Visar inlägg med etikett vetenskap; forskning;. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vetenskap; forskning;. Visa alla inlägg

tisdag 24 juni 2008

Visst ska man också lyssna till koldioxidkritikerna

Lyssnade på reprisen av Sommar med Max Tegmark igår. Vi satt på altanen. Kvällen var lite blåsig, vinden vaggade trädkronorna medan kosmos däruppe var lika väldigt som vanligt. Det var universum som Sommar handlade om. Och vetenskap.

Självklart gick jag igång, förutom denna blogg om vetenskapens paradigmskifte - ödmjukhet hos forkare skadar inte! - ska jag skriva något om Gud och vetenskapen i den sommarblogg som Dagen bjudit in mig på.

Så här: Jag gillar inte att klimatfrågan reduceras till en tro som inte får ifrågasättas. Om det finns oberoende forskare som ifrågasätter FN:s klimatpanel så bör de ges möjlighet att forska och delta i debatten.

För egen del har jag ända sedan mitten av 80-talet, som språkrör för mp, talat om klimatfrågan. Den var inte ny inom vetenskapen, men inom samhällsdebatten och politiken var den ny, främmande och obehaglig.

Då var det en udda uppfattning att i samhällsdebatten tala om koldioxid och växthuseffekt. Politiska journalister, som ofta är sanslöst dåligt bevandrade i vetenskapen, brydde sig inte. Det vi framförde stred mot den accepterade världsbild som styrde politiska och ekonomiska beslut.

Idag är det norm att tala om global uppvärmning, det är politiskt korrekt - men jag vill inte att de forskare som ifrågasätter skall behandlas likadant som jag och andra blev behandlade på 80- och 90-talen.

Det är viktigt att förstå hur vi människor fungerar - och hur vetenskapssamhället fungerar. Det är en regel att man förnekar fakta som inte stämmer in på den världsbild och den verklighetsuppfattning som dominerar i samhället. Beviset för förnekelsens kraft är att nya världsbilder som växer fram inte alls behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattat gammal kunskap på ett nytt sätt.

Ett sätt att beskriva detta kan vara att jämföra med hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också; en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.

Detsamma gäller inom vetenskapen. Få vetenskaper söker nämligen sanningen utifrån ett neutralt eller objektiv sätt. Istället fungerar vetenskapen genom att acceptera modeller (paradigm) för hur världen fungerar. Finner man motsägelser så avfärdas dessa som dålig vetenskap. Eller också ignoreras de och påstås ha tillkommit som resultat av felaktiga eller ovetenskapliga metoder.

Hur många nya sjukdomar, vars existens i sig utgör civilisationskritik, har inte förnekats inte på detta sätt. Kvicksilverförgiftning, elallergi, elektromagnetisk strålning... Hur många miljöproblem har inte förnekats på detta sätt - tänk bara på förnekelsen av problemen med bekämpningsmedel, DDT, fenoxisyror...

När så småningom allt fler fakta börjar bli besvärande ersätter plötsligt ett nytt paradigm det gamla. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan ägnar sig vetenskapsmännen åt detaljer i den nya modellen istället för den gamla. Och naturligtvis är de lika motvilliga att acceptera avvikande information som de var tidigare.

Klimatdebatten följer just detta mönster. Jag är övertygad om att vi måstre minska utsläppen av koldioxid, men jag är också oerhört nyfiken på dem som kritiserar FN:s klimatpanel och den extas som Al Gore gett upphov till. Jag tror att Al Gore har rätt, och att jag själv har rätt, men vill att forskare skall ifrågasätta.

Thomas Kuhn som hade fräckheten att påpeka att de vetenskapliga revolutionerna ofta startas av utanförstående - av någon som inte är låst av tidigare modeller. Någon som inte har skygglappar. Ofta kvinnor. Rachel Carson är ett sådant exempel; hon var kvinnan som såg hur kemikaliesamhället höll på att ta död på livet. Hon skrev sin bok Tyst Vår och startade den moderna gröna rörelsen. Hon hånades av de som påstod sig veta bättre därför att de försvara rådande föreställningar.

Min uppfattning är att man alltid ska ifrågasätta rådande föreställningar. Därför bör inte vi som är övertygade om klimatproblematiken motsätta oss att kritiker ges resurser att ifrågasätta oss.