Sossar föll på vurmen för Las Vegas...

Igår spelade SVT upp en dokumentär om socialdemokraternas identitetskris. Mona Sahlin, Håkan Juholt, Stefan Löfven - den politiska inriktningen hos de tre är väsensskild. 

Sparkandet av Sahlin och Juholt har gett Löfven fria händer - man klarar inte att spela upp de inre konflikterna för öppen ridå så därför får Löfven bestämma och andra knipa käft.

I dokumentären finns en sekvens där Löfven talar om att gå mot framtiden. Han pekar då med hela handen. Han pekar till höger. Sett från sig själv. Åhörarna framför honom ser det som om han pekar till vänster. De blir blåsta.

Allt detta gör att jag funderar på vad som skulle hänt om Håkan Juholt minskat antal mustaschskämt, slutat snattra med journalister som om de vore hans kompisar, vädrat garderoben, lyft sig i kragen och uppträtt lite mer som en statsman. 

Jag tror det hade varit bra för socialdemokratin, för landet och... håll i er nu...  för EU. Håkan Juholt hade en retorisk förmåga att få hjärtan att brinna för förändring. Han hade uppenbarligen känsla för kultur och sinne för rättfärdighet. Han bar knappast någon större medvetenhet om miljö och klimat, men han var nog inte den ekologiska analfabet som Stefan Löfven tyvärr tycks vara. 

Problemen var att Juholt inte förstod sin nya roll och att han hade stora delar av sosseeliten emot sig. Stora delar av densamma hade Mona Sahlin också mot sig. Juholt hade också Sahlin mot sig. Kanske hade Sahlin haft Juholt emot sig. Sossarna är som dom är. När man av olika anledningar haft skäl att titta in bakom förlåten - t ex när MP budgetförhandlade med S och V - så var inte precis lust, glädje och kamratskap man såg. Snarare avundsjuka, revirpinkande och prata-illa-om-varandra. 

Så Håkan Juholt fick lämna in. Med benägen hjälp av sig själv, sina partikamrater och de journalister han trodde han kunde vara kompis med. Det var faktiskt på dagen 15 år efter det att överste Tom Parker avled efter en stroke som Håkan Juholt lämnade in sin avskedsansökan.

Överste Tom Parker var Elvis manager. Och Håkan gillade Elvis. Så mycket överste var inte Tom Parker egentligen. Han var hedersöverste i en lokal brandkår. Så mycket partiledare var väl inte Håkan Juholt heller.

Han fick gå. Trots att han med sin mjukaste baryton den sista kvällen på sossarnas högkvarter på Sveavägen nog sjöng  love me tender, love me true, never let me go.

 

Tanken på detta för mig vidare. De hånflinade åt honom där han tassade ut bakvägen när skymningen lagt sig. Håkan kanske drog en gammal Elvisblues när han smög ut:

Feel so bad,

like av ball game on a rainy day,

yes´I got my rain check,

shake my head and walk away.

Väl sittande i bilen ner mot Oskarshamn rann det nog till, för visst blev han orättvist behandlad av de där stropparna i Stockholm, de där som spred ut rykten och dynga, de där som inte kunde med att någon utanför kroggänget blev vald. Jag kan tänka mig att Håkan för sitt inre såg den där sprätten Östros och vrålade you ain´t nothing but a hound dog, you aint no friend of mine.

Tja, så kan man tänka sig att det var. Men, förstås, nu är det så att Håkan verkar mer inriktad på Elvis mer pösiga 70-tal i Las Vegas än på både hans rebelliska tid i Memphis på 50-talet och på hans musikaliska storhetstid i slutet av 60-talet. Det är märkligt, kan man tycka. Men kanske mer i linje med sosseriet att drömma om Las Vegas och paljetter än om den äkta bluesens förädling i Memphis.

Håkan hade varit i Las Vegas, blivit uppbjuden på samma scen som Elvis stod på många år tidigare. Han blev uppbjuden av nån trist countrysnubbe, blev fotograferad och tycktes inte skämmas för det.

När det var jobbigt för Håkan så satte han på en låt som Elvis spelade in på just 70-talet. Högt skulle det vara. Det vet jag. Han har sagt det själv. Det är Elvis version av You´ll never walk alone. Ni vet stroferna som lyder:

Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
Walk on walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone
You'll never walk alone

De där i Stockholm kanske trodde att Håkan skulle sitta på Heartbreak Hotel och sörja för att därifrån rida bort i fjärran sjungande den där gamla Elvislåten som fick varenda tonåring i början av 60-talet att grina när dom såg halvblodet Elvis på bioduken rida bort i fjärran efter det att han sett den flammande dödsstjärnan: 

Every man has a flaming star,

a flaming star, over his shoulder,

and when a man, sees his flaming star,

he knows his time has come…

Men dom bedrog sig. Håkan red inte ut i fjärran, han bidade sin tid. Han skrev en bok och mellan raderna i boken kan man höra honom vråla: 

If you lookin´fortrouble, Östros,

You came to the right place

If you're looking for trouble, Österberg

Just look right in my face

Nu råder dock lugnet därnere i Oskarshamn. Han är fri från det hopplösa uppdraget att föra ut socialdemokratisk politik. Äntligen i ro, äntligen i frid. Med rätten att snooza. Han sjunger viskande fram de största sanningarna av alla:

Fame and fortune,

how empty they can be,

but when I hold you in my arms,

that’s heaven to me.

Men sedan, när det nattliga sorgen kommer över honom igen, sätter han åter på You´ll never walk alone. Och jag säger bara till dig, Håkan: Walk on, Håkan! Walk on! Om du bara minskat antal mustaschskämt, slutat snattra med journalister som om de vore dina kompisar, vädrat garderoben, lyft dig i kragen och uppträtt lite mer som en statsman. 

Jag tror det hade varit bra för socialdemokratin, för landet och... håll i dig nu...  för EU. Tänk tanken: en visionär som talar kultur och rättfärdighet i EU! Bara det!

Kanske var ändå det största felet att du lyssnade för mycket på Elvis från 70-talet, Håkan. För mycket paljetter, för mycket Las Vegas. Det hade gått bättre om du förstått storheten i 50-talet och den riktiga rocken. Memphis. Beale Street. Sun Studio. Herregud, Håkan, du hade kunnat gå långt! Men nu blev det som det blev, till ditt parti kan du vråla ut Hurt.