Ohly behöver inte visa sin lojalitet med s....

Lars Ohly meddelar att vänsterpartiet inte kommer att ingå i någon sorts valallians med s och mp före valet. Detta som svar på att Marie Wetterstrand, i Ekots lördagsintervju, slog fast att mp och s avser att ingå en sådan. Mona Shlin hade redan varit och pratat för mp:s riksdagsgrupp och partistyrelse. Och språkrören skall tydligen snart visa upp sina bästa sidor inför sossarnas dito.

Vad är att säga om detta?

Tja, för det första att De gröna, enligt sitt partiprogram i alla fall, står betydligt längre bort från sossarna än vad vänstern gör. För det andra var det mindre än sex år sedan den nuvarande gröna partiledningen satt i reella regeringsförhandlingar med fp, kd och c - trots att man i valrörelsen heligt lovat att aldrig sätta sig i sådana med kd. För det tredje har åtskilliga i De grönas inre krets - t ex tidigare partisekreteraren Håkan Wåhlstedt - offentligt vittnat om hur genuint illa man tyckt om den socialdemokrati man förhandlat med.

Allt detta medför förmodligen att De grönas partiledning nu känner starkt behov av att markera sin lojalitet med Mona Sahlin och sossarnas riksdagsgrupp. Trots att Sahlin oblygt kanske avser att - "för Sveriges bästa" - göra upp med borgarna om både skolfrågan och energipolitiken... Och trots att man inte, som sitt norska systerparti, lyckats komma längre än man har när det gäller analysen av ständig tillväxt...

Maria Wetterstrands lista på alla de sakområden hon ansåg att mp och s skulle göra upp före valet var lång, den tycktes mig nästan oändligt lång - så pass lång att det riskerar att inte kännas som någon skillnad att rösta på s eller mp. S tycks dessutom nu lägga sig på samma målsättningar som mp när det gäller klimatpolitiken, och i debatten har titt som tätt den socialdemokratiske talesmannen i miljöfrågor synts i sammanhang där det naturliga tidigare hade varit att mp:s talesskvinna synts.

Tilläggas skall att mp redan tonat ner sin antimilitära framtoning - i själva verket lade sig sossarna på en större besparingsnivå än De gröna (realistiskt eller inte må vara osagt) vad gäller försvarsbudget! - och har till och med ställt sig på samma linje som sossarna när det gällt svensk medverkan i EU:s militarisering genom bland annat Nordic Battle Group. Mp har till och med ställt sig bakom svensk trupp i Natoledda insatser i Afghanistan.

Partiprogrammen skiljer sig mycket - liksom historiska rötter och ideologiska grund - men detta betyder mycket litet för den gröna partiledningen som tycks ha målet att visa sin goda vilja och lojalitet med s redan före valet. Man har en tydlig strategi, ingen kan säga något annat. Huruvida detta har stöd i fattade kongressbeslut är måhända en annan sak.

Lars Ohly har inte samma problem. Såväl Mona Sahlin som sossarnas riksdagsgrupp - för att inte tala om väljarna - vet att vänsterpartiet alltid kommer att stötta en s-regering oavsett vad denna säger och gör. Vänstern har alltid varit hunden som viftat på svansen när det bränt till, visserligen kan man skälla en del men svansen viftar likt förbannat.

Vänstern behöver inte manifeistera sin lojalitet i form av formellt alliansbygge före valet. Dessutom har man efter alla år som stödparti till s vant sig vid att inte ha statsrådsposter.

Jag är övertygad om att det i de gröna leden finns större sug efter statsrådsposter än det gör i vänsterleden. Att få avsluta sin karriär som minister efter att ha varit med om en lång resa med uppbyggade av ett nytt parti kan säkert locka, det blir på något sätt ett erkännande - både för parti och person. Det sistnämnda skall inte underskattas. Den strategi man har är, säga vad man vill, tydlig och klar. Kanske är till och med temat för en s-mp-allians redan klar: Trygghet och förnyelse.