vad det sluttande planets logik skulle kunna medföra för ens tänkande. Principerna hölls inte, argumentet "ja, men det dåliga blir lite mindre dåligt om vi ställer upp på det här än om vi inte gör det" började användas.

Och så satte man sig på det sluttande planet av pur iver att få vara med. Så, visst, finns risker.

År 2000 avgick jag som rör (hade suttit så länge man får inom MP) men redan innan dess hade jag hamnat i minoritet i riksdagsgruppen vad gäller gränsdragningar. Inför valet 2002  låg partiet under två procent i en del mätningar. "Samarbetsdugligheten" hade säkert gjort sitt till, missade opinionsstrider hade nog gjort sitt, harmlösheten hade nog gjort sitt. Ett grönt systemkritiskt parti skall inte vara harmlöst. Man måste veta var gränserna går, vara trygg i sina värderingar, då kan man kompromissa med fan själv. Eller kan man inte det? Innebär det så mycket legitimering av den man ogillar att det blir kontraproduktivt? Men om den man inte vill legitimera redan legitimerats genom att få en miljon röster?

För övrigt var det skönt att Björn Söder inte längre är vice talman.

måndag 24 september 2018

Vilkas intresse väger tyngst för Annie Lööf?



"Efter det att hon ärades med att bli inbjuden till Bilderbergergruppen – en privat elitklubb på global nivå – förklarade professorn i statsvetenskap Magnus Hagevi för Värnamo Nyheter att ”Bilderbergergruppen ser henne som en blivande statsminister och de vill veta var hon står i vissa frågor”.

Värnamo Nyheter är Annie Lööfs lokala tidning, om man bortser från att hon numera bor i Nacka utanför Stockholm.

Bingo! Statsministerkandidat! I Sverige! Tänkte nog många på det där mötet.

Men så har Annie Lööf minsann, under sedvanlig tystnad, också blivit invald i Trilaterala kommissionen. Den finaste av de privata globala elitorganisationerna. I denna illustra församling har hon sällskap av tre andra: Carl Bildt, Marcus Wallenberg och Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl."

Läs hela krönikan här.

söndag 23 september 2018

Dinosauriernas återkomst...

Nyhetsmorgon i TV 4 - Olof Johansson och jag pratar om påverkan, makt, koftor, vuxna som inte är så vuxna, regeringsmedverkan och liberala skjortor. Klicka på bilden och lyssna när dinosaurierna återkom.

lördag 22 september 2018

Alf Svensson och jag...?

Här ett kort oredigerat samtal om regeringsarbete, arbetslinje, ekonomism och hur det kommer sig att Alf Svensson och jag tydligen, enligt ledarskribent i SvD, tillhör de få politiker som talar om värderingar. Serien heter Elvakaffet och är en del av SvD:s ledarredaktion vars uppfattning jag nästan aldrig delar.
Klicka på bilden så kommer du till samtalet.


fredag 21 september 2018

Alla kort bör vändas på. Också det där kortet som på framsidan visar en glatt leende drottning med vurm för human flyktingpolitik.

Få, mycket få, från Sverige har av den globala eliten ansetts så intressanta att de ärats med medlemskap i Trilaterala kommissionen. 

Annie Lööf blev invald förra året. Svenska ledamöter är för övrigt Carl Bildt, Marcus Wallenberg och Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl. Inget man pratar så högt om.

Är det någon som ser en ideologisk koppling så beror det inte på dålig syn.

Hoppet är att hon blir en framtida statsminister.

Om ni inte har hört talas om invalet så beror det på att Trilateralen är en privat organisation i syfte att “med ljus och ledning” upplysa formella beslutsfattare om vad som bör göras. Ni anar i vilken riktning. Organisationen bildades av...  Läs hela min ledare här. 

torsdag 20 september 2018

Trettiosjuåringens födelse

Här bildas Miljöpartiet - som senare fick tillägget De gröna för att betona att partiet hade en ideologisk grund där rättfärdig fördelning, delaktig demokrati och frihetlighet var starka ingredienser.
Nej, inte partiledare, inte ens språkrör. Sådant fanns inte i början. Eva Sahlin var "sammankallande i politiska utskottet". I tre månader, sedan roterades hon ut som sammankallande enligt stadgarna. Inger Paulsen och Ralph Monö följde efter. Språkrör inrättades 1985. Då valdes Ragnhild Pohanka och Per Gahrton.

Det dröjde tre valrörelser innan vi kom in i riksdagen. Här Ragnhild Pohanka, jag, Åsa Domeij, Per Gahrton och Eva Goës. Eva och jag var språkrör, Per och Ragnhild hade varit. Åsa kallades i medierna för provrör.

Och så några tips till den nya riksdagsgruppen som nyss blivit vald - råden kommer från de föredrag om grön ideologi jag höll efter det att jag 2000 avgick som språkrör. Jag tror att dom är giltiga än idag, kanske mer än någonsin när jag tänker efter:

1. Inse att makt korrumperar. Det är naivt att tro att man själv inte påverkas av makten. 

2. Se på politiken med utanförperspektiv. Utan detta märker man inte när man hamnar på det sluttande planet och tappar alltmer av det språkbruk, den attityd och de värderingar man hade innan man ”gjort karriär”. 


3. Säg samma sak internt som extern. Dubbelspel genom att säga en sak till etablissemanget och en annan sak till medlemmarna är inte värt annat än förakt.


4. Bli aldrig så märkvärdig att du struntar i det egna partiets medlemmar och den debatt som dessa för. 


5. Inbilla dig inte att ”makt och inflytande” är detsamma som att miljöpartister administrerar socialdemokratisk eller borgerlig politik.

onsdag 19 september 2018

MP fyller 37 år - som grönt parti eller som liberalt parti?

Idag är det 37 år sedan några hundra människor från hela landet samlades på en skola i Örebro för att dagen efter bilda Miljöpartiet. Ett grönt parti. På grön grund.


Mycket har hänt sedan dess. Så här skrev Maria Wetterstrand dagarna före valet: "Jag är en grön liberal, men röstar inte på liberalerna, eftersom jag inte litar på att de håller linjen politiskt och praktiskt mot SD. Deras miljöengagemang är också mycket bristfälligt och jag delar inte Björklunds syn på skolan alls."


Jag tror att när Maria, precis som Gustav Fridolin, presenterar sig som gröna liberaler så klargörs var Miljöpartiet står idag. Det är ingen fel i det, men det är något helt annat än det parti vi en gång bildade och det parti jag en gång hade förmånen att få vara språkrör för i sammalagt 11 år.

Jag är inte grön liberal. Har aldrig varit. Hade aldrig blivit språkrör för MP om jag presenterat mig som grön liberal. Det vore otänkbart. Av flera orsaker:

1. Liberalismens är antropocentrisk, naturen har inget egenvärde. För mig som grön har naturen ett egenvärde.

2. Liberalismen har oändligt svårt att skilja på frihet för människor och frihet för kapital. Frihet för kapital leder till en blå (kapitalistisk) planekonomi där allt fler beslut tas inom bolagiserade sfärer.
För mig som grön handlar det om frihet för människor, vilket innebär att friheten för kapitalet måste begränsas och marknaden tyglas.

3. Liberalismen har äganderätten som främsta grundbult, som grön har jag istället naturvärden och sociala värden som främsta grundbultar. 

4. Liberalismens värnar investeringsavtal som CETA som del av äganderättens grundprinciper trots att sådana flyttar makt från demokratiskt valda församlingar till kapitalvalda. Som grön värnar jag demokratin utifrån medborgarperspektiv.

5. Liberalismen definierar marknadsekonomi som sin centrala punkt trots att den drabbats av kortsiktighetens förbannelse. Som grön har jag socialekologisk blandekonomi som medel för att bygga ekologisk, social och demokratisk hållbarhet.

6.Liberalismen är ideologiskt kluven om externa effekter skall integreras i priset. Vilket har med liberalismens dilemma inför begreppet frihet att göra. För mig som grön är det självklart att externa effekter skall involveras i priset, därför skall marknadspriser kompletteras med miljö- och socialrelaterade skatter. 

7. Globalisering och frihandel utgör liberalismens kärna. För mig som grön är en kritisk hållning till globaliseringen självklar - av ekologiska, sociala och demokratiska skäl. För mig som grön är självtillit och minskad sårbarhet centrala värden.

8. Liberalismen är förknippad med tekniknaivism, som grön inser jag att tekniken inte räcker till - om inte annat hinner den inte med - för att värna de planetära processerna och därmed de grundläggande förutsättningarna för människan att kunna bygga goda samhällen.

9. Liberalismen har kommit att allt mer förknippas med arbetslinjen och dess mantra: "skapa mer arbete". Som grön intar jag av ideologiska skäl en djupt kritisk hållning till arbetslinjen.

10. Liberalismen har mer än någon annan ideologi kommit att förknippas med tron på ekonomisk tillväxt som grund för god samhällsutveckling. Oavsett i vilket skede av samhällsevolutionen vi befinner oss. Som grön inser jag att ekonomisk tillväxt inte är möjlig i ett längre perspektiv, att det finns planetära och tidsmässiga begränsningar samt att vi istället för att ställa oss frågan "Hur får vi tillväxt?" skall ställa oss frågan "Hur får vi bättre liv?"

Ett grönt parti är inte detsamma som ett liberalt parti med grönt som prefix. Det är två helt olika partier, på helt olika värdegrund. Jag anser att det behövs ett grönt parti på grön ideologisk grund.

Två av mina ideologiska förebilder: Petra Kelly, die Grünen och Elin Wägner.



tisdag 18 september 2018

Om konsten att ge sken av att V är likvärdigt med SD - och behovet av rent vatten

Med stigande förvåning hör jag Jan Björklund måla V i samma avståndstagande färger som SD. Men i tolv kommuner sitter Liberalerna i samma styrande majoritet som Vänstern. Anser liberaler att avståndet är lika långt till V som till SD kan vi således förvänta oss att Björklunds parti i ökande omfattning kommer att samarbeta med SD.

Eller är det möjligen, också i Liberalernas värld, skillnad på Åkesson och Sjöstedt? Möjligen ser man det som ett val mellan pest och kolera. Dock ska man notera att kolera kan man undvika om man har rent vatten.

För övrigt kan väl noteras att MP också målats i skräckfärger av Liberaler. Inte minst inför valet 1988, när MP som första nya parti på 70 år tog sig in i riksdagen. Ibland tog man till riktigt fula medel - t ex i samarbete med Veckans Affärer.



Men sossarna var faktiskt värst - deras ordförande i riksdagens Konstitutionsutskott meddelade att "risken för kaos är stor om miljöpartiet kommer in i riksdagen... den politiska förvirringen som rådde i Weimarrepublikens Tyskland och var en grogrund för Hitlers maktövertagande är den yttersta konsekvensen. Jag säger inte att vi hamnar där, men det är ett hot."







måndag 17 september 2018

Så tänkte Miljöpartiet för 20 år sedan


Klicka på bilden om du vill läsa artikeln direkt från DN.
Det känns magstarkt att prominenta socialdemokrater försöker sätta demokratistämpel på sig själva genom att angripa moderaterna. I själva verket sitter båda partierna i samma båt. De är överens om en politik som innebär en stegvis slakt av demokratin. Socialdemokratins dubbelspel har möjliggjort den utveckling som låter folkstyret underställas det internationella kapitalet. Det skriver miljöpartiets språkrör Birger Schlaug tillsammans med riksdagsledamoten Annika Nordgren.


Ingvar Carlsson, Carl Tham och Margot Wallström går på DN Debatt till angrepp på moderaterna för att dessa hotar demokratin. Angreppet är väl motiverat. Frågan är däremot om socialdemokraterna är trovärdiga i sin kritik. Samtidigt som de sätter ljuset på moderaterna agerar de nämligen själva i samma anda bakom strålkastarna.

Socialdemokraterna ger i praktisk politik uttryck för det de anklagar moderaterna för; nämligen att demokrati är detsamma som frihet för kapital, frihet för transnationella företag och frihet för investerare att gå på tillväxtjakt utan hänsyn till ekologiska, sociala, kulturella eller demokratiska värden.

Det är uppenbart att socialdemokraternas ledning har anammat ekonomismen som sin nya övergripande ideologi. 

Därmed har den i de avgörande struktur- och systemfrågorna gjort samma vägval som moderaterna. 

Klyftan i svensk politik går således inte mellan moderater och socialdemokrater - rågången finns i dag mellan socialdemokraterna samt moderaterna (inklusive deras stödpartier) å ena sidan och den moderna gröna rörelsen å den andra.

Ideologiskt handlar det hårdraget om ett vägval mellan ekonomistisk fundamentalism och överlevnad för det vi lärt känna som demokrati.

De senaste decennierna har vi sett hur pusselbit efter pusselbit lagts för att nå fram till den helhet som är på väg att låta demokratin underställas ekonomismens mål och globaliseringens regelverk. 

Socialdemokratins dubbelspel har möjliggjort detta - partiet har nämligen utnyttjat sin gamla trovärdighet vad gäller demokrati och folkstyre, vunnen från arbetarrörelsens barndom och framväxt, för att skapa legitimitet åt en utveckling som innebär att demokratin, steg för steg, slaktas. Låt oss redovisa sju pusselbitar.

1. Minerallagen. 1989 slog en stor majoritet av riksdagen - miljöpartiet reserverade sig å det kraftigaste - fast att internationella företag ska ha rätt att muta in landet för att leta efter mineral. Varken markägare, kommuner eller stat fick vetorätt (vilket miljöpartiet krävde) för att förhindra intrång och mineralletning. Ingen skatt eller ersättning betalas för uttaget av en ändlig naturresurs.

I dag är stora områden av Sverige inmutade av internationella företag. Just nu är Österlen och Småland mest utsatta för kränkningen som bland annat innebär att ett kanadensiskt företag går in på andras mark - man får gå ända in till huskroppen på sommarstugor! - för att provgräva. De folkvalda, och därmed de människor som bor i vårt land, är fullständigt bortkopplade i globaliseringens namn!

2. Avreglering av valutamarknaden. På temat "frihet för kaptital" släpptes reglerna för valutahandel och därmed för en skenande spekulation där kapitalet gavs rätten att gå på tillväxtjakt utan hänsyn till nationernas och människornas önskemål om långsiktig och robust ekonomi. Ungefär 90 procent av de pengar som rör sig över gränserna har i dag ingen som helst koppling till varor eller tjänster, utan är ren spekulation.
Makten har flyttats till marknaden. Men marknaden har inte tagit makten, den har fått makten av politiker - socialdemokrater och moderater - som famlat efter ideologiska rättesnören nu när både konservatism och socialism verkar döda. De fann, och förenades i, ekonomismen.

3. Riksbankens ställning. Riksbanken har nu frikopplats från den politiska makten. Det är steg två på väg till EMU. Genom att överföra stora delar av den ekonomiska politiken till en skara tjänstemän, vars uppgift är inflationsbekämpning oavsett politisk viljeinriktning vad gäller miljöskuld och arbetstillfällen, har man tagit ifrån alla dem som bor i vårt land rätten att själva välja framtid.
Det politiska valet blir alltmer en fråga om vem som ska administrera en redan given politik. Detta måste brytas, det är ett förakt för demokratins grundläggande väsen!

4. Bolagiseringen. Politiska direktiv till statliga bolag och pensionsfonder lyser med sin frånvaro. Socialdemokrater och moderater går hand i hand för att reducera målen för både bolag och pensionsfonder till en fråga om förräntning av pengar.

Etik, miljömål, socialt ansvar och krav på att investeringar ska vara bra långsiktigt för dem som bor i vårt land - allt är bortblåst och politiken, det som rymmer mer än förräntning av pengar, existerar knappast alls. Reduktion av värden till en fråga om kortsiktiga vinster är själva kärnan i den ekonomism som socialdemokrater och moderater i realiteten enats om.

5. Miljöforskningen. Den statliga miljöforskningen, som kan ge garanti för långsiktighet, läggs ner och förs över till Mistra, en stiftelse som underställs helt andra mål och som görs beroende av börsvärde och marknadsanpassning; därmed ges mer makt åt multinationella intressen. Socialdemokraterna och moderaterna går hand i hand.

6. Fundamentalistisk frihandel. I EU:s inre marknad är grundprincipen att fri rörlighet för varor ska gälla. Därmed kan enskilda länder inte gå före och ställa högre krav oavsett om en stor folkmajoritet i ett fritt val gett uttryck för att så borde vara fallet.

Såväl moderater som socialdemokrater har anammat linjen att demokratiskt fattade beslut om miljökrav bör underställas globaliseringens tes om de transnationella företagens rätt att sälja oavsett människors vilja. Vi ser nu hur demokratiskt fattade beslut om kemikalier som är förbjudna i landet är på väg att rivas upp som en eftergift åt den multinationella kemikalieindustrin.

7. MAI-avtalet. Den 29 april avser den socialdemokratiska regeringen att skriva under ett multinationellt investeringsavtal - Multilateral Agreement on Investment (MAI) - som kan likställas med "Den globala ekonomins grundlag".

Avtalet går ut på att reglera regeringarnas, de folkvaldas, möjligheter att utöva demokrati - nationella lagar och avtal ska inte få hindra kapitalstarka, multinationella investerare. Man ska helt enkelt befria det internationella kapitalet från ländernas regler och lagar. Avtalet ska bli juridiskt bindande och ska upprätthållas av en sorts ekonomisk internationell världsdomstol som har rätt att döma hela nationer till skadestånd om de bryter mot de nya reglerna, som ska ge internationella företag världsomfattande rättigheter.

Länder som skärper miljölagar, sociala lagar, arbetsrätt eller till och med inför miljöskatter ska kunna fällas. Regeringen vill inte ha debatt, inte underställa avtalet riksdagens granskning, inte invänta valet av rädsla för en debatt i valrörelsen.

Den ena pusselbiten efter den andra har lagts. De pusselbitar som nu ligger bildar ett enhetligt mönster - demokrati och folkstyre monteras ned; ekonomism och globalisering tar över.

Strategin för genomförandet lades redan i början av 70-talet av Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen (en elitorganisation för amerikanska, västeuropeiska och japanska företrädare för monetära intressen: transnationella företag, finansiärer och deras uppbackare i medievärlden).

Kommissionens arbete har redan från början varit inriktat på att forma handlandet hos regeringar och andra grupper som formellt fattar beslut eller formellt ansvarar för beslutsunderlagen. Deras mål har varit mycket tydligt: slå sönder fragmenteringen. Med "fragmentering" menar man det vanliga medborgare vanligen kallar demokrati. Den socialdemokratiska ledningen har anammat budskapet i den vilsna tid som slutet av 1900-talet utgör.

Det är därför vägvalet i svensk politik inte längre står mellan socialdemokrater och moderater. De är överens om de strukturer och system som innebär en stegvis slakt av demokratin. De har gemensamt anammat ekonomismen som sin ideologi och globaliseringen som sitt mål.

Utifrån detta perspektiv känns det synnerligen magstarkt att prominenta socialdemokrater försöker sätta demokratistämpel på sig själva genom att angripa moderaterna. De sitter i samma båt och slåss om vem som ska ta rodret, men styr åt samma håll.

BIRGER SCHLAUG
ANNIKA NORDGREN
DN DEBATT 21/3 1998

söndag 16 september 2018

Fundera på det här...

Erik Hugander. Miljöpartist. Region Jönköping. Här talar han några minuter som jag tycker är mycket värda att lyssna på. Om politiker, om regionråd, om fallskärmar, om politisk trovärdighet. Om partier som talar om arbetslinjen, men som inte skall gälla dem själva.




Den som inte går upp och svarar är den här:


torsdag 13 september 2018

Om den tragiska konsten att slå dövörat till

För två år sedan skrev en rad f.d. språkrör på DN Debatt. Det var en vädjan till MP:s partiledning. Man slog ifrån sig. En del på det intellektuellt högstående temat "gamlingar". Det har kostat.

Så här skrev vi:

Vi är oroliga för utvecklingen inom Miljöpartiet. Konflikten mellan partiledningen och de som anser att partiet måste få ut mer grön politik, än vad som hittills blivit fallet, ligger i öppen dag. Opinionsundersökningar visar inte bara att partiet tappar sympatisörer utan också att antalet kärnväljare minskat till dramatiskt låga nivåer. Samtidigt finns berättigad kritik om att interndebatten i partiet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Kort sagt: partiet befinner sig under stress, på gränsen till en akut krissituation. Både partiledning och riksdagsgrupp försöker såväl hantera som kontrollera situationen under hård press. Vilket naturligtvis inte är lätt.

Situationen försvåras av den socialdemokratiska ledningens oförmåga – eller snarare ovilja – att värna sin regeringskollegas självbild. I stället fortsätter man att utsätta Miljöpartiet för hård press med krav att anpassa sig till en politik som på många sätt går stick i stäv med vad partiet egentligen står för. Detta är djupt olyckligt. Inte minst därför att vi befinner oss i ett historiskt skede där hotet mot klimat, miljö och demokratiska värderingar kräver mer av politiken än vad som presteras.

Vi som skriver detta har alla varit språkrör eller, som det hette innan begreppet språkrör infördes i partiets stadgar, ”sammankallande i politiska utskottet”. Flera av oss var med och bildade partiet 1981 och var aktiva vid riksdagsinträdet sju år senare. Vi har levt med partiet, arbetat med partiprogram och ideologi – och upplevt glädje och sorg. Framgång och bakslag. Haft meningsskiljaktigheter. Men vi har aldrig någonsin varit så eniga i vår oro för partiets framtid och utveckling som vi är nu.

Orsaken till detta är inte bara opinionsmätningar och de många ”kompromisser” – eller rättare sagt de nederlag – partiet gjort i en rad politiska frågor som rör partiets hjärta. Orsaken är också att språkrör och partiledning reflexmässigt tycks slå ifrån sig kritik, att man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång, att man tycks vara otrygg i den värderingsgrund som partiet bygger på och att det i grunden systemkritiska partiet alltmer uppfattas som systembevarande.

Vi har givetvis förståelse för att ett parti måste kompromissa – det är ju en del av det politiska hantverket – men vi kan inte förstå varför partiets ledning snarast tar avstånd från sådant som utgör partiets politik. Som om man saknar självtillit, som om man inte tror på den. Vi känner stark olust när språkrör hävdar att de som vill mer såväl ”tramsar” som bedriver ”plakatpolitik”.

En av Miljöpartiets grundbultar är det som kallas deltagande demokrati. Denna grundbult innebar att partiet byggdes upp på det sätt som skedde. Medlemmars röster skulle höras, klyftor mellan medlemmar och ledningsgrupper skulle vara små, språkrör skulle vara partiets företrädare utåt men ödmjuka inåt.

Vi ser inte mycket av detta just nu. Tvärtom. Partipiskan viner även när det inte behövs för vare sig riksdagsgruppens, regeringens eller riksdagens möjlighet att fatta beslut.

De som värnar värderingar, partiprogram och kongressbeslut anses vara motståndare. I stället för att ses som en tillgång, som en styrka som sätter tyngd bakom krav när man förhandlar med Socialdemokraterna. Tyvärr har språkrörens och gruppledares agerande gentemot kritiska röster snarare stärkt Socialdemokraternas förhandlingsposition. Miljöpartiets ledning tycks ha hamnat i en situation där man identifierar sig mer med den socialdemokratiskt dominerade regeringen än med sitt parti. Detta är olyckligt. Det är en av orsakerna till att Miljöpartiet fått en svag förhandlingsposition.

Vi inser givetvis att en regering utan Miljöpartiet hade kunnat vara ett sämre alternativ. Men det är inget försvar för att Miljöpartiet låtit vika ned sig så mycket som skett – utan att tillnärmelsevis få tillbaka i politisk valuta – i tunga strategiska frågor som låser den politiska utvecklingen på ett sätt som motverkar grön politik under lång tid. Vi tänker bland annat på brunkolet, värdlandsavtalet med Nato och effektskattens borttagande för att rädda kvar kärnkraften. Vi tänker också på familjesplittrande flyktingpolitik. För att nämna fyra beslut som berör själva kärnan i grön politik.
Vi upplever dessutom att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen: till exempel problematisering av den samhällsmodell som bygger på evig ekonomisk tillväxt och ohämmad globaliserad frihandel, nu senast exemplifierad i samband med beslutet om Ceta.

Vi upplever oklara budskap där partiet självfallet borde stå upp: såväl vad gäller kravet på sänkt arbetstid som synen på den vettlösa spiral av krigsretorik som har kommit att dominera de senaste åren.

Genom att sudda ut partiets profil, inte minst vad gäller opinionsbildning, ger man väljare bilden av ett visionslöst etablissemangsparti som snarast försvarar den samhällsmodell som partiet bildades för att utmana.

Partiledningens behandling av medlemmar som uttrycker kritik, och dess behov av närmast räddhågsen lojalitet, förstärker den bilden. Det är olyckligt ur många aspekter. Inte minst därför att Miljöpartiets totala motsats, Sverigedemokraterna, av många upplevs som det enda parti som erbjuder ett alternativ till dagens visionslösa politik. Ett visionärt och tydligt grönt parti skulle, enligt vår uppfattning, kunna motverka dessa växande internationella strömningar. Också ur detta perspektiv finns all anledning för MP-ledningen att ta medlemmars kritik på allvar genom att använda den för att sätta press på regeringspartnern.

Vi gröna beskrev oss tidigare som alternativet i svensk politik. Och vi uppfattades så. Det alternativet behövs mer än någonsin. Och vi vet att många, såväl aktiva som passiva, partimedlemmar längtar efter en stark grön röst i samhällsdebatten.

Vi menar att partiet står inför ett viktigt vägval och har att välja mellan:
Att sudda ut sin särart allt mer med målet att bli ett av de andra systembevarande partierna, vilket medför att partiet blir utbytbart.

Att försöka återvinna sin särart och dynamiskt driva den gröna visionen där livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt, där det stressade konsumtionssamhället ställs mot ett kvalitativt utvecklingssamhälle som inte utmanar planetens förmåga att bära goda samhällen.

Vi vädjar till Miljöpartiets ledning: våga driva opinionsbildning, våga sätta gränser för kompromissande, våga möta internkritik med öppna öron och respekt, våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på, våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande.

Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker.

DN Debatt.25 november 2016
Läs fler artiklar på DN Debatt.
Eva Bovin (MP), sammankallande 1981
Ralph Monö (MP), sammankallande 1982
Per Gahrton (MP), språkrör 1984–1985
Eva Goës (MP), språkrör 1985–1988
Fiona Björling (MP), språkrör 1988–1990
Jan Axelsson (MP), språkrör 1990–1992
Birger Schlaug (MP), språkrör 1985–1988, 1992–2000
Lotta Hedström (MP), språkrör 1999–2002

onsdag 12 september 2018

Varför inte börja nu?

https://tidningensyre.se/2018/nummer-294/en-framtid-med-frihet-jamlikhet-och-syskonskap/
"Vi behöver en socialekologisk blandekonomi som inte är inriktad på arbetslinje, inte anammat idén om kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varhelst det vill, som inte är beroende av ekonomisk tillväxt för att överleva. En ekonomi som värnar den civila sektorn där vi inte är konsumenter eller producenter, utan bara människor.

En ny berättelse. Varför inte börja nu? I (naivt?) hopp om att sätta press på dem som nyss valts."
Läs hela krönikan här.

tisdag 11 september 2018

P1 Morgon - klicka på bilden

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7040655
Skriver idag på DN-Debatt. Försöker analysera varför det gick så dåligt för MP. Och gjuta mod i partiet. Det finns så mycket i den gröna ideologin som borde plockas fram. Artikeln finns här.

måndag 10 september 2018

Så marcherar vi vidare...

Så har vi röstat, 
i en värld där en röst betyder allt mindre,
där en dollar betyder allt mer, 
där politik och delaktig demokrati
reduceras till termer.
 Där den betingande makten
vräker sin propaganda
över oss alla:
"Konsumera mer, din jävel,
gör din plikt,
även om det krossar vår planet."

Så sitter vi där i vår
konsumtionsburka,
som duktiga idioter,
i ett ekonomistiskt hjul,
som snurrar allt fortare.
Till kuggar för dess överlevnad
har vi blivit.
Och vi matas
med tron att vi har frihet
trots att den är en illusion
som begränsar vår frihet.
Så är det val.
Vi kan välja mellan partier
som far fram i höger eller vänster
körfält mot samma mål 
om än i olika hastighet 
och i fordon
målade i olika färger.
Förlåt oss vår skuld.

Förlåt oss, som tappat tron,
 för att vi
inte gett ett bättre val
än de som stått 
till förfogande.
Gett ett gott bud om mer
än laddstolpar, militär upprustning,
mer handel, mer transporter, mer tillväxt,
mer varor, mer arbete, mer konsumtion, mer
av allt som är på väg att krossa
de planetära processer som gör det
möjligt för oss att kunna leva
anständiga liv och upprätthålla demokrati.

Och ni,
som deltagit i förlossningen
av floskler,
ni som påstår att ni går framåt, 
trots att ni går framåt i ett tåg som backar,
ska vi förlåta er?
Uppriktigt sagt, 
jag vet inte.

En del av er marscherar
med uniform,
andra av er är förklädda,
men likt förbannat
marscherar ni.
Fred på Jorden,
fred med jorden
verkar vara er främmande.


lördag 8 september 2018

1 dag kvar - bäst att knipa...

Med tungt sinne avser jag att cykla till vallokalen och utan lust rösta på det minst dåliga partiet som i vart fall har en person på listan jag litar på.

Natten till valdagen blir inte rolig:

Så det får bli personval

l


Sen kan man ju alltid resonera som partierna gör, gjort eller tänker göra, och det kanske passar en del men det gäller att lita på företrädarna och det är inte så självklart:

Vad det än blir slipper du detta i alla fall...



fredag 7 september 2018

2 dar kvar - bäst att knipa...

Har man följt valrörelsen så förstår man att partiledare har sina favoriter bland de smålustiga oneliners de tilldelats. Kan detta vara en att ta till inför slutdebatten? Tänkte mest som ersättning gör Kristerssons lustighet om att "beskatta flygstolar" och Ebba Thor Buschs oneliner om att "vi behöver säker energi, vi behöver kärnkraft". Eller kanske ännu hellre för den klämkäcka Annie.

torsdag 6 september 2018

3 dagar kvar - bäst att knipa...

Lite lämplig musik som ackompanjemang till de valdueller som partiledare tvingats delta i (dum-di-dum-di-dum, quack, quack,,,). Jag tror faktiskt att partiledarna/språkrören skulle kunna så mycket mer utan mediestrateger, fluffiga konsulter och programledare som är övertygade om att väljare är ganska korkade.