söndag 26 maj 2019

Historielös krigshets

Skriver om den svenska försvarsdebatten i Syre:

"När jag en tid efter kriget stod på Goris fästning, hade läst Arkadij Babtjenkos bok Bilder av ett litet krig: Georgien, augusti 2008, sett hålen i väggarna där ryska kulor fastnat, hört ryssar och georgier dra sina berättelser, så kändes det så ynkligt att dessa drabbade människors upplevelser och förödda framtidsplaner används som slagträ i den svenska politiska debatten. Ta människor på allvar, ta politik på allvar, vinkla inte så förbannat! Det är illa som det är."

Här skriver jag om Krim, Georgien, Gotland och Mälardalen - och dagens historielösa krigshets:

Klicka på bilden så kommer du till artikeln.

lördag 25 maj 2019

Val utan entusiasm....

Klimatet är viktigaste frågan i EU-valet, enligt opinionsmätningarna. Men de tre partier som får bäst betyg i klimatfrågan - MP, V och FI - är på väg att tappa tre mandat. Kanske är det rent av så att det verbalt är lättare att säga att klimatfrågan är viktig - det låter ju fint och moraliskt högburet - än att "drabbas" av de beslut som krävs och som medför att bekvämligheten kan minska?

Men, hur som helst, det finns anledning att ställa sig frågan: Vad gör dessa partier för att tappa istället för att öka? Finns det tillstymmelse till självrannsakan? Fundering över hur deras strategier ser ut? Eller är världen bara allmänt orättvis och människor oförmögna att se? 

Inte är det förstås bättre av att det surras om att det ena partiets toppkandidat låter naiv, det andra partiets toppkandidat drabbats av vridna rykten om traktamenten och det tredje partiets kandidat, som röstat rätt till 100 procent enligt Naturskyddsföreningen, företräder ett parti vars enda välkända namn lagt av? Mycket att fundera på blir det.

För övrigt har till och med jag svårt att uppbringa den stora entusiasmen, och jag är ändå politiskt intresserad. Vi skall i Sverige välja 20 stycken av 751, dessa tjugo hamnar i partigrupper som innehåller partikamrater som helst inte bör synas i svensk tv. Som språkrör jobbade jag en del för att inte en del gröna från andra länder skulle dyka upp i svensk tv. Samma sak gäller alla partier.

Sägas ska att enskilda personer - om de har tur, kompetens och är socialt kompetenta - kan påverka en hel del. Isabella Lövin var en sådan.

fredag 24 maj 2019

Idag för 100 år sedan togs fösta beslutet om klassröstning för såväl kvinnor som män

Den 24 maj 1919 klubbade riksdagen igenom det första av de två grundlagsändringsbeslut som krävdes för att kvinnor som inte uppbar socialbidrag eller var romer skulle få rösträtt. De som uppbar socialbidrag fick rösträtt 1945 och de som var romer fick rösträtt 1959. Det var främst ensamstående mödrar som uppbar socialbidrag. Likt förbannat sprider medier och förstås socialdemokratiska och liberala ledarsidor - och till och med riksdagen - myten om att vi för hundra år sedan gjorde något som vi inte alls gjorde. Socialdemokrater och liberaler, som tar på sig äran över "allmän och lika rösträtt" ges falsk gloria. I själva verket infördes klassröstning, med rasistiska undertoner, för kvinnor på samma sätt som för män. Här sprids historieförfalskningen från riksdagens hemsida:




torsdag 23 maj 2019

PV v/s MP garnerade med avdankade rör

Hur är det egentligen?

Per Gahrton skriver: "Skillnaden mellan Vändpunkt och MP tycks ideologiskt och programmatiskt mikroskopisk. (-) Tyvärr ser jag i svekanklagarna och splittrarna bara en massa tjusigt ideologiblafs, men aldrig en stenhård maktanalys och ett realpolitiskt recept för vad man kan göra här och nu. Om den grönalternativa rörelsen inte skärper sig kommer dess bidrag till världens räddning undan miljö och klimathoten bli en skamlig fotnot."

Eller är det som Kitty Ehn och Carl Schlyter från Partiet Vändpunkt skriver: "Per Gahrton skriver att Partiet Vändpunkt skulle vara ett utbrytarparti vars ideologi har mikroskopiska skillnader med Miljöpartiet. Detta påstående är både missvisande och direkt felaktigt..."


Per, jag  och en flera f.d. språkrör skrev så här på DN Debatt 24/11 2016:

"Vi är oroliga för utvecklingen inom Miljöpartiet. Konflikten mellan partiledningen och de som anser att partiet måste få ut mer grön politik, än vad som hittills blivit fallet, ligger i öppen dag.

Opinionsundersökningar visar inte bara att partiet tappar sympatisörer utan också att antalet kärnväljare minskat till dramatiskt låga nivåer. Samtidigt finns berättigad kritik om att interndebatten i partiet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Orsaken till detta är inte bara opinionsmätningar och de många ”kompromisser” – eller rättare sagt de nederlag – partiet gjort i en rad politiska frågor som rör partiets hjärta. Orsaken är också att språkrör och partiledning reflexmässigt tycks slå ifrån sig kritik, att man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång, att man tycks vara otrygg i den värderingsgrund som partiet bygger på och att det i grunden systemkritiska partiet alltmer uppfattas som systembevarande.

Vi har givetvis förståelse för att ett parti måste kompromissa – det är ju en del av det politiska hantverket – men vi kan inte förstå varför partiets ledning snarast tar avstånd från sådant som utgör partiets politik. Som om man saknar självtillit, som om man inte tror på den. Vi känner stark olust när språkrör hävdar att de som vill mer såväl tramsar som bedriver plakatpolitik.

Miljöpartiets ledning tycks ha hamnat i en situation där man identifierar sig mer med den socialdemokratiskt dominerade regeringen än med sitt parti. Detta är olyckligt. Det är en av orsakerna till att Miljöpartiet fått en svag förhandlingsposition.

Vi inser givetvis att en regering utan Miljöpartiet hade kunnat vara ett sämre alternativ. Men det är inget försvar för att Miljöpartiet låtit vika ned sig så mycket som skett – utan att tillnärmelsevis få tillbaka i politisk valuta – i tunga strategiska frågor som låser den politiska utvecklingen på ett sätt som motverkar grön politik under lång tid. Vi tänker bland annat på brunkolet, värdlandsavtalet med Nato och effektskattens borttagande för att rädda kvar kärnkraften. Vi tänker också på familjesplittrande flyktingpolitik. För att nämna fyra beslut som berör själva kärnan i grön politik.
Vi upplever dessutom att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen: till exempel problematisering av den samhällsmodell som bygger på evig ekonomisk tillväxt och ohämmad globaliserad frihandel, nu senast exemplifierad i samband med beslutet om Ceta.

Vi upplever oklara budskap där partiet självfallet borde stå upp: såväl vad gäller kravet på sänkt arbetstid som synen på den vettlösa spiral av krigsretorik som har kommit att dominera de senaste åren. Genom att sudda ut partiets profil, inte minst vad gäller opinionsbildning, ger man väljare bilden av ett visionslöst etablissemangsparti som snarast försvarar den samhällsmodell som partiet bildades för att utmana.

Partiledningens behandling av medlemmar som uttrycker kritik, och dess behov av närmast räddhågsen lojalitet, förstärker den bilden. Det är olyckligt ur många aspekter. Inte minst därför att Miljöpartiets totala motsats, Sverigedemokraterna, av många upplevs som det enda parti som erbjuder ett alternativ till dagens visionslösa politik. Ett visionärt och tydligt grönt parti skulle, enligt vår uppfattning, kunna motverka dessa växande internationella strömningar. Också ur detta perspektiv finns all anledning för MP-ledningen att ta medlemmars kritik på allvar genom att använda den för att sätta press på regeringspartnern.

Vi gröna beskrev oss tidigare som alternativet i svensk politik. Och vi uppfattades så. Det alternativet behövs mer än någonsin. Och vi vet att många, såväl aktiva som passiva, partimedlemmar längtar efter en stark grön röst i samhällsdebatten. Vi menar att partiet står inför ett viktigt vägval och har att välja mellan:
  • Att sudda ut sin särart allt mer med målet att bli ett av de andra systembevarande partierna, vilket medför att partiet blir utbytbart.
  • Att försöka återvinna sin särart och dynamiskt driva den gröna visionen där livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt, där det stressade konsumtionssamhället ställs mot ett kvalitativt utvecklingssamhälle som inte utmanar planetens förmåga att bära goda samhällen.
Vi vädjar till Miljöpartiets ledning: våga driva opinionsbildning, våga sätta gränser för kompromissande, våga möta internkritik med öppna öron och respekt, våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på, våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande.

Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker."

Jaha, så skrev vi - bland annat Per och jag - mitt under förra mandatperioden. När "utbrytarna" nu säger ungefär samma sak så är det "ideologiblafs", enligt Per.

Medan företrädarna för PV anser att deras parti inte alls har ideologiska skillnader med MP. Trots att de säger samma sak som vi före detta språkrör "ideologiblafsade" om i DN-artikeln.

Så är man grön kan man, om man tror på Per, gilla PV, eftersom det är mikroskopiska skillnader mellan MP och PV. Men är man grön i sin identitet kan man det inte - för PV är något helt nytt - enligt företrädarna för det nya partiet som i sak skriver samma sak som de gamla rören som tydligen då inte heller var gröna....

Det är inte lätt att följa med i turerna.

onsdag 22 maj 2019

Systemfelet och tankekollapsen.

Det är så innerligt korkat när politiker av allehanda färger inte kopplar nivåerna på utsläppsnivåerna med det systemfel vi lever med. Ett systemtänkande som bygger på idén om evig ekonomisk tillväxt kommer inte att nå målen. Skälen återfinns under bilden:

Illusionen om frikoppling 
”Frikoppling” är onekligen ett populärt begrepp för tillväxtromantiker. Det handlar om att frikoppla tillväxten från negativ miljöpåverkan. Det vill säga att den ekonomiska tillväxten fortsätter utan att t ex klimatrelaterade utsläpp ökar. Vilket skett i vissa länder, i vart fall under viss tid. Det låter förförande fint. Men det räcker inte på långa vägar.

Såväl utsläppen som förbrukningen av naturresurser måste minska betydligt fortare än vad som skett också under dessa gynnsamma perioder. Vi har ju så bråttom för att minska t ex växthusgaserna eftersom vi låtit åren gå utan att göra det vi borde gjort. Dessutom försöker tillväxtromantikerna – åtminstone en del – bluffa åhörarna. Det är nämligen skillnad  på relativ frikoppling och absolut frikoppling.

De där begreppen ställdes jag inför rent praktiskt i samband med Miljöpartiets budgetförhandlingar med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet efter 1998 år sval. Vi skulle införa gröna nyckeltal i finansplanen. Nyckeltalen skulle visa hur olika miljöparametrar – t ex koldioxidutsläpp - påverkades av den förda politiken. Socialdemokraterna ville ha nyckeltal som visade utsläppens storlek i relation till BNP. Det skulle nog ge fina värden. För koldioxidinnehållet i varje krona minskar oftast i takt med att den tekniska utvecklingen gör oss smartare och effektivare. Men samtidigt växer BNP så att tillväxten så att säga äter upp teknikvinsterna. Denna relativa frikoppling mellan utsläpp och ekonomisk tillväxt må vara intressant för excelpolitiker och dito ekonomer men totalt ointressant för planeten. De verkliga utsläppen kan ju öka oavsett vad som skrivs excelkolumnerna.

För planeten, och därmed människans möjligheter att bygga goda samhällen för att kunna leva goda liv, är istället absolut frikoppling det enda intressanta. Det vill säga när utsläppen minskar i reella tal, i verkligheten.

Redan nu lever vi som om vi hade fler än ett jordklot. Om alla levde som oss i Sverige skulle det krävas drygt 4 jordklot. Sverige ligger på topplistan över vilka länder som gör störst ekologiskt fotavtryck per person. Så när tillväxtromantiker talar om frikoppling bör de precisera vad de menar istället för att vara fluffiga. Menar de relativ frikoppling eller absolut frikoppling?

Det finns en enkel tumregel för den som vill räkna ut när relativ frikoppling kommer att leda till absolut frikoppling. I en växande befolkning med stigande medelinkomster kommer absolut frikoppling att ske när den relativa frikopplingen är större än dem sammanslagna ökningstakten för befolkning och inkomster.

Tim Jackson – professor vid Surreyuniversitetet – är en av de som borrat mer offentligt i den här problematiken och han konstaterar i Välfärd utan tillväxt att med en global befolkningsökning med 0,7 procent per år, och med en världsekonomi som årligen växer med 1,4% per capita skulle de globala koldioxidutsläppen behöva  minska med 7 procent årligen till 2050 för att ens tvågradersmålet skulle vara möjligt. I verkligheten ökar utsläppen fortfarande när detta skrivs. Den senaste forskning pekar på än större problem. 

Riktlinjen är att hälften av världens koldioxidutsläpp  måste vara borta 2030 och nere på teoretiska noll 2050. Lägg till att ny teknik, oprövad i stora sammanhang, måste till för att ”fånga in” koldioxidmolekylerna. Var och en kan ju fundera på den gobiten. Och sedan sätta den funderingen i relation till de som maniskt talar om att vikten av ekonomisk tillväxt. Det är lika fånigt som att trots glömd fallskärm glatt hojta att det går fortare och fortare – läs: tillväxten fortsätter - efter uthoppet.

Från åtskilliga debatter och samtal känner jag igen det som Kate Raworth berättar i sin bok Donut Ekonomin. Under ett samtal med en ”senior FN-rådgivare” ställde hon frågan om han trodde på möjligheten att klara klimatsituationen. Med dämpad röst svarade han: ”Jag vet inte, men det gör ingenting, vi måste säga att det går för att folk inte skall hoppa av tåget”. Hur är det med livslögnerna? Och varför inte våga erkänna att jakten på fortsatt ekonomisk tillväxt också i höginkomstländer är något som drastiskt försvårar våra möjligheter att, på så kort tid vi har på oss, rädda planetens förutsättningar för att också i framtiden kunna ge arten homo sapiens rimliga möjligheter att leva goda liv.

Tillräcklig frikoppling
I höginkomstländer – där konsumtionsnivån ligger långt över det hållbara - räcker inte ens att vi uppnår absolut frikoppling. Vi behöver ett nytt begrepp: ”tillräcklig absolut frikoppling”. Och ”tillräcklig” betyder i det här fallet väldigt mycket under väldigt kort tid. Så sluta låta dig bedras!

Men var lugn! Ekonomisk tillväxt och utveckling är inte samma sak. Det är precis på det sätt som den gamle liberalen John Stuart Mill en gång beskrev det: ”Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.”

Jag är övertygad om att om Mill kunnat stiga ur sin grav hade han strängt betraktat dagens politiska ledare och påtalat att det utan ekonomisk tillväxt finns lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg, lika mycket utrymme att förfina konsten att leva och att det tekniska vetandet skapar minskat behov av arbete.

Kanske hade han undrat om han var utsatt för ett skämt om någon påpekat att hans efterkommande är de som är mest fjättrade vid tillväxtidén.

tisdag 21 maj 2019


Snart är det val till EU-parlamentet och ointresset verkar monumentalt hos våra anlända grannar.

Våra grannar har således anlänt, ett tiotal tjurar vars stillsamma klampande ackompanjerar den hispiga tuppen - vars slarvigt genomförda kuckelikuande påminner om att det är EU-val - en bit bort. Själv är jag än mer förtjust i får. Minns inte minst hur fint det var att komma hem sena, kalla vinterkvällar efter joxet i riksdagen och gå in till fåren, där Rakel och Ronja i sitt fårhus välkomnade med försiktigt bäääande, varma nosar och varmt doftande ull. 

Våren kom och dom gick på bete med sina lamm en bit bort, men nog lunkade de fram för att hälsa, mula och berätta att de fanns till när jag kom hem då också. Och nog trivdes de ganska bra. Rakel den trygga modern, Ronja den där som gärna skulle gå på nattklubb om hon bara kunnat... Lenas akvarell förstås.

För övrigt är jorden tillräckligt varm för att bönor och sockerärtor skall kunna gro. Trevligt.

måndag 20 maj 2019

Pankhurst tal i Stockholm hittat - och Elin är förbannad...

Sylvia Pankhurst, en av de ledande suffragetterna, var i Sverige 1913, 
Hennes tal är hittat. Fint att det finns eldsjälar som letar tills de finner. 
Suffragetterna var allt annat än uppskattade av etablissemanget. Inte heller ledande personer inom den svenska kvinnorörelsen var entusiastiska. Tvärtom.
I Fredrika Bremer Förbundets tidning Dagny framfördes offentlig kritik. Rörelsens ledande uppfattade suffragetterna som ”både löjeväckande och motbjudande” och menade att det var pinsamt att se ”bildade kvinnor, som ger sig i handgemäng med polisen” under massmöten, demonstrationer och räder mot underhuset. Denna typ av spektakel är uttryck för engelska kvinnors fanatism och är ingenting för oss kvinnor i Sverige att ta efter, lät de meddela. Man var helt enkelt rädd att den svenska rösträttsrörelsen skulle tappa sympatier och valde därför att distansera sig från suffragetterna.
När den stora rösträttskongressen hölls i London 1909 rapporterade Dagny återigen negativt om dessa kvinnor. De beskrevs som gapiga. De ”kunna ge ett ytterst antipatiskt intryck”.
Elin Wägner var också i London. Hon rapporterade till Dagens Nyheter och Idun. Men hon gör en helt annan bedömning. Hon är entusiastisk Hon beskriver hur suffragetternas tal möts med ursinnigt och öronbedövande jubel. Vid några tillfällen finner Elin att hon själv, så journalist hon är, sitter och applåderar suffragetternas tal: "De kunna tala, skriver hon och fortsätter: ”De är inte rädda för att använda de stoltaste och de starkaste ord till försvar för sig själva och anklagelser mot regeringen...”. Elin Wägner deltog för övrigt själv i en suffragettaktion när hon var i London. Det var en olaglig demonstration mot försäljningen av en skattevägrande suffragetts egendom – varför skulle den som inte hade rösträtt betala skatt?
När suffragetterna några år senare trappade upp sin kamp (1912) rapporterade tidningarna om våld och bråk. Elin Wägner blir förbannad. I en artikel i DN försvarar hon suffragetterna. Under rubriken Heligt hänförelse angriper hon medierna för att vinkla nyhetsrapporteringen genom ”försmädliga rubriker, fientliga telegram, protester och beklaganden”. Hon förstår att ”det torde vara föga tacksamt och kanske så gott som lönlöst att säga ett ord till suffragetternas förmån” men hon kan inte låta bli och motiverar varför: ”Vem kan tiga när man dag för dag ser det man aktar högt och beundrar förvrängt, smutskastat och förhånat?” Vore det inte hög tid att ”nå fram till den levande, bultande pulsen bakom handlingarna och säga till sig själv: ́Dessa kvinnor lider dock skymf och fängelse för vad de hålla för en rättvis sak ́”

Elin Wägner är förbannad. Hon går till storms inte bara mot rösträttens motståndare utan även mot de kvinnor i rösträttsrörelsen som angriper suffragetterna utan minsta tillstymmelse till förståelse. ”Har vi glömt vår egen längtan i känslosamma stunder efter styrka att lida för det vi tror på - eller ha vi aldrig hyst den?” Kritiken låter inte vänta på sig.

I Aftonbladet menade Maria Cederschiöld, en av de första kvinnliga journalisterna i Sverige och tidigt engagerad i rösträttsfrågan, att Wägner uppenbarligen varit så hänförd att hon tappat omdömet. Andra valde att ducka och möta henne med tystnad. Men, visst, det finns också de som försiktigt, eller åtminstone med viss förståelse, lutar åt stöd för henne. Hon är ju en uppburen författare som skrivit den bok (Pennskaftet) som mest av alla tänt kvinnorörelsen. Elin var Någon, och inte bara Någon vem som helst, utan en vacker, begåvad, beundrad och verbal ung dam som utgjorde den absoluta motbilden till de karikatyrer som speglade rösträttskvinnor som neutrum, ett tredje kön, besvikna varelser i klimakteriet.

Pennskaftet hade nått långt utanför de redan frälsta. Även konservativa recensenter, som t ex Fredrik Böök i Svenska Dagbladet, tvingas ge sig för Elins förmåga att skriva: ”Det är inte dåligt att kunna göra något så tråkigt som rösträtten till något så pass läsvärt...”.


söndag 19 maj 2019

Populism

Precis som i politiken står eliten mot folket...  Expertjuryn röstade helt annorlunda än folket. Då är frågan: röstar folket populistiskt? Min sommarplåga blir den här fåniga låten. Det plågar mig lite över att ha så usel sommarsmak, men den gör sig bättre utan bild...



Fast det finns ju bra gubblåtar också, även om det var ett tag sedan:

lördag 18 maj 2019

Den försvarpolitiska debatten pågår...

Illustration: Per Lager.
Vi lever onekligen i en krigskultur, vi är på krigsfot även i fredstid. Den pågående krigsretoriken har sitt ursprung i tassemarkerna i utkanten av hederlig debatt.
 
De flesta journalister tycks inte våga ställa kritiska frågor. Alla sådana kan tolkas som om de går Putins ärenden. Det var också så försvarsminister Hultqvist uttalade sig 2017 under Folk och Försvar i Sälen. Han ville uppenbarligen skrämma till tystnad. Han beter sig, i just detta fall, lika illa som Putin själv. Och medier i det förment liberala samhällsklimatet låter det ske utan att reagera. Utifrån detta tycks 35 nya miljarder satsas på "försvaret" i en tid när skolan, vården, järnvägarna och rättskedjan skulle behöva pengarna för att stärka demokratin och människors möjlighet till goda liv.
Men i övrigt är det prima.

torsdag 16 maj 2019

Hur förbereder de matchen?

Har lyssnat på Ekots intervjuer med "toppkandidaterna" till EU-parlamentet. Och gång på gång undrar jag hur utfrågarna förberett sig. Som om det vore en match som de skall vinna?

Det känns ibland mycket olustigt, som om målet var att sätta dit den de intervjuar, gärna med retorisk ton, hetsigt tempo som om lyssnaren inte skall få tid att tänka på om frågan var relevant, vinklad eller hur helheten ser ut. Visserligen taggade de ner lite i slutet av veckan, men bättre skulle det kunna vara.

Skulle vilja att Susanne Palme och Tomas Ramberg lär utfrågarna att sluta hetsa. Jag är övertygad om att goda samtal vore bättre än hetsen att sätta dit någon. Vid goda samtal avslöjas svagheter på ett mer sofistikerat sätt.

Är, oavsett vilken partitillhörighet "toppolitikern" haft, imponerad över att de till slut inte blivit förbannande och ryter till. Skickligast att bemöta utfrågarna har - skall erkännas trots att jag inte delar hans uppfattningar -  Fredrik Federly varit. Vilket är trist...


Vanvettet

Gomorron. Eller vad det kan vara. Elin Wägner föddes den 16 maj 1882. Födelsedag idag således. Hon knöt samman kvinnors rättigheter med såväl miljö- som fredsfrågan. Och hade förmodligen varit fly förbannad om hon hört dagens krigsretorik, krav på 35 nya miljarder till försvaret och partier som jamsar med. Länkar till denna som en kommentar till det pågående vanvettet:

Per Lager, f.d. riksdagsledamot för MP när fredsfrågan tillhörde det partiet.


onsdag 15 maj 2019

Vänner splittras - som vänner gör när de växer åt olika håll...

Helst skulle jag se Valter Mutt invald i EU-parlamentet. Det bästa, ur mitt perspektiv, hade förstås varit att han stått på Miljöpartiets lista tillsammans med den andra personen jag  skulle vilja se i parlamentet: Pär Holmgren.
  • Valter för hans genuina och breda kompetens i allt från ekonomisk politik till säkerhetspolitik. En företrädare för hela den gröna ideologin, som jag ser på det. Språkbegåvad dessutom. 
  • Pär därför att han kan klimatfrågan mer än de flesta - precis som Isabella kunde fiskefrågan när hon valdes in och utifrån sin kompetens i den frågan verkligen lyckades påverka. 
  • Båda, som det tycks mig, seriösa och bra personer dessutom.
Pär lär komma in, han står på en som det tycks säker andraplats på Miljöpartiets valsedel och kanske till och med blir personvald.

Valter, som drev och röstade för grön politik i riksdagen på ett sätt som inte partiledningen gillade utifrån sitt perspektiv, står tvåa på valsedeln för Partiet Vändpunkt och lär få det svårare om det inte är många som till slut lägger sin röst där i hopp om att få in ett intressant parti till.

Mina politiska vänner är splittrade. Lustig, jag känner igen den frasen - "mina politiska vänner är splittrade" - från den tiden då Miljöpartiet var alldeles nybildat och gröna  centerpartister stod i valet och kvalet. Centerledningen talade om miljöpartisters "plakatpolitik" som nu Miljöpartiledningen talar om vändpunktarnas "plakatpolitik". Som om det inte var just "plakatpolitik" som skapar opinion för de förändringar som så småningom kan leta sig in i parlamentet.

Som det nu utvecklats så lär i vart fall den som lägger rösten utifrån fredsrörelsens perspektiv välja Valter. Miljöpartiets ledning tycks ha accepterat både den uppblåsta hotbilden och de trettio nya miljarderna till militären. Inte ett knyst säger man. Det strider mot allt vad vi gröna en gång stod för. Varför använder man inte sin plattform för att skapa opinion så att en motreaktion uppstår? Man låter statskassan, trots kravet på att NU investera i klimatrelaterade åtgärder, dräneras på snart 80 miljarder. Ett grönt parti måste våga stå upp mot militarisering och krigsretorik! Så kom igen nu!

tisdag 14 maj 2019

När Bill, Arthur och Flundran prioriterades före skolan, vården och omsorgen

Mer pengar till militären. Över 30 nya miljarder tycks partierna vara överens om. När skolan, sjukvården, rättssystemet och klimatet behöver varenda krona för att värna demokrati, tillit och social anständighet. 

Men det är inte första gången. 1994 - mitt under den ekonomiska krisen i Sverige då staten sparade så att det drabbade skola, omsorg och arbetslösa - ville sossar och borgare öppna upp för militära vapenköp för över 55 miljarder kronor! Debatten blev hård i riksdagen. Jag önskar att också dagens ledning i MP hade tagit kamp mot de bisarrt höjda anslagen till militären: Här mitt anförande:



Anf.67 BIRGER SCHLAUG (mp)

Herr talman! Ledamöter, alla ni på läktaren, eventuella radiolyssnare och TV-tittare! Jag ägnar mig mest åt ekonomisk debatt och åt finanspolitisk debatt. När jag hör den här försvarspolitiska debatten blir jag rädd. Plötsligt finns det en otrolig mängd pengar för den offentliga sektorn, nämligen till det militära försvaret, till materielbeställningar och till inköp av vapen. Då finns pengar i den offentliga sektorn.

Vi har t.o.m. hört den ena moderaten efter den andra säga att det skall satsas mer i den offentliga sektorn, i den militära delen, den som handlar om vapen, ubåtar, flygplan och robotar.

För några veckor sedan hade vi en stor socialpolitisk debatt i det här huset. Då beklagade många från olika partier att man måste göra det man gjorde. Man beklagade att man måste skära i barnbidragen, att man måste minska anslagen till kommuner, så att skola, vård och omsorg drabbas. Man beklagade att man måste skära för landstingen, man beklagade att man för Sveriges ekonomis skull måste skära för de sämst ställda, även om det ledde till ökade ekonomiska klyftor mellan människor. Ingela Thalén sade i debatten den 26 april att vi inte har råd att låna till välfärden.

Men nu har plötsligt samma partier råd att låna och att de närmaste åren inteckna skattemedel upp till 55,8 miljarder kronor för inköp av militär materiel. Med den vårbudget som regeringen har presenterat och som den här kammaren snart skall diskutera, med alla de smärtsamma förändringar för väldigt många människor som den innebär, sparar man 3,6 miljarder. I dag skall vi fatta beslut om att regeringen skall beställa materiel för 55,8 miljarder. Så här kan vi faktiskt inte ha det…

Vi kan inte ha det på det sättet när man samtidigt skär på de sociala områdena. De sociala hoten är nämligen större än de militära. I dag, just precis i dag, skriver socialförsäkringsminister Anna Hedborg i Svenska Dagbladet och berättar om varför hon måste göra de smärtsamma indragningarna för sjuka och gamla, för vård och skola. Staten har enorma skulder - statsskulden är 1400 miljarder. Därför skär man i de sociala systemen.

Herr talman! Det ekonomiska hotet är stort i Sverige. Vi är inte herrar i eget hus, brukar Göran Persson säga. Det är rätt. Det ekonomiska hotet mot vårt land är större än det militära. Det är så stort att Miljöpartiet i sin budget skär betydligt mer än regeringen, men på ett socialt anständigt sätt. Vi vet att det sociala hotet är betydligt större än det militära.

För ungefär en vecka sedan träffade jag på vägen mellan riksdagen och min bostad här i Stockholm Jessica. Jessica är 14 år. Hon snurrar ofta runt på kvällarna i Stockholms city. Hon är på väg att hamna väldigt snett. Jag har träffat henne två gånger under mina vandringar, ofta sent på kvällarna. Skolan räcker inte till. Den kringpersonal som tidigare fanns på skolan är till stor del avskedad. Även den kille på skolan som hade ett speciellt ansvar för Jessica är avskedad. Skolan måste spara, för kommunen måste dra in. Jessica är nu på väg ut ur det goda samhället och på väg mot ett totalt utanförskap. Staten måste spara på kommunerna, säger riksdagen och lånar mångmiljardbelopp för att köpa militärradarn Arthur och pansarvärnsroboten Bill.

Förra veckan fick jag ett brev från Elsa Anderssons dotter. Elsa Andersson är 92 år. Hon har förmodligen i sitt liv gjort mer för Sveriges välstånd än vad alla vi i denna kammare har gjort. Hon har fött och fostrat fem barn under små förhållanden och slitit för brödfödan. Hon har hoppats på en värdig vård när hon blir gammal. Hennes dotter berättar i sitt brev att det har blivit så litet personal på sjukhemmet att modern får ligga i sin egen avföring i flera timmar. Vi har inte råd att ta hand om Elsa Andersson. Staten måste spara, säger riksdagen och lånar mångmiljardbelopp för att köpa ubåten Flundran och nya vapensystem till flygplanet JA37.

I samband med vårbudgeten ringde en förtvivlad förälder. Han är arkitekt och arbetslös. Frun är undersköterska, och hon är också arbetsös. De har fyra barn. Genom de besparingar som regeringen driver igenom när det gäller a-kassa, barnbidrag och flerbarnstillägg för att spara – eftersom den offentliga sektorn måste skäras ned –håller familjen på att gå sönder. De lever under en ekonomisk stress som de inte klarar. Barnen blir de som drabbas. Staten måste spara, säger riksdagen och lånar mångmiljardbelopp för att köpa pansarskott och militära flygplan.

Vi måste tänka om när samhället ser ut som det gör. Vi måste inse att de sociala hoten är större än de militära, att klyftorna är på väg att öka, att våldet ökar, att rasismen ökar, att känslan av utanförskap ökar och att hela demokratins grundvalar därmed hotas inifrån, inte utifrån.

Det är inte ekonomiskt rationellt att inteckna så mycket av ekonomiska resurser i militär materiel som riksdagen här vill göra. Det är socialt oanständigt att skära i välfärdens kärna, öka den sociala oron, spä på statsskulden och ge marknaden fel signaler. Det är ju det som blir effekten av att vi satsar så väldigt mycket på det militära försvaret. 


Socialminister Ingela Thalén sade under den socialpolitiska debatten här i riksdagen: "Det är när det råder brist i kassan som solidariteten sätts på prov. Det är när vi måste prioritera bort någonting som vår känsla för rättvisa prövas." 


Det tråkiga är att det är så få socialpolitiker här i dag – de sade ju att de inte hade några pengar. Det är kanske också synd att det är så få försvarspolitiker i socialutskottet. Kanske hade besluten blivit bättre och kanske hade man sett helheten om det inte hade varit på det sättet.

När det är brist i kassan måste man prioritera, sade socialministern. Men hur kan man prioritera ubåten Flundran före barnomsorgen? Hur kan man prioritera Arthur före sjukvården? Hur kan man prioritera Bill före skolan?

Alla vackra ord i socialpolitiska debatter och alla visa ord i ekonomiska debatter blir gärna floskler när man tittar på hur vi slösar med pengar i den här debatten.”


Hela debatten här.

måndag 13 maj 2019

Drygt en minut om miljö och social anständighet...

Plötsligt började ledande miljöpartister - inte minst på senaste kongressen - betona vikten av att miljö- och klimatpolitik måste kombineras med fördelningspolitik och social hållbarhet.

Det sker i samma stund som Partiet Vändpunkt bildats och betonat just detta - och efter undersökningar som visar att väljare inte tror att MP förstår vanligt folk. Samma kritik har framförts på den här bloggen i åratal, och bemötts av "partilojala" som om jag varit fiende.

Men de "partilojala" har legitimerat den retorik, politik och framtoning som skapat just det som skadat partiet och grumlat det som är grön ideologi. Här ett drygt minuten långt resonemang om att miljö och fördelning tillhör kärnan i grön ideologi. Från Ekots lördagsintervju 1997... så något nytt är det verkligen inte, även om en del tycks tro det.


söndag 12 maj 2019

Läget...

Snart blommar dom här... Akvarell: Lena.
Våren kom tillbaka igår. Skördade den första sparrisen och spenaten. Den förstnämnda lätt stekt och
den sistnämnda hackad, förvälld och spetsad med lite grädde och muskot.

Gurkorna utplanterade i växthus tillsammans med tomaterna efter snart två månader i barnkammaren tillsammans med årets chiliplantor.

Vinrankan tycks trivts med vårens avbrott. Humlorna tycktes mer glada åt att våren kommit tillbaka. Göken gal i norr men det gör ingenting.

Idag är det utplantering av klätterrosor och även då kan man vandra i omgivningarna utan rädsla för vare sig markminor eller klusterbomber.

Vatten finns i kranen, det är bara att vrida.

Brunnen hästgödsel doftar varmt, häggen blommar och inte ett enda JAS-plan övade över nejden igår. Möjligheten att stänga av radions EU-pladder finns. Det är inte dumt. Gomorron!

lördag 11 maj 2019

Så skall åter miljarderna rulla in i vapenmånglarnas fickor...

I minneshallen finns en speciell plats för att hedra de åtta som utgjorde besättning i det svenska signalspaningsplan som Sovjetunionen sköt ner över Östersjön 1952.  
Sverige hade ingått ett avtal med USA och Storbritannien om att – med hjälp av mer sofistikerad amerikansk utrustning – spana på Sovjets luftförsvar och deras reella möjligheter att slå ut eventuella angrepp från kärnvapenbestyckade amerikanska bombflyg. 
Så såg kalla kriget ut. Sovjet hade 1949 ”testdetonerat” sitt första kärnvapen. Storbritannien testdestonerade sin första atombomb utanför Australien 1952. Tio år senare var det Frankrikes tur. Sedan monterades Berlinmuren ner och vi såg öppningar i mer än muren, vi såg öppningar på väg mot fred. Sovjetimperiet och Warszawapakten, som bildats som svar på Nato, upplöstes 1991. Vi var många som drog en suck av lättnad.
Vi trodde kanske inte att det skulle bli fred, men vi trodde att just kärnvapenhotet tillhörde en annan tid, det kalla krigets tid. Men vi, som trodde detta, bedrog oss. 
Läs hela krönikan här.

fredag 10 maj 2019

Apropå gårdagens EU-dag....



Med viss förvåning lyssnade jag på Isabella Lövins berättelse om EU:s historia. Berättelsen, som framfördes på MP-kongressen, liknar Liberalernas och EU:s egen variant. Den skiljer sig radikalt från hur vi gröna berättade HELA historien förr.

Här berättar jag den andra delen av historien - den som inte hade med fredsfrågan att göra, utan med själva idén där demokrati sågs som "fragmentering av marknaden". Den delen måste man vara medveten om för att förstå farorna och kunna motverka dem - för att på det sättet göra det bästa möjliga för människor inom unionen.

Det europeiska projektet, som det ser ut, är jag lite skeptisk till. Rent av orolig, trots att jag ser fördelar också. Européerna är alltför bra på att slå ihjäl varandra och andra för att jag ska lita på Unionen.

Jag är kritiskt till att man inom Unionen bygger upp system och strukturer som så lätt kan övertas i det ondas tjänst. Jag kan citera Elin Wägner också i detta fall:

"Det är inte bara så att kupper och erövringar underlättas när trådarna är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i en annan. Det är också så, att människan bli så van att lyda, och så förfärad inför utsikten att komma utanför organisationsnätet att hon utan protest bemannar även krigsmaskineriet..."

Jag tycker definitivt inte om Europa, Europa über alles. Inför folkomröstningen om EU läste jag ur en liten skrift: ”Det är klart att vi tillhör Europa, det har vi alltid gjort.... Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd - inte ris eller couscous - som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika.”

Nej, det är inte något citat från någon nydemokrat eller sverigedemokrat. Det är citat från TCO:s utbildningsmaterial inför folkomröstningen. Det kallades folkupplysning och fick statsbidrag men kunde lika gärna vara hämtat från en annan tid med bruna förtecken.

Min oro beror på en utflykt till en gammal vind där jag fick tillfälle att botanisera bland skrifter från en annan tid.

Regnet slår mot taket, när jag sätter mig bland kartongerna och bläddrar i alla gamla papper. Jag läser igenom gamla tal från den tiden då nationalismen var tydligt brun och skabbig. Fredrik Böök var inte värst, men tillräckligt skrämmande.

Jag läser tal som rikskansler Adolf Hitler och riksutrikesminister Rippentrop höll för det tyska folket. Jag läser det tal Hitler höll den 11 december 1941 inför den tyska riksdagen. Det går kalla kårar utefter tyggraden; argumenten känns igen, även om graderna skiljer. Hitler talar om Det europeiska familjen, Det Nya Europa, Vår gemensamma kultur, Vårt bröd. ”Ty liksom grekerna en gång i tiden gentemot perserna icke försvarade Grekland, och romarna gentemot kartagerna icke Rom, romare och greker gentemot hunnerna icke Västeuropa, tyska kejsare gentemot mongolerna icke Tyskland, och de spanska hjältarna mot Afrika icke försvarade Spanien, utan alla försvarade Europa, så kämpar icke heller Tyskland idag för sig självt utan för Europa.”

Jag letar och finner mer som luktar stöveltramp och förnedring.Jag hör rösten när jag läser ur ett Europatal Hitler höll den 8 november 1941:”Folkkamrater! Denna kamp är verkligen inte en kamp bara för Tyskland, utan för hela Europa, en strid om dess vara eller icke vara. Vi har ett mål och det omfattar denna kontinent och jag hyser den övertygelsen att denna kontinent inte skall vara den andra i världen, utan att den skall vara den första. Vi får inte hysa något tvivel därom, att Europas öde för de närmaste 1000 åren avgöres just i denna tid.”

Jag läser återigen TCO:s studiematerial. Bröd, ris och couscous. Och funderar på det där som Elin Wägner skrev redan på 40-talet... Det är detta som gör mig bekymrad. Naiva politiker bygger med goda avsikter något som kan tas över av de med helt andra värderingar. Sånt sker inte, kanske du säger. Jo, sådant händer, svarar jag. Historien förskräcker.

Det finns en offentlig historiebeskrivning som talar om det stora fredsprojektet. Men den andra delen av historien är värd att känna till för att förstå. Och kunna mota det onda. Jag är övertygad om att följande kompletterande historiebeskrivning är viktig:

Det är en kylig morgon i den lilla holländska staden Oosterbreck. Året är 1954. Några svarta bilar saktar in utanför hotell de Bilderberg. Män i strikta kläder stiger ur och tar några snabba steg i in hotellets vestibul. De passerande stadsborna känner inte igen någon av männen. Vare sig journalister eller fotografer syns till. En av männen som tar några snabba steg in i hotellet är Joseph Retinger. Han har blivit en av västerlandets grå eminenser och har goda kontakter med såväl politiker och kungahus som företrädare för de större företagen. Han vill nu skapa en elitklubb, ett brödraskap, med ett fåtal utvalda personer. Det är här Romfördraget växte fram och tre år senare blev grunden till det som idag är EU.

Strukturen i Europa tilltalade inte de transnationella bolagen, speciellt inte de som hade sin huvudsakliga marknad i vår världsdel. Delmarknaderna var små. Självständiga stater i Västeuropa valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och ställde dessutom olika krav på olika varor utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de multinationella bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var drömmen.

De officiella makthavarna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen, de transnationella intressena, ställde på dem. De drogs ju såväl med val och opinioner. Demokratiskt tillsatta ministrar kunde ställas till svars för sina beslut, något som naturligtvis försvårade möjligheterna att föra en långsiktig stabil politisk linje. Fragmenteringen skulle fortsätta om ingenting hände. Kanske sneglade man med viss avundsjuka på vissa delar av öststaternas form av s.k. demokrati. Sovjetunionen hade många nackdelar i form av politiskbyråkratisk planekonomi, men samtidigt fördelar genom att opinioner och tillfälliga folkyttringar inte tilläts påverka en planerad utvecklingslinje. Några, som man inte kom åt, visste bäst.

EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir effektivare så. Demokrati, folkvaldas beroende av väljare, uppfattas nog mer som problem än som
möjlighet.

Det finns skäl att fundera - och i viss mån reglera - de så kallade friheterna inom EU. En gemensam arbetsmarknad låter bra, men nackdelen är uppenbar då familjer splittras och det blir långt till kvartssamtalet för den polske byggnadsarbetaren som tvingats ta jobb på Söder i Stockholm. Friheten kan lätt förvandlas till tvång. Frihet för kapital medför att makt flyttas från demokratiskt valda församlingar till kapitalvalda. Frihet för varor medför att det blir svårare för enskilda länder eller regioner att gå före och ställa högre miljö- och hälsokrav. Jag är starkt bekymrad över att balans, sans och måtta, anses som ineffektivt i den så kallade "frihetens" namn. Vi ska inte vara naiva! Jag upplever att ledande personer i det parti jag var språkrör för i elva år faktiskt tenderar till att vara just naiva, sittande på det sluttande planet.

Bilden är tagen från Elin Wägners sovrum i Lilla Björka. Det gäller att luta sig ut för att se hela området... Samma sak gäller EU, som skulle kunna bli något bra om det får växa fram i takt med att medborgarna känner behov och vilja - springer eliten för fort skapas inte bara oro utan motstånd som som till slut kan leda till just det som de naivaste hävdar att man vill motverka.



torsdag 9 maj 2019

Grönt eller vad?

Det är inte lätt att bilda nytt parti. Partiet Vändpunkt har det inte lätt inför EU-valet. Här finns deras valmanifest. Kanske känner de visst hopp med tanke på att de som säger sig föredra "annat parti" växer i opinionsmätning. Feministiskt initiativ har eget namn.
Här finns MP:s valmanifest.
Och här alltså Partiet Vändpunkts
Feministiskt Initiativs valplattform hittar du här.
Vänsterns finns här.
Det är inom den sfären jag hamnar när jag granskar partiernas politik. I valkompasser hamnar jag på MP i första hand. Men det finns en naivitet, som jag ser det. Naiviteten ligger i att man inte tycks förstå risken med att bygga upp en gemensam byråkrati i allt större omfattning - en färdig organisation skapad med demokratiska argument kan lätt föras över i andra händer. Vi ser en farlig utveckling, och om tjugo år kan majoriteten ha förvandlat EU till något brunmelerat.  Europas historia förskräcker. Jag är orolig när jag hör en n del ledande miljöpartister som tycks vara större EU-entusiaster än de flesta andra. Numera berättar man - t ex Isabella Lövin på MP-kongressen - EU-historien på samma enögda sätt som Liberalerna gör. Men det finns en större historia, och hela bör nog berättas för att förstå helheten. Här berättar jag den andra delen.

Partiet Vändpunkt finns inte med i valkompasser, får inte vara med i debatter heller vilket gör att det inte är mer än rätt att detta inlägg bildsätts med deras valbroschyr...


Blir det personröstning för min del finns två huvudkandidater: Pär Holmgren (MP) och Valter Mutt (PV).


onsdag 8 maj 2019

Tack också till Max... eller skall historien skrivas om i traditionell politikeranda?

Isabella Lövin valde i sitt inledande språkrörstal att nämna och tacka tre EU-parlamentariker men inte den fjärde. Den fjärde - Max Andersson - har lämnat MP och gått med i Partiet Vändpunkt. Men ändå... varför bortse från att också han gjort ett gott arbete? Det är på något sätt så snålt, så där snålt som man valt att se på alla som inte ropar halleluja till allt partiledningen drivit igenom. Så motades Lillemets, Mutt och Schlyter bort.

För övrigt är det så märkligt. MP:s valanalys efter 2014 sammanföll till stor del med vad vi som varit kritiska framfört under flera år - men då betraktats som fiender.... MP:s valanalys efter valet 2018 sammanfaller till ännu större del med den kritik som under hela mandatperioden uppfattats som fientlig - bland annat är den nästan identisk med det som vi (en radda f.d. språkrör) skrev på DN Debatt men som partiledningen surnade till för.

Och nu: när Partiet Vändpunkt bildats står nästan hela raddan som vill väljas till språkrör och till partistyrelsen i talarstolen och låter som om de varit medlemmar i det partiet... nu är alla - även de som nyss pläderat för platt skatt (Per Bolund) - helt inne på att partiet måste låta bättre i fördelningsfrågor... Bolund skrev att progressiviteten i löneskatterna kan tas bort och ersättas med den progressivitet som finns inbyggd i miljöskatterna. "Man låter helt enkelt miljöskatterna stå för progressiviteten i skattesystemet".

Så vad ska man tro? Vad är äkta? Vad är spel? Vad är resultat av "vått finger i luften för att känna vart det blåser"? Vilka värderingar finns i ett huvud som förespråkar platt skatt?

Hur som helst: Eftersom jag röstade grönt i EU-valet så vill jag tacka Max, Linnéa, Bodil och Jacob för ert jobb. Att Linnéa engagerat sig för Fogelstad ger guldstjärna i min gröna bok...


https://fogelstadsstiftelse.se/kop-byggstenar/

Apropå att skriva om historien. Liberaler och sossar älskar att omskriva historien för att framstå som bättre än de är. Senast gottade sig inte minst dylika ledarskribenter åt att skriva om rösträttens historia när man firade att "allmän och lika rösträtt" fyllde hundra år. Det gjorde den inte. De - inte minst ensamstående mödrar - som uppbar socialbidrag fick rösträtt först 1945. Svenska romer fick vänta till 1959. Så det som firades förra året var klassröstningen med rasistiska inslag... inget att vara stolt över.

tisdag 7 maj 2019

Gustav


Först så känns det lite tomt, sedan upptäcker man hur det är att vara närvarande vid köksbordet. Så kan det vara att sluta som språkrör. I vart fall var det så för mig. Sedan, efter nån månad, kom tröttheten som var total. Efter ett drygt är började livet igen. Hoppas Gustav får ett bra liv, och att många miljöpartister sänder en tacksamhetens tanke till hans fru och barn. För det är det Gustav vill.

Inte vet jag om han nu tänker som Per Gahrton som - på skämt eller inte vet jag inte riktigt - sa (när han la av som språkrör 1985) att han förordade en efterträdare (mig) som inte skulle vara bättre än honom själv. Tror inte Per Bolund blir bättre än Gustav. Ideologiskt känns det marigt med ett rör som förordat platt skatt och vars vision om framtiden är stilcoacher och annat.
 
Per Gahrton verkar i vart fall nöjd med Per Bolund, läser jag. Själv hade jag nog blivit medlem igenom om Magnus blivit vald, det hade varit en markering till omstart.

Förresten har partiets utvärderingar efter valen såväl 2014 som 2018 i stort sett överensstämt med vad vi som varit kritiska framfört men då utmålats som fiender. Visst är det lustigt? Eller tragiskt. Och visst är det lustigt - eller tragiskt - att partiets sociala ambitioner och  fördelningspolitik plötsligt skall skärpas när Partiet Vändpunkt (med Schlyter, Mutt och Lillemets) bildats och driver just det.

Nu till Gustav igen:

Kristianstadsbladet den 





Ett skarpt intellekt, men inte vidare ordningsam. Så beskrivs det politiska underbarnet Gustav Fridolin av sin klassföreståndare i Vittsjö. I dag väljs han till nytt språkrör i Miljöpartiet.
Gustav Fridolin växte upp i byn Vittsjö norr om Hässleholm. Redan som tolvåring startade hans politiska intresse efter en straffuppgift i skolan. Sedan dess har karriären gått via riksdagen, som den yngste ledamoten någonsin, till att i dag väljas till ny ledare för Miljöpartiet.

– Det är mitt fel att han blev politiker brukar de säga, skrattar Filippa Esayas, före detta klassföreståndare för Gustav Fridolin.
Vi träffar henne i Vittsjö skola, där det gamla klassrummet har gjorts om till uppehållsrum.
Hon stötte på honom redan i årskurs tre och han utmärkte sig genast bland de andra eleverna.

– Han var lite brådmogen på något sätt och hängde med på saker som de andra inte gjorde. Kanske var han lite lillgammal också, berättar Filippa Esayas.

– Jag tänkte ”vad månde bliva av detta barn?”. Det var något speciellt med honom.
Även om han hade lätt för skolan och kunde läsa och skriva redan när han var fyra-fem år så var det lite sisådär med ordningen på f skolböckerna.

– Bänken fylldes snabbt så att locket inte gick att stänga. Han fick sitta i skräddarställning för att nå upp, minns hon.

Med bara några veckor kvar av mellanstadiet såg hon sig tvingad att ge honom en extrauppgift, eftersom han varnats fem gånger för att ha skapat oreda i klassrummet. Gustav Fridolin skulle titta på en partiledardebatt på tv.

– Nästa morgon var han strålande glad och sa att det bästa var när Birger Schlaug sa att ”det som vi sparar på skolan i dag får vi betala för i framtiden”.

Några veckor senare startade han Grön Ungdom i Hässleholm tillsammans med skolkamraterna Anders Nilsson och Erik Karlsson.

– Sedan har det gått raka spåret. Jag önskar honom allt gott och är inte ett dugg förvånad. Jag har aldrig placerat honom till vänster eller höger – för honom är det viktigt att framhålla alla människors lika värde, säger Filippa Esayas.

Och så min blogg från den 24 augusti 2013:

måndag 6 maj 2019

Är det rimligt att lägga ner 84 miljarder på militären - en fördubbling på tio år...

http://www.dagensarena.se/opinion/vi-lagger-pengarna-pa-fel-sorts-forsvar/
Klicka för att komma till artikeln.
 Valter Mutt (PV) skriver i Arena:

"Vår säkerhet är hotad. Landet står i lågor. Det är emellertid inte fientligt stridsflyg som angripit oss utan en kraft mot vilket inget luftvärn hjälper: den globala uppvärmningen.

Men ändå är det inte för åtgärder mot detta högst påtagliga hot som anslagen nu växer dramatiskt utan det är vårt militära försvar som ges högsta prioritet och ambitionen från en bred politisk majoritet i försvarsberedningen är att vi från och med 2025 ska lägga hela 84 miljarder kronor årligen på försvaret, vilket motsvarar en fördubbling inom loppet av en tioårsperiod."