torsdag 22 november 2018

Ungern tar emot en flykting...

Så har det hänt. Sverigedemokraternas - i riksdagen hyllade - favorit Victor Orbán har släppt in en flykting i sitt land. Som fått asyl. Den korruptionsdömde förre premiärministern i Makedonien, Nikola Gruevski. Han blev inte ens inlåst i plåtcontainer, vilket är fallet med de som tagit sig över gränsen annars.

Sägas skall att Ungern är med i EU, att orbánismen sprider sig och att riktningen i EU kan bli en helt annat än det "demokratiprojekt vilande på mänskliga rättigheter" som man talat så vackert om. Vem vet, den enda friheten som blir kvar kanske blir kapitalets frihet att röra sig över gränserna.

Varje land inom EU, med demokratiskt sinne, bör i byrålådan han en Plan B om EU-parlamentet och EU:s ministerråd stegvis kommer att få en majoritet av brunmelerade. Då gäller det att ha en egen organisation kvar, en lagstiftning på plats, en självtillit så man kan dra sig ur. Annars är man naiv.


tisdag 20 november 2018

Vad klagar vi för?

Jag är väl, som det räknas, företagare i och med att jag och min livskamrat har ett sådant. Jag är dessutom uppvuxen i en småföretagarfamilj.

Hur kommer det sig att svenska företagares känsla av tillfredsställelse är en väl bevarad hemlighet? Kan man ju undra när det politiska debatten till stor del handlar om hur uselt företagsklimatet är, inte minst framfört av Annie Lööf. I en rapport från Swedbank redovisar man att företagare i Sverige finns i topp i Europa när det gäller livskvalitet.

Och medianinkomsten efter skatt då? Jodå, företagare i Sverige ligger på tredje plats i Europa. Vore väl kul om någon borgerlig politiker kunde läsa den rapporten.ån

Artikeln i DN avslutas så här:
"Slutsatsen från Swedbank och Sparbankerna är att många svenskar har en omotiverad bild".

Är det kanske så - ja, det är det! - att borgerlighetens och Svenskt Näringslivs svartmålning av svenskt företagsklimat leder till att Sverige har förhållandevis få företag vilket samma borgerlighet och Svenskt Näringsliv klagar över...

Som marginell information kan meddelas i rapporten också att svenska företagare, jämfört med andra företagare i Europa, har bättre råd att såväl äta på krog som att ta en drink med släkt och vänner.

För övrigt kan meddelas att Naturvårdsverket - lagom till Black Friday - konstaterar att utsläppen från vår konsumtion måste minska med hälften om vi skall nå ner till 4-5 ton koldioxid per person. Eftersom vi bör komma ner till 1,5 ton för att inte släppa ut mer än vad en genomsnittlig mänsklig jordbo kan göra om vi skall klara klimatet känns Black Friday som ett hån.


måndag 19 november 2018

Har Annie bevingade sandaler?

Bevingade sandaler. Berättelsen säger att Hermes hade sådana. Hermes var gudarnas budbärare och tjuvarnas, köpmännens och lustigkurrarnas beskyddare. Ungefär som Annie Lööf som skall sondera bland partiledarna. Det berättas också att han bland dyker han upp i drömmar. Vilket påminner om att Per Gahrton drömmer om att Annie Lööf skall bli statsminister. Hermes hade också uppdraget att leda människors själar till dödsriket. Gomorron!
Hermes, son till Zeus och Maia.

söndag 18 november 2018

"Idag snurrar nästan all politisk debatt kring Sverigedemokraterna. Som av allt fler tycks upplevas som det enda alternativet till en i övrigt grå politisk massa. Vi behöver en politisk debatt som snurrar kring en progressiv kraft, en god kraft som upplevs som det stora Alternativet. Det handlar ju inte bara om vem som ska regera, det handlar om den politiska dagordningen, om i vilken riktning debatten förs. Det största problemet idag är inte SD:s storhet, utan att deras världsbild tenderar att bli politisk norm eftersom den ideligen är i centrum. I en tid när frågor om klimat, miljö, rättfärdig fördelning, fred, tyglande av marknaden borde vara det som debatten kretsar kring."

Hela ledaren finns här.

lördag 17 november 2018

Carl Bildt som utrikesminister. Det var idén förra gången det talades om en regering där C, L och MP skulle ingå. Det var efter valet 2002. Dessa tre partier plus KD var på väg att bilda minoritetsregering. För att accepteras av M hade man idén om Bildt som utrikesminister.
Förhandlingarna mellan de fyra partierna hade gått smidigt – de borgerliga hade en samarbetskultur som kändes befriande för miljöpartisterna efter år av förhandlingar med stöddiga och i vissa fall otrevliga sossar. Men just när säcken skulle knytas till så flydde centerledaren Maud Olofsson till en presskonferens för att berätta att Centern skulle hoppa av. En kristdemokrat skrek ”bullshit” så det ekade i korridorerna!
Den tänkta blågröna regeringen skulle avveckla...
Fortsättning finns här.

fredag 16 november 2018

Fast intresantast är Göteborg...

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/xR0JyQ/att-byta-sida-ar-som-rysk-roulette-for-mp
Fick förfrågan från Aftonbladet om hur jag såg på regeringsbildningen. Skrev en artikel. Du når den om du klickar på bilden.

torsdag 15 november 2018

Tummen upp

Snart har jag en krönika i en bra tidning och den avslutas så här:

Tummen upp: På SF Anytime kan man se Det är bara förnamnet.
Tummen ner: Det visas för lite fransk film på biografer i Sverige.

Förresten är det här ganska lustigt, påminner om när jag satt en hel kväll i riksdagsrummet och pratade med en av de värre - vad gäller åsikter - i riksdagen efter att tidigare på dagen ha påmint denne om en debatt i kammaren som hen höll på att missa trots att hen var huvudperson.

onsdag 14 november 2018

Åkesson välsignar C och L

Som om...?
SD tänker idag rösta ja till en regering med M och KD med motivet att man skulle få ett rejält inflytande över en sådan regering och legitimerar därmed C och L inför de väljare som tvivlat på den saken. Så Annie Lööf och Jan Björklund fick sin välsignelse av sin fiende, Och Löfven log i mjugg när Åkesson därmed slog spik i Allianskistan. Tänk så det kan bli.

För övrigt: allt sker enligt grundlagen och all medial upprördhet över att det tar tid saknar rimliga motiv. Det slutar som jag påpekade redan efter valdagen: Löfven bildar ny regering med stöd av - eller ev med - MP, C och L. Fattar inte att alla inte fattat det.

tisdag 13 november 2018

Vad är det ni inte förstår?

"Vad är det ni inte förstår? Jo, jag vet hur ni tänker: ni sätter ”grön” framför. Grön tillväxt, gröna bilar, grönt flyg, gröna frihandelsavtal. Ni tänker ”ny teknik”. Kanske typ den nya teknik som en gång bestod i att bilar förseddes med katalysatorer. Resultat: varje bil släppte ut mindre skit. Men tillväxten skulle ju bestå! Tio bilar med katalysatorer måste bli hundra bilar med katalysatorer – och skiten ökar alltså likväl. Nyligen skrev Foreign Policy om tre empiriska studier som på senare tid har gjorts över så kallad grön tillväxt, det vill säga försöken att frikoppla tillväxt från ökat utnyttjande av naturresurser. Alla visade: det går inte. Det finns helt enkelt fysiska gränser för hur effektivt vi kan utnyttja resurser. "


Slut citat. Det var citat från Nina Björk Och jag ställer samma fråga: Vad är det ni inte förstår? Det må vara begripligt att höger som Timbro och marknadsliberaler håller fast vid tron på evig ekonomisk tillväxt. Det ekonomiska systemet som vi idag lever med - den sentida globaliserade kapitalismen som inte har ett skit med marknadsekonomi, än mindre med demokratiskt balanserad blandekonomi, att göra - kräver ju ekonomisk tillväxt för att överleva.
Men när också gröna och vänstermänniskor kör samma visa - som t ex socialister med stort engagemang för klimatfrågan, som t ex Johan Ehrenberg i ETC, känns det som att det är lika bra att lägga av. Vad är det ni inte förstår? Vad är era hjärnor marinerade i?
Ekonomisk tillväxt innebär att BNP ökar från ett år till nästa är. Om vi ser BNP som en hink, så skall hinken bli större och större för varje år om ekonomisk tillväxt skall uppnås. När en del tillväxtromantiker talar om “grön tillväxt” så menas att något grönt - låt oss säga solceller eller Krav-odlade bönor - skall växa. Skall vi ställa om så skall rimligen solcellerna och de Krav-odlade bönorna ersätta fossila bränslen och kött. Det vill säga det händer något i den befintliga hinken, dess innehåll blir grönare. Men hinken växer inte med automatik för det. Det vill säga, vi har grön tillväxt utan att det leder till ekonomisk tillväxt i form av en allt större BNP-hink.
De solceller och den vindkraft som nu installeras i världen bidrar förvisso till global ekonomisk tillväxt, men det beror i princip på att den läggs ovanpå den pågående användningen av fossila bränslen. Men det är ju inte så vi skall ha det.
Visst ska vi producera och konsumera solceller, men på oljans bekostnad. Visst ska vi dela mer på prylarna, men på bekostnad av prylkonsumtionen. Visst skall vi tillverka saker som håller längre - varför inte skjortor som kostar dubbelt så mycket men som är fräscha fem gånger så lång tid - på bekostnad av den ekonomiska aktiviteten. Visst ska vi sätta upp solceller på taken, tjäna pengar på det och sänka vår arbetstid… inte ta en extra tur till Thailand
Det handlar om att begripa att det i varje krona, varje euro, varje rubel, varje dollar i något led - också i tjänstesektorn - finns fossila bränslen, naturresurser, utsläpp till luft och vatten. Visst är det så att vi genom att bli effektivare, mer uppfinningsrika, kan minska såväl naturresurser och utsläpp från varje krona, euro, rubel och dollar. Men desto mer resurseffektivt desto billigare blir ofta produkterna och desto snabbare tenderar omsättningen av varor att bli. Tro nu inte att tjänstesektorn - stora delar av denna består av sådant som åkerinäring och reklambyråer vars uppdrag det är att öka begäret efter fler varor - är den stora lösningen, också den kräver materialresurser och energiomsättning. Ser vi inte sambanden är vi illa ut.
Men begreppet “frikoppling” då? Det vill säga att den ekonomiska tillväxten fortsätter utan att utsläppen ökar. Vilket skett i vissa länder, i vart fall under viss tid, särskilt om man bortser från konsumtionen. Det låter ju förförande fint. Men det räcker ju inte på långa vägar. Såväl utsläppen som förbrukningen av naturresurser måste minska betydligt fortare än så. Vi har ju bråttom, eftersom vi låtit åren gå utan att göra det vi borde gjort. Vi behöver inte bara frikoppling, vi behöver en gigantisk frikoppling snabbt. Och ingenting pekar på att det är möjligt.
Så vad i h-e är det ni inte förstår?
Kanske beror tillväxtmarinerade hjärnor helt enkelt på det som Kate Raworth skriver i sin lysande bok Donutekonomi: eftersom fortsatt ekonomisk tillväxt också i höginkomstländer anses vara politiskt nödvändigt så hävdas desperat att det är möjligt. Kanske är det ännu enklare: insikten om att evig ekonomisk tillväxt är en omöjlighet innebär att vi måste bryta ny mark i hjärnorna, förändra våra uppkörda tankebanor, bete oss annorlunda än vi vant oss. Bete oss annorlunda än de som ropar ut: konsumera mer! Gärna med lånade pengar. Det tragikomiska är att vi med lånade pengar, skapade ur intet som siffror i datorer, blivit så rika på dessa förbannade siffror att vi har råd att konsumera sönder planeten och därmed som fullblodsidioter såga av den gren vi sitter på, förstöra möjligheterna att fortsättningsvis bygga civiliserade samhällen med social anständighet och demokratisk delaktighet. Så, jag säger som Nina Björk, vad i h-e är det ni inte förstår?

Inlägget finns här som öppet inlägg på FB för den som vill kommentera.
Eller på Twitter här.
Tyvärr var det nödvändigt att stänga av kommentarsfunktionen på bloggen för flera år sedan eftesom så mycket av ren anständighet ideligen måste tas bort pga att sådana som bakom anonymitet skrev så mycket rasistiskt och/eller gentemot varandra förolämpande skit.

måndag 12 november 2018

Tjurskalligt språkrör

Några månader före kongressen 1998 kom riksdagsledamoten Matz Hammarström in i mitt rum på riksdagskansliet och meddelade att han tänkte ställa upp som språkrörskandidat för att markera att han ställde sig till förfogande inför nästa kongress efter valet. Va bra, sa jag, om du ställer upp nu så finns det ju en kandidat och jag slipper.

Och jag menade det. Jag ville avgå. Det hade jag gjort redan något drygt år tidigare, men blivit övertalad om att stanna kvar över nästa valet. Så nu satt jag där - uttröttat och med valrörelsen som en stor svart vägg framför mig - och såg en öppning. Skulle jag, som verkligen ville avgå, ta offentlig kamp om uppdraget som rör när det fanns en som kongressen skulle tro ville bli rör? Visst skulle jag bli vald, men bara tanken att jag skulle ta kamp för det kändes helt absurt. För jag ville ju inte.

När Matz förstod att han, om jag drog mig tillbaka, skulle bli vald vek han undan. Så likt förbannat blev det såväl ett drygt år till som rör och en förbannad valrörelse till för mig.


söndag 11 november 2018

I gråzonen mellan journalistik och sponsrade texter....SvD är värst

Svenska Dagbladet, oberoende moderat med en ledarredaktion där marknadsliberalism är ett honnörsord, är värst när det gäller att blanda egna journalistiska texter på nätet med sponsrade texter från kommersiella bolag eller propagandistiska tankesmedjor som har råd att köpa sig plats. Steg för steg har tydligheten om vad som är eget journalistisk text och sponsrade texter minskat.

Syftet kan bara vara ett: på ett så omärkligt sätt, som dagsmoralen tillåter, försöka lura in läsare i sponsrade artiklar. Varje klick bidrar till reklamintäkter. SvD:s marknadsliberaler har gått längst i denna marknadsbransch och respekten för läsaren är i starkt avtagande - egna texter skall bli startdepåer till de sponsrade. Gråzonerna blir allt fler. Hur goda journalister orkar vara kvar under dessa premisser fattar jag inte. De utnyttjas ju alltmer som lockbeten.

Talade med en hyggligt ledande politiker från ett av riksdagspartierna om saken och hen ansåg att det var för jävligt men ansåg också att en offentlig kritisk reaktion på detta skulle kunna leda till att det skulle kunna bli svårare att få in ev debattartiklar och uttalanden. Så var det med det.

lördag 10 november 2018

Ny attack mot språkrören - Grön Ungdom vill avveckla dem

Grön Ungdom - som är Miljöpartiets ungdomsförbund - vill att Miljöpartiets språkrörsmodell avvecklas. Man avser, enligt sitt eget språkrör, motionera till MP:s kongress i vår. Historielöst, kan ju vi äldre sucka. Det är i så fall andra gången språkrörsmodellen blir under attack. 

Språkrörsmodellen inrättades av djupt ideologiska skäl. Dels var tanken att man som språkrör skulle kunna få tid att också leva ett annat liv, dels var jämställdhetsfrågan viktig, dels skulle idén med att man var två kunna medföra att fler skulle våga sig på uppdraget. Jag hade aldrig tagit på mig rollen som partiledare, Maria Wetterstrand hade aldrig blivit vald till partiledare 2002. För att ta två exempel. Kongressen i vår skall avgöra hur det blir. Attacken mot språkrörsmodellen är inte ny, den förekom redan 2002. Då var det partiets egen partistyrelse som ville avveckla idén. Så här var det:

Mindre än ett halvt år före valet 2002 håller Miljöpartiet sin kongress under galgen. Opinionssiffrorna sviktar, än en gång hotar utträde ur riksdagen. Och det är partiet självt - i form av partiledning och riksdagsgrupp - som snickrat kistan. Att den inte kommer att spikas igen beror på en kupp, värdig en sekt...


Inför kongressen har partistyrelsen lagt förslag på att principen om två jämställda språkrör skall skrotas. För att ändra stadgarna krävs emellertid kvalificerad majoritet - två tredjedelar av kongressen ledamöter måste således rösta för förslaget. Claes Roxbergh förordas till ensam reell partiledare. Partiet är i kris. Självtilliten ligger på nollstrecket, den ideologiska kompassen snurrar vilt.

När kongressombuden samlas i Sundsvall kan de på morgonen ta del av en sändning från Dagens Eko där Peter Eriksson meddelar att Claes Roxbergh drar sig tillbaka till förmån för... Peter Eriksson.



Överraskningen var stor när Peter Eriksson, som upprepade gånger tackat nej,
plötsligt, timmarna före kongressens öppnande meddelar att han och Claes Roxbergh kommit
överens att om Roxbergh tar tillbaka kandidaturen och Eriksson stiger fram.


Själv trodde jag att det var ett skämt när jag fick det berättat.
Så går det bara inte till. Inte i ett seriöst parti. Än mindre i ett parti som mer än något annat pläderar för interndemokrati och deltagande demokrati. Och än osannolikare tedde det sig med tanke på att Peter Eriksson varit den som mer än någon annan talat om vikten av just deltagande demokrati.

Här hade partiets lokala organisationer diskuterat och beslutat hur man skulle rösta i demokratiskt delaktig ordning - och så kommer kongressombuden till kongressorten och får veta att valberedningens man hoppat av, och att en helt ny man poppat upp för att bli ledare i partiet. Och att de två själva kuckelurat om detta som om partiet vore deras eget företag.

Kongressens ledamöter får också veta att Peter Eriksson, till skillnad från Claes Roxbergh, ställer upp även om kongressen skulle gå emot partiledningen och behålla två jämställda språkrör.


Varför? Jo, Claes Roxbergh meddelar att han dragit sig tillbaka för att kongressen lättare skall förmås rösta för att slopa idén med två jämställda språkrör - Peter uppfattas som populärare än Claes.



Till och med Per Gahrton vill nu slopa principen om två jämställda språkrör - med motiveringen att Åsa Domeij vägrat ställa upp som språkrör, men kunde tänka sig att bli "vice" under Claes Roxberghs ledning. Per, som mer än de flesta varit orsak till att partiet valt en annan modell än traditionella partier, och som skrivit en doktorsavhandling om hur makten korrumperar i riksdagen, hade alltså gett upp. Med den auktoritet Per hade, som grå eminens, var han den som skulle kunna få principen om två jämställda språkrör att falla.

Som "andra vice" efter Åsa ställde Grön Ungdoms tidigare språkrör Maria Wetterstrand upp.


Själv sitter jag vid radion och förundras över skådespelet och hur dåligt partiledningen känner sitt parti - suckande besserwisseraktigt något om att partistyrelsen borde åka ut i landet, träffa medlemmar, bo i deras hem, förstå hur de tänker. Den gröna själen var i allra högsta grad ännu levande i partiet. Efter alla år jag åkt runt i partiet, övernattat hos hundratals miljöpartister, suttit nätter igenom och pratat, fattade jag inte att någon kunde tro att förslaget skulle få tillräckligt med röster.


För att få med sig kongressen ville man
kalla den
reella partiledaren för språkrör, trots
att funktionen
skulle bli likvärdig med de äldre
partiernas partiledare.


Kongressen gick - givetvis - emot partistyrelsens försök att ändra stadgarna. Kvalificerad majoritet var omöjlig att uppnå för denna ändring av stadgarna. Trots Per Gahrtons vädjanden. Två jämställda språkrören skulle bli kvar.

Vilket till och med tyckare i medierna applåderade - trots att de flesta mer eller mindre hånat modellen när den infördes. Mycket hade övergivits sedan starten, partistyrelse hade införts, regeln om att maktkoncentration skulle minimeras genom att språkrör inte fick sitt i riksdagen hade tagits bort. Den stenhårda kvoteringsregeln, som gjort att partiet inte kunnat ställa upp i flera kommunval de första valrörelsen, luckrades upp på lokal och regional nivå. Liksom det absolut stoppet för mångsyssleri. Men två jämställda språkrör - en kvinna och en man - behölls.

Valberedningens förslag på manligt rör för denna situation blev Carl Schlyter. Schlyter var stark motståndare till partiledarfunktionen och ställde bara upp om den gamla modellen skulle vara kvar. Nu ställdes han mot Peter Eriksson, trots att denne egentligen ställt upp för att kongressen lättare skulle acceptera införande av en reell partiledare... Peter Eriksson vann valet.



På den kvinnliga sidan hade många velat se Åsa Domeij, en av dem som var med och skrev historia när partiet kom in i riksdagen 1988. Men för alla oss som lärt känna Åsa var denna idé utesluten, hon skulle aldrig ställa upp som språkrör. Hennes frihetslängtan var för stark, liksom hennes behov av integritet.


Så Maria Wetterstrand blev den givna segraren- på bilden som språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Paulo Silva, manligt rör för GU. Kongressen hade därmed förhindrat att partiledningen fått sin vilja igenom - och man hade öppnat upp för Maria Wetterstrand.

Peter och Maria blev språkrör, språkrörsmodellen överlevde trots attacken. Nu attackeras modellen igen. Denna gång av Grön Ungdom som motionerat om dess avvecklande.

torsdag 8 november 2018

Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid

Det som fick min politikmarinerade hjärna att först reagera när jag såg boken var de blå och röda prickarna. Flest röda eller flest blå? Aha, lika många av varje. Men grönt dominerar. Positiv känsla.

Hjärnan är en lustig figur.

Boken - Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid, det etiska alternativet - är skriven av Billy Larsson. Han är, som sig bör med tanke på bokens titel, såväl psykolog, psykoterapeut, fil dr i psykologi som engagerad i klimatfrågan och grön politik.

Att - bildligt - sätta tänderna i boken innebär en lång varande intellektuell middag (426 sidor) med bra, men inte torrt, tuggmotstånd. Texten flyter, akademiskt uppbyggd. Sträckläser och rätt var det är att middagen avslutad. Då ställde jag mig frågan: Jaha, vad har jag lärt mig nu då?

En hel del av sådant som professionella beteendevetare känner till men som nog aldrig utgjort varp i en väv där inslaget består av klimatproblematiken. Således tillför boken en hel del för förståelsen av de mentala svårigheter vi har att komma framåt i klimatfrågan. Produktionen av koldioxid är större än någonsin trots all debatt som varit, trots all kunskap som finns, trots alla målsättningar som satts upp. För att upprätthålla vår svenska livsstil i global skala skulle det krävas fyra jordklot. Mer än förra gången man mätte.

Det mänskliga psyket har svårt att begripa sig på klimatfrågan, som författaren skriver i en av sina slutsatser. Ska vi klara av de problem vi står inför krävs “en etisk evolution”, där naturens värde “får ett explicit erkännande som grunden för välfärden”. Vad som krävs? Jo, att vi blir “både mer ålderdomliga och mer moderna i detta sekel än på 1900-talet”. Det är onekligen lättare att prata om laddstolpar och höghastighetståg än om de beteendeförändringar som krävs.

Boken är pedagogiskt upplagd med tre delar. Del 1: Planeten, klimatet och psykologin. Del 2: Klimatfrågan och motivationen. Del 3: Mänsklighetens framtid. Till det kommer fotnoter som är väl värda att läsa.  Det är alltså inte några små områden Billy Larsson ger sig i kast med. För den som redan är hyggligt  insatt i klimatfrågan och funderat länge på mänsklighetens framtid är onekligen del två - klimatfrågan och motivationen - bokens stora förtjänst och mervärde.

Det som jag uppfattar som klimatfrågans stora dilemma formulerar Billy Larsson så här: “Klimatförändringarna är alltså en förutsägbar överraskning vars katastrofala karaktär blir alltmer uppenbar ju längre fram vi kommer i detta sekel. Och när effekterna blir uppenbara uppstår känslomässiga reaktioner som gör att vi i efterhand förstår vad det var vetenskapen försökte beskriva och varna oss för.”

Innebörden av begreppet “förutsägbara överraskningar” är att beslutsfattare, som egentligen har tillräcklig kunskap för att kunna förutse en händelse likt förbannat blir överraskade när de inträffar. Vad gäller klimatfrågan fanns tillräcklig kunskap redan på 1980-talet (jag höll min första presskonferens om klimatfrågan 1986) och sedan mint 15 år tillbaka har de flesta beslutsfattare egentligen haft klart för sig vad vetenskapen faktiskt sagt.

Frågan är vad man skall börja, och vad som skall tas med, i en recension som den här. Egentligen kan man börja var som helst. Kommentera vad som helst. Det påminner mig lite om när jag arbetade med Thomas Malms tvärvetenskapliga bok Den omöjliga kedjan - människan och mångfaldens mönster. Det är ett högt betyg,

Jag börjar så här: Billy Larsson går pedagogiskt igenom kännetecken på det han kallar “lösningsresistenta problem” - elva stycken kännetecken varav tio stämmer direkt inpå klimatfrågan vilket kan förklara varför det är så svårt att komma framåt. Det finns mängder av sätt att undandra sig ansvar, att skylla på att “det inte finns en entydig lösning”, att det finns målkonflikter, att det finns “lösningar” som förvärrar andra miljöparametrar, etc. Men näst värst är, så vitt jag förstått det under alla år, att det krävs beteendeförändringar av oss som människor. Allt detta går författaren igenom på ett gediget sätt.

Det värsta, som jag ser det, får däremot inte alls det utrymme i boken som jag personligen anser att det borde ha: det ekonomiska systemets inneboende drivkrafter och den kortsiktighetens förbannelse som dominerar i den globaliserade sentida kapitalismens tidevarv. Jag uppfattar det som att Billy Larsson menar att det är kontraproduktivt att anklaga det ekonomiska systemet eftersom det också gett så många människor så många fördelar.

Visst är det som Billy Larsson skriver: “Det finns (alltså) många förklaringar till misslyckanden att hantera miljöresurser på ett hållbart sätt, som saknar koppling till kapitalismen”. Självklart är det så. I de socialistiska planekonomierna var de stora problemen inte det som kom ut genom fabriksgrindarna utan det som kom ut från avloppsrör och skorstenar, vilket kunde pågå inte minst därför att yttrandefriheten och organisationsfriheten var strikt begränsad. Och visst är det så - exemplet är författarens - att de norska vikingar som utvandrade till Island avverkade skog så att jorden blåste iväg utan att kapitalism av dagens art var uppfunnen.

Billy Larsson skriver “kapitalismen anklagas ofta för att stå för kortsiktighet, genom att prioritera ett mer eller mindre kortsiktigt vinstperspektiv. Det är riktigt men det är inte bara kapitalägare utan människor överlag som premierar kortsiktighet, mängder med psykologisk forskning visar att så är fallet”. Jag tvivlar inte ett dugg på det. Författaren fortsätter: “Att styras av att få kortsiktiga fördelar är därför inte en produkt av kapitalismen utan ett naturligt sätt för människor att tänka på - hur skulle vi annars ha fungerat som jägare och samlare? Därför har mänsklig kortsiktighet åstadkommit negativa effekter på miljön såväl före som under industrialismen, och såväl under kapitalistiska som planekonomiska förhållanden”.

Det må vara sant. Men sant är också att vi aldrig någonsin under människans historia varit så utsatta för livsstilspropaganda med budskapet “köp nu, låna nu, ta ut vinsten nu” som idag. Vi lever - och uppmanas dagligen och stundligen - att leva efter kortsiktighetens evangelium utifrån ett nästan totalt individualistiskt perspektiv. Vi har såväl solidariska som egoistiska sidor i oss, men hela det system vi lever i vädjar ideligen till våra egoistiska sidor. Konsumera mer, flyg längre, om du kan så gör det. Om du inte kan är du en loser. Vi matas med detta ideligen. Systemet kräver det för att överleva. Hur ska vi kunna bete oss etiskt hållbart - bokens undertitel är “Det etiska alternativet” - om vi hela tiden matas med budskap om att göra det vi innerst inne vet är fel? Om hela den norm vi lever i är köpandets och ägandets norm?

Nåja, så småningom, i del 3, skriver Billy: “Självfallet inser jag att det behövs mer än värderingsförändringar för att hantera framtidsutmaningarna.” Och så ställer han sig bakom sådant som framförts av andra författare i andra böcker: ny politik, ny teknik, ny livsstil, ny etik och ny ekonomi. Gott så, även om jag saknar psykoterapeutens djupare analys av det sistnämnda. Vad mörkt hade inte dykt upp om den sentida kapitalismens legat på Freuds soffa.

Som beteendevetare må det vara naturligt att författaren “fokuserar på den aspekt som handlar om ny etik”, vilket är “själva startmotorn i förändringsprocessen”. Därmed hamnar han i samma stråk som jag själv befinner mig i - och befann mig som språkrör för Miljöpartiet under många år: Det krävs en inre kulturrevolution inom oss själva för att vi skall kunna bryta oss ur ett destruktivt livsmönster. Ska vi klara att ge kommande generationer, och även de yngre nu levande, rimliga möjligheter till goda, eller åtminstone drägliga, livsförhållanden så krävs nya system, nya strukturer och nya normer. Svårare än så är det inte. Inte lättare heller. En beteendevetare har nyttiga saker att säga om den saken.

Ett av de avsnitt jag verkligen önskar att många klimat- och miljödebattörer skulle studera mycket noga är det som fått rubriken Win-win - fem generella brister. Där kläs flosklerna - som förmodligen yxats till av goda skäl - om hur alla möjliga saker som önskas av alla möjliga politiska riktningar skall vinnas genom att vi tar klimatfrågan på allvar. Motivation till förändringar skall skapas om lockande bieffekter också uppstår. Billy Larsson skriver: “I klimatfrågan innebär win-win-tänket att långsiktiga fördelar för framtidens människor uppkommer, men för att åstadkomma den effekten vänder man sig till människans egoistiska sida och lockar med fördelar”. Klimatrelaterade åtgärder skall ge fler arbetstillfällen, nya exportmöjligheter, ökade tillväxtmöjligheter. Eller omvänt: förkortad arbetstid kan ge klimatvinster om vi istället för mer pengar får mer fri tid. Författaren analyserar förtjänstfullt  svagheter i win-win-strategin vilket borde vara underlag för åtskilliga studietimmar, liksom de efterkommande kapitlen om motivationsstrategier.

Boken har lärt mig en hel del, det mesta uppskattar jag. En del småretar jag mig på. T ex  en sådan petitess som att Billy valt att ofta skriva “klimatförstörelse”. Efter många år som anställd hos SMHI anser jag - eller inser om jag ska vara märkvärdig - att klimatet inte kan förstöras, bara förändras. Vilket är illa nog…

I förordet skriver Pär Holmgren: “Det har varit både intressant och roligt att läsa boken”. Helt rätt. Men också klart oroande. För det mänskliga psyket har, som Billy påpekar, uppenbart svårt att begripa sig på klimatfrågan.

PS! Boken ges ut på Vulkans förlag och kan köpas direkt därifrån.

För några månaders sedan kom Billy Larssons Att älska en vuxen människa - Användbara tankar och färdigheter ut. 

onsdag 7 november 2018

Är inte det här över måttan dumt av Sverige?


Är det något vi behöver så är det omsättningsbaserade skatter. I princip bör de inte bara införas på det sätt som Frankrike vill, utan också rent generellt så att företag beskattas för produktionen av varor och tjänster oavsett om det är direkt arbete eller annat som står för den.

Sverige blockerar dessutom beslut om en gemensam lägsta koldioxidskatt inom EU, lika dumt det. Tydligen står MP numera bakom det. Tidigare var MP för detta - det kändes lite annorlunda att som språkrör tillsammans med L (som då hette FP) driva en skattefråga... När och hur  och varför MP bytt uppfattning är okänt för mig.

Personligen anser jag för övrigt att det är bättre att EU ges beskattningsrätt som tydligt syns för medborgarna när man deklarerar än att de skattepengar som nu går till EU smygs dit medan det hela tiden skall upplysas, med skyltar, där EU varit med att finansiera något. Som om det var EU som är snällt, trots att det är svenska skattebetalare som stått för varje krona och mycket mer därtill. Tänk er att ni åkt i Östtyskland och ständigt sett skyltar om att staten bekostat plank, staket eller till och med stolar till en uteservering...

tisdag 6 november 2018

Aningslöst om att drömma om Lööf som statsminister


"Jag är förvånad över att det finns rödgröna debattörer, som borde veta bättre, tar GAL-TAN skalan till hjälp för att låtsas bort att Centern lämnat allt vad humanekologisk ideologi heter för att på vänster-högerskalan placera sig längst ut till höger. Man må vara hur rumsren som helst i flyktingdebatten, vilket förvisso Annie Lööf är, men kopplad till en nyliberal ekonomisk politik betyder det bara att anständigheten döljer det oanständiga - ett samhälle med ett växande prekariat för vilket otryggheten kan bli livslång.

Detta för sägas i en tid när Annie Lööf allt oftare lanseras som regeringsbildare. En av de första som föreslog Lööf till statsminister var Per Gahrton. Att som ny statsminister förorda den partiledare som står mest på nyliberal grund är som att förorda att räven blir vakt i hönshuset. Det är aningslöst."
Hela ledaren finns här.

måndag 5 november 2018

Varför är journalister så dåliga på sokratiska frågor?

När politiker och journalister lever i samma tankefigur, blir intervjuer och reportage ganska torftiga. De är dåligt fostrade i konsten att föra sokratiska dialoger. Det vill säga, lätt förenklat, ställa frågan “Varför?” Hela debattartikeln finns här:


söndag 4 november 2018

Grönt kakel håller...


"Kakel finner man vanligen i badrum, kök eller simhallar. Ibland som dekoration. Men främst för att kakel är lätt att torka av om det blir smutsigt, kladdigt eller på annat sätt nersmetat. Att eventuell blodvite, som uppstår om skalle möter kakel, går att tvätta bort är ett rimligt antagande. Frågan är emellertid om det går att hålla rent om någon av alla dem som säger sig vara villiga att köra rakt in i kaklet har brun smuts med sig." 
Hela krönikan här.

lördag 3 november 2018

Ett åtagande

Tre sätt att förhålla sig till den gamla damen:
1. Om inte jag rånar henne så rånar någon annan henne.
2. Alla andra rånar henne, så varför inte jag också?
3. Jag försöker vara schysst och inte råna henne.

Hur tänker du?
Och om den gamla damen var vår planet?
En del av oss kan utan större besvär eller försakelser - någon vis person har sagt att vår stora utmaning för framtiden är att inte göra sådant vi har lust och råd med - trots allt försöka oss på nummer tre även om vi inte lyckas helt.

Klicka HÄR och bli en av de som väljer variant 3.