Man ska vara tolerant mot allt, utom när dumheten parar sig med makten, skriver Peter Noll i Den utmätta tiden. Jag tänker ofta på det citatet när jag inte förstår den politiska debattens märkligaste piruetter.
I debatten kring arbetstiden krävs det tolerans för att stå ut. Vänsterpartiets ledning vill nu överge krav på sänkt normalarbetstid, meddelas från den pågående kongressen. Man vill bli mer realistisk. Och utgår därmed från att den politiska norm som råder är den realistiska. Jag har hört det förut. Det blir inte bättre för att alltfler partier upprepar detta mantra: "vi ska bli realistiska". Vad som är realistiskt bestäms utifrån den bunker där den politiska debatten formeras.
Hur i all sin dar kan det vara realistiskt att upprätta hålla siffran 40 i lagen om normalarbetstid? Är det en naturlag? Är det den realistiska siffran? Trots att vi lyckats rationalisera, automatisera, robotisera, datorisera och effektivisera i rasande takt?
En del avfärdar sänkt arbetstid som varande ”planekonomi”. Möjligen är det därför Ohly nu räds sin gamla politik. Men de män och kvinnor som pladdrar om planekonomi menar således att 40 timmars normalarbetsvecka är marknadsekonomi. Medan däremot 30 timmar är planekonomi. Frågan är då vilken form av ekonomi 48-timmarsveckan, som vi en gång hade, var för något?
Att byte av två siffror - 40 till 30 - kan medföra ett totalt nytt ekonomiskt system övergår min fattningsförmåga.
Staten skall inte bestämma hur mycket folk ska jobba, säger en del som skäl att sänka normalarbetstiden. Men det är väl inget skäl? Idag slår ju lagen fast att det är 40 timmar som är det normala, från detta utgår avtal etc. En del jobbar mindre, en del mer. Samma sak blir det naturligtvis om man ändrar siffran till 30. En del jobbar mer, andra jobbar mindre.
Ett annat av de mer häpnadsväckande argument som framförs mot sänkt arbetstid är att det skulle medföra att ”man delar på arbetslösheten”. Tanken svindlar. Varför hävdade man inte att det var fel att ”dela på arbetslösheten” när arbetstiden sänktes från 48 timmar?
Argumenten mot sänkt arbetstid känns förresten igen från gamla tider. De återanvänds i ett
evigt kretslopp. I en skrivelse från den 15 december 1920 redovisar Sveriges Verkstadsförening
allt det hemska som skett när man lagstiftat om 48-timmarsveckan. Man var bekymrad. Oroad
över risken för sänkt produktivitet, man hotar med att företag skall flytta utomlands och att beställningar skall gå Sverige förbi.
Man oroar sig dessutom för vad arbetarna skall ta sig till med all fritid.
Man skriver:
”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke
kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det,
att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga
tid för arbete i koloniland och dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med
vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på
sin plats i verkstaden.”
Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då...
På ett konferens om arbetstiden, som jag deltog i hösten 1996, hävdade företrädaren för Svenska
Arbetsgivarföreningen att sänkt arbetstid inte skulle resultera i att fler skulle få jobb. På frågan
om denna tes också gällde SAF:s eget kansli så hade företrädaren svårt att förklara hur lika
mycket jobb skulle kunna utföras på kansliet om de anställda arbetade sex timmar istället för
åtta timmar per dag. Det måtte arbetas alldeles väldigt ineffektivt på SAF:s kansli.
Men det kanske är kopplat till att makten parat sig med dumheten. Vad vet jag. I Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot livet den utmätta tid som är kvar. Om vi kunde lära oss att vi alla har en utmätt tid, en kort ögonblick på den här fantastiska planeten som svävar i vårt enorma kosmos. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi kunde leva våra liv så att vi inte kunde sammanfatta våra liv med att redovisa vårt lönearbete.
När nu också vänsterns ledning vill släppa kravet på sänkt arbetstid så skapas än mer illusion av att det evigt optimala är 40-timmarsveckan. Att det inte går att sänka normalarbetstiden och öka människors fria tid på det sätt som såväl liberaler som socialister varit överens om en gång. Den ekonomiska tillväxten skulle leda fram till ett samhälle där vi kunde njuta av dess frukter genom mer fri tid, mer kultur och mer odling av våra intressen.
När kommer ett parti att i en valrörelse driva opinion för sänkt arbetstid? Inget av dagens partier tycks ha modet. Man fegar ur. Vågar inte driva opinion om ett samhälle med annan inriktning än tillväxt, konsumtion, materialism... Oavsett hur vänstern beslutar så har ju ledningen sagt sitt, och därmed avser man inte driva frågan. Man har blivit "realistiska". Sett ur den politiska bunkerns position. Herreminje!
PS!
Henrik Brors analys av anpassning till det politiskt korrekta är att v blir mindre stelbent. Som om det inte vore stelbent att stå på samma lilla betongpaltta som alla andra som vill vara politiskt korrekta...
Om det nu är så illa att politiker av allehanda snitt tror att det finns mödomshinnor så är det ju inte så konstigt att de också tror på evig tillväxt och på 40-timmarsveckan som en naturlag.
