Politikers uppmaning: Var duktiga idioter och spring så hjulet snurrar!

De låter allt mer lika, politikerna. Nu är de överens över blockgränserna igen. Det behövs än mer arbete "för att klara välfärden".


Vi måste arbeta mer för att skatterna skall räcka till skola, vård och omsorg, berättar socialdemokraterna och låter som ett eko från regeringskansliet.

Det man samfällt säger är således att vi måste arbeta mer trots att vi automatiserat, datoriserat, robotiserat, effektiviserat och rationaliserat ända sedan den dag vi införde 40-timmarsveckan för snart ett halvt sekel sedan.


Man tänker fel, man har nämligen fastnat i den tanke som utgår från att det är skatt på arbetstid som skall finansiera den gemensamma sektorn. Det medför att vi alltid kommer att behöva arbeta mer, hur mycket vi än skapat utrymme för mer fri tid. Människan blir, med Sahlins och Reinfeldts tankegods, fast i ekorrhjulet för att aldrig komma ur. Aldrig tidigare har väl begreppet S/M haft en tyngre innebörd. Hör gärna den pinsamma intervjun i gårdagens Nordengren i P1. Slutsaten var: vi arbetar för lite i det här landet.

Politikerna sitter fast i en mental bur. De tycks inte förstå att den gemensamma sektorn lika gärna kan finansieras genom t ex produktionsskatt.


Om man producerar hundra bilar med hjälp av hundra människor ger det staten inkomster från såväl inkomstskatter som arbetsgivaravgifter. Om lika många bilar produceras utan hjälp av människor får staten inte in just någonting. Trots att produktionen är lika stor. Detta utgör grunden till att vi sitter fast i ekorrhjulet med motivet att "vi måste arbeta mer för att klara välfärden".


När man införde arbetsgivaravgifterna - som ju är en löneskatt på arbete - motiverades det med att välfärden skulle byggas ut samtidigt som det skulle stimulera teknikutveckling. Helt rätt tänkt. Nu har vi kommit in i ett nytt skede, ett nytt tidevarv, där vi måste styra över arbetsgivaravgifterna från skatt på arbetstid till allmän produktionsskatt. Gör vi inte det kommer vi alltid att vara fast i ekorrhjulet.


Vi måste lära oss att ta vara på allt det goda som den ekonomiska och materialla tillväxten gett, istället för att hamna i det som Staffan Burenstam Linder kallat vulgär tillväxtmani där tillväxt och arbete blir ett självändamål. Vi måste växla över från mer lönearbete och konsumtion till mer fri tid, kultur och andra kvalitativa livsvärden - precis som liberalismens fader John Stuart Mill hävdade.


Det är tragiskt att politiker av alla färger sitter fast i gamla mentala burar, att de inte förstår att vi är inne i ett nytt tidevarv. Än värre är det nästan att de som, trots allt, begriper inte vågar driva frågan av rädlsa för att verka vara utanför det politiskt korrekta.

"Att lappa och laga i gamla strukturer hjälper inte. Det krävs något radikalt nytt", säger socialdemokraterna när de presenterar sekelgamla argument. Inte ens miljöpartiet lyckas på DN-debatt formulera tanken att jobbavdraget, som man försvarar, kan användas för att sänka arbetstiden, skapa mer fri tid - oavsett om man har barn eller inte. Livets värde består, om man skall tro 1900-talets samtliga partier, i den tid man har på arbetsmarknaden. Ja, allt annat kallas numera för utanförskap. Orwell är pånyttfödd.

Så långt har makthavande politiksfär kommit från alla de drömmar tänkare av alla färger haft om mer fri tid, mer kultur, livskvalitet större än konsumtion och köplador. Istället tycks man känna tryggheten i ekorrhjulet. Fastlåsta i den mentala bur man sitter i. Kanske beror det på rädsla. Rädsla för den frihet som finns utanför buren.

Aldrig har vi haft större möjligheter än idag att ta steget in i ett samhälle präglat av livskvalitet, kultur och fri tid. Men då måste vi bryta mot den förhärskande ekonomistiska trossatsen att människan är en ekonomisk varelse, där tillväxten skall upprätthållas och fyllas av nya köplador och pladder.

När makthavare inte inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse är vi illa ute. För det är en gigantisk skillnad på att bygga samhälle för ekonomiska varelser och för riktiga människor. Det behövs mer grön ideologi...

Men värst av allt var sandlådan...

Idag för 22 år sedan kändes våren förstörd. Vi tittade på ungarnas sandlåda, och vårgrönskan kändes smutsig. Vi hade satt fröer och kände att allt det som var på väg att växa var hotat. Vi tittade mot himlen, observerade hur molnen rörde sig. Kände äckel. Till och med längtan efter sommardagarna med båten var som bortblåsta.

Men värst av allt var sandlådan. Barnens små hinkar och spadar låg där. En docka satt kvar efter morgonens lek. Ett glas med förra årets svartvinbärssaft stod på en liten bänk bredvid.

Klockan 01.26.49 två dagar tidigare, den 26 april 1986, hade trycket i den två år gamla reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl stigit till över hundra gånger det maximala. Det 95 ton tunga locket på reaktorn hade lyft. Reaktortaket slitits sönder. Radioaktivitet slungas ut från härden. Hela byggnaden skakas, brinnande reaktordelar och kärnbränsle kastas ut i omgivningarna.

Det brinner överallt. Ett jättelikt moln bildas. Radioaktiviteten stiger och förs med med vindarna mot väster. Enligt alla kalkyler är det som sker totalt osannolikt. Det kan inte hända.

En god vän har ringt från Tyskland och berättat att det rapporterats om en kärnkraftsolycka i Forsmark. Ja, det var i Forsmark man uppmätte höga doser radioaktivitet. Det hade börjat smattra från detektorn när en av de anställda skulle gå igenom en sluss. Man trodde att han trampat i radioaktivt smuts som någon av misstag fört med sig in i omklädningsrummet.

Men det smattrade lika mycket om alla som närmade sig slussen. Personalen hade blivit utsatt för radioaktivitet långt över det normala.
I Dagens Nyheter har berättats hur skyddspersonalen går ut med geigermätare utanför kärnkraftverket och upptäcker kraftigt förhöjda strålningsvärden. De tar prov på gräset utanför reaktorerna. Får besked från sitt laboratorium att gräset innehåller Cesium 137 och Jod 131. Höga halter. Allt pekar på att en kärnkraftsolycka inträffat.
Ledningen för Forsmark beslutar strax efter elva på förmiddagen att evakuera alla anställda som inte var absolut nödvändiga för drift och säkerhetsarbete. 800 anställda evakueras.

I svensk media råder tystnad. Några svenskar som var på väg hem längs tyska Autobahn får höra den amerikanska arméns lokala radiostation rapportera om att strålningen från Forsmark snabbt stiger.

Senare under dagen upptäcker man ökad strålning också i Finland. Tre dygn efter härdsmältan i Tjernobyl erkände Sovjetunionen vad som hänt. "En olycka har inträffat vid Tjernobyls kärnkraftverk. En av reaktorerna har skadats", meddelar nyhetsbyrån Tass.

De svenska apoteken säljer massor av jodtabletter, småbarnsföräldrar blir rekomenderade att duscha barnvagnshjulen om man kört i vattenpölar. Man ska inte äta sådant som växt där radioaktiviteten slagit sig ner. Jakt ställs in. Renbeten förgiftas. För höga doser i fisk. Julgransodlare är oroliga.

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg passar på att vädra tanken att partiet kanske bör arbeta för snabbavveckling av kärnkraften. Vad skulle han säga? Centerns partiledare Olof Johansson kräver att folkomröstningens reslutat skall efterlevas.

En stor majoritet av svenska folket har ju redan beslutat att kärnkraften skulle avvecklas, i en folkomröstning som hölls som en direkt följd av kärnkraftolyckan i Harrisburg i USA. Men ingenting har gjorts. Tvärtom: varje punkt på den vinnande valsedlen (Linje 2) har motarbetats av de partier som stod bakom just den valsedeln!

Socialdemokraterna hade lovat att avveckla direktverkande el för uppvärmning - men efter folkomröstningen hade man tvärtom byggt ut direktverkande el i hela landet. Socialdemokraterna hade lovat att överföra kärnkraften i samhällelig ägo för att enklare kunna avveckla den - men efter folkomröstningen avreglerade man och allt mer kom att ägas av tyska intressen. Vid varje enskilt tillfälle i riksdagen hade man kunnat få majoritet för allt det man lovade inför folkomröstningen. Man avstod. Eller röstade aktivt emot.

Så sent som den 15 juni 1995 säger Ingvar Carlsson så här i en riksdagsdebatt som handlar om energipolitik och moral:

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Mitt förtroende för socialdemokratin har därefter varit i stort sett obefintligt. Jag litar helt enkelt inte på dem. Trots alla de goda socialdemokratiska gräsrötter som finns.

Hyckleriet fortsätter än idag. Mona Sahlin låter i senaste nummer av ETC meddela, med anledning av att statliga Vatenfall investerar i kolkraft och nu vill satsa 130 miljarder på engelsk kärnkraft, att "En socialdemokratisk regering kommer att vara mycket tydlig som ägare: det är investeringar i förnybar energi som skall vara Vattenfalls fokus. Det är formulerat i de propositioner som även centern en gång ställde sig bakom".

Men Herregud! Under sossarnas senaste maktinnehav skulle de varje dag kunnat få majoritet för detta i riksdagen, tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet. Varför försökte man inte? Varför motverkade man istället detta?

PS!

Och i Vitryssland tvingas man flytta till Tjernobyl...

I diktaturens Vitryssland tvingas förresten just nu tusentals människor att flytta närmare Tjernobyl. Det kallas tvingande maktutövning. I demokratier ägnar vi oss åt mer sofistikerade varianter i form av belönande och betingande maktutövning - det vill säga man betalas för att göra något mot sin övertygelse och samhället domineras av propaganda som skapar normer i samhället. T ex konumtionens normer.

Normer som känns så meningslösa och tomma när man står och tittar på ungarnas sandlåda den dag man får veta att ett radioaktivt moln närmar sig. Sedan må man gilla eller ogilla kärnkraft. Den dag man står där smyger känslan av äckel sig på. Jag lovar. Då känns allt annat futtigt.

2-0 till Reinfeldt

Tog kontakt med några kinesiska vänner för att höra vad de anser om Fredrik Reinfeldts besök i deras land.

De hade ingen aning om att han är där. Besöket är förstås större i Sverige än det är i Kina. Vilket man inte får intryck av om man följer svenska medier.

De flesta i Kina har ingen aning om var Sverige ligger, eller ens var det är för någonting.

Annars leder väl Reinfeldt med 2-0 mot oppositionen. Mona Sahlin tycks förgrämd över att hennes lista på fyra namn helt fräckt mer än fördubblades av Reinfeldt. Miljöpartiets utspel om att Reinfeldt inte skulle åka till Kina var malplacerat redan när det presenterades.

Ska sanningen fram så är Reinfeldts resa mer inrikespolitik än utrikespolitik. Skulle inte förvåna mig om opinionssiffrorna ökar. Fast nog vore det lite kul om också Fredrik lärde sig att räkna...

Själv skriver jag en bok tillsammans med en kvinna från Kina. Eller åtminstone ett manus, vi får se vad det blir av det. Medförfattaren finns på bilden.

Vill man läsa något som skiljer sig lite grand från det vi redan vet, eller tror oss veta, om Kina kan man läsa Per Gahrtons några månader gamla krönika hos Cogito, samt dagens debattartikel i SvD. Min egen uppfattning om bojkottkrav av OS finns här, och om Tibetfrågan här.

En sak ogillar jag definitivt: När man målar i svart och vitt. Det måste gå att plädera för ökat självbestämmande för Tibet, utan att låtsas som om landet var ett harmoniskt paradis innan kineserna kom... Det måste gå att tala för mänskliga rättigheter utan att förolämpa nästan alla kineser genom att bojkotta OS.... Det måste gå att diskutera Kinas klimatpolitik utan att höja vår egen till skyarna - särskilt med tanke på att vi per svensk släpper ut långt mer än dubbelt så mycket som varje kines....

Ohly behöver inte visa sin lojalitet med s....

Lars Ohly meddelar att vänsterpartiet inte kommer att ingå i någon sorts valallians med s och mp före valet. Detta som svar på att Marie Wetterstrand, i Ekots lördagsintervju, slog fast att mp och s avser att ingå en sådan. Mona Shlin hade redan varit och pratat för mp:s riksdagsgrupp och partistyrelse. Och språkrören skall tydligen snart visa upp sina bästa sidor inför sossarnas dito.

Vad är att säga om detta?

Tja, för det första att De gröna, enligt sitt partiprogram i alla fall, står betydligt längre bort från sossarna än vad vänstern gör. För det andra var det mindre än sex år sedan den nuvarande gröna partiledningen satt i reella regeringsförhandlingar med fp, kd och c - trots att man i valrörelsen heligt lovat att aldrig sätta sig i sådana med kd. För det tredje har åtskilliga i De grönas inre krets - t ex tidigare partisekreteraren Håkan Wåhlstedt - offentligt vittnat om hur genuint illa man tyckt om den socialdemokrati man förhandlat med.

Allt detta medför förmodligen att De grönas partiledning nu känner starkt behov av att markera sin lojalitet med Mona Sahlin och sossarnas riksdagsgrupp. Trots att Sahlin oblygt kanske avser att - "för Sveriges bästa" - göra upp med borgarna om både skolfrågan och energipolitiken... Och trots att man inte, som sitt norska systerparti, lyckats komma längre än man har när det gäller analysen av ständig tillväxt...

Maria Wetterstrands lista på alla de sakområden hon ansåg att mp och s skulle göra upp före valet var lång, den tycktes mig nästan oändligt lång - så pass lång att det riskerar att inte kännas som någon skillnad att rösta på s eller mp. S tycks dessutom nu lägga sig på samma målsättningar som mp när det gäller klimatpolitiken, och i debatten har titt som tätt den socialdemokratiske talesmannen i miljöfrågor synts i sammanhang där det naturliga tidigare hade varit att mp:s talesskvinna synts.

Tilläggas skall att mp redan tonat ner sin antimilitära framtoning - i själva verket lade sig sossarna på en större besparingsnivå än De gröna (realistiskt eller inte må vara osagt) vad gäller försvarsbudget! - och har till och med ställt sig på samma linje som sossarna när det gällt svensk medverkan i EU:s militarisering genom bland annat Nordic Battle Group. Mp har till och med ställt sig bakom svensk trupp i Natoledda insatser i Afghanistan.

Partiprogrammen skiljer sig mycket - liksom historiska rötter och ideologiska grund - men detta betyder mycket litet för den gröna partiledningen som tycks ha målet att visa sin goda vilja och lojalitet med s redan före valet. Man har en tydlig strategi, ingen kan säga något annat. Huruvida detta har stöd i fattade kongressbeslut är måhända en annan sak.

Lars Ohly har inte samma problem. Såväl Mona Sahlin som sossarnas riksdagsgrupp - för att inte tala om väljarna - vet att vänsterpartiet alltid kommer att stötta en s-regering oavsett vad denna säger och gör. Vänstern har alltid varit hunden som viftat på svansen när det bränt till, visserligen kan man skälla en del men svansen viftar likt förbannat.

Vänstern behöver inte manifeistera sin lojalitet i form av formellt alliansbygge före valet. Dessutom har man efter alla år som stödparti till s vant sig vid att inte ha statsrådsposter.

Jag är övertygad om att det i de gröna leden finns större sug efter statsrådsposter än det gör i vänsterleden. Att få avsluta sin karriär som minister efter att ha varit med om en lång resa med uppbyggade av ett nytt parti kan säkert locka, det blir på något sätt ett erkännande - både för parti och person. Det sistnämnda skall inte underskattas. Den strategi man har är, säga vad man vill, tydlig och klar. Kanske är till och med temat för en s-mp-allians redan klar: Trygghet och förnyelse.

Grön politik utan visioner ger inga opinionsvinster....

Klimatfrågorna är hetare än någonsin. Ändå har miljöpartiet, enligt den stora SCB-mätningen, tappat lite. Ligger bara på drygt 5 procent. Vilket kommenteras i bland annat DN och SvD. Det görs dessutom stort nummer av att s och v har egen majoritet och att mp därför inte behövs för regeringsskifte.

Överraskande med taskiga siffror för De gröna? Nej, inte alls!

Det är nämligen ingenting som säger att De gröna gör opinionsvinster bara för att miljöfrågorna dominerar samhällsdebatten. Tvärtom - förra gången miljön var stor (inför valet 1988) tappade partiet i takt med att sälarna dog och alla partier (utom moderaterna) började prata miljö.

Innan sälarna, och innan andra partier började prata miljö, hade De gröna kring 10 procent i opinionsmätningarna. Lyftet inför valet 1994 berodde inte heller på miljöpolitiken, utan på systemkritik: vi krävde att man skulle tygla marknaden, införa Tobinskatt, hävdade att lönearbetet måste avdramatiseras genom bland annat sänkt arbetstid och drog oss inte för tala om en kulturrevolution för att människor och livet skall tas på allvar. Människor är mer än ekonomiska varelser - vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Och det är en enorm skillnad på att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser eller för hela männsikor.

Vad kan man lära av vår samtidshistoria? Jo, att den klimatkampanj som De gröna nu driver inte tänder eldar i människors hjärtan. Kampanjen handlar om mycket teknofix, med bland annat några miljarder mer till järnväg (inget fel i det), men saknar helt diskussion om livsstil och kritik av konsumtionssamhället. Det saknas visioner, drömmar, utmanande livsglädje. Därmed reducerar man sig själv till ett ganska utbytbart parti - det visar sig också att sossarna tagit väljare från miljöpartiet.

Dock: troligen är partiets strategi att inte sticka ut för mycket, för att därmed tillsammans med sossarna dra hem minst 50 procent och kunna ställa krav på regeringsmedverkan. Problemet för De gröna är det kan räcka för sossarna att göra upp med vänsterpartiet (vilket sosseväljare finner mycket mer attraktivt än att göra upp med De gröna, samtidigt som Sahlin vet att det inte kostar något att få stöd av vänstern). Jag tror att De grönas strategi är ett gigantiskt misstag. Suget efter något annat, än mer av det vi redan har, är enormt. Partiet riskerar att inte fånga upp detta av pur rädsla.

En naturlig möjlighet finns dock: När Maria Wetterstrand kommer tillbaka från sin föräldraledighet kan De grönas partistyrelse snyggt och snabbt ändra partiets profil om man så vill - bli mer systemkritiskt, och passionerat och offensivt våga driva en stark grön vision. De som vill "skylla på" Peter Eriksson gör det lätt för sig: självfallet är det partistyrelse och riksdagsgrupp som har makten att driva politik, och därmed också förmedla bilden av partiet.

Att smyga in en ny strategi när Maria återkommer är således ett klokt sätt att hantera det misslyckande som man förmodligen upplever. Nog är det just så man måste agera? Nu när man fått svart på vitt att det inte räcker med att göra politik av lite mer av samma sak som alla andra numera säger sig vilja...

Forskare sågar betyg i skolan - men politiker blundar

Tidningen Fokus tar i sitt senaste nummer upp betygsfrågan - och det absurda i att nästan alla partier plötsligt verkar överens om att betyg i skolan ger mer kunskap. Jan Björklund har drivit frågan så hårt att Sahlin har känt sig nödsakad att få sitt parti att också krama betyg.

I en effektiv artikel påvisar Fokus:

• Att betyg i praktiken sällan eller aldrig förbättrar studieresultaten.
• Att det i andra länder finns rejäla studier när det gäller nyttan av betyg.
• Att en av de mest ansedda betygsforskarna, Dylan Wiliam - rektor på Institute of Education vid University of London - pekat på större undersökningar som visar att betyg inte höjer resultaten - inte ens kombinationen av betyg och skriftliga omdömen höjde resultaten
  
• Att beteendevetenskapen visar att den yttre motivationsen, betygen, dödar den inre motivationen.
  

Fokus slutsats: "Det finns få eller inga bevis i forskningen för att tidigare betyg skulle ge den kunskapsskola som alla svenska politiker pratar om. Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar i forskningen här. Och Sahlin följer efter i jakt på opinionen. Och med ett miljöparti som reviderat sitt betygsmotstånd talar det mesta för att tidigare bertyg och fler nationella prov blir verklighet i skolorna".

(Det sistnämnda hade jag lite svårt att förstå, men Fokus lär mena att mp reviderat sin uppfattning så till vida att man kan tänka sig en kombination av betyg och skriftliga omdömen, vilket man kan få intryck av när man ser partiets pressmeddelande.

Men den alltid lika pålästa Johan Hellström skriver på sin blogg: Jag vet inte ifall jag håller med om att miljöpartiet håller på att överge sitt betygsmotstånd, det gick i alla fall att med tydlig majoritet på kongressen förra året få in i valmanifestet att vi vill ha ett alternativ till dagens betygssystem. För att markera hade den lokale miljöpartisten en debattartikel i BT om samma sak. Klokt.)

Dagens PS!

Se upp med kompensationstänkandet, som SNF och annat miljöfolk (jag också) bidragit till att legitimera. Nu ska regeringen klimatkompensera sina resor, men målet är tydligt: fortsätt lev som vanligt, pröjsa bara lite kompensationspengar så löser det sig. Vi som ville väl var naiva, vår naivitet kommer att missbrukas. Tycker mig känna igen detta mönster...

Sahlin avslöjar korten - grön joker eller bara bluffstopp?

Tidig morgon. Repar inför en halvoffentlig tryout som den engelske sångaren Fred Lane och jag har idag i Stockholm. Vi gör föreställningen (D)elvis Presley. Ska på turné i höst. Nu repar vi en kortversion, för skolor och unga glin som inte var med, som tror att Presley var ett vitt fetto i overall i Las Vegas. Handlar om rebellen, rock´n´roll och det brinnande Södern där svart var svart och vitt var vitt.

Har lite svårt att koncentrera mig. Är nyfiken på Sahlins budgetförslag. Ska presenteras idag.

Finns grön skatteväxling med? Kanske var det bara Göran Persson som fattade, kanske är sossarna bakom honom lika betonglika som förr?

Finns skrivningar om att sossarna omprövar sin negativa hållning när det gäller krav på majoritetsbeslut om lägsta nivå på koldioxidskatt i EU?

Kräver man återställare av anslag till biologisk mångfald?

Allt annat vore väl ändå att provocera De gröna. Eller tål man vad som helst nuförtiden?

Politikernerven finns kvar, hur mycket jag än försöker undslippa den. Symptomatiskt är väl att jag blev mest glad över de recensioner av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac som talade om den politiska dimensionen i boken. Musik är politik. Allt är politik. Hur gärna man än vill undslippa det.

Sahlin v/s Åkesson: Gnöla inte på att Sd får debattera, Ohly!

Vinnare och förlorare i gårdagens debatt mellan Jimmie Åkesson och Mona Sahlin?

Största förlorare blev Lars Ohly. Han hävdade, efter debatten, att partier som inte finns i riksdagen inte heller bör beredes plats i teve. Demokrati är större än så, Ohly!

Åkesson blev en annan förlorare. Han hävdade att diskriminering av invandrare inte finns i Sverige. Herregud, har karln inte gått utanför sitt partikansli?

Mona Sahlin blev den tredje förloraren. Hon påstod att det var "osvenskt" att tycka som Sverigedemokraterna, som om vi som bor i Sverige är finare och mer kulturellt utvecklade än folk i andra länder där värre partier än sd finns... Förresten var ju Ny demokrati än värre.

En fjärde förlorare är Henrik Brors, på DN - den man som en gång fick hela löpet i krigsrubriker på sin egen tidning för sitt eget tyckande om Göran Persson - som skriver så här: "Det är en svår balansgång för de etablerade partierna, och för medierna, hur de nu ska hantera Sverigedemokraterna."

Nej, det är faktiskt ingen svår balansgång. Sd finns, har vuxit ganska kraftigt därför att det finns människor som säger sig vilja rösta på dem. Då skall de behandlas som ett inslag i den offentliga debatten på ett schysst sätt. Det är upp till de andra partierna, och andra debattörer, att förmå detta partis sympatisörer att överge Åkesson. Klarar man inte det så blir sd ett riksdagsparti efter nästa val. Sådana är spelreglerna.

Dessutom: När vi som försvarar en "generös" flyktingpolitik - vilket verkligen inte Mona Sahlins parti gjort under de senare åren! - debatterar med kritiker så är det alltid olyckligt när man låtsas bort momentana ekonomiska kostnader och kulturkrockar. Människor känner inte igen sig då - det var just detta misstag som gjorde att Ny Demokrati en gång kom in i riksdagen.

Det är också en dålig taktik att stigmatisera sd på ett överdrivet sätt. När sossar, moderater och folkpartister vill göra ett stort nummer av att sd vill förhindra homosexuella par att adoptera så blir det patetiskt. Jag minns vilket liv det blev när De gröna, som första parti, beslöt att alla, oavsett sexuell läggning, skall ha rätt att prövas på samma villkor - och det var för mindre än tio år sedan! Då stod sossar, moderater och de andra på samma sida som Åkesson.

Och aborter, som Sahlin tog upp, där har sd samma uppfattning som kd och en majoritet i Europa - inga aborter efter tolfte veckan. Det kan vi tycka hur illa om som helst, men det är ju inte trovärdigt att måla ut det som något extremt. Och, ska vi vara ärliga, så är det etiska problem när - eller åtminstone om - man på sjukhusen kan få foster att överleva utanför livmodern i trettonde veckan samtidigt som man aborterar i artonde. (Hur som helst: när den tekniska möjligheten för överlevnad närmar sig abortgränsen blir det problem). Det är löjligt att låtsas som om detta inte utgör ett problem värt att diskutera. Men det är ju lätt för mig att säga - jag är inte politiker längre.

Det jag beklagar mest är dock varför inte De gröna tagit sig an debatten på riksnivå. Det är ju De gröna som är sd:s ideologiska motpol, något man kan vara stolt över. Det enda parti som garanterat inte kommer att folkpartiseras inför nästa val för att sno tillbaka röster från Sd...