måndag 25 juli 2016

Thorbjörn Fälldin

Thorbjörn Fälldin är död. Han fick mig att aldrig kunna definiera mig som socialist. Han fick ord som decentralisering att bli en del av mig. Han fick mig att uppleva Olof Palme som inrikespolitisk konservativ, centralistisk och som företrädare för storskalighet och fulretorik.

Han kommer alltid att vara en sann förebild, säger Annie Lööf och tycks glömma att Thorbjörn Fälldins centerparti stod långt från de nyliberala tongångar som hon levererar.

Fälldin agerade perfekt i valrörelsen 1976, året då socialdemokratins hegemoni föll. Han har berättat att han lade sig till med en sävligare stil än vanligt för att kontrastera mer än vanligt mot Palmes snabba, intellektuella och, i teverutan, högdragna stil. 

Blundar man och lyssnar till den historiska debatten som hölls inför 10 000 jublande(!!!)  människor på Scandinaviun, så vinner Palme rent  tekniskt. Retoriken, engagemanget, briljansen, de ideologiska guldkornen.  Men han var alltför bra, alltför skicklig. Han var skrämmande effektiv, så effektiv att det slog tillbaka i teverutan. Dessutom var han högdragen, försökte förlöjliga Fälldin. Det var den sävlige bonden från enkla förhållanden mot den snabbe socialisten från överklassen i Stockholm. Jag gick med Fälldin-knapp på jackan.

Fälldin vann slaget i teve - på samma sätt som Kennedy vunnit debatten mot Nixon i teve, men förlorat den i radion. Fälldin vann valet, fick 25 procent av rösterna och bröt socialdemokraternas 44-åriga regeringsinnehav.

Centern blev den tidens stora borgerliga parti – efter det att man å ana sidan tagit avstånd från socialismen och å andra sidan snott fråga efter fråga från socialdemokraterna: Fälldin tog över frågan om arbetslösheten från Palme - precis som Reinfeldt gjorde med Persson - och talade lika varmt om glesbygden som om låginkomsttagarna. Centern lanserades som det nya arbetarpartiet. Centern  slog på många sätt sossarna från vänster.

Thorbjörn Fälldin var en del av, och förstärkte, den gröna vågen på 70-talet. Han drev också fram den debatt som mer än någon annan har engagerat väljare i Sverige: kärnkraftsfrågan. Den splittrade inte bara familjer, vänskap och partier utan blev också ett kraftfält för idén om decentralisering, "hela Sverige skall leva" och skapade debatt om materiell tillväxt v/s livskvalitet.

Den som röstade på Fälldin - för det var nog mer på Fälldin man röstade än på Centerpartiet -  röstade inte bara mot kärnkraft utan också mot betongsossar, mot bolagshögern, mot överklassfasoner,  mot tillväxtfanatiker och mot centralism.

Själv hade jag flyttat ut från Stockholm, läste Land och Arbetaren, var en del av gröna vågen, självförsörjning, höns och så småningom får. Jag besökte ett Centermöte i Vingåker, gick därifrån och undrade var jag kommit, det var något helt annat än det radikala Centerparti som fanns i Stockholm,  det var definitivt inte Fälldins center.

Fälldin var - trots att han var djupt kulturkonservativ - på många sätt mer radikal än både gårdagens och dagens socialdemokratiska elit.  Hur som helst: jag samtalar om Fälldin med Olle Svenning i serien En bok, en författare här.

Sen har vi då det andra. Laddningen av Barsebäck. Som bidrog till skapandet av MP. Men det är en annan sak...

söndag 24 juli 2016

Grön dödspatrull?

Kära miljöpartister... höll jag på att skriva i plötslig högtidlighet.

Hur som helt, jag undrar hur många gröna vänner som anser att det som sägs under det här seminariet om miljöpartiets framtida ekonomiskpolitiska program är nåt att vara stolt över... något man man känner igen sig i. Hur många som anser att det som sägs av arbetsgruppens företrädare skall vara Miljöpartiets politik inför nästa val... Om den här attityden är Miljöpartiets? Och om den är det - vad fyller då MP för funktion?

Eller är det detta som ät MP:s framtid? Modernitet?

Själv uppfattar jag det som en dödspatrull som föreläser, en dödspatrull som kommer att ta död på Miljöpartiet. Är det någon som tror att det som sägs på seminariet skall få tillräckligt många hjärtan att brinna för att partiet skall klara sig in i riksdagen i nästa val?

Det var ju ungefär så här det lät inom delar av socialdemokratin under 80-talet. Jag undrar, var är den gröna dimensionen, den gröna ideologin, den gröna utmaningen? HÄR således.

lördag 23 juli 2016

Aregawi illa behandlad

Det finns inget dopningsfall. Ändå utesluts Abeba Aregawi från OS. Förmodligen utan att Svenska Friidrottsförbundet vet hur fort hon springer. Jag trycker man bär sig illa åt. Enligt alla de reglers som finns var hon inte dopad. Wada anklagade henne för att vara dopad, men har fått ta tillbaka beslutet. Det är illa. Ett år kanske har gått till spillo för Aregawi, förutom all oro.

Jag delar Stefan Holms uppfattning: hon är ju frikänd och bör behandlas som en sådan. Jag ska inte skriva något på temat "hade en vit kvinna född i Sverige behandlats så?" Då blir bara en drös läsare förbannade på mig och än mer förbannade för att det inte finns något kommentarsfält att berätta hur förbannade de är...

Hur som helst: Wada och Friidrottsfrbundet har inte betett sig schysst. Aregawi har stoppat i sig tabletter utan att ha koll, litat för mycket på sina ledare, tränare och omgivning. Priset blev högt. Men hon har likt förbaskat följt reglerna, som det tycks.

För fjorton år sedan lämnade Abeba sin hemby Adigra i Etiopien - där det till var svårt att ens få mat på bordet. Hon hade vunnit en skoltävling, fått chans att spinga sig och sin familj bort från fattigdom, hon tränade hårt, tog chansen och litade förmodligen på sin omgivning och dömdes av oss - inklusive Kajsa Bergqvist - som sällan eller aldrig haft tomt i kylskåpet. Domen blev hård, dömd för ett brott som inte existerat.

Hon blev frikänd och bör behandlas som en sådan. Det tillhör rättssystemets principer. Eller är straffet utdömt för att hon, som följd av sin uppfostran och sitt liv, svarat fel på en fråga ställd på ett språk hon inte behärskade i en debatt som handlade om världspolitik....

fredag 22 juli 2016

De godas godhet göder de ondas agenda...

Inom vänstern och inom de gröna finns en svårighet att se vissa problem. Denna svårighet ger utrymme för högern att ta för sig. De godas skygglappar göder de ondas agenda - om jag får förenkla och vara gravt retorisk. 

När blåljuspersonal inte kommer fram brukar många av de "goda" hitta förklaringsmodeller, som givetvis finns, innan de försiktigt analytiskt tar avstånd. Men ibland finns inte tid för denna försiktiga retorik. När blåljuspersonal inte kommer fram, när stenar kastas, när bilar bränns, när liknande fanstyg sker borde det tvärtom vara den goda sidan som reagerar kraftigast.

Vi som gärna talar om solidaritet borde vara de första att stå upp för de som drabbas av fasonerna, av gängen, av föraktet för andra människor - även om vi mycket väl begriper att både strukturer och sociala problem kan fungera som gödning för den här typen av brott mot samhällskontraktet. Många av oss kan till och med begripa att man, med rätta, kan uppleva in på bara skinnet att den etablerade sidan  karvat bort delar av sitt ansvar i det där kontraktet. Kanske som en följd av ekonomismens järnlag och att eliterna fjärmar sig inte bara från  de mest utsatta utan också från medelklassen.

Risken att, av den goda sidan, bli betraktad som smyganhängare av allt det där vi avskyr gör många av oss fega. Tror jag. Feghet är alltid en vinst för motsidan. Det finns inga rimliga skäl till att vi som har en grön värdegrund att tassa fram försiktigt. Det är de som vi värnar som blir drabbade.

Själv fick jag på moppe av en del miljöpartister när jag som språkrör i slutet av 90-talet skrev en debattartikel om vikten av att ge polisen ökade resurser för mer utbildning, bättre arbetsvillkor och fler kollegor. Då pekade jag på hur "beskyddarverksamhet" drabbade just de småföretag som vi gröna värnades som mest, hur de mest utsatta alltid drabbas mest av krackelerande rättssystem, hur hela kedjan från polis till domare borde stärkas som ett värn för demokratin.

Riksdagsgruppens talesperson för rättsfrågor gav mig stöd, men partistyrelsens ansvariga ledamot var upprörd över min debattartikel, några veckor kallades jag Betong-Birger internt av kritiker... Ja jisses så det kan bli när man vill vara så god att man göder ondskan.

Jag vidhåller att försvaret av demokratin upprätthålls genom fungerande och rättfärdigt rättssystem, en fungerande skola med högre mål än att servera arbetskraft till näringslivet och en rättfärdig fördelning från rika till fattiga. Och att detta är betydligt viktigare än militära satsningar. Demokrati, och samhällskontrakt, som krackelerar i fredstid har föga nytta av JAS-plan. Och det är ju demokratins försvar som är syftet med försvaret... eller?

Ska vi kunna få människors intresse för de långsiktiga överlevnadsfrågorna måste samhället ha övervunnit de akuta problemen. Vi kommer aldrig att kunna bygga ett ekologiskt hållbart samhälle under demokratiska former om det inte är socialt hållbart.

torsdag 21 juli 2016

40 miljoner för att stimulera långväga flygresor något för visionära realister

Vad är det som gäller? Isabella Lövin skriver på DN-Debatt att Sverige rankas som nummer ett i världen när det gäller hållbar utveckling. Samtidigt rankas Sverige på tionde plats över länder som gör största ekologiska fotavtryck per capita.

Hur går det ihop? Tja, ett av alla skäl är att man i det första fallet inte beräknar vad vår svenska konsumtion och livsstil medför.

Blir vi bara tillräckligt rika och kan flyga utomlands på semester flera gånger per år och dessutom flyga till London för att shoppa tre gånger per år istället för att semestra hemma och handla på närmsta Coop ökar den ekologiska hållbarheten enligt den förra metoden, den som Lövin redovisar. Medan hållbarheten minskar enligt sättet att räkna ekologiska fotavtryck som Världsnaturfonden gör.

Hur som helst: att vara konsekvent är inte lätt.  

Ett exempel i raden: samtidigt som regeringen, åtminstone dess gröna ministrar, talar om klimatet som den viktigaste frågan så satsar man 40 miljoner för att stimulera turismen från främst Indien och Kina.

Långväga turister från "tillväxtregionerna Indien och Kina" väljer knappast cykel eller tåg. Utan flyg, vars påverkan på klimatet är avsevärt och växande.

- Vi har enormt fina miljöer i Sverige men alla är kanske inte riggade för att ta emot kineser, japaner eller indier... Och vi ser att det här är en växande näring som skapar väldigt mycket nya jobb runt om i hela Sverige, säger Mikael Damberg.

Regeringen vill öka ekoturism från Kina och Indien i svensk landsbygd. Begreppen snurrar ganska friskt. Miljöturism: flyg från Peking och handla ekologisk getost från Bjuröklubb.


Nu kan förstås den rödgröna regeringen trolla bort de utsläppen i den statistik man väljer att använda sig av. Utrikesflyg räknas ju inte inte in. Och man motsätter sig till och med detta när nu Miljömålsberedningen skall lägga fram sitt slutbetänkande.

Således: Med Miljöpartiets nya klimatpolicy, en eftergift för socialdemokraterna, kan man slippa statistiska utsläpp om man flyger via Oslo om man skall mellan Stockholm och Göteborg. Och blir vi alla så pass rika att vi som princip kan välja bort mopedresan till moster Greta i grannbyn mot en flygresa till Kuba eller Qatar så minskar de utsläpp som regeringen kan presentera.

Det är förstås hyckleri. Och dilemma: ökad turism skapar tillväxt och "skapar arbete" samtidigt som den driver på klimatförändringarna. I det nu aktuella fallet med hjälp av statliga subventioner. Som stolt presenterats av den rödgröna regeringen. Konsekvens är inte lätt.

Förresten skall reklamskatten också sänkas, reklam för ökande konsumtion skall bli billigare.Med de gröna statsrådens och majoriteten i den gröna riksdagsgruppens stöd. Ökande konsumtion drabbar inte heller den förstnämnda statistiken särskilt mycket trots att den drabbar planeten väldigt mycket

Jodå, regeringen  gör en del bra också - typ bidrag till Gröna fonden - men det man gör bra motverkas med råge av det man gör dåligt. Miljö- och klimat skall värnas så länge värnandet inte inkräktar på jobb och vinster...

Förstår man inte dilemmat så anser man förstås inte heller att systemförändringar är nödvändiga. Man kan plottra i rådande system, välja hur statistik skall räknas och låta ord och handling gå skilda vägar. De flesta medier är för övrigt beroende av reklamintäkter för en icke hållbar livsstil. Var aldrig nöjd, din jävel, är budskapet som förmedlas sida upp och sida ner - konsumera utan bara helvete så vi kan hålla igång systemet! Och blunda med ett öga och stäng helst båda öronen när det blir obekvämt att lyssna.

Jag vet att många av De grönas medlemmar begriper och jag är övertygad om att många av dem känner sorg. För det är inte bara Vattenfalls kolgruvor, även om det är på dem strålkastarna riktas. I mörkret bakom strålkastarna finns sådant som 40 miljoner för att göra flygresandet från Kina, Japan och Indien mer attraktivt och skattereformer som underlättar konsumtionspropaganda i form av reklam.

De icke hållbara normerna förstärks - medan man pratar om hållbar utveckling.

Tragiken är väldig. Visst vore det sympatiskt om det gröna partiets ledning vågade tala om det svåra, inte bara marknadsföra allt som går på tok som stora framgångar. Om man vågade säga sanningen om statistiken. Och formulera sig om de dilemman som faktiskt finns.

Det är liksom allvar nu. Inte tid för spel. Det är trist när partiledningen kallar allvar för populism och spel för visionär realism.

Själv betecknade jag mig som realistisk visionär när jag var språkrör. Nu har man vänt på det och kallar sig visionära realister. Skillnaden är ganska stor. Jag menar att det realistiska är att vara visionär när världen ser ut som den gör




onsdag 20 juli 2016

Sänkt arbetstid behöver inte "kosta"

Dagens Nyheter ägnade gårdagen åt att förtala idén om sänkt arbetstid. Förtala? frågar sig vän av ordning. Man redovisade ju bara hur mycket pengar netto man skulle förlora om normen för heltid blev 30 timmar istället för 40. 

Det är ett fiffigt sätt att döda mångas intresse. Men det är bedrägligt eftersom man utgår från att allt annat skall vara som om man inte sänkt arbetstiden. Vilket det rimligen inte kommer att bli.

Så här: en allt mindre del av den totala samhällsekonomin består av sådant som härrör direkt från arbetstid, medan en allt större del av ekonomin härrör från automatisering, robotisering och annan digital teknik.

Den produktion som härrör från annat än den direkt arbetstiden bör rimligen beskattas på ett mer likformigt sätt som arbetstid - det vill säga den totala produktionen bör beskattas mer likformigt än idag. Annars kommer en växande del av näringslivet hamna i utanförskap - i bemärkelsen inte betala skatt som kan finansiera skola, vård, omsorg och trygghetssystem. Vilket steg för steg för oss mot nattväktarstaten.

Var är det rimliga i att ett företag som tillverkar tiotusen pottor genom 100 anställda människor betalar arbetsgivaravgifter till trygghetssystemen och inkomstskatter till skola, vård och omsorg medan ett företag som automatiserat tillverkningen inte betalar något av detta?

Dessutom: när en allt större del av BNP är frikoppling från direkt arbetstid, som alltså är det som finansierar skola, vård, omsorg och trygghetssystem, kommer fördelningen i samhället att än mer förskjutas till kapitalägarnas fördel. De som äger får en allt större del av ekonomin, rika blir rikare, vi har sett det redan som följd av robotisering och annan digital teknik.


Vi måste bredda skattebasen - det vill säga införa t ex en allmän omsättningsskatt eller produktionsskatt oberoende av om det är en människa eller digital teknik som står för produktionen av varan eller tjänsten.

Kan vi dessutom sänka skatten på arbetstid i takt med att normalarbetstiden sänks från 40 timmar i veckan till 30 timmar behöver inte nettoförlusten bli den som DN tar för given. Inkomstskatten kan sänkas så att den första delen av inkomsten blir allt mindre beskattad. Därmed behöver inte inkomsten efter skatt bli lägre för stora delar av arbetskraften.


Själva tanken att vi skall behålla en heltidsnorm som infördes för snart ett halvt sekel sedan är totalt befängd. Det är som om staten ser 40 timmar som någon sorts naturlag - riktigt korkat blir det när man hävdar att 30 timmars arbetsvecka som ny lagstadgad norm skulle vara planekonomi, medan 40 timmars lagstadgad heltidsnorm skulle vara marknadsekonomi. Är i så fall 35 timmar i veckan blandekonomi?

Sänkt arbetstid är inget hot, det är en nödvändighet eftersom allt mer av produktionen rationaliseras. Den pågående robotiseringen ger oss möjligheter att få bättre liv. Att sänka arbetstiden är också en fråga om solidaritet - vi bör helt enkelt dela bättre på de jobb som kommer att finnas.

2,5 miljoner av dagens jobb kan försvinna inom 20 år. Nya jobb - en del som vi inte har en susning om idag - kommer att tillkomma. Men inte alls lika många som försvinner. Partiet som inte tar sig an detta, som inte försöker formulera ett brett reformpaket med sänkt arbetstid och breddad beskattning tar inte sitt ansvar.

De gröna bärs av en ideologi som har svar på detta. Så plocka fram den istället för att begrava den. Det enda ni, kära språkrör och partistyrelse, vinner på att begrava den är att ni får motta begravningsblommor från sossarna som anser att ni varit lojala in i döden.



tisdag 19 juli 2016

Nya gasledningar utanför Gotland - är det bra det?

En ny gasledning från Ryssland till Västeuropa är aktuell. Gotland kan bli upplagsplats för gasrör under bygget, vilket gett upphov till en, för krigsretoriken lämplig, debatt på temat "ryssar kan komma att inte bara landsätta rör utan även stridsvagnar...".

Jisses, vad krigsretoriken varvas upp.

Förra gången man började lägga gasrör på Östersjöns botten meddelade Peter Eriksson - numera statsråd i den rödgröna regeringen - att den borgerliga regeringen inte tog hänsyn till Östersjöns miljö genom att ge tillstånd för gasledningen. Till TT meddelade Peter:

- Regeringen har fegat ur och inte vågat ställa tuffa krav på företaget att ta fram ett landbaserat alternativ - det här innebär stora skador på Östersjön. Som EU:s ordförande har regeringen talat om vikten att värna Östersjön, men detta visar att man inte menat allvar.

Frågan blir då om den nu sittande regeringen också "fegar ur" och inte tar hänsyn till Östersjön.

Som lustifikation kan noteras att Ulrica Schenström - statssekreteraren (M) som fick sparken för att hon drack vin tillsammans med en tevejournalist istället för att sköta sitt jobb - jobbade som välbetald PR-konsult för Nord Stream och den gasledning som Fredrik Reinfeldts regering så småningom godkände.

Som ytterligare lustifikation kan nämnas att regeringspartiet Folkpartiet och oppositionspartiet Vänsterpartiet då var överens om att gasledningen borde stoppas - bland annat med skälet att beroendet av Ryssland skulle öka. Detta oroade dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.


Ni som följt min blogg under många år kanske minns att jag tillhörde de som inte motsatte mig att en ledning las ut. Jag tyckte att debatten kring detta ämne var ganska torftig.

Mina egna argument i frågan om gasledningar var att kolet i länder som t ex Polen och Tyskland snabbast möjligt måste avvecklas med hjälp av förnybar energi - men akut också med hjälp av naturgas (fossilgas) som avger 40% mindre koldioxid än det kol som nu används. Ett antal alternativa ledningar vore därför en acceptabel del i en snabb avveckling av kolet. Trist, men enligt min uppfattning det minst dåliga man kan göra.

Att göra sig beroende av rysk gas ansåg jag inte vara lämpligt, men att se gasen som en av flera snabbt inkopplade akutalternativ kunde vara fullt rimligt - att dessutom handla med Ryssland uppfattade jag som en viktig åtgärd för att landet skulle bli ekonomiskt beroende av länder i gamla Västeuropa som ett steg i byggande av nödvändig gemensam säkerhet.

Nu har vi snarare hamnat i motsatt situation: Ryssland putinfieras, ekonomiska sanktioner byggs upp från båda sidor, tonläget har skruvats upp, begreppet "gemensam säkerhet" har plötsligt getts den nyuppfunna innebörden att säkerhet skall skapas med allierade, inte med potentiella fiender som varit den ursprungliga innebörden.

Den här nya ledningen då? 

Ur klimatskäl  borde det räcka med de två rör som redan finns - de nyttjas, så vitt jag förstår, bara till cirka 70 procent - och länder som Tyskland satsar stenhårt på vind och sol. 

Länder som Polen borde ta problemet med kol på allvar - främst rejäla satsningar på förnybar energi, men naturgas (fossilgas) kan rimligen också öka som tillfällig nödlösning. Polen planerar tyvärr större projekt med skiffergas, vilket är värre än den naturgas som kommer från Ryssland.

Vad gäller den svenska regeringens ställningstagande till planerna på nya ledningar lär de landa på samma sätt som den borgerliga regeringen beslöt. Godkänna. FN:s havsrättskonvention ger stater rätt att lägga ut såväl el- och telekablar som olje- och gasledningar på andra staters kontinentalsockel.
 

måndag 18 juli 2016

Jill Stein kampanjar vidare: 48% av Sanders sympatisörer överväger att rösta på en tredje kandidat

48 % av de som uppger sig vara sympatisörer till Bernie Sanders säger sig inte rösta på Hllary Clinton utan på en tredje kandidat. Eftersom det främst finns två kandidater som är fria från republikanerna och demokraterna (Jill Stein, Green Party och libertarianen Gary Johnson) så lär de flesta kunna tänka sig att rösta grönt.

Just nu arbetar det gröna partiet i USA hårt för att Jill Stein, som ännu inte är formellt vald till deras presidentkandidat, skall få finnas med på röstsedlarna på likvärdigt sätt som Clinton och Trump. Senaste delstat där det blev klart var Arizona.

Senaste kändis från den akademiska världen som gått ut och stött Jill Stein är Cornel West. Och senaste kända skådis Viggo Mortensen. Igår besökte hon Vermont.

Kampen för rättvisa när det gäller debatter går vidare - de stora debatterna sköts gemensamt av republikaner och demokrater som satt upp hårda krav för att någon annan skall få delta (krävs minst 15 procent i de större opinionsmätningarna). Kina har i princip bara godkänt ett parti, i USA gör man livet svårt för alla utom två...

Här en intervju där Jill Stein kritiserar systemet.


söndag 17 juli 2016

Varför är Erdogan och Putin populära när dom är så dumma...?

Erdogan är populär i stora kretsar i Turkiet. Vilket jag och många med mig har svårt att begripa. Varför?

Erdogan. Putin. Blatter. Populära i stora kretsar. Överlevare. Svårt att förstå för den som lever i den norm som behärskar Sverige. För att förstå kanske man kan närma sig genom, det minst direkta politiska  exemplet, Blatter...

Den som genom mediernas försorg följt årens granskning av denne man och hans ledarskap i Fifa måste rimligen undra hur det kan komma sig att han varit så populär i stora delar av världen. Inte bara hos de som under Blatters paraply skott sig genom att ta emot mutor, utan hos många i många länder utanför Europa. Svaret är enkelt: Blatter var synonymt med ett land, en röst. Fattigt land såväl som rikt, litet land såväl som stort, land med svagt landslag såväl som land med starkt landslag, europeisk land såväl som afrikanskt eller asiatiskt.

I Europa grinades det illa inte bara pga korruptionen utan också därför att Europa inte tilläts dominera utifrån vår historia, våra klubblags storhet, våra pengar. Europa kände sig fråntaget något av sin självpåtagna särställning. Fotbollen hade globaliserats, stöd till fattigare länders fotboll har ökat.

Lägg till det att vi också i denna debatt likställer Europa som renare än de andra - precis som vi i Sverige så ofta utgår från att svenskar är oskyldiga eller utsätts för rättsskandaler om de döms i länder som Grekland... Minns hur deras rättssystem hånades i svensk media när en ung svensk man anklagades för att knivskurit en grek 2003.

Putin. Hur kan någon känna förtroende och uppskattning för en sådan ledare? Är det inte konstigt att så många ryssar faktiskt gör det? Återigen bedömer vi utifrån måttstock som är svensk, men inte global eftersom någon sådan inte finns annat än i vår inskränkta världsbild.

Samma sak med Erdogan. Förståelsen hos oss som är vana med våra förhållanden och vårt sekulariserade sätt att tänka är minimal.

Samma sak präglade, som jag skrivit om förr, de flesta svenska journalisters bevakning av den arabiska våren, man ville så gärna tro att de flesta tyckte och tänkte svenskt... som vore det någon sorts global normalitet eller rättesnöre för vad som är ett allmängiltigt normalt sätt att se på världen och livet. Man pratade mest med den del av befolkningen som man delade åsikter med. De som var bekväma att intervjua, och de som kände sig bekväma i att bli intervjuade.

Jag tror att mycket av vår oförståelse av världen - som för övrigt skapat så mycket elände - beror på hur vi i europeisk anda satt oss själva över andra i vårt hierarkiska sätt att se på världen. Den vite mannen näst efter Gud på en hierarkisk stege, med den svarta kvinnan längst ner närmast det djävulska mörkret.

Om detta samtalade jag förresten med Thomas Malm i min första intervju i serien En bok, en författare från 2010. Det blev 96 stycken till slut, flera om just detta ämne, vår vurm att klassificera och rangordna inte bara växter och djur, utan även varandra. Och utifrån denna, ofta omedvetna klassificering, förstå världen.


lördag 16 juli 2016

Jill Stein Pledges to Grant Edward Snowden a Full Pardon and Appoint Him to Her Cabinet

Mitt i allt elände med terrordåd i Nice, försök till statskupp i Turkiet, fortsatta flyktingströmmar, uppblossat våld i Sydsudan och en växande jakt på pokémons har Jill Stein krävt full upprättelse för Edward Snowden. Så här sa hon igår:


- Snowden has done an incredible service to our country at great cost to himself for having to live away from his family, his friends, his job, his network, to basically live as an expatriate.

- I would say not only bring Snowden back, but bring him into my administration as a member of the Cabinet, because we need people who are part of our national security administration who are really, very patriotic. If we’re really going to protect American security, we also have to protect our Constitutional rights, and that includes our right to privacy.

I Sverige har några miljöpartister - bland annat partiets tidigare utrikespolitiska talesperson Valter Mutt - tidigare föreslagit att Snowden skall erbjudas asyl i Sverige, medan Gustav Fridolin har tagit avstånd från förslaget. Mutt har fråntagits rollen som utrikespolitisk talesperson i samma veva som  Carl Schlyter fråntogs rollen som ordförande i EU-nämnden.

Statskuppen verkar vara tillbakaslagen, men jakten på pokémons fortsätter.