Bojkotta OS för att straffa Kina...?

Så har jag då en röd tröja på mig. En aning fånig, och till intet förpliktigande, markering mot militärjuntan i Burma. Några menar att det är stöd till folket. Men samtidigt är det så lätt att göra samma misstag som vi gjort så många andra gånger: bara för att det finns en tydlig ond part så vill vi så gärna att dess motståndare - "folket" - skall vara goda, kloka och fyllda med kärlek till varandra... Bara den onda parten försvinner så blir allt bra.

Naiviteten hos mig, och många andra, som utan större eftertanke gladdes åt att Jugoslavien brast sönder och "folken" (de goda) skulle få sin självständighet ändades med förskräckelse. Jag minns hur glädjen - den naiva och okunniga - forsade fram när revolutionen kastade ut "Shahen av Iran". I svensk teve kunde vi se Bo Holmström, just när euforin var som störst, berätta hur goda, kloka och visa ayatollorna var. Själv stod jag utanför sovjetiska ambassaden och talade, med rätta, mot Sovjets övergrepp i Afghanistan men lyckades förtränga att det ondas motståndare inte alls behöver vara det goda, förnuftiga och demokratiska.

Vadan dessa bekännelser och tvivel? Nu när det är självklart att, långt innifrån sitt hjärta, känna all sympati för dem som tar fredlig kamp på gatorna i Burma. Men än en gång tänker jag inte falla för frestelsen att se motståndet till det onda, i detta fall juntan, som något självklart gott, ädelt och problemfritt. När juntan faller - för det gör den så småningom - så uppstår nya problem, nya konflikter. Nya åtminstone i våra utanförögon. Burma är allt annat än ett homgent land, minoritetsfolken är många, konflikter än fler. Likt förbannat hoppas jag förstås att juntan faller. Och faller den genom fredliga medel så gläds en grön själ dubbelt upp. Men jag tänker inte vara riktigt så naiv som alla de gånger jag fallit för frestelsen att se det ondas motståndare som demokratiska, hänsynsfulla och fyllda av empati...

Det finns en förmåga hos det goda och frihetssträvande att förskräckande fort ikläda sig en mindre sympatisk roll. Ta självständighetssträvan hos uigurerna i Xinjianagprovinsen i nordvästra Kina. Rädslan hos andra, än mindre, minoritetsfolk i provinsen är uppenbar - risken är att livet skulle bli än hårdare med nya makthavare än med Beijing.

Nu har tanken att vi skall bojkotta OS för att förmå Kina att agera i Burmafrågan lanserats. Av bland annat Desmund Tutu. Några svenska tidningar hakar på, och förmodligen funderar något eller några politiska partier på liknande utspel. Jag tror inte alls på det. Vill man påverka Kinas brist på mänskliga rättigheter skall man införa regler i frihandeln - sociala och ekologiska klausuler.

Kina är under väldig omvandling, så också politiskt. Men det måste få ta sin tid, det kan påskyndas genom krav för handel. Var inte överraskade om porträttet på Mao, på Himmleska Fridens Torg, en vacker dag tas ned för renovering och sedan inte kommer upp igen. Var inte ens förvånade om Kina avskaffar dödsstraffet före det att USA gör det. Men det tar tid. Och offren blir under tiden många. Vi hade kunnat ta vårt ansvar genom att upprätta etiska regler för handel, rimliga krav som hjälpt människor som producerar våra varor.

Att begära att Kina offentligt och utåt skall kräva att Burma skall införa mänskliga rättigheter, som man själv inte har, är naturligtvis korkat. Sverige, och alla andra länder, har med öppna ögon accepterat Kina som OS-värd, trots dödsstraff och partidiktatur. Tanken är att OS skall leda till ett gott förändringstryck. Jag tror att DN gör en bra analys när man skriver: "Skulle Kinas internationella uppträdande bli mer anständigt om världens idrottsmän stannade hemma? Skulle ledarnas respekt för de mänskliga rättigheterna öka? Risken är stor att svaret på båda frågorna är nej." Men man drar inte konsekvenserna av att politik och handel hör ihop.

En av de avgörande frågorna när det gäller Burma är följande: Tröttnar medierna i västvärlden att skriva om landet och juntans övergrepp den dag man inte får fina bilder från demonstrationer? När säljer inte längre Burma? När det vanliga, icke mediala, förtrycket åter dominerar?