fredag 25 maj 2018

MP-kongres 2018: "Ekonomisk tillväxt en filosofik fråga..."

Per Bolund, finansmarknadsminister och kanske MP:s kommande språkrör meddelar att partiets kritik av strävan efter ekonomiks tillväxt är en filosofisk fråga. Detta meddelades i Studio Ett (Sveriges Radio P1) igår. Då vet vi vad han står för. Och partiet blir allt mer utsuddat varje gång en ledande företrädare uttalar sig.

Häromveckan diskuterades (Akademiska Föreningen i Lund) om vi skulle sluta sträva efter ekonomisk tillväxt eller inte. Vi som var kritiker vann. Åhörarna fick gå ut i olika dörrar - en dörr för de som menade att vi skulle fortsätta att sträva efter ekonomisk tillväxt, en annan dörr för de som ansåg att kritikerna hade rätt i sin argumenation. Per Bolund hade tillhört förlorarna. Han har inte ens klart för sig att så mycket i den fossilbaserade delen av BNP skall bytas ut och att detta faktiskt innebär att den delen av ekonomin skall ersättas av grön, inte tillföras... Dessutom är dagens tillväxt lånedriven, vilket medfört att skuldberget växer.

torsdag 24 maj 2018

MP-kongress 2018: Samarbete styr politiken...

I dagens ledare i Fria Tidningen (från mediehuset Grönt förstås) skriver jag bland annat inför MP-kongressen:
"När Per Gahrton – partiets grundare – meddelade att han  i olika valkompasser hamnat i kretsen kring MP, FI och V står det i bjärt kontrast till språkrörens suktande efter samarbete med inte bara S utan också med C och L. Med ännu mindre inflytande för än färre gröna statsråd. 
Hur en kritisk hållning till ytterligare närmande till Nato, kritisk analys av arbetslinjen, bevarande av strandskydd och rättfärdig fördelning skulle förstärkas av detta är ett mysterium. 
Och jag är lite rädd för att det faktiskt blir så som Alice Bah Kuhnke önskade sig (i DN häromdagen): peta Löfven på ryggen och fråga Vad gör du nu då? Och svaret blir: du får bli mitt gröna kommunicerande alibi när vi stärker arbetslinjen och går med i Nato för att få med oss Annie och Jan på tåget. Du gillar väl tåg?"

Hela ledaren finns här.

onsdag 23 maj 2018

MP-kongress 2018: Kris har det varit förr...

Miljöpartiet kongressar till helgen. Dagens opinionnätning i DN visar på 4 procent. Medlemstalet har sjunkit dramatiskt. I många kommuner vet man inte om man skall ställa upp i höstens val. Kris. Men. Miljöpartiet har levt med kris förr. Och klarat sig. Senaste gången inför valet 2002.
Våren 2002 hade varit varmare än normalt. Ett antal miljöpartister hade smyckat Tonhallen med budskapet Tid att leva. På morgonen den 9 maj var hallen redo att motta de 594 deltagare som anmält sig till Miljöpartiet de Grönas tjugofemte kongress. De var skärrade. Opinionssiffrorna pekade neråt. Temo 2,7 procent. Skop 3,3 procent.
En del skyllde på terrordådet i New York, andra på budgetsamarbetet med sossarna, men flest på språkrören.
Det manliga språkröret Matz Hammarström hade tröttnat redan efter ett år, uppdraget kostade för mycket för familjen. Pendla till Lund var ingen höjdare. Lotta Hedströmm, som varit språkrör ett år längre än Matz, hade tappat sugen. Kände bristande stöd i tjänstemannakåren. Båda språkrören meddelade att de ville avgå. De trodde inte längre på språkrörsmodellen. Opinionssiffrorna tärde.
Partiet var i kris. Kampanj drevs för att Åsa Domeij skulle ta över. Hon var älskad i partiet, nästan en myt. Det var hon som, tillsammans med mig och Eva Goës, var frontfigurer när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen. Det var 1988. Problemet var att partiet åkte ur riksdagen i valet därpå.
Och nu var man snubblande nära igen. Fyra månader till valet. Desperation. Några vilsna själar bad mig ställa upp som återvunnet rör en tredje gång. Partisekreteraren vädjade till Per Gahrtonn. Han funderade på saken. Ett fattigdomsbevis, ansåg en del.
Men inte bara det var fattigdomsbevis. Partistyrelsen hade meddelat kongressen: avveckla modellen med två jämställda språkrör. Inför partiledare istället. Nu. Språkrörsidén fungerar dåligt. ”Det är synd men ärbart att erkänna att så är fallet”, skrev partistyrelsen. Valberedningen föreslog Claes Roxbergh som ny partiledare. Claes var kommunalråd i Göteborg. Entusiasmerande var han inte. Radikal var han inte heller, snarare en maktpolitiker. Blekgrön menade många. Om ens det, lade andra till. Men vad fan ska vi göra? frågade de vilsna.
Ska man förstå vad som hänt med Miljöpartiet så är det i Sundsvall den 9 maj 2002 man skall börja. Resan från att ha varit ett radikalt systemkritiskt grönt parti till att bli mer som ett parti bland andra tog riktig fart just där och just då. En del är glada för det. Andra är besvikna och ställer frågan: Vad i helvete var det som hände?
Många som äntrade kongresshallen i Sundsvall var oroade, besvikna och frustrerade. Sifo pekade neråt, ledningen verkade förvirrad och sossarna, som man samarbetade med, var stöddiga. När man kom till kongressen fick man en smärre chock. Dagens Eko hade just meddelat: ”Vid miljöpartiets kongress i Sundsvall kom det överraskande beskedet att Peter Eriksson, som i dag är kommunalråd i Kalix, kandiderar till posten som partiledare …”
Ekot berättar att Claes Roxbergh kvällen innan kongressen skulle påbörjas ”kommit överens med Peter Eriksson” om att dra sig tillbaka. En del delegater drog en suck av lättnad. Andra var upprörda: får man göra så här, var är demokratin? Det skulle bli lättare att avveckla språkrörsmodellen om välkände Peter var den som skulle bli partiledare, viskades det i korridorerna. Och Peter var villig att ställa upp även om kongressen skulle jävlas. Det vill sägas om den av nostalgiska, eller rent av ideologiska, skäl vägrade avveckla språkrörsmodellen.
Kongressen jävlades. Och Peter valdes till manligt språkrör. Vid sin sida fick han Maria Wetterstrand. Vem är det, frågade man i medierna. En blivande stjärna, svarade de som kände henne.
Deltagande demokrati är ett begrepp som Miljöpartiet kramat ömt. Medlemsdemokrati var en grundbult när partiet bildades. Men aldrig har väl ett partis lokalavdelningar blivit så överkörda som när Roxbergh och Eriksson bestämmer sig för att göra upp i ett slutet rum. Kvällen innan kongressen öppnar. Sovjetiskt, frustade en i det gamla gardet.
Ändå drogs en suck av lättnad genom partiet. Kanske skulle man nu undvika nesan att än en gång ramla ur riksdagen. Så hade skett 1991 efter bara ett år som nytt parti i riksdagen.
Peter kände man sig säker med. Han skulle inte göra bort sig. Han hade varit tongivande i arbete med partiprogram som innehöll gröna krav på sänkt arbetstid, medborgarlön och gedigen kritik av jakten på ekonomisk tillväxt. Han hade slagits för pacifism på MP:s kongresser. Värnande sin inlärda norrländska så sörlänning han var.
Och Maria var ju Maria. Hon var visserligen ung, men hade varit språkrör i Grön Ungdom och suttit ordförande med den äran på partiets stökiga kongresser. Dessutom kunde hon debattera samtidigt som hon äckligt snabbt löste Rubiks kub.
Det man inte visste var att Peter inte längre var den självklare ideolog som slogs för gröna idéer och deltagande demokrati. Som kommunalråd i Kalix hade han lett en koalition av allt från vänstern till moderaterna för att slå bort sossarna från den makt dessa innehaft sedan tidernas begynnelse. För sådant krävs hårda nypor. Och kanske mer intresse för makten i sig än för politikens innehåll.
Att Maria skulle få – eller kanske redan hade – fäbless för det nyliberala tankegodset var det ingen som då visste. Med förvåning upptäckte man så småningom att hon var omhuldad omslagsdam på den nyliberala tidskriften Neo. Och gillade vinster i välfärden, vad än MPs kongresser beslöt. Men vad spelar det för roll? Partiet var beroende av språkrören. Maria blev en fixstjärna på den politiska himlen. Många i partiet tycktes vilja bli styrda. Man ville ha en partiledning värd namnet. Ledare. På tyska heter det nåt annat, muttrade några.
Peter och Maria stoppade den nedåtgående trenden. Peter tonade snabbt ner kontroversiella frågor, tog avstånd från medborgarlön, tvivlade på arbetskritik och krävde plats i en regering. Om inte sittande statsminister Göran Persson erbjöd detta skulle MP rikta misstroendeförklaring mot honom. Frågan om att ingå i regering hade plötsligt blivit viktigare än politikens innehåll. Partiet tog sina första stapplande steg från att vara ett idéparti till att bli ett maktparti.
Tio dagar före valet låg partiet fortfarande under fyra procent i Sifo. Då tog Maria till räddningsplankan i teve: lovade att en röst på MP var en röst mot en borgerlig regering och en garant för att Göran Persson skulle få sitta kvar som statsminister. Syster fyra procent lyssnade. Partiet klarade spärren med några tiondelar.
Per Gahrton, partiets grundare, meddelade lakoniskt: ”Inte förrän Maria klargjorde att en grön röst var en röst på Göran Persson som statsminister ökade vi tillräckligt för att klara spärren”. Trots löftet satte sig språkrören direkt efter valet i regeringsförhandlingar med FP, C och KD. Göran Persson blir fly förbannad. Han skriver i sin bok Min väg, mina val: ”På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in miljöpartiet i riksdagen.”
Centern hoppade av regeringsförhandlingarna. Och Persson vägrade släppa in Miljöpartiet i sin regering. Jag vet varför. Redan efter valet 1998 hade Persson meddelat vad som krävdes för att han skulle acceptera bildandet av en rödgrön regering. MP måste avveckla tillväxtkritiken, byta fot i försvarsfrågan och släppa kravet på utträde ur EU. Peter och Maria lär ha fått samma budskap. Det dröjde nämligen inte länge förrän de anpassade sig till Perssons krav …
Den första augusti 2004 skrev Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, på DN Debatt: ”Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer.” Ett budskap som stred totalt mot partiprogram, kongressbeslut och partiets ideologiska bas. Men Persson hade fått signalen. Språkrören kunde köra över sitt parti. Till och med i den heligaste frågan för MP: kritik mot jakten på ekonomisk tillväxt.
En månad senare gjorde språkrören upp med S om försvarspolitiken, i enlighet med Perssons krav. MP ställde sig bland annat bakom att militära EU-insatser skulle kunna ske utan FN-mandat. En närmast ohygglig kovändning. Omöjlig för ett grönt idéparti. Nödvändigt för det maktparti som nu utvecklades. En detalj i sammanhanget är att partistyrelsens försvarspolitiskt ansvarige Per Gahrton aldrig blev inbjuden till det riksdagsgruppsmöte där frågan skulle avgöras. Per avgick som försvarspolitisk talesperson i protest. Ytterligare en signal till Persson.
Det tredje kravet för att bli regeringsdugligt i sossarnas ögon var att MP skulle ändra uppfattning i EU-frågan. Maria Wetterstrand såg till att så skedde. På DN-debatt krävde hon att partiet skulle släppa utträdeskravet. En medlemsomröstning genomfördes. Den blev snarast en förtroendeomröstning om Marias ställning. Partiet behövde Maria, hon hade högre förtroendesiffror än något språkrör någonsin haft. Utpressning, mumlade kritiker. Äntligen, sa andra. Partiet har mognat, meddelades på ledarsidor. Vi vet vad som är stadiet efter mognad, sa kritiska miljöpartister.
Åren gick, samarbetet tog fastare form, sossarnas krav på MP var med råge uppfyllda inför valrörelsen 2010. Det var då frukterna skulle skördas. En rödgrön regering skulle bildas. Några gröna frågor hade inte drivits i valrörelsen. Men det blev ingen skörd. Borgarna vann. Peter och Maria avgick. Så småningom skulle Gustav Fridolin och Åsa Romson skörda frukterna av det som Peter och Maria drev igenom. De har fått makt. Att administrera Förbifart Stockholm, ökande försvarsanslag, fler Jas-plan och en fortsatt arbetslinje. I den första budgeten man presenterade efter regeringsbildningen var miljöskatternas andel av BNP lägre än på mer än 20 år. Senare blev det bättre. Men inte tillräckligt bra. 

Fyra procent i dagens mätning. Kris är det. Än en gång. Men. Partiet har klarat sådant förr. Kanske var det lättare att entuiasmera medlemmar då.

tisdag 22 maj 2018

MP-kongress: Från utomparlamentariskt till regering


Statsrådet Alice Bah Kunke (MP) intervjuades i DN i lördags, hon besskrev sig som en som balanserar mellan aktivism och politik. Det får mig att fundera över ordet “aktivism”. 

För mig är det sådant som att vara trädkramare och bli bortburen av polis, att gömma flyktingar eller att t ex slå läger utanför Saab i Linköping för att demonstrera mot JAS-projektet eller sätta sig framför bilar som skall till sopförbränningsanläggningar. Sånt som man gör i rollen som människa oavsett om man är politiker eller inte. 

Aktivism för Alice Bah Kunke är nog något annat. 

Ordet “alternativ” har också bytt skepnad, Alternativrörelsen födde en gång fram Miljöpartiet - idag är begreppet förknippat med högerextremism eftersom De gröna släppt tolkningsföreträdet.

Så hur tar man sig politiskt levande från en utomparlamentarisk rörelse till ett parlament? Frågan är inte ny. Tvärtom. Rörelser som tagit steget in i den formella politiken har nog alltid våndats inför de förändringar som mer eller mindre tvingas fram. Eller som blir följd av att vi är människor…

När Miljöpartiet bildades 1981 var det inte alla inom miljörörelsen som jublade. Det fanns tveksamhet hos ganska många. Skälen kunde vara många. Rent personliga som att visst samarbete med ett redan etablerat parti kunde vara förutsättning för personlig karriär. Oro över att ett parti som gjorde anspråk på att vara miljörörelsens förlängda arm i parlamentet skulle göra bort sig och därmed sabotera det som rörelsen byggt upp. Eller en allmän skeptisk hållning till partibildningar. En sådan fanns i det som kallades Alternativrörelsen. Och det var ur den Miljöpartiet fick sin näring.

Man kan visserligen konstatera att det inte finns någon klar definition över vad Alternativröreslen var. Men i ett ganska spretigt idémässigt fält, där rött och grönt var dominerande, var den politiska tilltron till människan så mycket större än tilltron till både stat och kapital. Självtillit och delaktiga kooperativ var ord som uppfattades som vackra. Medborgarideal kanske man kan säga. Stort frihetsrum för individen, med rättfärdig fördelning i samhället och världen. Mer tro på Peter Kropotkin än på Marx. Ofta med husgudar som livsstilskritikerna Arne Naess och Erik Damann, fredsforskaren Johan Galtung och E.F. Schumacher som skrivit boken Litet är vackert. Rörelsen var djupt systemkritisk.

Eftersom Alternativrörelsen var så mycket mer än ”bara” en miljörörelse – där ingick allt från fredsrörelse, kvinnorörelse och urbana husockupanter till gröna vågare som flyttat ut på landet för att bli mer eller mindre självförsörjande medan de, precis som jag, läste syndikalistiska Arbetaren och naturromantiska Land.

Miljöpartiet var således aldrig, och har aldrig varit, ett parti för enbart miljöfrågor. Man bars på en ganska sammanhållen ideologi.

Steg för steg hamnade man – möjligen är det något av en naturlag - i liknande situation som Socialdemokraterna och andra partier gjort. Man kommer in och förändras. Anpassas. Skälen till det är många. Ett är av de personliga slagen. Det är svårt, tungt, obekvämt att bli sedd som udda i en omgivning vars tankefigur, och rent av tankeschema, är fastlagt. Ju mer den udda anpassar sig ju mer respekt möts hen av, ju lättar blir det att finnas i den parlamentariska vardagen, ju mer blir man inbjuden att delta, ju högre social status vinner man.

Och världen ser olika ut från vilket perspektiv den betraktas.

Så förändras personer, vare sig en vill eller inte. Befinner sig på det sluttande planet. Sådant som tidigare var självklart uppfattas plötsligt som udda… Det är ju udda i den värld som nu är vardag. Och så drabbas en av förändringen genom att tro att makt infinner sig när man anpassat sig till den makt man ursprungligen var satt att bekämpa.

Men får man då inte mer makt om man anpassar sig, riskerar man inte att annars får leva i ett parlamentariskt utanförskap? Knappast. Politik består av två huvudingredienser. Den ena är det demokratiska hantverket i parlament, kompromissande och beslutande. Den andra är opinionsbildning, det vill säga skapa opinion för det man tror på för att på det sättet påverka de andra partierna i sin egen riktning.

Miljöpartiet flöt stegvis närmare de äldre partierna. Man satte sig på det sluttande parlamentariska planet och märkte aldrig hur mycket det sluttade i takt med att det blev allt mindre obekvämt att umgås med de maktbärare vars tankefigur satt sig som en propp i samhället. De flesta frågor som partiet bar med sig från den tid då rörelsen enbart vara utomparlamentarisk har man gömt. Eller rentav glömt. Nya medlemmar har aldrig hört talas om dem. Och så förändras partiet steg för steg, rör sig längre och längre bort från sina utomparlamentariska rötter. Som till slut betraktas som udda…


Makt är att förändra. Det djupt systemkritiska Miljöpartiet – vars hela identitet byggt på såväl kritik av den sentida kapitalismens globalisering som strävan efter evig ekonomisk tillväxt och bisarr arbetslinje – tappade systemkritiken och ramlade in i tanken att förändra inom de ramar som redan ligger fast i den tankefigur, med sitt givna tankeschema, som är norm.

I en tid när det politiska fältet flyttats - i detta fall högerut - blir detta än mer problematiskt. Den nyliberalt anfrätta tankefiguren har ätit sig in i hela det politiska systemet och drivit alla partier till höger. Så till den milda grad att Vänsterpartiets stora fråga är att Sverige borde leva efter samma principer som övriga världen gör: inga vinstuttag från skattefinansierade skolor. Man står ungefär där Miljöpartiet stod stadigt förankrat på 80- och 90-talen. Borgerliga partier slåss med näbbar och klor för att vinster skall tas ut – något som inget av dem ens tänkte sig före millenniumskiftet. Socialdemokraterna tassar försiktigt fram så nära borgarna de kan i hopp om att leva upp till Hjalmar Brantings idé om att alltid ligga i fas med de stora väljargrupperna. Vilket idag är en allmän medelklass, inte arbetarklass och ännu inte ett prekariat...

Så, om vi nu skall vara noga, vore det kanske bästa om partier hade bäst-före-datum. Skrev in i sina stadgar att upphöra efter ett visst antal år. Det skulle kanske också gå bra om politiker rent generellt visade modet att stå för vad de egentligen anser och sedan säga till väljarna, det vill säga människorna: Så här tycker vi, det här står vi gör – gillar du inte det så rösta på någon annan. Ett parti är inget självändamål. Eller som Petra Kelly - en av tyska Die Grünens initiativtagare – uttryckte det. De gröna partierna skall vara antipartipartier. Bör inte vara en maktapparat där makten i sig är den viktiga. Bör istället vara idéapparater…

Visst är det så mycket lättare att känna lust och livsgnista i det utomparlamentariska när det är som bäst. Och andra sidan slipper man att ta formellt ansvar också. Dilemma finns. Ska erkännas. Kanske borde partier ha bäst-före-datum. Och därefter avvecklas. Så att de inte blir till byråkratier med karriärvägar och egenintressen.


måndag 21 maj 2018

Har MP verkligen valt rätt "kommunikationsstrategi?

Gomorron, inte minst alla miljöpartister som skall kongressa till 25-27 maj. Livet kunde ju vara bättre, siffrorna kan visserligen ses som stabila men på gränsen till utträde. Jag tror att den strategi partiet valt - också när det gäller att kommentera dåliga siffror - varit mindre bra. Det duger inte att se glad och pigg ut, säga att stämningen i partiet är god, att man är trygg, att valrörelsen skall visa allt bra MP gjort i kommuner och regering, att väljarna kommer att förstå, att valmanifestet är så gott och - som krydda på det ärgade moset nu senast i Agenda -  att "vi kommer att bli större än förra valet".

Det duger inte heller att slå sig på bröstet och säga att vi nu fått en klimatlag som gör att alla kommande regeringar tvingas driva en bättre klimatpolitik - dels är det inte sant, dels är det ju detsamma som att säga att man inte behövs längre för klimatets skull. Det duger inte heller att gång på gång bulta ut att Sverige är ledande, Sverige ligger i fronten, Sverige är på väg att lösa våra klimat- och miljöproblem - för det första är det inte sant, för det andra triggar det väljarna (det vill säga människor) att tro på det så mycket att man liksom kan konsumera vidare, flyga längre, leva som vanligt eftersom vi ändå är så bra...

Jag tror det vore bäst att istället bygga resonemanget på följande: "vi riskerar att åka ur riksdagen, vi är djupt oroliga för det, det är inget att hymla o m, vi är övertygade om att en viktig röst skulle förloras i riksdagen om så skedde".

Lägg till det att vi släpper ut 11 ton koldioxid när det hållbara är en tiondel, att vi faktiskt ligger mycket högt på listan över världens länder som gör störst ekologiska fotavtryck per capita, att vi har oerhört långt kvar. Säg det, istället för att låtsas som om regeringsinnehavet lyft Sverige till gudomliga nivåer.

Visst, det är svårt att byta linje, men jag tror att det trots allt är bättre att säga som det är och vad man innerst inne känner istället för att blockeras av aldrig så pigg strategi som lägger lock på förståndet.


söndag 20 maj 2018

Lillebror mopsar

Sånt här ska man inte prata om. Det är aningen skämmigt. Som uppfödd djurgårdare har jag alltid haft viss förståelse för Hammarby, sett denna klubb som lillebror som gör så gott den kan med lirare som gillar att kicka boll snarare än att vinna.

Nu är läget lite tillspetsat. Lillebror mopsar sig och jag vet inte vad jag längre anser om saken. Lyckligtvis lär man inte hålla hela vägen utan bli omsprungna av de blårandiga.




PS! Från dagens FB-inlägg:



lördag 19 maj 2018

Två flugor i en smäll: Konfliktskapande och motverkande av laddstolpar...


"USA ska kunna öva mer i Sverige, meddelades således av den rödgröna regeringen. Det meddelades samma dygn som Trump skapade nytt kaos. Smaka på det. Och meddela gärna statsråden, inklusive språkrören för partiet med rötter i fredsrörelsen, vad du anser. 

Som parentes kan nämnas att krigsövningar, som USA nu bjuds in till, med råge motverkar varenda laddstolpes effekt."

Hela ledaren finns här.


fredag 18 maj 2018

Gomorron, dags att pollinera!

Denna dag känner jag ett stänk av dåligt samvete. Pollineringsveckan börjar imorgon. Kampanj för att arten människa skall hjälpa de arter som pollinerar växter så vi kan leva våra liv på den här planeten.

Som före detta biodlare - min fru och jag sålde bikuporna när vi för 20 år sedan flyttade till ett stort, gammalt, väldigt illa medtaget hus som vi tagit oss för att renovera. Det skedde mitt i valrörelsen. Jag var språkrör, överlevde tack vare att jag fick spika, såga, bygga de få dagar jag var ledig. Sov gjorde jag inte i alla fall. Jag gick på övertid med partipolitiken, hade övertalats att stanna över ytterligare en valrörelse.

Vid flytten avvecklade vi bikupor, hönshus och fårstall. Vi saknade dem alla, inte minst bina vars vänliga surrande vid kuporna var... vad ska jag säga... helande.

Idag skall jag sätta upp ett antal hus för vildbin. Som ersättning för att jag slutat som biodlare.

Enkelt är det. Borra ett gäng ganska djupa hål - 3 till 10 mm i diameter - i ett vedträ, sätt upp i soligt och torrt läge. De är i allmänhet snälla, min erfarenhet av humlor, vildbin och getingar säger mig att de aldrig går till anfall mot sina grannar - och jag är deras granne. Förutsättning förstås att jag möter dem med respekt, behandlar dem värdigt.

Så ut och sätt upp ved etc på tomter, balkonger, skogsdungar och skjul! Bin är viktigare för vår framtid än såväl laddstolpar som JAS-plan... Faktiskt. (Läs mer här).


torsdag 17 maj 2018

Jag konstaterar att påståendet nog var ett hävdande...


Läs noga. Vad som skrivs här ovan. Det är exempel på hur medier styr vårt tänkande genom de små orden. I det här fallet ordet "konstaterar". Man kunde valt "hävdar" eller "påstår". Ord som ger ett helt annat intryck. Man hade också kunnat välja ett neutralt ord, en neutral skrivning.

Min minnesbild - jag har skrivit om det förr - är att när jag som nytt språkrör citerades så följdes det ofta av "påstår Birger Schlaug", så småningom hävdade jag, det dröjde många år innan jag kunde läsa att jag konstaterade. Journalister har makt...

Sveriges Radio borde vara för goda att bära sig åt som ovan.

onsdag 16 maj 2018

Hockey VM- vadå?

Hockey-VM. När det är vår. I Danmark dessutom. Totalt ointressant. Våren tillhör fotbollen. Hur kan någon sätta sig och glo på hockey när solen gassar och det är 30 grader varmt, fågelungar redan är kläckta och potatisplantorna flera decimeter höga?

Inte för att jag längtar tillbaka till tiden då Tumba - iklädd vacker DIF-dräkt - snurrade upp göteborgare, leksingar och boforsare under snöfall, i kyla på utomhusrinkar medan man stod och frös och värmde sig med kokt korv i pauserna. Men fördelen var ändå att ishockey blev avklarad före vårens inträde, klubborna inställda när fåglarna bosatt sig, handskarna nedlagda då potatisen las för groddning...

Och man slapp hockey-VM i Danmark.

Det berättas att Sverige nu skall möta Lettland i kvartsfinal. Efter att ha slagit Ryssland i en sorts gruppfinal. I hockey-VM som ältas varje år och blir ointressantare för varenda ett som går. Grattis.

För övrigt sjunger Joakim Thåström att han minns när han fick en autograf av Roland Stoltz i låten Kort biografi med litet testamente.

Själv fick jag Tumbas. Jag var väl cirkus sju år, morsan hade följt med till Johanneshovs Isstadion för att se Djurgården lira. Det var kallt, det jublades när Tumba drev pucken bakom eget mål och sedan snurrade upp hela motståndarlaget och placerade gummitrissan i krysset. Det var banne mig inte vår. Det var vinter, kallt och jävligt. Som det skall vara när hockey spelas.

tisdag 15 maj 2018

Är valdebatten rimlig...?

Valdebatten är igång... Skriver en ledare i Fria om frågor som borde tas upp men som politiker skyr som pesten...
Är det rimligt att nästan hela vårt välfärdssamhälle – skola, vård, omsorg och trygghetssystem som föräldraförsäkring och pension –  bekostas av skatter på arbete och arbetstid? 
Är det rimligt att företag som istället tillverkar med hjälp av robotar, hårdvara etcetera inte bidrar till skola, vård, omsorg och trygghetssystem?
Är det rimligt att i den politiska debatten koppla bort miljö- och klimatfrågor från  en allt mer oreglerad frihandel där varor skickas kors och tvärs över haven utan att detta problematiseras?
Är det rimligt att länder som till exempel förbjuder stråförkortningsmedel i jordbruket inte får stoppa import av spannmål där stråförkortningsmedel använts? 
Är det rimligt att bygga upp system som är beroende av ekonomiskt tillväxt trots att till och med Nationalencyklopedin slår fast att sådan är omöjlig i längden eftersom den mäts exponentiellt?
Är det rimligt att de politiska partierna rör sig inom allt snävare ramar som är formulerade utifrån en alltmer begränsad tankefigur? 
Borde vi inte inse att att många av de system som byggts upp bör förändras i grunden, att samtal om detta är nödvändigt?
Borde vi inte föra en politisk debatt om hur vi kan lösgöra oss från den kvävande tankefigur som gör oss till något mycket mindre än vi skulle kunna vara?
Hela ledare kan du läsa här.

måndag 14 maj 2018

Det handlar om något så enkelt som medborgarideal...


Helgens ledare i ETC handlar om medborgarideal, jag skriver bland annat:

"De borgerliga partierna ogillar röd enfald men öppnar upp för blå enfald. Man ogillar röd planekonomi, men älskar en utveckling som leder till blå planekonomi. Man ogillar att demokratiskt valda församlingar äger skolor, men gillar att kapitalvalda församlingar äger samma skolor. Cirka 30 procent av alla friskolor på gymnasienivå ägs av samma bolag. Och fler blir det.
Än märkligare ter det sig att reella monopol, som till exempel elnät, får ägas av privata bolag. Det borde vara en självklarhet för ett gott samhälle, som vill ha viss kontroll över grundläggande samhällsfunktioner, att sådant som elnät, vatten- och avloppsledningar, mobilmastnät ägs av det offentliga i enda syfte: att vara bra för medborgarna.
På liknande sätt borde det vara en självklarhet att det finns en statligt ägd penningförmedling, minst en statligt ägd bank med det uttalade syftet att vara bra för medborgarna istället för bra för ägarna.
Det handlar inte ens om socialism eller något liknande. Det handlar om ett medborgarideal – att vi som bor och verkar i det här landet ses som medborgare, inte kunder, inte arbetskraft, inte klienter. Utan medborgare.''
Hela ledaren finns här.

söndag 13 maj 2018

Ny forskning? Var har SVT befunnit sig det senaste kvartsseklet?

Har sedan några veckor avnjutit färsk sparris från trädgårdslandet, lätt grillad. Alldeles fantastiskt gott. Många drar sig för att odla sparris, vår växer som okynniga skojare mitt i rabatter utan att vi gör just någonting annat än skördar. Potatisen, som vi rotade innan vi satte, ser ut att ge skörd till midsommar, tomatplantorna är meterhöga och några blommar, salladen kan vi frossa av, mördarsniglarna har vi inte sett skymten av. Än.

Apropå mat... SVT redovisar "ny forskning". Ny forskning?? Det har vi ju vetat i ett kvarts sekel! Det fanns till och med ett och annat parti som redovisade detta, ett av dem - gissa vilket - skrev en rapport om sårbarheten där just detta förhållande påtalades. Problemet är att den rådande politiken sedan årtionden tillbaka inte brytt sig, att politiska journalister inte brytt sig, att de som påpekat hur illa det står till har uppfattats som konstiga eftersom den politiska eliten gjort globalisering och frihandel till norm. Naivt att tro att frihandel med livsmedel och insatsvaror ger garantier för försörjning!


lördag 12 maj 2018

Toleransens förbannelse...

Jag lever i den bubbla. Ser inte Melodifestivalen. Ser sällan på Barnkanalen heller.

Barnen är vuxna, dom ser inte heller Melodifestivalen längre. Dock tittade några av dem ganska länge. I tron att deras föräldrar ville se.... vi kikade också ganska länge för vi trodde att barnen ville se.... Hänsynens och toleransen förbannelse. Innan vi alla drog en suck av lättnad och förstod att ingen ville se. Det blir liksom bara för mycket, för hysteriskt, för blajigt, för mycket barnkanal.

Ein bisschen frieden, tack.

fredag 11 maj 2018

Förfärande...

Samma dygn som USA än en gång skapar kaos meddelas att den rödgröna regeringen, med gröna språkrör och ministrar, stolt skall öka det miltära samarbetet med detta land.
Har inte gränsen nu överskridits? USA skall kunna öva mer i Sverige meddelas. Steg tas, med gröna som del av legitimeringen, som blir oändligt svårt att ta tillbaka. Som parentes kan nämnas att krigsövningar med råge motverkar varenda jävla laddstolpes effekt. Och de marginella effekterna av flygskatten. Jag är så jävla trött på ideologiskt lealösa politiker vars ryggrad liknar ostronets.








... men nåt är åtminstone som det skall vara.


torsdag 10 maj 2018

Gustav Fridolin 35 år - grattis!


Så fyller Gustav trettio och fem bast,
åren har ilat med ruskig hast…
Jag minns honom i talarstolen
som liten grönmelerad gosse.
Men, vips, snart stod han i regeringssolen
underställd en läskig sosse.

Minns förundrad och riktigt glad
när Gustav om kloka råd mig bad
både hemma och i Gamla stans källare
- på den tiden var han snällare

(och för all del: jag var ju mindre purken
och uppfattades nog av Gustav som mindre murken.)

Många år han nu partiet rattat

- nog fler än de flesta av oss fattat -
under glädje, sorg och jobbig stress

så nu är det inte långt tills dess

han inlämmas i den märkligaste av klubbar
klubben för avdankade språkrörsgubbar…

Trots att jag, på grund av partiet,  mollstämt violinen
vill jag med dessa ord  gratta Fridolinen.







onsdag 9 maj 2018

Förlåt...

Det här är en mycket tveksam krönika. Den är nämligen a) en hyllning till slipade linser och b) förtal av ungdom. 

Utan slipade linser hade världen i århundraden styrts av sådana som inte fyllt fyrtio. Av sådana som kunnat läsa utan slipade linser, det vill säga utan glasögon. Oerfarna glin, adrenalinstinna hannar mestadels. Med sådana vid makten hade det gått åt helvete än mer.

Detta konstaterades i Newsweek redan 1999. Eftersom jag redan då var fyllda fyrtio så nickade jag inställsamt. Om än i smyg, eftersom tidsandan redan då sa att ungdom är bra medan mer mogen ålder är dåligt. Ifrågasättande av detta riskerade att sättas på demensens konto.

Naturligtvis vill jag bli av med min snorkonservativa uppfattning, bli renad från synd, men snart sagt varje gång jag hör till exempel Miljöpartiets yngre härskara i riksdagen så får jag återfall. Och sedan lutar jag mig mot mogna grönradikala politiker som Valter Mutt och Annika Lillemets för att söka tröst.
Klicka och förfäras:

tisdag 8 maj 2018

Vägra vara borgare. Bli birgare.

Ovanstående glada budskap levererades häromdagen av en för mig okänd person. Vad skulle då birgare vara? Tja, en som anser...
  • att socialisters och borgarnas vurm - eller acceptans - för arbetslinje, tillväxt och globalisering är bisarr, 
  • att civilsamhället skall värnas på bekostnad av såväl staten som kapitalet, 
  • att socialekologisk blandekonomi är vacker,
  • att fredsrörelsens värderingar är värda, rent av nödvändiga, att bygga på,
  • att litet och decentraliserat kan vara vackert,
  • att det gemensamma bör äga grundläggande infrastruktur, utan vinstkrav, som t ex elnät och mobilnät samt äga åtminstone en bank och en penningförmedling,
  • att vinstuttag från skattefinansiersd skola och omsorg skall förbjudas,
  • att självtillit och minskad sårbarhet är centala mål,
  • att ingen bör behöva betala skatt på de första 120 000 kronorna som tjänas på annat än kapital,
  • att företagen bör beskattas på likvärdigt sätt oavsett om det är människor, robotar eller annat som står för produktionen,
  • att trygghetssystem skall vara transparanta och så generella som möjligt samt utgå från medborgarperspektiv, inte vare sig från kund- eller undersåtesperspektiv,
  • att bygga förståelsesamhälle där systemen är begripliga, 
  • att frihet för människor är något helt annat än frihet för kapital,
  • att staten ägs av medborgarna, inte av politiker och bytårater, partier "satsar" inte pengar, de föreslår hur andras pengar skall användas,
  • att politik består av främst två delar: dels det demokratiska hantverket med kompromisser i parlamentet, dels skapa opinion för det maan anser vara rätt oavsett vad andra tycker: gillar du inte det vi säger så rösta på andra.
Tja, jag är väl en birgare...:-)




måndag 7 maj 2018

Ikväll debatterar vi det som inte debatterades igår...

Partiledardebatt igår i Agenda. Botten nåddes väl när kristdemokrater Ebba Busch Thor anklagade regeringen för att pensionärer betalar högre skatt än löntagare. Det var den borgerliga regeringen, mot de rödgrönas vilja, som införde jobbskatteavdrag som medförde att pensionärer betalar högre skatt.

Fick du inte nog igår blir det debatt kväll om det som inte debatterades igår, eftersom den frågan inte får debatteras när journalisterna styr debatten och inte ens språkröret försökte ta upp den...

Lokal: Café Athen (kulturscen och nordens största café) Sandgatan 2, Lund.
Tid: 19.00 (insläpp 18.30)

söndag 6 maj 2018

Välkomna, kära anomalier...

Solen värmer, trots det ägnar jag helgen åt att sätta upp viltstängsel. Horder av hjortar och gäng av rådjur uppskattar trädgården lite väl mycket, har talat med några av dem om att jag ska lägga ut lite käk till dem i vinter. Utanför stängslet. Är osäker på om dom fattade.

Å andra sidan är det inte värre att tala med hjortar än att tala om vissa saker med de flesta politiker... Dom fattar inte... Om dom inte är anomalier förstås, till sådana talade jag för ett tag sedan, sådana som är totalt utfanför den politiska normen...