Succé för Reinfeldt - ta hans miljöprat på allvar!

Fredrik Reinfeldt uppfattas som näst bästa partiledare/rör när det gäller klimatfrågan. Det visar en opinionsmätning som Fokus gjort.

En häpnadsväckande resa från bottenläge till nivåer där han jagar Maria Wetterstrand i hasorna. En resa som gått via Kalifornien och möte med Arnold Schwarzenegger.

Fokus har låtit fråga drygt 1000 personer vem man har störst förtroende för i klimatfrågan. Maria Wetterstrand vann, förstås, med 16 procent. Lägger man till Peter Erikssons 4 procent så får De grönas båda rör tillsammans 20 procent av väljarna. En oroande låg siffra med tanke på att mp brukar ha förtroendesiffror på minst 50 procent när det gäller miljöfrågor. Oroande och orättvis.

Fredrik Reinfeldts PR-offensiv i klimatfrågan har ställt till det: Dels har han själv ryckt åt sig 11 procent trots moderaternas genuint dåliga miljöpolitik, dels har han agerat så att 50 procent av de tillfrågade, förmodligen många sossar och sådana som tidigare ansett att mp varit överlägset bäst i miljöfrågor, nu uppger sig vara osäkra.

För Maud Olofsson måtte läget kännas minst sagt tragiskt: hon är omsprungen av en moderat med två procentenheter i miljöfågor...

Moderaterna har således lyckats med något ganska enastående. Strategiskt har man, förutom Arnold-pratet, lanserat en webbsida om klimat, lanserat en logga med grön bakgrund, låtit sin partiledare – för första gången i historien! - såväl berömma miljöpartiet för dess insatser (inträffade under vårens sista partiledardebatt) som vädra idén om högre miljökatter…

I sak har moderaterna inte förflyttat sig en tum, men verbalt är det ett nytt parti. Man har alltså konsekvent satsat på det legitimerande miljösystemet, men ännu så länge inte ett dyft på det operativa. För att tala näringslivsspråk.

Överraskad? Inte alls. Jag tror att Reinfeldt faktiskt menar allvar med sitt verbala engagemang. Om så är fallet tillhör partimedlemmar och riksdagsgrupp de som måste bekämpas. Liknande problem hade Göran Persson: hans värsta motståndare i miljöfrågor var inte mp utan de egna statsråden och den egna riksdagsgruppen. Kom ihåg att traditionellt var det de konservativa - inte socialisterna - som värnade natur och miljö. Och Reinfeldt har rötter i detta goda konservativa arv. Mycket de närmaste åren hänger på Reinfeldt - inte minst inom EU. För gröna gäller det att uppmuntra och utmana honom, inte slå honom i skallen av slentrian. Även blåbär kan göra sig i det gröna. Det som behövs nu är, för att citera en stor rockpoet: A little less conversation, and a little more action, please... :-)

Sahlin då? Hon landar på ynka sju procent när det gäller förtroendet i klimatfrågan, slagen av en moderat. Allt det som Persson investerat i sitt projekt Grönt Folkhem verkar uppätet.

SCB: Mp allt tydligare blockparti

Politikerskada? Inte vet jag, men efter en kväll med Dan Andersson och Nils Ferlin – och några vilsekomna lommars sång – sätter jag mig framåt morgontimmarna på bryggan med SCB:s stora partiundersökning… Just innan regnet kommer...

Förutom att redovisa partiernas opinionssiffror (inte lika bra för mp som i dagens Sifo), vilka fått ganska mycket utrymme i medierna, så redogör SCB också för vilket parti som uppfattas som det näst bästa. Och detta avslöjar att miljöpartiets ledning haft framgång i sin strävan att göra mp till ett mer traditionellt blockparti. Vilket inte stämmer helt överens med hur kongresserna valt att se på det.

För de som sympatiserar med de borgerliga partierna är De gröna ett allt mer marginellt val som andrahandsparti samtidigt som De Gröna nu tagit steget till att bli det näst största andrahandspartiet för sosseväljare – vilket inte alls varit fallet tidigare.

Den gröna partiledningens envisa tal om om att ingå i en socialdemokratiskt ledd regeringen har således, uppbackat av borgarnas eniga uppträdande, lett till att:

• Blockpolitiken är cementerad.


• Den gröna ideologiska dimensionen – som väl ändå står i bjärt kontrast till både den röda och den blåa - suddas ut.


• Kort sagt: de gröna har fått ett tröttsamt socialistisk block om foten.
  

Mp som andrahandsparti, resultat för 1 år sedan inom parentes:
C: 4,2% ( 6.7%)
Fp: 3,1% ( 3.4%)
M: 1,6% ( 1,3%)
Kd: 0,5% ( 4.0%)
S: 13,7% (10,0%)
V: 26,2% (24,9%)

För sosseväljare har mp varit andrahandsval för så här många de senaste 5 åren: 5,4% – 7,2% – 8,0% – 10,0% – 13,7%.

För vänsterpartiväljare har mp varit andrahandsval för så här många de senaste 5 åren: 17,2% - 23,2% - 26,2% - 24,9% - 26,2%.

Bilden är lånad från Emma Odes fotoblogg.

Lär av säldebatten - miljöfrågan i fokus ger inga extrapoäng till mp!

Miljödebatten är starkare än någonsin - och miljöpartiet ligger fortfarande kvar på låga, och kanske till och med minskade, opinionssiffror. Vilket även senaste Temo, publicerad i DN, visar.

Sahlin går bra, för att hon inte sagt så mycket. Aliansen går dåligt, för att de gjort för mycket. Och klimatfrågan, som miljöpartiet både i sak och per definition äger, tycks gå de gröna förbi.

Istället för fullt ös, verkar De gröna ha förpuppats. Gått i dvala. Det kanske inte bara var Göran Persson som var trött efter valet. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand verkar också trötta. Med all rätt i så fall.

Med den lika välformulerade som brinnande mediefantomen Gustav Fridolin inbakad i TV4 saknas den backup som rören tidigare kunnat luta sig mot när det känts tröttigt.

Åsa Domeij, Yvonne Ruwaida, Per Gahrton och Lars Ångström kunde också vrida på några snäpp för att skapa medieutrymme åt partiet när det behövdes. Alla har slutat med rikspolitik.

Än så länge ser jag inga som fyller upp deras platser. Det kanske till och med är så att ingen tillåts fylla upp deras vakanta platser, vad vet jag.

Klimatdebatten då? Utan genomtänkt strategi och mycket arbete kommer den pågående miljödebatten inte att ge miljöpartiet de framgångar som man hoppas och tror. Förmodligen tror partiets strateger att man kan surfa på miljödebatten. Men så fungerar det inte!

Jag minns slutet av 80-talet. Miljöpartiet låg under vintern före valet 88 på drygt 10 procent i opinionsmätningarna - sedan kom säldöden och alla partier började exploatera de stackars djuren, Bengt Westerberg klappade sälar i teve, sossarna kallade sig plötsligt för det "nya miljöpartiet", centern och kommunisterna (jo, de var kommunister på den tiden) placerade sälar på sina valbroschyrer... Och till och med moderaterna talade om havet... Och miljöpartiets opinionssiffror rasade.

Efter en hygglig valspurt lyckades ändå drygt 5% bärgas. Men snacket, från journalister och ledarskribeter, om att det var sälarna som drog in miljöpartiet i riksdagen är dålig historiebeskrivning. Kanske har dagens partiledning inte heller klart för sig hur det var, kanske har man gått på myten om att sälarna drog upp partiet - och ersätter nu "säl" med klimat i sitt undermedvetna...

Till och med Forskning coh Framsteg anammade myten om sälarnas betydelse för miljöpartiets inträde i riksdagen 1988. Men tog, med milt generade kinder, tillbaka det efter att ha tvingats tala med Sören Holmberg om saken...

Ett annat minne från 1988 är följande: samma stund som medierna slutade skriva om havet så klingade övriga partiers intresse av. När havspolitiken kom upp i riksdagen så röstades nästan alla miljöpartiets krav ned - trots att alla varit överens om dem när debatten var som hetast. Hade man fullföljt sina löften hade havet idag mått betydligt bättre. Må inte samma sak hända med klimatfrågan!