För Sahlin är heltid en religiös tes

För Sahlin är 40-timmars arbetsvecka viktigare än allting annat. Eller som hon säger: "Det står över allt annat".

Uttalandet är minst sagt alarmerande. Klimatfrågan reduceras i ett enda slag till en struntfråga.

Hade Reinfeldt hävt ur sig något liknande - t ex "Småföretagares rätt till 5 veckors semester står över allt annat" - så hade De grönas språkrör kastat sig över honom och med rätta anklagat honom för miljösvek, att inte begripa ett uns av klimatproblemet. Men Sahlin går fri.

Visst är det konstigt att Sahlin kan uttala vad sjutton som helst utan att det tilltänkta samverkanspartiet säger ett knyst. Jag är trött på Blockpartiet de Gröna. Räta på era ryggar, gröna vänner!

Sahlin tycks vara infekterad av lönearbetets lov. Drabbad av LO, vars makt är kopplad till att människor ser sig som lönearbetare snarare än som människor av kött och blod. Drabbad av Luther - eller snarare Calvin... "Rätten för kvinnor att gå upp till heltid, det står över allt annat för mig", förklarade hon utanför mötessalen på Kommunals kongress häromdagen.

Det är minst lika viktigt att människor - kvinnor och män - ges rätt till deltid. Livet är nämligen större än lönearbete. Och människan är större än att vara producent och konsument. För Sahlin och LO är lönearbetet i form av 40 timmars arbetsvecka en religiös tes. Jag är så fruktansvärt trött på det. Nu väntas s-kvinnorna släppa kravet på sänkt arbetstid - jakten på ekonomisk tillväxt ter sig alltmer absurd!

Har inte Sahlin fattat att vi procuderar och konsumerar på tok för mycket redan nu? Har hon inte fattat att vi har automatiserat, datoriserat, robotiserat, effektiviserat och rationaliserat de sista 30 åren - och att allt detta en gång påbörjades med motivet att vi skulle få mer fri tid...? Vilket väl också det borde få De grönas ledning att reagera, men lönearbetets lov kommer förstås från fel håll... Ni vet det där med Blockpartiet de Gröna...

... och Maria vann med 6 - 0!

Maria Wetterstrand är en farlig politiker. Farlig för regeringen, men också farlig för Mona Sahlin. Veckans debatter har visat att Sahlin gör sig bättre utan att behöva jämföras med Maria.

I jämförelse med övriga utstrålar Maria säkerhet, tydlighet och lust.

Det är visserligen tunt med grön offensiv när det gäller kritik av Lissabonfördraget, tillväxt, energipolitik, 40-timmarsvecka och konsumtionssamhälle. Men i de debatter, som hålls inom de snäva och traditionella politiska ramar som man tycks vara överens om, leder Maria med 6-0 mot de övriga.

Och jag är inte ett dyft överraskad.

Jag är inte heller överraskad över det kretslopp som debatten hamnat i. Samma sak gång på gång, i ett evigt kretslopp, tycks det mig. Det vore befriande om någon tog sig an berättelsen om det samhälle man ville skulle växa fram. Man kan lära sig av Per Albins stora folkhemstal. Oavsett vad man anser om innehållet är det ett tal som bränner, som berör, som beskriver en vision.

Det är inte lätt att vara Sahlin, kan man tänka. Sossarna har höga opinionssiffror på grund av missnöje med Alliansen, men utan att ha sagt så mycket. Sahlin har därför allt att förlora i varje debatt. Det måste kännas oerhört stressat. Att därtill jämförs med Maria, varje gång de ställer upp i samma debatt, måste vara rent plågsamt.

Interna svårigheter för både Sahlin och Maria uppstår när de tvingas komma överens om konkreta sakfrågor som t ex älvförbindelserna i Göteborg. Deras respektive kommunalråd lär inte bli nådiga att tas med.

Fredrik Reinfeldt gör det han ska göra i debatterna, och nog tar han en och annan poäng när han ställs öga mot öga med Sahlin. Han kan ta många poäng om det visar sig att de som lämnat A-kassan inte alls är de som nu hotas av arbetslöshet. Personligt ansvar gör nog att de allra flesta som känt oro för arbetslöshet faktiskt betalat sin försäkringsavgift.

Han kan ta poäng också om Filippa Freinfeldt lyckas justera spelreglerna för vårdval Stockholm så att resultatet inte blir så illa som oppositionen har all anledning att misstänka. Det är Reinfeldt som kan rädda Alliansen. Det är, som DN skriver, som om karln fått blodvittring.

På den borgerliga sidan tycks det mig som om Maud Olofsson är ett rejält sänke, tillsammans med kristdemokraternas ledare. Olofsson för en ganska stirrig debatt, att läsa hennes inlägg i skrift blir ibland parodiskt.

Olofssons pinsamma angrepp på oppositionen för att man där valt att i sina budgetar lägga taket högre än regeringen slog tillbaka när det visat sig att hennes tre regeringskollegor gjorde samma sak när de satt i opposition. På SvD ledarsida upptäckte man nog inte det innan man drog till med sagan om de tre små grisarna...

Göran Hägglunds stora nummer, tandvårdsreformen och småpengarna till pensionärerna, är inga kioskvältare. Kan snarare slå tillbaka eftersom han målar upp reformerna i så stora ordalag att de inte känns igen i den praktiska verkligheten när pensionen kommer och rabatten på 150 kronor utfallet vid en tandundersökning var 18:e månad...

Frågan är om Björklunds osakliga sluggande går hem, det kan låta häftigt, men den som sätter sig och läser utskrifterna blir nog lätt förskräckt. Han angrepp på Lars Ohly slår över så mycket att det blir nästan löjligt.

Ohly då? Jo, styrelsebeslutet att han skall se glad ut försöker han nog leva upp till lite för mycket. Däremot har han ju onekligen, för den som tänker några varv, fullständigt rätt i att det måste gå att diskutera utgiftstak och stelbenta bugetprinciper utan att för den skull utmålas som oansvarig.

För det första bör det finnas ventiler i regelverket som gör att riksdagen kan överskrida taken i situationen när social eller ekologsik kris uppstår. Allt annat är absurt. För det andra är låsningen av budgetramen tre år framåt en allför lång tid - att dra ner till två år kan vara en lämplig kompromiss. För det tredje måste man börja diskutera att dela upp systemet i dels en investeringsbudget, dels en driftbudget. Goda investeringar i en lågkonjunktur bör inte omöjliggöras bara för att kostnaden för socialbidrag ökar... Ökar dessa så bör en god stat, för att rädda kommunernas skola och äldrevård, kunna öka statsbidragen över det fastlagda taket.

Det är, åter igen, Reinfeldt som kan rädda Alliansen. Han utgör, sedan man man tycka hur illa som helst om hans politik, ett flöte i dessa sammanhang. De andra är sänken.

Denna aktiva politikervecka har gjort mig mycket lycklig över att jag redan gjort mitt demokratiska hantverk, och därmed slipper bli utsatt för ledarkommentarer, politiska kommentatorer, pladdrande tyckare i tevesoffor och bloggare som inte behöver ta ansvar.

Oavsett detta, tror jag att alla partier längtar efter en Maria.

S-kongress 2: Här har du jobben, Mona!

Med anledning av Mona Sahlins tal igår - där det mest konkreta var hennes nej till sänkt arbetstid och hennes stora vision att mer arbete är både medel och mål - tillägnas denna repris s-kongressen:




Enligt Sahlin är arbete såväl medel som mål. Hennes vision är tydligen att människor skall leva för att lönearbeta. Helle Klein menar att det är själavård för partiet. Det är alldeles förbluffande. Och förskräckligt utvecklingsfientligt.

Det Sahlin inte tycks förstått är att vi sedan 40-timmarsnormen infördes har effektiviserat, rationaliserat, automatiserat, robotiserat och datoriserat. Ändå skall vi upprätthålla 40-timmarsveckan! Så absurt!

Hennes tanke är att välfärden inte kan upprätthållas utan mer arbete. Vilket måste bygga på ett missförstånd. Kanske har den socialdemokratiska ledningen fått för sig att det bara är skatt på arbetstid som kan finansiera vård, skola och omsorg. Så enögt i så fall!

Om några veckor startar den stora klimatkonferensen i Köpenhamn. Klimatfrågan tycks inte beröra Sahlin, det viktigaste är inte klimatet. Det viktigaste är 40-timmarsveckan, med allt vad den innebär: ökad konsumtion, ökad miljöbelastning.

Miljöpartiet har verkligen fått ett block om foten.

Det är dags att lämna konsumtions- och tillväxtsamhället för att ta nästa steg i samhällsevolutionen genom att kräva övergång till utvecklingssamhället. Där fri tid, kultur och social närvaro ses som viktiga politiska mål. Sahlin tycks se konsumtionssamhället som den enda vägen.

Full sysselsättning, som Sahlin predikade, handlar i realiteten om alltför mycket ful sysselsättning, sysselsättning som skadar klimatet. Se gärna filmen här!

Arbete för alla är Sahlins mål - visst, men varför 40 timmars arbetsvecka för alla? Tror hon att 40 timmar är en naturlag? Som måste upprätthållas hur än samhället utvecklas? Ungefär som tyngdlagen? Problem är inte, som högerkommentarer hävdar, att det är trist retorik från Sahlin, problemet med stort P är att det är politik utan förankring i den verklighet som man snart börjar förhandla om i Köpenhamn.

PS!
Tesen om att det tillkommer en massa gröna jobb, när vi skall ställa om samhället i "klimatsmart " riktning, bygger på en märklig analys. Det är naturligtvis så att de "gröna jobben" kommer att ersätta gamla jobb. För det är väl inte meningen att vi både skall tillverka hybridbilar och fulbilar? Producera både energieffektiva kylskåp och energislösande kylskåp? Planera både klimatsmarta projekt och de gamla vanliga projekten, bygga lågenergihus och vanliga slösahus...? Skicka turister både på tåg till Berlin och flyg till Thailand?

För övrigt har den rödgröna samarbetsbloggen levt i tystnad i sex dagar. Synd, det vore kul att höra vad samarbetspartierna anser om Sahlins syn på Det Heliga 40.

Sossekongress 1: "Vi har hela Stilla Oceanen att plaska omkring i..."

Den 19 april 1889 bildades det socialdemokratiska partiet. Idag har man kongress där man för första gången på bra länge tvingas inse att man inte kan bilda regering själva.

Och Mona Sahlin har uttryckt att ett av målen denna gång är att begrava sossarnas gamla idé om sänkt arbetstid. Sysselsättning har alltid varit sossarnas älsklingsfråga, smaka bara på själva begreppet "sysselsättning". Vi ska sysselsättas... Som små barn... Nu är det "jobbpolitik" som är begreppet, men utan att kopplas till sänkt arbetstid för att bättre fördela jobben. Och utan insikt om att mängden lönearbete är kopplat till klimatfrågan.

Förr motsatte man sig miljökrav för att de hotade sysselsättningen, nu värnar man konsumtionssamhället, trots att det driver på klimatförändringarna, för att "rädda jobben"... Dela på dem genom att sänka arbetstiden är inte aktuell.

Miljön har alltid varit sossarnas akilleshäl. Miljö och natur var ett högerprojekt från början, det var de konservativa som ville värna naturen. Vänstern såg varje skorsten och varje avgasrör som en framgång - snart skulle arbetarna få skita ner lika mycket som kapitalisterna...

Kjell Olof Feldt, numera borgerlighetens främsta socialdemokratiska gunstling, är den som tydligast uttryckt socialdemokratiskt förakt för miljön. Vid ett seminarium på Chalmers arkitektursektion 1970 sa han följande:

Idag är det för en del av den svenska industrin inga andra attraktiva lokaliseringsområden än västkusten... jag kan inte hitta någon annan lösning som ger bättre avkastning, och varför skall vi då göra det, jaa, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstår några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med denna ekonomiska tillväxt i bagaget så att säga... Och vi har ju andra delar av världen och avstånden krymper och vi har hela Stilla Oceanen att plaska omkring i på sikt.

Och Ingvar Carlsson uttalade sig om kärnkraften så här i riksdagen så sent som den 15 juni 1995:

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Tage Erlander blev intervjuad på Brommresvik inför en artikel i Blågul miljö 1981 och berättade om problemen.

För oss i socialdemokraterna var ju frågan om sysselsättning och kravet på hög sysselsättning helt dominerande. Det fanns ingenting somv ar mer betydelsefullt. Möjligheter att genomföra en standardhöjning för arbetarna och deras lönerörelse hörde samman med sysselsättningen. I ett samhälle med arbetslöshet kunde det inte bli någon höjning av lönerna. och allt annat var egentligen - med Strängs sätt att uttryck det - ´deviasioner´, störningar i jobbet helt enkelt.

Denna inställning hängde kvar väldigt länge. Jag kan berätta en liten episod som visar detta. jag hade avgått och höll på att tänka igenom vad som skulle bi rörelsens nya stora uppgift. Att arbetsmiljön skulle bl huvudfråga stod snabbt klart för mig. jag tog därför upp den frågan i ett föredrag i en av Stockholms socialdemokratiska föreningar. Föreningen hade en ordförande som ansåg sig själv vara mycket radikal och som alltid stod till vänster och krävde ingripanden och långtgående socialisering och allt sån´t där.

Vad hände då, när jag hållit ett, som jag tyckte, mycket klarläggande föredrag, om att göra partiet till ett parti som skulle ta hand om den inre miljön? Jo, ordföranden och en kvinna, som också var mycket radikal, varnade bestämt: Om du driver arbetsmiljöfrågorna och försöker få med partiet så blir det konflikt med sysselsättningskraven och partiet är slut. Det går helt enkelt inte att göra på detta sätt - att låta miljön ta över. Det här måste ha varit 1970 eller 71.

Nu anklagar Mona Sahlin och hennes blockkamrater för att Alliansen har ökat klyftorna i samhället. Det är sant. Alliansen har ökat klyftorna. Men det var under rödgrön regim detta påbörjades. Därför låter det lite falskt när Mona Sahlin utbringar att man skall återställa rättvisan. Vilken rättvisa?

Mona Sahlin kritiserar Alliansen för att de säljer ut statlig egendom. Men det var under socialdemokratisk regim det påbörjades.

I Göran Persson memoarer Min väg, mina val analyserar han mina sympatier för socialdemokratin så här: "Jag uppfattade Schlaug som borgerlig, dock progressiv i frågor som rörde livsstil och radikal i frågor som rörde miljöhänsyn. Han hade ett antikapitalistisk drag, vilket inte vara ovanligt i rörelser som var miljöpartiet närstående. Jag hade aldrig upplevt att Schlaug var socialdemokratiskt orienterad."

Nej, det är nog riktigt, socialdemokratin kvalade ju in som det stora betongpartiet, det statsbärande partiet som såg centralisering och storskalighet som sina verktyg.

I ett tal 1886 sa Hjalmar Branting:

Den arbetarrörelse, som gör anspråk på att förstå sig själv, måste således vara socialistik. Den måste vila på erkännandet av storproduktionens ekonomiska företräden och dess beriktiganden - därmed är på samma gång dess ställning given till alla revolutionära svindleriförsök att söka skruva utvecklingen tillbaka till hantverk och småproduktion...

Branting var på det klara med att det storskalighet skulle leda till "kapitalets hopande på allt färre händer i allt större mängd" och Brantings recept mot detta var att "expropriera miljonärernas kapital" och göra det till samhällets gemensamma egendom. Det vill säga produktionen i sig, inte bara skatten på lönearbetet, skulle ge staten dess inkomster. Vore inte det något att fundera över? Att beskatta produktionen som sådan, inte arbetstiden?

Tänk att den tanken inte satt sig hos något av blocken, trots att det är det enda sättet för oss att komma ur den rävsax som innebär att vi - hur mycket vi än rationaliserar, effektiviserar, robotiserar och automatiserar - alltid kommer att vara beroende just av arbetstid för att få in tillräckligt med skatt för skola, vård och omsorg... Branting begrep det Sahlin inte begriper.

Förresten, apropå gamla stötar: I den första partistyrelsen satt personer som August Palm, Hjalmar Branting och Axel Danielsson. Utan att ha något program slog man fast att det var genom den allmänna rösträttens införande man skulle omvandla samhället. Det var genom att få majoritetens stöd skulle man skaffa politiskt inflytande. Man var redan då klara över att det för sossarna alltid gäller att ligga i den politiska sfär så man kan få majoriteten med sig.

Arbetarklassen utgör inte majoritet längre, det gör istället en tämligen burgen medelklass. Det är den Sahlin måste vinna för att upprätthålla de gamla partistötarnas idé om att ligga i den fåra där de flesta finns.

Men, tänk Mona, om det en vacker dag finns en majoritet i opinionen som kommit på att det är dags att lämna konsumtions- och tillväxtsamhället för att ta nästa steg i samhällsevolutionen genom att kräva övergång till utvecklingssamhället. Där fri tid, kultur och social närvaro ses som viktiga politiska mål, medan konsumtionssamhället betraktas som mentalt undermåligt...

PS!
Morgonens MAD-lika höjdpunkt, redan innan frukost, var SvD ledarsida, där sossarna av idag utmålas som smygkommunister. SvD kommenterar: "När muren föll rasade också möjligheten att vinna förtroende för en mer eller mindre kommunistisk politik. Väljarna såg att det inte fungerade." Sahlin som kommunist? Ledarkommentarer kan verkligen vara på Barbienivå.

Ur arkivet (14): Det var därför patron ansåg sig ha rätt till pigans oskuld.

Krönika i BT 2007
Så ska då Mona Sahlin bli partiordförande. Nyhetsjournalister, ledarskribenter och många andra ligger och lurar för att älta gamla oförrätter. Toblerone och kläder på regeringens kreditkort, uttag till den privata handkassan på samma kort och oförmåga att parkera sin bil i betald ruta.

Uppriktigt sagt struntar jag i det där. Gjort är gjort och hon kommer att sköta sådant perfekt i fortsättningen. Men det finns annat som bekymrar mig. Något som tycks ha gått nyhetsjournalister och kommentatorer förbi. Och som är betydligt allvarligare än de där gamla surdegarna. Det handlar om Sahlins värderingar.

När media avslöjade att Sahlin fått över 90 parkeringsböter, varav över 30 hamnade hos kronofogden, uttalade hon något mycket anmärkningsvärt. Hon försvarade sig med att det inte varit så farligt att parkera fel eftersom hon till slut betalat med egna pengar och därmed gjort rätt för sig. Så här förklarade hon sig i ett pressmeddelande:  

”Det här handlar inte om statens pengar, det handlar inte om hur jag har skött statens kort, det handlar inte om hur jag som minister har fattat beslut, utan det handlar om att jag parkerat fel, fått böter och betalar dessa böter med egna beskattade medel, ibland för sent.”

Mona Sahlin menade således att hon som höginkomsttagare egentligen hade rätt att bete sig hur som helst bara hon betalade för det. Jag tror inte ens att Göran Persson hade uttryckt sig på det sättet, och absolut inte Ingvar Carlsson eller Olof Palme.

Det är just i detta som Mona Sahlin avslöjar att hon levt som uppburen politiker alltför länge och inte kunnat hålla stånd mot de värderingar som så lätt smyger sig på när man byter plattform. Hon har, så arbetarbakgrund hon har, växt in i den gamla överklassmentalitet som socialdemokratin en gång reagerade på. Bara man betalar får man göra vad fan man vill – det var därför patron ansåg sig ha rätt till pigans oskuld.

Det är märkligt att vare sig medierna eller aktiva socialdemokrater, vad jag sett eller hört, reagerat över detta. Istället ältar man att Sahlin är slarvig. Men det är många av oss som är, en del blir avslöjande, andra klarar sig. Det är inte så mycket att prata om. Sådant händer. Men att på fullt allvar ge sig rätten att bryta regelverken bara man betalar böterna är något helt annat. Det är faktiskt värt många höjda ögonbryn. Hon avslutade sitt pressmeddelande med orden:

  ”Det är pinsamt nog, men inte en fråga som handlar om min roll som politiker.”

Jo, det handlar faktiskt om rollen som politiker. Inte felparkeringarna. Inte böterna heller. Men attityden.

Jag är förvånad över att socialdemokrater accepterar en sådan attityd. Jag hade förstått om det handlat om en partiledare för Ny demokrati eller för De gamla moderaterna. Men för De nya socialdemokraterna?

Krönika i BT 2007
Bild: Detalj från En kväll i Nice del III, Birger Schlaug

Sahlin lurade sina egna valarbetare, partiets gräsrötter och de väljare som trodde att hon sa vad hon menade

Mona Sahlin höll sitt efter-valet-linjetal igår. 

Jag ska inte kommentera innehållet i sak. Men däremot det ohyggliga i att hon än en gång slår fast att hela valrörelsen var ett enda stort skådespel. 

Hon trodde inte på det hon sa - men eldade sina valarbetare att säga samma sak. Det är inte politisk taktik, det är bedrägeri. Värst av allt: hon och den socialdemokratiska gräddan lurade sina egna valarbetare! Man reducerade dem till duktiga idioter. Sina egna medlemmar och sina egna väljare...

Respekt? Inte ett dyft!

Såväl Sahlin som Östros, och stora delar av den socialdemokratiska gräddan, hävdar således att man gick till val med en felaktig politik. Några av dessa gycklare vill nu ha förnyat förtroende! Några av dem finns med i talet om ny partiledare! Samma figur som lurat skjortan av valarbetare som taget av sin privata tid och slitit oavlönat för sitt parti!

Hade socialdemokraterna vunnit valet hade man således just nu administrerat en politik man anser vara fel. Slutsatsen måste ju vara att socialdemokraterna, om de är annat än en maktapparat, borde vara tacksamma att de slipper regera.

När de nu naket hävdar att de talat mot bättre vetande före valet, så avslöjar de ju också att hela valrörelsen varit ett spel, en teater – ja, i själva verket en skymf mot medborgarna i allmänhet och mot sina egna valarbetare i synnerhet. Sahlin och Östros, och övriga i den socialdemokratiska ledningen, har uppenbarligen agerat skådespelare när de uppmanat sina egna att plädera för den politik man gick till val på.

Det är något alldeles oerhört och avslöjar något i grunden sjukt och förskräckligt. Och djupt illojalt. Politik när den är som allra sämst.

När politik blir ett simpelt maktspel gör man såväl politiken som demokratin en otjänst. Man uppträder som om man vore företagsledare vars uppdrag är att sälja vilken produkt som helst. Tala om att den är bra, fast du vet att den är dålig. Tala om att du tror på det du säljer, som vilken telefonförsäljare som helst som gått grundkursen, trots att du inte alls tror på det. Men det är ditt jobb att sälja, att förställa dig, att förföra och rent av ljuga.

Så här kan vi inte ha det inom politiken. Partiernas uppdrag kan inte vara att uppträda som vore de försäljare av mobilabonnemang eller plastpottor. Politiker måste ha någon form av etisk resning, en tilltro till vad de säger, annars sitter vi på ett sluttande plan som bara kan leda till demokratins totala förfall. Att få gratisbiljetter till tennismatcher, eller låta en lobbyorganisation betala en resa till ett kärnkraftverk är harmlöst. Att låtsas tro på något man inte tror på är allt annat än harmlöst. Det är bedrägeri.

Partier skall driva den politik de tror på. De ska skapa opinion för sina värderingar och för sina ståndpunkter. Det viktiga är inte att få röster så man kan genomföra något man inte tror på. Det viktiga är inte att få vara statsråd. Det viktiga är att driva det man tror på, skapa opinion för det man tror på, och sedan låta väljarna ta ställning. Och kanske bli statsråd som kan driva en politik man tror på.

Jag tror inte att socialdemokraterna är ensamma om att inte tro på den egna politiken. Det måste naturligtvis finnas mängder med moderata riksdagsledamöter som, när Reinfeldt påbörjade sin förändring av moderaternas retorik, reducerades till skådespelare när de försvarade delar av arbetsrätten, höjd bensinskatt etc. Men det vi nu sett inom socialdemokratin är åtskilliga snäpp värre. Det handlar om den yttersta partiledningen som inte trott på den politik man marknadsfört.

Jag har tidigare ansett att det hade varit positivt om de rödgröna trots den erbarmliga blockpolitiken vunnit valet, men efter den socialdemokratiska ledningens avslöjande om sin inställning till politik och politisk verksamhet känns detta unket. U  - n - k - e - t.

Jag vill ha politiker som tror på det som de säger. Det är liksom grund för alltihopa. Annars kan vi packa ner politiken i första bästa låda där maskeradkläderna ligger. Fråga är nu om socialdemokraterna avser att även fortsättningsvis klä sig till gycklare på maskerad. Risken finns att den socialdemokratiska maktapparaten nu häller ner en Östros eller en Österberg i den gycklarmundering som Sahlin nu ska kränga av sig.  Ett råd till de nya gröna språkrören: Håll armlängds avstånd från den maktapparaten.

Sossar föll på vurmen för Las Vegas...

Igår spelade SVT upp en dokumentär om socialdemokraternas identitetskris. Mona Sahlin, Håkan Juholt, Stefan Löfven - den politiska inriktningen hos de tre är väsensskild. 

Sparkandet av Sahlin och Juholt har gett Löfven fria händer - man klarar inte att spela upp de inre konflikterna för öppen ridå så därför får Löfven bestämma och andra knipa käft.

I dokumentären finns en sekvens där Löfven talar om att gå mot framtiden. Han pekar då med hela handen. Han pekar till höger. Sett från sig själv. Åhörarna framför honom ser det som om han pekar till vänster. De blir blåsta.

Allt detta gör att jag funderar på vad som skulle hänt om Håkan Juholt minskat antal mustaschskämt, slutat snattra med journalister som om de vore hans kompisar, vädrat garderoben, lyft sig i kragen och uppträtt lite mer som en statsman. 

Jag tror det hade varit bra för socialdemokratin, för landet och... håll i er nu...  för EU. Håkan Juholt hade en retorisk förmåga att få hjärtan att brinna för förändring. Han hade uppenbarligen känsla för kultur och sinne för rättfärdighet. Han bar knappast någon större medvetenhet om miljö och klimat, men han var nog inte den ekologiska analfabet som Stefan Löfven tyvärr tycks vara. 

Problemen var att Juholt inte förstod sin nya roll och att han hade stora delar av sosseeliten emot sig. Stora delar av densamma hade Mona Sahlin också mot sig. Juholt hade också Sahlin mot sig. Kanske hade Sahlin haft Juholt emot sig. Sossarna är som dom är. När man av olika anledningar haft skäl att titta in bakom förlåten - t ex när MP budgetförhandlade med S och V - så var inte precis lust, glädje och kamratskap man såg. Snarare avundsjuka, revirpinkande och prata-illa-om-varandra. 

Så Håkan Juholt fick lämna in. Med benägen hjälp av sig själv, sina partikamrater och de journalister han trodde han kunde vara kompis med. Det var faktiskt på dagen 15 år efter det att överste Tom Parker avled efter en stroke som Håkan Juholt lämnade in sin avskedsansökan.

Överste Tom Parker var Elvis manager. Och Håkan gillade Elvis. Så mycket överste var inte Tom Parker egentligen. Han var hedersöverste i en lokal brandkår. Så mycket partiledare var väl inte Håkan Juholt heller.

Han fick gå. Trots att han med sin mjukaste baryton den sista kvällen på sossarnas högkvarter på Sveavägen nog sjöng  love me tender, love me true, never let me go.

 

Tanken på detta för mig vidare. De hånflinade åt honom där han tassade ut bakvägen när skymningen lagt sig. Håkan kanske drog en gammal Elvisblues när han smög ut:

Feel so bad,

like av ball game on a rainy day,

yes´I got my rain check,

shake my head and walk away.

Väl sittande i bilen ner mot Oskarshamn rann det nog till, för visst blev han orättvist behandlad av de där stropparna i Stockholm, de där som spred ut rykten och dynga, de där som inte kunde med att någon utanför kroggänget blev vald. Jag kan tänka mig att Håkan för sitt inre såg den där sprätten Östros och vrålade you ain´t nothing but a hound dog, you aint no friend of mine.

Tja, så kan man tänka sig att det var. Men, förstås, nu är det så att Håkan verkar mer inriktad på Elvis mer pösiga 70-tal i Las Vegas än på både hans rebelliska tid i Memphis på 50-talet och på hans musikaliska storhetstid i slutet av 60-talet. Det är märkligt, kan man tycka. Men kanske mer i linje med sosseriet att drömma om Las Vegas och paljetter än om den äkta bluesens förädling i Memphis.

Håkan hade varit i Las Vegas, blivit uppbjuden på samma scen som Elvis stod på många år tidigare. Han blev uppbjuden av nån trist countrysnubbe, blev fotograferad och tycktes inte skämmas för det.

När det var jobbigt för Håkan så satte han på en låt som Elvis spelade in på just 70-talet. Högt skulle det vara. Det vet jag. Han har sagt det själv. Det är Elvis version av You´ll never walk alone. Ni vet stroferna som lyder:

Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
Walk on walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone
You'll never walk alone

De där i Stockholm kanske trodde att Håkan skulle sitta på Heartbreak Hotel och sörja för att därifrån rida bort i fjärran sjungande den där gamla Elvislåten som fick varenda tonåring i början av 60-talet att grina när dom såg halvblodet Elvis på bioduken rida bort i fjärran efter det att han sett den flammande dödsstjärnan: 

Every man has a flaming star,

a flaming star, over his shoulder,

and when a man, sees his flaming star,

he knows his time has come…

Men dom bedrog sig. Håkan red inte ut i fjärran, han bidade sin tid. Han skrev en bok och mellan raderna i boken kan man höra honom vråla: 

If you lookin´fortrouble, Östros,

You came to the right place

If you're looking for trouble, Österberg

Just look right in my face

Nu råder dock lugnet därnere i Oskarshamn. Han är fri från det hopplösa uppdraget att föra ut socialdemokratisk politik. Äntligen i ro, äntligen i frid. Med rätten att snooza. Han sjunger viskande fram de största sanningarna av alla:

Fame and fortune,

how empty they can be,

but when I hold you in my arms,

that’s heaven to me.

Men sedan, när det nattliga sorgen kommer över honom igen, sätter han åter på You´ll never walk alone. Och jag säger bara till dig, Håkan: Walk on, Håkan! Walk on! Om du bara minskat antal mustaschskämt, slutat snattra med journalister som om de vore dina kompisar, vädrat garderoben, lyft dig i kragen och uppträtt lite mer som en statsman. 

Jag tror det hade varit bra för socialdemokratin, för landet och... håll i dig nu...  för EU. Tänk tanken: en visionär som talar kultur och rättfärdighet i EU! Bara det!

Kanske var ändå det största felet att du lyssnade för mycket på Elvis från 70-talet, Håkan. För mycket paljetter, för mycket Las Vegas. Det hade gått bättre om du förstått storheten i 50-talet och den riktiga rocken. Memphis. Beale Street. Sun Studio. Herregud, Håkan, du hade kunnat gå långt! Men nu blev det som det blev, till ditt parti kan du vråla ut Hurt.

Panik i sosseleden, och farlig rödgrön strategi

När gråsossar och betongsossar ser Sahlin omringas av språkrör så får åtskilliga av dem krupp.

Det är detta som är huvudskälet till den rödgröna oppositionens kräftgång.

Jag har tjatat om det förr, men 1+1+1 blir mindre än 3 för den rödgröna oppositionen. Det är ledsamt att de tre partiernas strateger inte insett det.

Vi som gärna ser en annan regering riskerar att bli dragna vid näsan. Inte på grund av att nuvarande regering sköter sig speciellt bra, utan för att Trekanten rört till det för sig.

Nu är det panik inom sosseriet; man tycks ha fått för sig att den som rört till det mest är Wanja Lundby-Wedin. Sahlin ger plötsligt, efter en förmodligen ganska överdriven opinionsmätning, order att om hon skall lämna AMF - och hon lyder förstås eftersom LO saknar både egen ryggrad och eget förstånd att själva ta beslutet. Måste tyvärr hålla med SvD i denna fråga. Även om man från LO-borgen förnekar att man agerat svans.

En sosseriksdagsman kräver dessutom att Lundby-Wedin lämnar sitt uppdrag i LO för annars riskerar sossarna förlora valet - desperat utspel från en gammal Metallare som kanske tillhör den stammen som pyr över att en "kärring från Kommunal" leder LO... (Citatet hämtat från samtal med just en Metallare för några år sedan).


Ibland undrar man vad som krävs av analysförmåga för att hamna i riksdagen... Hade han ansett att Lundby-Wedin skulle lämna sossarna verkställande utskott hade det väl varit någon logik.

• Hade det varit Lundy-Wedins agerande i pensionshärvan som medförtl att sossarna rasar så borde väl raset skett åt vänster, det vill säga gynna vänsterpartiet, inte moderaterna.

• Ett annat skäl som ofta hänvisas till är att kristider gynnar sittande regering. Men det där är faktiskt något av en klyscha. Den härstammar för övrigt från de amerikanska presidentvalen.

• Jag är fullständigt övertygad om att det är något helt annat som ligger till grund för de stegvisa tapp som oppositionen gjort. Nämligen just det enkla förhållande att 1+1+1 i oppositionens fall blir mindre än 3.
  

Jag har tjatat om det förr, och beklagar verkligen att de tre partierna haft så lite självtillit att de fått för sig att de måste göra en repris på Alliansens bygge. För denna blev 1+1+1+1 mer än 4 i förra valet, vilket berodde på att deras väljare stod relativt nära varandra, att deras partiprogram drog åt samma håll.

För Trekanten är det något helt annat som gäller. Mängder med sossar avskyr Miljöpartiet och jag är övertygad om att ju mer Socialdemokraterna och Miljöpartiet smetar ihop varandra ju mer tappar Sahlin till borgarna, och ju mer tappar den rödgröna oppositionen.

I denna fråga tycks jag ha samma uppfattning som Göran Persson, vilket i och för sig kan tyckas förskräckande... Men i alla fall.

• Varje gång Mona Sahlin syns tillsammans med språkrören tappar hon i trovärdighet hos gråsossar och betongsossar och andra sossar som får krupp bara de ser en miljöpartist.
  

• Och inte blir det bättre för Sahlin att MP tydligen agerar för att hon skall flankeras av ett språkrör på varje sida.
  

• Hur i Herrans namn tänker man? Har man inte fattat det där med sossar som får krupp?

De som tjatat, ältat och med utpressarliknande utspel tvingat fram den rödgröna oppositionens intima samarbete före valet har tagit på sig ett stort ansvar. Förutom kruppen, så medför det att det gröna alternativet suddas ut, allt som är grön ideologi tunnas ut i en tid när denna faktiskt skulle kunna vinna gehör i ett annars grått politiskt klimat.

Jag begriper inte, hur gärna jag än vill, att de grönas strateger kunnat haft så dåligt omdöme.

• Kanske beror det på att man fastnat i ett partipolitiskt innanförperspektiv.

• Kanske beror det på att man fokuserar så mycket på att bli statsråd och statssekreterare att man tappat vidsyntheten.

• Kanske beror det på att man faktiskt tror på att man stärker det rödgröna alternativet.
  

Hur som helst: det är min övertygelse att de tre partierna lyckats mycket bättre om man gått fram som tre skilda partier, utan att smeta ihop varandra. Det är min övertygelse att vi då fått en rödgrön regering efter valet. Nu är det allt allt annat än säkert, trots att hela fältet egentligen ligger vidöppet.

Skämmes!

PS!
Den som drabbas av krupp

• får skällande hosta
  
• blir hesa
  
• får en väsande och ansträngd andning
  
• får svårt att andas.

Pär Nuder

Pär Nuder lär vara förbannad. Han funderar på att stämma en journalist och en statsvetare. Ty dessa har, enligt medierna, i en bok påstått att Nuder, som hämnd för att Mona Sahlin sparkade honom som ekonomisk-politisk talesperson, legat bakom att Sahlin fick sparken och att Håkan Juholt tog vid.

Ni som följt bloggen vet att mitt icke-förhållande till Pär Nuder är ansträngt. Så jag har ingen anledning att ta honom i försvar av ren omsorg och kärvänlighet. Att han varit motor i valet av Juholt tror jag inte ett dyft på. En snabb koll bland vänner mitt i smeten gör mig än mer säker på den saken. Dessutom var Mona Sahlin omöjlig - vare sig med eller utan Nuders hjälp - att ha kvar efter valfiaskot. Vilket åtskilliga noterar. Hon berättade också senare att hon inte trodde på den politik hon fört.

Journalisten (Margit Silberstein) och statsvetaren (Tommy Möller)  lär ha låtit sig förföras av dem som de intervjuat - och som i boken framställs som anonyma källor. Att ingen vågar stå för sina åsikter, om de varit korrekta, faller utanför rimlighetens gräns eftersom konflikt med Nuder knappast kan vara annat än karriärbefrämjande och djupt uppskattat i de djupare socialdemokratiska leden.

Om dessa tre ting vill jag berätta...:

För det första finns det inga anonyma källor inom partier som säger något till en journalist utan att ha en avsikt med det - något som journalister som tror sig trängt in i partiernas hjärtan fått för sig. Kanske för att de så gärna vill tro det - och kanske för att de är så begeistrade att framstå som experter på partiernas inre liv.

Ni anar inte hur många gånger politiska kommentatorer svamlar om sådant de inte vet ett skit om - och hur ofta de begeistrat levererar "sanningar" om partiernas interna liv efter att ha talat med politiker i partiernas inre kärna. Men, som sagt, det finns inte en enda sådan politiker som säger något utan avsikt.

För det andra var det inte ett dyft förvånande att Håkan Juholt blev vald - han hade åkt runt i partiet som ingen annan, gett gräsrötter hopp och varit mer socialt kompetent än hela den socialdemokratiska teflonmaffian tillsammans. Det överraskade säkert de journalister som tror att partier är detsamma som partieliten på lagom gångavstånd från skrivborden hos DN, SvD, kvällsblaskorna och radio- och tevehusen. I det läge som sossarna befann sig fanns det ingen annan - att sedan den tilltänkte frälsaren inte förmådde ta de nödvändiga stegen för att balansera den gode retorikern med en förståelse för rollen som tilltänkt statsminister är en annan sak... Han var populär när han valdes, många, även de som nu tar avstånd, var smått begeistrade.

För det tredje sparkades inte Nuder utan orsak. En bidragande sådan var att Mona Sahlin aldrig hade kunnat få med sig MP i någon sorts blockpolitik före valet - och än mindre någon regering efter valet - om Nuder varit ekonomisk-politisk talesperson. Lika mycket som Göran Persson och Pär Nuder tyckte om att pyssla med varandra på, och bakom, den politiska scenen, lika mycket avskyddes Nuder av de gröna.

Har själv hört språkrör säga att man aldrig någonsin skulle samarbeta med Nuder efter de erfarenheter man haft av honom. Han hade varit arrogant, oförskämd och varit den som i förhandlingar intagit rollen av den bufflige stöveln. Av någon outgrundlig anledning låg Östros bättre till hos de gröna. Båda herrarna betalas nu frikostigt av banker och marknadsaktörer.  Med rätt dagsnotering i åsikterna så ser framtiden ljus ut.

För övrigt: Lustigt att Agenda låter en av SVT:s medarbetare få göra ohöljd reklam för sin bok, vilket noteras av Croneman på sedvanligt cronemanskt sätt.

Mona Sahlin och Veronica Palm ger mig hög puls

Jag sitter på motionscykeln. Morgonsolen lyser in genom fönstren och nere i dalen håller isen på att gå upp.

Pulsen ligger stadigt på 128 slag i minuten. Framför mig står en teve på. Det är morgonsoffa i SVT.

Jag ser och hör Veronica Palm, utmanare till ordförande i sossarnas kvinnoförbund. Och plötsligt springer pulsen upp till drygt 135.

Nu ska ni inte missförstå. Det är hennes ord som får pulsen att slå i stackato. Hon pratar om dagens opinionssladder från DN som meddelar att bara drygt hälften av sosseväljarna känner förtroende för Mona Sahlin. Skälet anses vara alla affärer, ni vet alla kreditkorts- och parkeringsproblem.

Veronica tycker att det är orättvist, för det var ju "bara småsaker" jämfört med andra. Och det kan jag hålla med om, dessutom har Sahlin bett om förlåtelse. Problemet är ett annat.

Efter det att det blivit offentligt att hon 32 gånger hamnat hos kronofogdemyndigheten för obetalda parkeringsböter på drygt 34000 kronor sa hon:

”Det här handlar inte om statens pengar, det handlar inte om hur jag har skött statens kort, det handlar inte om hur jag som minister har fattat beslut, utan det handlar om att jag parkerat fel, fått böter och betalar dessa böter med egna beskattade medel, ibland för sent.”

Jag fick spader när jag hörde det första gången. Och nu skenade pulsen. Mona Sahlin uttalade sig som vilken knös som helst. Hon anser sig ha rätt att bryta mot regler bara hon pröjsar för det. Så som överklassen alltid sett på saker och ting.

I övrigt tror jag Veronica Palm skulle bli en bra ordförande i kvinnoförbundet. Hon ställde nämligen inte upp när Nalin Pekgul övergav kravet på sänkt arbetstid. Respekt!

Sahlin v/s Åkesson: Gnöla inte på att Sd får debattera, Ohly!

Vinnare och förlorare i gårdagens debatt mellan Jimmie Åkesson och Mona Sahlin?

Största förlorare blev Lars Ohly. Han hävdade, efter debatten, att partier som inte finns i riksdagen inte heller bör beredes plats i teve. Demokrati är större än så, Ohly!

Åkesson blev en annan förlorare. Han hävdade att diskriminering av invandrare inte finns i Sverige. Herregud, har karln inte gått utanför sitt partikansli?

Mona Sahlin blev den tredje förloraren. Hon påstod att det var "osvenskt" att tycka som Sverigedemokraterna, som om vi som bor i Sverige är finare och mer kulturellt utvecklade än folk i andra länder där värre partier än sd finns... Förresten var ju Ny demokrati än värre.

En fjärde förlorare är Henrik Brors, på DN - den man som en gång fick hela löpet i krigsrubriker på sin egen tidning för sitt eget tyckande om Göran Persson - som skriver så här: "Det är en svår balansgång för de etablerade partierna, och för medierna, hur de nu ska hantera Sverigedemokraterna."

Nej, det är faktiskt ingen svår balansgång. Sd finns, har vuxit ganska kraftigt därför att det finns människor som säger sig vilja rösta på dem. Då skall de behandlas som ett inslag i den offentliga debatten på ett schysst sätt. Det är upp till de andra partierna, och andra debattörer, att förmå detta partis sympatisörer att överge Åkesson. Klarar man inte det så blir sd ett riksdagsparti efter nästa val. Sådana är spelreglerna.

Dessutom: När vi som försvarar en "generös" flyktingpolitik - vilket verkligen inte Mona Sahlins parti gjort under de senare åren! - debatterar med kritiker så är det alltid olyckligt när man låtsas bort momentana ekonomiska kostnader och kulturkrockar. Människor känner inte igen sig då - det var just detta misstag som gjorde att Ny Demokrati en gång kom in i riksdagen.

Det är också en dålig taktik att stigmatisera sd på ett överdrivet sätt. När sossar, moderater och folkpartister vill göra ett stort nummer av att sd vill förhindra homosexuella par att adoptera så blir det patetiskt. Jag minns vilket liv det blev när De gröna, som första parti, beslöt att alla, oavsett sexuell läggning, skall ha rätt att prövas på samma villkor - och det var för mindre än tio år sedan! Då stod sossar, moderater och de andra på samma sida som Åkesson.

Och aborter, som Sahlin tog upp, där har sd samma uppfattning som kd och en majoritet i Europa - inga aborter efter tolfte veckan. Det kan vi tycka hur illa om som helst, men det är ju inte trovärdigt att måla ut det som något extremt. Och, ska vi vara ärliga, så är det etiska problem när - eller åtminstone om - man på sjukhusen kan få foster att överleva utanför livmodern i trettonde veckan samtidigt som man aborterar i artonde. (Hur som helst: när den tekniska möjligheten för överlevnad närmar sig abortgränsen blir det problem). Det är löjligt att låtsas som om detta inte utgör ett problem värt att diskutera. Men det är ju lätt för mig att säga - jag är inte politiker längre.

Det jag beklagar mest är dock varför inte De gröna tagit sig an debatten på riksnivå. Det är ju De gröna som är sd:s ideologiska motpol, något man kan vara stolt över. Det enda parti som garanterat inte kommer att folkpartiseras inför nästa val för att sno tillbaka röster från Sd...