Vänsterns ledning fegar ur när det gäller arbetstid...

Man ska vara tolerant mot allt, utom när dumheten parar sig med makten, skriver Peter Noll i Den utmätta tiden. Jag tänker ofta på det citatet när jag inte förstår den politiska debattens märkligaste piruetter.

I debatten kring arbetstiden krävs det tolerans för att stå ut. Vänsterpartiets ledning vill nu överge krav på sänkt normalarbetstid, meddelas från den pågående kongressen. Man vill bli mer realistisk. Och utgår därmed från att den politiska norm som råder är den realistiska. Jag har hört det förut. Det blir inte bättre för att alltfler partier upprepar detta mantra: "vi ska bli realistiska". Vad som är realistiskt bestäms utifrån den bunker där den politiska debatten formeras.

Hur i all sin dar kan det vara realistiskt att upprätta hålla siffran 40 i lagen om normalarbetstid? Är det en naturlag? Är det den realistiska siffran? Trots att vi lyckats rationalisera, automatisera, robotisera, datorisera och effektivisera i rasande takt?

En del avfärdar sänkt arbetstid som varande ”planekonomi”. Möjligen är det därför Ohly nu räds sin gamla politik. Men de män och kvinnor som pladdrar om planekonomi menar således att 40 timmars normalarbetsvecka är marknadsekonomi. Medan däremot 30 timmar är planekonomi. Frågan är då vilken form av ekonomi 48-timmarsveckan, som vi en gång hade, var för något?

Att byte av två siffror - 40 till 30 - kan medföra ett totalt nytt ekonomiskt system övergår min fattningsförmåga.

Staten skall inte bestämma hur mycket folk ska jobba, säger en del som skäl att sänka normalarbetstiden. Men det är väl inget skäl? Idag slår ju lagen fast att det är 40 timmar som är det normala, från detta utgår avtal etc. En del jobbar mindre, en del mer. Samma sak blir det naturligtvis om man ändrar siffran till 30. En del jobbar mer, andra jobbar mindre.

Ett annat av de mer häpnadsväckande argument som framförs mot sänkt arbetstid är att det skulle medföra att ”man delar på arbetslösheten”. Tanken svindlar. Varför hävdade man inte att det var fel att ”dela på arbetslösheten” när arbetstiden sänktes från 48 timmar?

Argumenten mot sänkt arbetstid känns förresten igen från gamla tider. De återanvänds i ett
evigt kretslopp. I en skrivelse från den 15 december 1920 redovisar Sveriges Verkstadsförening
allt det hemska som skett när man lagstiftat om 48-timmarsveckan. Man var bekymrad. Oroad
över risken för sänkt produktivitet, man hotar med att företag skall flytta utomlands och att beställningar skall gå Sverige förbi.

Man oroar sig dessutom för vad arbetarna skall ta sig till med all fritid.

Man skriver:

”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke
kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det,
att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga
tid för arbete i koloniland och dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med
vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på
sin plats i verkstaden.”

Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då...

På ett konferens om arbetstiden, som jag deltog i hösten 1996, hävdade företrädaren för Svenska
Arbetsgivarföreningen att sänkt arbetstid inte skulle resultera i att fler skulle få jobb. På frågan
om denna tes också gällde SAF:s eget kansli så hade företrädaren svårt att förklara hur lika
mycket jobb skulle kunna utföras på kansliet om de anställda arbetade sex timmar istället för
åtta timmar per dag. Det måtte arbetas alldeles väldigt ineffektivt på SAF:s kansli.

Men det kanske är kopplat till att makten parat sig med dumheten. Vad vet jag. I Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot livet den utmätta tid som är kvar. Om vi kunde lära oss att vi alla har en utmätt tid, en kort ögonblick på den här fantastiska planeten som svävar i vårt enorma kosmos. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi kunde leva våra liv så att vi inte kunde sammanfatta våra liv med att redovisa vårt lönearbete.

När nu också vänsterns ledning vill släppa kravet på sänkt arbetstid så skapas än mer illusion av att det evigt optimala är 40-timmarsveckan. Att det inte går att sänka normalarbetstiden och öka människors fria tid på det sätt som såväl liberaler som socialister varit överens om en gång. Den ekonomiska tillväxten skulle leda fram till ett samhälle där vi kunde njuta av dess frukter genom mer fri tid, mer kultur och mer odling av våra intressen.

När kommer ett parti att i en valrörelse driva opinion för sänkt arbetstid? Inget av dagens partier tycks ha modet. Man fegar ur. Vågar inte driva opinion om ett samhälle med annan inriktning än tillväxt, konsumtion, materialism... Oavsett hur vänstern beslutar så har ju ledningen sagt sitt, och därmed avser man inte driva frågan. Man har blivit "realistiska". Sett ur den politiska bunkerns position. Herreminje!

PS!
Henrik Brors analys av anpassning till det politiskt korrekta är att v blir mindre stelbent. Som om det inte vore stelbent att stå på samma lilla betongpaltta som alla andra som vill vara politiskt korrekta...

Ohly behöver inte visa sin lojalitet med s....

Lars Ohly meddelar att vänsterpartiet inte kommer att ingå i någon sorts valallians med s och mp före valet. Detta som svar på att Marie Wetterstrand, i Ekots lördagsintervju, slog fast att mp och s avser att ingå en sådan. Mona Shlin hade redan varit och pratat för mp:s riksdagsgrupp och partistyrelse. Och språkrören skall tydligen snart visa upp sina bästa sidor inför sossarnas dito.

Vad är att säga om detta?

Tja, för det första att De gröna, enligt sitt partiprogram i alla fall, står betydligt längre bort från sossarna än vad vänstern gör. För det andra var det mindre än sex år sedan den nuvarande gröna partiledningen satt i reella regeringsförhandlingar med fp, kd och c - trots att man i valrörelsen heligt lovat att aldrig sätta sig i sådana med kd. För det tredje har åtskilliga i De grönas inre krets - t ex tidigare partisekreteraren Håkan Wåhlstedt - offentligt vittnat om hur genuint illa man tyckt om den socialdemokrati man förhandlat med.

Allt detta medför förmodligen att De grönas partiledning nu känner starkt behov av att markera sin lojalitet med Mona Sahlin och sossarnas riksdagsgrupp. Trots att Sahlin oblygt kanske avser att - "för Sveriges bästa" - göra upp med borgarna om både skolfrågan och energipolitiken... Och trots att man inte, som sitt norska systerparti, lyckats komma längre än man har när det gäller analysen av ständig tillväxt...

Maria Wetterstrands lista på alla de sakområden hon ansåg att mp och s skulle göra upp före valet var lång, den tycktes mig nästan oändligt lång - så pass lång att det riskerar att inte kännas som någon skillnad att rösta på s eller mp. S tycks dessutom nu lägga sig på samma målsättningar som mp när det gäller klimatpolitiken, och i debatten har titt som tätt den socialdemokratiske talesmannen i miljöfrågor synts i sammanhang där det naturliga tidigare hade varit att mp:s talesskvinna synts.

Tilläggas skall att mp redan tonat ner sin antimilitära framtoning - i själva verket lade sig sossarna på en större besparingsnivå än De gröna (realistiskt eller inte må vara osagt) vad gäller försvarsbudget! - och har till och med ställt sig på samma linje som sossarna när det gällt svensk medverkan i EU:s militarisering genom bland annat Nordic Battle Group. Mp har till och med ställt sig bakom svensk trupp i Natoledda insatser i Afghanistan.

Partiprogrammen skiljer sig mycket - liksom historiska rötter och ideologiska grund - men detta betyder mycket litet för den gröna partiledningen som tycks ha målet att visa sin goda vilja och lojalitet med s redan före valet. Man har en tydlig strategi, ingen kan säga något annat. Huruvida detta har stöd i fattade kongressbeslut är måhända en annan sak.

Lars Ohly har inte samma problem. Såväl Mona Sahlin som sossarnas riksdagsgrupp - för att inte tala om väljarna - vet att vänsterpartiet alltid kommer att stötta en s-regering oavsett vad denna säger och gör. Vänstern har alltid varit hunden som viftat på svansen när det bränt till, visserligen kan man skälla en del men svansen viftar likt förbannat.

Vänstern behöver inte manifeistera sin lojalitet i form av formellt alliansbygge före valet. Dessutom har man efter alla år som stödparti till s vant sig vid att inte ha statsrådsposter.

Jag är övertygad om att det i de gröna leden finns större sug efter statsrådsposter än det gör i vänsterleden. Att få avsluta sin karriär som minister efter att ha varit med om en lång resa med uppbyggade av ett nytt parti kan säkert locka, det blir på något sätt ett erkännande - både för parti och person. Det sistnämnda skall inte underskattas. Den strategi man har är, säga vad man vill, tydlig och klar. Kanske är till och med temat för en s-mp-allians redan klar: Trygghet och förnyelse.

Årskrönika 2007 - året för utshoppade, flipperekonomi, klimatångest och exorcister...

Dags att sammanfatta 2007, så här när tomatplantorna ännu grönskar och potatisen kan plockas ur jorden... Det var året då allt fler började känna sig utshoppade. Helt enkelt drabbas av insikten att livet inte blir bättre av ännu en pryl. Konsumtionsutmattade. Oförmögna att finna frälsning i nya köptempel. Och det värsta är att vi utshoppade nog är lyckligare än de flesta, vi har blivit drogfria.

Fast å andra sidan visar det sig att konsumtionen ökar ändå. Med elva procent jämfört med förra året. Vilket ses med oro av allt fler klimatforskare. Det räcker nämligen inte med ny, smart teknik för att lösa klimathotet, det krävs en ny livsstil också. Färre flygresor, bilar som drar mindre, mer tåg, solfångare och mindre kött på matbordet.

Tufft. Men inte hälften så tufft som människor i de länder där klimatet ställer till den ena katastrofen efter den andra. Där handlar det inte om lyxfrågor som att ställa in Kinaresor, som för mig, utan att fly för sina liv. Så vad har vi att klaga på?

Klimatdebatten, som jag längtat efter i snart tjugo år, har tagit sådan fart att jag är orolig för att den skall brinna ut, att det blir för mycket i teve, radio och tidningar. Men positivt är förstås att alla, och jag menar alla - till och med kristdemokraterna - nu har insett att vi står inför ett gigantiskt hot.

Kristdemokraterna var ett av de sista partierna i Europa som lovade sänkta bensinpriser mitt under brinnande klimatdebatt. Så sent som i förra valrörelsen profilerade man sig i denna fråga. Men för några veckor sedan kröp man till korset. Erkände att ökad skatt på bensin är nödvändigt. Man har blivit upplyst. Som om en exorcist har drivit ut det onda.

Exorcisten har nog varit framme hos moderaterna också. I ett gigantiskt lappkast har detta parti plötsligt insett att det sker ett förfärligt slöseri inom militären. Och att det finns pengar att spara, att organisationen inte har koll. Miljöpartiets hälsning till Anders Borg när han tillträdde var: titta noga på försvarets siffror! Samarbetet med sossarna hade nämligen gett insyn i försvarets budget, en insyn som skrämde.

Borg har tittat, så noga att försvarsministern fick gå. Med eller utan exorcist till hjälp. För övrigt bör Reinfeldt kunna bli en god tågmästare, eller rent av generaldirektör för SJ, när han slutar som statsminister: han är bra på regelbundna avgångar. Fast han måste lära sig att det inte funkar med ström i schenorna...

Sossarna ville ju inte vara sämre dom, när de gäller frontalangrepp på den försvarslösa militären. Så i årets riksdag lade man förslag som innebär större besparingar på försvaret än vad till och med miljöpartiet funnit genomförbart! Om miljöpartiet klassats som flummigt i försvarsfrågan, vad är då sossarna?

Centern är väl det parti som annars förvandlats allra mest. Profileringen med Stureplanscenter är pinsam, acceptansen av kärnkraften och Maud Olofssons senaste utspel riktat till Bryssel - för att försöka ge Sverige rätt att släppa ut mer koldioxid än vad EU-kommissionen anser rimligt- är trist. Undrar om inte den där onda anden som plockades ur kristdemokraterna placerats hos centern. Vid nästa fullmåne skall jag gå ut i natten och ropa upp i kosmos: Olof Johansson, var är du?

Vad annat har hänt inom den politiska världen detta år? Jo, värt att notera är att vänsterpartiet tagit beslut om att vänsterpartister ska se gladare ut än förr. Det är därför Lars Ohly numera ikläder sig rollen som Glader även när han skall förklara de usla opinionssiffrorna.

Nu undrar förstås vän av ordning varför jag ännu inte, i denna smått sarkastiska genomgång av det snart gångna året, kommenterat miljöpartiets insatser. Tja, vad ska jag säga. Partiet tycks vilja fläta sig samman med sossarna. Det är synd. De gröna borde värna sin identitet, hålla på rågången till de andra partierna, särskilt nu när man sitter i opposition. Kompromissa gör man efter valet. Istället har man fått ett block om foten.

Ska sanningen fram så har sossarna mer gemensamt med moderaterna än med miljöpartiet. De är ju båda inriktade på fortsatt konsumtionssamhälle, acceptans av flipperekonomi och ständig jakt på tillväxt. Och det är väl inte miljöpartiet? Fast blott gudarna vet så här i blockpolitikens dagar.

Folkpartiet då? Skönt för Leijonborg att inte hans efterträdare tvingat fram betyg också för gamla partiledare.

En annan märklig sak har också hänt detta år. Det gäller språkbruket. Begreppet spelare har tagit sig in bland nationalekonomer, politiker och journalister. Har ni tänkt på det? "En ny spelare på marknaden", "en stark spelare på börsen", "jag vill gå in som spelare i branschen".
Ursäkta, men vem vill lägga sin framtid i händerna på spelare? Genom begreppet försöker man normalisera ett perverst förhållningssätt i detta flipperekonomins tidevarv.

Gott nytt år!
(Denna grundtext är införd som krönika i KK).

Socialister har mycket att bevisa

Socialister har mycket att bevisa när det gäller miljöfrågor. Jag är synnerligen skeptisk till deras nyuppväckta intresse för klimatfrågor. Varenda tidskrift, som på något sätt profilerar sig som socialistisk eller allmänt vänster, kör idag med klimat och miljö. Men var i h-e var ni innan det blev en poppisfråga? Ni var inte ett dugg bättre än borgerligheten, så sätt inte på er några gröna vingar och låtsas som något annat.

Min uppfattning av radikala socialistiska samhällskrafter är att de till helt dominerande del är miljöpopulister. Det är därför jag får rysningar av obehag när De gröna låter sig inlemmas i "det socialistiska blocket", "vänsterblocket", "det röda blocket". Nog är det så att De gröna under många år drivit en betydligt hårdare fördelningspolitik än sossarna - och till och med än vänsterpartiet när det gäller synen på vilka som skall skyddas bäst i socialförsäkringssystemen. Men det bör inte föranleda partiet att låta sig indefinieras i den socialistiska sfären. Den sfären är anfrätt. För den är nämligen miljöfrågan en tilläggsfråga. En fråga man kan ta till när det passar, när det är trendigt, när man kan miffla till sig röster och sympati. Att tidskrifter till vänster nu har hela nummer som handlar om klimatfrågan är inte mer heroiskt än att Veckans Affärer har det. Inte mer trovärdigt heller. Trovärdighet uppstår den dag man driver miljöfrågor trots vikande opinionsintresse.

Vi som talat om miljöfrågor, om klimatfrågor, i årtionden har av radikala socialister snarast uppfattats som udda figurer. Vänsterfolk har betraktat miljöfrågorna som betydligt mindre angelägna än "de verkligt viktiga samhällsfrågorna". Som lyxfrågor, på samma sätt som många ledande feminister tycks göra. I Björn Forsbergs nyutkomna bok Tillväxtens sista dagar påminns vi om en ledarkrönika i Ordfronts Magasin signerad Björn Eklund. Eklund har svårt att förstå hur något så jämförelsevis obetydligt som landets ledande miljöorganisation kan locka fler medlemmar än Föreningen Ordfront: "Om Naturskyddsföreningen har 200.000 medlemmar, borde inte en förening till värn för demokrati och jämlikhet ha dubbelt så mycket". Miljön är ingen grund för socialister, det är en tilläggshandling. Därför beror engagemanget mer på trender än på vetenskapliga fakta.

När vänsterpartiet, i en budgetförhandling, med alla medel försökte stoppa - och också lyckades stoppa - en bensinskattehöjning så är det inte något unikt. Det var ju innan klimatfrågan var en trendfråga. Det var svårtuggat.
Min första miljödebatt med en vänsterpartist avhölls i mitten på 80-talet. I Strängnäs. Vänsterpartisten satt i riksdagen, var partiets talesperson i miljöfrågor och hävdade att det grå, hårda papper som man hade i de kommunistiska staterna berodde på att socialister tog miljöhänsyn. Något mer korkat hade jag aldrig hört. Utsläppen från pappers- och massaindustrin i de socialistiska staterna var större än i de kapitalistiska. Punkt. Miljö är en tilläggsfråga för de flesta socialister. Precis som det är för liberaler.

Historiskt sett har socialister alltid varit motståndare till naturskydd och miljöhänsyn. Man har sett bolmande skorstenar och stinkande avgasrör som den yttersta formen av välstånd - nu skulle ju arbetarklassen få bete sig lika jävligt som kapitalisterna gjort sedan länge. Det är ideologiskt klockrent - lika klockrent som när nu kineserna, med rätta, anser sig ha rätten att skita ner lika mycket som västerlänningar. Att naturlagarna står i vägen, är liksom underställt denna begäran.

Det var de konservativa som värnade miljön, det var de konservativa som värnade naturen. Naturligtvis med det tillägget att "om kreti och pleti beter sig som vi gör drabbas ju våra sjöar, våra sommarstugor, våra gäddor och vi får svårt att komma fram på vägarna om arbetarna skall ha en massa bilar...". När den moderna gröna rörelsen växte fram och krävde global solidaritet och en miljöanpassad livsstil så tappade högern hakan, och miljöfrågan fick någon sorts vänsterstämpel.

Frågan är då med vilken politik man kan komma tillrätta med klimat- och andra miljöhot. Självfallet fungerar det inte med någon sorts "grön kapitalism" där motorn är evig tillväxt och evigt ökande konsumtion. Men ingenting, absolut ingenting, säger att trovärdigheten är större hos de socialister som yrvaket tittat upp och sett att kapitalister som Al Gore och gamla chefsekonomer på Världsbanken lyckats driva upp klimatfrågan på den politiska agenden...

Socialistiska vänner, ni har jävligt mycket att bevisa! Lika mycket som Reinfeldt. Att ni tror att ni är mer trovärdiga än han är, vilar nog mer på självgodhet än på fakta. Faktiskt.