Motsättningar...

SVT i Kanal 2 visade igår Rakt på, med K G Bergsgtröm som intervjuade Carl Bildt.

I Kunskapskanalen gick däremot programmet Intelligent framtid.

Ojdå, samtal i burken...

Plötsligt har teve blivit något att ta på lite mer allvar. Idén om samtalet har nått SVT. Inte debatt, där någon gör allt för att vinna och få in snabba slag. Utan samtalet.

Debattprogram har jag numera slutat se eftersom det är totalt meningslöst - inte minst när programledarna inte är intresserade av frågan utan av formen, vilket de oftast är.

Kunskapskanalen visar en serie samtal om människan - en timmes långa samtal under rubriken Vad är en människa. Lysande! Råkade kolla ett samtal i serien Beckman, Ohlson & Can och insåg att SVT kanske fattat att åtskilliga av oss tröttnat på teve, vi har sett allt skit som går att se, hört allt pladder som går att höra och när vi sätter på teven är det i brist på annat... (Missförstå lagom, tack!).

Nu skulle jag önska att K G Bergström också vågade sig på en timmes långa samtal, inte bara tio minuters utfrågningar, med makthavare. Res på dig KGB! Inse att du har kompetensen för något större än snutteriet! Nog är du väl lite filosof bakom den buttra masken? Ett samtal där ingen behöver vinna, utan där tankarna får fullföljas och utvecklas.

Under mina tjugo år i den politiska svängen hände det inte en enda gång att något enda etermedia bjöd in till ett enda samtal. Det var debatter, utfrågningar och nyhetsinslag - allt där det gällde att att förenkla för att vinna, inte att föra ett samtal. Så in i h-e uselt! Inte undra på att politiken blir fördummad. Formen dödar den. På något sätt utgår man från att vi alla är barn, oförmögna att sitta stilla och lyssna på ett vettigt samtal.

Tjugo procent av vår energi går åt till att underhålla hjärnan, när man ser upplägget på debattprogram undrar man allt som oftast om programmakarna fattat det... Hallå! Behandlar ni inte vuxna som vuxna så förblir de barn!

För övrigt hände det bara en enda gång att en journalist från SVT eller SR var med på ett helt vanligt offentligt möte med publik - ändå kunde journalisterna och expertkommentatorerna lägga sina omdömen om vad jag talade om i valrörelser.

Och löven virvlar...

Löven virvlar bort:

lysande guld i vinden

som värdepapper.

Haiku lånad härifrån. Bild lånat härifrån.


Inspirerad av detta ger jag mig på en hyllning till en favorit som går från klarhet till klarhet.

KGB lyser
rakt på i flimrad ruta
sorry, Adaktus.

Om KGB går från klarhet till klarhet så har Reinfeldts högra hand, Ulrica Schenström, tydligen gått från klar till klar. Det sägs att det är olämpligt att vara "glad i hatten" och "på kanelen" om man har ansvar för krisberedskapen. Och det är sant.

Men det är faktiskt lika sant att det är våldsamt oproffesionellt av både politiker och politisk tjänsteman att dricka sig glad i hatten tillsammans med en journalist. Journalisten däremot kan lugnt hävda sin professionalims; det gäller ju att få offret att tala för mycket. Vilket Cecilia Garme också konstaterar i DN idag. Ingen helt ovanlig strategi. Riksdagsjournalisternas julfest, dit partiledare och andra politiska högdjur bjöds in, bestod på min tid understundom av våldsamt spetsad glögg. Tänkte ibland "Herregud, det räcker väl att Alf känner doften...".

KGB har rätt - till drygt hälften...

KGB gick i kvällens Rakt På Sak till verbalt angrepp på alla oss som tyckte att debatten (Agenda i söndags) mellan Sahlin och Reinfeldt var tråkig. Det gjorde han rätt i.

Han menade att debatten var mer av samtal än sluggning, och att väljare och tyckare borde vara tacksamma för det. Istället för att gnälla.

Själv somnade jag under debatten, vilket jag skrivit om. Men inte för att de två partiledarna var lågmälda och mer samtalande än vad som är brukligt. Utan för att debatten var tråkig. En lågmäld, samtalande diskussion är alls inte detsamma som något tråkigt.

Det jag reagerade på var att (den kvart jag såg) kändes som samma sak som jag hört tio gånger förut av politiker som saknar visioner om ett samhälle som bryter mot den norm som leder till allt djupare konsumism, vulgärkonsumtion och avsaknad av högre värden än de som kan mätas i pengar.

En debatt som inte ens i en mellanvalsperiod rymmer tankar om hur vi använder vår utmätta tid känns ganska meningslös. Skall vi leva våra liv i egenskap som ekonomiska varelser eller skall vi utveckla ett samhälle där vi som sociala, biologiska och kulturella varelser kan växa?

Den politiska debatten måste fördjupas. Den bör handla om våra liv. Så länge den inte gör det avser jag att med gott samvete somna. Särskilt när vi nu faktiskt fått två partiledare, för de två största partierna, som visat att de kan föra en samtalande debatt: då, och just då, kan man rimligen kräva att de skall gå utanför de gamla invanda, trånga, slagdängorna om än i avmätt form. Det goda samtalet kan föras så att man känner att parterna brinner för något, känner lust och har en dröm som kan spränga vardagens bojor. Vilket man inte kan säga om Sahlin och Reinfeldt. De verkar trötta redan innan de börjat.

Hur som helst: KGB har rätt när han kritiserar tyckare som klagar på att de två inte beter sig som käbblande politiker. Dessutom slår han Adaktusson som försöker samla tittare till reklaminslagen med hästlängder.

Hörru, KGB, kasta loss istället!

Har glott på K.G.Bergströms pratshower. Larvigt att inte Sveriges mest erfarna politiska journalist kan kasta sina papper, skippa de färdigskrivna frågorna och istället föra samtal med dem han intervjuar. Dessutom: tycker verkligen SVT att han är så trist att man måste muntra upp tittarna med en fånig panel, där deltagarna får prata någon dryg minut var? Varför litar man inte på KGB:s förmåga?

Förresten: mitt starkaste minne av KGB är när han och Eva Hamilton försökte sätta åt mig i en partiledarutfrågning - inför valet 1994 - för att köra en skitig bil. Man visade i teverutan gång på gång en Saab som rivstartade och spydde ut avgaser, påstod att det var min bil och att det var jag som körde. Ingenting stämde. Det var då jag började kalla Bergström för KGB. Jag mopsade på ganska bra, gick till angrepp på Bergström-Hamilton (den sistnämnda var ohyggligt dåligt påläst och gick in i debatt med mig om arbetstidsfrågan utan att ha ens tofflor på fötterna) - och det lustiga är att tack vare detta så fick jag bra rubriker i kvällsblaskorna. Bergström har varit lite gnällig på mig en annan gång också - jag hade skrivit en drapa om att han var gammal moderat kommunpolitiker och att det inte var så konstigt att han då ogillade miljöpartiet.