Saturday, 23 March 2019

På väg




Hur ser Bolunds värderingar ut?

Per Bolund föreslås av MP:s valberedning till nytt språkrör. Kan tänka mig att Partiet Vändpunkts företrädare är nöjda eftersom det nog är så att skillnaden mellan de två partierna kan blk tydligare än med några av andra som nominerats och i vars profil  fördelningspolitiken är av mer klassiskt grönt snitt än vad Per Bolund stått för då han fått fundera fritt.

Platt skatt, det vill säga att alla betalar lika hög inkomstskatt oavsett inkomst. Per Bolund förordade det som del av grön skatteväxling - höjda miljöskatter växlat mot platt skatt. Det skrev han Almegas skrift "Utvecklingskraft i bojor" för några år sedan då han satt i riksdagens finansutskott som talesperson för MP i ekonomiska frågor.
Tanken är således att vi som är lite mer välbeställda får råd, genom sänkt inkomstskatt, att betala de höjda miljöskatterna. Det resulterar, enligt Bolund, till progressiv beskattning eftersom det är de mer välbemedlade som har råd att köra bil etc och därmed betalar mer i skatt. 
 Eller som Bolund skriver: "Genom en långtgående grön skatteväxling kan därför progressiviteten i löneskatterna tas bort och ersättas med den progressivitet som finns inbyggd i miljöskatterna. Man låter helt enkelt miljöskatterna stå för progressiviteten i skattesystemet. På det viset skulle de löneskatter som finns kvar på sikt i ökad grad kunna baseras på principen om platt skatt." (I samma skrift meddelar Annie Lööf - som då hette Johansson - att också hon på sikt vill se platt skatt).
Jag kan inte tänka mig att någon annan språkrörskandidat någonsin förordat platt skatt. Det är sådant som prat om platt skatt och dålig fördelningspolitik som bidragit till att tilltron till MP när det gäller fördelningsfrågor är svag på många håll, vilket ju bland annat "utbrytarna" som varit med att bilda Partiet Vändpunkt säger sig haft som ett skäl. Almegas bok, fri att läsa, finns här att ladda ner HÄR.

Friday, 22 March 2019

Östersund och de urbana

Det är onekligen så att Uppdrag Gransknings granskning av Östersunds fotbollsklubb är ganska intressant. Men varför lägger man fiolspel med folkviseton bakom? Är det ytterligare ett tecken på den urbana synen på allt utanför de större städerna? Eller är det tecken på mina fördomar om de urbana?

Thursday, 21 March 2019

Ersätt ränteavdrag för oss som har god inkomst med grundavdrag för alla

  • Det heter bidrag när de mindre bemedlade får statens ekonomiska stöd. 
  • Det heter avdrag när de mer bemedlade får statens ekonomiska stöd. 
  • Dessa - de mer bemedlade - brukar oja sig lika mycket över att de mindre bemedlade får bidrag som åt de som kritiserar deras egna avdrag.
Ränteavdragen - som jag på den här bloggen envisats med att kalla räntebidrag - är ett otyg. Redan när MP kom in i riksdagen ville vi börja trappa ner dessa, gärna med en procentenhet per år. Hade så skett hade vi varit av med eländet idag.

Räntebidragens - förlåt: ränteavdragens - historia är en fråga som började med idén om att stimulera bostadskonsumtion men som blev överklassens och sedan medelklassens godaste bidrag. Som bekostas av skattemedel - och eftersom låginkomsttagare är hårt beskattade i Sverige så står dessa för en del av höginkomsttagarnas bidrag.

Räntebidragen kostade redan för några år sedan tre gånger så mycket som "socialbidragen" (försörjningsstödet utgick till 10,5 miljarder förra året, medan räntebidragen uppgick till cirka 30 miljarder...).

Kostnaderna för ränteavdragen kommer att öka, när räntorna ökar, och kan komma att överstiga inte bara statens utgifter för gymnasieskolan utan närma sig vad hela grundskolan kostar.

Det handlar om en oförutsägbar kostnad för staten som kan tära grovt på statens budget. Det ÄR bisarrt!

Som läget är idag - med låg ränta - är det fullt rimligt att under tre år ta bort hela avdraget på räntor över 100 000 kronor (det är 21 procent idag) samt trappa ner resten med 1,5% årligen.

Höj grundavdraget, som är lika för alla, som kompensation.

Principen borde för övrigt vara att flera avdrag och bidrag ersätts med höjt grundavdrag lika för alla.

Wednesday, 20 March 2019

Champagnegettot på Stureplan

"Det finns ställen på jorden där man inte vet om man skall skratta eller gråta. Stureplan i Stockholm är ett sådant ställe.

Här, i champagnegettot, finns nämligen de mest osannolika figurer som kan beskådas i detta land.

Snorvalpar och nyrika glin som med föraktfull min uttalar sig om bönder, hemvårdare, kassörskor, småföretagare och andra som utgör grund för att samhället skall fungera. Begåvade? Det vete sjutton. Nog bara begåvade med ett tillgjort överklassflin som gör att de påminner om herr Andreas Blek af Nosen i Shakespeares Trettondagsafton. Eller så.

Samtidigt är de ganska näpna. Förhållandevis ofta är de finans- och aktieanalytiker. De tjänar miljoner på att låtsas begripa sådant som de flesta inser är rena rama hokuspokus."


Ovanstående skrev jag i en krönika för elva år sedan, den blev inte så populär i en del kretsar, vilket gladde mig.

Så därför, föga överraskande, kunde jag inte låta bli att njuta av välbehag när jag häromdagen läste en recension av en krog på just Stureplan. En av de värsta sågningar av en krog jag läst... Kan inte låta bli att citera lite och dessutom länka:

https://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/arnolds-stureplanskrog-dar-ytan-ar-allt/?fbclid=IwAR2E1g5YbyaHOFsBr13wbd_QyDFeVlidAkL-ZRfOhxD9FPs8g1I42OA2h04
Klicka på bilden för att komma till artikeln.
Utdrag ur de omdömen som ges:

"Arnold’s är inget mindre än ett fenomen. En ny typ av etablissemang där ytan är allt, och innehållet av noll och intet värde. Ta konceptet ett steg längre och vi hamnar i virtual reality. Det som serveras på den nya krogen i strykjärnshuset vid Stureplan har åtminstone det rätta utseendet för att tjäna som förlagor till datoranimering."

"En annan affärsidé kunde vara att gästerna får hyra maten och serveringspersonalen några minuter för att instagramma och snapchatta. De gäster som är under 30 – och det är nästan alla – tycks ändå mest ägna sig åt att sprida selfies i sociala medier medan biffen kallnar."

"Här har man infört en ”vi”-reform. I samma stund som KK slagit sig ner för att titta i den helt engelskspråkiga menyn frågar kyparna saker som ”Vill vi ha något att dricka?” och ”Har vi hunnit titta på menyn?”.

"Kungskrabba cajun style (195 kr) är två ben med trådiga rester av före detta krabbkött, frilagda, kremerade och begravda under ett täcke av cajunkryddad brunbränd smet – maken till kapitalförstöring har inte skådats sedan det var på stekarmodet att vaska champagne. Vi fäller en tår över djuret som offrats för denna charad."



Tuesday, 19 March 2019

Nej, det är tyvärr inte alls friåret som kommer tillbaka

Expressen uppmärksammade friåret häromdagen. Jag fick en del frågor och bad att få svara via mejl med anledning av att jag skrivit en del om friåret och hur vi fick igenom det under budgetförhandlingar med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som började 1998.


Expressen: Hej! Här kommer några frågor. Du skriver såhär om förhandlingarna med finansminister Erik Åsbrink: ”När vi kom till punkten om friår på vår förhandlingsdagordning uppstår en märklig tystnad. Jag förklarar vad friåret går ut på. Erik Åsbrink ser närmast chockad ut. Han får ur sig: ”Menar du att man skall kunna ligga i hängmattan ett helt år? Han ser ut som om han tror att jag skämtar. Hela tanken tycks honom så befängd”.


Nej, det är inget friår som nu genomförs. Det är en så kallad utvecklingsledighet, en sämre variant på det friår som avskaffades av den borgerliga regeringen 2007. Dessvärre är det nya förslaget framtaget av MP:s tidigare partisekreterare vilket visar hur ideologiskt annorlunda det "nya" miljöpartiet är i jämförelse med det "gamla". Den utvecklingslediga ska "uppdatera sin kompetens genom att utbilda sig, prova på ett annat jobb eller starta eget företag." Friheten är borta.
Expressens frågor och mina svar:
1. Vad tänkte du när S, om än utan Åsbrink, gick med på detta bara ett par år senare? Minns du någon annan spännande detalj från förhandlingarna? 
 
I princip gick man genast med på att det skulle genomföras eftersom man förstod att vi ansåg frågan avgörande för budgetsamarbetet. Dessutom upplevde jag aldrig att Göran
Persson var avig, tvärtom upplevde jag att han under en partiledaröverläggning förstod finessen med att friåret var självreglerande - det skulle ju krävas någon arbetslös med kompetens för att någon skulle få friår.

Dessutom, och det var viktigt, var det arbetsgivaren som skulle godkänna friåret och vikarien. Den reella kostnaden, om man bortser från att kostnaderna kom på olika konton, var i praktiken noll eftersom den som skulle få friår skulle få 90 procent av a-kassan, medan den som fick vikariatet inte längre behövde a-kassa. Eftersom friåret gav en vikarie jobbet skaffade företaget sig ökat kontaktnät och kunde få tillgång till erfaren personal om det skulle behöva nyanställas.

2. Känslan när jag läser om friåret och dess turer de senaste decenniet är att det är något (åtminstone på idébasis) överlevt mot alla odds. Håller du med? I så fall – varför är det så tror du?

Svaret är nog enkelt: det är en win-win-situation. Den som inget hellre än vill ha ett jobb får ett, den som inget hellre vill än att få ett år att göra något annat får det.

Dessutom: rätt genomfört reglerar det sig självt och blir ett ekonomiskt nollsummespel. Och arbetsgivaren har rätt att säga nej. För den som bygger politik på grön ideologi är det en tung fråga eftersom det dessutom förenar frihet med solidaritet. Den som får friåret blir onekligen fri, som ursprungsidén som ut, att utbilda sig, starta eget företag, göra det hen drömt om ett helt år för att kunna orka jobba längre än till sextiofem år...

3. 2010 valde MP att "tona ned" friåret på grund av att det var så känsligt. Varför är/var det så kontroversiellt? 

Skälet var nog i första hand att de dåvarande språkrören var ganska ointresserade av friåret, Peter Eriksson sa dessutom att det var svårt att förklara det (vilket jag inte fattar hur det kan vara) men framförallt var det nog för att man ville verka regeringsfähigt vilket innebar att mycket av sådant som stack ut i grön politik bars ner i källaren.

4. Varför är/var friåret så viktigt för MP?

Det vr viktigt därför att det var ideologiskt klockrent: ökat frihetsrum för individen som kombinerades med solidaritet.

5. Vad är din bild, gillar ens S friåret eller är detta en evig kompromiss från deras sida?

Dagens S-ledning har säkert påverkat MP:s ledning så att själva frihetsdelen i förslaget försvunnit och regleringarna blivit fler. Jag känner dock flera socialdemokrater som talat varmt om friåret, och den modell som nu genomförs är säkert harmlös för sossarna.

6. Hur mycket av det gamla friåret som du brann för upplever du lever kvar i de förslag som nu presenteras? 

Jo, friåret var min baby precis som den gröna skatteväxlingen. Det som finns kvar med den modell som skall genomföras nu är inte speciellt mycket, det är inte ett friår i bemärkelsen att man är fri att göra det man vill: starta företag, utbilda sig, bilda sig, vara hemma hos barn eller gör det man drömt om för att sedan kunna orka jobba längre än till 65 år.

Jag möter än idag - jag föreläser en del - som kommer fram och tackar för friåret som gjort det möjligt för dem att vara kvar inte minst i skolan eftersom alternativet om de inte fått friåret varit att byta jobb helt. Men jag möter ibland också de som kommit in på arbetsmarknaden genom att fått vikariat. Bäst är att få höra kvinnor i vården som - inte minst äldrevården - som säger att friåret mitt i livet gjort att de inte gått under.



Sunday, 17 March 2019

"Hyckleri är bara förnamn..."

https://tidningensyre.se/2019/nummer-347/hyckleri-ar-bara-fornamnet/
Det hände sig på den tiden när socialdemokraten Anna Hedborg förskräckt meddelade att föräldrar tar ut föräldraledighet alldeles obetalt. Detta förhållande beskrevs som en synd i sig. De kunde ju arbeta och göra rätt för sig. Producera. Skapa tillväxt.
I samma veva underrättades världen om att sådant ofog leder till allvarliga problem för näringslivet som inte riktigt ”vet var det har sina anställda”. Avsändare för det senare budskapet var LO-chefen, tillika socialdemokraten, Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson.
Året då detta meddelades var 2014. Då hade länge predikats att vår plikt är att arbeta och konsumera, hålla igång hjulen. Om detta rådde stor enighet. Vi levde redan under den överideologi som heter Arbetslinjen.
Ibland blir jag trött på sossar. De borde duga till mer. Till något bättre. De bär ju ändå på en historia som är ärofylld. Även om den historien ligger en bit bort.
Hela krönikan - det är klart den är läsvärd - finns här.

Saturday, 16 March 2019

Trestegskurs för politiker, bankchefer och liknande

Steg 1: "Vi ser mycket allvarligt på det inträffade".
Steg 2: "Vi har full respekt för kritiken."
Steg 3: "Redan för ett år sedan började vi åtgärda bristerna"

Konsultarvode: 75 000 kr.

Friday, 15 March 2019

Strejka!

"Långt innan dagens skolungdomar var födda var vetenskapen tydlig rörande människans påverkan på klimatet." Skriver 270 klimatforskare i dagens DN. Tja, så var det. Klimatfrågan var med i MP:s valmanifest redan 1988... Synd att de andra inte brydde sig.
https://www.dn.se/debatt/vi-klimatforskare-stodjer-greta-och-skolungdomarna/
Till artikeln: klicka på bilden.

Thursday, 14 March 2019

Är det rättvisa att döda?

IS-krigare. Tillfångatagna. Det har satt fart på debatten lite varstans.  Ställ upp dom och skjut dom, meddelas från olika mer eller mindre  sofistikerade . mest mindre - håll. Det skulle i så fall handla om någon sorts rättvisa. 
Kan det någonsin anses som ”rättvist” att döda någon? Tydligen ansåg en tidigare   svensk regering det. Utrikesminister Carl Bildt hävdade nämligen  att avlivningen av Usama bin Laden var en akt av rättvisa.
Ordvalet är intressant. Frågan är när det i så fall skulle blir rättvisa att döda. Hur många måste den  som skall dödas ha dödat - eller planerat att döda - för att det skall bli rättvist att döda honom eller henne? 3000? 300? 3?
Carl Bildt var alls inte ensam om att utropa att avlivningen var just rättvis. President Obama uttalade sig likadant. Det sistnämnda är kanske inte så konstigt eftersom Obama var president i ett land där man fortfarande har dödsstraff. Då är det logiskt att se avlivning som en form av rättvisa – gör man inte det innebär det ju att man sågar hela sitt eget rättssystem. Men i Sverige har vi ju inte dödsstraff.  Av goda skäl.
Men att en svensk regering - eller åtminstone dess  utrikesminister - kunde anse att avlivning av människor kan vara rättvist känns olustigt. Rent av förskräckande.  
Det fanns förstås en mängd rationella skäl att döda bin Laden. En rättegång vid krigsdomstolen i Haag skulle bli utdragen och under många månader leda till att världen skrev om bin Laden. Vilket i sin tur skulle förstärka myten och kanske få några av hans beundrare att löpa amok. Hatet mot västvärlden skulle öka, sjuka hjärnor skulle gå igång, religiösa extremister skulle få vatten på sin kvarn.
Så visst kan dödande vara rationellt, politiskt gångbart, kanske rent av politiskt nödvändigt. Men rättvist?
"Rättvisan hann äntligen i kapp Usama bin Ladin", skrev  faktiskt landets stora liberala tidning Dagens Nyheter på ledarplats.  Och Svenska Dagbladet hävdade på ledarplats att efter tio år ”har rättvisan  hunnit ikapp al-Qaidas ledare Usama bin Ladin." Hade det varit slappa kvällstidningar som, i någon sorts populistisk anda, ropat ut att det är rättvisa att döda så hade det varit lättare att förstå. Hämnd är säkert säljbart.
Den traditionella synen på hämnd är att man skall skipa någon form av "rättvisa". Har du huggit av min hand, så ska jag hugga av din hand. Har du dödat mitt barn, så skall jag döda ditt barn. Har du mördat så skall du dödas. Var går gränsen för att vi skall uppfatta det som rättvist att staten dödar någon? Våldtäktsmän och pedofiler, skall de dödas? Skall mördare dödas? Skall inbrottstjuven skjutas som en akt av rättvisa? Ska kinesiska dissidenter avlivas som en form av rättvisa?
Jag  skrev, när det var aktuellt, att  såväl Carl Bildt som ledarskribenterna på SvD och DN borde fundera ett tag. Över hur man använder begreppet rättvisa.
Det är sant att Usama bin Laden togs av daga på ett sätt som han själv förordat att andra skall tas av daga. Personer som befann sig på samma plats - skyldiga eller oskyldiga - sköts också ihjäl. Också det helt i linje med de principer som bin Laden själv stått för. Målet helgar medlen, var ju han devis. Precis som det är såväl andra terroristers som demokratiskt utsedda överbefälhavares devis.
Folkrättsligt lär det också varit helt OK att ta kål på såväl bin Laden som de personer som omgav honom - kampen mot terrorism är klassat som krig, och i krig tar man kål på varandra. Det är liksom själva idén bakom krig. Att döda.
Hur som helst blev jag orolig när såväl utrikesminister Bildt som ledarredaktioner i ledande morgontidningar talade om dödandet som en akt av rättvisa. Då sitter man på ett sluttande plan. Och riskerar att reducera sig själva till något farligt nära små hämndgiriga lortar, som i upphetsad stämning kan komma att stå på barrikaderna och ropa ”döda, döda”. Sådana saknar jag respekt för.
Vad säger den i vårt land dominerade religionen om att döda? Tja, det är faktiskt mycket oklart.  C. S. Lewis, som skrivit Narniaböckerna, är också ett stort namn inom den kristna rörelsen. I boken Kan man vara kristen? redovisar han att han anser att dödsstraff är okej och att kristna unga män bör få chansen att döda fiender på ett muntert och hängivet sätt. Så här skriver han:
”Idén om riddaren – den kristne väpnaren till försvar för en god sak – är en av de stora kristna idéerna. (-)Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det. Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper – ett slags munterhet och hängivenhet.”
Och så fortsätter han:
”Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.”

Är boken jag citerar udda skräp från någon kammare? Nej, inte alls. Boken trycks om och om igen. I USA förstås. Men även i Sverige.


Jag är nyfiken på ideologier och livsåskådning. Har varit i hela mitt liv. Kristendomen återtar inflytande i såväl USA som EU. Så för några år sedan gick jag en sk Alphakurs för att förstå bättre - en kurs för sökare, troende och ateister om kristendomen, Gud och Jesus. Fast i omvänd ordning kanske. Spännande samtal, trevliga människor. Det var där jag fick boken som ett av lästipsen. Som vanligen ges ut av förlag med kristen profil. På baksidan har man kunnat läsa att författaren ägnar sig åt "knivskarp argumentation",

Var och en kan fundera över vad som hade hänt om arbetarrörelsen, näringslivet eller miljörörelsen gett ut en bok där dödandet glorifierades. För det första hade det blivit en starkt diskussion inom de egna leden, för det andra hade omgivningen reagerat, för det tredje hade man fått dra in den.
Sägas skall att boken dessutom pläderar för dödsstraff. Hur ska man då kunna svara ja på bokens titel?


Wednesday, 13 March 2019

Måste man ta varandra i hand?

I Sverige hälsar vi genom att ta varandra i hand, meddelade Stefan Löfven när flyktingdebatten var på väg att vända och livet komplicerades för alla debattörer.

Själv har jag aldrig haft  problem med hur människor vill hälsa. Dom får hälsa hur dom vill. Men. Och det skall sägas. När jag var politiker var det lättare eftersom jag hade en "maktposition" och därmed alltid inväntade hur den jag mötte ville hälsa. Sålunda har jag hälsat med handskakning, handen på hjärtat, bugning och - vilket jag starkt ogillat - olika varianter av kindpussande. Allt efter hur de kulturella vanorna sett ut. Så varför gör vi stort nummer av hur vi hälsar?

Det brukar ju sägas att det är problem - för en del av oss som bor i Sverige - att inte hälsa likadant på man och kvinna. Vilket det förstås är om hälsandet på en ena sorten uppfattas som kränkande. Men i praktiken - åtminstone i mitt umgänge - skiljer ursvenskar också på hälsandet... Den som är man handskakar med annan man, men med lätt kram med en kvinna. Detta tycks vara en outtalad normalitet i många umgängeskretsar. Efter vindrickning kan kramar utdelas också mellan män. (Inom parentes: tycker det varit ganska patetiskt när en del av mina vänner till vänster tassat försiktigare fram när det gäller hederskultur än vad gäller handskakning...).

För cirka tio år sedan fanns ett teveprogram i SVT där tre muslimska unga kvinnor träffade och samtalade med bland annat nationalekonomen Carl Hamilton. En av kvinnorna hälsade genom att lägga handen på bröstet. Carl blev förbannad när hon inte ville ta i hand. Och det var han, som krävde handslag, som i den offentliga debatten utsågs som buse. Mindre än tio år senare utsågs den som inte ville ta i hand som buse. Tidsandan sätter sina spår. Debatten har förändrats under åren.

Så här lät det för tio år sedan, det var en ganska normal uppfattning, idag - när tidsandan förändrats - så skulle det förmodligen låta annorlunda, inte minst efter statsminister Löfvens försök att ta tillbaka väljare från SD genom att i riksdagen slå fast att vi i Sverige tar varann i hand. (Kvinnor i umgängeskretsen skulle bli kränkta om jag stoppade deras hälsningskram genom att istället vilja skaka hand).

Tuesday, 12 March 2019

Tove med en freudiansk felsägning


Tove Liefendahl påpekar i sin ledare i SvD att det finns kärnkraftsavskräckning... En freudiansk felsägning är ett begrepp inom psykologin. Felsägningen går ut på att en person avser att säga en sak, men av misstag säger något annat. Det av misstag sagda är då det som personen faktiskt menar, på ett semi-omedvetet plan.

Monday, 11 March 2019

Är det verkligen Vändpunkts fel? Knappast!

Per skriver bland annat: "Ett av de obehagligaste inslagen i dagen samhällsdebatt är att hetskampanjen mot Miljöpartiet inte bara kommer från högernationalister och nyliberaler utan också understöds av allehanda svekanklagelser från påstått grönalternativt håll, vilket nu utmynnat i bildande av ett utbrytarparti, Vändpunkt." Hela Pers inlägg här.

Per Gahrton beskriver - i ETC - våndan han känner när ett nytt parti bildats av främst avhoppade miljöpartister. Jag förstår våndan. I allra högsta grad. Det är ett problem med partisplittringar. Men största "skulden" för att Partiet Vändpunkt bildats hittar vi inte hos "avhopparna". Utan hos den partiledning i Miljöpartiet som betett sig som den gjort. Ett beteende som fick såväl Per Gahrton som mig - och flera andra tidigare språkrör - att skriva så här på DN Debatt för drygt två år sedan:

"Vi har levt med partiet, arbetat med partiprogram och ideologi – och upplevt glädje och sorg. Framgång och bakslag. Haft meningsskiljaktigheter. Men vi har aldrig någonsin varit så eniga i vår oro för partiets framtid och utveckling som vi är nu. 

Orsaken till detta är inte bara opinionsmätningar och de många ”kompromisser” – eller rättare sagt de nederlag – partiet gjort i en rad politiska frågor som rör partiets hjärta. Orsaken är också att språkrör och partiledning reflexmässigt tycks slå ifrån sig kritik, att man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång, att man tycks vara otrygg i den värderingsgrund som partiet bygger på och att det i grunden systemkritiska partiet alltmer uppfattas som systembevarande. 

Vi har givetvis förståelse för att ett parti måste kompromissa – det är ju en del av det politiska hantverket – men vi kan inte förstå varför partiets ledning snarast tar avstånd från sådant som utgör partiets politik. Som om man saknar självtillit, som om man inte tror på den. Vi känner stark olust när språkrör hävdar att de som vill mer såväl ”tramsar” som bedriver ”plakatpolitik”.

Vi upplever dessutom att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen: till exempel problematisering av den samhällsmodell som bygger på evig ekonomisk tillväxt och ohämmad globaliserad frihandel, nu senast exemplifierad i samband med beslutet om Ceta. 


Vi upplever oklara budskap där partiet självfallet borde stå upp: såväl vad gäller kravet på sänkt arbetstid som synen på den vettlösa spiral av krigsretorik som har kommit att dominera de senaste åren. Genom att sudda ut partiets profil, inte minst vad gäller opinionsbildning, ger man väljare bilden av ett visionslöst etablissemangsparti som snarast försvarar den samhällsmodell som partiet bildades för att utmana."

Så långt DN-debatt. Och just i det Per, jag och bland annat Eva Goës och Lotta Hedström skrev kan man nog finna en av orsakerna till att Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter tillsammans med tidigare aktiva i allt från Ystad till Bureå tagit initiativ till Partiet Vändpunkt. Kärnan var aktiv FB-gruppen Grön Omstart som hade som mål att ge Miljöpartiet en omstart. Men möttes av det som snarast kan liknas vid fientlighet från partiets ledande skikt. Vilket även i praktiken omöjliggjorde en grön motsvarighet till Reformisterna.

I ovan relaterade artikel på DN Debatt skriver vi bland annat:

"Att försöka återvinna sin särart och dynamiskt driva den gröna visionen där livskvalitet väger tyngre än materiell tillväxt, där det stressade konsumtionssamhället ställs mot ett kvalitativt utvecklingssamhälle som inte utmanar planetens förmåga att bära goda samhällen. Vi vädjar till Miljöpartiets ledning: våga driva opinionsbildning, våga sätta gränser för kompromissande, våga möta internkritik med öppna öron och respekt, våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på, våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande."

Nu kommer Per säkert att svara att den kritik vi framförde hade sin riktighet då. Men att det under sista delen av mandatperioden skärptes upp. Jag delar inte den uppfattningen. I vart fall inte mer än marginellt. Kongressen före valåret avslutades i teve med att språkröret Isabella Lövin meddelade att dåliga opinionssiffror berodde på att bland annat Annika, Carl och Valter riktat kritik mot några (få) kompromisser och i ett ytterst fåtal fall röstat emot "partilinjen" som den föreslagits av partiledningen och tillika de gröna statsråden. Men det var snarare "partiledarlinjen" man röstat emot - och partilinjen, utifrån kongressbeslut och partiprogram, man röstat för. När samtidigt tjatet om "plakatpolitik" återkom så är det mer än rimligt att de som utsätts för detta tröttnar, tappat tron. Så visst har partiledningen en avgörande skuld i att det nya partiet bildats, även om det nog skall ses som något bredare än bara som en "utbrytning".

Hur avslutade vi före detta språkrör vår DN Debattartikel Jo, så här:

"Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker." 

Jag är övertygad om att flera av "avhopparna" faktiskt är lojala mer med den  gröna visionen om att miljö och rättfärdighet måste gå hand i hand. Där finns nog skälet till att det blivit som det blivit. Vilket både Per och jag kan känna vara dystert. Per som medlem i MP. Jag som icke-medlem sedan mer än femton år då jag uppmanades av dåvarande partiledning att antingen lämna partiet eller att inte offentligt meddela avvikande mening. Vilket just hade skett då de dåvarande språkrören meddelat (på DN-Debatt) att MP var fullt och fast övertygat om att såväl miljöfrågor som sociala frågor bara kan lösas i en ekonomi som växer. Vilket var en helt ny uppfattning, som jag uppfattade bröt mot allt det jag sagt som språkrör i elva år.

PS! Svarade partiledningen på vår artikel? Svar: Nej. Istället valde man att säga att den som inte sitter i regering sitter på läktaren. Som om det var regeringsmedverkan artikeln handlade om. Som om MP inte hade inflytande under åren partiet budgetsamarbetade - det är bara att gå till tidningsarkiven och studera så framgår en helt annat bild. 

Inom parentes kan nämnas att, om man får tro MP:s nuvarande partiledning,  C och L sitter på läktaren utan inflytande. Retorik gör sig bättre om den bottnar i verkligheten istället för att ha som mål att vara fiffig och förvilla - även om sådant lärs ut av de konsulter som tycks vara rådgivare åt många politiker idag. Själv konsultade jag för ett antal år sedan på temat: "Se upp för konsulter!"

Sunday, 10 March 2019

U-båtar tar farväl

https://www.kangaroogroup.de/who-we-are/kangaroo-members/?fbclid=IwAR1IxhbnNH9MVw0tOIpbADDY-iM38c9AjC8FArKwepfGxTQHwIZoS31JyHk

Två så kallade U-båtar försvinner från EU-parlamentet. CECILIA WIKSTRÖM och ANNA CORAZZA BILDT. Båda är medlemmar I lobbygruppen Kangaroo Group. U-båtar kallas sådana som kan verka som lobbyister samtidigt som de redan sitter i parlamentet, de går liksom under radarn.

I Kangaroo Group återfinns allt från representant från Saabs Nato-kontor till representanter från Imperial Tobacco, BP, Philip Morris och Unilever. Fint gäng att lobba med för sådana som Wikström och Corazza Bildt.

Saturday, 9 March 2019

Är dom dumma i huvudet?

"När dessa rader skrivs har Capio - vars verksamhet utgörs av ”affärsområden” (citat från Capios hemsida) som bland annat består av S:t Görans sjukhus i Stockholm och ett hundratal vårdcentraler – sålts till det franska bolaget Ramsay Générale de Santés vars majoritetsägare är det australienska bolaget Ramsey Health Care som i sin tur ägs av Ramsey Holding. Ramsey Health Cares näst största ägare är således en bankkoncern. Själv ska jag gå på bio ikväll, biografen som tidigare gick under namnet SF (Svensk Filmindustri) ägs av Nordic Cinema Group som ägs av det amerikanska AMC Theatres som ägs av det kinesiska konglomeratet Dalian Wanda.
Förmodligen kommer jag att köpa en påse M – det är lite av tradition – från Marabou som ägs av Mondelez International och kommer att sen kväll ta mig hemåt i en lånad (i bemärkelsen lånad, inte stulen) Volvo vars majoritetsägare är kinesiska Zhejiang Geely Holding Group som till 90 procent ägs av Li Shufu vars ägande är registrerat på Jungfruöarna. Och det här låter de politiska makthavarna ske! Är de dumma i huvudet? Fattar de inte vad konsekvenserna blir när allt mer ägs och domineras av fåtalet?"
Läs hela ledaren här:
https://www.etc.se/ledare/demokratin-hotas-av-det-globala-agandet

Friday, 8 March 2019

Inställt pga tågstopp

Kvällens föreläsning i Laholm ställs in på grund av att jag sitter fast i tåg som står still.

Kvinnodagen: Pennskaftet som blev en väckarklocka

Elin Wägner skrev den stora romanen om kvinnlig rösträtt. Den fick namnet Pennskaftet och firar idag 109 år. Sverige fick kvinnlig rösträtt - eller rättare sagt: rösträtt för kvinnor som inte hade socialbidrag och inte var romer - sist av alla nordiska länder.

I boken Väckarklocka, som kom ut 1941, har hon vävt ihop kvinnors rättigheter med freds- och miljöfrågan. Hon skapade en ideologisk väv som fångat upp många, bland annat mig. Utan Väckarklocka hade jag aldrig blivit politiker, kanske struttat omkring på Stureplan eller något annat förnedrande.

Elin Wägner skrev Väckarklocka mitt under brinnande krig. Hon kände djup ångest över kriget och djup besvikelse över att kvinnor inte var ett dugg bättre än män på att förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön som hon redan då insåg skulle komma.

Berodde detta möjligen på dåligt självförtroende hos kvinnor, att de helt enkelt blivit fråntagna kvinnors historia? Att de, som hon skriver, redan som barn tvingades "lära sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra" och att det från predikstolarna ständigt predikades att kvinnas ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. 

Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget när den kom ut, och är radikal än idag. I fråga efter fråga bar Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid. Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde varit innan patriarkat tog över. Hennes engagemang hade lett henne ner till bland annat Kreta och Delfi. Hon ville ge kvinnor kraften att se att de stod på en egen plattform, att de inte behövde tycka som sina män, att de, precis som män, hade en historia, även om den både gömts och glömts.

Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv? Elin Wägner skriver:  

"Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget."
(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).

Elin Wägner hade modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de ekologiska sammanhangen. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".

Men det var alls inte väl för Elin Wägner längre - hon hade under de senare åren allt tydligare vävt samman feminism, fredsfrågan och ekologi till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera. Ja, mer än nutiden också kan acceptera... Hon förklarade hur svårt det är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de många uppfattar som självklart och naturligt:  
"En fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för katten."

 Elin Wägner anade att hon öppnade sig för kritik. Diplomatisk var hon inte. Karriär brydde hon sig inte om. Det som måste sägas, måste sägas. Hon lät sig inte stillas av de olika råd hon fick från både vänner och förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Men vi som kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt.

Elin Wägner var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av sina kritiker. Även hennes gamla vänner från Fogelstadstiden mötte hennes bok med tystnad. Även de mer liberala bland Fogelstadskvinnorna hade en viss undfallenhet för Stalin, vilket upprört Elin Wägner, som avskydde både Stalin och Hitler genom att avfärda dem som primitiva, tredje klassens diktatorer.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Kvinnor har gått in i de system som män byggt upp, blivit systemets fångar utan att påverka. Militarism, skövling och en mekanisk syn på världen var det system man byggde upp. De politiska huvudlinjerna var som "poler på samma utvecklingsväg" där militarisering, skövling av naturen och härskarideologi förenade dem: mannen skulle härska över kvinnan, den vita mannen härska över den svarte, människan härska över naturen. Allt detta måste avvecklas. På samma sätt som mannens härskande över kvinnan gått hand i hand med människans härskande över naturen måste nu avvecklingen av av detta också gå hand i hand, skrev hon.

Elin Wägner var besviken över att ingenting av detta hade hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppade de strumpor åt armén, tillverkade ammunition, klippte gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen, skrev hon upprört.

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets och normernas ensidighet hon angriper. Hon skrev i en arbetsbok: "Samhällsliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget." Med totalkrig menade hon både det militära och det kemiska som hotar biologisk mångfald och ekologiska sammanhang. Hon skrev i Väckarklocka: 

"Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan. Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och nedbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag.

 Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver: 

 "Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."

Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, för också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan. Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Elin Wägner kom i viss konflikt med Alva Myrdal och marxisterna. Hon såg nämligen redan 1941 faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda eller snöda syften. Det gällde allt från storkkaliga institutioner för barn och äldre till politiska system. Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tidigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.

Väckarklocka avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandrad. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad reglerar levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen. Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser. 

"Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter."

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt. 

Elin Wägners kosmopolitiska världsbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda. Hon skriver:

"Vi hade alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång. Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockaren. Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem."

Men Elin Wägner blundade inte för att också materiella behov måste stillas. Men de saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsumera mest kan bara leda till mental förnedring och ekologisk förödelse. Boendet var däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.

Boken har mer än 75 år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande. Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar, analyser, diagnoser, spådomar straffpredikningar och visioner har snarare blivit mer aktuella än förr. Eller vad sägs om detta: 

"Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.
Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.
Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillestånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas."

Hur möttes då boken när den kom? Ja, Elin Wägner hade med åren blivit en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit. Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där hon utan diplomatiska formuleringar sammanfattar vad hon kommit fram till. Boken blev bemött med hård kritik av de som iddes säga något offentligt, men framför allt bemött med tystnad.

De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang. Mest besviken var hon över tystnaden från de gamla vännerna i Fogelstadgruppen.

Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949 avled ersattes hon där av Harry Martinsson, som med ett magsurt inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev Aniara.

Elin Wägner har i Väckarklocka gjort upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgad, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Väckarklocka är en klassiker, en bok som än idag bränner. Jag hoppas den kan komma ut igen, i nutida språkdräkt och med lätt redigering. Den borde stoppas i varje politiker hand.
PS! Karin Boye skrev sin dikt Visst gör det ont när knoppar brister  till Elin Wägner på hennes 50-årsdag. Några år senare kom den ut i bokform.  
Här hittar du min blogg om Elin Wägner, med bokrecensioner och annat.

Wednesday, 6 March 2019

Blandad glädje och förtret

Att vara politiker är förvisso inte det lättaste. Verkligen inte. Medierna kräver snabba svar, ställer ibland tendentiösa frågor allt efter hur tidsandan är - gäller inte minst invandring - samtidigt som dilemman står som spön i backen. Sedan finns det då de riksdagspolitiker - och avdankade politiker som i rollen som utredare - inte förmår betrakta sitt värv med minsta lilla utifrånperspektiv. Så kan vi börja:



Senaste dagarna har en liberal riksdagsledamot fått bidrag från riksdagen för att hyra lägenhet från sin man... Det följer reglerna i och för sig, men ingen jäkel som tog beslut om reglerna kunde väl ana att någon skulle börja hyra från sin man eller hustru eller sambo.

Senaste dagarna har ett avdankat språkrör lyckats med konststycket att inte inse det medialt orimliga i att köpa på sig aktier i ett företag som rör sig i den härad där det hon utreder befinner sig.

Nej, utredningen hade inte blivit något annat än den blev - den var vare sig radikal eller överraskande - men värdet av aktierna skulle kunna stiga lite extra genom utredningens förslag. Möjligen långsökt eftersom ingenting var överraskande i utredningen, men medier tar inte hänsyn till sådant utan fokus sätts naturligtvis på frågan om jäv. Vad som slagit slint i Marias omdöme nu ställer jag mig frågande till. Men det är väl det där med avsaknaden av utanförperspektiv. Som jag tjatade om det, när jag var språkrör. Till vilken nytta...? Nu talas det om korruption. Så klart.

Sen har då kulturministern meddelat att hon är gravid. Hon är därmed lika skadlig för klimatet som jag är genom att också vara skyldig till tre barn vilket i sin tur  - om man får tro vad som skrivs på DN:s ledarsida - bör leda till flerbarnsskam. Med tanke på de klimatrelaterade utsläpp telningarna kommer att göra sig skyldiga till. Jag undviker i alla fall flygskam i år.
Så har då Partiet Vändpunkt lanserat sin lista inför EU-valet. Valter Mutt, Max Andersson och Diana Chibbani Blom - alla tre "avhoppade MP-politiker" - följer efter ettan som heter Kitty Ehn som presenteras som nationalekonom och "klimatkommunikatör". (Nej, det är inte jag som är ironisk). HÄR finns presskonferensen. Intressant. Tragikomiskt nog inte något jag inte hade kunnat säga som språkrör en gång i tiden. Speciellt gjorde det lite ont i hjärtat när man skulle förklara den största skillnaden mellan PV och MP: "Vi har en helhetssyn". Det var ju liksom det som var skälet till att MP en gång bildades, att vi hade en helhetssyn... Som försvann någonstans på vägen till nu.
Här finns hela listan.

Nobelpris i litteratur i år. Två stycken. Vilket ökar chansen att Ngũgĩ wa Thiong'o tilldelas det ena. Det var ju typiskt att en västerländsk kulturprofil skulle vara den som stoppade honom från att få det förra året... Europeisk kulturimperialism är ju sådan. Akademikommunikatören Horace får inte lägga förslag på pristagare.
Lite trist är att en riktig skitlåt, eller rättare sagt ett litet segment av en sådan, fastnat i skallen. Lite skämmigt faktiskt, men den sitter där den sitter. I do, I do, I do, du gör mig lycklig. Råkade höra den på radion, upplystes att den var med i Mello och ber om ursäkt för hur lättmanipulerad jag är av en sketen melodislinga. Hur får man bort den från skallen?? Men å andra sidan finns det de som har sämre smak. Vad sägs om de borgarkommunikatörer som lanserade denna valaffisch för de borgerliga på 50-talet?


Emmanuel Macron meddelar i DN hur vi alla skall tänka. Sällan har väl Jimmie Åkesson fått så fin draghjälp som när liberalpopulistkommunikatören Macron skriver om euron, gemensamt försvar och sin dröm om stormakten Europas förenta stater. Han meddelar att Europa hotas av de som utnyttjar missnöjet som uppstått av den förda politiken... Tanken att Europa hotas av den politik som gör att missnöjet växer har inte nått honom.
Visst är det komiskt att liberalismens nu fått sin egen superpopulist.
För övrigt kan konstateras att fotbollssäsongen har dragit igång. Kvartsfinal svenska cupen på söndag. Djurgården - Hammarby. Sorry, Bajen, men ni kom till kvarten i alla fall.

Mr Djurgården: Gösta Knivsta Sandberg, landslagsspelare i fotboll, ishockey och bandy. Järnkamin.

Monday, 4 March 2019

Fladdermöss

Från dagens DN.
Ska man vara fladdermus i EU så ska man kanske vara det i Aalter i västra Flandern. Gatubelysningen är utbytt mot röda led-lampor för att göra livet drägligare för fladdermöss. Visserligen är den röda vägsträckan vara 500 meter lång, men den fungerar som en passage för fladdermöss och fåglar.

Tanken är vacker. En del (människor, inte fladdermöss) trodde, när de såg det första gången, att de kommit till ett prostitutionsstråk. Det är lättare att se stjärnhimlen också.

Funderar starkt på att ägna mig åt lite civil olydnad. Bor på vischan, men eftersom det för länge sedan bodde en kommunalpamp ännu längre in på vägen så sattes det upp vägbelysning, vilket kan betraktas som överkurs och stjärnhimmelförgörare. För övrigt är vi rikt utrustade med fladdermöss, vilket är ett av alla glädjeämnen man har om man bor på vischan.