Vi konsumerar ihjäl regnskogen - och utsläpp större än man trott

–Vi äter småkakor, glass och chips med palmolja. Vi kör vår bil på något biobränsle, som i värsta fall innehåller palmolja. Vi åker till Bauhaus och Jula och köper utemöbler av tropiskt trä.

–Samtidigt säger vi: Åh, vad synd att regnskogen försvinner, när vi egentligen konsumerar ihjäl den. Borneo shoppas ihjäl!

Det säger Mattias Klum, i en lysande artikelserie om regnskogarna i SvD.

Världens ledare är däremot överens om att det är shopping som skall rädda oss från lågkonjunktur och frälsa oss med evig tillväxt.

Bilden är från artikelserien, och finns tillsammans med andra lysande Klumbilder här. Det är inte bara orangutanger som får överleva i burar, själva är vi mentalt fångade i konsumtionsburen.

Klimatforum
Det sistnämna redovisades på Naturvårdsverkets Klimatforum - med 1200 deltagare - igår. Man kunde redovisa att de svenska utsläppen, om man ser på konsumtionen, av växthusgaser är större än 10 ton per person och år - det vill säga betydligt mer än den siffra som utgår för vad vi släpper ut i vårt eget land. Vi släpper således ut cirka 4 gånger så mycket som varje kines gör, ni vet de där klimatbovarna som vi pekar finger åt...

Anders Wijkman gick till angrepp på miljöminister Andreas Carlgrens plädering - spontant utanför manus - för att man inte kunde lägga ansvar på konsumtionen, utan enbart på producenterna.

Naturskyddsföreningens Svante Axelsson försökte koppla ihop utsläppen med den ekonomiska tillväxten och menade att om vi varit dubbelt så rika hade vi förmodligen släppt ut 20 ton per år... Även Världsnaturfondens representant påpekade att man inte fick negliera kopplingen mellan tillväxt och utsläpp samt inte heller stirra så på klimatfrågan att man glömmer övriga miljöfrågor.

PS - vinnare av bok:

Svaret på frågan om vem som lovar sänkta energikostnader är mp och s. Dokument: deras gemensamma PM inför Mona Sahlins och rörens besök i Luleå häromveckan.

För första gången sedan partiets start lovar mp lägre kostnader på el för konsumenterna, vilket måste vara något av ett genombrott... för socialdemokraterna.

Tidigare har mp haft uppfattningen, vad jag kan minnas, att elpriserna (som det här handlar om) successivt skall öka via beskattning för att påskynda omvandlingstrycket - negawatt är smartare än megawatt - samtidigt som skatteintäkterna skall finansiera sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare och sänkta arbetsgivaravgifter (så kallad grön skatteväxling).

Nu lovar man, om man läser PM:et, till och med lägre elpriser från kärnkraften - inte ett ord om ökande produktionsskatt på kärnkraften t ex.

Bokpriset går till Gudrun i Umeå som svarat helt rätt.

Snälla, sluta att bomba mig...

Jag tillhör dem som blir bombade av mejl från dem som inte tror att det finns något mänskligt hot mot klimatet.

Dessutom är det några som tror att jag är smygsympatisör till dem. Anledningen till detta är att jag skrev om vikten av att även forskare som motsätter sig majoritetens uppfattning i klimatfrågan bör få stöd till sin forskning.

Men någon smygsympatisör till klimatskeptikerna är jag inte. Däremot är jag varm sympatisör till de grundläggande principerna för god forskning: nämligen att forskning och rådande föreställningar alltid skall granskas, ifrågasättas och omprövas. När det gäller klimathotet så skulle jag bli lycklig om det visar sig att jag har fel.

Min uppfattning är således att man alltid ska ifrågasätta rådande föreställningar, även om jag råkat ansluta mig till dem.

Det jag nu blir mejlbombad om är uppgiften att det är mer isbildning i Arktis i år än förra året. Min motfråga blir: Och?

Det var en enorm issmältning förra året, och en del har tagits tillbaka. Susanna Baltscheffsky påpekade i söndagens SvD att påståendet blir "lite lustigt eftesom isen aldrig har smält så mycket på sommaren som i fjol och i år".

Hon tar även upp ett anant påstående som rinner ner i min mejlbox: "det har inte varit någon ökning av den globala medeltemperaturen de senaste tio åren". Men detta (nästan) sanna påpekande skall ställas mot det faktum att 11 av de 13 senaste åren varit de varmaste sedan man började mätningarna för drygt 150 år sedan.

Ett tredje argument som jag blir bombad med (hur mångar är ni?) är att det är naturliga fenomen som ligger bakom den värmeökning som man nyss förnekat...

Jag uppfattar det som tämligen ointressant huruvida det är "naturliga variationer" eller människan som påverkar mest. Bara för att det regnar in genom taket så är ju ingen så korkad att man häller diskvattnet på golvet med motivet att det ju ändå är så blött.

Förutom den grundläggande principen om att man alltid skall uppmuntra kritisk granskning av forskning, gällande normer och uppfattningar (även egna) så är jag varm anhängare av försiktighetsprincipen när det gäller sådant som kan ha skadliga effekter för andra än mig själv.

Gäller det bara mig själv så kan försiktighetsprincipen graderas ner, det är därför jag bloggar och riskerar en och annan smocka...

Tänk om samma kraft lagts på klimathotet som nu läggs på finanskrisen...

Redan för en dryg vecka sedan hade finanskrisen kostat 3000 miljarder. Det lär vara uppe i 4600 miljarder nu.

Tänk om stater och banker lagt ner lika mycket kraft, som man nu lägger ner på att hejda finanskrisen, på att hejda klimatkrisen.

Men den viljan finns inte. Det som går bra för att försvara ekonomiska system tycks vara omöjligt för att försvara ekologiska system.

För mindre än en tiondel hade vi klarat av att rädda jorden från miljöhot, på ett socialt anständigt sätt. Åtminstone om man får tro den gamle vännen Lester Brown - det är han som ansvarat för den årliga utgivningen av State of the world (Tillståndet i världen).

Hans senaste bok heter Plan B 3,0 - uppdrag rädda jorden.

Den innehåller kanske inte så mycket nytt för oss freak, men visar ändå att det finns ett nyttigt mellansteg mellan förnekande och förtvivlan Nämligen förhoppning.

Förhoppning som ju borde kunna växlas in i handling, kan man tycka. Men nu lever vi i Dumhetens Tidevarv.

Lester Brown hävdar torrt att den summa som behövs i gröna investeringar bara är en tiondel av världens militära utgifter - och att man efter Pearl Habor extremt snabbt lyckades ställa om amerikansk bilindustri från att tillverka bilar till att tillverka tanks, krigsfartyg och bombplan... Nu när hotet är klimatet, så skulle det ju kunna gå lika snabbt att ställa om från bilar till vindkraftverk och solceller...

Lester Brown har under åren pendlat mellan att vara pessimist och optimist. Nu visar han på möjligheter - men inser att systemen är tröga och att hans krav på handling inte lär bli genomfört.

För övrigt skålades det, enligt trovärdig källa, i champagne på Wall Street häromdagen när man fått klart för sig att medborgarna via skatterna skall stå för fiolerna. Medan man själva skall få köra vidare som vanligt... Och Sveriges statsminister uppmanar till fortsatt konsumtion för att hålla igång hjulen.

Visst ska man också lyssna till koldioxidkritikerna

Lyssnade på reprisen av Sommar med Max Tegmark igår. Vi satt på altanen. Kvällen var lite blåsig, vinden vaggade trädkronorna medan kosmos däruppe var lika väldigt som vanligt. Det var universum som Sommar handlade om. Och vetenskap.

Självklart gick jag igång, förutom denna blogg om vetenskapens paradigmskifte - ödmjukhet hos forkare skadar inte! - ska jag skriva något om Gud och vetenskapen i den sommarblogg som Dagen bjudit in mig på.

Så här: Jag gillar inte att klimatfrågan reduceras till en tro som inte får ifrågasättas. Om det finns oberoende forskare som ifrågasätter FN:s klimatpanel så bör de ges möjlighet att forska och delta i debatten.

För egen del har jag ända sedan mitten av 80-talet, som språkrör för mp, talat om klimatfrågan. Den var inte ny inom vetenskapen, men inom samhällsdebatten och politiken var den ny, främmande och obehaglig.

Då var det en udda uppfattning att i samhällsdebatten tala om koldioxid och växthuseffekt. Politiska journalister, som ofta är sanslöst dåligt bevandrade i vetenskapen, brydde sig inte. Det vi framförde stred mot den accepterade världsbild som styrde politiska och ekonomiska beslut.

Idag är det norm att tala om global uppvärmning, det är politiskt korrekt - men jag vill inte att de forskare som ifrågasätter skall behandlas likadant som jag och andra blev behandlade på 80- och 90-talen.

Det är viktigt att förstå hur vi människor fungerar - och hur vetenskapssamhället fungerar. Det är en regel att man förnekar fakta som inte stämmer in på den världsbild och den verklighetsuppfattning som dominerar i samhället. Beviset för förnekelsens kraft är att nya världsbilder som växer fram inte alls behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattat gammal kunskap på ett nytt sätt.

Ett sätt att beskriva detta kan vara att jämföra med hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också; en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.

Detsamma gäller inom vetenskapen. Få vetenskaper söker nämligen sanningen utifrån ett neutralt eller objektiv sätt. Istället fungerar vetenskapen genom att acceptera modeller (paradigm) för hur världen fungerar. Finner man motsägelser så avfärdas dessa som dålig vetenskap. Eller också ignoreras de och påstås ha tillkommit som resultat av felaktiga eller ovetenskapliga metoder.

Hur många nya sjukdomar, vars existens i sig utgör civilisationskritik, har inte förnekats inte på detta sätt. Kvicksilverförgiftning, elallergi, elektromagnetisk strålning... Hur många miljöproblem har inte förnekats på detta sätt - tänk bara på förnekelsen av problemen med bekämpningsmedel, DDT, fenoxisyror...

När så småningom allt fler fakta börjar bli besvärande ersätter plötsligt ett nytt paradigm det gamla. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan ägnar sig vetenskapsmännen åt detaljer i den nya modellen istället för den gamla. Och naturligtvis är de lika motvilliga att acceptera avvikande information som de var tidigare.

Klimatdebatten följer just detta mönster. Jag är övertygad om att vi måstre minska utsläppen av koldioxid, men jag är också oerhört nyfiken på dem som kritiserar FN:s klimatpanel och den extas som Al Gore gett upphov till. Jag tror att Al Gore har rätt, och att jag själv har rätt, men vill att forskare skall ifrågasätta.

Thomas Kuhn som hade fräckheten att påpeka att de vetenskapliga revolutionerna ofta startas av utanförstående - av någon som inte är låst av tidigare modeller. Någon som inte har skygglappar. Ofta kvinnor. Rachel Carson är ett sådant exempel; hon var kvinnan som såg hur kemikaliesamhället höll på att ta död på livet. Hon skrev sin bok Tyst Vår och startade den moderna gröna rörelsen. Hon hånades av de som påstod sig veta bättre därför att de försvara rådande föreställningar.

Min uppfattning är att man alltid ska ifrågasätta rådande föreställningar. Därför bör inte vi som är övertygade om klimatproblematiken motsätta oss att kritiker ges resurser att ifrågasätta oss.

Vadå klimat? "Vi har bränslesäkrat så vi kan flyga billigt... "

Fritidsresor har fördubblat sin rörelsevinst, berättar informationsdirektör Lottie Knutson, i Svenskans pappersupplaga, och hoppas förstås på fortsatt goda tider med ökande vinster.

Man har bränslesäkrat för kommande sommar-och vintersäsong, berättar hon. Med begreppet bränslesäkrat menas att man säkrat sig mot höjda priser på flygbränsle, inte mot ökande utsläpp av koldioxid från bränslet.

Samtidigt fortsätter Fritidsresor med sin storsatsning på klimatet: Varje resenär kan lägga fem kronor (!!) i frivilligt miljöbidrag, för att "kompensera" de utsläpp man bidrar till. Fritidsresor matchar summan och satsar lika mycket. Skämt? Nej, fullt allvar! Köp dig fri för en femma, är budskapet.

En resa tur och retur till Thailand producerar, för varje person i ett fullt flygplan, nästan lika mycket koldioxidutsläpp som en genomsnittlig kines bidrar med på ett helt år - inräknat alla prylar som hon/han tillverkar för vår räkning...

PS! Kolla gärna Nyhetspanelen i SVT:s Gomorron kl 07.42 på fredag. Repris ca 16.30. Då är det dags för mig titta ut ur garaget...:-)

Ursäkta, men vem tror på sossarnas klimatmål...?

Igår presenterades klimatberedningens förslag. Den rödgröna oppositionen var naturligtvis inte nöjd med allianspartiernas målsättningar. Hur skulle det sett ut? Då skulle ju en blockskiljande valfråga desarmeras. Och hur skulle De gröna kunna hamna på samma sida som moderaterna i klimatfrågan...? Det hade ju varit retoriskt katastrof för båda partierna....

Det mest uppseendeväckande är inte osämjan mellan blocken. Det mest uppseendeväckande är att De gröna och socialdemokraterna kommit till samma slutsats. Man kan tolka detta på två sätt:

A. De grönas representant i beredningen, Maria Wetterstrand, är en av de yttersta tillskyndarna av att s och mp skall agera gemensamt i nästa valrörelse och har därmed lagt sig på en nivå som sossarnas representant till nöds kan acceptera.

B. Sossarna har, för att ge intryck av en tuff klimatpolitik, accepterat De grönas ambitioner, men har inga som helst egna ambitioner att uppnå de där målen.

Förmodligen handlar det om en kombination av dessa två tolkningar.

Det skall bli oerhört intressant att följa socialdemokraternas kravlista när det gäller att uppnå målen... Jag kan redan nu utlova att någon sådan kommer vi inte att få se före valdagen. Än mindre om man hamnar i regering. Då kommer man att hitta på tusen och ett skäl för att fortsätta att bygga motorvägar, undvika de bensinskattehöjningar som kommer att krävas och hävda att de ekonomiska förutsättningarna i landet förändrats sedan beredningens tid...

Någon som på fullt allvar tror något annat?

Kanske gör sossarna som SvD:s ledarsida idag: talar om att vi i Sverige redan är så koldioxidsnåla och hänsyn måste tas till vår välfärd (Läs: vår rätt att ständigt konsumera allt mer så vi kan bli lyckligare och lyckligare och slå nya rekord på julhandeln...).

För övrigt: Ge mig ett K! Ge mig ett G! Ge mig ett B! Vad blir det? KGB! Ska bli kul att se om min favvojournalist är lika kylig mot PG Gyllenhammar som han var mot Reinfeldt...

Sopberg stora som Amerika flyter i havet

Två sopberg, som tillsammans är dubbelt så stora som den amerikanska kontinenten, flyter omkring i Stilla Havet. Tjockleken är bitvis tio meter. Allt enligt amerikanska forskare. Resultat av människans härjningar.

Personligen hoppas jag på konsumtionssamhällets kollaps. Och är fly förbannad på fega politiker som inte vågar tala om masskonsumtionen som det största hotet för både klimat och miljö.

Problem är att när strålkastaren sätts på klimatet så klarar vi bara av den debatten. Gömmer oss bakom pladder om etanol, hybridbilar och teknisk utveckling. Politikerna är så uppfyllda av ordet klimat att de glömmer ordet miljö, och att det omfattar så mycket mer. Kemikaliseringen pågår precis som vanligt, tungmetallutsläppen pågår precis som vanligt, grundvattenbristen blir värre år från år. Men, hej och hå, SEB visar högre vinst än väntat, berättar DN.

Och mitt i detta talas det om att människan är den civiliserade arten. Som skapelsens krona. Magstarkt.

Besvikelse i Bali - Carlgren drabbad av innanförperspektiv

Bali är över. Andreas Carlgren "var näst intill euforisk" över framgångarna. Herregud! Han har drabbats av det som så många politiker drabbas av: innanförperspektivets avmattning.

Man är så uppslukad av det man håller på med att man blåser upp det lilla till något stort. Ser inte att man sitter på ett sluttande plan. Det gäller Andreas Carlgren på Bali, det gäller riksdagsledamöter och många andra. Det enda som kan bota detta är att vaccinera sig med ett utanförperspektiv.

Så här är det, vilket bland annat Al Gore redovisade på Bali: För tre år sedan var forskarna säkra på att sommarisen på Arktis inte skulle vara borta förrän om hundra år. I dag talar forskarna om 5–7 år. I det läget finns det inte anledning att vara euforisk efter Balimötet. Och mycket riktigt är t ex Världsnaturfonden oerhört besviken. Dennis Pamlin är den som bäst formulerat det:

- Vi kan inte ha miljöministrar som springer med en massa smådetaljer hit och dit och ett avtal som handlar om utsläppsminskningar på fem procent när vi ska bortåt 80 procent. Vi måste skapa motsvarigheten till Världsbanken, IMF och Världshandelsorganisationen.

När Al Gore gör jämförelsen mellan Jorden och Venus kan det kännas våldsamt, men bilden är ändå bra: Planeterna är lika stora, bär på lika stor mängd kol. Venus har det mesta av sin kol i atmosfären, medan jorden däremot har den lagrad i jorden, som kol och olja. Gore:

– Jorden har en snittemperatur på 14 grader. Venus har en snitttemperatur på 455 grader. Det regnar svavelsyra där. Det är inte direkt den väderprognos man vill vakna upp till.

Det är förvisso en moralisk fråga, som Al Gore brukar hävda. Men det är lika mycket en politisk fråga. Vilket gör det så oerhört tragiskt att Sveriges miljöminister "nästan är euforisk" efter Balimötet, att Sveriges handelsminister vädjar till EU om att vi inte skall behöva minska utsläppen så mycket, att Sveriges infrastrukturminister hävdar (gårdagens lördagsintervju i Ekot) att hon inte ens är villig att införa kilometerskatt för tunga fordon och till och med vill stimulera (!!) flyget för att öka rörligheten ("vi får nya upplevelser", "skapar arbetstillfällen för turistindustrin").

Dessutom har vi en oppositionsledare som sagt att rätten till heltid "står över allting annat". Det är absurt idag, det var lika absurt när hon sa det i Almedalen i somras.

Det är som om man inte riktigt trodde på den klimatkatastrof som med stor sannolikhet är på väg. Inte ens det gröna partiet vågar i sin pågående klimatkampanj driva kritik av konsumtionssamhället, trots att överkonsumtionen driver på utsläppen av växthusgaser - utan nöjer sig med kräva fler miljarder till järnväg etc. Men det behövs både ny teknik - och ny livsstil. Den som har modet att säga detta blir vinnare i nästa val. Och visar att man tar klimathotet på allvar. Ja, till och med att man tar väljarna på allvar.

Socialister har mycket att bevisa

Socialister har mycket att bevisa när det gäller miljöfrågor. Jag är synnerligen skeptisk till deras nyuppväckta intresse för klimatfrågor. Varenda tidskrift, som på något sätt profilerar sig som socialistisk eller allmänt vänster, kör idag med klimat och miljö. Men var i h-e var ni innan det blev en poppisfråga? Ni var inte ett dugg bättre än borgerligheten, så sätt inte på er några gröna vingar och låtsas som något annat.

Min uppfattning av radikala socialistiska samhällskrafter är att de till helt dominerande del är miljöpopulister. Det är därför jag får rysningar av obehag när De gröna låter sig inlemmas i "det socialistiska blocket", "vänsterblocket", "det röda blocket". Nog är det så att De gröna under många år drivit en betydligt hårdare fördelningspolitik än sossarna - och till och med än vänsterpartiet när det gäller synen på vilka som skall skyddas bäst i socialförsäkringssystemen. Men det bör inte föranleda partiet att låta sig indefinieras i den socialistiska sfären. Den sfären är anfrätt. För den är nämligen miljöfrågan en tilläggsfråga. En fråga man kan ta till när det passar, när det är trendigt, när man kan miffla till sig röster och sympati. Att tidskrifter till vänster nu har hela nummer som handlar om klimatfrågan är inte mer heroiskt än att Veckans Affärer har det. Inte mer trovärdigt heller. Trovärdighet uppstår den dag man driver miljöfrågor trots vikande opinionsintresse.

Vi som talat om miljöfrågor, om klimatfrågor, i årtionden har av radikala socialister snarast uppfattats som udda figurer. Vänsterfolk har betraktat miljöfrågorna som betydligt mindre angelägna än "de verkligt viktiga samhällsfrågorna". Som lyxfrågor, på samma sätt som många ledande feminister tycks göra. I Björn Forsbergs nyutkomna bok Tillväxtens sista dagar påminns vi om en ledarkrönika i Ordfronts Magasin signerad Björn Eklund. Eklund har svårt att förstå hur något så jämförelsevis obetydligt som landets ledande miljöorganisation kan locka fler medlemmar än Föreningen Ordfront: "Om Naturskyddsföreningen har 200.000 medlemmar, borde inte en förening till värn för demokrati och jämlikhet ha dubbelt så mycket". Miljön är ingen grund för socialister, det är en tilläggshandling. Därför beror engagemanget mer på trender än på vetenskapliga fakta.

När vänsterpartiet, i en budgetförhandling, med alla medel försökte stoppa - och också lyckades stoppa - en bensinskattehöjning så är det inte något unikt. Det var ju innan klimatfrågan var en trendfråga. Det var svårtuggat.
Min första miljödebatt med en vänsterpartist avhölls i mitten på 80-talet. I Strängnäs. Vänsterpartisten satt i riksdagen, var partiets talesperson i miljöfrågor och hävdade att det grå, hårda papper som man hade i de kommunistiska staterna berodde på att socialister tog miljöhänsyn. Något mer korkat hade jag aldrig hört. Utsläppen från pappers- och massaindustrin i de socialistiska staterna var större än i de kapitalistiska. Punkt. Miljö är en tilläggsfråga för de flesta socialister. Precis som det är för liberaler.

Historiskt sett har socialister alltid varit motståndare till naturskydd och miljöhänsyn. Man har sett bolmande skorstenar och stinkande avgasrör som den yttersta formen av välstånd - nu skulle ju arbetarklassen få bete sig lika jävligt som kapitalisterna gjort sedan länge. Det är ideologiskt klockrent - lika klockrent som när nu kineserna, med rätta, anser sig ha rätten att skita ner lika mycket som västerlänningar. Att naturlagarna står i vägen, är liksom underställt denna begäran.

Det var de konservativa som värnade miljön, det var de konservativa som värnade naturen. Naturligtvis med det tillägget att "om kreti och pleti beter sig som vi gör drabbas ju våra sjöar, våra sommarstugor, våra gäddor och vi får svårt att komma fram på vägarna om arbetarna skall ha en massa bilar...". När den moderna gröna rörelsen växte fram och krävde global solidaritet och en miljöanpassad livsstil så tappade högern hakan, och miljöfrågan fick någon sorts vänsterstämpel.

Frågan är då med vilken politik man kan komma tillrätta med klimat- och andra miljöhot. Självfallet fungerar det inte med någon sorts "grön kapitalism" där motorn är evig tillväxt och evigt ökande konsumtion. Men ingenting, absolut ingenting, säger att trovärdigheten är större hos de socialister som yrvaket tittat upp och sett att kapitalister som Al Gore och gamla chefsekonomer på Världsbanken lyckats driva upp klimatfrågan på den politiska agenden...

Socialistiska vänner, ni har jävligt mycket att bevisa! Lika mycket som Reinfeldt. Att ni tror att ni är mer trovärdiga än han är, vilar nog mer på självgodhet än på fakta. Faktiskt.

Därför är klimatfrågan så svår att lösa

Hotet är stort, men hoppet är större.

Det var en av de retoriska formuleringar jag använde under åren som politiker. Men när det gäller klimatdebatten så är situationen annorlunda. Hotet är stort, men hoppet om att vi skall lyckas vända inom rimlig tid är mycket, mycket litet. System, strukturer och normer ligger i vägen. Det är faktiskt dags att erkänna detta, istället för att låtsas som något annat.

Ny smart teknik är nödvändig - och den kommer så sakta. Men dess miljövinster äts upp av den livsstil vi har - och att allt fler vill leva med den livsstilen. Detta är ett dilemma - och dilemmat förstärks genom att det för kommuner, regioner, länder, unioner och individer ofta är lönsamt, och ibland kortsiktigt nödvändigt, att göra fel.

Det är vanligt att skribenter och debattörer hänvisar till hur vi lyckades klara hotet mot ozonskiktet. Men det var så enkelt: det handlade i stort sett om att byta ut ämne i kylar och frysar mot ett annat ämne som industrin redan hade tillgång till. Inga system, strukturer eller normer låg i vägen för en lösning. Ingen blev förlorare.

Men nu är situationen en helt annan. Över hela linjen, från det lokala till det globala.

I Vingåker, som är min närmaste centralort, kämpar politikerna framgångsrikt med att få en outletmarknad att växa. Redan finns en av Sveriges största Outlet för kläder. Målet är att få hit många fler så att kommunen kan växa genom att fler människor i Stockholmsområdet åker hit för att handla. Medlet att rädda kommunen är ökad biltrafik. En normalbil släpper på vägen från Stockholm till Vingåkers Outletområde ut 60-70 kg kg koldioxid. Ju mer utsläppen ökar, ju bättre för ekonomin i den lilla kommunen... De vinster vi gör på så kallade miljöbilar (i Vingåker finns hela 1,3% miljöbilar), äts upp av ökat resande för att shoppa.

I Sörmland, där Vingåker ligger, arbetar politikerna hårt för att flygplatsen Skavsta skall växa. Den uppfattas som en förutsättning för tillväxt i regionen. Målet är att få upp resandet till 3 miljoner resor de närmaste åren, det är mer än en fördubbling. Det är bra för länet. Ger tillväxt, fler jobb och bättre vinster. Men bidrar till ökning av flygets utsläpp av koldioxid. Teknikvinster äts upp av ökad flygtrafik.

I Sverige arbetar regeringen hårt för att få mer människor i arbete, som det heter. Målet är att minska det så kallade "utanförskapet". Som medel för detta kräver man att människor skall ta arbete allt längre bort från bostadsorten. Hur goda syften man än har med detta, så medför det längre arbetsresor, som i sin tur medför att miljövinsterna vi gör när fler bilar drar mindre drivmedel äts upp.

I EU har vi målsättningar att minska koldioxidutsläppen så att en EU-medborgare om ett tiotal år "bara" släpper ut drygt 3 gånger så mycket koldioxid som varje kines gör... Samtidigt som vi gör detta lägger vi tullar (66%!) på miljösmarta och extremt billiga lågenegilampor från Kina. Skälet till detta är att jobben i tyska Osram hotas om vi ersätter europeiska lampor med lågenergilampor från Kina... Vi tycker jobben är viktigare än klimatet - och sabbar glatt när Kina äntligen tagit ett rejält miljöbeslut.

Globalt talar vi alltmer om klimatfrågan, men i takt med pratet ökar vi, av andra skäl, handeln. Och därmed transporterna, över hela världen. Livsmedelskedjan gör reklam för "mat från hela världen". Den frihandel som kan vara bra för det fattiga landets ekonomi medför ökande utsläpp för transporter. Och inte ens IT-sektorn kommer undan, mycket talar för att den kan släppa ut lika mycket som hela flygsektorn. Att googla medför utsläpp... Några sökningar och man släpper troligen ut lika mycket koldioxid som när man brygger en kopp kaffe.

Shopping är idag en norm i växande delar av världen. Sverige ligger i tätklungan. Räknar vi in utsläppen som uppstår vid tillverkningen i andra länder av de varor vi i allt snabbare takt handlar så fördubblas våra utsläpp från 6 ton per person och år till uppemot 12 ton per person och år! Mertalet av de nya jobb som kommit fram i Sverige ligger faktiskt på varuhandel och transporter - det vill säga sådant som baseras på att utsläppen ökar. Kampen för fler jobb visar sig leda till ökade utsläpp. Dilemma.

Turistresandet ökar när vi får mer pengar över - idag gör vi männikor ca 5 miljarder turistresor, den siffran kommer snabbt att fördubblas. Den största ökningen sker med flyg. Varje person som reser, ofta av så goda skäl, från Sverige till Thailand medför utsläpp på 2,3 ton, vilket är mer än den genomsnittlige kinesen, som vi pekar finger åt, ger upphov till under ett helt år. Vi vill resa, tycker vi är värda det, vill se världen, träffa vänner i andra länder, äta på genuina små restauranter och bidra med pengar till deras verksamheter... Egentligen vill vi så väl, men bidrar till klimatförändringarna.

På marknaden är det inte lätt att vara ett gott företag. Den gode kapitalisten stryps lätt av Adam Smiths osynliga hand. Den som gör rätt blir ofta utkonkurrerad. Bra miljöteknik kostar, god arbetsmiljö kostar. Statliga strymedel för investeringar förbjuds av konkurrensskäl, handelsregler med ekologiska förtecken är handelshinder, miljörelaterade skatter strider ofta mot regelverk...

Det finns således dilemman. Över hela linjen.

Kommunen strävar, med gott syfte, efter att kunna växa genom fler resor till shoppingcenter.

Regionen vill, med gott syfte, få tillväxt via mer flyg.

Landet vill, med vad man upplever som gott syfte, få fler i arbete, EU vill, med gott syfte, skydda sina egna och världens människor vill, av goda rättviseskäl, leva som de redan rika gör.

Det parti, eller det block, som vågar föreslå förändringar i system, strukturer och normer (och då menar jag inte bara ökade investeringar i järnväg som om tio år kan ta en del av de ökande transporterna) riskerar att förlora väljare. I detta ligger också ett dilemma. Men det största dilemmat ligger i oss själva: vill vi verkligen förändra vårt sätt att leva? Vill vi inte resa allt längre bort och se världen? Vill vi inte, innerst inne, konsumera nya prylar? Vill vi inte, upphetsade av reklam, shoppa allt mer?

Det krävs två ben för att klara klimatfrågan: ny teknik och ny etik. Det förstnämnda borde inte vara något reellt problem, det är bara att styra investeringar och skatter - men det är ett politiskt problem. Det sistnämnda är mycket svårare - för det är lättare att tala om att ta ansvar, än att ta det. Jag vet, jag också.

Hotet är stort, och hoppat att i tid förändra så att vi slipper de värsta följderna av klimatförändringarna är små. Målkonflikerna är många. Det största hotet är att låtsas att de inte finns. Och det är politiker, näringsliv och fackföreningar mycket duktiga på. Hoppet finns. Men det krävs modiga politiker, modiga opinionsbildare. Ett annat hopp är att klimatforskarna har fel. Men det hoppet minskar dag för dag.

Inget grönt lyft...

Miljöpartiet de Gröna får inget lyft enligt senaste mätning. Det kan tyckas märkligt med tanke på att klimatfrågan diskuteras så friskt. Man skulle kunna tro att ju mer växthuseffekt det pratas ju mer legitimeras De gröna.

Men så är det inte. Orättvist? Javisst. Men världen är inte rättvis. Det spelar ingen roll att De gröna diskuterade klimat och växthuseffekt redan för mer än 20 år sedan. Då brydde sig ingen jäkel.

Nu bryr sig varenda valstrateg i varenda parti - möjligen bortsett från kristdemokraterna och sverigedemokraterna - om klimatfråan. För kristdemokraterna visar det sig vara en usel strategi att plädera för sänkta bensinskatter, man hamnar åter under fyraprocentspärren. Just kd:s utveckling intresserar en del gröna bloggare.

Fredrik Reinfeldt har lärt sig att uttala alla klimatrelevanta ord och begrepp utan att staka sig eller ens se osäker ut. Väl medveten om att sossarna i sak inte är ett dugg bättre än hans eget parti när det gäller dessa frågor - det första sossarna gjorde när man blev fri från samarbetet med De gröna var att överge idén om grön skatteväxling. Den idé som numera Reinfeldt åker världen runt och skryter om - trots att moddarna varit motståndare till i stort sett varenda miljöskatt så länge jag minns...

Jag tror att det för De gröna är avgörande att man orkar hålla hela miljöfältet öppet och inte reducerar miljöpolitik till en fråga om "bara" klimatpolitik. För klimatpolitik reduceras så gärna i sin tur till en fråga om huruvida vi dricker bubbelvatten eller inte. Det är bekvämast så. Trots att det borde handla om strukturer, system och normer. Kanske är det just detta - förändring av system, strukturer och normer - som är det radikala budskap som kan få De gröna att lyfta. Men varje sådant tal medför också att det blir svårare att inför valet samköra med sossarna. Vilket tycks vara ett mål för De grönas strateger. Rätt eller fel? Kan vara rätt, men jag tror att det är fel.

Förresten: En av de första större utredningar jag gjorde i mitten på 80-talet handlade om hur man skulle kunna avveckla kärnkraften snabbt utan att växthuseffekten skulle öka. Det var bekymmersamt, men det skulle gå om man tog till en del magstarka åtgärder. Hade vi gjort det hade Sverige varit ett föregångsland idag - och förmodligen ledande när det gäller såväl vindkraft och solceller. Nu har vi istället låtit andra länder ta över - inte minst beroende på att alla alternativ uppfattats som ett hot mot - och en kränkning av - svensk basindustri och svensk kärnkraft. Skyttegravarna gjorde snart sagt varje seriös debatt i vårt land omöjlig, därmed blockerades väldigt mycket av goda initiativ. Jag säger inte att det bara var företrädare från den ena sidan som grävde ner sig.

Kd gör mig sugen på politik!

Kristdemokrater gör mig verkligen sugen på politik igen. Ska sanningen fram är kristdemokrater de enda som får min trötta politikernerv att kittla.

Dom är ju så ohyggligt korkade, populistiska och naiva i sin kamp för sänkta bensinskatter. Nu senast manifestat i SvD. Fromma på söndagar, med tal om förvaltande av skapelsen, ter de sig på vardagarna som taskspelare av värsta sort i egenskap av medspelare för oljeindustrins mest cyniska lobbyister. Populister är bara förnamn.

Precis som den kristna extremhögern i USA uppfattar klimathotet som ett viktigt steg mot den yttersta dagen, och det därpå väntade paradiset, kanske också kristna ledare i vårt land i smyg i sina kammare välkomna helvetet på jorden. Är det därför de tiger när det parti som påstår sig stå för kristen etik, och som till och med lagt beslag på ordet kristen i den politiska cirkusen, beter sig som de gör i klimaftrågan?

Hade miljöpartiet brutit mot miljörörelsens mest grundläggande värderingar så hade den reagerat, kanske inte samfällt, men ändå styckevis. Miljöförbundet Jordens Vänner eller Naturskyddsföreningen hade uttalat sig starkt. För den kristna rörelsen gäller däremot tystnad - Baptisterna, Missionsförundet och alla andra tiger. Och låter det ske. Kanske hoppas man att sänkta bensinskatter skall få fler att besöka kyrkorna, vad vet jag...

Antingen är tystnaden ett uttryck för ynklighet och feghet, eller också är den helt i linje med vad man uppfattar som kristen etik. Kristna vänner påstår att "frågan är så ny" eller "som samfund kan vi inte reagera". Herregud! Frågan är inte ny. Och vad kristen etik är borde den kristna rörelsen ha kunnat komma fram till efter 2000 års funderande. Eller?

Vi är många som känner vanmakt.

Sent igår kväll kom ett mejl från en god vän som upplevt riksdagen innifrån. Jag läser:

Så lyssnar jag på min radio och kan inte annat än bli så trött, så trött. Det är Andreas Carlgren och Anders Ygerman (sosse) som talar om vikten om att bli miljömedvetna och vad man skulle kunna göra för att leva upp till ansvaret för den långsiktiga överlevnaden på jorden. Jag blir så trött att jag bara har lust vråla ut min fullständiga utmattning. Dessa herrar har haft åtminstone 15 år (för att inte säga 25) på sig att förstå - och först nu vaknar de till liv, först nu ser de hoten och först nu tar de utrymme att förklara vad som borde göras (rena dagis).

Jag kände precis samma sak när jag lyssande på debatten i P1 mellan dessa två herrar. Vrede. Dessa bromsklossar har haft alla möjligheter i världen att öppna sina öron, lyfta sina häckar och göra något i årtionden. För sanningen är den att ingenting i princip är nytt i klimatfrågan. Det enda nya är att de som tidigare flamsat eller till och med hånflinat plötsligt vaknat till liv och pratar. Pratar. Pratar. Nu senast är det finansminister Borg som klädsamt uttalar att man kanske skall utreda det där med bensinskatten... Godmorgon, Borg! Påminner mig om när Bengt Westerberg, efter Tjenobyl, i liknande snackstrategi plötsligt hävdade att fp nog måste se över det här med kärnkraft...

Eller precis som alla politiker pratade 1988 när medierna skrev om haven. Då skulle man ta krafttag. Inte fan blev det några krafttag. När medierna slutade skriva, så struntade man i alltihop. Varenda förslag som miljöpartiet la i riksdagen röstades ner - trots att alla varit överens om det mesta när debatten var som häftigast.

För både sossar och borgliga politiker är ekonomiska teorier viktigare än ekologisk verklighet. Herregud, jag har haft med dom att göra i elva år som språkrör för De gröna. Jag vet vad dom står, och det gör mig bedrövad. Och efter vreden kommer känslan av vanmakt.

Mejlet avslutades med följande:

Jag blir kräkfärdig när jag hör sådana tomtar som nu på något sätt får stå för miljömedvetandet. Har de ingen skam i kroppen? Men syndarna som vaknar sent kanske ändå skall betraktas positivt. Det får andra göra.

Jo, det är väl ungefär så man känner. Idag har vi Konstrunda - konstnärer kring Tisnaren ställer ut i sina ateljéer. Så ock Lena, så det är bäst att låta vreden lägga sig...

Grön Ungdom vågar säga det som krävs i klimatdebatten

Detta är pinsamt. Detta vill man så gärna förtränga. Men kött- och animalieproduktion står för 18 procent av utsläppen av växthusgaser. Det är mer än hela transportsektorn. Jag äter inte speciellt mycket kött, men nog känns det i magtrakten när dessa siffror åter igen förs fram.

Det behövs ett nationellt program för att minska köttkonsumtionen om man menar allvar med klimatpolitiken. Det skriver Alexander Chamberland och Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom - miljöpartiets ungdomsförbund - i Göteborgs Posten. Och passar samtidigt på att ge moderpartiet en känga för att undvika den känsliga frågan om köttkonsumtion, även om just miljöpartiet i övrigt driver klimatfrågan hårt och besämt.

Jag har ingenting att stoltsera över själv. När jag var språkrör var jag inte mycket bättre än dagens rör på att våga tala klartext. Jag borde varit bättre, därför är det bra att Grön Ungdom nu tar ett helhetsgrepp på klimatpolitiken och vågar säga det som måste sägas.

En rapport från FN:s jordbruksorgan FAO, som släpptes i höstas, konstaterade alltså att kött- och animalieproduktionen står för 18 procent av utsläppen av växthusgaser, vilket i detta fall är fler än koldioxid.

18 procent! Det är nästan hysteriskt. Och inte blir det bättre av att länder som Kina, där ekonomin växer på ett katastrofartat sätt, alltmer tar över västerländsk livsstil, med ökande konsumtion av snabbt uppfödda, hårt hållna, döda djur. Vi är ett dåligt mönster för världen.

Grön Ungdom konstaterar att "köttkonsumtionen vore inget miljöproblem om människor åt någon köttbit i veckan". Vilket är helt riktigt. Man kräver inte att vi alla skall bli vegetarianer, vilket vore ett politiskt dödfött projekt. Men man kräver att "miljöpartiet sätter strålkastarljuset även på köttets klimatpåverkan (-) trots att köttkonsumtionen är en lite obekväm livsstilsfråga."

Tack för modet, Grön Ungdom! Jag vill gärna passa på att säga att jag under alla mina år som språkrör för miljöpartiet alltid var stolt över ungdomsförbundet, vilket inte alltid var känslan för riksdagsgruppen.

I dag går förresten närmare 120 miljarder kronor av EU:s skattepengar till subvention och annat ekonomiskt stöd för framställningen av animaliska produkter, vilket tycks mig ovanligt kontraproduktivt om man skall ta klimatfrågan på allvar.