lördag 26 juli 2014

Ur arkivet (16): Men trots att halva köttberget...


Thomas Östros meddelar på DN-debatt hur han skulle vilja ha en ny politik. Jag förstår uppriktigt sagt inte vad han egentligen menar, mycket tycks mig vara motsägande. Men en sak är ändå tydlig: han vill sänka skatter för såväl företag och förmögna som pensionärer och arbetande - utan att för den delen minska utgifterna för socialförsäkringar, skola, vård och omsorg. 


Här uppkommer naturligtvis ett problem. Man måste hitta en bredare skattebas än den man har idag. Jag är övertygad om att man måste hitta en sådan som är så pass bred att skatten rent procentuellt inte behöver vara så hög.   

Ur ett grönt perspektiv bör skatten på arbetstid minskas – och skatten på energi och annat miljörelaterat öka. Så kallad grön skatteväxling. Men det räcker inte om man vill upprätthålla ett välfärdssamhälle i framtiden. Själva skattebasen måste vidgas. Och då finns bara ett sätt: att införa en typ av skatt på produktionen, en skatt som är oavhängig huruvida produktionen skett genom mänsklig arbetstid eller inte. Det handlar således om en generell skatt på produktionen i sig, på omsättningen. 

Det samhälle vi lever i är fyllt av motsägelser. Samtidigt som politiker formellt gör stora insatser för att ”skapa mer arbete” investeras snart sagt alla miljarder till att rationalisera bort just arbete.  Bara under finanskrisen har 50 000 arbeten rationaliserats bort genom investeringar i ny teknik. 

Vi ser det inom näringslivet – såväl inom industrin som inom tjänstesektorn.  I allt från biltillverkning till hur man numera kan scanna sina varor själv på Konsum.  I allt från hur vi hanterar våra bankärenden till hur vi visar biljetterna till filmvisningen.  Allt detta är av godo. För arbete är inget självändamål.

Argumenten för den så kallade ”jobbpolitiken” -som såväl regering som opposition driver med olika retorik och med en del skilda medel – är att vi måste arbeta mer för att vi skall få råd till skola, vård och omsorg. Utifrån det perspektivet blir märkligt nog effektiviseringar och rationaliseringar snarare ett hot än en tillgång. Det är bara om bilar tillverkas med hjälp av människor som produktionen ger oss direkta inkomster till stat och kommun i form av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Är vi smarta nog att låta maskiner göra jobbet tappar vi skatteintäkterna.  Trots att produktionen är lika stor, eller till och med större. Trots att vinsterna är lika stora, eller till och med än större. Trots att volymerna är lika stora, eller till och med större. 

Marginellt kan skattebortfallet ersättas genom högre energiskatter – eller andra miljörelaterade skatter. Men hur mycket man än skulle höja dessa skatter kompenserar man inte bortfallet mer än till smärre delar. Lägg till det att vi kommer in i en situation där vi alla blir äldre, sjukvården kommer att kosta mer och kostnaden av det alla partier säger sig vilja finansiera gemensamt via skatter kommer att öka. Svaret på detta problem måste bli att vi finner breda skattebaser.

I detta perspektiv finns bara ett realistiskt alternativ: någon form av skatt på företags omsättning. Gällande alla företag, oavsett om de är varuproducerande företag eller om de är företag som ägnar sig åt finansiella tjänster.  Det finns faktiskt ingen annan lösning.

Vän av politiskt korrekt modeuppfattning menar att ”jobbpolitik” skall driva fram fler jobb och därmed kunna ge skatteinkomster till välfärden. Med olika konstgjorda medel försöker man skapa sysselsättning. Men trots att halva köttberget – som Pär Nuder hade välviljan att kalla oss fyrtiotalister – redan fyllt 65 år förväntas arbetslösheten överstiga 8 procent under hela nuvarande mandatperiod. 

Och när den är slut har ytterligare rationaliseringar och effektiviseringar skett.

Problemet är således dubbelt, dels gör vi allt vi kan för att rationalisera bort den största skattebasen, dels blir finansieringen av välfärden ett problem i framtiden oavsett om detta sker eller inte. Skattebasen måste breddas, i Sverige såväl som inom EU. Inom socialdemokratin diskuterades redan för ett kvarts sekel tanken på en bredare produktionsskatt. Det är den tråden socialdemokraterna nu måste ta upp om den retoriska visionen om ett solidariskt välfärdssamhälle skall kunna förverkligas.

Vem vet, kanske det kaos som nu kännetecknar detta gamla parti resultera i nödvändigt nytänkande som gör att retoriken känns lite mer trovärdig. Den skulle till och med kunna leda fram till att regeringen Reinfeldt inför nästa val skulle kunna mötas av en opposition som i just denna fråga kan lägga en gemensam hållbar idé vad gäller skattepolitik och välfärd.

Debattartikel DN 2010
Bild: Detalj från Det blir aldrig som det varit

fredag 25 juli 2014

Ur arkivet (15): "Ju fler man bränner ju fler får vi sälja..."



Publicerat i Aftonbladet 2005. 
Sitter på tåget mellan Katrineholm och Göteborg. Sitter och småpratar med grannen mitt emot. Han stoltserar över att bilindustrin numera tillverkar miljöbilar, minsann. Själv är han ett av högdjuren inom branschen.
 

Vi börjar prata om upproren i de franska förorterna. Han undrar hur jag som grön, med en del anarkistiska stänk, ser på det. Han tycks utgå från att jag gillar det. 

Han ser lite förvånad ut när jag tar avstånd. Jag förklarar att civil olydnad alltid måste bestå av två ingredienser för att få mig att applådera: för det första att man aldrig använder våld, för det andra att man alltid tar ansvar för det man gjort för att på det sättet låta frågorna mala genom rättssystemet.

Det är då han säger, på fullt allvar:

- Ja, va fan, det är ju också så att om man sätter 5000 bilar i brand så får vi snart sälja 5000 nya bilar. Bra för oss, bra för jobben och bra för tillväxten. Det handlar om att ersätta bilar för cirkus 1 miljard kronor.

- Så du sitter och hoppas att det sprider sig?

- Tja, hoppas och hoppas. Men sanningen är ju den att ju fler man bränner ju fler får vi sälja. Sådan är logiken. Ligisterna lär väl inte gilla kapitalismen, men sanningen är ju den att dom gör den en tjänst… Det är som krig, vet du. Allt som raseras måste byggas upp.

Visst, rena tillväxtkicken. Fler jobb, ökade vinster, ökade börskurser, ökat kapital i pensionsfonderna, ökade skatteintäkter och full fart på de ekonomiska hjulen.

Är det allmänt så att företrädare för bilindustrin egentligen sitter och småmyser när de ser brinnande bilar? Är det så att facket, om inte myser, så åtminstone konstaterar att efterfrågan på fler bilar, skapar efterfrågan på fler arbetare och chans till högre löner?

Inte vet jag. Men man kan ju undra. För i sak har han ju förstås rätt. Hur cyniskt det än låter. Jag har alltid förvånats över hur t ex de mer militanta globaliseringsmotståndarna väljer att krossa skyltfönster och slå sönder bankernas inredningar som protest mot tingens ordning. Som om man inte begrep att ju mer man slår sönder, ju mer får de avskydda bolagen sälja medan det är försäkringsbolagen som får betala. Och för att de skall kunna betala så tar de förstås ut högre premier på vanligt folks hemförsäkringar…

Låt oss säga att det skulle utbryta en korkad mental farsot som medför att två tusen bilar sätts i brand i Sverige. Eftersom Volvo säljer flest bilar i vårt land så kanske det blir ungefär 800 ganska dyra Volvobilar som massakreras. Volvoägarna sägs vara trogna sitt märke. Såldes köper de illa drabbade bilägarna 800 nya bilar av märket Volvo för drygt 200 miljoner kronor. God ekonomi för Volvo. Och finansdepartementets räknenissar kan se hur momspengarna rasslar in till statskassan.

Nu är det ju inte så att den tågresande mannen från bilbranschen är mer cynisk än andra. Faktum är ju att läkemedelsindustrin, som är en av motorerna i våra pensionsfonder, mår väldigt gott ju sjukare vi blir, ju mer beroende vi blir av deras piller. Läkemedelsindustrin vill inte ha friska människor. Det skulle ju resultera i börsras, avtagande tillväxt och punkterade pensionsfonder.

Se där den mer tragiska logiken i tillväxtekonomin. Mannen från bilbranschen kanske inte är så dum – bara cynisk. Men vad mer kan man begära i ett system där cynismen är en förutsättning? Så lite upplopp med utbrända bilar är bara att vara tacksam för. Eller? Kan man bygga in komponenter som skall gå sönder efter en viss tid, så kan man väl också hoppas på lite upplopp som kan öka vinsterna.

Vem vet förresten om det inte sitter en och annan vilsen miljövän och funderar över hur många av de utbrända bensindrivna bilarna som kommer att ersättas av miljöbilar…? 

Publicerat i Aftonbladet 2005
Bild: Arbetsmaterial inför akvarell, Lena Rosén Schlaug

torsdag 24 juli 2014

Maria Wetterstrand har fått förhinder så jag hoppar in i morgondagens nyhetspanel i Gomorron Sverige (klockan 07.45). an lockade med att det skulle bli någon eller några miljöfrågor så jag kände att jag inte kunde säga nej. Annars dyker vår vanliga panel upp nästa fredag som vanligt. Dagens arkivgrävande ledde fram till nåt om Mona Sahlin, finns nedan, eller här.

Ur arkivet (14): Det var därför patron ansåg sig ha rätt till pigans oskuld.

Krönika i BT 2007
Så ska då Mona Sahlin bli partiordförande. Nyhetsjournalister, ledarskribenter och många andra ligger och lurar för att älta gamla oförrätter. Toblerone och kläder på regeringens kreditkort, uttag till den privata handkassan på samma kort och oförmåga att parkera sin bil i betald ruta.


Uppriktigt sagt struntar jag i det där. Gjort är gjort och hon kommer att sköta sådant perfekt i fortsättningen. Men det finns annat som bekymrar mig. Något som tycks ha gått nyhetsjournalister och kommentatorer förbi. Och som är betydligt allvarligare än de där gamla surdegarna. Det handlar om Sahlins värderingar.

När media avslöjade att Sahlin fått över 90 parkeringsböter, varav över 30 hamnade hos kronofogden, uttalade hon något mycket anmärkningsvärt. Hon försvarade sig med att det inte varit så farligt att parkera fel eftersom hon till slut betalat med egna pengar och därmed gjort rätt för sig. Så här förklarade hon sig i ett pressmeddelande:  

”Det här handlar inte om statens pengar, det handlar inte om hur jag har skött statens kort, det handlar inte om hur jag som minister har fattat beslut, utan det handlar om att jag parkerat fel, fått böter och betalar dessa böter med egna beskattade medel, ibland för sent.”

Mona Sahlin menade således att hon som höginkomsttagare egentligen hade rätt att bete sig hur som helst bara hon betalade för det. Jag tror inte ens att Göran Persson hade uttryckt sig på det sättet, och absolut inte Ingvar Carlsson eller Olof Palme.

Det är just i detta som Mona Sahlin avslöjar att hon levt som uppburen politiker alltför länge och inte kunnat hålla stånd mot de värderingar som så lätt smyger sig på när man byter plattform. Hon har, så arbetarbakgrund hon har, växt in i den gamla överklassmentalitet som socialdemokratin en gång reagerade på. Bara man betalar får man göra vad fan man vill – det var därför patron ansåg sig ha rätt till pigans oskuld.

Det är märkligt att vare sig medierna eller aktiva socialdemokrater, vad jag sett eller hört, reagerat över detta. Istället ältar man att Sahlin är slarvig. Men det är många av oss som är, en del blir avslöjande, andra klarar sig. Det är inte så mycket att prata om. Sådant händer. Men att på fullt allvar ge sig rätten att bryta regelverken bara man betalar böterna är något helt annat. Det är faktiskt värt många höjda ögonbryn. Hon avslutade sitt pressmeddelande med orden:

  ”Det är pinsamt nog, men inte en fråga som handlar om min roll som politiker.”

Jo, det handlar faktiskt om rollen som politiker. Inte felparkeringarna. Inte böterna heller. Men attityden.

Jag är förvånad över att socialdemokrater accepterar en sådan attityd. Jag hade förstått om det handlat om en partiledare för Ny demokrati eller för De gamla moderaterna. Men för De nya socialdemokraterna?

Krönika i BT 2007
Bild: Detalj från En kväll i Nice del III, Birger Schlaug

onsdag 23 juli 2014

Ur arkivet (13): "Göran Perssons retorik bygger på rent bedrägeri..."

Publicerad på DN-Debatt 13 mars 2000
Göran Persson använder sig av en retorik i EMU-frågan som saknar varje uns av hederlighet. Det är tragiskt att Sveriges statsminister ska sänka sig så lågt att han inte kan föra EMU-debatten på ett hederligt sätt, utan väljer en argumentationslinje som saknar varje koppling till verkligheten.



Jag kritiserar inte Göran Persson för att han tagit ställning för EMU. Det finns argument för ett medlemskap, precis som det finns argument mot. Det finns åtskilliga intellektuellt hederliga argument som raka och ärliga EMU-anhängare framför. De är värda respekt och argumenten skall vägas in i helhetsbedömningen av hela EMU-projektet.

Men Göran Perssons retorik hör inte hemma i den kategorin. Tvärtom bygger de på rent bedrägeri och taktiska överväganden för att skrämma människor och utnyttja frågans komplexitet för att försöka sprida dimridåer och på det sättet manipulera opinionen.
 
De EMU-anhängare som argumenterar utifrån att kostnaderna för valutaväxling blir lägre, att EMU är naturlig del av en alltmer integrerad union med alltmer gemensam politik, att det är bra och rationellt med framväxten av Europas Förenta Stater är värda respekt för sina åsikter. De finns på den borgerliga sidan i Sverige.

Men vad ska man säga om Göran Perssons retorik?

Det Persson nu målar upp är den lilla skvalpande valutan som flyter omkring på den globaliserade ekonomins stormande hav. Den lilla, oskyddade båten, på väg att dränkas så fort kapitalismens stormar tar fart. Och så har han mage och oförskämdhet att säga att han inte en gång till vill uppleva hur finansvalparna ska flina åt honom på Wall Street och han påminner retoriskt om hur räntorna rusade upp till 500 procent med åtföljande ekonomiska kaos som drabbade småföretagare, villaägare och många andra när spekulationen mot den svenska kronan var som värst.
 
Men denna argumentation är ren nonsens.

Problemet den gången, i början på 90-talet, var ju att kronan var knuten till ecun, att det politiska etablissemanget ville tillhöra EU:s A-lag varför man pumpade luft i systemet i stället för att släppa kronan fri.

När man äntligen - vilket bland annat miljöpartiet hade krävt under en längre tid - lät kronan flyta bedarrade stormen.

En flytande valuta, som vi nu har, kan inte drabbas av det stormande hav som Göran Persson pratar om. Skälet är att så fort kronan blir undervärderad kommer den att köpas upp av dem som upptäckt att den är undervärderad. När valutan är flytande anpassas kostnadsläget till omvärlden.

Om Carl Bildt och Ingvar Carlsson hade låtit kronan flyta tidigare hade vi sluppit en stor del av arbetslösheten och masskonkurserna hos småföretag. I stället bildade socialdemokrater och moderater en pakt för att paniskt hålla fast kronans värde vid ecun.

Efter det har paktens uppdrag varit att förneka sina misstag, låtsats som om det regnat, när en stor del av den ekonomiska respektive sociala kris som Sverige befunnit sig i härrör från deras agerande.
Hela den taktiskt betingade kortsiktighet som präglar Göran Perssons argumentation gav sig efter socialdemokraternas partikongress uttryck i följande referat: "Den räntepolitik som centralbanken för passar Sverige ganska bra just nu."

Men herregud, är det så vi skall föra politik? Vad händer efter "just nu"? Är inte det av intresse?

Det EMU-anhängarna i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet måste svara på är därför huruvida de anser att EU utgör ett optimalt, eller ens rimligt, valutaområde.

Inom EU är det ju sällan, för att inte säga aldrig, som hela unionen har samma utveckling under samma tid. Att EU:s centralbank skulle föra en räntepolitik som skulle passa allt från Grekland till Sverige ter sig tämligen osannolikt. Det sannolika är att den anpassas efter den situation som uppstår i centrala delar av EU, inte efter svenska utgångspunkter. En gemensam ränta kommer naturligtvis då att slå hårt mot de delar där arbetslösheten är hög samtidigt som den riskerar att öka inflationen i överhettade områden.  Detta är en följd av att EU på intet sätt är ett rimligt valutaområde.

Visst kan man tänka sig stora valutaområden, men man måste faktiskt fundera över vad som är optimalt. Det finns väl ändå ingen som med hedern i behåll kan påstå att hela unionen från Grekland via Tyskland till Sverige kan betraktas som det. Jag kan mycket väl finna att argumenten för en gemensam valuta kan bli större någon gång i framtiden, men nu, och under överskådlig tid, finns inget som talar för EMU som ett ekonomiskt projekt - om man nu inte fått för sig att man från någon sorts maktelit skall pressa fram ett Europas förenta stater med allt vad det innebär.

EMU-frågan hanteras på samma sätt som när EU-anhängarna mot sitt eget vetande lurade skjortan av människor när det gällde bland annat följderna för den svenska alkoholpolitiken vid ett medlemskap. Det finns skäl att lära sig av hur makteliten agerat: Alla som var det minsta insatta i EU-frågan visste att det är en omöjlighet att behålla våra restriktioner i en fri inre marknad. På samma sätt som alla visste att den neutralitet som makteliten talade så vackert om var så fylld med hål att man måste ta till de värsta lögnerna för att fylla igen fasaden.

När de gamla maktetablissemangens intressen sammanfaller föds de offentliga lögnerna och varje försök att ifrågasätta dem bemöts med den stora Förnekelseapparaten, särskilt väl utvecklad av det under så många år statsbärande socialdemokratiska partiet. Sedan må det gälla vapensmugglingar, registrering av människor på arbetsplatser, svek mot neutraliteten eller medvetna lögner i till exempel EU-frågan.

Låt oss då i Sverige, precis som i övriga delar av världen, slå fast är EMU ett politiskt projekt. Detta förnekas naturligtvis ihärdigt av framför allt socialdemokratiska EMU-anhängare. Detta förnekande är vid sidan av bilden av den skvalpande lilla valutabåten på kapitalismens stormande hav huvudlinjerna i socialdemokraternas retorik. EMU är, hävdar s-ledningen, mest ett ekonomiskt-tekniskt projekt som egentligen inte betyder så mycket. Det är, med förlov sagt, rent nonsens.

EMU är en naturlig motor i det som stegvis är på väg att utvecklas till Europas Förenta Stater.
Det kan man tycka illa om - eller tycka bra om. Båda uppfattningarna är lika hederliga. En gemensam valuta och en gemensam riksbank leder till en gemensam ekonomisk politik. Vilket ju också är syftet, förnekat bara i Sverige. En gemensam skattepolitik är också en naturlig följd av detta, och ur detta växer en gemensam arbetsmarknadspolitik fram. Det kan vara bra - det kan vara dåligt. Jag är övertygad om att det är dåligt under en överskådlig tid med många negativa sociala och för den skull också ekologiska följder.

Varför bejakar inte socialdemokraterna EMU för det som det faktiskt är?

EMU-anhängare i Sverige är väl snart de enda jasägarna i Europa som tycks skämmas för vad projektet innebär och därmed försöker de måla upp en bild för folket som inte skall uppröra eller irritera.

Det finns politiker i vårt land som står för EMU och vad projektet innebär - de är värda respekt.
Men de som förnekar och låtsas att det handlar om något annat än vad det gör är bara värda förakt.
Mest lurade blir egentligen de socialdemokratiska valarbetarna - de förses med argumentation (jämför alkoholfrågan eller den så kallade miljögarantin inför folkomröstningen om EU) som ledningen ju vet är rena rama lögner. Valarbetarna, gräsrötterna, de som litar på partiledningen, blir direkt utnyttjade för partiledningens syften.

Ni som tvivlar på att jag har rätt kan ju kika på materialet som regeringen skickade ut inför folkomröstningen - det var bedrägeri, inget annat. Inte missförstånd, bedrägeri.

Och vem minns inte när Ingvar Carlsson i slutdebatten i teve lade argumentationen på hyllan och tittade in i TV-kameran, rakt in i vardagsrummen, och sa: "Lita på mig".

Nu lär man försöka sig på samma knep i EMU-frågan, som är så mycket större än medlemskapet i EU. Lita på oss, kommer hela det gamla maktetablissemanget att säga.

De som känner att man har kunnat lita på det samlade höger- och vänsteretablissemanget när de förnekat vapensmuggling, förnekat registrering, förnekat samarbete med Nato, förnekat att vi skulle få ändra vår alkoholpolitik och vår miljöpolitik kan väl fortsätta att lita på dem.

Till alla andra skulle jag vilja säga: Tänk själva!

Publicerad på DN-Debatt 13 mars 2000
Bild: Detalj ur Give peace a chance, Birger och Lena Schlaug

tisdag 22 juli 2014

Ur arkivet (12) Kycklingarnas Mecka


Läste i Katrineholms Kuriren om att slakteriet i Valla är kycklingarnas Mecka. Nu tror jag förstås inte att det är till Valla kycklingar vänder sig för att få nåd. Men artikeln var intressant. Den beskriver på ett bra sätt vilket förhållande vi måste ha till kycklingar för att kunna stå ut med att behandla dem som vi gör.


Hela kycklingindustrin bygger på att konsumenten inte skaffar sig kunskap om hur djuren hanteras. Från det att de föds till det att de slaktas tvingas de leva ett liv som är helt främmande för höns. Men billigt blir det.

Ju mer urbana vi blir till vårt sätt att leva ju mer kan vi fjärma oss från insikten att varenda höna är en individ - till råga på allt en ganska socialt utvecklad individ. Alla vi som har, eller har haft, egna höns vet hur personligheterna utvecklas och vilka relationer de har till de övriga hönsen i flocken.

För att stå ut med hur industrin hanterar hönsen så förvandlas de i retoriken till råvaror redan som levande. Vi producerar kycklingar, heter det.  Ungefär som vi producerar järnmalm eller rödbetor. Problemet är att råvaran kyckling är en levande varelse med hjärta, nervsystem och förmåga att känna stress och smärta. Och dessutom med DNA förvillande likt journalisters, politikers och till och med krönikörers.

Vi säger naturligtvis inte att barn produceras på BB, eller att bergsgorillor produceras i Bwindiparken i Uganda. De flesta av oss drar oss nog också för att säga att man på bondgården i trakten producerar kalvar. När vi kommer till grisar så börjar det närma sig produktionsbegreppet.  Ju eländigare djuren har det ju mer förtränger vi vår empati  genom att nyttja orden på ett sätt som inte stör oss.

Därför produceras kycklingar i Valla. Därför beskrivs Valla som kycklingens Mecka, inte som kycklingens Treblinka. Även om det faktiskt vore mer relevant om man nu ska ta till ortnamn.

I Valla är det meningen, enligt artikeln, att man skall ”producera och förädla” 90 000 ton kyckling per dag. Det var förstås feltryck.  Per år låter mer rimligt. Hur som helst: själva produktionen av kyckling är således detsamma som själva slakten. Det vill säga när råvaran slaktats blir den kyckling… Det är så livsmedelsindustrin vill att vi skall tänka.

I dödsögonblicket börjar förädlingen av råvaran.  Förädlas tigern också när den slaktas för att bli potensmedel åt suktande män i Asien? Förädlas elefanten när man tar dess betar för att göra askkoppar? Förädlas vi när vi bränns till aska och blir till nyttig näring i minneslunden?

Tja, inte vet jag.  Det är lika mystiskt som att man kan köpa stora kycklingfiléer.  Mig veterligen är en kycklings filé synnerligen liten… Och vem sjutton är mor Stina? Hon måste ha ganska många höns i alla fall.

Nu tror säkert en och annan läsare att jag är vegan eller åtminstone vegetarian. Men det är jag inte.  Jag finner bara att livsmedelsindustrins hantering av djur är vedervärdig.

Jätteanläggningen i Valla är ganska liten i jämförelse med annat här i världen. Vad säger ni om en grisfabrik med 400 000 grisar i Ryssland? I Sverige finns förresten jordbruksföretag med 4000 kor, men de får i alla fall heta Gullan och Rosa för att vi ska tro på Sörgården.

Kronfågel säljer gårdskycklingar. Det låter väl romantiskt? Kanske vill vi bli tröstade med en lögn. Ända tills vi får se verkligheten i teve. Då blir vi upprörda. Åtminstone till nästa fredag då vi serverar gårdskyckling…

Vad är det vi inte vill veta? Tja, att kycklingarna aldrig får träffa hönan (trots att Kronfågel talar om ”gårdskycklingar”), att de hålls inomhus i stallar som rymmer tiotusentals individer med upp till 25 stycken per kvadratmeter (fast Kronfågel berättar hellre på sin hemsida att kycklingarna är trygga eftersom inga råttor kan komma in och bråka med dem), att de ska växa upp till slakt på en dryg månad och därför växer så fort att de får ont (avståndet från djurskyddslagens portalparagraf till den enskilda kycklingens välfärd är ungefär som avstånd mellan Jorden och Saturnus).

Ungefär 150 000 kycklingar självdör under transporter till slakterier. Där hängs även de benskadade upp i benen inför slakt. De flesta sänks ner i ett elektriskt vattenbad. En del gasas. Punkt.

Jag läser en annan artikel i samma tidning. Fyra hönor skall stimulera äldre på Yngaregården i Björkvik. De har fått ett fint litet hus att bo i, med rejäla sittpinnar, gått om strö och plats så de slipper slåss om utrymmet. Plötsligt blev råvarorna alldeles levande.  De får leva nästan riktiga hönsliv. De har fått nåden att komma till något som liknar kycklingarnas Mecka.  

Krönika Katrineholms Kuriren 2011 
Bild: Detalj från Isman, Birger Schlaug

måndag 21 juli 2014

Ur arkivet (11): Och den första finansministern med hästsvans och ring i örat blev inte alls någon miljöpartist.



Kommer ni ihåg sjuttiotalet? Själv hade jag flyttat till en ny, ultramodern, förort till Stockholm. Där kunde man leva ett helt liv utan att se solen: i kollektiva matplatser, fantastiska tvättstugor och massor med gångar som sträckte sig genom hela det moderna bostadskomplexet. Allt kunde man nå utan att se himlen: affärer, bibliotek, post, banker.


Vi bodde i den bästa lägenheten i hela området. Hade gigantisk utsikt över motorväg, betonggård och färdigplanerade lekplatser. I fjärran såg vi skogen och horisonten. Riktigt tidiga morgnar kunde vi, någon enstaka gång, känna doften av skog.

Efter sex månader i detta moderna helvete kom depressionen. Så vi flydde från stadigt utstakade karriärer, väntade feta inkomster och högburen social status. Flykten gick till en stuga med vedspis, utedass, några höns och brunn från vilken vi fick hinka upp vatten.

Stugan låg i Kåsta, straxt utanför Vingåker.

Där levde vi fattiga och lyckliga åtskilliga år. På vintern var det kallt på dasset och is i brunnen. Vi var lyckliga ändå. Förmodligen för att vi själva hade valt våra liv – fattigdom är lätt att bära när den är frivillig.

Jag skrev noveller som jag krängde. Läste all filosofi jag kom över. Läste av termometrar, skickade upp molnhöjdsballonger och rapporterade till SMHI. I övrigt idkade vi självhushållning.

Så kom Torbjörn Fälldin. Och kärnkraften! Minns ni? Folk gick man ur huse för att demonstrera, gå på studiecirklar och knackade dörr. Jag också. Men jag blev inte medlem i Folkkampanjen mot kärnkraft.

Jag ansåg att deras avvecklingsplan var absurd. I den ingick nämligen ökad kolanvändning och introduktion av naturgas i stor skala. Undrar om ledarna för kampanjen är stolta över det idag. Dessutom ville man ta hela tio år på sig att avveckla de ynka reaktorer vi då hade.

Hur som helst, det var engagemang överallt. Kulturfolket existerade i den offentliga debatten. På Dramaten vågade man ta ställning. Och drömmen om det energismarta lågenergisamhället och gröna vågens miljöengagemang puttrade runt om i landet. Sol, vind och vatten var mantrat.

Sedan laddade Torbjörn Fälldin Barsebäck, trots löften om att ingen statsrådspost i världen skulle kunna förmå honom att dagtinga med sitt samvete. Det var som om drömmen om det nya samhället på några få sekunder rann ut i någon kokade reaktor…

Efter några år bildades Miljöpartiet. Jag hamnade av en slump på det partibildande mötet. Vi bildade lokalavdelning i Vingåker och regionalavdelning i Sörmland, och jag var aktiv med att skriva både kommunalt program och landstingsprogram. MP kom in i både det ena och det andra, men inte i riksdagen.

Efter två misslyckade riksvalrörelser blev jag av tillfälligheter språkrör för partiet, eftersom Per Gahrton avgick direkt efter det misslyckade valet 1985. Jag valdes på ett förtroenderåd som hölls på Billsbro Gård, också det straxt utanför Vingåker.

Mina största kvalifikationer för detta var att jag hade jeans, Fjällrävenjacka och ett lagom oansat skägg. Med mig bar jag rädslan för att tala offentligt, en gedigen torgskräck och en rejäl dos politikerförakt.

Partiet kom in i riksdagen som första parti på sjuttio år, kampen för att slå sönder den dåvarande blockpolitiken kunde börja… Och det skulle bli tryck i energifrågorna, kärnkraften skulle fasas ut och politiken skulle aldrig mer bli sig lik.

Det blev inte riktigt så. Idag ältas kärnkraften med exakt samma argument som då och blockpolitiken är mer cementerad än någonsin. Och den första finansministern med hästsvans och ring i örat blev inte alls någon miljöpartist.

Krönika Katrineholms Kuriren 2008
Bild: Detalj från Gröna Vågen av Birger Schlaug