lördag 3 december 2016

Moderaten som ber om ursäkt

"Som politiker ska man aldrig vara trogen en organisation utan sina värderingar - den dag de traditionella partierna började befolkas av organisationsgängare och partigängare utan personligt ansvar för sina egna värderingar tog den demokratiska parlamentarismens det första steget mot partidiktatur."

Det ovanstående skrev jag 1990. Det var inte något konstigt att skriva så för en som redan då gjort sin första vända som språkrör för partiet. Tvärtom.

Mikael Sandström. Känns han igen? Han var moderat statssekreterare under den tid då partiet talade om öppna hjärtan. Han ångar sig nu. Ber om ursäkt.

Frågan är om Sandström någonsin trott på det han hade i uppdrag att säga, skriva och tycka under sin tid som statssekreterare. Eller om han som andra bara följde med.

Av detta kan vi lära mycket.

För det första att moderater nog inte var så mycket för att öppna sina hjärtan, de var mer beordrade att hålla med sin partiledare.

För det andra att politiker bör stå för det man anser.  Man är inte i första hand riksdagsledamot eller statsråd eller statssekreterare. Man är människa. Och man har ansvar som sådan. Säger man något emot sin övertygelse är man inte bara falsk, man är köpt.

Det har inte varit ovanligt att generaldirektörer låtit meddela en sak som generaldirektör, en motsatt uppfattning när man gått i pension.

Jag tycker mycket illa om köpta politiker. Som passionerat tycker en sak före ett val, och lika passionerat en helt annan sak efter valet.

Före ett val kan man argumentera mot t ex ett värdlandavtal med Nato, efter ett val pläderar man istället för ett värdlandavtal med Nato. För att ta ett exempel. Man kan vara beordrad att göra det, beordrad att trycka på "rätt" knapp. Man belönas med social välvillighet.

"Att ikläda sig rollen som parlamentariker är inte riskfritt för individer ur en rörelse som försvarar civil olydnad. Gröna parlamentariker måste vara beredda att offra sin formella parlamentariska roll om den hotar möjligheterna att ta personligt, individuellt ansvar som människor och individer. 'Rollen' som människa måste alltid väga tyngre än alla andra roller."

Skrev jag 1990. En essä i Anarkistisk Tidskrift. Man fick skriva i den som språkrör.

Svårare än så borde det inte vara. Även om det blir obekvämt. Som politiker ska man vara trogen sina idéer. Inte sin organisation, inte sina ledare. Börjar man agera mot sin övertygelser så börjar det ena ge det andra. Och snart är man bara ett köpt mähä. Som bedrar både sig själv och andra.

fredag 2 december 2016

Idag ska det ske: USA:s patriotförband bjuds in

Det ryktas om att det skall ske idag. Ett regeringsbeslut. Om att formellt bjuda in USA:s armé till Sverige för att öva med sitt Patriotförband - "patriot" är de luftvärnsrobotar som användes första gången i Gulfkriget på 1990-talet.

Det behövs ingen moderatledd regering för inbjudan. Det går så bra med en rödgrön också. Det är liksom bara en efterdyning av världlandavtalet med Nato. Man ska helt enkelt öva för "värdlandstöd".

Värdlandsavtalet innebär att regeringen - även en minoritetsregering - snabbt skall kunna ge Nato tillgång till svenska hamnar, flygfält och vägar samt lokaliteter med möjlighet att anfalla "tredje part" (läs: Ryssland).

Det hela skall gå av stapeln i september nästa år då 40 svenska myndigheter och 19000 soldater skall öva tillsammans med bland annat USA.

Det är en del av upptrappning i Östersjöområdet. Eller som svenska politiker väljer att säga: "ett svar på upptrappningen i Östersjöområdet". Att se bjälken i sitt eget öga är ju inte svenska politikers främsta gren. För övrigt brukar Putin också hävda att den ryska upprustningen är ett svar på Natos upptrappning.

Vilket kom först: hönan eller ägget? Medan man bråkar om det så är Sverige gladeligen med i den upprustning och krigsretorik som fungerar som en spiral som kan sluta i förskräckelse.

Begreppet "gemensam säkerhet" myntades för att beskriva hur potentiella fiender skapade gemensam säkerhet genom att bland annat försöka se på sin egen verksamhet med den andres ögon. Begreppet har, inte minst under nuvarande försvarsminister, kommit att betyda dess motsats: gemensam säkerhet med de som redan är ens vänner.

Sverige gör sig självt till plats för kraftiga anfallsvapen som en annan part känner sig hotade av och kan få för sig att slå ut.Intressant.Det som kallas försvar i ett land, uppfattas som anfallsvapen i ett annat. Och vice versa.

Nog är det ironiskt att en rödgrön regering - med Miljöpartiet som har rötter i fredsrörelsen - är den regeringen som bjuder in USA:s Patriotförband att öva på svensk mark.

Jag undrar hur det hade låtit från MP om man suttit i opposition - ja, det vet vi förresten: den förre försvarspolitiske talespersonen Peter Rådberg gick till hårt angrepp på värdlandavtalet innan MP ingick i regeringen.

Den nuvarande försvarspolitiska talespersonen Anders Schröder röstade  för avtalet. Och språkrör hävdar plötsligt (10 juni 2015) från riksdagens talarstol att hen är stolt över värdlandavtalet... Politik när den är som sämst.

I en regering ges numera, efter ändring i grundlagen, rätt för ministrar att motsätta sig beslut. Vore inte det på sin plats att miljöpartisterna gör det? Eller blir det dålig stämning då?


torsdag 1 december 2016

BirdLife problematiserar biobränslen - vilket de gör rätt i...

Den europeiska fågelorganisationen BirdLife har presenterat en ny rapport om biobränslen. Den innehåller sådant som är obekvämt. Det handlar inte bara om hur palmolja - som vi formligen vräker i oss vare sig vi vill eller inte eftersom den finns överallt - utan om hur vi här i Europa beter oss.

BirdLife tar upp exempel från bland annat Tyskland och Finland som alla påverkar den biologiska mångfalden och dessutom skapar klimatpåverkande utsläpp när jordbruks- och skogsmark omvandlas till intensivodling av biobränsle.

I t ex Finland använder skogsbolagen extremt mycket död ved och stubbar. På tio år har antalet stubbar som tas ut ur skogsbruket gått från 0 till 1 miljon kubikmeter och nu är bristen på död ved det största hotet mot skogslevande djur i Finland.

Men vem i urbana samhällen har en aning om vad stubbar betyder i skogen? Skog, är ju enligt dem som aldrig gått i en riktig skog, allt där det växer träd.


- Vi måste också försöka se energiförsörjningen i ett helhetsperspektiv, säger Anders Wirdheim från svenska delen av BirdLife till Natursidan.se.

Jo, just det. Och det är ju det som är dilemmat. Som vi inte riktigt vill kännas vid. Därför att det ställer till det för politiker och ekonomer och oss alla. Jag är övertygad om att många skulle känna det befriande om någon ledande politiker vågade tala klartext, vågade ta väljare på allvar, vågade känna tillit till att också väljare kan begripa.

Att upprätthålla (den ekomodernistiska) modellen har sitt pris. Tanken att vi med ny teknik och t ex biobränslen skall kunna bevara vårt sätt att leva och verka är förstås förförande. Men bedräglig.

Häromdagen träffade jag en av alla dessa som ständigt talar om ny teknik och miljövänliga bränslen som lösning på klimatproblemen och fick så småningom veta att hen är väl medveten om att det inte stämmer men att "allt annat är att skrämma människor så att de inte gör någonting...".

Jag svarade lakoniskt att det i så fall är tur att svenskar är så dåliga på matte. Det är nämligen bara att sätta sig och räkna på vad som krävs av rovdrift på skogar och natur och/eller tekniska genombrott om vi skall ersätta fossila bränslen. Och dessutom fortsätta med nuvarande system, strukturer och normer.

Det är ju inte bara innehållet i dagens BNP som skall befrias från fossila bränslen -  också den fortsatta tillväxten, som man strävar efter, skall vara fri från fossila bränslen.

Debatten är, som jag ser det, nästan värre än miljösituationen i sig. Den är så ohyggligt bedräglig. Oavsett om den drivs av debattörer i röda, blåa eller gröna kläder.

"Jo, men har vi väl fått människors medvetande om att det är kris så växer ett krismedvetande fram och vi kan flytta fram debattpositionen", funderar min vän klimatdebattören.

Tja, det kanske är så många i den gröna politiska rörelsen - och i den mer allmänna miljörörelsen, inklusive forskare -  resonerar. Jag tror inte på den strategin. Jag tror att ärlighet varar längst och biter bäst.


Nu senast har vi hört politiker som hoppas att en flygskatt skall driva fram tekniska utveckling som gör att man kan använda mer biobränslen.

Att varsamt få fram den mängd biobränslen som det talas om -  för flyg, bilar, fartyg, husbyggen etc -  kommer inte att fungera. Biobränslen som drivs fram genom mer eller mindre ensidigt intensivodling får till följd att biologisk mångfald minskar.Det vi vinner med att ersätta stora mängder fossila bränslen med biobränslen förlorar vi på andra sätt.

Vi måste också ha klart för oss att solceller och vindkraft visserligen växer snabbt - och det är bra och önskvärt - men om man inbillar sig att vi, på den tid vi har på oss, skall kunna ta oss ur klimatkrisen med hjälp av sådana lösningar så beror det på att man inte kan räkna. Det som skall ersättas är av sådana enorma mängder att var och en som sätter sig ner och räknar inser hur läget är. Därför vill väldigt få sätta sig ner och räkna. Det blir så jobbigt...


Samtidigt som sagan om att ersätta fossila bränslen så snabbt att vi klarar 2-gradersmålet  strävar man efter mer frihandel, fler transporter och ökande antal resor till och från världens alla hörn. Bläddra i t ex Dagens Nyheter - det är en enda stor propagandabroschyr för ökande utsläpp av koldioxid. Res längre, köp mer - du är värd det. Det går inte ihop. Sorry!

Hur skulle de vara om vi vågade titta på oss själva i den skrattspegel som blivit vår vardag.

onsdag 30 november 2016

Pris från Svenska Freds till Valter Mutt


Ibland blir man riktigt glad. Som t ex när Valter Mutt nu tilldelats Fredspriset för 2016 av Svenska Freds i Göteborg. Motiveringen är dessutom på pricken rätt. Visat civilkurage. Hade jag själv delat ut ett pris i Elin Wägners anda så hade det också gått till Valter. Mer här.


tisdag 29 november 2016

Så nära omställning har vi aldrig varit

Sverige har aldrig varit så nära en omställning bort från uran och fossila bränslen som vi var 1987-88. Den som idag bläddrar i tidningar från denna tid lär bli förvånad. Även jag som var med (jag var språkrör för MP) blir faktiskt förvånad när jag nu förstår hur nära vi var ett genombrott för en total omställning. Jämfört med idag var debatten oerhört långt kommen.

En som dokumenterat det hela i bokform är Martin Hultman - hans bok Den inställda omställningen borde vara obligatorisk läsning för den som vill förstå hur politik fungerar. Hultman är bland annat forskare på Linköpings universitet.

När Miljöpartiets opinionssiffror rasslade i höjden 1987 - och partiet som första nya parti på 70 år tycktes vara på väg in i riksdagen - reagerade den socialdemokratiska statsministern Ingvar Carlsson snabbt. Han flyttade plötsligt energifrågorna från näringsdepartementet till miljödepartement. Och han lät Birgitta Dahl bli statsråd för både miljö och energi.

Den 4 mars 1988 - Miljöpartiet hade krossat tioprocentsvallen i opinionsmätningarna - presenterade Birgitta Dahl en samlad miljö- och energiproposition. Ordet omställning nämndes 64 gånger! Sverige skulle bort från såväl kärnkraft som fossila bränslen. Sverige skulle ställas om!

Efter valet i september fanns i riksdagen faktiskt en rejäl majoritet för omställning. Miljöpartiet hade kommit in, Centern med Olof Johansson hade blivit alltmer miljöradikalt, Vänstern hade hakat på och¨tillsamman med Socialdemokraterna, med sin nya politik i Birgitta Dahls miljö- och energiproposition, utgjorde man en stor majoritet i riksdagen.

Men alltihopa föll ihop.

18 månader efter valet valde nämligen statsminister Ingvar Carlsson att avsätta Birgitta Dahl som energiminister. Och ersätta henne med LO:s vice ordförande Rune Molin, som stod för något helt annat än det som Socialdemokraterna lanserat före valet. Energifrågorna flyttades åter över till näringsdepartement. Såväl en ny energiproposition som miljöproposition utarbetades och den gröna retoriken var som bortblåst. Den ekologiska dimensionen hade åter ersatts av traditionell politik

Efter det att Dahl fått avgå tog LO åter ett starkt grepp om Socialdemokraternas miljöpolitik. Dessutom fick man med sig Centern - och Folkpartiet - i en överenskommelse som innebar att omställningen sköts på framtiden. Martin Hultman skriver: "Från och med denna  uppgörelse i början av 1990-talet fanns inte längre en vision tydligt närvarande inom de styrande partiernas energi- och miljöpolitik...".

Hade Socialdemokraternas ledning menat allvar med det man sa före valet 1988 så hade vi idag genomgått en omställning och varit befriade från såväl kärnkraft som stora delar av fossila bränslen. Men den miljö- och energiproposition man lät Birgitta Dahl lägga var bara ett maktpolitiskt spel inför väljarna.

Nu står vi där vi står. Långt ifrån såväl omställning som från den radikala omställningsdebatt som dominerade för snart 30 år sedan. Läs Hultmans bok! Av den finns mycket att lära om politiskt maktspel och hur kampen för att bevara gamla strukturer kan gå till.

måndag 28 november 2016

Vi är gröna

Lördagsintervju i Ekot med klimatminister och språkröret Isabella Lövin. Hon svarar rappt, inte alltid på frågorna, men rappt och med glöd. Imponerade av en hårt ansatt politiker. Som är statsråd mer än språkrör, får man nog säga, vilket väl också Isabella själv antydde.

Ett budskap från klimatministern var att näringslivet är på väg att göra sin del för att  fixa miljö och klimat. Näringslivet går före. Och med Parisavtalet på plats så är vi på väg att förverkliga de visioner som de gröna veteranerna, som bildade MP, arbetat för. Berättade Isabella.

Parisavtalet är ett skal, vi vet inte med vad det kommer att fyllas. Och näringslivets agerande i framkant? Det är en högst märklig bild av verkligheten.
  • Vi har just upplevt hur bilindustrin fifflat och manipulerat för att ge sken av att bilarna släpper ut mindre än vad de gör, vi har just upplevt hur våra ekologiska avtryck ökat, 
  • vi har just upplevt hur näringslivet strider för ett avtal som innebär att varukonsumtionen skall öka, 
  • vi har just upplevt hur näringslivet satsat hårt på Black Friday för att vi skall konsumera mer, 
  • vi har just upplevt hur läkemedelsindustrin förlägger sin produktion till länder med svaga miljölagar, 
  • vi har just fått veta att livsmedelsindustrin tillsätter alltmer fosfor i maten trots att man rimligen vet att fosfor i tvättmedel tvingats ner av miljöskäl, 
  • vi har just upplevt hur företrädare för näringslivet rutinmässigt ber om ursäkt när företagen blir påkomna för att lägga ut sin produktion i länder med minsta möjliga miljökrav. 
  • Vi ser hur kemikalieindustrin lobbar intensivt för att begränsa lagstiftning, 
  • Vi ser hur företagsledare inte bara drar en suck av sorg över Trumps seger, utan ser vinstmöjligheter för nästa kvartalsrapport i hans löften om att avveckla miljöregleringar.

Ända hänvisar klimatministern gång till gång till hur näringslivet tar klimatfrågan på allvar. Att delar av näringslivet ser att klimatallvar och vinst går ihop är en sak - men det är olyckligt om man skapar sig en bild av näringslivet efter att besökt företag som tillverkar solpaneler eller vindkraftverk eller något annat bra.

Jag säger inte att företrädare för näringslivet är onda personer, men de lever under ekonomismens järnlag och kortsiktighetens förbannelse. Aktiebolagslagen kräver det. Börsen kräver det. Förstår man inte det, utan idealiserar, är man naiv. Alltför många är naiva.
 
Som om de på allvar trodde att laddstolpar löser de stora problemen, som om de på allvar inte förstod att det ohämmade ekonomiska system vi lever med driver en utveckling där varugenomströmningen genom samhället ökar, som om de inte förstod att samma stund som vi tjänar pengar på att sätta upp solceller så gör vi något annat med de sparade pengarna... t ex byter ut fullt fungerande kök eller tar en extra semesterresa med flyg.

Som om de inte förstår dilemmat. Förstår inte en klimatminister dilemmat så har hen förstås inte heller avsikt att vare sig adressera problemet eller ens försöka göra något åt det.

Det är som om Isabella Lövin inte vill ta till sig att vi i Sverige inte alls ligger i fronten när det gäller klimatpolitik. Vi ligger på tionde plats på listan över länder vars befolkning gör störst ekologiska fotavtryck i världen. En grön klimatminister måste rimligen problematisera detta faktum istället för att negligera det i den retorik som förs. Sådan retorik må nyttjas av socialdemokrater, men av miljöpartister?

Sverige skall få en klimatlag som reglerar hur stora klimatrelaterade utsläpp vi får göra. Jag utgår från att den lagen kommer till tack vara Miljöpartiet - vars kongress satte upp den som första punkt på valmanifestet. Det är bra att också Sverige får en sådan.

Men vi måste ju också förstå att den här sortens ramverk samtidigt rundas. Det tragikomiska är att vi kan nå närmare våra klimatmål genom att vi blir rikare så vi kan byta semesterresan till moster Agda i grannbyn mot en extra flygresa till Maldiverna för att titta på ön som snart läggas under vatten... Flygresor över nationsgränser räknas inte in statistiken.

Vi kan närma oss våra klimatmål genom att fortsätta att lägga ner det svenska jordbruket och importera allt mer kött från andra länder. Ju mer vi hymlar, ju mer vi väljer fiffig modell för hur våra utsläpp skall räknas, ju mer lurar vi oss själva. Det är ju det som är ett av problemen. Och dessa löser vi inte om vi inta ens förmår vara ärliga.

I varje krona, euro och dollar finns - oavsett om det handlar om varor eller tjänster - inbakad miljöpåverkan i någon led. Det är ju därför tillväxten - även när vi lånar till den - leder till att våra ekologiska fotavtryck ökar år från år.

Det är som om man inte förstår att i takt med att vi blir fler människor på planeten så minskar var och ens ekologiska utrymme - när jag föddes var vi 2,5 miljarder, nu är vi 7 miljarder, om jag får leva genomsnittligt länge så är vi 9 miljarder när jag dör. För att balansera det räcker det inte med teknisk utveckling. Vilket är det som så kallade ekomodernister hävdar.

Svårigheten att vara grön klimatminister i en socialdemokratiskt ledd regering skall inte underskattas. Isabella kanske inte får säga mer än hon gör. Därmed bidrar hon tyvärr till att även miljöpartistiska medlemmar börjar tro att vi är på väg att lösa klimatfrågan, på väg att ta vårt ansvar, på väg att klara allt med hjälp av ekomodernistiska tankefigurer.

Men kluvet blir det: i lördagsintervjun så gläds klimatminister Isabella Lövin åt att bensinskatten ökat, men samtidigt gläds vice statsminister Isabella Lövin åt att bensinpriset ändå inte är högre idag än för några år sedan.

Än mer kluvet blir det när klimatministern hävdar att vår gröna vision - som hon vänligt påtalar att "veteranerna" som skrivit debattartikeln i DN arbetat så hårt för - nu blir verklighet genom Parisavtal och näringslivets nya insikter. Men, kära hjärtanes, då har ju Isabella inte förstått vad som var vår gröna vision.

Ska vi krångla till det med begrepp kan man säga att Isabella ansluter sig till den ekomodernistiska världsbilden - med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt kan vi lösa de miljö- och klimatproblem vi globalt står inför, genom att varva upp, växla upp och köra fortare skall vi liksom hinna ifatt och ta död på miljöhoten.

Det är samma tankefigur som såväl borgerliga som de flesta socialister burit på i årtionden. Den gröna tankefiguren var något helt annat, man kan hitta den i trakterna av det som kallas ekologisk postmodernism. Där är själva idén om evig ekonomisk tillväxt ett av problemen, där handlar det om systemförändringar snarare än att hålla grönmelerat innehåll i de strukturer som, enligt den ekologiska postmodernismen, utgör själva problemet.

Idén om grön tillväxt låter ju smeksamt fin. Men den är bedräglig. Ekonomisk tillväxt innebär att BNP är större i år än förra året. Ser vi BNP som en hink så skall hinken bli större varje år. Grön tillväxt innebär att det som redan finns i hinken skall bli grönare, inte att hinken blir större. För vi skall ju inte både tillverka elbilar och fossilbilar, inte  nyttja både solkraft och olja. Vi ska byta ut innehållet i hinken.

Att hävda att grön tillväxt leder till ökad ekonomisk tillväxt är lika dumt som att hävda att BNP ökar om vi köper blåfärgade kylskåp istället för vitfärgade.

Per Gahrton har hävdat - i antologin Behövs det en grön ideologi? -  att gröna partier i maktställning är ointresserade av ideologisk utveckling. Det verkar vara en helt riktig bedömning - intresset tycks försvinna likt en droppe vatten i öknen en dag när samumen blåser.

Finns då en grön ideologi?

Naturligtvis beror svaret på frågan på hur man definierar begreppet ideologi. Jag tillhör dem som anser att det finns en grön ideologi, upparbetad av bland annat europeiska gröna partier. Men än mer av tänkare utanför partipolitiken. 

Men i maktställning händer inte bara det som Per Gahrton konstaterat - gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling - utan någon än värre: försvar av tänkta ideologiska grundbultar blir hinder för maktpolitiska strävanden.

De landvinningar som gjorts i försöken att bygga ideologi lämnas åt sitt öde, glöms bort eller till och med förnekas. Grön ideologi har försvunnit från den partipolitiska agendan. Partiets företrädare har istället reducerat begreppet grönt till det som liberaler och socialister alltid försökt göra: till en fråga som närmast kan kokas ner till naturvård. Punkt. Men det är så mycket mer. Det är ett systemtänkande, en väv av tankefigurer som berör hela samhället, dess strukturer och system och därmed också normer.

Gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling. På så sätt kan man helt rått hävda att den makt som t ex MP vunnit i samband med budgetsamarbete - jag var språkrör då och kände av det - med tidigare socialdemokratiska regeringar försvagat partiets ideologiska utveckling.

Det fortsatte med blockpolitikens krav på strömlinjeformad politik som inte skulle skrämma väljare från blocket. Och förstärktes när formella maktsträvanden plötsligt omvandlade Miljöpartiet till ekomodernismens främsta företrädare. Vilket man faktiskt är idag om man utgår från vad partiledande företrädare säger och skriver. Man är det - om man utgår från vad partiföreträdare (inte partiprogram) - som Miljöpartiet bildades för att bekämpa.

Det är ju detta som är problemet, det är ju detta som ligger till grund för att de åtta "veteranerna" - eller åtta fossilerna som det sägs i Rosenbad - skrev debattartikeln i DN. 

Själv har jag mage att hålla föredrag om grön ideologi. Kanske gör jag en större sak av maktanalys än vad en del gröna anser trevligt. Jag anser således att det, trots allt, finns tillräcklig grund för att tala om en existerande grön ideologi.

Jag anser dessutom att det är nödvändigt att tala om en sådan. Dels därför att jag anser att den faktiskt finns, dels därför att det är viktigt att gröna politiker känner tilltro till de värderingar som hämtas ur det värdepaket som förvisso har en del skavanker men som ändå är fyllt med grönsaker i dess bästa betydelse såväl vad gäller maktfrågor som frihetsfrågor och synen på livet självt.

Vi är inte röda, vi är inte blå, vi är inte liberaler, vi är inte socialister, vi är gröna. Jag avslutade några av mina kongresstal som språkrör på det sättet. Idag skulle jag kunna tillägga: Vi är inte liberala eller socialistiska ekomodernister. Vi är så mycket mer: vi är gröna.

PS!
Hur gick det med Volkswagen som fifflat med mätvärden? De berättades att företag som inte tar miljöansvar, som fifflar, straffas av, inte minst svenska miljömedvetna, konsumenter. Så var givetvis inte fallet. Företagets bilar ligger etta och trea på den svenska försäljningslistan.

söndag 27 november 2016

Ny seger för Jill Stein och Green party

My campaign's goal: Transparent election processes to ensure election results can be verified—that every vote counts.


Jill Stein - de grönas kandidat inför presidentvalet - fortsätter kampen för ett rättvisare valsystem i USA. Rösterna i Wisconsin skall räknas om. Efter det att Stein och Green party samlat såväl tillräckligt med namnunderskrifter som pengar för att genomföra omräkningen. Jill går vidare för att uppnå samma sak i flera delstater. Orsak: hon vill visa hur osäkert det amerikanska valsystemet är, hur stora fel det kan bli.

En seger kom redan i folkomröstningen som hölls i Maine i samband med presidentvalet: nästa gång man väljer president sker det med rangordning, det vill säga man kan rösta på Green partys kandidat i första hand, når inte hen majoritet så går rösten till den man röstar i andra hand.

Det är onekligen märkligt att det är det fattiga, hårt ideellt arbetande gröna partiet som nu försöker driva fram ett rimligare valsystem i USA, medan Demokrater och Republikaner i gemensamt intresse försöker bevara tvåpartisystemet.

Alla dagliga inlägg inför USA-valet finns här.

lördag 26 november 2016

Är du inte med oss är du mot oss...

Peter Eriksson har meddelat att Annika Lillemets, Carl Schlyter, Jabar Amin och Valter Mutt bör lämna riksdagen eller byta parti om de inte anpassar sig, deltar på veckans gruppmöte och röstar som regeringen bestämmer.

Det låter lite som George W Bush lät efter 11 september: "Är ni inte med oss är ni emot oss!"

Således skall de fyra miljöpartisterna lämna riksdagen därför att de håller fast vid det som Miljöpartiet gick till val på. Eller lämna Miljöpartiet för att de håller fast vid Miljöpartiets partiprogram och ideologi...

Det synes mig vara märkliga, rent av förunderliga, skäl.

En annan sak vore om de fyra plötsligt, mot partilinje, förordade ett värdlandavtal med Nato och att invandrande föräldrar inte ska få ta hit sina barn - eller plötsligt börjar kalla sig liberaler istället för gröna och plädera för att ta bort effektskatten på kärnkraften så att den skall överleva till minst 2040...Det vore ju rent sabotage mot det som partiet står för.

fredag 25 november 2016

Regeringsdugligt - vad är det?

Det var väl inte den roligaste morgonen för Miljöpartiets nuvarande ledning. Vi avdankade som skrev på DN-Debatt kan man ju alltid avfärda som fördettingar om man saknar argument - men en alldeles icke alls föredetting skrev på kultursidan på liknande tema. Roland Paulsens, som vanligt eleganta text, innehåller bland annat dessa relevanta frågor: "Är ett regeringsdugligt parti bättre än ett parti som håller vallöften? Och vad är det i så fall vi röstar på? Bäst diktator eller konkreta reformer?" Finns här.

Jo, jag begriper att det inte är lätt att vara språkrör. Kanske blir det lättare om man inte reflexmässigt slår ifrån sig kritik, tittar med utanförperspektiv på det man håller på med och tar djupa andetag. Jisses, vad många djupa andetag jag tvingades ta som rör för att överleva... Men syresättning är bra.

torsdag 24 november 2016

DN Debatt: "Vi vädjar till MP:s partiledning...."

"Vi är oroliga. Språkrör och partiledning slår reflexmässigt ifrån sig kritik, man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång. De som värnar värderingar, partiprogram och kongressbeslut anses vara motståndare. Partiet står inför ett vägval: sudda ut särarten allt mer eller dynamiskt driva den gröna visionen". 

Det skriver åtta som tidigare varit språkrör eller som det benämndes före begreppet språkrör infördes: sammankallande.


Vi upplever att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen, skriver Eva Bovin, Ralph Monö, Per Gahrton, Eva Goës, Fiona Björling, Jan Axelsson, Birger Schlaug, och Lotta Hedström. Foto: TT Privat

Vi vädjar till Miljöpartiets ledning: våga driva opinionsbildning, våga sätta gränser för kompromissande, våga möta internkritik med öppna öron och respekt, våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på, våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande.

Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker.

Hela artikeln finns här.

Grönt försvar i röd miljö

På lördag deltar jag i ett samtal på Socialistiskt Forum. Hävdar att det inte är så mycket bättre om vi på ett jämlikt sätt knaprar slut på planeten än om överklassen själv ägnar sig åt det... Vi måste sluta knapra. Socialism utan ekologisk grundsyn är inte mindre förlegad än ekologism utan solidaritet. Med anledning av den nya boken STÄLL OM!

ABF-Huset, Sveavägen 41, Stockholm
Lördag 26 november
Tid: 12.15 - 13.00 
(Katasalen - mer här.)

Ställ om!



I den nya antologin Ställ om! skriver jag tillsammans med bland annat 
  • Richard Smith (amerikansk ekonomihistoriker)
  • Daniel Tanuro ( belgisk agronom) 
  • Michael Löwi (sociolog och filosof bosatt i Frankrike)
  • Pat Davine (författare till bland annat Democracy and economic planning), 
  • Asbjörn Wahl (norska LO)
  • Nathalie Guay (ansvarig för internationella relationer i Conféderation des syndicats nationaux i Québec). 

Mitt kapitel hamnar om ekologisk och social hållbarhet kopplat till ekonomiskt systemtänkande - och är nog att betrakta som den systemkritik som låg till grund för att MP en gång bildades. I förordet beskrivs det av Rikard Warlenius - som bland annat är "senior rådgivare" i den gröna tankesmedjan Cogito - som en "påminnelse om Miljöpartiets gröna och systemkritiska rötter, oerhört avlägsen från den nuvarande miljöpartistiska partiledningens turkosa politik..."

Tja, kanske så.

Bland annat skriver jag, vilket finns skäl att göra med tanke på några av de andra författarnas vurm för begreppet socialism: "Planeten överlever inte bara för att vi alla knaprar jämlikt på den... vi måste helt enkelt sluta knapra. Det är det som är utmaningen."

Några av underrubrikerna i mitt kapitel är: Fångar under ekonomismens järnlag, Den oblodiga statskuppen, Från tillväxt till utveckling, Nyckel till hållbarhet: sänkt arbetstid, Arbetarrörelsen - hinder eller möjlighet?

Boken kan beställas från Bokförläggarna Röda rummet, med porto kostar den 200 kronor.

onsdag 23 november 2016

Vi putsar på de där förbannade maskerna och gör dem till roder för våra liv

Jag paddlar och timmarna rusar fram som vattnet kring fören, timmarnas malande rörelser väcker vågor av känslor som sveper genom medvetandet. Dofter, färger, ljud som lagrats i det inre återuppväcks.

Långt borta är den andra verkligheten, den yttre verkligheten där maskerna, som döljer tvekan, tvivel och längtan, byggs upp. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är.

Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. Mer krig än fred, mer oro än frid.

Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera.

Den som vägrar är olydig. I rollen förväntas vi försvara värdlandsavtal, bedrägerier, manipulation, vad som helst. För partiets skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till allt som egentligen inte betyder just någonting.

Kanske borde fler ta sig en natt i en kanot, under stjärnhimlen för att få perspektiv på det man gör, det man säger, det man intalar sig. Så man kan krypa ur den roll som man tilldelats, så man blir ärlig mot sig själv och det man tror på.

Om man nu längre tror på något. Om man inte växt ihop med rollen. Som företagsledare. Som prostituerad reklammakare. Som åsiktsproducent. Som oppositionsledare. Som gruppledare. Som statsråd.

tisdag 22 november 2016

"Hela resonemanget bygger på maskerad rasism och en kolonial föreställningsvärld."

Min senaste ledare i ETC innehåller bland annat detta:

"Men frihandeln i sig är det nästan ingen i Sverige som problematiserar. Den som gör det stämplas som mindre vetande. Låt mig då stämplas ...

Det berättas att ökad frihandel leder till fler arbetstillfällen. Trots att vitsen med frihandeln är att låta stordriftens och centraliseringens fördelar slå igenom. Med hjälp av rationalisering, robotisering, datoriseringar. Inget ont i det – men den som hävdar att frihandel med automatik leder till fler jobb i nutida samhällen är ute och cyklar.

Tanken med frihandel är att främst varuomsättningen skall öka. Det kan bidra till ökande tillväxt. Vi skall helt enkelt handla fler varor i hastigare takt. Konsumera mer. Men ligger det i linje med klimatmålen? Ligger det i linje med att vi skall minska våra ekologiska fotavtryck? Knappast.

Ökad frihandel leder också till ökande transporter. De transporter vi talar om är till 95 procent baserade på fossila bränslen. Och kommer att vara så under många år.

De åtaganden som länderna kommit överens om genom Parisavtalet pekar på en höjning av jordens medeltemperatur med tre grader. Eftersom målet är 1,5 grader måste vi göra mer – då har vi inte har vi inte råd med ökande transporter.

Det finns således en del problem med frihandel som man liksom inte vill kännas vid. Det är som om klimat- och miljödebatten förs i en bubbla. Medan debatten om frihandel förs i en annan.

Frihandelsfundamentalisterna bortser gärna även från sådant som etik och moral. Man förordar ju system som saknar sociala och ekologiska regelverk. Billigast vinner. Det innebär konkret att vi i namn av frihandel kan missbruka människor i andra länder.
Tanken är att om de lever under tillräckligt dåliga förhållanden – och därmed kan producera billigare än oss – vad gäller arbetsmiljö och anställningsförhållanden så kommer befolkningen i framtiden att få det bättre. En plattform av elände skall användas som språngbräda.
Hela resonemanget bygger på maskerad rasism och en kolonial föreställningsvärld."

Hela ledaren finns här. (Kommentar gärna, men läs i så fall helst hela artikeln först.)

måndag 21 november 2016

Länge leve skammen...?

Hamnade i en debatt där det påstods att det var sociala medier som skapat det vulgära debattklimat som nu råder.

Men det är inte sociala medier som skapat det klimatet. Det är människor. Och - hör och häpna - vi som i falsk självbild kallar oss själva för skapelsens krona är inte bättre än så.

Det är nog viktigt att ha klart för sig.

Allt vi människor skapar - eller "vi" och "vi" förresten, det är fåtalet särbegåvade människor som skapar något, vi andra hakar bara på och tror att vi är smarta fast vi för det mesta inte ens har en aning hur den dator fungerar som vi använder för att plita ner våra mer eller mindre snodda idéer och lånade texter...

Jag tar om det... Allt det som vi människor skapar kommer att missbrukas. I form av att även det sämsta och lägsta inom oss ges ökat utrymme. Det må gälla knivar, krut eller sociala medier.

De sistnämnda får människan att i anonymitetens skugga skriva en massa skit som hen inte vågar stå för med vare sig namn eller ansikte. Det som håller vår art på anständig nivå är skammen att avslöjas som mentala krymplingar, som mobbare, som allmänna skitstövlar. 

Så länge leve skammen! Eller rättare sagt: delar av den i alla fall. 

Sen finns de sådana som inte känner skam för någonting, Har de ett jobb, där det inte passar sig att det man säger internt kommer till "allmänhetens kännedom", så kan de för syn skull få sparken om det kommer till allmänhetens kännedom... Det kan gälla begravningsentreprenörer, moderater eller ICA-chefer. Eller någon av oss andra.

För övrigt satte sig Anna Kinberg Batra på det sluttande planet själv när hon utsåg oss som bor oss utanför Stockholm som mindre smarta. Eller Dagens Nyheters ledarredaktion som valde att benämna de som röstade på Trump för trumpnissar. Min grövsta variant, under tiden som politiker, var väl att kalla sossar för betonghäckar. Vilket för övrigt fick betongindustrin att tillskriva mig och påpeka att betonghäckar inte alls skulle ses som något negativt.

Hur som helst: Länge leve skam. Inte all skam. Men den skam som förmår oss att undvika att låta uppbubblande skit inom oss själva drabba andra.

Hur vore det om vi försökte att, en dag i sänder, inte känna ilska, inte känna oro, däremot, en dag i sänder, känna tacksamhet, vara ansvarsfulla och vara vänliga mot de vi möter. Då behövs ingen skam för att hålla tillbaka våra sämsta sidor. Och vi ger våra bästa sidor chans att växa lite till.

Godmorgon!  




söndag 20 november 2016

Hoppa över ålen

Ål. Den ligger illa till. Vare sig myndigheter eller yrkesfiskare tycks bry sig. Eller kanske snarare så här: myndigheterna förmår inte, medan yrkesfiskarna tänker på nästa kvartal. Och sen har vi då det illegala fisket. Jag läser i Landets Fria att kustbevakningen beslagtog 379 illegala ålfiskeredskap förrförra året.

Det är Johanna Sandahl och Ellen Bruno från Naturskyddsföreningen som skriver. De avslutar sin artikel så här: "När du hittar ål på ditt julbord - berätta att den är utrotningshotad och att det inte finns några ålar som är hållbart odlade eller fiskade."

Jag håller med.

Inför det att jag i Kunskapskanalen intervjuade John B. Erikson - entusiast som skrivit bok om sportfiske - djupdök jag i ålarnas historia och livscykler. Tyvärr var inte John, som kan det mesta om att fånga fisk och sedan "försiktigt återföra" den till sjön, så insatt just i ålen.

Ålar. Fantastiska varelser. Som de flesta varelser är. Ålar som själva tar sig in i Östersjön kan hitta ut därifrån, när det är dags att ta sig tillbaka till Sargassohavet för att leka och göra nya ålar. Man kan tro att det ligger i generna hos arten.

Men så enkelt är det inte. För de ålar man planterar in i Östersjön, efter att ha hämtat dem på andra platser, tycks inte alls hitta ur ur Östersjön. Åtminstone var det forskningsläget när jag gjorde intervjun. Detta skulle således tyda på att det inte bara är gener som styr, utan att ålarna även har personliga minnen på individplanet.

Det finns studier som visar att ålar orienterar sig efter de magnetiska fält som finns i jordskorpan  och forskarna tänker sig att de skapar ett slags inre karta under sina vandringar, som hjälper dem att hitta tillbaka samma väg som de kom.

De ålar som lever i det geografiska område som kallas Sverige har fötts i Sargassohavet. Dom tar sig - får lifthjälp med Golfströmmen - till Europas kuster där de letar sig upp i floder och in i sjöar. Där lever de i bortåt 20 år. Sedan förvandlas dom, blir silverfärgade och slutar äta - matsmältningen slutar fungera - och "söker sig en mörk natt tillbaka mot havet". Det vackra citatet är från Johannas och Ellens artikel.

Sedan simmar de - ålarna alltså -  utan att äta  de700 milen till Sargassohavet för att leka och dö. De är värda vår respekt. Så skippa ålen på julbordet, visa att det får vara nog nog, att vi vill ha arten kvar i våra vatten.

lördag 19 november 2016

Intressanta inlägg om MP-konflikten

De fyra riksdagsledamöter som hållit fast vid partilinjen i några för partiet viktiga frågor som brunkol och värdlandavtal med Nato skrev igår i Aftonbladet. De förklarar varför de i någon procent av alla frågor röstat för partilinjen istället för regeringslinjen och menar att "krav på blind lydnad" skadar såväl partiet som väljares tilltro till politiker.

För ett politiskt parti, särskilt ett som sitter i regering, är kompromisser nödvändiga och i många fall ett steg i rätt riktning. Ibland kan det råda olika uppfattningar om vilken lojalitet som är överordnad, exempelvis när en överenskommelse med ett annat parti strider mot grundläggande delar av vårt partiprogram, våra kongressbeslut eller vårt valmanifest.  Hårdare flyktingpolitik, ja till värdlandsavtal med Nato utan garantier för kärnvapenfritt svenskt territorium, eller ja till Vattenfalls försäljning av brunkolet i Tyskland – i dessa frågor stod vi fyra offentligt upp för Miljöpartiets egen politik och grundvärderingar. I övrigt har vi i 98–99 procent av fallen röstat som partigruppens majoritet beslutat.
"Det måste gå att kommunicera grön politik och samtidigt förklara regeringens politik..."
Aftonbladets ledarkommentar till artikeln kräver däremot blind lydnad. Allt annat är "sandlåda". Vilket är naturligt för socialdemokraterna men inte för ett parti där delaktig demokrati är en hörnsten.

Hur tänkte sig miljöpartister att regeringsmedverkan skulle bli? En av dem som skrev om detta var Max Andersson, som numera är EU-parlamentariker.

Han skrev så här, i en kommentar på min blogg, månaderna innan senaste valet när vi var många som kritiserade att MP egentligen inte drev någon egen politik bortsett från kolbiten: "Faktum är att ju högre status och ju mer välkänd en person är desto mer 'kontroversiella' saker kan man säga i offentligheten och ändå bli lyssnad på. Det är inte rättvist. Men det är så det är. Och det innebär är att den överdrivna försiktighet som ibland kännetecknar miljöpartiets utåtriktade kommunikation, där budskap ibland lindas in så att de inte ska väcka anstöt, kommer att ersättas med större tydlighet den dag vi sitter i regering. Det innebär inte att vi kommer att byta politik eller sätta djupekologer i regeringen. Men jag tror att det kommer bli mer ideologiskt klarspråk."

Jag tror att Max Andersson formulerade vad väldigt många miljöpartister hoppades på. Hade partiledningen lyssnat på Max så hade de fyra riksdagsledamöterna, som nu är i blickfånget, aldrig behövt agera som man nu känner sig tvingade att göra.

fredag 18 november 2016

Han kanske har nåt för sig...

På väg till SVT och Nyhetspanelen. Lär väl bli nåt om Trump. Och Bert Karlsson. Och moderat kvinnosyn. Inget om Bob Dylan tyvärr. Det tillhör Nöjespanelen. Själv anser jag att Dylan har sin fulla rätt att stanna hemma. Det borde fler göra som inte vill ställa upp på sådant de inte vill medverka i.

Dylan kanske har nåt annat för sig, sedan länge inbokat. Tycker kanske det blir pinsamt att sitta och konversera kungligheter på Nobelmiddagen medan tevekamror är närgångna.

Han kanske vill vara ifred. Själv drog jag och Lena väg fortast möjligt när vi var där. I garderoben mötte vi Horace Engdahl med hustru som också drog iväg. Kanske tänkte vi alla I shall be released...

Nya städer...

Kan man bygga nya städer? Javisst. Nu ska det utredas. Så bra. För övrigt gammal fin miljöpartmotion.

torsdag 17 november 2016

Om just ingenting annat än viss nostalgi...

Häromdagen tog jag mig för att äntligen försöka baxa ut en gammal varmvattenberedare från 50-talet som stått i källaren och retat mig i många år.

Den monterades ner, steg för steg. Och jag blev nästan rörd. Nästan 70 år gammalt hantverk.

Så vackert hantverk! Så hög kvalitet på allt från skruvar till kontakter och järnhölje, så vackert omgärdat av omsorgsfullt och exakt tillverkade brädverk. Rent hantverk, gamla firmanamn som är uppköpta, uppstyckade och nerlagda.

Man kan bli nostalgisk för mindre. Och känna sig som en marodör för mycket mindre. Jag tittar på de stora moderna vattenhållare som nu härbärgerar varmvatten från solfångare och vedspis och bergvärme. Granskar detaljerna. De är fula. Jämförelsevis slarvigt hopmonterade.

Jag blev så nostalgisk så jag gick upp på vinden och skrev lite på den gamla skrivmaskinen. En Mercedes. I jugendstil. Så vacker, hantverk. Byggd 1912. Farsan använde den i firman under alla år, vägrade byta ut den.

Själv skrev jag några av mina sämre noveller på den i mina yngre år. Under pseudonym för säkerhets skull. Ju sämre de var desto lättare var det att kränga dem. Under mina år som språkrör försökte en journalist få tag på dem. Hen lyckades inte. Ingen kommer att lyckas. Vilket jag är nöjd med.


I övrigt är det bästa att vara tyst. Idag åtminstone.




onsdag 16 november 2016

Jas-plan till Filippinerna

Häromdagen skrev jag om hur regeringen jobbar på att Jas-Gripen skall säljas till Indien. Trots att landet ligger i konflikt med Pakistan. Sköter man sig kanske man kan sälja dit också förresten...

Nu är man således synnerligen aktivt på gång att hjälpa Saab att sälja Jas till Filippinerna - landet där mänskliga rättigheter är totalt bortsopade från den politiska kartan.
  • Näringsminister Mikael Damberg var där för några dagar sedan, tillsammans med Marcus Wallenberg. 
  • Saab, som vill sälja Jas-plan har öppnat kontor i huvudstaden. 
  • Och, som en slump minsann, har regeringen beslutat att öppna en ambassad där också.
President Duarte har lovat att dumpa 100 000 människor i Manilabukten. Hittills har tusentals misstänkta brottslingar helt enkelt skjutits. Av polis, av medborgargarden, av vem som helst. Uppmuntrade av presidenten som får Trump att framstå som en hyvens kille.

Tillstånd bör inte ges till försäljning av vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter, enligt svensk retorik. Särskilt uttalad av Miljöpartiet. Språkrören meddelar att man, som regeringsparti, "påverkar på riktigt". Det manliga språkröret har tidigare meddelat att "vi gröna vill ha ett Sverige som agerar som fredens röst i internationella sammanhang.." Därefter meddelades: "I ett sådant Sverige finns inte plats för någon vapenexport. Frågan är vilket Sverige socialdemokraterna önskar sig". 

Beslutet att aktivt stötta Saab för att sälja Jas-plan är en fråga för regeringen, inte riksdagen. (Det vill säga: precis som i fallet med den borttagna effektskatten  -budgetfråga, de borgerliga hade lovat att inte fälla budgeten - på kärnkraft. Borttagandet innebär att kärnkraften räddas kvar efter att ha varit hotad av den effektskatt som med hjälp av MP, under den tid då vi inte "påverkade på riktigt", infördes för att kärnkraften skulle avvecklas.)

tisdag 15 november 2016

Åtta procent av statens utgifter till det militära försvaret... kan det vara nåt?

Det är mycket nu. Eller om det är lite. Jag vet inte. Kanske mycket som presteras av små människor? Eller lite som presteras av stora människor? Debatten är i alla fall konstig. Den är svensk. Svensk debatt är ofta konstig.

Medan liberaler och sossar hyllar Hillary Clinton, som försvarar dödsstraff, så flyger man i taket när Erdoğan vill införa just dödsstraff. Medan borgare och sossar kritiserar Trumps tänkta mur mot Mexiko så gläds man åt murar som EU-länder bygger. Medan man är chockade över Trumps idéer om att utvisa ett par miljoner som inte har uppehållstillstånd så gillar man att flyktingar som kommit till Grekland skall skickas tillbaka till Turkiet...

Man kritiserar dessutom Trump för att han tycks vilja prata med Putin, medan man själva inte bara vill prata med, utan dessutom betalar stora summor till, Erdoğan.

Vänner av svenskt medlemskap i Nato flyger i taket när Trump låter meddela att han anser att de länder som är med i Nato också skall betala för det - betalningen skall enligt spelreglerna vara en militärkostnad på två procent av BNP. Är det så konstigt att de länder som är med följer spelreglerna? Varför skulle USA stå för fiolerna?  För svenskt vidkommande skulle det innebära nästan en fördubbling av militärkostnaderna. Vilket faktiskt blir cirka åtta procent av statens utgifter. Därför brukar svenska Natovänner säga att "det ändå inte är någon i Europa som följer spelreglerna"... Tala om hyckleri!

Om krigsretoriken och Natodebatten skrev jag en ledare helgens ETC-magasin. Här finns den att läsa. Den är inte så dum för att vara skriven av en avdankad föredetting...:-)


För övrigt har jag förstått att ett ivrigt samtal förs om vilka teveserier som man bör följa. Croneman i DN hävdar att Line of Duty är en av vår tids bästa. Ett mer närliggande problem är vilken som skall bli Djurgårdens nya tränare nu när engelsmannen dragit iväg. Och än närmare: vilka träd skall med sorg fällas i vinter för att ge mer utrymme för sol i grönsakslandet? Livet är fyllt med frågeställningar. Den ena småttigare än den andra. Glöm inte ledaren i ETC. Här.

USA-valet: Green won seats


måndag 14 november 2016

Mediekåren smälter is.

Varje gång man flyger tur och retur till New York så smälter man minst fem kvadratmeter av isen i Norra Ishavet. Kan man läsa i senaste numret av Science, som bygger på forskning på bland annat Max-Planck-institutet i Hamburg.

Den svenska mediekåren har - tillsammans med självutnämnda experter från universitet, finanssektor, fackföreningar, partier och allehanda särintressen - lyckats smälta flera hundra kvadratmeter för att leverera reportage och åsikter om det amerikanska valet...

Reportage som stundom varit ganska infantila, stundom riktigt bra, men skrämmande ofta lika gärna kunnat levereras från hemorten.

Fast det är ju kul att få en vistelse i USA betald. Lite får faktiskt den där isen tåla...

Bara SVT och SR lyckades nog ta kål på bortåt hundra kvadratmeter av isen. Och DN nog lika många kvadratmeter som utgör chefredaktör Wolodarskis kontorsrum.

Den som flyger till Thailand smälter förresten minst sju kvadratmeter.

Enligt forskningsresultatet motsvara ett ton utsläppt koldioxid nämligen tre kvadratmeter av isen.

Det bästa vi kan göra är ofta att låta bli att göra sådant vi kan och har råd med. Vilket förstås kostar på.

Ibland anses man lite dum som tackar nej när man blir erbjuden en gratisresa.  Man blir liksom obekväm på något sätt.

En del klimatdebattörer nser sig vara så betydelsefulla att de bara måste flyga runt i världen och berätta att andra inte skall göra som de själva gör. Och sen är det ju så kul att ta en joggingrunda i Central Park.

Ett av de vackraste orden som finns kan faktiskt ibland vara Nej.

Tillägg:
Klimatminister Isabella Lövin intervjuades i P1 Morgon. Hon berättade hur mycket vi konsumenter kommer att tjäna när vi kan byta ut bensinbilen mot elbilar i framtiden. 3000 kr varje månad för bensin kan bli en femtilapp för el. Berättade Isabella.

Tyvärr ställde inte journalisten den mest naturliga frågan: Vad gör vi med de pengar vi sparat? En extra flygresa till Thailand?

Det är ju detta som är dilemmat. Det stora dilemmat. Som vi måste lösa. Eftersom vi har så kort tid på oss - vilket till del beror på att den tekniska utvecklingen inte räcker till för att trycka ner de ekologiska fotavtrycken tillräckligt för att balansera att vi blir allt fler människor på jorden och att fler av oss tillhör den globala medelklass som kan konsumera allt mer.