Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen forskare. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen forskare. Sortera efter datum Visa alla inlägg

fredag 8 november 2019

Hur är det nu med klimatet - på vem ska man tro?

Havet stiger inte alls, meddelas av Lars Bern. Jag uppfattar att National Ocean Service som mer trovärdig.

Temperaturen stiger inte, meddelas av Lars Bern. Jag uppfattar University of Bern och NASA som mer trovärdiga.

Klimatpanelen har spått fel, meddelas av Lars Bern. Jag uppfattar Carbon Brief som mer trovärdiga, trots allt. 

Det har inte blivit fler orkaner, meddelas av Lars Bern. Jag uppfattar att samma sak påvisas av de jag har fullt förtroende för: GFDL (Geophysical Fluid Dynamics Laboratory). Men extremväder har ökat, påpekades av Nature redan 2014 och av t ex AGU 2019.

MEDIADEBATTEN
Igår skrev jag på Facebook om vikten att vara noga när man säljer in artiklar, det gäller allra mest de etablerade medierna. När dessa slarvar ges konspirationsteoretikerna näring. Det som marknadsfördes som att 11000 klimatforskare (TT), miljöexperter och forskare (t ex SVT och DN) skrivit under ett upprop visade sig - för den som ville göra en enkel sökning - inte alls vara så. Men uppropet var korrekt, välformulerat och jag hade själv kunnat skriva på det.

Patetiskt blir det emellertid när "klimatskeptikerna" blir upprörda över att inte alla var forskare eftersom hela spannet av dessa "klimatskeptiker" och konspirationsteoretiker för några veckor sedan spred en artikel där det påstods att 500 "forskare och experter" meddelat att de inte tror på "klimatlarmen" - man gör det i ett öppet brev som många "klimatskeptiker" och "klimatförnekare" hänvisar.

Det är inte sant att det är 500 experter och forskare (om man med forskare menar sådan som forskar om klimatet). Flera av dem har arbetat för oljeindustrin, flera av dem har inte alls forskat om klimat. Så vitt jag kunnat utröna så består klimatforskare av någon bråkdel av de som skrivit under - lägg till det dubbla för säkerhets skull och det räcker inte till speciellt god jämförelse med FN:s klimatpanel hur mycket man än skulle vilja, eller i jämförelse med hur många forskare som faktiskt skrev under uppropet som undertecknats av drygt 11 000.


PS! Här är FB-texten lite tydligare:
 
Så har då "klimatskeptikerna" än en gång fått underlag för att påstå att klimatdebatten drivs med hjälp av fake news, manipulation och förvanskning. Det är för jävligt att medier, journalister och rubriksättare - som säkert vill väl eller åtminstone är aningslösa - än en gång ger konspirationsteoretikerna underlag som stärker deras föreställningar. 


Nu har såldes en alldeles utmärkt artikel (med 11 000 underskrifter) i medier - inkl DN och SVT - presenterats som om alla dessa 11 000 var miljöexperter eller forskare. Så är det inte. Forskare, med hög kompetens, har formulerat artikeln - men alla som skrivit under är alls inte forskare eller miljöexperter. Journalistiken har ansvar. Journalister i seriösa medier borde bete sig bättre än de som härjar på sociala medier. (TT lyckades till och med göra alla 11000 till klimatforskare - inte undra på att Bern får vatten till sin sjuka kvarn.)


Artikeln - som undertecknats av 11000 - är utmärkt, borde få många att vakna. Men dess effekt blir snarare att nya konspirationsteorier tar fart och sådana som Lars Bern och liknande får underlag för sin retorik - ofta levererad med milt hånfullt eller ironiskt leende - då de kan peka på hur medierna faktiskt levererar det som inte är sant i klimatdebatten. Jag blir så förbannad! 


Verkligheten, och den forskning som finns, räcker mer än väl för att vi skall ta klimatfrågan på allvar - överdrifter, manipulativ rubriksättning och påståenden av sorten "vi måste rädda planeten från undergång" (planeten och liv finns kvar även med de klimatförändringar som nu hotar) är kontraproduktiva och spelar såväl fossilsamhällets försvarare som vetenskapsförnekare i händerna. Den här typen av artiklar sätter också många "vanliga människor" som engagerar sig i klimatfrågan i en marig debattsituation när de med hånfulla kommentarer bemöts av klimatskeptiker som kan hänvisa till artiklar i stora medier och påstå att de "ljuger och bedrar i en enda stor konspiration" Som sagt: jag blir så förbannad!

fredag 4 januari 2013

Fler forskare i regeringar...?

Fler forskare i regeringen. Det är i alla fall en åsikt som Forskning och Framsteg ger uttryck för. Och så hänvisar man till en underhållande föreläsning av nobelpristagare James Watson och det faktum att USA:s energiminister är nobelpristagare. 

Problemet med den här typen av krav är - förutom att James Watson bär på halvfascistiska värderingar och att USA:s energiminister tycks vara så ointresserad av klimatfrågan att han sitter i en regering som pläderar för gigantisk satsning på oljesand - är att forskare har en fäbless för att inte förstå sig på politisk och ekonomisk verklighet. De - nu drar jag på ett överdrivet och orättfärdigt sätt alla över en kam - är ofta extremt kunniga i djupet, men tafatta på bredden. Och är det något som politiker bör vara så är det att vara bevandrad på hela det samhälleliga och vetenskapliga fältet. Och definitivt inte rädda för att läsa forskarrapporter, ta till sig forskningens resultat och - förstås - värdera dem utifrån att kunskap är färskvara med bäst-före-datum i förskräckligt många fall.

Politiker bör skapa fler fredade zoner för forskare - så att fler slipper bli beroende av ekonomiska intressen och inte minst befriade från de obegåvade system som innebär att de får ägna stora delar av sin tid åt att söka anslag. Politiker bör också uppvärdera forskning som är obekväm, som ifrågasätter system, strukturer och de normer som existerar.

Under mina år som språkrör upplevde jag att många forskare var otroligt naiva trots ofta briljant intelligens inom sina områden. Det där med marknadens inneboende kraft - t ex insikten om att kunskap som det går att göra pengar på aldrig kan ligga i träda oavsett dess effekter - uppfattade jag åtskilliga gånger att de mest briljanta män och kvinnor inom forskarsamhället inte riktigt förstod sig på. Det innebär förstås inte att forskare, av typen nobelpristagare, skall bannlysas från regeringar, men att tro att de politiska besluten skulle bli bättre med fler nobelpristagare i regeringar är med förlov sagt en icke färdigtänkt tanke...

Å andra sidan är det vetenskapens främsta tillgång: att inse att tankar aldrig är färdigtänkta...

PS!
Ett av alla de inspirerande samtal med forskare jag fått ha i Kunskapskanalen är med Ingemar Ernberg. Finns här.
De flesta andra intervjuerna hittas här.
Om några veckor samtalar jag om hjärnforskning och forskning om lärande i tre program.

lördag 28 maj 2011

Tillväxten, Anders Borg och "politiker av alla färger..."

Miljöpartiets tes om "grön tillväxt" går tvärs emot naturvetare och forskare.
Ibland önskar man att MP fortfarande varit en del av den allt större våg som intar en offensivt kritisk hållning till tillväxtsamhället. 

Hade partiet inte frångått tillväxt- och konsumtionskritiken hade man nu legat i fas med allt fler forskare och samhällsdebattörer. Istället utmålas man nu - med rätta - som en del av problemet.

Nu får vi i allt från Vetenskapens värd i SVT till vetenskapliga artiklar höra att "alla riksdagspartier" och "partier av alla färger" går emot vetenskap och forskare.

Och tyvärr är det ju sant. Partiprogram och kongressbeslut  i all ära, men de är inte mer värda i ett grönt elitstyrt parti än att socialdemokraterna i sitt partiprogram skrivit in att monarkin skall avvecklas. Partiledning och riksdagsgrupp formulerar dagspolitiken - och den har i stora stycken legitimerat den världsbild som socialdemokraterna och moderaterna har gemensamt.

Det har varit förlorade år för partiet, meningslösa år i ett taffligt försök att i blockpolitikens form få tillsätta några statsråd. Visst har partiet fått några procentenheter mer än förut, visst är medlemsantalet större - men vad hjälper det när partiet snarare blivit en motkraft än en medkraft för den nödvändiga opinionsbildning som allt fler forskare arbetar för.

Partiet hade kunnat göra en historisk insats, istället för att prata om grön tillväxt - som inte är hållbar - och arbetslinje, som alltmer förkastas eftersom tillväxt, konsumtion och arbetslinje är motorer för en ekonomi som orsakar de miljö- och klimathot som tar strypgrepp på planeten.

Tanken att MP idag skulle suttit och administrerat den tillväxtjagande jobb- och konsumtionspolitik som de rödgröna gemensamt stod för är nästan skrämmande - det var väl inte därför vi bildade ett nytt parti? Kan de nya språkrören ta avstamp och våga driva den tillväxt- och konsumtionskritiska linje som kongressen efterlyst? Kanske förmår de lyssna på de forskare som vädjar om politisk hjälp. Kanske förmår de bli tydliga i ett hållbart samhälle, så tydliga så att inte medierna fortsätter att skriva att även de nya språkrören hyllar ekonomisk tillväxt.




Mer om utveckling utan tillväxt finns här.

fredag 28 december 2012

Sista panelen

Så är det då årets sista Nyhetspanel. Är just på väg till SVT. Östermalm sover. Antar att det blir prat om året som gått och om året som kommer. Största framgångarna och största besvikelserna. 

En besvikelsen skrev ett gäng forskare om igår, på DN Debatt. Nämligen politiker som inte ens försökt nå upp till sina egna målsättningar. Man redovisar att Sverige bara klarar två av de sexton miljökvalitetsmål som är uppsatta. "Varför brister handlingskraften just på miljöområdet" frågar forskarna sig. Det var en bra artikel.

De delsvar man tar upp i artikeln är att politiker kanske inte förstår situationens allvar, att man kanske inte klarar av de komplicerade samband mellan naturvetenskap och ekonomi etc, att man är beroende av särintressen, att man är rädd för att tappa väljare. Tyvärr är forskarvärlden också rädd för särintressen, dessutom är man rädd för att tappa anslag.

Ett delsvar de glömde är således forskares ofta fega inställning - hade man haft minsta lilla mod hade man verbalt stöttat de politiker som faktiskt drivit frågorna istället för att i snart sagt varenda debatt eller panelsamtal glida undan.

Hur ofta har man inte hört forskare, som fegat ur genom att säga att "de inte tar ställning"? Hur ofta har man inte hört forskare som smitit ut bakvägen så fort det kommit till frågan om att ta politisk ställning? Rädda för karriären, rädda för att mista anslag, rädda för att inte bli inbjudna som talare av de som kan pröjsa? Mellan skål och vägg har många klappat på axeln - men så fort man sagt något i offentligheten så har man mumlat.

Forskare har också ett ansvar i den politiska debatten. De politiker som tagit forskningen om klimatet och den biologiska mångfalden på allvar har i årtionden behövt stöd, istället för flackande blickar och räddhågset uppträdande. Rädslan att smutsa sina händer i vatten som inte är godkänt av olika former av etablissemang har varit uppenbar.

Det andra delsvar som man inte tar upp i artikeln - som var lysande på många sätt - är det faktum att vi lever i en norm som innebär att vi uppmanas att konsumera allt mer. Normen upprätthålls genom det flöde av reklam som ständigt översköljer oss och som gör längre resor, ökande konsumtion och snabbare varubyten till något normalt trots att just detta utgör en avgörande del i klimatproblematiken.

Politiker, forskare, ledarskribenter, krönikörer och medieägare har mycket att fundera över när det gäller inte bara andras beteenden utan även sina egna beteenden.

Tillägg: så här blev Nyhetspanelen.


tisdag 20 november 2012

Uppåt 100 000 dödsfall i Europa pga av klimatförändringar de senaste tio åren - och det är bara början...

Efter Världsbankens nya rapport - med gammalt innehåll - kanske en och annan beslutsfattare utsätter sig för risken att tänka efter innan de slentrianmässigt dumpar klimatfrågan för annat som lockar väljare mer. Ordet bank är ju något som politiker lystrar till.

Kanske till och med en och annan börjar inse att vi är på väg att konsumera sönder de processer som är förutsättningar för att vi skall kunna leva goda liv på planeten.

Nästa stora internationella klimatmöte hålls i Qatar om en dryg vecka, vilket bara det innehåller ett drag av ironi. Utsläppen av koldioxid per innevånare uppgår där till mer än 58 ton per person. Vilket är mer än tio gånger så mycket som varje kines bidrar med. Lyckligtvis slipper Qatar räkna in utsläppen av den ökande flygtrafik som blir följden av att journalister, politiker och klimataktivister avser att ta sig dit för att, som bi-eller huvudorsak, få uppleva detta drömland för den som är rik och skiter i klimatet.

Rapporten från Världsbanken visar att tvågradersmålet - som i sig inte är ett vetenskapligt utan ett politiskt kompromissmål - i princip är körd. Min uppfattning är att det aldrig funnits någon ledande politiker - vare sig i Sverige eller någon annanstans - som haft för avsikt att nå målet eftersom det skulle ha krävt åtgärder som utmanat vårt gamla sätt att tänka, vårt invanda sätt att konsumera, resa och leva. Supermiljöbloggen påtalar att IEA visat att fossila bränslen "åtnjuter 523 miljarder dollar i subventioner årligen".

Redan i mitten på 80-talet stod det klart att vi borde börjat vända skutan. Inför valet 1988 drev MP frågan, vilket uppfattades som smålarvigt av de högsta tupparna i medierna. En av radions reportrar flinade elakt - och förmodligen tämligen bakfull - på en presskonferens under Almedalsveckan.Vissa saker glömmer man aldrig.

Även Europa kommer att drabbas. Alla som inte slagit dövörat till vet vad som väntar länder som redan idag drabbas av torka och översvämningar. Alls om har minsta vilja kan förstå vad som händer när glaciärer, som på somrarna ger vatten till jordbruket i länder som Pakistan, smält undan.

Men få kanske förstår vad som händer i delar av Europa när temperaturen långa perioder kommer att vara så hög att människor - för att citera forskaren Lennart Olsson i dagens SvD - "drabbas av fysiologisk värmestress, det vill säga svettningen räcker inte till för att hålla rätt kroppstemperatur, 37 grader".

En försmak kan vi få om vi kikar på vad som hände 2003, då det i Europa dog mer än 30 000 människor när tremperaturen i Frankrike steg till över 40 grader (i skuggan) och en bit över 45 grader (i skuggan) i Spanien och Portugal. Som Karin Bojs påpekar i dagens DN tyder det mesta på att över 50 000 människor dog av den värmebölja som förlamade Ryssland år 2010.

Sverige är inte så bra som vi låtsas. De svenska utsläppen minskar, enligt statistiken som visas i snart sagt varje tidning. Vi minskar genom att bland annat importera alltmer kött från Danmark, Brasilien och Polen – istället för att producera det själva. Och genom att vi flyger längre, och mer utrikes – vilket inte räknas in i statistiken – än inrikes. Och köper alltmer prylar som är tillverkade i Kina istället för i Säffle. Genom att skicka räkor vi fångat i Nordsjön för skalning i Nordafrika istället för till Smögen minskar vi också våra utsläpp. Statistiken visar således inte alls vad vår konsumtion ger upphov till. Istället gör vi allt för att lägga våra egna utsläpp i någon annans korg


PS! 
För att förhindra de sex vanligast förekommande invändningarna, som ständigt hamnar i kommentarsfältet så fort man skriver om växthuseffekten,  så svarar jag på dem på en gång:

1. Det har varit varmt förut på jorden. Sant, men nu är vi snart 9 miljarder människor som behöver mat från fungerande jordbruksmark, vi har byggt samhällen nära de hav som kommer att stiga. Vidare:  temperaturökningen har inte skett så snabbt tidigare, vilket innebär att djur och växter inte hinner anpassa sig eller förflytta sig.

2. Med ny teknik löser vi problemen. Vi behöver ny teknik, men den räcker inte eftersom de miljö- och klimatvinster vi kan göra med hjälp av smartare och effektivare teknik äts upp av att vi blir fler människor som konsumerar allt mer. Dessutom - och det är en passning till inte minst MP - innebär utbyggnad av t ex höghastighetsbanor och tillverkning av t ex vindkraftverk och solceller ökande initiala utsläpp. Det finns någon sorts dumargument som säger att vi för klimatets skull skall byta ut äldre, men fungerande, bilar mot nya som drar några deciliter mindre så fort som möjligt - då bortser man helt från att tillverkningen av nya bilar ger lika stora utsläpp som flera års normalt bilåkande.

3. Människan bidrar bara marginellt till jordens uppvärmning. Sant. Solen bidrar givetvis mest till uppvärmningen, den gör att livet kan existera här.  Men det innebär ju inte att människans påverkan inte betyder något. Dessutom kan vi inte göra så mycket åt solen.

4. Forskarna är inte eniga. Sant. Det finns forskare i nationalekonomi, teologi, matematik och  och annat som hoppat in i debatten och tycker till. Det finns en och annan journalist (t ex Elisabeth Höglund), en och annan gammal företagsledare (t ex Lars Bern), en och annan överstelöjtnant i pansartrupperna (t ex Jonny Fagerström) som utgör så kallade klimatskeptiker. Det finns också några forskare som finansierats av oljeindustrin som har avvikande mening. Och säkert en och annan som, utan att sponsras av oljeindustrin, är undrande över om människans påverkan på klimatet. Men det helt överväldigande antalet forskare som ägnat sig åt frågan är överens om att vi måste minska utsläppen.

5. Klimatfrågan är ett politiskt projekt - och forskare som vill ha pengar måste ställa upp. Detta är det mest historielösa invändningen man kan tänka sig. Det var forskare som knackade på dörren till politikerna i årtionden utan att bli insläppta.

6. Får vi bara bygga ut kärnkraften så löser det sig. Kärnkraften kan bara bli en marginell del av den globala energiförsörjningen. Vilket nog till och med kärnkraftens vänner inser.

tisdag 24 juni 2008

Visst ska man också lyssna till koldioxidkritikerna

Lyssnade på reprisen av Sommar med Max Tegmark igår. Vi satt på altanen. Kvällen var lite blåsig, vinden vaggade trädkronorna medan kosmos däruppe var lika väldigt som vanligt. Det var universum som Sommar handlade om. Och vetenskap.

Självklart gick jag igång, förutom denna blogg om vetenskapens paradigmskifte - ödmjukhet hos forkare skadar inte! - ska jag skriva något om Gud och vetenskapen i den sommarblogg som Dagen bjudit in mig på.

Så här: Jag gillar inte att klimatfrågan reduceras till en tro som inte får ifrågasättas. Om det finns oberoende forskare som ifrågasätter FN:s klimatpanel så bör de ges möjlighet att forska och delta i debatten.

För egen del har jag ända sedan mitten av 80-talet, som språkrör för mp, talat om klimatfrågan. Den var inte ny inom vetenskapen, men inom samhällsdebatten och politiken var den ny, främmande och obehaglig.

Då var det en udda uppfattning att i samhällsdebatten tala om koldioxid och växthuseffekt. Politiska journalister, som ofta är sanslöst dåligt bevandrade i vetenskapen, brydde sig inte. Det vi framförde stred mot den accepterade världsbild som styrde politiska och ekonomiska beslut.

Idag är det norm att tala om global uppvärmning, det är politiskt korrekt - men jag vill inte att de forskare som ifrågasätter skall behandlas likadant som jag och andra blev behandlade på 80- och 90-talen.

Det är viktigt att förstå hur vi människor fungerar - och hur vetenskapssamhället fungerar. Det är en regel att man förnekar fakta som inte stämmer in på den världsbild och den verklighetsuppfattning som dominerar i samhället. Beviset för förnekelsens kraft är att nya världsbilder som växer fram inte alls behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattat gammal kunskap på ett nytt sätt.

Ett sätt att beskriva detta kan vara att jämföra med hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också; en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.

Detsamma gäller inom vetenskapen. Få vetenskaper söker nämligen sanningen utifrån ett neutralt eller objektiv sätt. Istället fungerar vetenskapen genom att acceptera modeller (paradigm) för hur världen fungerar. Finner man motsägelser så avfärdas dessa som dålig vetenskap. Eller också ignoreras de och påstås ha tillkommit som resultat av felaktiga eller ovetenskapliga metoder.

Hur många nya sjukdomar, vars existens i sig utgör civilisationskritik, har inte förnekats inte på detta sätt. Kvicksilverförgiftning, elallergi, elektromagnetisk strålning... Hur många miljöproblem har inte förnekats på detta sätt - tänk bara på förnekelsen av problemen med bekämpningsmedel, DDT, fenoxisyror...

När så småningom allt fler fakta börjar bli besvärande ersätter plötsligt ett nytt paradigm det gamla. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan ägnar sig vetenskapsmännen åt detaljer i den nya modellen istället för den gamla. Och naturligtvis är de lika motvilliga att acceptera avvikande information som de var tidigare.

Klimatdebatten följer just detta mönster. Jag är övertygad om att vi måstre minska utsläppen av koldioxid, men jag är också oerhört nyfiken på dem som kritiserar FN:s klimatpanel och den extas som Al Gore gett upphov till. Jag tror att Al Gore har rätt, och att jag själv har rätt, men vill att forskare skall ifrågasätta.

Thomas Kuhn som hade fräckheten att påpeka att de vetenskapliga revolutionerna ofta startas av utanförstående - av någon som inte är låst av tidigare modeller. Någon som inte har skygglappar. Ofta kvinnor. Rachel Carson är ett sådant exempel; hon var kvinnan som såg hur kemikaliesamhället höll på att ta död på livet. Hon skrev sin bok Tyst Vår och startade den moderna gröna rörelsen. Hon hånades av de som påstod sig veta bättre därför att de försvara rådande föreställningar.

Min uppfattning är att man alltid ska ifrågasätta rådande föreställningar. Därför bör inte vi som är övertygade om klimatproblematiken motsätta oss att kritiker ges resurser att ifrågasätta oss.

tisdag 26 januari 2010

Skriv inte av den globala uppvärmningen...

FN:s klimatpanel är under luppen. Bra! Som jag skrivit åtskilliga gånger på bloggen MÅSTE all forskning ALLTID granskas och ifrågasättas. Climategate och tvivelaktigt hopsnickrade uppgifter - med ursprung i en text från Världsnaturfonden! - om hur snabbt Himalayas glaciärer smälter gläder klimatskeptikerna.

De gläder mig också eftersom jag ser att politikerna inte har sjösatt några som helst verktyg för att åtgärda utsläppen av växthusgaser. Hoppet står till att FN:s klimatpanel har fel.

Men ingenting tyder, tyvärr, på att vi kan avskriva frågan om global uppvärmning. Tvärtom.
  • Det senaste decenniet var, enligt NASA:s nya rapport, det varmaste någonsin.
  • Glaciärerna smälter, om än inte i lika snabb takt som hävdats i en mer propagandistisk än vetenskaplig sammanfattning.
  • Följderna av uppvärmningen kan bli så oöverstigliga att det vore orimligt - rent av idiotiskt - att inte låta försiktighetsprincipen gälla.
Jag vill dock - med anledning av sjösatt "mejlstorm" från klimatskeptiker som hänvisar till den kalla vintern, Climategate och felaktiga uppgifter om glaciärer - påminna om vad jag skrev om denna fråga redan den 24 juni 2008:

Så här: Jag gillar inte att klimatfrågan reduceras till en tro som inte får ifrågasättas. Om det finns oberoende forskare som ifrågasätter FN:s klimatpanel så bör de ges möjlighet att forska och delta i debatten.

För egen del har jag ända sedan mitten av 80-talet, som språkrör för mp, talat om klimatfrågan. Den var inte ny inom vetenskapen, men inom samhällsdebatten och politiken var den ny, främmande och obehaglig.

Då var det en udda uppfattning att i samhällsdebatten tala om koldioxid och växthuseffekt. Politiska journalister, som ofta är sanslöst dåligt bevandrade i vetenskapen, brydde sig inte. Det vi framförde stred mot den accepterade världsbild som styrde politiska och ekonomiska beslut.

Idag är det norm att tala om global uppvärmning, det är politiskt korrekt - men jag vill inte att de forskare som ifrågasätter skall behandlas likadant som jag och andra blev behandlade på 80- och 90-talen.

Det är viktigt att förstå hur vi människor fungerar - och hur vetenskapssamhället fungerar. Det är en regel att man förnekar fakta som inte stämmer in på den världsbild och den verklighetsuppfattning som dominerar i samhället. Beviset för förnekelsens kraft är att nya världsbilder som växer fram inte alls behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattat gammal kunskap på ett nytt sätt.

Ett sätt att beskriva detta kan vara att jämföra med hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också; en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.

Detsamma gäller inom vetenskapen. Få vetenskaper söker nämligen sanningen utifrån ett neutralt eller objektiv sätt. Istället fungerar vetenskapen genom att acceptera modeller (paradigm) för hur världen fungerar. Finner man motsägelser så avfärdas dessa som dålig vetenskap. Eller också ignoreras de och påstås ha tillkommit som resultat av felaktiga eller ovetenskapliga metoder.

Hur många nya sjukdomar, vars existens i sig utgör civilisationskritik, har inte förnekats inte på detta sätt. Kvicksilverförgiftning, elallergi, elektromagnetisk strålning... Hur många miljöproblem har inte förnekats på detta sätt - tänk bara på förnekelsen av problemen med bekämpningsmedel, DDT, fenoxisyror...

När så småningom allt fler fakta börjar bli besvärande ersätter plötsligt ett nytt paradigm det gamla. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan ägnar sig vetenskapsmännen åt detaljer i den nya modellen istället för den gamla. Och naturligtvis är de lika motvilliga att acceptera avvikande information som de var tidigare.

Klimatdebatten följer just detta mönster. Jag är övertygad om att vi måstre minska utsläppen av koldioxid, men jag är också oerhört nyfiken på dem som kritiserar FN:s klimatpanel och den extas som Al Gore gett upphov till. Jag tror att Al Gore har rätt, och att jag själv har rätt, men vill att forskare skall ifrågasätta.

Thomas Kuhn hade fräckheten att påpeka att de vetenskapliga revolutionerna ofta startas av utanförstående - av någon som inte är låst av tidigare modeller. Någon som inte har skygglappar. Ofta kvinnor. Rachel Carson är ett sådant exempel; hon var kvinnan som såg hur kemikaliesamhället höll på att ta död på livet. Hon skrev sin bok Tyst Vår och startade den moderna gröna rörelsen. Hon hånades av de som påstod sig veta bättre därför att de försvara rådande föreställningar.

Min uppfattning är att man alltid ska ifrågasätta rådande föreställningar. Därför bör inte vi som är övertygade om klimatproblematiken motsätta oss att kritiker ges resurser att ifrågasätta oss.

tisdag 20 maj 2014

Bortom BNP-tillväxt


Seminarium på KTH på temat Bortom BNP-tillväxt. 
Fredag den 23 maj.
Forskarna Kate Raworth, Peter Victor och Ivana Milojević föreläser. 
Mer info och anmälan här.


Kate Raworth är ekonom som fokuserar på att försöka omvärdera de ekonomiska paradigmen för att ta itu med 2000-talets utmaningar. Hon är gästforskande docent vid OxfordUniversity Environmental Change Institute och biträdande lektor vid University of Cambridge för hållbart ledarskap. Fram till 2013 var Kate forskare på Oxfam, där hon utvecklade begreppet “Doughnut economy” – en ekonomisk modell som tar hänsyn till både behovet
av ekonomisk utveckling och behovet av gränser för en frisk miljö. Under åren 1998-2001 var Kate medförfattare till UNDP:s Human Development Report. Hon bloggar om “Doughnut economy” på www.kateraworth.com och tweetar @KateRaworth.
 
Peter Victor är ekonom och forskare som har arbetat med miljöfrågor i över 40 år både som akademiker, tjänsteman och konsult. Han blev tidigt intresserad av kopplingen mellan ekonomi och miljö. Hans nuvarande forskning är inriktad på alternativ till den ekonomiska tillväxten. Peters senaste böcker är Managing without growth – Slower by design, not disaster (2008) och den redigerade volymen The costs of economic growth (2013). Peter är professor i miljöstudier vid York University, Toronto, Kanada. Innan dess var han biträdande biträdande minister i Ontario Ministry of the environment. 
 
Ivana Milojević är forskare och författare med en professionell bakgrund inom sociologi- genus- och freds- och framtidsstudier. Hon är vice redaktör för metafuture.org; en tankesmedja som undersöker alternativ för en bättre framtid. Ivanas universitetsåtaganden inkluderar adjungerad professor vid University of Sunshine coast, Australien (sedan 2009) och som gästprofessor vid University of Novi Sad, Serbien (sedan 2008). Ivana har författat eller varit redaktör för ett flertal böcker och är författare till ett sjuttiotal vetenskapliga artiklar och bokkapitel, varav många finns på 222.meta-future.org.

onsdag 27 juni 2012

Almedalsveckan

Tid: Måndagen den 2 juli.

Plats: Studentcentrum, Högskolan på Gotland.

Arrangörer: Bland annat STEG 3 samt Gotlands Högskola.

 Seminarierna kommer att livesändas via www.hgo.se/almedalsveckan.


8.20-9.20 Fungerar ett samhälle som inte kräver tillväxt?

Medverkande: Samtalsledare: Birger Schlaug, författare och debattör, Steg 3. Anders Wijkman, rådgivare Stockholm Environment Insitute SEI. Andreas Bergh, forskare nationalekonomi, Lunds universitet. Anna Borgeryd, konfliktforskare och styrelseordförande Polarbröd.




9.50-10.40 Kan ett tjänstesamhälle göra tillväxt hållbar? 

Medverkande: Carl Schlyter, EU-parlamentariker, Gruppen De gröna i EU-parlarmentet. Anders Wijkman, rådgivare Stockholm Environment Insitute, SEI.



11.00-12.00 Arbetstidsförkortning - begränsningar och möjligheter

Hur länge vi arbetar är en mycket komplex fråga som berör en mängd viktiga samhällsaspekter - sysselsättning, tillväxt, miljö, folkhälsa, konkurrenskraft, teknikutveckling, fritid etc. Genom en rad snabba intervjuer med experter försöker Birger Schlaug skapa en helhetsbild.

Medverkande: Birger Schlaug, författare och debattör, Steg 3. Andreas Bergh, forskare nationalekonomi, Lunds universitet. Birgitta Olsson, forskare och lektor i service management, Lunds Universitet. Mats Essemyr, Utredare, TCO. Carl Schlyter, EU-parlamentariker, MP.


12.20-13.30 Istället för BNP - hur mäter vi välfärd?



Medverkande: Rebecka Carlsson, språkrör, Grön Ungdom. Per Bolund, ekonomisk talesperson, MP, Per-Arne Nilsson, avdelningschef Miljöförvaltningen, Malmö stad.



I övrigt deltar jag på bland annat i följande:


Efter Åsa Romsons tal, måndagen den 2 juni
Samtal med Kent Persson, moderaternas partisekreterare
Arrangör: Newsmill
Lokal:  Tage Cervins g 3 B - alldeles vid scenen



 Tisdag 13.00 - 13.45
Vågmästeri
Arrangör: Riksbankens jubileumsfond
Lokal: Joda Bar, skeppsbron 24
 Seminarium med Birger Schlaug och Björn Söder, partisekreterare för SD, samt forskarna Katarina Barrling Hermansson och Ann-Cathrine Jungar. Moderator: John Chrispinsson

Onsdag 07.43 Stora scenen
Direktsändning Gomorron Sverige, SVT



onsdag 5 oktober 2011

Vad expanderar universum i?

Hösten har sina sidor. Förutom att alla hängrännor skall rensas, taken ses över och landen förberedas för vintern så avslöjas både vilka som får nobelpris och vilka budgetar som partierna lanserar. 

För min del får partierna vika för nobelprisen. Igår fick vi veta att årets fysikpris gick till tre obstinata forskare som slagit sönder den rådande världsbilden om universum. Bra vetenskap skall inte väja för att slå sönder gamla sanningar.

Bra vetenskap skall ifrågasätta vad vetenskapen kommit fram till. Skillnaden mellan vetenskap och religion blir så uppenbar: en god forskare skall ifrågasätta, en god troende skall inte ifrågasätta.

Häromveckan fick vi veta att Einsteins teori om att ingenting kan färdas fortare än ljuset kan vara fel. Det är alldeles lysande. Även om det bara handlar om några nanosekunder. Det räcker för att kullkasta en rad vetenskapliga "sanningar". Kunskap har ett bäst-före-datum.

När årets fysikpristagare plötsligt fann att universums expansion ökar i takt så var det också alldeles lysande. Teorin är ju att universum expanderat ända sedan Big Bang. Tanken var att det vi lärt känna som gravitationen skulle få utvidgningen att så småningom minska i takt och till slut dra ihop allting i någon sorts kollaps. För några år sedan upptäcktes att så inte är fallet. Det har gett nobelpris.

(Tillägg eftermiddag: Och, minsann, fick inte en obstinat forskare priset i kemi också... En som vänt upp och ner på invanda föreställningar. När är det dags att ge ekonomipriset till någon som visat att det är människors strävan efter bättre liv som gett ekonomisk tillväxt - och inte tvärtom. När det priset delas ut lär till och med politiker lämna frågan Hur får vi tillväxt? och istället fråga sig Hur får vi bättre liv?)

En tämligen normal mänsklig hjärna funderar förstås på vad som finns i det utrymme där universum nu utvidgar sig allt snabbare. Att det utvidgar sig i det som tidigare inte funnits finns liksom inte på den karta där den stackars hjärnan vill hålla sig. Att sitta stjärnklara nätter och grunna på detta är något som gör att skuggbudgetar tycks mig vara ganska fjuttiga. Vilket jag på fullt allvar menar är en god sak. Det detaljer vi håller på med är ganska fjuttiga.Viktiga, men fjuttiga. Lagom för en normalt primitiv hjärna att grotta ner sig i.

Förresten: Vi har ju lärt oss att astronomins historia började med Tycko Brahe på 1500-talet. Men den kunskapen är Europafixerad, som det mesta annat vi fått lära oss. Det var på en liten kulle i Iran, på 1200-talet, som det första moderna astronomiska observatoriet byggdes. På uppdrag av ett barnbarn till Djingis Kahn. Mer om detta vid annat tillfälle. Förhoppningsvis genom ett samtal i Kunskapskanalen så småningom.

Imorgon blir det nobelpris i litteratur. Jag hoppas som tidigare på Tranströmer. Det kan rimligen inte vara ett absolut hinder att man råkar vara svensk. Och dessutom har Tranströmer den förmåga som så få politiker har i sina budgetar: sammanfatta budskapet i några få ord som får hjärnan att några nanosekunder nästan greppa vad som finns bakom universum.

Förra årets pristagare var det väl så där lagom. Visserligen pompös. Men litterära kvaliteter? Så där, enligt min simpla hjärnans bedömning. Men den grå cellklumpen kanske läser hans böcker genom det raster som skapats av föreställningar om att priset var politiskt korrekt i ett tidevarv där högerns värderingar hålls högt.

onsdag 22 mars 2023

Ny rapport från FN:s klimatpanel säger inget nytt - mer än att det är värre...

Denne man är en fundamentalistisk variant på enögdhet.
Vi kommer inte att nå 1,5-gradermålet, meddelas som en nyhet.

Men, kära hjärtanes, det har aldrig varit möjligt hur mycket det än påståtts. 

Forskare och miljöorganisationer som påstått - och än idag påstår - att det är möjligt utgår från en teoretisk analys som är befriad från såväl politik som det faktum att målet inte ryms inom ramen för ekonomisk tillväxt.

Och ekonomisk tillväxt - det vill säga att BNP växer för varje år - är den heliga graalen. Tillbedd av sådana som mannen här till höger.

I varje krona, euro, dollar eller rubel finns koldioxid i något led. Även "klimatinvesteringar" innehåller växthusgaser, desto fler sådana investeringar desto fler kompenserande åtgärder krävs för att de totala utsläppen, under den tid vi har på oss, ska minska tillräckligt. Vilket inte sker.

Den korta tidsramen vi har till förfogande för att nå de teoretiska målen medför att ökad användning av biobränslen/skog - för att ersätta fossila bränslen - i stort sett är en bluff. Visst är det så att koldioxid binds när ny skog växer, men den som avverkats har bundit mycket mer. Och det tar tid innan den nya skogen - som dessvärre oftast består av timmeråkrar med låg biologisk mångfald - sugit i sig lika mycket.

Totalt blir det en omöjlig ekvation att räkna hem. Politiker som påstår något annat är usla på matte, forskare som påstår något annat bortser från det ekonomiska systemet inneboende strävan.

Teknisk utveckling hinner inte med när konsumtionen hela tiden ökar, när varorna får kortare livslängd, när modebranschen kräver snabbare omsättning och när hela den livsstilspropaganda vi utsätts för varje dag vill få oss att ständigt konsumera, konsumera, konsumera. Temat är: Var aldrig nöjd, din jävel! Är du nöjd är du en fara för systemet...

Men. Och det är ett viktigt men. Varje tiondel ökad genomsnittlig temperaturökning vi kan undvika är viktig. Således är det bättre med 2,7 grader än 2,8. Att 1,5-gradersmålet är kört innebär inte detsamma som att sluta driva klimatrelaterad politik.

FÅNGAR I SYSTEMET OCH SJUKLIG MANI
Kort sagt: vi är fångar i ett system. Kanske har vi drabbats av Stockholmssyndromet, det vill säga vi älskar våra fångvaktare av rädsla för vad som finns utanför det system vi är fångar i.

Sorry, men ska vi ta oss ur det här behövs en fredlig kulturrevolution som i sin tur kräver modiga politiker och opinionsbildare

Jag är jäkligt trött på forskare, politiker, partier, journalister och miljöorganisationer som pratat en massa strunt. Lägg till att begreppet "grön omställning" är ett bisarrt uttryck eftersom det vi möjligen ser som ett embryo kan tolkas som en energiomställning där nya problem uppstår - groteska vindkraftparker som gör sår i natur och kultur, angrepp på biologisk mångfald genom skövling av skog och mark, nya gruvor som alltid medför negativ miljöpåverkan på vatten och artsammansättning, helt orealistiska idéer om snabbt massuppförande av "små modulera kärnreaktorer" och närmast sjuklig mani att bortse från realiteter.

Det må vara smärtsamt att förstå - men det krävs systemförändringar  för samhällsbygge om vi sak uppnå de klimat- och miljömål som snart sagt alla politiker låtsas att de försöker uppnå.

KORTSIKTIGHETENS FÖRBANNELSE STYR EKONOMIN Och Sverige? 
Nej, vi är inte ett föredöme, även om politiker av alla färger brukar framställa det så. Genom vårt sätt att leva, konsumera, flyga och blunda tillhör vi de som gör störst ekologiska fotavtryck per capita. Hur svårt kan det vara att se verkligheten??

Vi lever på ett sätt som är totalt befriat från insikt om planetära realiteter - nej, förresten, värre än så: de flesta av oss vet nog vad som gäller, men vi bortser från det. Inte minst gäller det politiker, ledare inom näringsliv och fack. Lägg till det att naiviteten är total hos många i forskarvärlden och inom miljörörelsen då då gäller förståelse för politiska tillkortakommanden och de realiteter som gäller inom den tillväxtekonomi som lyder under kortsiktighetens förbannelse.

Vi lever i en norm där konsumtion och "ständigt mer, fortare och större" utgör motor i det dysfunktionella systembygge som haft sitt bäst-före-datum för länge sedan.

Vi lever, och de flesta känner nog att det är så, i en gigantisk bluff där vi reduceras till verktyg för att hålla igång ett ohållbart system.
 

SORGSEN, KANSKE RENT AV LITE BITTER
Själv måste jag erkänna att ett av de mest flagranta uttryck för detta var när Per Bolund häromåret i realiteten gjorde reklam för en eldriven snabbgående lyxbåt - med batteri etc som i olika led kräver sällsynta jordartsmetaller - för närmare en miljon kronor. Ett uttryck för det som kallas ekomodernism och som är något av det mest bedrägliga vi kan ägna oss åt. 

Det är illa när också det gröna partiet, som förvisso är bättre i dessa avseenden än övriga riksdagspartier, slirar för att - vad man nog tror - vinna väljare genom att inte säga som det är. Nämligen att vi behöver ändra vår livsstil, tagga ner, öppna ögonen och inse att "energiomställning" inte är detsamma som "grön omställning".

Det är illa nog med ledarskribenter i Svenska Dagbladet.


onsdag 14 september 2011

En gång till: vi minskar inte våra utsläpp bara för att vi låtsas det

Så är det då sagt än en gång: Det budskap regering och opposition ger är falsk. Skriver forskare på DN-debatt idag. 

Någon frikoppling mellan klimatpåverkan och ekonomisk tillväxt existerar inte.  När Annie Lööw häromveckan angrep mig för att inte veta vad jag talar om (SvD debatt) så har hon lika fel som Andreas Carlgren.

Som jag ältat i åratal: det har funnits belägg för att den ständigt ökande konsumtionen leder till att vi ökar våra utsläpp av klimatgaser trots att officiell statistik påstår motsatsen, det har länge funnits belägg för att den officiella statistiken är politiskt tillrättalagd för att dölja problemen med ekonomiskt tillväxt. 

Det var absurt när de tidigare språkrören hävdade att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att vi skall klara miljöutmaningarna - det var så absurt och ynkligt anpassat till jakten på statsrådsposter att jag lämnade partiet. Miljöpartiet blev en del av problemet genom att utåt legitimera en utveckling som inte är hållbar. På ett seminarium, som  sänds i teve ikväll, tar jag upp detta - även Åsa Romson, Carls Schlyter och f.d språkröret Lotta Hedström deltar.

På DN-Debatt skriver professor Kjell Aleklett tillsammans med andra forskare: "Det är nu dags för regeringen, miljöministern och andra svenska politiker att sluta prata om hur den svenska klimatpåverkan har minskat samtidigt som vi har haft en stadig ekonomisk tillväxt. Visst, vi har gjort bra ifrån oss i vår inhemska industri. Men den klimatpåverkan som det svenska samhället orsakat globalt genom sin konsumtion har inte minskat utan har tvärtom ökat. Detta är otvetydigt."

När Miljöpartiet på sin kongress före valet hade "Grön tillväxt" som tema så var det ett sätt att behaga både väljare och blockkamrater. Jag fick, av då ledande miljöpartister, höra att jag var "bitter och sur" när jag kritiserade begreppet. Forskarna sågar nu begreppet med fotknölarna. Det är bra, och jag hoppas att den nya ledningen för partiet orkar räta på ryggarna och kasta av sig den ryggsäck som den gamla ledningen lagt på deras ryggar.
 
Forskarna har utgått från den verkliga verkligheten, inte den friserade politiska låtsasvärlden. Man har räknat in alla de utsläpp som den slutliga konsumtionen fört med sig direkt eller indirekt i alla steg bakåt i produktionskedjan. Det vill säga: även importen räknas in (medan exporten givetvis dras av).

Det forskarna nu än en gång slår fast är följande:
* De totala utsläppen av växthusgaser har ökat med cirka 20 procent under den period där den officiella statistiken visar på minskning med 10 procent.
* Utsläppen från vissa tjänstesektorer är ibland tio gånger så stor som den  officiella statistiken redovisar.
* Begreppet grön tillväxt är en myt.


Det är bara att vara tacksam för att det än idag finns forskare som vågar ifrågasätta den heligaste av alla myter som förekommer idag: att klimatpåverkan minskat trots att vi haft en rejäl ekonomisk tillväxt. Detta borde leda till att vi på allvar tar tag i frågan: Vad gör vi nu? Hur hanterar vi system och strukturer när vi lämnar tillväxtsamhället och går in i utvecklingssamhället? 



söndag 1 juli 2012

Sommar och politiker: Om en vecka går Mats Knutsson på semester och det blir lugnt..


Akvarell: Lena Rosén Schlaug
När partiledare och deras närmast sörjande medarbetare lämnar Gotland, efter Almedalsveckan, väntar tre gånger av fyra några lugna veckor. De stora medierna lägger helt ner den politiska bevakningen. Mats Knutsson går på semester. Och riksdagsledamöterna trilskas inte, har man tur har de skickats ut på upptäcktsresa någonstans långt bort i världen. 

Sol och bad väntar för både statsminister och oppositionsledare och småttingarna kring dem.
För egen del minns jag dock att några journalister hörde av sig på somrarna med frågan om jag hade något att säga. Jag förstod att de ville fly stenöknen, dra ut på landet, bli bjudna på fika i fårhagen medan hönsen skulle sprätta kring deras stackars stockholmsfötter. För att smidigt klara uppdykande journalister skapades recept på en journalistkaka som vi kunde fixa ihop på några minuter utan att det såg ut som snabbkaka. Barnen sattes i arbete genom att få hämta vinbär trädgården och ägg i hönshuset. Vägen till en hygglig artikel och ett hyggligt inslag i teve kan stundom ta vägen via magen.

Men så är det då det där fjärde året med riksdagsval. Varenda partiledare och språkrör jag stött på hävdar att de ser fram emot valrörelsen, och det gör de nog också. Det gjorde i alla fall jag, med skräckblandad förtjusning. Men själva sommaren blir krossad. Det är mycket som skall förberedes. Särskilt allt som skall verka spontant. Dessutom är journalisterna mer på sin vakt, liksom mer på språng. De klappar får med vissa betänkligheter och kan surna till om de sätter sina stackars stockholmsfötter i en hönsblaffa.

Sommaren 1988 – det år MP kom in i riksdagen – var lite speciell. Kvällspressen hade upptäckt att det nya partiet bröstade upp sig genom att varje riksdagsledamot visade upp sina deklarationer. Här var alla vita som snö. 

Den som hävdar att man är vit som snö blir förstås granskad. Och granskade blev vi. Sommaren blev en plåga… Jag visste att man satt med färdiga artiklar om flera av våra riksdagsledamöter som hade dispyter med skattemyndigheterna. Dispyter är ett förskönande ord. 

Och själv hade jag åkt fast i en poliskontroll, uppsatt enbart för min räkning efter ett tips, där det visade sig att någon bilskatt inte blivit betald. 

Vad göra? Säga som det var, eller ljuga? Jag ljög. Och sa att det var mitt fel. Det blev en sommarlöpsedel på det. Hade jag sagt sanningen hade det blivit fler: för det första var det inte min bil, utan min frus. För det andra var det bilfirman som inte lämnat in överlåtelsen till länsstyrelsen. För det tredje var det ingen straffbar handling att missa bilskatten. Skulle jag berättat detta skulle det blivit tvivelaktiga löpsedlar under en hel vecka mitt i Sommarsverige. Skylla på frun på måndagen, på bilhandlaren på tisdagen och på juridiken på onsdagen. Härligt extra pålägg till mackan som riksdagskandidaterna skapat genom sina dispyter med skattemyndigheten… Så bättre att ta på sig och skämmas.

Sommaren 2000 var den bästa jag hade haft på många år. Den kändes i kropp och själ. Jag hade avgått som språkrör.

Och minsann, efter några år i träda, kunde jag dra till Almedalen utan minst lilla ångest...


Efter Åsa Romsons tal, måndagen den 2 juni
Samtal med Birger Schlaug ochh Kent Persson, moderaternas partisekreterare
Arrangör: Newsmill
Lokal:  Tage Cervins g 3 B - alldeles vid scenen



Måndag 2 juli 8.20-9.20 Fungerar ett samhälle som inte kräver tillväxt?

Medverkande: Samtalsledare: Birger Schlaug, författare och debattör, Steg 3. Anders Wijkman, rådgivare Stockholm Environment Insitute SEI. Andreas Bergh, forskare nationalekonomi, Lunds universitet. Anna Borgeryd, konfliktforskare och styrelseordförande Polarbröd.
Plats: Studentcentrum, Högskolan. Arrangör: STEG 3 samt Gotlands Högskola. 
Seminariet kommer att livesändas via www.hgo.se/almedalsveckan.




Måndag 2 juli 11.00-12.00 Arbetstidsförkortning - begränsningar och möjligheter

Hur länge vi arbetar är en mycket komplex fråga som berör en mängd viktiga samhällsaspekter - sysselsättning, tillväxt, miljö, folkhälsa, konkurrenskraft, teknikutveckling, fritid etc. Genom en rad snabba intervjuer med experter försöker Birger Schlaug skapa en helhetsbild.

Medverkande: Birger Schlaug, författare och debattör, Steg 3. Andreas Bergh, forskare nationalekonomi, Lunds universitet. Birgitta Olsson, forskare och lektor i service management, Lunds Universitet. Mats Essemyr, Utredare, TCO. Carl Schlyter, EU-parlamentariker, MP.
Plats: Studentcentrum, Högskolan. Arrangör: STEG 3 samt Gotlands Högskola.
Seminariet kommer att livesändas via www.hgo.se/almedalsveckan.





 Tisdag 13.00 - 13.45
Vågmästeri
Arrangör: Riksbankens jubileumsfond
Lokal: Joda Bar, skeppsbron 24
 Seminarium med Birger Schlaug och Björn Söder, partisekreterare för SD, samt forskarna Katarina Barrling Hermansson och Ann-Cathrine Jungar. Moderator: John Chrispinsson

Onsdag 07.43 Stora scenen
Direktsändning Gomorron Sverige, SVT

söndag 1 januari 2006

Genvägar

Lördagen den 17 november 1990 vaknade jag med olust krypande i kroppen. Jag hade inte gjort det jag skulle göra och det måste göras nu. För första gången på länge kändes det tungt att och obekvämt att lägga ved i spisen, inte ens spraket kändes trevligt när det väl brann. Kaffet var blaskigt. Och dagen måste fyllas med sådant jag inte tycker om.

Ögnade igenom Dagens Nyheters ledarsida med de vanliga mer eller mindre snusförnuftiga kommentarerna till de aldrig sinande opinionsmätningarna om väljarsympatier. Folkpartiets framgång skulle, enligt en betraktelse, hänga på ”med vilken kraft partiledaren driver de tunga ekonomiska frågorna...”. Som om man glömt att det som fick folkpartiet att lyfta en gång var en effekt, inte en politik.

Så såg jag rubriken till Eva Mobergs krönika: ”Ansvar - i helvete!” Jag läste. Dagen var räddad. Som så ofta när den påbörjats med en krönika av Eva Moberg. Numer hittar man henne inte i Dagens Nyheter, människor med en världsbild som tycks hotande för gamla föreställningar är väl inte så välkomna i tidningen som kallar sig oberoende liberal, men borde kalla sig beroende ekonomistisk. Nåväl, Moberg skrev: ”För en tid sedan såg jag Gensvar, en soppteaterföreställning om genteknik. Det var mycket roligt och välspelat. Men när de hisnande farorna hade gestaltats, så förklarade det tillkallade oraklet, Forskaren, att vi nu alla delar ansvar för vad som händer med den här tekniken. Och skådespelarna tycktes fromt instämma. Publiken skulle ta sitt ansvar, det var budskapet. I helvete!”

Precis! I helvete heller! Hur ska människor kunna ta ansvar när de inte är tillfrågade? I själva verket är gentekniken en fråga som undanhålls människor på ett systematiserat medvetet sätt. Trots att det är den ojämförligt största frågan människan ställt inför någonsin. I riksdagen har det legat krav, år efter år, från miljöparitet på att ekonomiska medel skall ställas till förfogande för att stimulera en stor, bred och djup informationskampanj om genteknik, uppbyggd på samma sätt som när det gällt stöd till studiecirklar, skolor, högskolor, fackföreningar och organisationer för att stimulera debatten kring kärnkraften och EU. Men man vågar inte! Man är rädd för att människor skall lägga sig i, tycka, tänka, fundera och kanske fråga sig vad som håller på att ske. Kreti och pleti skall hållas utanför. Människor skall ställas inför fullbordat faktum. Och sedan, om de reagerar på vad de ser, skall de få höra att det är för sent att reagera och att det borde man gjort förut. Du ska hållas utanför. Men ansvar ska du ta. I helvete heller!

Vad är det då som händer? Varför denna upprördhet? Låt oss se:

Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra.

Numera är det ingen omöjlighet att fattiga unga kvinnor i u-länder lockas att bli gravida mot betalning för att sedan abortera sina foster för att de ska överföras till ett reservcellslager - en marknad för vävnad är på väg att uppstå som följd av ny teknik, marknadstänkande och smärtsam fattigdom.

Numera kan man på det Fria Universitetets Sjukhus i Bryssel betrakta frysta embryon. Embryots föräldrar kan nämligen betala för att få sin lilla telning nerfryst för att sedan, om andan faller på, tina upp den lille. Den kan ju vara bra att ha. I ett tvillingpar kan den ena bli mor till sin egen syster, eller få en son som är bror till den egna mormoderns mor.

Så monteras barriärerna ner, utan debatt. Men vi skall alla ta ansvaret. Snart kommer barn tillverkade genom provrörsbefruktning att delas i bitar varav den ena, efter uppodling till en cellmassa, hamnar i frysen som en reservdelstvilling medan den andra läggs in i en livmoder för att bli framfött. Det är ekonomiskt rationellt. Och säkert kul för ett antal forskare som är helt upptagna av stt uppdrag. Hade jag varit forskare hade jag varit livsfarlig!

Det är inte längre skenande fantasi att människoembryo kan utvecklas i livmodern på ett djur. Och hittar man ett bra embryo med fina anlag - varför då inte mångfaldiga detta? Några gränser finns inte. Nobelpristagaren Joshua Lederberg talar klartext: ”Om en överlägsen individ är identifierad, varför inte kopiera den direkt hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella. Lämna sexuell fortplantning till experimentella ändamål... När man försäkrat sig om en lämplig typ se till att behålla den med klonial förökning”.

Visst är det fint och rationellt - vi kan klona fram lyckliga människor som är snygga och trevliga och anpassliga. Godmorgon, du nya sköna värld.

Vi ställs som individer inför nya valsituationer - och ny uttalad eller outtalad press från ”samhället”. Vem vill inte föda vackra, snäll, friska, intelligenta och välanpassade barn framför fula, elaka, sjuka, dumma och bråkiga barn? Är det inte rationellt och lönsamt för staten att i en hårt pressad ekonomisk situation acceptera - och i smyg uppmuntra - en kvalitetskontroll av embryon för säkerhets skull? På så sätt kan man välja bort embryon med mindre goda egenskaper.

James Watson, nobelpristagare och genforskare, menar att den nya tekniken måste användas fullt ut för både individernas och samhällets bästa. ”Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde alla föräldrar beredas tillfälle att ta ställning, medan bara ett fåtal har möjlighet under det nuvarande systemet. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville och därmed spara en massa elände och lidande. Jag anser att ett sådant synsätt är det enda förnuftiga och barmhärtiga.” Watson menar att bl a gener för homosexualitet skall vara skäl för utmönstring.

Nu går ”utvecklingen” fort. Och det vitrockade prästerskapet som klipper och klistrar i våra gener slipper ju insyn och debatt. Vem vågar förresten ifrågasätta? Varje enskildhet kan ju motiveras med något gott. Vi kommer kanske att förstå de genetiska faktorer som ligger bakom cancer, Alzheimer, schizofreni och en lång rad andra sjukdomar som begränsar livet för miljontals enskilda människor. Vi kan klippa, klistra, manipulera, ta bort, lägga till och hävda att vi gör det för att minska lidandet. Vi gör det av godhet. Men vem tar ansvar för helheten? Vilka tvingas leva med den nya helheten? Vet man vad man gör när man bryter evolutionens miljardårslånga sammanhang inom loppet av sekundkort ögonblick? Lider man inte av hybris när man leker Gud, utan att någonsin trott på någon gud? Finns det ingenting som kan betraktas som heligt? Har det hybrisdrabbade släktet Homo Sapiens verkligen rätt att göra det man gör trots att man vet så lite som man gör, i en tid när ekonomismens evangelium lär att etik och moral och eftertanke underställs kraven på förräntning?

Det har hänt mycket sedan Mendel korsade höga och låga artväxter. I början av 1960-talet lyckades man dechiffrera den genetiska koden - allt liv från bakterie till människa kodas i princip av fyra bokstäver formerade i baspar, länkade efter varandra i långa kedjor. I slutet av 60-talet lyckades forskarna framställa den första konstgjorda genen. Under 70-talet utvecklades hybrid-DNA-tekniken. När Walter Gilberts 1987 argumenterade för att hela människans arvsmassa borde kartläggas lär han inte ha trott att det skulle vara förverkligat inom en generation. Men så ser det ut att bli. Med den takt som gällde för bara några år sedan skulle en forskare behöva arbeta i över 30.000 år för att fastställa ordningsföljden på den mänskliga arvsmassans 3 miljarder baspar. 1996 hade man kunnat analysera några tiotal miljoner. Med ny teknik går det att massanalysera DNA till en kostnad på mindre än 20 öre per baspar i en takt som går på högvarv. Redan kring sekelskiftet har kartläggningen av människans arvsmasssa genomförts. Det sker i det multinationella projektet HUGO (Human Genomic Projekt). Syftet är att skriva Livets Bok - arkiverad i jättelika databanker. Förväntningarna är enorma, en eufori har spritt sig bland det vitrockade prästerskapet. Och visst är det spännande, det är som att leka med mekanot när man var liten. Man glömmer omvärlden och hittar nya fantastiska sätt att kombinera och bygga.

När människogener ”planteras in” i gris ger det bättre kött på ett prisvärt sätt; etiska spärrar luckras upp, normer förändras. Inte som följd av en medveten folklig debatt, utan som följd av teknikens landvinningar. Människogen inplanterad i gris kan ur ett genperspektiv tyckas vara något tämligen marginellt - det som på molekylnivå skiljer grisen från människan är nämligen bara mängden och sammansättningen av generna. Men ur ett evolutionsperspektiv, ett socialt perspektiv, ett etiskt perspektiv kan det rimligen ifrågasättas. Människor ställs inför nya situationer som de aldrig varit med att skapa, som de aldrig varit delaktiga i, som de aldrig kunnat påverka. Och vad gör det politiska etablissemanget? Tittar på. Men mest tittar man på något annat; marginalskatter och så.

Aldrig har så många politiker stoppat så mycket av sitt medvetande i sanden som när det gäller gentekniken. Orsaken kan vara så enkel som att frågan är så gigantiskt komplicerad, att det är så lätt att framstå som bakåtsträvare, att det är svårt att ta debatten med de som rent vetenskapligt ägnar sitt liv åt gentekniken, att det alltid finns några goda och känslomättade argument i de enskilda fallen, att det är så vårt att fatta innebörden av den totala samhällsförändring och det totala brott mot evolutionen som är på väg att ske. Genrevolutionen är nästan omöjlig att styra, förmodligen är det så att genteknikens landvinningar i sig kommer att styra samhället mer än någon diktator någonsin styrt ett samhälle.

För att förstå betydelsen och omfånget av de sociala frågeställningar, problem och hot som uppstår som en följd av den allt snabbare utvecklingen på genteknikens område finns skäl att utgå från tidigare historiska skeenden. Den mest relevanta - men också mest skrämmande - utgångspunkten är tidigare rashygieniska resonemang.

Begreppet rashygien förknippas vanligen med nazitysklands drömmar om den ”rena ariska rasen” men redan 1925 bildades i Tyskland Gesellschaft für Rasenhygiene. Universitetsinstitutioner inrättades och de flesta medicinska fakulteter undervisade i rashygien redan före det att nazisterna tog makten 1933. Förebild var de amerikanska lagar som antagits redan på tjugotalet. Målet var att sortera ut vad man uppfattade som dåliga egenskaper genom sterilisering. Även i Sverige förordade många rashygien - det var inte onda människor, det var allmängods också inom socialdemokratin där Gunnar och Alva Myrdal gick i täten. Men tekniken fanns inte. Nu finns den.

Fältet ligger nu öppet för rashygien på ett sätt som man tidigare bara kunnat drömma om. Idén att få fram den förment rena och effektiva människan kan nu förverkligas. Den ofta förekommande invändningen om att de som fört världen framåt - inte minst då det gäller kultur - aldrig skulle ha fötts om rashygien och ekonomisk effektivitet fått råda är värd att ta på allvar. Eller är det så att någon sorts högre och mer objektiv vetenskap sitter inne med sanningen och att vi därmed inte behöver oroa oss?

Auktoritära politiska system kan naturligtvis utnyttja den nya tekniken i allehanda syften. Men även det vi uppfattar som demokratiska system kan utnyttja tekniken för olika syften - i en tid när det ekonomiska systemet alltmer reducerar människan till att vara en ekonomisk varelse, vars främsta värde ligger i produktion och konsumtion, kan naturligtvis genetisk utrensning ske i stor skala i ett rent rashygieniskt syfte. Redan har landsting beställt beräkningar på hur mycket pengar som finns att tjäna om man med genteknikens hjälp kan sortera bort foster med gener som kan medföra att sjukdomar bryter ut som kan kosta sjukvård. Mycket tyder på att genteknikens sociala följder kan bli självgående, att politiker och människor inte längre vare sig kan styra eller förhindra en utveckling som riskerar leda till en omänsklig värld där enskilda människor ställs inför valmöjligheter som många kännande människor inte orkar leva med. Att välja vilka som skall födas, vilka arv som skall föras vidare är exempel på situationer som redan nu är tunga. Gensamhället kan innebära att de som klarar det genetiska nålsögat, som riskerar att bli allt smalare, får leva. Det var inte godheten hos människor som satte stopp för rashygienens genomförande under nazitiden - det var teknikbrist.

Kunskap är neutral, den är vare sig god eller ond, brukar det hävdas. Denna tes är emellertid tämligen ointressant. De frågor vi måste ställa oss är: Hur kommer kunskapen att styra samhället? Hur kommer kunskapen att användas? Vilken världsbild bygger kunskaperna på? Vad händer om kunskapen missbrukas? Varför skulle den inte missbrukas?

Information om enskilda människors genuppsättning används redan idag på ett sätt som kränker individens integritet. Företag, försäkringsbolag och banker söker sedan länge information om enskilda människors gener. Det är en tidsfråga innan detta når också Sverige - politiker, som saknar mod att våga, brukar ju skylla på ”internationalismen”, ”marknadens krav” som vore det något sorts ödesbestämd väg vi måste gå. Bakom hörnet väntar genetisk klassning och därmed att ett nytt klassamhälle. Ett minimikrav, om vi vill behålla ett uns av värdighet, är att förbjuda all sökning, efterfrågan eller användning av information om enskilda människors genomuppsättning.

Det är emellertid inte bara det sociala och kulturella samhället som ställs inför helt nya frågeställningar och helt nya förhållanden. Hade det ”bara” varit människan och det mänskliga samhället som riskerade sin egen framtid hade det varit en sak. Men påverkan är ju så mycket större än så. Hela det ekologiska systemet, som växt fram genom evolutionen, kan slås sönder inom loppet av några få historiska ögonblick, utan att vare sig marknadens aktörer eller makthavande politiker ens vill släppa in människor i en levande debatt. Är vi på väg från en biosfär till en teknosfär? Till en värld där mjölk produceras i tankar, växtsubstans odlas i förökningskamrar och köttliknande strukturer produceras med hjälp av immobiliseringsteknik? Och vore det i så fall inte värt en debatt innan vi är där?

Livet har alltid hittat nya former, anpassning till nya livsförutsättningar sker och nya arter uppkommer. Allt som en del av evolutionen. Med gentekniken har människan fått ett instrument att själv leka Gud. Visserligen har människan, ända sedan Mendel korsade ärter med varandra, förstått att påverka utvecklingen. Men med hjälp av genteknik kan människan bryta naturliga korsningsbarriärer, driva fram nya arter och i rasande takt slå sönder det som evolutionen tagit årmiljarder att forma. Med genteknik kan informationsbärande gener i överföras från en organism till vilken annan organism som helst. Gener från människor eller getter kan överföras till möss, grisar, får, apor eller ekar. Det finns nästan obegränsade möjligheter att ympa genetiskt betingade egenskaper på vilket sätt man önskar. Inom en snar framtid kan vi beställa livsformer. Och klona djur, lär redan vara ett faktum - något som gör det som hände Jurassic Park till en något möjligt och rent av troligt. Det gäller bara att hitta en cell med intakt DNA. De långsamt framväxande förändringarna genom årmiljoner kan manipuleras på några få historiska ögonblick.

Detta innebär att gentekniken måste ses ur ett vidare och djupare perspektiv än vad som idag är vanligt. När kortsiktiga ekonomiska intressen får styra gentekniken och dess olika användningsområden underställs evolutionens mångmiljonåriga utveckling kortsiktiga förräntningskrav. En inplanterad gen i ett sädesslag kan innebära att sädesslaget tål en specialsydd kemikalie eller t.o.m. att sädesslaget direkt producerar ett insekts- eller svampgift. Riskerna är uppenbara: genen kan ta sig över till ett ogräs som därmed kan bli resistent. Eftersom t.ex. ärtväxter sammanlever med bakterier som kan omvandla luftens kväve till sådana föreningar som växterna behöver är det naturligtvis intressant att manipulera dessa bakterier så att de kan sammanleva också med stråsäd eller andra grödor som inte kan ta till sig luftkväve. Därmed skulle behovet av konstkväve minska. Även här är riskerna uppenbara: de manipulerade bakterierna kan slå sig ihop med en vild växt som därmed skulle ges egenskaper som hotar den ekologiska balansen.

Till skillnad från kemikalierevolutionen innebär genrevolutionen att levande ”produkter” sprids i naturen, vilket innebär att det blir mycket svårare att säga vad som blir följden - de kan föröka sig, förflytta sig och låta gener överföras till andra arter. Därför kan de ge enorma skador som är omöjliga att förutsäga och omöjliga att reparera. Trycket på att få plantera ut genmanipulerade växter är stort eftersom insatt kapital måste förräntas. Bolag står i kö för att släppa ut tusentals manipulerade virus och organismer som man vet mycket litet om - och i Sveriges riksdag står en Weibull (m) och pratar för sitt familjeföretags rätt att agera som vore det frågan om en hembygdsförenings rätt att måla om hembygdsmuseet. Det måste bli ovillkorligt förbud att frisläppa genmodifierade djur, växter och andra organismer. Vi vet ju för guds skull inte vad vi håller på med! Människan använder en pytteliten del av sin hjärna men uppträder som om hon satt inne med Den Stora Sanningen. Det är både löjeväckande och skrämmande.

Det handlar naturligtvis inte om teknikfientlighet då man kritiserar den gentekniska utvecklingen. Det handlar snarare om att inse att människan inte är mogen att hantera det redskap som hon skaffat sig. När Albert Schweitzer fick Nobels fredspris 1952 försökte han få människor att inse faran i att skaffa sig övermänsklig makt utan att ha nått upp till ett övermänskligt förnuft. Han sa: ”I samma grad som hennes makt växer, blir människan alltmer utarmad. Vi måste gripas i våra samveten av att vi blir alltmer omänskliga, ju mer vi förvandlas till övermänniskor”.

Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer. C. F. Wright, generaldirektör vid FAO, hävdade vid ett beryktat gentekniksymposium i London för några år sedan: ”Vi och politikerna måste komma underfund med hur vi ska få folket med oss. Det är naturligtvis i första hand en fråga om uppfostran.”

I helvete heller!

(Utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar, som finns att köpa här.)