fredag 1 juli 2016

Frihet för kapital

Jag tror inte på frihet för kapital. Jag är övertygad om att det är mer destruktivt än produktivt att kapitalet kan gå på tillväxtjakt var helst det vill.

Jag är orolig för hur jakten skadar demokratin och reducerar idén om en människa-en röst till något som alltmer fungerar som fasad till ett riggat system där makt och medel sugs upp från de många till fåtalet.

Jag menar att kapitalismen måste tyglas. Vilket den inte gör när frihet för kapital är såväl globaliseringens som nuvarande EU-koncepts mest omhuldade princip.

Det finns också skäl att på allvar samtala om den centralisering och stordrift som genom kapitalets frihet medför att en blå, kapitalistisk, planekonomi växer fram. Det är en förfärande utveckling att allt mer av samhälles ekonomi hanteras inom allt större bolag och bolagssfärer. Detta leder till att verklig marknad reduceras till en teatertablå medan propagandaapparaten i form av konsumtionspropaganda samtidigt driver oss mot en utveckling som planeten får allt svårare att hantera.

Det är oroande att vänstern idag har så lite att säga om kapitalkoncentrationen, det är oroande att vänstern i iver att verka "moderna" intar så stor tystnad när det gäller globaliseringen och EU-konceptet i denna del. Att den svenska gröna systemkritiken, också när det gäller frågor om makt, tystnat är väl snarast effekt av ideologiskt haveri i ledande kretsar - eller om det helt enkelt är så att systemkritik uppfattats som hinder att nå formella positioner...De flesta av oss begrep hur den röda planekonomin var förfärande, acceptansen för den blå tycks vara desto större. Det är en av vår tids stora tragedier.

torsdag 30 juni 2016

Scotty Moore

Nästan på dagen 60 år efter det att Scotty Moore stått i Steve Allen Show och lär ha känt sig pinsam dog han. Det var inget fel på gitarrspelet. Det var inget fel på låten. Men allt annat var fel. 

Scotty, Bill Black, DJ Fontana och The Jordanaires stod bakom Elvis som var utklädd i frack. Sjungande Hound dog för en halvt neddrogad basset. 

Elvis skämdes efteråt, rockkungen hade under året som gått fått stora delar av amerikanerna att väsa ur sin avsky mot den "niggermusik" och det rörelsemönster som Elvis uppträtt med och fått miljoner ungdomar att skrika till. Nu blev han en pajas i sina egna ögon. Han gjorde aldrig om det.

Sista gången jag såg Scotty Moore var faktiskt i Jönköping för några år sedan. Han var där tillsammans med musiker som spelat med Elvis under främst 70-talet. Precis som för DJ Fontana, den trummis som följde Elvis på 50-talet och stora delar av 60-talet, hade åren satt sina spår. Dock inte när han fått en stol och en gitarr. Det lät som förr, riffen satt där de skulle.


Scotty Moore var den gitarrist som, tillsammans med basisten Bill Black, två år tidigare fått SUN Studios ägare Sam Phillips uppdrag att kompa en ung finnig yngling, med det osannolika namnet Elvis, i dennes försök att sjunga in sig som artist.

Det gick inget vidare, Elvis körde all vita låtar som han kunde, och det var många. (Det fanns vita topplistor med vit musik, och svarta topplistor med svart musik under denna tid i rasismens USA). Så småningom tog Sam Phillips paus, tog med sig Black och Moore ut i ett angränsande rum, var på väg att avbryta hela försöket. Det var då Elvis började jamma med de där låtarna som vita sångare inte fick sjunga, men som Elvis älskade. Svart blues. Phillips rusade in och satte på bandspelaren och Black och Moore hakade på. Resten är historia.

Första inspelningen blev en låt av Arthur Crudup: That´s allright, mama. Den blev så här.

Det blev succé, Scotty Moore var med under åren som följde med ideliga turnéer i Södern. På betongvägar färdades man, vägar som gamla Route 66. Vägen där  Vredens druvor av Steinbeck utspelade sig. Som ung läste jag boken därför att jag ville veta hur det såg ut där Elvis, Scotty Moore och Bill Black färdades i en rosa Cadillac genom Södern för att lira rock´n´roll från något lastbilsflak i någon gudsförgäten håla.


Scotty Moore blev ifrågasatt när Sam Phillips sålde sin stjärna till det stora bolaget RCA som behövde en ung stjärna som komplement till Jussi Björling... Moore ansågs inte tillräckligt sofistikerad och kompletterades av Chet Atkins. Elvis hade bara spelat in i Memphis, RCA spelade in i Nashville. Så här beskriver jag i Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac den första inspelningen i RCA:s studio därstädes...

"Precis efter femdagarsturnén hade vi studiotid i RCA:s studio på McGavock Street i Nashville. Det skulle bli min första session för det bolag som pröjsat 35.000 dollar för en sydstatare med finnar i fejjet och som aldrig haft en hit norr om Tennessee. Min första inspelning utan Sam Phillips.

Ni ska ha klart för att Nashville var något annat än Memphis. Nashville var den stora staden med de stora gräsmattorna och de stora vita husen med de feta pelarna framför ingångarna. I Nashville ville man leka finkultur och byggde kopior av grekiska palats. Jag var glad över att inte bo där, men skulle gärna bo likadant.

Men Nashville var inte bara den märkvärdiga huvudstaden i Tennessee utan också stan där country and western byggdes. De senaste åren hade man visserligen gjort lantismusik i studior på så märkliga ställen som Chicago och Los Angeles, men countryns själ fanns i Nashville. Den första riktigt professionella countryinspelningen i Nashville gjordes mer än tio år före det att jag nu drog in i studion. Det var nå´t med Eddie Arnold.

Hur som helst. Ni ska ha klart för er att Nashville-soundet skilde sig från det vi skapat i Memphis. Om Nashvillegossarna var stilenliga så var väl vi snarast att betrakta som flåbusar. Om Nashville var vit musik så var Memphis svart musik. Om Nashville var Hank Snow så var Memphis B.B. King. Om Nashville var etablissemang så var Memphis rebelliskt. Ungefär så. Om ni förstår. (-)

I Nashville skulle det vara som det alltid varit. En massa höjdare från skivbolaget var där för att titta på sin nyinvestering. De såg inte imponerade ut. De stirrade mest. 

Jag visste vad jag ville, visste vad det handlade om, visste att jag måste styra upp det på mitt sätt så att inte Nashvillesnubbarna skulle ta över. Dom hade skickat över en lång låtlista som jag skulle välja från. RCA hade ett avtal med ett musikförlag som höll till på västkusten och levererade countrylåtar och ballader. Det visade sig att förlaget hade hostat upp en del av de där 35.000 mot att de skulle få inflytande på vad jag skulle sjunga. Det var mycket jag inte visste om branschen! 

Dessutom ville dom att The Great And Only Chet Atkins skulle vara med och plocka strängar på sin lantisgura. För att inte låta dem få en chans så satte jag, Scotty, Bill och D.J. igång med I Got A Woman. Det är svart musik av Ray Charles och vi hade haft den på repertoaren ett tag. Vi fixade en färdig master på mindre än en timme. Memphis Flash hade intagit Nashville."

Scotty Moore blev 84 år. Hans sista arrangemang med Elvis var i Comeback 68. Han sitter till höger.

onsdag 29 juni 2016

Alice Bah Kuhnke: britternas kultur dör ut....

Jag har säkert gjort några korkade uttalanden emellanåt. Så jag är inte fri från skuld när det gäller sånt heller. Men hur i h-e kulturminister Alice Bah Kuhnke, som går under beteckningen MP, med anledning av Brexit kan häva ur sig följande floskler ter sig obegripligt: Hon säger, enligt DN:

"En kultursektor som saknar influenser, utbyten, nya idéer och innovationer leder till att kulturen stelnar och dör". 

Alternativet till medlemskap i Union är alltså kultur utan influenser, utbyten, nya idéer och innovationer. Hört talas om Shakespeare, Beatles, Austin och Dickens. De fanns alla före EU...

Hört talas om Internet? Eller är det så att Internet stängs ner utanför EU?

Hört talas om kultursamarbete som inte kräver gemensam utrikespolitik, demokratiskt underskott och frihet för kapital? Tydligen inte, vad gäller Alice Bah Kuhnke. Åtminstone inte här hon agerar politisk retoriker.

Det finns massor med problem med Brexit. Liksom med EU. Hyfsat samtal om detta vore tacknämligt.

Problem med EU är bland annat att Angela Merkel nu vill att "EU skall reagera med en röst som reaktion på Brexit". Det vill säga olika åsikter skall pressas samman till en. Hon vill ha "en samstämmig och inte mångfaldig reaktion på den brittiska folkomröstningen". Smaka på det... och fundera över det rimliga i att ledarna för Tyskland och Frankrike har för vana att träffas innan övriga dyker upp för att komma överens om vad EU bör anse. Och de som vill vara duktiga ansluter sig.

Problemen med Brexit då? De finns. För Sverige leder det bland annat till att EU-länder som står utanför euron lär få minskat inflytande. För miljön att tyngdpunkten flyttar närmare Polen. Men: problemet är inte att brittiska kulturarbetare skulle bli utan influenser, utbyten, nya idéer. Att kulturen i Storbritannien skulle stelna och dö.

Det Sveriges kulturminister, som går under beteckningen MP, menar är således att alla de kulturarbetare som stod på nej-sidan inför den svenska folkomröstningen var dumma i huvudet, ville isolera sig från världen och förespråkade kulturens död.

För att inte tala om vad hon anser om den EU-kritiska historia som det parti, som hon plötsligt blev medlem i när hon blev erbjuden posten som kulturminister, bär på.

För övrigt får vi väl beklaga Norge som än i dessa dagar lever utan kultur, utan innovationer, utan utbyten och utan kulturell framtid som varande i utanförskap...  Om man får tro Sveriges kulturministers retorik.

Ett balanserat synsätt på unionen vore väl det minsta man kan begära. Även om det kanske inte är karriärbefrämjande. Med den typen av retorik som kulturministern gett uttryck för lär vi få samma eländiga debatt om det skulle bli folkomröstning i Sverige. Vice talman Söder som på ena sidan skyller allt på invandringen och kulturministern som på andra sidan hotar med kulturens död... Jisses!

...


tisdag 28 juni 2016

Island



2-1. 
Lagseger. 
Så vackert. 
England kan dock glädjas åt att Island inte heller är med i EU... 

För övrigt var det uselt av regeringen att utesluta V och SD från sammanträdet ang Brexit. Stöd vill man ha från V men släpper inte in dem...  Hur de som säger sig vara miljöpartister i regeringen kan acceptera något sådant är obegripligt om man har minsta susning om hur MP från början sett på demokrati.

måndag 27 juni 2016

Silly walk efter Brexit...

Majoriteten av de som röstade valde att rösta fel. Dessutom var det lågt valdeltagande, så valet bör göras om. Så kväder nu många britter som anser att de som röstat fel inte röstat rätt.

Faktum är att valdeltagandet var mer än dubbelt så stort som i valen till EU-parlamentet och nästan tio procent större än i parlamentsvalen. Så vad mer kan krävas? Röstplikt för de som är yngre än 25 och kommer från medelklassens London? Och röstförbud för övriga? Kanske kan tips från Nordkorea vara något?

Med anledning av krumbukterna finns anledning att påminna om Departementet för silly walks:


PS! Stefan Löfven, Sveriges statsminister, hävdade häromdagen att "det är tråkigt för Storbritannien". Vad är Storbritannien, enligt Löfven? Är det inte medborgarna som är Storbritannien? Är det tråkigt för medborgarna att medborgarna fått sin vilja igenom?

Löfven ord säger något om den världsbild som människor i sådana positioner bär på - Storbritannien är dess ledande politiker och ekonomiska elit. Just sådan von-oben-attityd har säkert varit en god hjälp för Brexit-sidan.

söndag 26 juni 2016

Det vackraste en sommarnatt som denna

Det finns det som är så vackert att det nästan gör ont. Alexandra leaving med Sharon Robinson är, i mitt tycke, något sådant. Hade jag fått göra ett Sommar - det började överraskande bra, med David Lagercrantz, igår men med bara en enda kvinnlig artist - så hade den platsat.

Jill Stein om Brexit.

Jill Stein, Green Partys presidentkandidat i USA, skriver:

The vote in Britain to exit the European Union (EU) is a victory for those who believe in the right of self-determination and who reject the pro-corporate, austerity policies of the political elites in EU. The vote says no to the EU’s vision of a world run by and for big business. It is also a rejection of the European political elite and their contempt for ordinary people.

Unfortunately, the rejection was also motivated by attacks on immigrants and refugees, which must be opposed. That is a defeat.

The Brexit vote is one more sign that voters are in revolt against the rigged economy and the rigged political system that created it. People want change and they will get it one way or the other.
 (-)
 The challenge now is to expand the political movement in the United States, Britain and beyond, that opposes austerity and the rule of bankers – including destructive corporate trade agreements like the Trans Pacific Partnership and the TTIP. We must also defend the rights of workers and immigrants, and adopt sustainable economic policies that lift up the quality of life for all while transitioning to 100% clean energy as an urgent priority to avoid the worst impacts of climate change. And we must reject the catastrophic military adventures that have caused so much of the immigration crisis to start with, while simultaneously bankrupting our economies.

(-)
Together we can create a world that works for us all, that puts people, planet and peace over profit.
Från Jill Steins artikel om utträdet. 


lördag 25 juni 2016

Att färdas genom Sverige...

Sommar. Den förändras med åren. Inte bara klimatet förändras. Landskapet förändras. Människorna förändras. Fattigdomen byter skepnad. Rikedomen också.

Att färdas genom Sverige är att se landet där de gamla ladugårdarna förfaller. Ingen tycks bry sig, taken rasar in, väggarna rämnar, minnen förintas.



Det finns få byggnader som är så vackra som gamla ladugårdar. Det finns någon sorts harmoni i den faluröda tryggheten. Det finns någon sorts djupare mening och syfte i de grova brädorna och de rustika portarna. Jag minns det varma trygga ljudet av kor som idisslar, känner den varma doften av välbrunnen dynga och ser dimman lätta när en ny dag randas.


Vi gick ner till ladugården med våra ungar i den kalla vinterkvällen, hörde mjölkhinkar försiktigt slamra, fyllde kannan med spenvarm mjölk och kanske lite råmjölk till kalvdans. Själva hade vi får, den trygga, lugna, ansvarsfulla Rakel och den hyssiga, vackra och lite slarviga systern Ronja. På våren tiotalet lamm som lekte med hönsflocken och var rädda för bikuporna.

Allt det där finns skrivet i de fallfärdiga ladugårdarna som drar sina sista suckar överallt i landet. Snart är de borta. Vi har inte råd att ta hand om dem, sägs det. Det känns lite sorgligt. Det heter att utvecklingen har sin gång. Och det är sant. Det är också sant att det i ladugårdarna står skrivet minnen om fattigdom, slit och kyla.Det är som om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.


Så då får de gamla ladugårdarna förfalla, bli till faror för lekande barn och vilsna själar, får besked att de blivit farliga och måste rivas.


Och slyet ta över. Som det redan tagit över den olönsamma ängen. En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som en människa måste försvaras mot det anfallande mörkret.

Ibland undrar jag vart allt det liv som fanns i Rakel och Ronja tog vägen. Hemkommen sent på vinterkvällarna kunde jag gå in i deras lilla hus, där det doftade varmt och välkomnande. De skorrade välkomnande och delade med sig av sin trygghet till den som tappat sin egen efter en dag på den politiska teatern med dess krav på att aldrig göra fel, aldrig svara fel, alltid vara bättre än man var dagen innan.



Vi lever våra liv och minnen är en del av våra liv, av vår vindpinade historia.
Bilder: Lena Rosén Schlaug

fredag 24 juni 2016

På väg mot lavendel

Midsommarafton bör förstås inledas på landet, med doften av sjö och lavendel. Så sker inte denna dag. En tyst och övergiven hotellrestaurant där frukosten inte finns tillgänglig. Nyhetspanelen är denna dag en timme tidigare än vanligt. Och handlar bara om folkomröstningen. Känns sterilt...

Den kom till stor del att utspelas mellan de som kan utnyttja globaliseringens och den inre marknadens möjligheter och de som är, eller känner sig vara, utnyttjade. De som får sin toalett tvättad för en billig peng och de som tvättar den. Den övre medelklass som bärs på andras armar, och de som bär. Så såg en skiljelinje ut. Av det bör vi alla lära nåt. Men det gör inte alla. För det är obekvämt för de som har det bekvämt.

Les Miserables 25th Anniversary concert-Do you hear the people sing from Y on Vimeo.

För övrigt är det bara sex månader kvar till julafton, så ta vara på dan även om det är skitväder denna midsommardag. Och den svenska versionen av britternas taskigt hånfulla text om fransoser - Små grodorna är lustiga att se - bör man låta bli en dag som denna...


torsdag 23 juni 2016

Brexit eller inte? Blir det inte större kaos i EU om man väljer att vara kvar?

Från 1994, inför EU-valet, vi kom ihop oss efter en teve-debatt...
Brexit eller inte? Kanske kan man förenklat sammanfatta läget genom att påstå att valet till ganska stor del står mellan britter vars arbeten och livsvillkor blivit otryggare och de britter som har möjlighet att utnyttja att andras arbetsvillkor - och livsvillkor -  blivit sämre. 

Hur det än blir kommer man att vakna upp dagen efter folkomröstningen och kunna konstatera att den konservativa regeringen sitter kvar - och att delar av ovanstående problem faktiskt härrör från den.

När jag hör och läser om debatten inför folkomröstningen blir en sak tydlig. Vi som har möjlighet att figurera i den offentliga debatten - jag ska kommentera resultatet i SVT i morgon bitti - har sällan personligen drabbats av nackdelarna av vare sig globalisering eller EU. Vi behöver inte känna oss hotade eller utanför, tvärtom kan vi bo där vi vill och utnyttja arbetskraft vars löner snarast drivs ner när arbetsmarknaden blir allt större och konkurrensen om jobben hårdare.

Kritiken mot oss är relevant. Vi lever på en europeisk gräddhylla - och en del av oss är obegåvade nog att förundrat titta ner på människor som inte begriper hur bra det blivit... 

En del av oss som lever på denna gräddhylla vill jag inte ha att göra med. De är uppblåsta, fisförnäma och försöker inte på minsta sätt förstå de som inte lever på den stinnare medelklassens hylla. De ser ner på boende på landsbygden, ser ner på de som känner sig hotade, beskriver ofta de som känner sig främmande - i det som tidigare varit deras livsmiljö - som obildade och primitiva. De har en överlägsen attityd som snarast göder Sverigedemokraterna, Front National och Ukip.

På den andra sidan får man sällskap av rasister. Kanske blir det till slut Ukips valkampanj som gör att flest kommer att rösta för att stanna kvar. Ukip - som inte bara förordar direktdemokrati utan också är ett libertariansk parti (bland annat vill man ha platt skatt) - spelar förmodligen så mycket och så vulgärt på temat "vi mot dom främmande" att många värjer sig. 

Vilken sida man än skulle stå på inför den brittiska folkomröstningen så hamnar man i sällskap man helst vill undvika.

Så kan det vara i folkomröstningar. Men är tydligare än någonsin när man följer den brittiska debatten. Fakta, myter, bluffar och retoriska finter blandas i en ofta pinsamt antiintellektuell röra.

Å andra sidan kanske medborgare som skall rösta också kan mer om EU än tidigare. Jag är inte säker på att just detta gynnar den sida som vill stanna kvar i unionen. Byråkratin och vurmen för att i en alltmer sovjetiserad byråkrati sluka delar av demokratins grundbultar borde göra de flesta förskräckta.

Lägg till det de stora bolagens lobbymiljarder, slutenheten, marknadsfundamentalism inom områden som drabbar de små och gynnar de stora, avståndet mellan beslutande och de som drabbas av besluten. Inom stora delar av unionen har tvivel och motstånd ökat.

Detta utnyttjas skickligt av mörka krafter - som är de tongivande i kritiken inte minst eftersom de andra känner behov av att fjärma sig från dem och därmed på köpet också från EU-kritik. I Sverige har vi det läget. I andra länder, inte minst i gamla Östeuropa, finns även rädslan över att de rika, som följd av kapitalets frihet, kan sluka mark och lokala företag i snabb takt.


De redan utsatta är de som hårdast drabbas av att utsatta från andra länder konkurrerar om jobb, bostäder och social trygghet. Så det är inte helt fel att påstå att folkomröstningen till förfärande stor del handlar om de som kan utnyttja situationen och de som är utnyttjade. De som kan nyttja billigare arbetskraft för att städa sina toaletter mot dem som med allt sämre villkor skall städa deras toaletter. 

Det hade känts fullständigt självklart att ställa sig på de senares sida om inte denna sida också befolkats av sådana som uppmuntrar till rasism och inskränkt nationalism. Ställer man sig där får man göra det med kraftfullt avståndstagande till andra som står på samma sida.

Jag är övertygad om att vi hade sluppit allt detta om EU byggts upp i stillsam takt, utifrån människors önskemål snarare än genom påbud ovanifrån, om man betraktat Sovjetunionens uppbyggande som ett skräckexempel istället för att ta över vissa delar av dess centralstyrning, detaljstyrning och slutenhet. 

Och om man förstått att människor i gamla Östeuropa nyss frigetts från Sovjetunionens ok och att tvånget från ett annat ok snarast skulle leda till motreaktion, om man förstått att det sociala grundskyddet är så mycket viktigare än fria marknadskrafter. Då hade vi förmodligen sluppit de krafter som växer inom unionen. Och varför inte: om man riktat in sig på att lägga golv för miljöskatter och miljöregler istället för tak, om man låtit bli att utvidga euron till ett allt annat än optimalt område.

Hur det än går i folkomröstningen: Brexit leder inte till armageddon för britterna, de kommer att få liknande villkor som Norge och Schweiz när fransoser och andra lugnat ner sig. Brexit skulle däremot kunna bli en spark i baken på EU-eliten, en spark för att montera om hela konceptet.

Men nu lär det inte bli så. Man kommer nog att rösta för att vara kvar.

Förresten: kommer man att rösta för utträde ur EU så lär man - precis som efter folkomröstningar i Danmark och Irland - få nya chanser att "rösta rätt". Eliterna avser inte att förlora slaget.

Själv vet jag inte hur jag skulle röstat om jag tillhört skaran brittiska medborgare som får rösta. Att se Ukips ledare stå och flina efter en valseger skulle kännas vedervärdigt. Och nog bygger åtskilliga problem, som människor drabbats av i Storbritannien, på politik man valt själva. Men EU-konceptet har bidragit. Och jag skulle offra ganska mycket för att bidra till att det förändrades i grunden.

Hur som helst: röstar man för att vara kvar, med det nya avtal man kommit överens om, så innebär inte det att det blir lugnt i EU. Flera länder kommer också att vilja förhandla om delar av regelverket - kaoset kan bli än större än om bara Storbritannien börjar förhandla om reellt utträde.