söndag 21 september 2014

Värt att läsa

Äpplen faller dovt i trädgården. Kvarvarande Victoriaplommon dunsar mer lättsamt. Höst bakom hörnet. Löv på växthusets tak. I farstun väntar några ytterligare rynkor. Har man tur slipas ännu inte lien bakom hörnet. Den som orkar med en engelsk text kan, i väntan på nästa drag, läsa en text som är värd att läsa - fast man kan ju alltid låta bli också om tiden kan nyttjas bättre...Bara man inte låter sig luras och tror att den kan sparas, tiden. God morgon, middag och kväll. http://www.theguardian.com/sustainable-business/2014/sep/15/rethinking-prosperity-credible-alternatives-ecomonic-system

lördag 20 september 2014

Svar till Angela och Per

"Angela Aylward och Per Gahrton - som båda varit aktiva i tankesmedjan Cogito - meddelar på DN Debatt (19/9) att Miljöpartiet lika gärna kan samverka med ett "mittenparti" som med Vänsterpartiet i en regering. Konstaterandet är intressant och hade dessutom varit relevant om de nämnda partierna stått för det som de stod för när Miljöpartiet bildades 1981."

Så inleder jag en replik i DN på Angelas och Pers artikel. Repliken finns här. (Kommentera gärna direkt i anslutning till artikeln på DN).

Att vara eller inte vara i regeringen, det är frågan...

Ska MP ingå i en regering med det många gånger större S? Och vad leder det till? Hur tänkte vi 1998 när frågan kom upp första gången?  Finns nåt att lära av detta inför hur dagens situation skall hanteras?

Har fått frågor, bland annat från en del medier, kring detta. Blir bland annat något i en av kvällstidningarna på söndag.

1998. Det var ett tråkigt val, läser jag i mina minnesanteckningar. Dels för att de stora frågorna inte kom in i debatten trots våra envetna försök, dels för att stämningen var slitsam i vår egen valgrupp. Det som var lust och glädje och jävla-anamma 1988 och 1994 (då jag också var språkrör) var denna gång grinigt och tryckande.

Efteråt har det funderats en del hur det kom sig att MP inte krävde regeringsmedverkan redan då. Här kommer den historien, levererad på pricken 33 år sedan partiet bildades den 20 september 1981.


På sajten Backspegel - En del av Miljöpartiets historia skrev jag för några år sedan nedanstående (här kraftigt  förkortat och aningen redigerat) med benägen hjälp med bildmaterial.


Gav vi bort makten?
För ett tiotal år sedan gjorde Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till sin version att ”Birger skänkte Göran Persson makten” 1998. Denna bild gavs första gången i DN (9 augusti 2004) av Peter Eriksson  och upprepades sedan med jämna mellanrum. Jag valde att inte kommentera detta under de år Maria och Peter var språkrör.

 Vårt mål i valrörelsen 1998  var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). 

Ett än mer grundläggande mål var förstås att för andra gången hålla oss kvar i riksdagen... Efter att som första nya parti på 70 år kommit in i riksdagen 1988, åkte vi nämligen som första parti ut ur riksdagen 1991, för att som första parti återkomma till riksdagen 1994.NU gällde det att hålla sig kvar. Valrörelsen var dålig från vår sida. Själv var jag trött, hade velat lägga av två år tidigare, men - dumt nog - övertalats att stanna kvar. Det var en djupt grinig valrörelse...

Men: vi klarade både målen: såväl hålla oss kvar (med ynka 4,5%) som bli vågmästare. Mer intressant än själva valrörelsen är hur vi hanterade den vågmästarställning vi uppnådde. Sättet att hantera den skilde sig radikalt från hur partiet agerade fyra år senare.

Språkrörens funktion
Vid den här tidpunkten var inte funktionen som språkrör sådan att man som "ledare" kunde bestämma partiets linje i regeringsfrågan. Själva idén med språkrör var från början att partiet inte skulle ha någon ledare i den vanliga bemärkelsen. Både jag och Marianne Samuelsson - som var språkrör 1998 - hade varit aktiva redan när partiet bildades i början av 1980-talet.

Inte minst jag kritiserade hårt det jag kallade partiledardiktatur, det vill säga att det blivit allt vanligare att partiledarna i de gamla partierna själva gjorde upp om allt fler frågor över huvudet på både partistyrelse, riksdagsgrupp och medlemmar.


Valrörelsen 1998
Vi fick således erbarmliga 4,5 procent av rösterna, medan Vänstern gjort sitt bästa val genom tiderna och blivit dubbelt så stort som MP. Gudrun Schyman hade drivit upp feminismen på dagordningen så att till och med borgerliga partiledare plötsligt kallade sig feminister.


 Själv utsattes jag för en kontroll av en kvällstidning hur det var ställt med jämställdheten hemma och om jag kunde tvätta. Jag hade enligt referatet skött mig bra, och kunde det här med tvätt. Givetvis lade jag ett ideologiskt perspektiv på tvättande genom att påpeka att man inte behöver tvätta ullkläder så ofta, det räcker att hänga ut dem.

Gudrun Schyman hade i slutdebatten i teve spelat på att hon var den enda kvinnliga partiledaren och tillika den enda partiledaren som var nykter alkoholist – vilket skulle vara ett bevis på att Vänstern var det parti som förstod hur människor som drabbats illa verkligen hade det.

Gudrun Schyman var som bäst i 1998 års valrörelse. Hon hade blivit en alltmer tekniskt skicklig retoriker som aldrig släppte ordet frivilligt – hon hade tekniken att andas mitt i en mening, istället för vid punkt, och kunde därmed inte avbrytas utan att det upplevdes som en oförskämdhet.
(Tillägg: Således var det Schyman som drog röster från MP redan 1998, hon gjorde det också 2014...)


Kongressen beslutar om linje i regeringsfrågan
Miljöpartiet hade på kongressen, våren 1998, uttalat att regeringsmedverkan för MP endast skulle vara aktuellt om a) partiet blev ”tillräckligt stort” samt b) regeringspolitiken i "huvudsak är grön".

Valresultatet blev 4,5 procent, det vill säga lägre än i föregående val. Detta innebar att det första kravet från kongressen inte var uppfyllt.  Vi blev inte tillräckligt stora, och med 4,5 procent bakom oss vore det inte rimligt att tro att regeringspolitiken skulle bli ”i huvudsak grön”. (Vår bästa valresultat kom i stora städer, vilket således på intet sätt är något nytt).

Vi hade för övrigt i partistyrelsen diskuterat vad "tillräckligt stort" skulle kunna vara  i siffror och kommit fram till att det borde ligga i häraden kring 8 procent, lite beroende på hur stora övriga tilltänkta regeringspartierna skulle bli. (Som ensamt parti med S krävdes förstås mer än 8 procent.)


Vad hade vi då för strategi före och efter valdagen 1998?
Det var inte bara kongressens grundläggande beslut som utgjorde beslutsunderlag för vårt agerande. Även partistyrelse och riksdagsgrupp, som träffades efter valet, hade den klara uppfattningen att vi inte skulle kräva medverkan i regeringen.

Givetvis fanns det ändå en rad andra vägval att göra. Såväl i valrörelsen som efter valdagen. I valrörelsens slutskede valde vi att  klart uttala att vi såg möjlighet till samarbete med socialdemokraterna, att moderaterna och kristdemokraterna kändes orimliga att släppa fram i regeringsställning.

Vi blev alltmer tydliga i den frågan i takt med att - som Sören Holmberg i DN den 25 september 1998 påpekade - valet kom att bli "det tydligaste blockvalet sedan 60-talet". Vi vågade helt enkelt inte riskera att tappa väljare som ville ha någon sorts garanti för att vi inte skulle släppa fram en borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister.

Duellen mellan sittande statsminister Göran Persson och utmanaren Carl Bildt tog allt större plats ju närmare valdagen vi kom. Vi släppte dock inte vår politik för att närma oss socialdemokraterna - vi drev kravet på sänkt arbetstid, kritik av konsumtionssamhället och andra gröna grundbultar i närmast stigande grad.

 Vi valde att driva vårt budskap rakt av. Sänkt arbetstid skulle, med vår modell, innebära sänkt lön för höginkomsttagare. Däremot skulle låginkomsttagare få så pass mycket sänkt skatt att det skulle gå jämt upp.

Vi formulerade vårt akuta uppdrag i termer som att "göra Persson lite grönare", vi ville försäkra oss om eventuella stödröster från socialdemokrater som ville blockera en moderat regering. Socialdemokraterna såg nämligen ut att göra sitt sämsta val någonsin - man tappade enormt när valet närmade sig - vilket var både till fördel och nackdel för oss.  

Nackdel eftersom vi upplevde att många, som kunde tänka sig att rösta på oss, i första hand ville blockera att Bildt skulle bli statsminister. Fördel för oss eftersom socialdemokraterna skulle vara sårade och kanske till och med aningen ödmjuka.

Klara signaler för valdagen
Vi gav klara signaler före valdagen att vi skulle släppa fram Persson som statsminister men samtidigt ta oss den självklara rätten att driva egen politik även om det skulle medföra att regeringen förlorade enskilda omröstningar i riksdagen.

Vi gav således ett löfte till väljarna före valdagen att släppa fram Persson som statsminister. Ett sådant löfte innebär ett ansvar. Man använder det inte för att lura till sig väljare.

Strategier 1998 och 2002
Inför valet 2002 hävdade språkrören att man aldrig skulle släppa fram moderater eller kristdemokrater i regeringsställning. Man fick på det sättet nödvändiga stödröster från det socialdemokratiska hållet - MP låg nämligen oerhört illa till i opinionsmätningarna och behövde stödröster från S för att kunna klara sig kvar i riksdagen. Efter valet satte man sig med kristdemokrater, folkpartister och centerpartister och förhandlade om en regeringsbildning.

Klargörande redan på valnatten1998

Marianne Samuelsson och jag beslöt redan på valnatten, när det var klart att vi blivit vågmästare, att omedelbart klargöra att vi var ointresserade av att samtala med de borgerliga - allt i enlighet med vad vi sagt före valdagen.

Vi hade dessutom strikt strategiska skäl för vår bedömning. Vi hade alla skäl i världen att inte agera så att det uppstod utrymme för de socialdemokrater som avskydde oss att påbörja sökande mot mitten, vi ville att Persson inte skulle finna minsta anledning att töva - eller hinna pressas - vad gällde samarbete med oss. Perssons ställning var starkt försvagad inom partiet, och hur han skulle agera och bli behandlad inom sitt parti var vi osäkra på.  

Vi ville låsa upp Göran Persson
Inom socialdemokraterna fanns en stor ovilja att legitimera MP genom att göra sig beroende av oss. För många socialdemokrater var MP det värsta av riksdagens partier.  Det fanns ett tryck på Göran Persson att söka sig till mittenpartierna och kanske också till kristdemokraterna. Detta visste vi mycket väl. Inte blev det bättre av att Vänsterpartiet gått som en raket (12%, vilket var plus 5,8%), medan socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1920-talet (36,4%, minus 8,9%). (En rad mer eller mindre tunga socialdemokrater fortsatta att varna för samarbete med MP i olika debattartiklar etc efter valdagen).

 
 

Vi ville ha Persson fast - dels för att det skulle ge oss en reell vågmästarsituation, dels därför att ett närmare samarbete skulle legitimera oss inför grupper som slentrianmässigt utmålat oss som flummare etc.

Sent på valkvällen 
Jag fick tillfälle att fånga Persson redan när partiledarna intervjuades i teve sent på valkvällen, vilket fick Göran Persson att omedelbart kunna säga att han avsåg att sitta kvar trots de stora mandatförluster man gjort. I sin biografi skriver han, till hälften rätt, till hälften fel: "Birger Schlaug gav oss klartecken att fortsätta regera. Det skedde, troligen oavsiktligt, på valnatten 1998. I de första partiledarkommentarerna efter valutgången deklarerade nämligen Birger Schlaug att allt var tänkbart för miljöpartiet - utom samarbete med kristdemokraterna."

 

Göran Persson hade rätt i att jag gav klartecken, men fel i att det var oavsiktligt.Hur som helst: vi hade uppnått två av målen vi hade när valrörelsen började. För det första att för första gången hålla oss kvar i riksdagen, för det andra att bli vågmästare utan att tumma på vår politik. Redan vid midnatt samtalade jag med Göran Persson om hur vi skulle ta de första stegen på ett samarbete. Vårt motstånd mot Kristdemokraterna härrörde inte minst från ett antal uttalanden av homofobisk karaktär i valrörelsen.

Per Gahrton och Peter Eriksson kritiserar partilinjen
Per Gahrton tillhörde dem som ville att vi skulle ta oss in i regeringen. Han hävdade med emfas i debattartiklar, i Studio Ett, i morgonsoffor och i Aktuellt att MP borde kräva och få två ministrar.  Socialdemokraterna och De gröna ingick vid denna tidpunkt i flera regeringar i Europa, vilket Per hänvisar till.

Per hade uppmuntrats av sin kollega i EU-parlamentets gröna grupp: Dany Cohn-Bendit, som vi annars med alla upptänkliga medel försökt hålla borta från svenska valrörelser på grund av en rad skäl… Nu var han tydligen småguru för Per Gahrton, vilket förvånade mig storligen.

Per fortsatte att driva frågan offentligt trots att vi redan den 5:e oktober offentliggjort att Miljöpartiet inlett samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utan att ingå i regering. Samarbetet skulle gälla budgetpropositionen samt fem politiska områden som specificerades under de ospecifika begreppen rättvis fördelning, jämställdhet, miljö, sysselsättning och ekonomi

Per hävdar i sin bok Det gröna genombrottet – mina trettio år med Miljöpartiet att han vid författandet av boken, som kom ut tretton år efter valet 1998, förstått att ”varken Miljöpartiet eller svensk politik var mogna för något sådant” som grön regeringsmedverkan.  

Jag förstår inte hur Per kan påstå något sådant, det hade inte ett dyft med mognad att göra. Det hade däremot med heder och valresultat att göra. Det hade varit pubertalt omoget att ingå i en regering - ens om Persson släppt in oss utan strulande - efter det valet.

Sakpolitiska skäl till de vägval som gjordes efter valet 1998.
Fanns det då rent politiskt sakliga skäl att avstå från regeringsmedverkan 1998? Jo, en hel del och Per Gahrton låter ofrivilligt det främsta skälet framstå i all sin patetiska skönhet: Per krävde, från sin plattform i Bryssel, i en DN-debattartikel (25 september 1998) att MP, med sina 4,5 procent av väljarna bakom sig, borde få två ynka statsråd i en socialdemokratisk regering och med V som valets stora vinnare.

Det skulle naturligtvis ha lett till total katastrof för MP att som minsta parti ha ingått i en regering med det "statsbärande partiet" och ett vänsterparti som gjort sitt bästa val genom historien. Min bedömning, som jag delade med partistyrelse och riksdagsgrupp, var att vi skulle kunna få mycket större politiskt inflytande om vi dels kunde utnyttja vågmästarrollen i sakpolitiken, dels utsätta S för utpressning i en del frågor.

Till detta kom att vi skulle ha fritt spelrum i medierna att driva vår politik, opponera både mot borgare och socialister, driva opinion för grön politik i syfte att få fler människor att ställa sig bakom den världsbild som De gröna stod för.

Det var således inte bara interndemokratiskt hederligt, det var också strategiskt bättre, att välja att inte kräva poster i regeringen. Hur vi sedan hanterade samarbetet med S under valperioden är en fråga som jag, med viss kritik i bagaget, återkommer till.


Dagen efter valet 
På måndagen efter valdagen 1998 hade jag och Göran Persson telefonkontakt, på tisdagen den 22:a september träffades vi "hemma" hos Persson på Sagerska över några mackor och en öl. Jag presenterade de krav vi hade för att överhuvudtaget sätta oss i formella budgetförhandlingar. Göran Persson hade förståelse för dessa, och nickade dessutom extra positivt till ett av kraven - mer om det längre fram.

Övergripande diskuterade vi områden där det fanns anledning för både oss och Socialdemokraterna att i ett första skede inte samarbeta och hur MP avsåg att förhålla sig till sin friare roll när det gällde rätten att kritisera regeringen och utnyttja vågmästarsituationen i riksdagen vad gällde sakfrågor som kunde betraktas som liggande utanför det formella budgetarbetet.

Jag uppfattade att Göran Persson förstod hur viktigt det var för oss att värna vår identitet. Formellt skulle vi inte i detta inledande skede ha inflytande över t ex försvarspolitiken, men jag uppfattade ändå mycket tydligt att vi informellt var helt överens om att MP i realiteten skulle ha inflytande över försvarsfrågan eftersom vi skulle förhandla om statens budget. Jag är inte helt säker på att Persson verkligen ogillade detta faktum...

Självfallet insåg också Göran Persson finessen med ett mer fristående grönt parti, som skulle kunna dra väljare från det borgerliga blocket och därmed de facto stärka sin egen möjlighet att förbli statsminister.

Krav för att börja prata...
Redan när Persson via telefon tog kontakt för att bjuda in till prat i Sagerska hade partiet beslutat att några samtal inte ens skulle inledas om inte tre punkter var tillgodosedda:

1) Inget beslut om att föra in Sverige i EMU under mandatperioden utan eventuellt folkomröstning.
2) Inget beslut, eller förberedande delbeslut, om att föra in Sverige i Nato undermandat perioden.
3)  Vänsterpartiets krav att betala tillbaka mindre på statsskulden, än vad S och MP var överens om, skulle avvisas.

Det sistnämnda fick Persson att skina upp lite extra, han hade nog inte förväntat sig detta trots att vi varit tydliga i valrörelsen. Jag och Marianne, uppbackade av riksdagsgrupp och partistyrelse, var måna om att inte medverka till att det skulle råda några som helst oklarheter om att vi skulle vara noga med statens finanser. Tanken att inte låna på kommande generationers bekostnad var stark. Att inkräkta på nästa generations frihet var ett icke-grönt förhållningssätt. Lån till investeringar för framtiden, javisst. Lån för att att hålla igång konsumtion, absolut nej.Vi hade också hela 90-talskrisen i färskt minne.

Ville spara på annat sätt
Miljöpartiet hade under den föregående mandatperioden varit noga att, till skillnad från Vänsterpartiet, hålla budgetramarna som regeringen antagit. Däremot hade vi lagt helt andra förslag inom budgetramen – sålunda hade vi sparat lika mycket på socialförsäkringarna men med en helt annan profil så att låginkomsttagare skulle gå skadelösa, vi hade sparat lika mycket på offentlig verksamhet men dragit ner på t ex militära vapenköp istället för på pengar till kommuner och landsting.

Vi hade varnat för det samhälle som skulle växa fram när klyftorna ökade och till och med välfärdens kärna drabbades av nedskärningar – jag hade bland annat skrivit en DN-debattartikel på temat ”Perssons politik skapar rädslans samhälle”. Socialdemokrater var förbannade på mig.

Långsiktigt samarbete?
Helt riktigt påpekade Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att jag inte var speciellt ”socialdemokratiskt orienterad”. Han skrev:

”Miljöpartiets faktiske ledare i det här läget var Birger Schlaug. Liksom jag hade han sin förankring i Vingåker. Han hade egentligen aldrig varit en person som orienterat sig till vänster. Jag uppfattade Schlaug som borgerlig, dock progressiv i frågor som rörde livsstil och radikal i frågor som rörde miljöhänsyn. Han hade ett antikapitalistiskt drag, vilket inte var ovanligt i rörelser som var miljöpartiet närstående. Jag har aldrig upplevt att Schlaug var socialdemokratiskt orienterad.”
Persson och jag åkte från Katrineholm till Stockholm. Då berättade han att det bara fanns två riktiga partier: Socialdemokraterna och Centern. När Daléus ersatte Olof Johansson som partiledare föll samarbetet.

Hur som helst: Persson var mer angelägen än jag att betona det långsiktiga i samarbetet när vi satt i det Sagerska köket och åt mackor och drack varsin öl. För statsministern var det givetvis viktigt, nästan ett självändamål, med långsiktigheten för att visa på stabilitet. Visserligen förstod jag detta, men för MP var inte långsiktigheten ett mål i sig. 

Däremot var det ett mål i sig att MP skulle få igenom något av det som vi gått till val på. Jag tog också upp frågan om att vi nog måste få in eget folk i finansdepartementet om vi rent praktiskt skulle kunna hålla ihop samarbetet under en längre tid. Centerpartiet hade haft det under föregående mandatperiod då S och C samarbetat på ungefär samma sätt som vi nu gjorde. 

Förtroendeskapande åtgärder...
Samtidigt hölls kontakter mellan Marianne Samuelsson och bland annat Thage G. Peterson - som lämnat posten som försvarsminister för att i Statsrådsberedningen vara Perssons kontakt med riksdagsgrupp och partiorganisation - för att bygga någon sorts väv av förtroende och tillit. Vi hade fördelen att vara två språkrör, vi insåg fördelen av att ett språkrör utnyttjade sin sociala kompetens och byggde välvilliga relationer, medan det andra språkröret avhöll sig från personligt relationsskapande och därmed lättare skulle kunna uppträda buffligt om så skulle behövas.

På onsdagen efter valet träffade språkrören och partisekreterare Kjell Dahlström Vänsterpartiets ledning. Vi hade att ta hänsyn till att inte bli utspelade mot varandra, att inte driva samma krav gentemot regeringen även om vi informellt var överens om vikten av förslagen. Nog fanns där ett inte helt dold misstänksamhet mellan de tre partierna i detta skede.
 
Vad hade hänt om vi bildat regering?
Situationen efter valet var således den att MP var ett parti som gått tillbaka, Vänstern var ett parti som blivit stort. Lägg till det att det tunga uppblåsta statsbärande partiet var cirka 8 gånger så stort som MP. Vad hade hänt om Per Gahrton – och Peter Eriksson – fått sin vilja igenom och vi skulle tagit oss in i regeringen?

Jo, vi hade låst in oss utan att kunna utnyttja vågmästarrollen, tvingats ta ansvar för en politik som absolut inte var vår och dessutom tvingats hålla band på oss när det gällde opinionsbildning. Dessutom hade vi kört över partimedlemmarna som via kongressbeslut slagit fast att partiet måste vara ”tillräckligt stort” för att ingå i en regering – vilket partistyrelsen uppfattade som ungefär åtta procent - och att regeringspolitiken skulle vara i ”huvudsak grön”

Att ingå i en regering på dessa grunder hade varit djupt omoget.

Per Gahrton inser det själv när han i sin bok Det gröna genombrottet (2011) skriver: ”När det kom till kritan om neutralitet, försvar, västorientering, krigsmedverkan och liknande stod Socialdemokraterna närmare högern än de rödgröna samarbetspartierna. ”

Socialdemokraterna kunde givetvis inte plötsligt anamma vare sig Vänsterpartiets eller Miljöpartiets syn på t ex försvars- och utrikesfrågor. Det hade jag full respekt för.

Göran Persson hade full respekt för att vi inte kunde anamma deras syn. Även om han säkert blev förbannad på en och annat debattartikel i DN.




Budgetförhandlingar inleds
Det största problemet var att skapa förtroende mellan partierna. Det skulle visa sig vara svårare sagt än gjort. Själva hade jag inga problem med Göran Persson  – jag uppfattade honom visserligen som lite bufflig ibland när andra var närvarande, men hederlig i den bemärkelsen att ett ord var ett ord. Jag uppfattade också att ett handslag med Persson var att betrakta som ett ingående avtal. Något som på intet sätt gällde andra socialdemokrater.  

Huruvida detta var ett spel vet jag ingenting om. Om han spelade the good guy och lät andra spela rollen av flåbusar, tja, vad vet man… 

Under de här dagarna, innan riksdagen skulle samlas igen efter valet, träffades förstås vår förhandlingsgrupp regelbundet för att analysera de kontakter vi haft med våra tänkta samarbetspartner.  I vår förhandlingsgrupp ingick förutom språkrören även gruppledaren i riksdagen, Gunnar Goude, samt partistyrelseledamöterna Åsa Domeij och Conny Wahlström. Partisekreteraren Kjell Dahlström var adjungerad och bistod med kloka synpunkter.  

Nivågruppering...
Egentligen ville vi att förhandlingarna med de övriga partierna skulle ske på partiledare/språkrörsnivå men Gudrun Schyman verkade ointresserad och Göran Persson ville lämna över förhandlandet till finansdepartementet där Erik Åsbrink utgjorde statsråd.  

Jag var tudelad inför detta upplägg: jag insåg att praktiskt förhandlande om detaljer skulle ta oändligt mycket tid i anspråk och därmed också minska möjligheterna att fungera som utåtriktat språkrör, men samtidigt ville jag ha viss kontroll över vad som yppades kring förhandlingsbordet – dessutom hade jag viss fallenhet, efter ett antal år med facklig verksamhet och till och med strejkledare, för förhandlingar. 

Till detta skall läggas att jag förstås insåg att det var en finess att inte sitta med i förhandlingarna om jag skulle skälla på regeringen – förhandlarna kunde alltid skaka på huvudet och säga nåt i stil med ”jaja, ni vet hur Birger är…”.  Sägas skall också att jag inte hade något odelat förtroende för Eric Åsbrink.  Jag litade överhuvudtaget inte på andra socialdemokratiska politiker än Persson och några enstaka andra.

Rent praktiskt förelåg också det faktum att vi var i tidsnöd. Det talade för att finansen tog över förhandlingarna. Vi bara hade några veckor på oss innan höstbudgeten måste vara klar. 

Förtroende, och brist på sådant
Problemet med upplägget – att föra över förhandlingarna till finansnivå – var, enligt mina minnesanteckningar, större än att jag inte litade på socialdemokraterna. Det trista var att jag inte fullt ut litade på miljöpartisterna vi hade att tillgå på den här nivån. De var förträffliga personer, men de var ideologiskt långt ifrån säkra kort. 

Vår man i finansutskottet under föregående mandatperiod var Roy Ottosson och vår ekonomisk-politiska utredare var Lennart Olsen. Dessa utgjorde de naturliga valen för detta uppdrag. De adjungerades till förhandlingsgruppen för att bli våra direkta förhandlare med finansdepartementets folk. 

Skulle det bli problem fanns en ”högre nivå” i form av partiledare och språkrör som kunde ta över.

Tandempar...
Jag ångrade snart mycket djupt att vi inte lagt upp det så att Marianne ensam fick utgöra ”den högre nivån för partiledarsamtal” och att jag själv hade ingått som en av dem som konkret förhandlade med finansen. Inte för att vi fått ut mer, men det visade sig så småningom att Lennart Olsen gick utanför de ramar som förhandlingsgruppen satt upp. Det skulle bara dröja ett halvår innan han gjorde egna utspel och drog in oss i förhandlingar om maxtaxan på dagis, något vi kommer överens om att inte göra.

Hård e-post 
Roy Ottosson, senare med efternamnet Resare, var på många sätt en utmärkt miljöpolitiker och som språkrör hade jag haft mycket glädje av hans kunskaper på det mer biologiska området. Men under åren då han suttit i riksdagens finansutskott (1995 – 1998) hade han tillsammans med just Lennart Olsen utgjort en ekonomisk-politisk axel som allt för ofta saknade det jag uppfattade som grön kompass.

Jag hade under dessa år alltmer förstått varför min gamla språkrörskollega från 1988 – Eva Goës – ofta haft hårda duster med Roy också på hemmaplan i Västernorrland. 

För några år sedan fick jag tillgång till e-post som skickade inom vår riksdagsgrupp och kunde konstatera att Roy och jag hade några våldsamma uppgörelser under åren. 

Roy ersattes inför nästa budgetförhandling av Matz Hammarström som efter valet tagit platsen i riksdagens finansutskott. Roy hade inte blivit återvald till riksdagen. Matz var en försiktig general, dock mer ideologiskt förankrad än Roy. (Matz skulle år 2000 komma att efterträda mig som språkrör. Tyvärr avgick han efter mycket kort tid, vilket jag beklagar djupt eftersom jag är övertygad om att han hade kunnat slå igenom i medierna ungefär som Bengt Westerberg gjorde 1985.)

Budgetförhandlingarnas nestor
Lennart Olsen skulle bli den som deltog i alla de femton budgetförhandlingar som MP hade med regeringen under samarbetsperioden. Han var en utmärkt tjänsteman, hade varit ekonomisk utredare under vår första period i riksdagen, och varit mig behjälplig i valrörelsen 1994.

Jag hade lyckats få riksdagsgruppen att anställa honom igen 1995, dock med en hel del motstånd från flera riksdagsledamöter. Min uppfattning om Lennart var att han var en utmärkt kompetent utredare – den kanske bästa som jag överhuvudtaget haft att göra med – men en visionslös och byråkratisk siffernisse som absolut inte skulle få styra politiken.   

Min tanke hade varit att en stark riksdagsgrupp skulle kunna styra honom, men snart blev det tvärtom, han började så smått styra riksdagsgruppen genom sitt ihärdiga och, som många tyckte, nedbrytande ältande. 

En förtjänst med Lennart är att han är djurgårdare och jag uppskattade hans lågmälda humor och att vi alltid kunde föra bra samtal trots att vi hade olika ingångar, uppfattningar och syn på vad som var realistiskt.

"Fan  vet hur det här ska gå..."
Första gången de tre partierna träffades på ”finanspolitisk nivå” var jag som språkrör med, liksom vid några andra tillfällen då partiet fann det strategiskt rimligt.

Starkaste minnet var hur Eric Åsbrink vid detta första tillfälle talade om ”pengar till parker” när vi krävde pengar till biologisk mångfald och inköp av skyddsvärda skogar. Jag antecknade också följande (förkortningar är utskrivna och några mindre smickrande ord är raderade) efter mötet: 

”Åsbrink såg totalt frågande ut när jag redogjorde för tanken med friåret. Att man inte skulle behöva stå till arbetsmarknadens förfogande utan göra precis det man ville upp till ett år med a-kassa (anm: om någon som var arbetslös tog jobbet under detta år) vållade karln bekymmer. Han verkade inte tro att det var sant att någon hade så befängda idéer. Ligga i hängmattan ett helt år om man så vill utan en enda byråkrat eller förbaskad sosse lägger sig i. Men hur många vill ligga i en hängmatta ett år? Friåret skapar kreativitet! Åsbrink såg ett tag ut att dö. Han förstår ingenting av miljöfrågor. Persson är bättre. Fan vet hur det här ska gå.”

Sossarna försöker ta hela utrymmet
Naturligtvis hade socialdemokraterna valt att redan från början uppträda som den allenarådande parten. Således fick vi besked om att de själva tagit hela budgetutrymmet i anspråk för egna förslag i linje med deras valmanifest. Det hela var absurt.  Hade Persson släppt lös Åsbrink för att komma undan den överenskommelse som innebar att också MP skulle vinna något på uppgörelsen? 

Maxtaxans kostnader hade man yxat till, det slutade någonstans kring drygt tre miljarder medan Kommunförbundet kommit fram till mer än det dubbla. Jag – och jag tror även Marianne – tog en del kontakter med folk inom regeringspartiet. Huruvida det var detta som innebar att Åsbrink i sista förhandlingsögonblicket drog tillbaka kravet på maxtaxa vet jag inte, men våra förhandlare kom tillbaka med ett sådant besked i alla fall.

Detta medförde att det fanns utrymme för våra egna förslag inom budgetens ram. Eftersom det nu handlade om den första budgeten vi samarbetade om ville vi markera vår närvaro i frågor som vi gått till val på. Det innebär att vi fick till en smärre skattesänkning för låginkomsttagare, ökat bistånd samt pengar för att minska eländet för hemlösa. Vi lyckades också, långt bättre än till och med Naturskyddsföreningen hade krävt, öka anslagen för biologisk mångfald, som i praktiken innebar pengar för inköp av skyddsvärd skog.  Vi lade också grunden för ökade anslag för miljöforskning.   

Några principiella framgångar fick vi också, några av största betydelse inför framtiden: vi fick till beslut om gröna nyckeltal i finansplanen samt beslut om att barnkonsekvensanalyser skulle göras av innan beslut togs i olika frågor. Resultatet av det sistnämnda blev, med facit i handen, inte mycket med eftersom regeringen aldrig genomförde det. Vi lade också grunden för grön skatteväxling.

Telefonsamtalet
I mina minnesanteckningar framgår att jag fick telefonsamtal framåt fyratiden på morgonen den 13 oktober. Lennart Olsen ringde och meddelade hur slutbudet såg ut. Jag sa nej och Marianne delade senare min uppfattning. Vi vägrade att ta beslut på så lösa boliner och krävde att hela förhandlingsgruppen skulle mötas morgonen därpå för att analysera budet på ett mer seriöst sätt.
Lennart verkade bli besviken, det var bråttom att låsa budgeten inför tryckningen. Visst kunde jag sagt okej, som jag upplevde slutbudet verkade det vara i linje med vad vi sagt var den nivå vi skulle nå. Men, vad fan, hade Åsbrink trixat så länge som han gjort i inledningen av förhandlingen fick han nu ta konsekvenserna. Måste de låsa budgeten i natt så fick Åsbrink göra det utan vår medverkan. Vi måste stävja den här formen av dålig och grabbig förhandlingskultur. 

Bara tanken att sitta och förhandla till framåt fyratiden på morgnarna var absurd. Jag hade ett stort intresse för hjärnforskning, följde med så gott jag kunde och fascinerades av allt nytt som hade börjat komma fram. Av detta drog jag slutsatsen att politiska beslut inte skall tas på det sättet som socialdemokraterna ville. 

Efter att ha gått igenom budgeten än en gång, analyserat konsekvenserna ytterligare några timmar, kunde vi enhälligt acceptera budet om vi fick bort en del text som hyllade ekonomisk tillväxt. Självfallet hade formuleringarna kring EU också varit en delikat balansgång mellan det EU-ivriga finansdepartementet och de skeptiska samarbetspartierna.  

MP korades till segrare
Under tidig eftermiddag pratade jag med de första journalisterna för att ge en glimt av överenskommelsen, utan att för den skull avslöja allt. Under resans gång hade givetvis lämpligt material läckt. Vad som var lämpligt rådde det förstås olika uppfattningar om. Hur som helst: jag uppfattade att det läckte ganska vilt från Finansdepartementet, som gnällde på att vi läckte. Det gjorde vi också, men först när vi förstod att sossarna hade för avsikt att i sina informella kontakter med medierna förminska bilden av vårt inflytande.

 

K-G Bergström meddelade i Rapport att vi var den stora vinnaren i budgetöverenskommelsen. I Dagens Nyheter meddelade deras politiska recensent Göran Eriksson att Göran Persson hade ”goda skäl att tacka väljarna för Birger Schlaugs vågmästarsituation”.

Motivet för detta var att vår kritiska analys av tillväxtsamhället hade hjälpt regeringen att hålla i Vänsterpartiet som gärna lovade allt till alla. Dessutom hade vi varit en konstruktiv partner för att hjälpa Persson med idén om ett grönt folkhem, något som få andra socialdemokrater verkade vara så begeistrade i. Grön skatteväxling var dessutom på gång.
Partiledarsamtal om spelreglerna
Samtidigt med 1998 års budgetförhandlingarna pågick partiledarsamtal om hur vi skulle lägga upp spelreglerna för det fortsatta samarbetet.  Ministrarna skulle hålla Miljöpartiets och Vänsterpartiets ledamöter i respektive riksdagsutskott informerade om vad som var på gång. Vi skulle anmäla vilka propositioner vi ville vara med om. De vi inte ville  samarbeta om kunde vi lämna därhän och istället driva vår egen politik. Den innebar att vi själva kunde styra i vad mån vi ville samarbeta och i vad mån vi ville opponera.  

Jag betonade vår rätt att också kunna göra upp med de borgerliga för att få igenom vår egen politik.
Persson såg lagom road ut, men jag vet att han förstod att allt annat var omöjligt. Jag tror faktiskt att han innerst inne tyckte det var bra att vi skulle utnyttja rätten att agera fritt eftersom MP på detta sätt skulle kunna dra till sig väljare från den borgerliga sidan. Vilket de facto skulle gynna vår konstellation i nästa val. Några förluster för Persson i kammaren kunde i själva verket stärka hans möjlighet att bilda någon form av regering även efter nästa val.

Det kunde till och med vara så att hård offentlig kritik från MP i olika debattartiklar skulle kunna gynna konstellationen eftersom det markerade De grönas självständighet. Några av artiklarna jag skrev på t ex DN-debatt var ganska hårda, trots att vi samtidigt samarbetade. En del socialdemokrater blev förbannade, men jag mötte faktiskt en och annan som mös - särskilt efter en artikel där jag hävdade att Göran Persson var värd förakt för sin fula argumentation för  EMU.

Lojalitet med vad?
Jag var personligen mycket nöjd med den här överenskommelsen och den frihet vi skapat med den. Alla i riksdagsgruppen var inte lika nöjda. Det fanns röster för att vi skulle knyta oss starkare till regeringen för att på det sättet visa lojalitet inför en eventuell regeringsbildning efter valet 2002. Tanken var att om vi var tillräckligt snälla nu skulle vi bli belönade med taburetter. Jag menade tvärtom att man kunde slå hur mycket som helst på sossarna, de var så kåta på makten att de skulle kunna samarbeta med oss ändå bara de kunde behålla bilden av sig själva som det statsbärande partiet.

 

Min uppfattning var att lojalitet med vår egen gröna ideologi, som vi arbetat så hårt för att utveckla och torgföra som något betydligt vidare än "bara" omfattande miljöfrågor, var viktigare än allt annat. Skulle vi börja tumma på den så skulle begreppet "grönt" snart åter börja definieras som en fråga om enbart natur. Precis på det sätt som "gröna" liberaler och "gröna" socialister alltid velat ha det för att på det sättet kunna cementera sin idé om att det bara finns en dimension i politiken: vänster-höger, rött-blått.

Grönt är mer än stråk i rött och blått, grönt är en heltäckande ideologi vars rågång mot övriga ideologier är viktig att värna.

Ministrar ringer och ber om hjälp...
Under de fortsatta förhandlingarna visade det sig att bland annat Kjell Larsson, som var miljöminister, ringde mig och bad oss driva en del frågor som han inte fått Finansdepartementet att acceptera. När jag berättade detta på ett seminarium om grön ideologi, som spelades in av Axess-TV, kunde Staffan Edman, som arbetade på departementet under denna tid, bekräfta. Här finns inspelningen - Stefan bekräftar det under mitt anförande. (Finns här - en bit in på mitt anförande som börjar efter 10.30)

Under perioden fram till 2002 togs bland annat beslut om grön skatteväxling på 30 miljarder, friårsförsök, rejäla anslagsökningar för biologisk mångfald. Frågan är emellertid om vi verkligen lyckades få ut så mycket som vi kunnat få. Efter några år började sakförhandlingarna, enligt min uppfattning, bli väl urvattnade - kanske i syfte att lägga grund för en regeringsmedverkan 2002. Jag avgick som språkrör år 2000 och lämnade riksdagen ett år senare, efter att ganska ofta hamnat i minoritet i riksdagsgruppen. 

fredag 19 september 2014

Ur funktion

Den trycktes i 2200 exemplar. Och hon fick ett arvode på 1475 kronor. Året var 1940. Och boken, som var var en novellsamling, blev Karin Boyes näst sista. Den fick namnet efter en av novellerna: Ur funktion. Får mig att tänka på regeringsbildningar...

Jag är sådär lagom förtjust i noveller, har tyckt det är ett sätt att smita ifrån ansvaret att skriva en riktig bok...  Feltänkt, visade det sig när jag tvingade mig ner i novellträsket genom att läsa Alice Munro. Började försiktigt med Tiggarflickan, där novellerna snarast är att likna vid kapitel i en synnerligen välskriven roman. Att skriva så man inte vill sluta läsa är en konst. Karin Boye lyckades också. Ur funktion är inget storverk, men novellerna är välskrivna, med tänkvärda knorrar.

Boye är väl inte speciellt känd som novellist. Nästan lika lite som Jussi Björling är känd som schlagersångare - han sjöng in en del trams under namnet Erik Ode. Vad gör man inte för att försörja sig?? Det sistnämnda kan leda till både det ena och det andra. Man kan bli statsråd och bli ansvarig för en regerings kollektiva beslut. Man kommer liksom inte undan ansvar ens för beslut som strider mot allt vad man sagt och skrivit och tänkt. Vilket de franska grönas f.d. minister Cécile Duflots skriver om i De l’intériur – voyage au pays de la désillusion (Inifrån – en resa i desillusioneringens land).

Som Erik Ode reducerade inte Jussi Björling sig till en nyttig idiot. Och när Karin Boye skrev noveller så stred innehållet inte mot hennes övertygelse även om de kanske skrevs mer för försörjningens skull än av ren lidelse... Som statsråd riskerar man, som tillhörande en liten, liten grön part i en stor,stor löfvensocialdemokratisk regering, att såväl agera mot sin övertygelse som att reducera sig själv till nyttig idiot. Apropå Ur funktion...

Cécile Duflots hoppade av när det gått för långt när det gäller att bli desillusionerad.

PS! Karin Boyes mest kända dikt Ja visst gör det ont när knoppar brister var förresten en hyllning till Elin Wägner. Den ingick i en festskrift som kom ut när Elin Wägner fyllde 50 år.

torsdag 18 september 2014

MP språngbräda för fler JAS-plan och ny kärnkraft?

Lite lat idag... eller rättare sagt skall mycket annat göras. Så jag lägger in - se nedan - en halvårsgammal artikel från ETC. I den beskriver jag vad som kommer att hända efter valet. Och varför Löfven vill balansera ut MP - med den gröna partiledningens acceptans - genom att flirta in FP i en regering så småningom. Oavsett om det hade blivit rödgrön majoritet eller inte.

Som läget nu är utgår Löfven från att MP dessutom accepterar att han gör upp med andra partier i frågor som rör gröna profilfrågor: energipolitiken och försvarspolitiken -  frågor som definitivt påverkar budgeten. Hur mycket partiförnedring kan ledande miljöpartister acceptera för att få sätta statsråd och statssekreterare på sitt CV? Ska MP förvandlas till språngbräda för ny kärnkraft och tio nya JAS-plan?

(En liten parentes innan jag kommer till artikeln: Jag minns när Joschka Fischer, som sin första åtgärd efter att ha blivit tysk utrikesminister, åkte till USA och bad om ursäkt för allt han sagt, gjort och tänkt i alla år. Som språkrör skämdes jag över beteendet. Vilket observerades av tysk TV som kom för att göra en intervju med mig. Man skulle träffa mig när jag kom ut efter en omröstning i riksdagens plenisal. En vaktmästare pekade ut var jag satt, kamerorna riktades mot mig när jag så småningom kom ut och intervjuaren satte fram mikrofonen framför... Lars Stjärnkvists vilda hårman. Lars och jag var bänkkamrater och han såg ju ut som en riktig miljöpartist - därför utgick journalisten från att det var Lars vaktmästaren pekat på...).

Så till den ovan nämnda artikeln i ETC 3:e mars 2014:

Vad händer efter riksdagsvalet? Socialdemokraterna och Miljöpartiet strävar efter en majoritetsregering. Ingenting talar för att de kommer att lyckas uppnå egen majoritet. Frågan blir då vilket parti de kommer att vända sig till. Blir det Vänsterpartiet eller Folkpartiet?

Frågan kan, ur ett rödgrönt perspektiv, tyckas absurd. Men den är i allra högsta grad relevant.
Stefan Löfven talar ofta och gärna om ”blocköverskridande” överenskommelser. I en tv-debatt stoltserade han med att inte kunna skilja på höger och vänster. Hans ovilja att närma sig Vänsterpartiet är väldokumenterad.

Miljöpartiets språkrör har å sin sida varit öppna för samverkan åt båda hållen. Gustav Fridolin har dock gått längre än så. Han beskrev för tre år sedan (18 januari 2011) på DN Debatt hur liberalen Karl Staaf vid förra sekelskiftet skapade ett starkt mittenalternativ och att det är hans ”övertygelse att den politiska kraften” under 2000-talet kommer från en motsvarande mittenposition. I bagaget har de gröna språkrören dessutom med sig sina företrädares närmast aggressiva ton gentemot Vänsterpartiet i allmänhet och Lars Ohly i synnerhet.

Att Jan Björklund med en fnysning avvisar inviter från Löfven har ingen som helst betydelse. Efter ett val där alliansen förlorar kommer flera borgerliga partiledare att avgå. Björklund är en av dem. Vilket öppnar för Birgitta Ohlsson eller Maria Arnholm. Båda har betydligt närmare till Löfvens socialdemokrati än Björklund har.

Folkpartiet blir förvisso ett mindre högerstyrt parti efter ledarbytet, men rågången till det som rimligen bör betraktas som rödgrön politik förblir naturligtvis stor.

För Löfven utgör Folkpartiets regeringsmedverkan ”för Sveriges bästa i en svår situation” garanten för att så lite som möjligt kommer att göras. Vilket är centralt i trianguleringens tid, det vill säga den tid när nästan alla slåss om de där väljarna som kan hamna lite varstans.

Märkligare blir den illa dolda vurmen för Folkpartiet när man ser till Miljöpartiets partiprogram och kongressbeslut. Nu är förstås vare sig partiprogram eller kongressbeslut något som vare sig språkrör eller partiledare i realpolitiken finner så alldeles nödvändigt att ta hänsyn till. För språkrörens del var senaste kongressen ett bakslag. Bland annat återförde man – mot språkrörens vilja – partiet till den linje som gällde innan de nyliberalt anfrätta fick fäste i partiledningen. Kongressen krävde att partiet skulle återgå till motstånd mot vinster i välfärden. Hur starkt engagerade är man att genomföra det man inte riktigt tror på?

En regeringskompromiss ligger som hand i handske för både Löfven och Fridolin. Mittenpositionen värnas. Vinstsyftande bolag får fortsätta att agera inom skola, vård och omsorg. Omgärdade av en del kosmetika. På ungefär det sätt som skoluppgörelsen med de borgerliga ser ut.

Med Vänsterpartiet istället för Folkpartiet skulle språkrören tvingats vara på tårna för att uppfylla sitt partis kongressbeslut – allt annat hade sett förfärande ut. Rödgröna väljare skulle undvika en ”kompromiss” höger ut.

Frågan som måste ställas är alltså huruvida Löfven överhuvudtaget är intresserad av rödgrön politik. Hans löfte om att förändra så lite som möjligt när det gäller den borgerligt förda skattepolitiken pekar åt helt annan riktning. Det mesta tyder således på att Löfven söker den position som Gustav Fridolin beskrev som sin framtidsvision: ett starkt mittenalternativ. I ett sådant har inte Vänstern någon plats.

De som försvarar Löfvens linje menar, mer eller mindre öppet, att det är ett spel för att Socialdemokraterna ska kunna dra till sig väljare från det borgerliga blocket. Det gäller att vara lagom harmlös före valet, för att sedan slå till med rödgrön politik när man vunnit valet... Jag tror att den analysen är naiv.

Löfvens fäbless för tal om blocköverskridande regeringar har inte bara med någon sorts taktisk finess att göra. Han har strikt sakpolitiska skäl att söka sig högerut. Hans står närmare Folkpartiet än Vänstern i en rad känsliga frågor. Kärnkraften, klimatpolitiken, vapen­exporten, utrikespolitiken, djurrättsfrågor, sänkt arbetstid, vinster i välfärden och synen på ekonomi. Inte för inte definierades Löfven som en ”ekologisk analfabet” av de grönas nestor Per Gahrton.

Vänsterpartiets medverkan i en regering skulle till råga på allt stärka de delar av socialdemokratin som Löfven anser vara besvärande när det kommer till reellt beslutsfattande. De är bra att ha som radikala alibin, som nyttiga parti­arbetare, men inte som deltagare i reella beslutsprocesser.

Löfven känner naturligtvis också det kalla draget av att V och MP gemensamt skulle kunna bli nästan lika stora som hans eget parti i en regering. Vad skulle det innebära för de frågor där dessa partier är överens: kärnkraften, vapenexporten, nya militära äventyr, delar av utrikespolitiken och – gud bevara Löfven och hans vänner i partitoppen – frågor om sänkt arbetstid. Lägg till det krav på större investeringar i klimat- och skolpolitiken som strider helt mot hur den tilltänkta socialdemokratiska finans­ministern profilerat sig.

En regering med MP och V skulle således bli problematisk för en socialdemokratisk regeringsbildare med den politiska agenda som Löfven har. Med FP vid sin sida skulle de två mindre partierna balansera ut varandra. Bland annat skulle MP:s krav på avveckling av kärnreaktorer kompromissas med FP:s krav på mer kärnkraft. Lagom ljumna kompromisser skulle kunna ramla ut i en rad känsliga frågor.

I det större perspektivet finns risken, ur den socialdemokratiska partiledningens perspektiv, att Vänsterpartiet i en regering utnyttjar sin givna ideologiska utgångspunkt genom att ställa de penibla frågor som också borde ligga i såväl grönt som allmänrött intresse: Vad gör vi nu när vi bör och måste byta samhällsmodell för att lösgöra oss från ett ekonomiskt system som gått över styr i takt med att kapitalismen blivit alltför kreativ till och med för sitt eget bästa?

Birger Schlaug
(Artikel införd i ETC 2 mars 2014)

onsdag 17 september 2014

Hur länge dröjer det till att Löfven börjar prata om Nato-medlemskap?

Sveriges samarbete med Nato har stegvis ökat och socialdemokraterna stöder svenskt deltagande i Nato Response Force (NRF) som ska kunna sättas in med kort varsel över hela världen. Sverige skall nästa år ställa såväl åtta JAS 39 Gripen som ett amfibiekompani till förfogande. Miljöpartiets tilltänkta statsråd förväntas stå bakom detta - efter det att partiet tidigare sagt "tydligt nej till deltagande i NRF".

Socialdemokraterna är även positiva till att Sverige bjuder in Natos snabbinsatsstyrka för övningar och insatser. Miljöpartiets försvarspolitiska talesperson Peter Rådberg har varit negativ och hävdat att "det här ökar spänningarna i Östersjön snarare än tvärtom".

Genom att ingå som mycket liten ensam part i en regering helt dominerad av socialdemokraterna kommer MP att känna sig tvingat att omvärdera tidigare åsikter och i möjligaste mån förmå kritiska riksdagsledamöter att tiga. Dessa bör åtminstone känna till vad som förväntas av dem.

Att Löfven kommer att utnyttja att den norske socialdemokraten Jens Stoltenberg - som lovat att också vara aktiv socialdemokrat - blir ordförande i Nato tycks mig vara solklart. Vi behöver liksom inte gå med i Nato, vi kan gå med i Jens Stoltenberg som är så trevlig. Vänta bara, Löfven blir den sosse som säger högt det så många sossar redan tänkt så länge.

Förresten svindlar det lite när man betänker att den regering där Miljöpartiet, som ensam liten part i en sosseregering, tänker ingå skall satsa mer pengar på JAS-plan, bedriva exportbefrämjande åtgärder och ha en försvarsminister som Peter Hultqvist. 

Miljöpartiets riksdagsledamöter har mycket intressant framför sig när det gäller att slipa argument för att försvara något de inte alls tror på. Jag har full förståelse om några väljer att komma försent till ett antal omröstningar i riksdagen istället för att låta sig piskar fram till voteringsknappen. 

Det blir inte lätt att agera lojalt fotfolk. Jag har till och med full förståelse om några väljer att inte åka hem över helgerna så man slipper förklara för medlemmarna därhemma. Än större förståelse har jag för de som kommer att vägra följa de order som bryter helt mot egen övertygelse och eget samvete.


PS!
Sveriges närmande till Nato omfattar en rad olika övningar: t ex Steadfast Jazz (2013) som var den största som Nato har haft på sju år och under vilken svenskt territorium användes för att skapa fiktiva länder till vilket Nato utarbetat ett krigsspel som gick under namnet Skolkan, där Sverige spelade en central roll.

Svealand och delar av Norrland fick namnet Torrike, östra Norrland hette Framland och Sydsverige fick namnet Arnland. Allt skedde till applåder från den svenska regeringen och socialdemokraterna. Det var förresten i detta sammanhang som ryskt bombflyg siktades över internationellt vatten straxt söder om Öland. 

tisdag 16 september 2014

Sjöstedt utsparkad med språkrörens goda minne...?

Så har då socialdemokraternas regim visat upp sig. Ohövligt, förnedrande och  maktfullkomligt avvisade man Jonas Sjöstedt utan att vare sig sondera möjligheterna till regeringssamarbete eller annat samarbete. Rimligen hade Löfven språkrörens godkännande - kanske till och med ackompanjerade med applåder - för sitt agerande.

Att Löfven hellre skulle vilja samarbeta med FP och/eller C har varit klart ända sedan han valdes. Lika klart har det varit att Gustav Fridolin och tunga personer på MP:s kansli agerat för att samarbeta "till höger". Man har ogillat kongressbeslut om sänkt arbetstid, tillväxtanalys och förbud mot vinster i välfärden. Gustav har skrivit hyllningsartikel till liberalen Staaf och pläderat för att MP skall bli det stora "mittenpartiet". Från språkrörsstaben har meddelats, under rubriken "Fram träder Miljöpartiet liberalerna", att ett nytt MP vuxit fram.

Jag vågar nog hävda att den "framväxten" i så fall skett ovanför medlemmars huvuden och mot kongressers vilja... Jag uppfattar att de flesta miljöpartister fortfarande identifierar sig som gröna, inte som vare sig socialister eller liberaler.

Att MP som ensamt litet parti ser ut få ynnesten att ingå i en regering som helt domineras av Löfven, Damberg, Hultqvist och liknande har sina risker - men ur partiledningens perspektiv kanske det inte är så dumt eftersom denna tycks nästan lika kritisk till flera av det egna partiets ideologiskt betingade kongressbeslut som Löfven förmodligen är...

En annan notering: Miljöpartiets ledning sörjer säkert på ett sätt att man inte nådde upp till sina förväntningar vad gäller procent på valdagen - men å andra sidan hade ett resultat i nivå med förväntningarna faktiskt krånglat till det för partiledningen. Man hade fått in fler ledamöter i riksdagen som tillhör den ideologiskt radikala gröna falang som inte har något större besvär med vare sig partiprogram eller kongressbeslut. Sådana som gillar att väva en väv av nödvändigt radikal miljöpolitik, rättfärdig fördelning och insikt om att människan är något större än kugge i ett ekonomistisk hjul som snurrar allt fortare och som mal ner såväl planeten som människans värdighet.

Sådana som hade utgjort lite tuggmotstånd när de kollektiva regeringsbesluten skall malas genom riksdagsgruppen. De radikala kan ses som en tillgång när man förhandlar, några man kan hänvisa till för att driva kraven längre. Om man nu själv hade velat det förstås...

Min uppfattning är att MP blev för litet för att ingå i en regering eftersom denna tar besluten kollektivt och den lilla massan miljöpartister kommer att tvingas acceptera mängder med beslut som kommer att uppröra stora delar av partiet. Försvarsfrågan, vapenexporten, energipolitiken, miljöskatterna, rovdjurspolitiken, vinster-i-välfärden-politiken etc etc.

Per Gahrton har beskrivit Löfven som en analfabet när det gäller miljöfrågor. Detta tycks bevisas varje gång den blivande statsministern framträder. Så illa var det inte alls med vare sig Persson eller Sahlin. Den socialdemokrati som MP nu har att göra med är sämre än på många årtionden sett ur grönt perspektiv.

Besluten i en regering är kollektiva, de lilla skaran gröna statsråd får finna sig i att åka tillbaka till den gröna riksdagsgruppen och tvinga den att agera röstboskap i fråga efter fråga. Dödsdansen riskerar att pågå till nästa val, där MP får svårt att klara sig kvar i riksdagen. Kanske splittras partiet när saknaden av gröna grundbultar blir så stor att smärtgränsen överskrids.

Som läget blev efter valdagen borde MP nog se de närmaste fyra åren som ett maratonlopp med målet om fyra år. Det hade därför varit bättre att låta S försöka bilda en egen regering, samarbetat i sakfrågor där man kan få gehör för goda kompromisser och därutöver bedrivit verklig grönt betingad politik i akt och mening att beskriva en vision som kanske skulle kunna få människors hjärtan att både brinna och längta. Nu blir det att administrera system, strukturer och normer som inom mängder av områden kommer att leda än längre bort från den gröna visionen. Allt medan V och FI står bredvid och längtar till valdagen 2018.

måndag 15 september 2014

MP med sju procent bör akta sig för att bilda regering med Löfven!

Så var då valet avklarat och Carl Bildt tvingas äntligen lämna posten som utrikesminister. Det är det viktigaste som hänt.

Att Alliansen förlorade mot en så svag och okarismatisk oppositionsledare med så luddig politik som Stefan Löfven måste vara extra tungt för de fyra partiledarna.

Om Miljöpartiet, med mindre än sju procent av rösterna, skulle bilda regering med Löfvens socialdemokrati, som fick drygt 30 procent, så tar man första steget i sin egen dödsdans.

Varför gick det så dåligt för MP?  Själv var jag med om en usel valrörelse som språkrör 1998. Den här var lika usel. Jag förstår inte vilken tanke partistrategerna hade när man så envetet suddade ut partiets profil trots kongressbeslut om motsatsen. Man tycktes göra allt - från klädval till politisk retorik - för att bli ett parti bland de andra. Vilket aldrig kan vara ett framgångsrecept för ett grönt parti i en grå omgivning.

Man drev inte frågor om sänkt arbetstid och mindre stress, man låg så lågt i traditionella miljöfrågor att man släppte in Centerpartiet och man ägnade sig mest åt teknofix i klimatfrågan istället för att utmana system, strukturer och normer. Fegt, tycker jag. Jag tror det finns för många i den centrala ledningen - inklusive tjänstemännen - som inte känner tilltro till gröna grundbultar utan sneglar mer på vad andra - intresseorganisationer, ledarskribenter, fackföreningar - anser vara god politisk ton.... Partiet borde nog rensa en hel del i sina centrala politiska strukturer.

Jag uppfattar också att man låst sin valstrategi långt före valrörelsen och uppträdde som ett förvånansvärt byråkratiskt parti.

Ansvaret vilar nu tungt på de mer grönradikala ledamöter som sätter sig i riksdagen i höst. Det handlar om att inte acceptera det sluttande plan som kan locka i form av acceptans av allt möjligt bara för att få besätta statsrådsposter. Strategin från de som snabbt vill göra upp med Löfven blir förstås att lova att "sedan, när vi får tid, ska vi ta tag i frågorna". Den tiden kommer inte. Det enda som ramlar ut blir det sluttande planet med efterföljande dödsdans.

Det kan bli jobbigt under en tid att stå upp för gröna grundbultar, men belöningen kommer. Om inte förr så i nästa val när partierna kommer att snubbla på de frågor som ligger bakom hörnet: den andra vågens digitala revolution som medför att mer än två miljoner jobb är på väg att försvinna inom tjugo år, kravet på bättre fördelning av det arbete som finns kvar, reformerat trygghetssystem och breddad skattebas som krävs för att möta de förändringar som kommer. Lägg till det den klimatkris som med stor sannolikhet väntar.

För varje grön riksdagsledamot borde det stå klart att en regering där V ingår innebär att frågor som ligger De gröna nära om hjärtat förstärks. Det vore ett missgrepp om MP:s partiledning dribblar bort V i regeringsförhandlingar - om man trots att ha sovit på saken vill ägna sig åt en sådan.

Varför gick det så dåligt för Vänsterpartiet? Tja, om man får tro den här bloggen så var strategin alltför enfaldig - det funkar inte att i sex månader driva en enda huvudfråga (förbud mot vinster i välfärden). Jonas Sjöstedt gjorde i början av sin partiledarperiod tappra försök att bli det givna rödgröna alternativet med strategerna i partiet ville förmodligen något annat - vilket märktes inte minst i EU-valrörelsen. Majoriteten står bakom V:s syn på vinster i välfärden och förtroendet för Sjöstedt är riktigt stort - partiet borde nog ta sig en rejäl funderare över varför detta inte gav mer utdelning i röster. Att man förlorade någon dryg procentenhet av rösterna till FI är bara en detalj.


söndag 14 september 2014

Koko

Dimman lättar över fjärden, grönskan är mogen, vildsvinen bökar i skogen, små tjocka svampar växer så det knakar och de rosa frukterna gör att plommonträden dignar. Om man vill glömma både små tjocka svampar och vildsvin för en stund kan man alltid räkna upp de mest flagranta dumheterna i den valrörelse som saknat debatt om de riktigt stora utmaningarna.

Här kommer dumheter:

Dummaste utrop: "Vi ska kämpa för arbetslinjen tills vi dör". (M)

Dummaste förslag: 32000 traineejobb som kommer att göra det än svårare för vårdgymnasier att få ut sina undersköterskeelever i praktik. (S)

Dummaste undanflykt: Tusen och ett sätt att slippa stå för kongressbeslut om att utreda hur man bygger ett ekonomiskt system som inte är beroende av tillväxt. (MP)

Dummaste kommentar: De som vill ge skolor rätt att förbjuda mobiler i klassrummet är emot teknisk utveckling. (V)

Dummaste kortslutning: Vi vill att fler skall arbeta mer och det kallar vi relationslinje. (KD)

Dummaste kortslutning: Fridolins parti röstade i riksdagen mot JAS och för den stora friskolereformen (MP fanns inte i riksdagen då besluten togs). (FP)

Dummaste lojalitet: Angrepp på de som vill avveckla kärnkraften trots att man själv säger sig vilja avveckla kärnkraften. (C)

Dummaste valspurt: Att jaga uppmärksamhet genom att dansa med superkändis på Globen (FI)

Dummaste parti: (SD).

Dummaste inlägg under valrörelsen på denna blogg: Kanske detta.


lördag 13 september 2014

En regering grundat på något annat än härskarideologier...

Godmorgon denna yttersta dag innan avgörandet som kommer att betyda mycket mindre än vad man kan få intryck av när man hör retoriken.  Vad ska man rösta på? Hjärtat har skickat en signal till hjärnan. Hjärnan bearbetar signalen. 

En regering med S, MP, V och FI - där de tre sistnämnda skulle bli större än S - vore det i mina ögon optimala utifrån vad vi har att välja på. En regering grundad på annat än de härskarideologier som dominerat riksdagen ända sedan rösträttens införande: människans över naturens, mannens över kvinnan, den rikes över den fattiges.

Hur rödgröna väljare förhåller sig till FI kan avgöra valet: Upp till 3,9999 procent så blir rösterna "bortkastade", vilket eventuellt kan leda till att Alliansen kan sitta kvar och att SD blir vågmästare. Minst 4% och det kan bli en rödgrön majoritetsregering där SD kan hållas utanför allt inflytande.

I den valkrets  jag tillhör - Östergötland - toppar en radikal grön miljöpartist sitt partis lista, precis som i Västernorrland. Flera radikala - här är exempel från dagens SvD - står på valbar plats än förra gången - mot det skall sättas partiledningens ovilja, att till skillnad från FI, väga tala om såväl tillväxtens dilemma  som kravet på sänkt arbetstid. Och anser man att vinster i välfärden inte bara är symbol utan även ett ideologiskt ställningstagande för någon sorts kapitalistisk marknadsfundamentalism som till och med är alltför kreativ för sitt eget bästa väger V tyngst. Hjärtat säger sitt, hjärnan bearbetar och slinker ur ångesten med vetskap att en röst bland miljoner andra inte blir den avgörande... Så feg hjärnan kan bli...

För övrigt har jag bara följande att säga:

Det stora problemet med valrörelsen har varit att samtliga partier som synts och hörts i partiledardebatterna har beröringsskräck för allt som ligger utanför de system, strukturer och normer vi har vant oss vid. Alla har, mer eller mindre, haft Gunde Svan som överideolog: ni vet han som hojtar skynda, skynda, skynda på Fångarna på fortet... Skynda att arbeta mer så vi kan skynda att konsumera mer så vi kan skynda att producera mer så vi kan skynda att arbeta än mer i tillväxtjaktens allt snabbare ekorrhjul som kan mala sönder både planeten och människans värdighet.


För det första. När Stiftelsen för strategisk forskning presenterade en rapport som visar att mer än 50 procent av dagens anställda i Sverige inom 20 år lär vara ersatta av digital teknik så borde det leda till en intensiv politisk debatt. Vad gör vi för att upprätthålla demokrati och social anständighet i ett samhälle som är på väg att förändras så snabbt?

När Alliansen stoltserar med att man ”skapat” 300 000 nya jobb på åtta år bör detta sättas i relation till de 2,5 miljoner jobb som är på väg bort. Nu handlar det inte längre om ”okvalificerade” jobb utan sådana jobb som i vårt samhälle betraktas som kvalificerade. Sådana som ger status och hög konsumtionsnivå. Trots detta är oviljan total att inleda en process som medför att vi delar på de jobb som faktiskt kommer att finns. Partier som inte aktivt driver kravet på sänkt arbetstid blir ansvariga för en framtid med högre arbetslöshet, sociala spänningar och ett växande prekariat ur vilket fascismen, om det vill sig illa, kan hämta näring. Vi har sett det förr. Detta borde resoneras om i en valrörelse. 

För det andra. När allt fler arbeten försvinner i den nya vågen av digital revolution kommer trygghetssystemen att sättas på prov som aldrig tidigare. Steg för steg har socialförsäkringssystemen, skapade i en annan tid, lappats och lagats. I dag finns nästan 50 olika så kallade förmånsslag. Gyttrigt, ogenomträngligt och dyrbart att administrera – och likt förbannat fullt med hål. Vi behöver ett enklare, tydligare och mer generellt trygghetssystem. Ett sådant skulle kunna vara baserat på idén om basinkomst eller medborgarlön. Detta borde resoneras om i en valrörelse. 

För det tredje. När den digitala tromben drar fram och suger i sig de jobb vi uppfattat som människans måste vi se över skattesystemet. Vi kan inte låta skatt och avgifter på arbetstid vara det som bekostar skola, vård, omsorg och trygghetssystem. Vi måste bredda skattebasen. En generell produktionsskatt baserad på omsättningen – oavsett om denna föranletts av mänskligt arbete eller inte – är något som redan Olof Palme motionerade om i riksdagen i slutet av 70-talet. Nu är tiden mer mogen. Detta borde resoneras om i en valrörelse. 

För det fjärde.Vi har byggt upp system, strukturer och normer som utgår från att ekonomin, mätt i BNP, ständigt ska växa. I Sverige har hushållen fått det outtalade uppdraget att låna så tillväxten kan upprätthållas. Detta är inte hållbart. Lägg till det att tillväxten drivs genom ökande konsumtionsvolymer trots att de planetära processerna redan är på väg att krackelera under trycket av just konsumtionsökningarna. Vi måste på något sätt ta oss ur beroendet av ekonomisk tillväxt. Löser vi inte detta med omsorg riskerar vi att förlora demokrati och social anständighet den dag vi står inför en systemkollaps. Detta borde resoneras om i en valrörelse. 
 

De stora och besvärliga frågorna finns utanför den gryta som partierna gjort till sin. För att se skillnaderna mellan de rödgröna och Alliansen får man - trots all retorik - se till nyanserna. Får många lär det handla mer om att rösta emot något än att entusiastiskt rösta för något. Att rösta mot sittande regering och SD borde vara en plikt för den som ser ökande klyftor och avsaknad av klimatpolitik som allvarliga problem. Men på vilket parti är kanske inte så lätt att avgöra.  

Men artskillnad blir det inte med en rödgrön regering. Men väl gradskillnad. Det kan kännas tröstande att även i val mellan pest och kolera finns ett givet svar. Chansen är större att överleva med kolera. Bara man har tillgång till rent, drickbart vatten…

Fast gudarna vet om det kan hittas om Löfven får för stort inflytande i en rödgrön regering.



fredag 12 september 2014

Så kunde det låta....

På väg till Nyhetspanelen får jag ett sms om att SVT lagt ut en gammal partiledarintervju med mig.
Från valrörelsen 1994. Vi lever i en djup lågkonjunktur med skenande statsskuld och räntan hade precis varit 500 procent...

Miljöpartiet skulle ta sig tillbaka till riksdagen efter att ha åkt ur redan efter den första mandatperioden. Bara några månader före valdagen låg partiet på cirka 2 procent, men det hade gått riktigt bra för mig i en ekonomidebatt där jag hade tur med frågorna och dessutom fick chans att tala minuterna före det att Aktuellt skulle börja - många tittade då, bland annat Gustav Fridolin.

Så här lät partiledarintervjun som kom några dagar senare. K.G Bergström blev jag lite sur på och började kalla KGB och nog hade Eva Hamilton lite svårt att lyssna eftersom hon var så fast i manus. Och att man försökte ge sken av att det var jag som körde den där bilen slog tillbaka rejält.

Efter de här två programmen surfade jag trött men salig runt på torg och i skolor - det var den absolut roligaste perioden i mitt politiska liv, de tomma torgen började plötsligt bli fyllda, de avvaktande aulorna blev plötsligt entusiastiska. Det hade nog aldrig blivit så om inte utfrågarna hade vänligheten att ha en ganska dålig dag på jobbet. Vi återkom till riksdagen.

Fick tips om att intervjun nu är utlagd på SVT Arkiv. Hade aldrig sett den, bara hört talas om den. Kritiken från avdankade språkrör är sig lik... Klicka på bilden.