2-0 till Reinfeldt

Tog kontakt med några kinesiska vänner för att höra vad de anser om Fredrik Reinfeldts besök i deras land.

De hade ingen aning om att han är där. Besöket är förstås större i Sverige än det är i Kina. Vilket man inte får intryck av om man följer svenska medier.

De flesta i Kina har ingen aning om var Sverige ligger, eller ens var det är för någonting.

Annars leder väl Reinfeldt med 2-0 mot oppositionen. Mona Sahlin tycks förgrämd över att hennes lista på fyra namn helt fräckt mer än fördubblades av Reinfeldt. Miljöpartiets utspel om att Reinfeldt inte skulle åka till Kina var malplacerat redan när det presenterades.

Ska sanningen fram så är Reinfeldts resa mer inrikespolitik än utrikespolitik. Skulle inte förvåna mig om opinionssiffrorna ökar. Fast nog vore det lite kul om också Fredrik lärde sig att räkna...

Själv skriver jag en bok tillsammans med en kvinna från Kina. Eller åtminstone ett manus, vi får se vad det blir av det. Medförfattaren finns på bilden.

Vill man läsa något som skiljer sig lite grand från det vi redan vet, eller tror oss veta, om Kina kan man läsa Per Gahrtons några månader gamla krönika hos Cogito, samt dagens debattartikel i SvD. Min egen uppfattning om bojkottkrav av OS finns här, och om Tibetfrågan här.

En sak ogillar jag definitivt: När man målar i svart och vitt. Det måste gå att plädera för ökat självbestämmande för Tibet, utan att låtsas som om landet var ett harmoniskt paradis innan kineserna kom... Det måste gå att tala för mänskliga rättigheter utan att förolämpa nästan alla kineser genom att bojkotta OS.... Det måste gå att diskutera Kinas klimatpolitik utan att höja vår egen till skyarna - särskilt med tanke på att vi per svensk släpper ut långt mer än dubbelt så mycket som varje kines....

Tibet var faktiskt inget paradis... får man säga så?

Genom nyhetsbevakning kan man få intryck av att Tibet före ockupationen var ett harmoniskt paradis där man levde hand i hand i kärlek, fred och förståelse. Men det är ju inte sant.

Motsättningarna mellan olika fraktioner i Tibet var stora och landet kännetecknades av våldsam intolerans mot allt främmande. Det är den yttre fienden, Kina, som för tillfället förenat dessa fraktioner.

Varför kan vi inte ta ställning för Tibets rätt till ökat självstyre utan att romantisera landet och buddhismen? Måste vi alltid utmåla skurkens offer som renhjärtat?

Debatten blir ju inte bättre av att Jan Myrdal, som har insikter om Tibets historia, sitter i teve och försvarar händelserna på Himmelska Fridens Torg. Han har bara bytt plats för svart och vitt. Vilket förstås SVT:s debattledare uppmuntrar eftersom debatt, enligt vadsom tycks vara konceptet, skall vara underhållande snarare än upplysande.

Detta att måla i svart eller vitt kan få lustiga följder. Sålunda utmålas ofta falungong som något harmlöst i våra medier. Men den som orkar ta sig igenom Mästare Li Hongzhis bok om läran – där vi får veta allt om gongpelare, himmelska ögat och löften om att det räcker med att författaren talar för att barn skall bli friska – får en annan bild. Jag citerade innehåll i hans bok - och länkade till den svenska översättningen - på min blogg och anklagades i upprörda massmejl för att stödja den kinesiska staten. Därför att jag länkade till deras egen bok! Apropå att vilja se allt i svart eller vitt.

Vårt materiella välstånd bygger för övrigt till avsevärd del på att Kina saknar mänskliga rättigheter. Vi får mer prylar för pengarna genom att lönerna är låga, fria fackföreningar förbjudna och hanteringen av miljöfrågor är en katastrof. Men detta skall vi inte låtsas om. Istället skall vi leka solidariska genom att bojkotta OS-invigningen. En del västerländska politiker vill spänna hyckelmuskeln ordentligt genom att inte sjäva sitta på läktaren när invigningen pågår... Vilket offer!

Andra kräver att Stefan Holm inte skall få hoppa över ribben i Beijing - men vill självfallet ha tillgång till billiga kinesiska prylar... I Svenskan idag kräver riksdagsledamöter från samtliga partier att Reinfeldt inte skall mumla i Peking - några etiska regler för handel omnämns inte, för det skulle ju kosta något. Hyckleriet känner inga gränser.

Bojkotta OS för att straffa Kina...?

Så har jag då en röd tröja på mig. En aning fånig, och till intet förpliktigande, markering mot militärjuntan i Burma. Några menar att det är stöd till folket. Men samtidigt är det så lätt att göra samma misstag som vi gjort så många andra gånger: bara för att det finns en tydlig ond part så vill vi så gärna att dess motståndare - "folket" - skall vara goda, kloka och fyllda med kärlek till varandra... Bara den onda parten försvinner så blir allt bra.

Naiviteten hos mig, och många andra, som utan större eftertanke gladdes åt att Jugoslavien brast sönder och "folken" (de goda) skulle få sin självständighet ändades med förskräckelse. Jag minns hur glädjen - den naiva och okunniga - forsade fram när revolutionen kastade ut "Shahen av Iran". I svensk teve kunde vi se Bo Holmström, just när euforin var som störst, berätta hur goda, kloka och visa ayatollorna var. Själv stod jag utanför sovjetiska ambassaden och talade, med rätta, mot Sovjets övergrepp i Afghanistan men lyckades förtränga att det ondas motståndare inte alls behöver vara det goda, förnuftiga och demokratiska.

Vadan dessa bekännelser och tvivel? Nu när det är självklart att, långt innifrån sitt hjärta, känna all sympati för dem som tar fredlig kamp på gatorna i Burma. Men än en gång tänker jag inte falla för frestelsen att se motståndet till det onda, i detta fall juntan, som något självklart gott, ädelt och problemfritt. När juntan faller - för det gör den så småningom - så uppstår nya problem, nya konflikter. Nya åtminstone i våra utanförögon. Burma är allt annat än ett homgent land, minoritetsfolken är många, konflikter än fler. Likt förbannat hoppas jag förstås att juntan faller. Och faller den genom fredliga medel så gläds en grön själ dubbelt upp. Men jag tänker inte vara riktigt så naiv som alla de gånger jag fallit för frestelsen att se det ondas motståndare som demokratiska, hänsynsfulla och fyllda av empati...

Det finns en förmåga hos det goda och frihetssträvande att förskräckande fort ikläda sig en mindre sympatisk roll. Ta självständighetssträvan hos uigurerna i Xinjianagprovinsen i nordvästra Kina. Rädslan hos andra, än mindre, minoritetsfolk i provinsen är uppenbar - risken är att livet skulle bli än hårdare med nya makthavare än med Beijing.

Nu har tanken att vi skall bojkotta OS för att förmå Kina att agera i Burmafrågan lanserats. Av bland annat Desmund Tutu. Några svenska tidningar hakar på, och förmodligen funderar något eller några politiska partier på liknande utspel. Jag tror inte alls på det. Vill man påverka Kinas brist på mänskliga rättigheter skall man införa regler i frihandeln - sociala och ekologiska klausuler.

Kina är under väldig omvandling, så också politiskt. Men det måste få ta sin tid, det kan påskyndas genom krav för handel. Var inte överraskade om porträttet på Mao, på Himmleska Fridens Torg, en vacker dag tas ned för renovering och sedan inte kommer upp igen. Var inte ens förvånade om Kina avskaffar dödsstraffet före det att USA gör det. Men det tar tid. Och offren blir under tiden många. Vi hade kunnat ta vårt ansvar genom att upprätta etiska regler för handel, rimliga krav som hjälpt människor som producerar våra varor.

Att begära att Kina offentligt och utåt skall kräva att Burma skall införa mänskliga rättigheter, som man själv inte har, är naturligtvis korkat. Sverige, och alla andra länder, har med öppna ögon accepterat Kina som OS-värd, trots dödsstraff och partidiktatur. Tanken är att OS skall leda till ett gott förändringstryck. Jag tror att DN gör en bra analys när man skriver: "Skulle Kinas internationella uppträdande bli mer anständigt om världens idrottsmän stannade hemma? Skulle ledarnas respekt för de mänskliga rättigheterna öka? Risken är stor att svaret på båda frågorna är nej." Men man drar inte konsekvenserna av att politik och handel hör ihop.

En av de avgörande frågorna när det gäller Burma är följande: Tröttnar medierna i västvärlden att skriva om landet och juntans övergrepp den dag man inte får fina bilder från demonstrationer? När säljer inte längre Burma? När det vanliga, icke mediala, förtrycket åter dominerar?

Moderater kovänder under galgen: Idrott och politik hör ihop...

Missbrukade igår en kanofärd mellan "våra" öar genom att lyssna på Ekot. Hörde följande, och höll på att välta:

Det går inte att säga att ´vi håller på med fotboll, eller vi håller på med höjdhopp, så vi bryr oss inte om att dom torterar sina medborgare eller hänger människor bakom hörnet, vi håller bara på med idrott...´. Det är en fullständigt ohållbar hållning.

Den som fällde detta principiella yttrade var ingen gammal kommunist, flummig miljöpartist eller populistisk sosse. Nej det var en moderat. Det parti som alltid hånat dem som hävdat just detta: idrott och politik hör ihop.

Moderaten i fråga var riksdagsman Göran Lindblad. Tillika moddarnas utvalde i Europarådet. Säkerligen framskickad av allas vår Fredrik. Uttalandet kom med anledning av att Kina skall ha OS nästa år.

Kovändning under galgen kan man säga. Men visst är det fantastiskt, uttalandet hade lika gärna, med det ordvalet, kunnat vara ett gammalt citat från Olof Palme. Eller för den delen ett citat från Mikael Wiehe - de rediga moderaternas kulturella hatobjekt nummer ett - som kommentar till händelserna i Båstad 1975, när Sverige skulle spela Davis Cup-tennis mot militärdiktaturens Chile.

Frågan som nu uppstår blir: Vad skall alla moderater, som under alla år lärt sig att man som moderat skall anse att idrott och politik inte alls hör ihop, ta vägen nu? Kanske kan Göran Hägglund skära pipor i vassen. Kan man mitt under klimatdebatten kräva sänkt beninpris för att dra åt sig väljare som är blinda, döva och självupptagna så kan man väl fortsätta den populistiska vägen... (För att undvika missförstånd vill jag påpeka att jag tidvis drabbas av något som gränsar till sportfåneri, vid sidan av allt annat konstigt).